Vecka 12 (17 mars – 22 mars)
Detta är det första av åtta kapitel som utgör Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Här förklarar vi bakgrunden till dagboken: Anteckningar från ett fotbollshål.
Johan: Herrarnas EM skjuts upp till nästa sommar. »Alla« visste att det skulle bli så, men det definitiva beskedet twittrades ut av Norges fotbollsförbund. Norge! Som inte ens har kvalificerat sig till turneringen. Någon Jostein, Vegard, eller Oddvar kommer nog att bli tagen i örat av Uefa.
Beslutet innebär också att damernas EM flyttas till sommaren 2022. »Har ni tänkt på att pandemi rimmar på misogyni?« skriver Simon Bank i Sportbladet under rubriken »Brudarna får maka på sig«. Han, och många med honom, undrar förstås om herrarna hade gjort samma sak för damerna. Och jag är väl en idiot som tänker: ja, jag vill faktiskt tro det. Det är en unik situation. Viruset sprids snabbt och nya besked kommer hela tiden. Senaste från Sverige är att Allsvenskan och Superettan ska inledas i juni. Men jag vet inte. Ingen vet. Och det känns som om många talar om coronan som om den skulle ge med sig från en dag till en annan. 4 juni – fortfarande corona. 5 juni – ingen corona. Fram med bollarna och fyll läktarna! Klubbledare runtom i landet kan bara hoppas. Såvida de inte har en Malmö FF-nål på kavajslaget vet de att de inte klarar sig länge utan publik- och matchdagsintäkter.
En del ligor är fortfarande igång. Jordan Larsson gjorde, inför publik, mål för Spartak Moskva i helgen. Och i Turkiet släppte Kristoffer Nordfeldt, inför tomma läktare, in ett mål för sin nya klubb Gençlerbirliği. I samma lag finns backen Mattias Bjärsmyr. Han har gått från att nöta bänk på välfyllda arenor till att nöta bänk på tomma arenor. »Känns inte värdigt«, skriver han i ett meddelande när jag kollar läget med honom. Precis som Nordfeldt har han familjen i Sverige. Han vill bara hem, men får vackert förhålla sig till den turkiska linje som gäller för tillfället.
17 mars tog även ryska ligan beslut om att pausa allt spel. Så gjordes även i Ukraina, medan Turkiet väntade ytterligare två dagar. Den enda europeiska högstaligan som lät matchandet pågå var Vitrysslands.
Mejlar lite med journalisten och Trabzonsporsupportern Özgür Kurtoğlu. För fem år sedan var han med i ett Offsidereportage om sin favoritklubb och vinkeln var ungefär: Trabzon får aldrig vinna eftersom de mäktiga Istanbulklubbarna inte låter det ske. Texten var full av konspirationsteorier med Trabzon i offerrollen. Nu leder klubben sensationellt ligan – men kommer den att fullföljas? Och hur skulle Özgür reagera på en titel i skuggan av corona? Han skriver att han just nu brottas med de här tankarna. Och att fler spelare tycker som Bjärsmyr: blås av skiten! Trabzons nigerianska stjärna John Obi Mikel har tydligen brutit kontraktet i protest mot Turkiets hantering av pandemin. Han känner sig otrygg och då väger inte en möjlig ligatitel särskilt tungt.
Andra spelare tog till en början mindre allvarligt på virushotet. Efter Atlético Madrids Champions League-åttondel mot Liverpool den 11 mars försökte forwarden Diego Costa vara rolig genom att hosta på reportrarna i den mixade zonen. Klubben bad om ursäkt å hans vägnar.
På kvällen hemma, när barn har nattats, ser jag att SVT har lagt ut sina gamla VM-krönikor på nätet. Det borde vara perfekt för mig – något varmt och nostalgiskt att fly in i, i en orolig tid. Tillfällig medicinering. Slå på 78:an och roas av Tommy Engstrands rapport från militärjuntans Argentina: »På lyxhotellen rådde lugn och frid och ordning i landet Argentina.« Gå vidare till 90:an bara för att vila ögonen på Claudio Caniggias bångstyriga hårman. Messa Anders om 98:an och Albert Svanbergs oerhörda förtjusning över hur »TV-sportens egna bilder« kunde visa att Tore André Flo inte alls filmade mot Brasilien.
