Det sista steget

Det sker första gången i femte minuten. Domaren blåser frispark på mittplan och Kim Källström slår brett ut med armarna och lägger sig till med en vädjande min. Domaren går fram till honom. De diskuterar situationen som gått Stade Rennais emot och klappar om varandra innan matchen blåser igång igen. Tre minuter senare gör svensken det på nytt; avblåsning, suck och armarna ut från kroppen. Det är kvartsfinal i franska cupen mot Montpellier. Arenan Stade de la route de Lorients läktare är fyllda med folk som skriker ut sitt stöd för Kims klagomål.

Det är mitt fjärde besök i Rennes sedan Kim flyttade hit. Mycket är sig likt men gesten ny.

När jag var här i januari 2004 var allting nytt för Kim. Han såg »Sagan om konungens återkomst« dubbad till franska utan att fatta ett ord. Han vandrade staden runt i jakt på en öppen restaurang klockan

sex på kvällen, klagade över att fransmännen vägrade äta i normal tid och när han till slut hittade ett öppet crêperie sa han:

– Vill du käka crêpes? Det kan jag tänka mig, det är väl franskt? Jag har aldrig ätit det men man måste ju testa.

Det är två år sedan. Nere på planen bryter han nu passningar, levererar dem vidare och styr Rennes tempo genom att ömsom hålla i, ömsom slå snabba djupledsbollar mot anfallaren John Utaka. Den senaste säsongen har Kim både blivit lagkapten och inkasserat högst snittbetyg av alla Rennesspelare i den dagliga sporttidningen L’Équipe.

Bredvid mig på läktaren sitter France Footballs journalist Edouard Reis-Carona. Han berättar att tränaren Laszlo Bölöni öst beröm över sin mittfältare den senaste tiden:

– Han har sagt: »När Kim är bra är Rennes bra.« Det är ett fint betyg.

Domaren blåser ilsket i pipan. Kim flänger återigen ut armarna och tittar uppgivet mot himlen. När han får sällskap av lagkamraten Olivier Monterrubio inser jag att det är samma gest som varje fransman får med sig från barnsben för att använda närhelst de känner sig förfördelade i livet. Edouard Reis-Carona fortsätter:

– Men jag håller inte riktigt med Bölöni. Till och med när Kim är dålig är han bra för Rennes. Det är ett mysterium att han inte spelar i svenska landslaget.

 

När jag skrev om Kim Källström och Anders Svensson i april 2004 och landade i slutsatsen att Anders skulle bli förstavalet i EM fick jag ilskna reaktioner från omvärlden. Få kunde förstå att jag trodde på en kille med sporadisk speltid i Southampton. De såg en mittfältare med stabbig kropp och kantig löpstil, en spelare som sände ut signaler om att han hellre klackade bollar än gick in i närkamp. Samtidigt talade de sig varma för Kim som visade vilja i varje rörelse. Det var delvis en debatt om att få in nytt blod i landslaget, men framför allt handlade det om att man litade mer på Kims hårda jobb än på Anders erfarenhet och spelförståelse.

Samtidigt talade förbundskapten Lars Lagerbäck om Kims brister. Rennesspelaren var aningen sämre defensivt än Anders Svensson. Kim höll med.

– Inom fotboll handlar allt om att förtjäna sin plats. Jag har väl inte förtjänat den än.

Dagen efter 5-3-segern mot Montpellier frågar jag Kim vad som hänt sedan dess.

– Du, det är stor skillnad mot 2004. Då hade jag spelat i Djurgården och gått direkt hit och gjort 20 matcher. Det var ett helt annat läge. Nu har jag en jävla bra säsong i benen. Den bästa någonsin, säger han.

Vi sitter på Café Miam vid Place Bretagne, några kvarter från Kims lägenhet. Det är tidig förmiddag. Stället har inte öppnat än men Kim är stamgäst och välkommen ändå. Ur högtalarna hörs Abbas »Greatest Hits«.

»Vi har inte haft en enda sådan match i år. Det har varit en jävligt konstig säsong. Man har varit längst ner i källaren och nu är man längst uppe i… tornet.«

Samtidigt som Voulez-Vous ersätts av Waterloo konstaterar vi att det är ombytta roller för Kim och Anders numera. Inför EM var minnena av Kims insatser i Djurgården fortfarande färska för svenska folket. Anders spelade utomlands sedan tre år tillbaka och få kunde ge en rättvis bedömning av hans prestationer.

Då var det ändå Premier League. Franska ligan är mer okänd i Sverige och Kims framgångar försvinner därför ännu lättare i mediebruset.

