Detta är ett utdrag ur självbiografin som Igor Sypniewski utgav 2014.
BAKGRUND
Igor Sypniewski debuterade i ŁKS Łódź A-lag 1993, 19 år gammal. Det verkliga genombrottet kom i Ceramika Opoczno, i den polska andraligan. När landets största klubbar visade intresse valde han att nappa på ett erbjudande från grekiska Kavala.Sju mål på 18 matcher var allt Panathinaikos behövde se – Igor värvades till storklubben i Aten. 1998 gjorde han mål mot Arsenal i Champions League, två år senare startade han i samma turnering borta mot Manchester United – en match han genomförde bakfull.
Alkoholen hade kommit in tidigt i Igors liv. Hans pappa Stefan kämpade med ett alkoholmissbruk och själv hade han tagit sin första öl som nioåring hemma i Łódź. Som lovande junior i ŁKS hade han också uppmuntrats att dricka. Vid ett tillfälle, när han var 17, fick han höra av en äldre spelare: »Om du inte dricker får du inte spela, om du dricker får du kanske spela.«
Efter tre ojämna säsonger i Panathinaikos återvände Igor till Polen. 2002 skrev han på för Wisła Kraków, en av landets äldsta och mest framgångsrika klubbar. Han kände sig inte välkommen i laget. Han tyckte att medspelarna frös ut honom och lyckades bara göra ett mål på åtta matcher. Han kände sig misslyckad på planen. Igor blev deprimerad. Han försökte döva depressionen med vodka och spel; i Kraków fanns ett kasino som han ofta besökte om kvällar och nätter. När hans problem blev tydliga för personer i klubben tog Wisłas läkare med honom till en psykiatrisk klinik. Igor flydde därifrån, satte sig i en taxi och lämnade Kraków. Kontraktet bröts kort därefter.
Hösten 2002 bestämde sig Igor för att avsluta sin karriär, 27 år gammal. Han kände sig förföljd av polska journalister, led av psykiska problem och ville inte ha något med polsk fotboll att göra. Nyårsafton firade han tillsammans med sin sambo Goska och parets ettårige son Kacper. Goska utbringade en skål och önskade Igor ett ljusare 2003. Efter en stund ringde telefonen. Samtalet kom från Igors vän och manager Bogdan Maslanka, som sedan en tid bodde i Borås. »Vad säger du om att komma till Sverige och spela?« frågade Bogdan och berättade att Halmstads tränare Jonas Thern ville testa honom. Igor hade inte spelat fotboll på flera månader, var i dålig form såväl fysiskt som psykiskt och hade aldrig hört talas om klubben. Men kanske var Halmstad en plats där han kunde starta om på nytt, både som spelare och människa?
Den 25 januari 2003 klev Igor Sypniewski på en färja i Świnoujście för att ta sig till Sverige. Det är också där Offsides utdrag ur hans nyutkomna självbiografi startar.
Jag kommer ihåg att dagen var grå och dyster, men för första gången på länge störde det mig inte. Jag hade en mer optimistisk syn på världen. Det kändes verkligen annorlunda jämfört med de senaste månaderna, då jag inte haft någon livslust. Avfärden från Polen var helt enkelt det jag behövde, det som kunde rädda mig från konkurs och förfall, men också från mig själv. Bogdan väntade på mig i Ystad när jag klev av färjan. Jag brydde mig inte om hans tveksamma uppsyn. Han hade lovat Jonas Thern en kille med Champions League-meriter, en klasspelare, men här kom nu istället en ovårdad typ i sjaviga kläder. Jag såg inte direkt ut som en elitfotbollsspelare, men turen var åtminstone på min sida. Bogdan satte mig inte på första bästa färja hem utan körde mig till Halmstad.
Det som oroade mig mest var hur jag skulle kunna kommunicera i Sverige. Jag kunde inte ens engelska. Grekiska behärskade jag bättre än bra, men mina enda »engelskalektioner« hade varit med Erik Mykland i Panathinaikos. Åtminstone hade Mykland pratat engelska med mig, och jag hade svarat på polska medan vi skålat och låtit servitrisen fylla på våra glas. Vi hade förstått varandra utmärkt, men i Sverige skulle det inte bli lika lätt. Alkoholen fungerar inte som tolk där.