Men jag är inte där mentalt. Jag har en far i riskgrupp som måste övertygas om att hålla sig inne. Jag har en dotter som inte kan gå till förskolan eftersom det råder akut brist på personal. Och det extrema nyhetsläget bara pågår. Lägger mig på en madrass i min dotters rum och coronaskrollar mig till sömns. Ovärdigt, som Bjärsmyr skulle ha sagt.
Anders: Klockan 15.54 lägger Barnet FC upp en tweet. »Club Statement«, skriver den engelska femtedivisionsklubben i norra London, och det första jag tänker på är Edgar Davids.
Det har pratats för lite om Edgar Davids tid i Barnet, så är det bara.
Holländaren i skyddsglasögonen som vann det mesta av det bästa under sin karriär hade hunnit bli 39 år hösten 2012 när han blev spelande tränare för Barnet, som då låg i League Two. Han tog inte ut sig själv till den första matchen. I den andra matchen var han lagkapten och utsågs till matchens bästa spelare. När säsongen var över hade Barnet åkt ur League Two och Davids meddelade att han ämnade bära nummer ett på ryggen kommande säsong. »I would like to set a trend«, sade han. Han gjorde också klart att han inte tänkte leda laget när bortamatcher krävde övernattning. Efter de första åtta matcherna säsongen 2013/2014 hade Davids dragit på sig åtta gula kort och tre röda. I januari 2014 fick han sparken.
»Arg är han också, om än på sitt lågmälda värmländska sätt.«
Varken Barnet eller Davids har repat sig sedan dess. Davids har inte fått någon ny anställning i fotbollsvärlden, och Barnet, som länge kämpat mot höga kostnader och låga intäkter, blev i dag den första klubben i England i coronatider som meddelade att de varslar samtliga anställda, totalt över 60 personer. Tränare, kanslipersonal, vaktmästare … alla har fått besked om att de inte har någon anställning om inte situationen omedelbart förändras. Övriga tweetar i mitt flöde tyder på att ingenting kommer att förändras i positiv riktning inom det närmsta. Tvärtom. Barnet FC är först ut, men sannerligen inte den sista fotbollsklubben som tvingas lägga ner verksamheten.
»Det är mitt ansvar att se till att Barnet FC överlever, att vi inte går i konkurs, och därför har jag varit tvungen att ta svåra beslut«, sade Barnets ordförande Tony Kleanthous i klubbens officiella uttalande. »Jag har inte haft tid att fundera på nästa säsong, nu handlar det bara om att överleva«, fortsatte han.
Klockan 17.00 står jag framför 24 tioåringar på Åkeredsvallen i västra Göteborg. Min sons fotbollslag, Näsets SK, ska träna. Jag har längtat efter det här. Fotbollsträningarna med P10:orna är numera de enda stunderna då jag helt och hållet släpper omvärlden. Ingen alarmism, inga deprimerande nyheter. Bara glädje i 90 minuter.
Ännu tillåtet, tack och lov.
Jag känner mig tvungen att än en gång påtala att vi inte delar vattenflaskor längre, att man måste säga ifrån om man är det minsta förkyld. Killarna nickar. Jag vet att de knappt lyssnar, de vill bara komma i gång med uppvärmningen. Jag säger åt dem att »trampa«, en grej som vi ofta gör under uppropet. Små, intensiva steg på tårna som gör att de får upp värmen och övar på fotarbetet. När de står där och springer på sin plats berättar jag att vi tyvärr måste ställa in det planerade lägret om två veckor. Och att vi får se hur det blir med de träningsmatcher som vi har lagt in i schemat. Jag avslutar med att säga, som så många andra gör i dessa tider, att vi får ta en dag i taget.
Johan: Ringer Ola Toivonen. Han är hemma i lägenheten i Melbourne och det är han för att han måste vara det. Direkt när han kom hem från Nya Zeeland och bortamatchen mot Wellington Phoenix för ett par dagar sedan sattes han och lagkamraterna i två veckors hemkarantän.
– Jag är bara inne på dag två och har redan tråkigt, säger Ola.
»Hade det stått ett plan redo att flyga hem oss direkt efter matchen hade vi hunnit, men det var inte direkt någon som styrde upp det.«
Arg är han också, om än på sitt lågmälda värmländska sätt. Förmodligen blev Ola Toivonen medveten om coronahotet tidigare än de flesta svenskproffs. Den 18 februari var han i Sydkorea och mötte FC Seoul i asiatiska Champions League. Hemma i Australien igen kom rapporter om virusutbrott i Sydkorea. Och inför bortaresan till Wellington (den enda utländska klubben i australiska ligan) tänkte Ola »inte jättemycket« på fotboll. Han och en lagkamrat lade mycket tid på att prata i telefon med ligarepresentanter, spelarfack och förbund. De ville garanteras att kunna åka hem som vanligt efter matchen på Nya Zeeland.