– Före EM gjorde jag två landskamper mot England och Portugal som gick väldigt bra. Jag tyckte att jag var värd att få spela mer i turneringen, säger Kim. Men det är inte alltid tränaren ser det på samma sätt. Ibland kanske han bara har en känsla för vad som är bäst. Ibland är det en fördel, ibland en nackdel för dig. Du kan inte ha ett system där den ordinarie byts ut så fort han gör en dålig match. De spelare man satsar på måste få förtroende. Ta en sådan som Gravesen. Han var kung i Everton och gjorde precis vad han ville. När man sett honom i Real i år – han har knappt vågat hålla i bollen. Du måste ha förtroendet.

Vi beställer varsin kaffe. Kvinnan bakom disken upprepar »han är en mästare, han är fantastisk« och gör tummen upp mot Kim. Stade Rennais supportrar svävar på moln för tillfället. Laget ligger trea i en tabell där Lyon återigen är helt överlägsna. Kim Källströms lag har vunnit de åtta senaste ligamatcherna. Två cupsegrar utöver det innebär tio raka segrar. Utvecklingen var omöjlig att förutspå när laget låg sist efter tre omgångar.

– Vi mötte Marseille som låg näst sist, och ja… kniven på strupen är det minsta man kan säga. Så vann vi den matchen, men åkte därefter till Nancy och tog sex i röven. Sedan vände vi det igen hemma mot Auxerre och spelade fantastisk fotboll. Det är så lite som skiljer. Vi kunde lika gärna ha varit ett Strasbourg. De fick aldrig den där segern i början och nu åker de ur serien.

Varför har ni varit så ojämna?

– Vi betalade priset för att vi spelade Uefacupen, folk gick sönder. I vintras var vi ett tag inte mer än elva spelare i träning, laguttagning var inte att tänka på, alla som var friska spelade. Det var många matcher för oss på kort tid och vi slits mer än de stora lagen. Dels har de breda trupper, dels kan Lyon om de leder med 2-0 i halvtid spela av matcherna. Vi har inte haft en enda sådan match i år. Det har varit en jävligt konstig säsong. Man har varit längst ner i källaren och nu är man längst uppe i… tornet. Säger man så? Det är mitt nya ordspråk i varje fall. Franskt.

Kim skrattar, sörplar på sin café crème och berättar att varken spelare eller supportrar är vana vid en situation där laget vinner jämt. Trea betyder kval till Champions League, fyra en plats i Uefacupen. Kan de knipa någon av de placeringarna är säsongen en otrolig framgång. Dessutom är de framme i semifinal i franska cupen. Det är mycket på en gång för en klubb vars största meriter är två cupvinster från 1965 och 1971.

– Framgången gör ju att jag har ett jävla självförtroende. Jag är bättre på det mesta, jag har ju blivit äldre och har skjutit fler skott, slagit fler passningar. Mentalt är jag starkare än någonsin. Den felprocenten jag hade i passningsspelet i matchen i går är jag inte i närheten av på träning ens. För något år sedan hade jag knappt vågat ta tag i bollen efter att ha missat så mycket. Du såg själv: jag slog bort fyra passningar i rad under förlängningen och visste knappt var jag var, ändå ville jag vara med och ha boll. Jag malde på… och så gjorde jag ju mål till slut.

 

 

Första gången jag såg Kim Källström spela fotboll var den 20 april 1999. Han debuterade i Söderettan på Rambergsvallen när Häcken mötte Mjällby i en typisk Kim-match. Briljans varvades med farliga misstag. Han serverade Patric Karlsson en strålande djupledsboll som gav Häcken 1-0, åtta minuter från slutet knäade Kim själv in kvitteringen i eget mål. Efteråt skämdes jag för att gå in i omklädningsrummet och tillsammans med de andra journalisterna gräva i hur 16-åringen skulle klara en sådan traumatisk debut.

Där inne ryckte Kim bara på axlarna:

– Äsch, jag får väl tjura en stund. I morgon är det glömt.

I korridoren utanför smög agenten Roger Ljung omkring, men han ville inte uttala sig om den talangfulla tonåring han nyss börjat samarbeta med. Kim talade desto mer. Han siktade på ett par år i Häcken, några år i Allsvenskan och sedan utlandsproffs.

– Och ju äldre man blir desto närmare kommer man landslaget.

För en kille som envist nått de mål som satts upp längs vägen, med en pappa som personlig tränare under de viktiga övre tonåren och med en beslutsamhet som gjorde att han till och med hoppade av gymnasiet för att lyckas, är det logiskt att man blir bättre med tiden. Fler träningstimmar är lika med duktigare spelare, fler skott lika med bättre skytt och spel i franska ligan naturligtvis lika med snabbare utveckling än om man spelar i Allsvenskan. Trösten 2004 byggde på samma logik:

– Det är som det är. Man ska väl ha saker man är sämre på när man är 21, sa han efter att ha påpekat att han bara spelade träningslandskamper och enkla kvalmatcher som dem mot San Marino, och sedan bänkades så fort det verkligen gällde något.