När vi kom fram till Halmstad presenterade Bogdan mig för Jonas Thern. Med tiden pratade vi ofta utan Bogdan som tolk, och trots att jag inte kunde språket kändes det som om jag förstod honom. Jag kände mig som ett barn som gått vilse i en stor, mörk skog och som plötsligt träffade någon som tog mig i handen och ledde mig ut mellan träden. Med Jonas vid min sida kände jag plötsligt ingen rädsla alls. Som spelare hade han i princip kommit så långt man kan komma. 1992 ledde han Sverige till semifinal i EM och två år senare till VM-brons. Minns ni det fantastiska laget som krossade Bulgarien med 4–0 i bronsmatchen? Tomas Brolin, Martin Dahlin, Kennet Andersson, Thomas Ravelli i målet och så den geniale Henrik Larsson – kanske det bästa laget i svensk fotbollshistoria och definitivt det bästa i modern tid. Och Jonas var det lagets kapten.
Jonas höjde aldrig rösten, men alla lyssnade på honom. Varken förr eller senare har jag träffat någon som honom inom fotbollen. Däremot hade han träffat någon som påminde om mig. Bara några dagar efter att jag kom till Halmstad öppnade jag mig för honom. Jag berättade om de återkommande demonerna, om depressionen, om träsket som jag hamnat i och all skit som fortfarande höll mig kvar. Jonas konstaterade:
– Du är som »Gazza«.
Jonas fick lita på sin intuition som sade att det var värt att ge mig tid. I början kunde han nog inte ens förstå vad jag gjorde i laget, han såg ett vrak till människa och fotbollsspelare. Än i dag vet jag inte om han trodde att det var möjligt att rädda mig eller om han verkligen såg mina ögons rop efter hjälp. Men det viktigaste var att han lät mig stanna kvar i Halmstad och bygga upp mig. Det var vad jag behövde.
Igor Sypniewski
FÖDD: 11 oktober 1974
KLUBBAR: ŁKS Łódź –1995, KS Ceramika Opoczno 1995–1998, Nea Kavala FC 1998, Panathinaikos FC 1998–2001, OFI Crete 2001, RKS Radomsko 2001, Wisła Kraków 2002, Kallithea FC 2002, Halmstads BK 2003, Malmö FF 2004, Trelleborgs FF 2004, ŁKS Łódź 2005–2006, IF Limhamn Bunkeflo 2006
MERITER: Två A-landskamper för Polen, Champions League-spel med Panathinaikos, delad sjundeplats i Allsvenskans skytteliga 2003.
Halmstad passade mig som handen i handsken. Då menar jag inte bara klubben, utan också själva staden. En polack som jag träffade beskrev Halmstad som »bedårande« och den beskrivningen var på pricken. Halmstad låg precis vid havet, en lugn stad i lagom storlek med ett slott som turister kunde besöka. Men jag hade inte kommit till Sverige för att turista. Möjligen såg jag ut som en utbränd turist som varit på för många all inclusive-semestrar. Jag hade mindre ork kvar än ett gäng pensionärer efter en längre strandpromenad i Halmstad.
Jag bodde ensam i början, men snart kom även Goska och Kacper. Klubben hjälpte mig att hitta en vacker och modern lägenhet som låg nära arenan. Havet låg tio minuter bort och jag hade nära till ån Nissan. Det fanns inget annat att göra än att träna. Att jag hade min älskade och min son bredvid mig stärkte mig i tron på att jag skulle lyckas i Sverige, och min övertygelse blev ännu starkare när vi började spela träningsmatcher. Jag såg bättre ut för varje match. Personer i och runt klubben tappade hakan när de såg mina framsteg. De kunde inte förstå hur jag, som nyss framstått som en amatör, plötsligt kunde leka med motståndarna. Jag förstod det knappt själv och försökte att inte grubbla så mycket över utvecklingen. I genrepet inför den allsvenska premiären gjorde jag två mål. Jag var redo.
I premiären mot Gif Sundsvall 2003 inleder Igor på bänken. Han hoppar in, gör mål och belönas med en startplats i nästa match. Efter åtta omgångar har han gjort sex mål och de svenska tidningarna skriver allt oftare om »Jonas Therns fynd«. Samtidigt brottas Igor fortfarande med sin depression. Uppmärksamheten gör honom orolig, särskilt när nyheterna om hans framfart i Allsvenskan når Polen.
Hjälpen jag fick från Jonas Thern och klubben var ovärderlig. Jag gav sällan intervjuer och undvek kontakt med journalister, särskilt journalister från Polen. Men polska reportrar försökte ändå kontakta mig, det var svårt att neka dem den rätten. En kille från Przeglad Sportowy ringde klubben och övertalade presschefen att fråga mig om jag åtminstone kunde tänka mig att säga några ord om vi bestämde möte i Halmstad. Jag tackade nej. Det slutade med att journalisten fick en intervju med Jonas Thern istället. Jonas sade bra saker om mig. Faktum är att ingen någonsin sagt så många positiva saker om mig till en tidning. Jag undrade om texten skulle kunna skada mig.