– Vi fick en garanti också, säger Ola. Men en timme före matchstart gällde den inte längre. Då kom besked från Australien att alla som reste in i landet efter en viss tid skulle sättas i karantän. Hade det stått ett plan redo att flyga hem oss direkt efter matchen hade vi hunnit, men det var inte direkt någon som styrde upp det.
Hur var det att spela matchen?
– Inte superkul.
Vad hände sedan?
– Ja, när vi väl kom tillbaka till Australien fick vi order om att inte lämna våra lägenheter på två veckor. Så nu sitter man här. Jag kände att jag svek laget också, eftersom jag jobbade hårt för att få den där garantin.
Ingen klandrar väl dig för vad Australiens regering beslutar?
– Nä, nä. Men det känns så ändå. Som att jag svek de andra. Men nu kan man bara garva åt allt.
Skolor och förskolor håller fortfarande öppet i Australien och Olas två barn är än så länge iväg på dagarna. Han har därmed gott om tid till att fundera på hur mycket hans klubblag Melbourne Victory egentligen låter som en travhäst. Men istället röjer han i garderober, städar och ser över hemmet. Går ut på balkongen ibland för att få frisk luft. Han funderar på att »dra igång någon träningsvideo och hoppa upp och ner lite grann«.
– Jag har redan sett det mesta på HBO och Netflix. Och SVT Play, framför allt SVT Play. Hoppas att de lägger ut fler program av Dokument utifrån. Det är klass.
Ola Toivonens balkong i Melbourne och hans »bästa kompis«, motionscykeln.
Efter samtalet med Ola ser jag att Anders sitter i möte med ledningsgruppen för Offside Press AB. Det gör han ibland och när han är klar drar han alltid samma tråkiga skämt. Han går tillbaka till sin plats, tittar på mig med bekymrad min och säger: »Big man, you’re out.« Så säger han eftersom det var orden Glenn Hysén fick höra när Graeme Souness tog över som tränare i Liverpool 1991. Min uppgift är att nicka sorgset och kanske – det beror på hur långt vi orkar dra det – resa mig upp och slå igen datorn. Vi tar oss igenom denna märkliga ritual även i dag och det känns på något sätt skönt att vi gör det.
En läsare mejlar, okommenterat, en bild på en glad Johan Oremo i Gefles matchtröja. Oremo har högerarmen i luften och man kan anta att han just har gjort mål. Vad kan bilden vara ifrån, 2008? Jag vet inte. Men jag vet att det är veckans hittills bästa mejl.
Anders: Jobbar hemifrån. Lämnade jobbet i går efter ett ledningsgruppsmöte där min mage började värka och frossa och illamående trängde sig på. Vi pratade om besparingsåtgärder men hittade inte några bra lösningar eftersom vi verkar i en bransch där besparingsåtgärder varit en stående punkt på dagordningen i flera år.
När jag cyklade hem i motvind mötte jag inte en människa. Ensam på cykelvägen i 1,1 mil. Däckade när jag kom hem, sov i tre timmar. Corona? Vaknade upp och kollade min mejl. Ännu en annonsör som hoppat av Offside. Nu är de tre till antalet sedan i måndags.
I dag mår jag bättre och hör av mig till en vän som arbetar med fotboll i TV. Som så många andra i branschen är han inte anställd, istället fakturerar han för varje uppdrag i rutan. Och nu är det inga uppdrag, därmed får han »inte en krona« i lön. Han berättar att andra kollegor i TV-branschen är »garanterade X antal uppdrag varje månad« och att vi kan räkna med att en hel del kommer att hamna i tvister gällande hur man tolkar denna »garanti«. Volvo permitterar 20 000 anställda.
The Athletic avslöjar att Barnet FC, och alla andra klubbar i The National League, nu hoppas att det engelska fotbollsförbundet ska sy ihop ett räddningspaket på totalt 17 miljoner pund. The FA förväntas i sin tur ta det till politikerna så att totalt 68 klubbar utanför de högsta fyra divisionerna i England ska kunna ha likvida medel fram till sommaren. För då återgår väl allt till det normala igen?