I EM fick Anders Svensson spela från start mot Bulgarien och Italien. Kims chans kom i den avgörande matchen mot Danmark. Det gick inget vidare. Han byttes ut i 72:a minuten och var inte med om den sensationella vändningen. I kvartsfinalen mot Holland petades han igen.

»Förr tänkte jag: ›Där är bollen, jag tar den och gör mål.‹ Det hade varit en enklare värld om det funkade. Tyvärr gör det inte det.«

En ny chans kom i höstas, med Anders Svenssons knäskada. Kim spelade från start i vänskapslandskampen mot Tjeckien och i den viktiga VM-kvalmatchen mot Bulgarien. Han fick godkänt betyg, men också några tuffa omdömen. »Fick sin stora chans men tog den inte. Farliga felpass, något trög i vändningarna. Jobbade hårt. Men tveksam insats«, skrev Expressen.

– Tjeckien är jag väldigt nöjd med, säger Kim. Bulgarien också förresten. Jag slog två felpass i första halvlek. För mig var det ingen stor grej, men det var det jag fick käka upp efteråt. Jag hade en bra målchans i den matchen också. Henke hoppade över bollen och jag tog emot och sköt. Det är det enda som grämer mig, att jag missade den.

I mars månads träningslandskamp mot Irland spelade Kim från start igen. Det var en match där de mindre prövade spelarna fick chansen att visa upp sig. Johan Elmander tog plats till höger på mittfältet,

Petter Hansson spelade mittback, Kim tog den offensiva centrala rollen på mitten. 3-0-förlusten blev den typ av match där spelare på väg in i startelvan bara kan tappa mark. Sverige spelade uselt och det var omöjligt för en enskild spelare att visa kvalitet.

– Det var en konstig match överhuvudtaget. Under samlingen var det så mycket som skulle göras – möten, fotografering, planering, saker vi måste göra inför VM. »Fan, ska vi spela också«, kändes det som när vi åkte ut till arenan. Alla utom »Isak« var katastrof. Å andra sidan är det bättre att göra de matcherna när det inte betyder så mycket.

Lasse Lagerbäck och Henrik Larsson kan trösta sig med det, men hur är det för dig?

– Det är sant, för oss som inte har spelat mycket i landslaget betyder en sådan match mer. Man ska inte sticka under stol med att Henke kommer att spela VM oavsett. Alla är inte med på samma premisser och så ska det vara.

Vad säger du om din utveckling i landslaget det senaste året?

– Det är inga fantastiska matcher jag gjort – jag har inte hängt två och avgjort för hela laget. Men jag har bevisat att jag gör mitt jobb när jag får chansen. Det är klart godkända insatser, eller mer än det förresten. Men kanske skulle jag ha gjort fler mål, vi som ligger efter måste visa mer, det räcker inte med att vara stabil. Samtidigt har jag hört folk säga att de vill att jag ska spela som jag gjorde i Djurgården, jag menar, det är ändå en jävla skillnad på Djurgården och landslaget. Det finns ingen i Allsvenskan som skulle gå in och vara ordinarie i Manchester United. Det finns ingen i Allsvenskan som köttar ner dig fullständigt efter fem minuter. Andra förutsättningar ger annat spel och annan roll. Det är också en jävla skillnad på att spela i landslag och klubblag. Här spelar vi 38 omgångar och du har råd att göra fem dåliga insatser. När Sverige får stryk av Kroatien hemma i VM-kvalet är det tvång på seger inför varje match efter det.

Varför fick vi stryk av Kroatien? Hittade de Sveriges akilleshäl?

– De är välorganiserade, stora, bra på huvudet. De påminner mycket om Sverige faktiskt. Vi släpper inte heller de där enkla »långboll-nicktouch-friläge«-bollarna eftersom Mellberg och Lucic i princip inte förlorar en nickduell. De har bra forwards, vilket vi också har. De är ett jävla bra fotbollslag helt enkelt. Jag kan inte se vad vi kunde ha gjort taktiskt annorlunda i de två matcherna. Hemma var det en frispark som gick in, det är bara att applådera, den var skitsnygg. Och det är svårt att se hur vi skulle kunnat undvika straffen borta. Den hade kommit om vi så spelat 4-5-1 eller det gamla 4-2-4-systemet med Kurre Hamrin i någon roll…

Alla ställer högre krav på landslaget nu och då räknar man alltid med seger…

– Precis. Ta matchen mot Bulgarien. Det står 0-0 i halvtid, vi gör 3-0 i andra. Då kritiserar man oss för att vi inte öser in mål i första halvlek. Men matcherna ska inte vara avgjorda då. Om det var meningen skulle de bara spelas i 45 minuter. Kraven är högre på oss nu, det märks. Men det kommer med framgångarna, så det ska vi inte vara rädda för.