Polens landslag tränades då av Paweł Janas. Han kunde inte undgå informationen om min fenomenala form, det var bara att titta på alla mål jag gjorde i Allsvenskan. Självklart ledde det till att journalisterna mer eller mindre krävde att Janas omedelbart skulle kalla »Sypek« till landslaget. Janas duckade så gott han kunde. Han mumlade något om att han måste lita på dem som redan testats, att han inte kunde ta ut någon som inte spelat under vinterhalvåret och att han … skulle åka till Sverige för att titta på mig. Det sista ville jag undvika. Jag hade inga planer på att prata med någon från Polen och var livrädd för all kontakt med polsk fotboll. Inför EM-kvalmatchen mellan Sverige och Polen i juni gick jag ut i svenska medier och sade att jag skulle heja på Sverige.
Jag har aldrig tränat så hårt som jag gjorde i Halmstad. Sverige överträffar alla andra länder i Europa när det kommer till arbetsmoral. I Polen hade jag varit en notorisk träningsskolkare och i Grekland var jag aldrig sen att bejaka de lokala traditionerna. Men när Jonas sa att vi skulle springa en halvmil så sprang vissa sju kilometer. Ibland sprang jag med dem. Under löppassen hände det att jag vek mig dubbel och spydde av trötthet, sedan ryckte jag upp mig och sprang vidare. På helgerna hade jag individuella pass med Jonas. Jag missade inte ett enda tillfälle.
Mitt fina spel i Halmstad gjorde att jag fick uppmuntrande ord från människor jag inte ens kände. En gång i omklädningsrummet fick jag syn på en tidning där Fredrik Ljungberg intervjuades. Han spelade då i Arsenal och var en svensk fotbollsikon. I intervjun sade han att han följde sin gamla klubb och att han läst att Sypniewski spelade en nyckelroll. »Jag borde tacka honom för det«, sade Ljungberg. Jag undrar om han visste att jag några år tidigare gjort mål på hans Arsenal i Champions League.
Våren 2003 gjorde jag dessutom mitt vackraste mål någonsin. Vi mötte Landskrona och eftersom jag spelade halvskadad signalerade jag för byte i andra halvlek. Jag hade redan hunnit göra ett mål och en assist i första halvlek och väntade på att få vandra ut över sidlinjen med ett leende på läpparna, trots att foten gjorde förbannat ont. Plötsligt fick jag bollen mitt på offensiv planhalva. Resten var ren instinkt. Jag tittade upp, såg att målvakten tog några steg framåt och sparkade till. Bollen flög ganska märkligt genom luften, den fortsatte accelerera i ett läge där farten egentligen borde ha bromsats. Landskronas målvakt backade desperat, fick en handske på bollen och ramlade sedan in med den i målet. Efteråt skämtade jag och Jonas om att jag skjutit från halva plan eftersom jag inte orkade springa längre. Jag ska också erkänna att jag inte siktade på ett särskilt ställe. Jag sparkade helt enkelt bara hårt mot målet. Tro aldrig på en fotbollsspelare som efter ett mål från 30 meter påstår att han siktade på krysset.
Efter Sveriges seger över Polen i EM-kvalet i Stockholm bestämde sig två polska journalister för att ta bilen till Halmstad. Reportern Krzysztof Stanowski och fotografen Wlodzmierz Sierakowski kom för att träffa mig, men de fick aldrig prata med mig. Jonas ursäktade sig vänligt och själv sade jag bara »hej« och »hej då« i samband med träningen. Fotografen tog några bilder på mig när jag dribblade på egen hand. Jag höll mig längst bort i ena hörnet, långt bort från mina lagkamrater och mina två landsmän. Senare berättade en bekant att fotografen skämtat om att han aldrig tidigare blivit avvisad på ett så sympatiskt sätt. Han läste nog situationen ganska väl. Han insåg att jag inte hade något ont uppsåt. Eller tyckte han synd om mig?
Jag kommer ihåg den händelsen bättre än de flesta av mina matcher, mestadels på grund av rädslan för att muren jag byggt upp omkring mig skulle raseras. Det var tack vare den muren jag kunde spela fotboll. För vi ska inte lura oss själva. Depression går inte över på en dag. En människa har den i sig i många år och ofta till livets ände. Man kämpar mot den. Ibland går det bra, ibland sämre. För mig var det olika. Det fanns stunder då jag hellre ville dö än lida så som jag gjorde. Så funkar depression.
Förbundskaptenen Paweł Janas fortsatte att få frågor om mig. Artur Wichniarek var visserligen i god form och vid sidan om honom slogs Tomasz Dawidowski, Paweł Kryszałowicz och Marcin Zając om en plats i Polens anfall. Men en effektiv forward är alltid värdefull för ett lag. Landslagsledningen bestämde sig därför för att skicka Edward Kleijdinst, den assisterande förbundskaptenen, till Sverige.