Johan: Turkiska ligan avbruten. Bjärsmyr verkar lättad, men skriver att han inte vet om han får åka hem eller inte. Trabzonspors president Ahmet Ağaoğlu är däremot vansinnig. I en intervju med tidningen Akşam argumenterar han för att frånvaron av fotboll kommer att få katastrofala konsekvenser för mängder av turkiska äktenskap. »Om en månad kommer det inte att finnas nog med domare att avgöra alla skilsmässomål«, säger han.
Fint av presidenten att orka vara relationsexpert i denna svåra stund. För ilskan har förstås inte något att göra med att hans klubb råkade vara på väg mot den första ligatiteln sedan 1984.
Anders: – Jag skulle haft möte nu, men som alla andra möten blev det inställt. Så jag har all tid i världen för dig.
Gif Sundsvalls klubbchef Henrik Lindgren suckar i mitt öra.
– Det är så konstigt, det här. Det är en blandning av kaos och apati. Allt är uppochnervänt. Det går inte att planera för något. Det som skänker mig lite glädje i dag är att vi just har fått ihop tillräckligt mycket pengar så att samtliga anställda kan få lön den här månaden. Pengarna gick precis iväg. Nästa månad blir en annan historia.
Regeringen meddelade för en timme sedan att de avsätter 500 miljoner kronor i ett krispaket riktat mot svenska idrottsföreningar, pengar som Riksidrottsförbundet ska fördela. Kollar du av kontot i hopp om några slantar?
– De där pengarna får vi se hur det blir med. Sef får föra vår talan.
Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson leder en arbetsgrupp som ska diskutera hur krispaketet på 500 miljoner kronor ska fördelas. Direkt förklarade han att barn- och ungdomsidrott skulle prioriteras och sade till SVT att inga löner eller uteblivna sponsorpengar i föreningarna kommer att kompenseras.
20 poäng efter 30 allsvenska omgångar i fjol innebar att Giffarna under vintern har planerat för en tillvaro i Superettan.
– För två veckor sedan, innan vi förstod vad coronan skulle göra med världen och med oss i Sverige, satt jag med vår marknadschef och kollade igenom läget. »Fan, det här ser ganska bra ut«, konstaterade vi. Bra med sponsorer trots att vi nyligen åkt ur Allsvenskan. En vecka senare var det helmörkt. Ridå. Vi har skickat ut fakturor till sponsorer, men ingen kan betala. Jag förstår dem, men det gör givetvis att vi är i en helt annan situation.
Finner du någon tröst i vetskapen om att samtliga klubbar har samma akuta kris?
– Vi har ju alltid likviditetsproblem här, med eller utan corona. Jag finner ingen glädje i att jag vet att de andra klubbarna också går på knäna. Du vet, jag blev klubbchef i januari förra året. Då var läget för Gif Sundsvall akut, vi hade ett stort underskott. Men då var det vårt eget fel som förening, vi hade dragit på oss den dåliga situationen själva. Den här gången kan vi ändå känna att vi inte gjort något fel, vilket gör att ingen letar efter syndabockar. Men jag sover inte bra för den sakens skull. Det är ångest och oro. Först och främst för samhället, sedan för klubben och till sist för mig själv och mina nära och kära.
Henrik Lindgren berättar att spelarna i A-laget fick ledigt i två veckor med start för några dagar sedan. Därmed ska klubben betala semesterersättning – ännu en oönskad kostnad.
– Vi har totalt 50 personer på lönelistan, somliga är heltidsanställda, andra är bara timanställda. Vi försöker nu få klarhet i möjligheterna och förutsättningarna för korttidspermitteringar, men det här är så nya saker att det inte är det lättaste att hantera. Vi vill ju tro att spelare kan tänka sig att gå ner några procent i lön. De diskussionerna kommer vi att tvingas ta tag i väldigt snart. Jag måste också säga att det är en fin gemenskap bland klubbarna i Sef, vi hörs dagligen i olika trådar om frågor som vi kan hjälpa varandra med. Det känns ändå fint.
IF Elfsborg blev första allsvenska klubb där spelarna kom överens om en gemensam lönesänkning.
Har du någon som helst känsla för hur mycket pengar som ni redan har förlorat?