Ni bidrar själva till att öka kraven när ni talar om VM-guld ens som en möjlighet. Är det något ni bara säger eller lurar man sig att verkligen tro på det, eftersom man måste gå in med en sådan målsättning i en turnering?

– Jag tror faktiskt att det är möjligt, men det krävs något enormt. Vi har hållit på med fotboll så länge nu att vi vet att det går att vinna alla matcher. Man kan vinna på många sätt: straff, hörna, snedspark, hands, någon halkar, någon gör sitt livs prestation, men det kan lika gärna vara Trinidad som vinner på det sättet mot oss som att vi vinner så mot Brasilien. Tittar du statistiskt är det väl sju länder som vunnit VM-guld. Uruguay, Brasilien, Italien, Tyskland, England, Argentina och Frankrike. Kan vi vinna VM? Ja det tror jag, men oddsen är emot oss.

I de tidigare slutspelen som lyckats har alltid någon slagit igenom: 1994 var det ett helt lag,

2002 Andreas Jakobsson, 2004 »Chippen«.

Vem gör det i år?

– Zlatan. Jag tror att det är dags för honom nu…

Kim garvar. Han tar av sig kepsen och trycker ner det oregerliga håret mot hjässan. Utanför fönstret passerar Andreas Isaksson förbi med barnvagn. Kim gör V-tecken mot honom.

– Man ska nog inte stirra sig blind på ett genombrott. Vi har ett jävla bra lag och den där jokern kanske är mindre efterlängtad i den här upplagan än tidigare. Men det är klart jag hoppas att det är jag som slår igenom, självklart gör jag det.

 

 

 

Nästa dag samlas supportrarna på träningsanläggningen Henri Guérin. De vet att de antagligen inte kommer att få se en skymt av spelarna – dag efter match brukar tränare Laszlo Bölöni beordra joggning i skogen intill – men de kommer ändå hit för att prata av sig.

Segern mot Montpellier var den tionde raka och nu har cupsemifinalerna lottats – Paris Saint-Germain ställs mot Nantes, Rennes möter Olympique de Marseille borta. Mot stängslet till träningsplanen lutar sig Pierre och Lionel, två medelålders män som har årskort på Stade de la route de Lorient. De säger att det kommer att bli tufft mot Marseille i cupen men att den här säsongen lärt dem att inte räkna ut Rennes.

– Kim har varit otroligt bra, berättar Lionel. Jag tror inte att vi klarar av att hålla honom kvar här. Går vi till Champions League så kanske… men, nej han går nog oavsett, säger Lionel.

Det har ryktats om bland annat Feyenoord och Glasgow Rangers, och de båda herrarna tror att Skottland lockar mest. Stade Rennais klubbfilosofi går ut på att utveckla unga spelare och sedan sälja dem vidare, menar de. Man släppte Petr Cech till Chelsea för två år sedan. Schweizaren Alex Frei, som har gått långtidsskadad i vår, är i praktiken redan klar för Borussia Dortmund. Lagets tekniska stjärna Olivier Monterrubio ryktas vara på väg till Marseille. Till och med tränare Laszlo Bölöni kan lämna. Ungerns landslag behöver ny förbundskapten efter Lothar Matthäus och Bölöni, som är rumän med ungerska rötter, kommenterar ryktet: »Jag är en professionell tränare, det är ett tufft jobb med mycket press och därmed nödvändigt att lyssna på alla erbjudanden – om de kommer.«

Jag går in i klubbstugan för presskonferens. L’Équipes journalist Jean-Denis Coquard kommer fram.

– Vem är det egentligen som spelar på Kims plats i landslaget?

Jag svarar »Anders Svensson« och Coquard tittar frågande på mig. Han ber mig stava namnet.

– Var spelar han? I Spanien?

– Nej, i Elfsborg. I Sverige.

Coquard ser än mer oförstående ut. Jag hinner inte förklara var Borås ligger innan han fortsätter.

– Efter att ha sett Kim spela här nere i år… han har varit överlägsen. Bölöni har sagt det flera gånger: »Om jag var förbundskapten för Sverige skulle Kim vara den första spelare jag tog ut i startelvan.«

I det ögonblicket kommer Rennestränaren in i rummet. Han slår sig ner vid det skrivbord som placerats framför reklamskärmen intill ena långväggen.

– Fem minuter! Ni får fem minuter!

Bölöni håller upp högra handens alla fingrar. Vi är fyra journalister som slår oss ner på stolarna framför honom och lyssnar när han går igenom skadeläget. Ytterligare två försvarsspelare försvann i gårdagens match, och Bölöni erkänner att det kommer att bli tufft att hålla de goda resultaten med tanke på att nästan alla backarna är skadade. Någon ber om en kommentar till lottningen mot Marseille.

– Det var ingen bra lottning för Stade Rennais. Jag hade föredragit att spela hemma för att få fördel av stödet från vår publik, och framför allt måste vi nu återigen genomlida hela det där skådespelet i Marseille.

Bölöni pausar och höjer sedan rösten:

– Ni skrattar! Det gör inte jag! Det här problemet har funnits sedan flera år i Frankrike och är fortfarande inte löst. När du åker dit ner vet du att du spelar mot ett skyddat lag. Det är filmningar, och du vet redan att domsluten gynnar dem. Det har jag lärt mig sedan lång tid tillbaka. Nu var det sagt. Nu förbereder jag mig för bortamatchen mot Nice. OK?

Tränaren nickar, reser sig och lämnar rummet innan vi ens lyft pennorna från blocken. De franska journalisterna ler. De vet aldrig var de har Bölöni. Ibland sur och tvär, ibland galet öppenhjärtig, ibland lite av varje. De samlas i klunga för att jämföra sina citat när Bölöni på nytt gör entré i rummet. Han pekar på mig.

– Är du svensk?

Jag nickar.

– Och pratar franska?

Jag nickar igen.

– Då vill jag först hälsa dig välkommen till Rennes, sedan framföra kritik. Vi mötte Strasbourg hemma, det fanns fem svenskar på plan men inte en enda TV-kanal eller tidning från Sverige var här. Jag vet att ni åker över till England och tittar på första bästa skitmatch ni kan. Sverige bryr sig inte om de duktiga spelarna de har här.

Jag svarar att jag håller med om att svensk media bevakar Frankrike för lite och frågar om han tror att det påverkar Kims chanser att slå sig in i landslaget. Bölöni rycker på axlarna.

– Ju mer du ser och vet, desto lättare är det att bedöma en spelare. Jag ser Kim varje dag. Men jag är inte förbundskapten för Sverige.

 

 

Laszlo Bölöni har otvivelaktigt lyckats med sitt uppdrag i klubben. Med små medel ledde han i fjol laget till Uefacupspel, i år kan det bli ännu bättre. Ändå är det få som kan förklara vad det är han gör rätt. Där andra tränare förespråkar kontinuitet som framgångsformel visar rumänen en sällsynt rastlöshet i ledarskapet.

När jag träffar Andreas Isaksson berättar han att en enda förlorad match kan få tränaren att omedelbart förändra lag och spelsystem. Isaksson säger också att spelet i franska ligan är speciellt, eftersom lagen är så offensiva.

– Alla kan plötsligt dra iväg framåt. Backarna också. Vi anfaller med otroligt mycket folk. Det gäller att lära sig att göra det med lite hjärna också.

Isaksson och Kim spelade två år ihop i Djurgården. Nu har de haft lika lång tid tillsammans i Rennes. De bor i samma fastighet, Isaksson i våningen under Kim, och få känner den svenska mittfältarens för- och nackdelar på planen lika väl som landslagsmålvakten.

– Diskussionen om Anders och Kim har varit konstig, tycker jag. Många har tyckt till om det ena och det andra. För mig är det två väldigt bra spelare och vi får vara glada att vi har båda. Sedan kan jag se att Kim har blivit betydligt bättre i år. Han kommer närmare en plats i startelvan i landslaget.

»Ju mer han anstränger sig för att spela klokt i defensiven desto mer låst känner han sig. Ju mer han tänker på att hålla sig kall desto mer stressar han upp sig.«

Isaksson förklarar Stade Rennais spelsystem. De har ett tremannamittfält med en defensiv spelare längst bak och två framför. Av dem ska Kim, som tar position till vänster, vara den mest offensiva. Samtidigt bygger laget mycket på individuella initiativ där spelarna tar löpningar lite som de vill. Det är frihet under ansvar – och ansvaret kommer för det mesta i andra hand.

– Det är ett speciellt spel för Kim. I landslaget får inte den centrala spelaren gå så mycket framåt. Här ska han bara trycka på. Jag tror Kim måste bli lite bättre på att avgöra när han ska gå framåt och inte i landslaget. Samtidigt är han en bra spelare som behöver frihet för att vara riktigt bra. Här är det friare spel.

Friheten gäller också coachningen. Förbundskapten Lagerbäck brukar förorda att man ska spela likadant borta som hemma. Bölöni står för motsatsen. På bortaplan ersätts tokoffensiv med tokdefensiv – och då är inte ens kaptensrollen helig. Lagkapten Olivier Monterrubio spelar alltid till vänster i anfallet på hemmaplan, men eftersom han är en väldigt offensiv spelare petas han konsekvent till bortamatcherna till förmån för mer defensive Youssouf Hadji. Kim tar då över kaptensbindeln.