– Jag har försökt att räkna på det, men det är omöjligt eftersom ingen vet hur länge det här kommer att pågå. Kommer vi i gång den 1 juni, som det är sagt just nu, blir det några miljoner. Blir det matcher utan publik ytterligare en tid är det ytterligare förlorade intäkter. De få företag som klarar sig igenom den här krisen lär inte heller vara jättepigga på att sponsra klubbar, det är inte prio. Det här kommer vi att tvingas hantera en lång tid framöver. Elitlicenser och annat är inget att snacka om … de klubbar som överlever blir de som får fortsätta spela i våra högsta serier. Det är en djävulsk tid.
Johan: Jobbar hemifrån. »Jobbar.« Min femåring är hemma för femte dagen i rad och är lika understimulerad som Ola Toivonen – minus gott uppförande. Jag tar mig igenom ett bisarrt rollspel där jag spelar Frostskurken prins Hans som fått jobb på en förskola i Göteborg där han skrattar diaboliskt åt ett stackars barn (spelat av en tygmus) som måste ligga bredvid honom på lunchvilan. Efteråt protesterar min dotter högt när jag säger att jag måste ringa »en som heter Anton i New York«.
– Men, försöker jag. Han är jättebra på fotboll och kommer nästan från Motala där farmor och farfar bor. Jag lovar att han har badat i Vättern precis som du!
»New York har aldrig varit så likt Brokind. Jag brukar få buffla mig fram på gatorna, nu är det knappt en människa där.«
Jag hör själv hur lamt det låter. Men jag är verkligen nyfiken på hur Anton Tinnerholm har det. Jag har följt honom ända sedan han med tonårsrosiga kinder sprang upp och ner längs högerkanten i Åtvidaberg. Han kommer från en by som heter Brokind, pratar grov östgötska och är det bondförnuftigaste svenskproffset jag vet. Sedan ett par säsonger gör han succé i MLS-klubben New York City FC. Men USA är också ett av de länder som har svängt snabbast i sin inställning till coronan. Från Donald Trumps prat om »bara en influensa« till stängda skolor och reseförbud från Europa.
När Anton svarar berättar han om ett spöklikt New York. Stängda restauranger, barer och gym.
– New York har aldrig varit så likt Brokind. Jag brukar få buffla mig fram på gatorna, nu är det knappt en människa där. Man hör fågelkvitter mitt på Manhattan. Knappt några bilar. Jag gick förbi Times Square i går och det var stendött, typ tomt. En helt absurd syn.
Tinnerholm på spöklik storstadspromenad.
Han har inte sett sina lagkamrater på över en vecka. Klubben har ett färskt coronafall och Antons order är att stanna – och försöka träna – hemma i väntan på vidare instruktioner. Det går sådär. Han och hustrun Julia har börjat med yoga och Anton känner sig stel. Men han kan åtminstone tillbringa mer tid med sin fyra månader gamla dotter Scarlett.
– Det är väl det enda positiva med det här för egen del. Jag kan vara med dottern hela tiden och hjälpa till med allt. Så är det ju inte riktigt annars. Det är nyttigt att få det perspektivet, hur bortskämd man är som fotbollsspelare och vilket jobb ens fru lägger ner.
Hur det blir med fotbollen, när MLS – vars säsong just hade startat – kan komma igång igen vet han inte. Det är heller inte fotbollen Anton tänker mest på i sin lägenhet på 54:e gatan.
– Trump hånade ju viruset i början. Och nu är han noga med att kalla det »kinesiskt«. Det är så … jag vet inte. Nu bommar hela USA igen, men när allt är över? Hur många arbetslösa har vi då? Hur många företag har fått lägga ner?
Hemma i Östergötland har Antons mamma Eva bråda dagar på sitt jobb som beredskapssamordnare på Katastrofmedicinskt centrum i Linköping. Tidigare i dag frågade Anton om de skulle prata på Facetime så att hon kunde vinka till sitt barnbarn. Eva svarade att hon inte hade tid. Han förstod henne.
Johan: Mina knogar självspricker och har blivit såriga av allt tvål och vatten. Jag beklagar mig för min fru. Läser sedan en färsk FN-rapport som visar att tre miljarder människor på jorden saknar möjligheten att tvätta händerna hemma. Känner mig dum i huvudet.
793 döda i Italien senaste dygnet. Det är nästan en hel Estoniakatastrof och Italiens totala dödssiffra sedan viruset bröt ut närmar sig 5 000. Sverige har hittills bara 20 dödsfall, men vården förbereder sig för storm och har det redan tufft. En läkarvän möttes av ett hemmagjort visir när hon kom till jobbet i fredags. Tillverkat av ett gammalt overheadblad, en servett och ett gummiband. Ska redan prövad vårdpersonal också förväntas besitta MacGyver-kunskaper för att klara detta?