– Jag är bortakapten. Han har hemmaplan, jag resten av Frankrike, säger Kim och skrattar. Det är helt sjukt egentligen, men det funkar ju för oss. Eftersom det skiljer så mycket på borta- och hemmaplan är det också svårt att förklara vårt spel. Det är nog svårt att se mönster i det. Vem är högerytter? Vem är vänsterytter? Jag tror inte att det är uppenbart. Lite lättare på bortaplan kanske eftersom vi backar hem mer då, men hemma är det bara framåt som gäller. Högersidan är uppstyrd, vänstersidan är helt High Chaparral. Där händer allting. Alla mål vi gör kommer från vänster. Alla vi släpper in också, tror jag, i varje fall nu när Erik Edman är skadad. Monterrubio går bara framåt, och gör det bra – för mig innebär det att jag nästan är mer defensiv hemma än borta eftersom jag måste ut på kanten och täcka för honom.

Är det planerat? Har Bölöni sagt åt dig att ta den uppgiften?

– Nja, men gör inte jag det så gör ingen det och då förlorar vi. Jag ska vara mest offensiv av oss på mitten men måste ändå hålla min zon. Jag är ingen ren nummer tio med full frihet. Om jag inte håller koll på min kant är det soprent där.

Det låter inte helt uppstyrt.

– Det är klart vi har en spelidé men det är mycket upp till spelarna själva. Det är inte som i landslaget där man hela tiden vet. Här i Frankirke är det sämre försvarsspel. Ta i går mot Montpellier, vi ger bort två mål i förlängningen men så hänger vi ju fyra framåt också. Det är inte det att försvararna är dåliga, men de är inte riktigt skolade i defensiven. Jag tror att vi är extrema med att vara organiserade i Sverige eftersom det är så vi kan konkurrera. Här är det ett annat tänkesätt. Erik brukar påpeka att det är sjukt mycket frilägen i Frankrike. Spelare kommer soprena och man undrar »var fan är försvararna«. Vi spelar nästan man-man på mitten, och det är bara fyra-fem månader sedan vi plötsligt skulle spela man-man i försvaret också. Bara för att vi var snett på det i matcherna ville tränaren göra det så enkelt för oss som möjligt, så han gav backarna varsin gubbe att markera i stället för att de skulle ligga i zonerna.

Hur gick det?

– Ja, det finns ju en anledning till att man gick ifrån man-man-spel och satsade på zonförsvar för flera år sedan. Hade man-man varit det bästa så hade alla spelat det. Man måste ju kunna det, jag har aldrig spelat man-man i hela mitt liv och så är det för de flesta.

Om nu spelidén inte är glasklar, när fattade du hur du skulle spela här?

– Det kom med tiden. I början gjorde jag bara som tränaren sa. Nu tänker jag mer själv. Till exempel kan jag gå ut och ställa mig på vänsterkanten när jag vet att vi kommer att behålla bollen. Det är en skillnad mot landslaget, där kan du inte röra dig så fritt. Du kan inte bara gå ut på kanten för att du vill ha boll på fot för då saknas det ju en spelare där du egentligen ska vara.

Är omställningen till landslaget större när du vant dig vid det friare spelet här?

– Egentligen inte. Däremot är den offensiva rollen i landslaget en väldigt svår roll. Jag tror att alla som har spelat där skulle säga detsamma. Det står offensiv mittfältare på pappret men du har ett väldigt stort defensivt ansvar. Du kan inte lämna Linderoth helt ensam och du förväntas ändå vara längst fram av mittfältarna i anfallsspelet. Anders har gjort ett enormt defensivt jobb i många matcher, men folk märker inte det. Det har varit likadant för mig i flera av de matcher som jag spelat.

Är rollen svårare nu när landslaget har satsat mer framåt på kanterna – med en offensivare Fredrik Ljungberg och en snabb Christian Wilhelmsson?

– Det är helt fel att säga att de inte tar något defensivt ansvar, däremot ska man tänka på att det här systemet gjordes när Johan Mjällby var offensiv mittfältare. Johan var egentligen mittback. Det säger en del. Spelet skapades när landslaget var mer defensivt, och det fanns ett överflöd på innerbackar. Du kunde ju vara en kalasback och ändå inte vara i närheten av landslaget. Nu är det tvärtom, vi saknar backar och då ser också spelet annorlunda ut. Det jobb Anders har gjort i defensiven ska inte förringas, och jobbar du mycket defensivt är det svårt att orka upp i anfall. Du är trött, det är lätt att slå bort en passning.

Har du förbättrat din defensiv här i Rennes?

– I och med att vi spelar man-man så blir det mer isolerade dueller än i landslaget, där vi ska styra motståndaren så att någon annan kan komma in och bryta. Här kommer ingen medspelare till din hjälp om du styr. De står ju och markerar sina egna gubbar. Killen jag hade i går kunde ta bollen och springa 20 meter utåt kanten. Om vi hade spelat i landslaget hade han sprungit in i någon annans zon. Här måste jag följa honom i 20  meter – och när han sedan sprang lika långt tillbaka var jag tvungen att haka på där också. Men en sak har jag blivit bättre på. Förut var det frustrerande för mig när vi inte vann bollen direkt. Då tyckte jag »han står där med bollen, den ska han fan inte ha«. Nu accepterar jag att det är en vinst för oss om han spelar den bakåt eller i sidled – kanske till och med framåt om han gör det under press. Killen jag mötte i går var skicklig. Om jag gick på honom för snabbt gjorde han bort mig, så det var bättre att avvakta och låta honom spela tillbaka. Till slut kom det en långboll från dem och då vann vi den i stället. Förr tänkte jag: »Där är bollen, jag tar den och gör mål.« Det hade varit en enklare värld om det funkade. Tyvärr gör det inte det.

 

 

Tre dagar senare. Nice dränks i vårsol och termometern står på 18 grader. På Promenade des Anglais väjer skateboardåkare för flanörer och eftermiddagstrafiken skapar köer på boulevarderna. Rivieran laddar för turistsäsong men är ännu inte överbefolkad.

En sportartikel i dagens Nice-Matin fastslår att en svit kommer att brytas i kväll, antingen Rennes långa segerrad, eller Nice egen: obesegrade på hemmaplan sedan den 5 november.

Arenan Stade du Ray ligger inklämd i ett bostadsområde, med läktare så låga att man från sittplats ser stan breda ut sig utanför med palmer, kuperade gator och trånga gränder. De som bor i husen vid stadions kortändar har perfekt överblick från sina lägenheter och många har parkerat sig på balkongerna med ett glas rosé eller en öl i handen.

»Han är så oerhört ambitiös, vill så mycket, jobbar så mycket. Titta på hans försvarsspel i landslaget. Han har tagit jättelöpningar där det redan finns andra spelare som ska kliva fram och sätta press.«

På planen dominerar hemmalaget från första minut och avslöjar Stade Rennais skadeproblem. Redan i tredje minuten missar mittförsvaret en enkel markering. Bellion kommer fri med Isaksson och gör 1-0.

Bortalaget drabbas snart av ännu fler skador. Hadji haltar ut och Bölöni tvingas därmed sätta in offensiva Monterrubio på vänsterkanten. För Kim Källström betyder det mer defensivt ansvar, han försöker lugna tempot och vårda bollen. I 35:e minuten söker han sig långt ut mot vänsterkanten, trots att bollen är till höger. Det tar tid för medspelarna att frakta bollen över till Kim, men de lyckas och därmed får laget bättre kontroll på spelet.

Mönstret återkommer flera gånger under första halvlek: Kim söker inte boll utan öppna ytor, där han i andraläget kan avlasta stressade medspelare. På övertid är det en sådan lösning som skapar läge för bortalaget. Monterrubio får bollen strax utanför straffområdet. Det är trångt, men han lyckas spela vidare till vänster där Kim tar emot och frispelar John Utaka. Nigerianen blir fri med Nice målvakt och kvitterar.

I andra halvlek försöker Rennes anfalla men orken finns inte där. Spelarna tappar enkla bollar, ligger fel i positionerna och springer för lite. I 86:e minuten byter Bölöni ut en slutkörd Kim och de sista minuterna av matchen stormar hemmalaget framåt. Det lutar ändå åt 1-1 när klockan går in på övertid och Isaksson tippar Edersons nick ribba och ut. Hemmapubliken ger sig inte. De ställer sig upp och skanderar »allez rouge, allez rouge« och på hörnan som följer får Nice mittback Abardonado praktträff på halvvolley med vänsterfoten. Matchuret står på 95 när bollen går rakt upp i bortre krysset.

Isaksson kastar sig på marken och slår högernäven i gräset fem gånger samtidigt som han skriker ut sin ilska över att den långa segersviten är bruten.

 

 

Vid mitt Rennesbesök före EM 2004 berättade Kim om två konkreta brister. Han var inte tillräckligt kall i defensiven, och i anfallsspelet slog han fortfarande för många vansinniga passningar, dem han själv kallade »indianare«.

I det svenska landslaget är dessa svagheter dödssynder. Lars Lagerbäck poängterar ofta vikten av en grundidé där spelarna känner till sina roller och vet vad de ska göra på planen. En kille som tjurrusar in i situationer och blir bortdribblad i stället för att lugnt styra motståndare förstör zonspelets organisation.

Förbundskaptenen brukar också prata om att mål i modern fotboll kommer till på fasta situationer och snabba omställningar. Då finns det inget utrymme för »indianare« som ger motståndarna chans att kontra.