Hemmasnickrat skydd.
Johan: Stefan Löfven håller tal till nationen och efter det är det ekonomidebatt i Agenda. Bestämmer mig för att skippa den och slår istället på SVT-sportens årskrönika från 1997 för att testa om jag är mottaglig för den typen av förströelse. Jan-Ove Waldner leker med Vladimir Samsonov i Manchester, Pernilla Wiberg grenslar i Sestriere och en leende Wilson Kipketer sätter världsrekord på 800 meter i Zürich. Märker hur jag faktiskt blir lugnare och vill titta vidare. Fotbollsdelen fokuserar på Sveriges kval till Frankrike-VM 1998. Pär Zetterberg skruvar in en frispark i Minsk och jag kastas tillbaka till mitt barndomshem. Minns tydligt hur jag och pappa jublade över det målet i vår gröna soffa och hur jag som vanligt satt på den intorkade chokladfläcken som jag trodde förde tur med sig. Efter Zetterbergs 2–1-mål låste jag in mig i badrummet – för nervös för att se slutet av matchen. Sverige redde ut den stormen men missade ändå VM efter dubbla förluster mot Österrike. Kennet Andersson brände straff hemma och mer eller mindre öppet mål borta.
»I årskrönikan benämns han som ›vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin‹, och detta alltså efter att ha bommat två av tre mästerskapskval.«
Få kommer ihåg det. Wille Crafoord hade fel när han sjöng att det är missarna man minns. Kennet Andersson i blågul dress är sommaren 1994 för nästan alla fotbollsintresserade svenskar. Samma med Tommy Svensson. I årskrönikan benämns han som »vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin«, och detta alltså efter att ha bommat två av tre mästerskapskval. Och Pär Zetterberg? Han är assisterande tränare i Anderlecht nuförtiden. Eller: han var det fram till i går. Virusets framfart gör att Anderlecht blöder pengar och därför var man tvungna att sparka legendaren från Falkenberg. Stackars Zett. Men han kommer i alla fall alltid att ha kvar sin guldboll från -97.
Uttalande från Anderlecht: »För att klara att stå emot stora ekonomiska förluster när ligan nu är pausad måste vi stålsätta oss. Det är anledningen till att vi måste säga upp Pär Zetterberg. Han kommer alltid att vara ihågkommen som en legendar.«
Den ekonomiska osäkerheten påverkar även Offside. Företag som riskerar att gå omkull vågar inte strössla med annonspengar nu. Det får man förstå. Och vad sjutton ska vi skriva om i vår? Inte tänka på det nu. Se klart årskrönikan och sedan sova.
Jag hinner med svepet från för-VM i Frankrike också innan jag lägger mig. Brassarna leker fotboll och Roberto Carlos dundrar iväg sin berömda bananskruvfrispark. »Det var nog en av de ruggigaste frisparkar jag har sett«, säger den färske TV-experten Glenn Strömberg i ett lugnt, nästan avmätt tonläge som man mer förknippar med fraser som »okej, men då handlar jag mjölk och ägg på vägen hem«. Men jag föredrog honom så: sansad och kunnig. I dag är han bara en i mängden av övertydliga gaphalsar som … Glenn Strömberg förresten. Bor han inte i Bergamo? Jo. Han har familj och vänner i det som just nu är coronans huvudstad. Jag googlar Strömberg och får upp ett färskt klipp med honom från SVT:s studio. Han har nära till tårar när han berättar om situationen i Bergamo. Om svårt sjuka som ändå inte är tillräckligt sjuka för att få intensivvård. Om hur Atalantas succésäsong känns som ett liv sedan. Om personer han brukade se på gatan som nu inte längre finns. Om lokaltidningen vars dödsannonser brukade uppta en och en halv sida men som nu kräver tio per dag.
Sådant pratar en tagen Glenn Strömberg om. Och här sitter jag och gnäller om att han inte är lika vass som fotbollsexpert längre?
Du har just läst det första av åtta kapitel som utgör Offsides fotbollsdagbok i coronans skugga. Läs vidare:
• Kapitel 2: Ronaldinho, turstubben och ett svenskt experiment
Alla kapitel finns samlade här: Anteckningar från ett fotbollshål