Kim sade att han var fast besluten att bättra sig och att enda sättet var att jobba hårdare med bristerna som Lagerbäck anmärkte på. Det hade alltid fungerat tidigare. När han slog fler passningar blev han bättre passningsspelare. När han sköt fler skott blev han bättre skytt. När han utsatte sig för press blev han psykiskt starkare.

De landskamper han spelat sedan dess har visat att det inte är så enkelt den här gången. Ju mer han anstränger sig för att spela klokt i defensiven desto mer låst känner han sig. Ju mer han tänker på att hålla sig kall desto mer stressar han upp sig.

– Kim har en hög ambition och det är möjligt att det har hämmat hans utveckling, säger Lars Lagerbäck. Han är så oerhört ambitiös, vill så mycket, jobbar så mycket. Titta på hans försvarsspel i landslaget. Han har tagit jättelöpningar där det redan finns andra spelare som ska kliva fram och sätta press.

Lagerbäck tycker att Kim har tagit stora kliv framåt den här säsongen. Han tror att det är en »erfarenhetsgrej« och ett resultat av att Kim har utvecklats i en riktigt bra liga.

– Enligt mitt sätt att se det är det marginella skillnader mellan franska, engelska, spanska och italienska ligan. De fyra är bäst, tyska kommer lite efter. Den franska ligan påminner en del om Premier League – med högt tempo och offensiv fotboll.

Om Lagerbäcks slutsats stämmer är Kims sju mål och status i Rennes att jämställa med om svensken haft en nyckelroll i ett topplag i till exempel England. Med det borde han rimligen också ha närmat sig Anders Svensson i landslagsfrågan.

– Det har han säkert gjort, säger Lagerbäck. Nu tycker jag i och för sig att det har varit väldigt jämnt mellan dem hela tiden. De har lite olika kvaliteter och det är svårt att säga vad som är det riktiga beslutet när det gäller vem av dem som spelar. Kim har tagit jättekliv på senaste tiden.

Paradoxalt nog är det inte det välorganiserade landslaget utan anfallstokiga Rennes som lärt Kim defensiv kyla och att slå färre »indianare«. När Monterrubio har kastat sig framåt i offensiven har Kim täckt upp. När lagkamraterna spritt vansinnespass har Kim spelat förståndigt. Svensken har lärt sig genom samma metod som gör Viktväktarna framgångsrika – när du träffar andra med samma problem vill du visa att du inte är den största syndaren i gänget.

 

Dagen efter Nicematchen delar L’Équipe ut betyg. »Mycket bra positionsspel. Långa crossbollar gav medspelarna andrum«, skriver de om Kim. Han får en sexa, tillsammans med Isaksson och Nice segerskytt Abardonado är det högst på plan. Det är lite väl smickrande. Kim slog bort många bollar och såg ofta trött ut i löpningarna. Samtidigt ligger det något i det journalisten Edouard Reis-Carona sa i Rennes; Kim är nyttig för laget även när han är dålig.

Det påminner om Zoran Lukic slutsats när han tränade Kim under andra säsongen i Djurgården. Då sa han till mig:

– Det är en lång process att få en spelare att inse hur bra han är, och sedan är det ytterligare ett steg innan man kan leda sina lagkompisar, när man säger »jag kan ta hand om mina prestationer och nu kan jag även ta hand om era«. En spelare som nått dit kan misslyckas, laget kan misslyckas, men han försöker ändå igen och igen. Han fortsätter bara för att han vet att han är bra. Kim är exemplarisk. Han vet att han tillhör de bästa och därför vågar han.

Nu har mittfältaren nått den nivån även i Rennes. Nästa steg är landslaget. Kim funderar på om han har fokuserat fel.

– I landslaget har jag mer gått in för att visa att jag klarar av defensiven, eftersom jag inte är så bra i den. »Nu ska jag inte springa upp i varje anfall.« »Nu ska jag ligga rätt i positionerna.« Det har varit mycket sådana tankar.

– Det gjorde att jag tappade det jag var bra på. Jag menar: jag är ju ändå en sådan som tar risker. Då blir det många bra passningar, men också flera dåliga. Jag kan inte bara spela safe. Det är inte det som har tagit mig hit i karriären. Man är ju som man är. Jag har pratat med folk om att börja tänka mer på mig själv. Det är inte hela förklaringen till att jag inte spelar i landslaget, det är inte så att fixar jag det så är allt löst sedan, men det ligger en hel del i det.

Hur stort är VM för dig?

– Det är VM. Större blir det inte

Då är det dags att ta sig in i startelvan nu?

Han tittar på mig, slår ut med armarna och ler.

– Det är alltid dags. Jag åker till VM för att spela. Nu vet jag att jag har kapaciteten och att jag skulle klara av det.