När jag fick reda på att tränaren skulle se mig spela och att jag dessutom var tvungen att träffa honom efter matchen mot Elfsborg funderade jag på hur jag skulle kunna förhindra det. Jag hade inte mycket tid på mig, beskedet fick jag endast tio minuter före avspark. Jag kunde inte koncentrera mig på spelet, det var kaos i huvudet. Jag skapade ett par chanser men varje minut som gick förde mig närmare problemen. Till slut bad jag om att få bli utbytt. Jag fejkade en skada och haltade av planen samtidigt som jag höll mig för en muskel. Innan matchen ens var över satt jag nöjd i bilen på väg hem. Jag hade till och med låtit trovärdig när jag talat om min »sträckning i benet«. Det kändes som att jag undvek giljotinen. Jag tänkte inte ens på att den gamla gubbens besök i Sverige blev helt meningslöst. Med tiden har jag fått perspektiv och i dag skäms jag lite.
För att undvika framtida besök fattade jag ett beslut. Min idé verkade genialisk i sin enkelhet. »Härmed förklarar jag mig icke intresserad av eventuella framtida framträdanden i Polens landslag.« Så stod det i brevet som jag sickade till Michał Listkiewicz, ordföranden i Polens fotbollsförbund. Efter att ha läst brevet från Sverige stod ordföranden handfallen. Han informerade tränarna, som förståeligt nog inte blev särskilt besvikna. Senare har jag fått höra att tränaren till och med öppnade en flaska whisky för att fira att problemet hade löst sig självt. Janas och Listkiewicz var heller inte sena med att berätta om brevet för medierna. Därmed ansåg de saken vara utagerad. För mig var det också ett definitivt slut på allt som hade med Polens landslag att göra. Jag kunde återigen fokusera på spelet för Halmstad och för Jonas. Jag ville att det skulle vara så för alltid.
Den 25 juni 2003 sänker Igor Hammarby med två mål på Örjans vall och går upp i toppen av den allsvenska skytteligan. För Expressen förklarar han att han är »väldigt lycklig«. Det är ingen sanningsenlig beskrivning.
Efter Kleijdinsts besök i Sverige tyckte jag mig se smygande polacker överallt. Jag började bli rädd för att bli kidnappad tillbaka till Polen. Jag stod heller inte ut med det faktum att polska tidningar börjat skriva dumheter om mig. Jag gillade framgången, men mådde skit när jag läste något dåligt. Jag drömde om att bli bortglömd i Polen. Att de skulle sluta skriva om mig.
En dag när Goska var ute med Kacper på promenad fick jag syn på en märklig bil som stod parkerad framför vårt hus. Det brast för mig. Jag kan svära på min högra hand att de två snubbarna som klev ut från Mercedesen pratade polska med varandra. Det blev för mycket för mig. Depressionen slukade mig. Jag hade bara en tanke i huvudet: självmord. Vi hade gott om tabletter hemma, 50 stycken förberedda för de kommande veckorna, och jag hann svälja runt 30 av dem. En stund innan jag somnade kände jag mig fri. Jag visste att jag inte längre skulle behöva vara rädd. Jag ville att allting skulle ta slut.
Goska hittade mig när hon kom hem och när hon såg alla tabletter som jag inte hunnit svälja förstod hon direkt vad jag hade gjort. För en gångs skull var det inte på grund av alkohol som jag hade däckat på vårt vackra badrumsgolv. Goska ville ringa efter en ambulans, men visste inte hur man gjorde. Istället slog hon Bogdans nummer och det räddade mig. När han förstod vad som hade hänt hoppade han genast in i bilen för att köra från Borås till Halmstad. Han låg nog aldrig under 180 kilometer i timmen. Innan han åkte ringde han efter en ambulans och när han väl kom fram till Halmstad låg jag redan på intensivvårdsavdelningen. Jag stannade på sjukhuset i tre, fyra dagar. Efter det fick jag komma hem och jag kunde dessutom återvända till träningen. De som visste vad jag hade gjort var få och förkrossade. Andra såg ingenting. Jag hade ju alltid varit lite udda.
Förutom Jonas var det ingen i klubben som visste något. Inte ens Tomas Žvirgždauskas, som var den lagkamrat jag kände bäst och som jag tyckte genuint bra om. I många andra länder hade självmordsförsöket varit omöjligt att hålla hemligt, där skulle någon från sjukhuset ha tipsat tidningarna. Men i Halmstad lyckades jag. Även om »lyckades« kanske inte är det rätta ordet.
Jag kom tillbaka till laget, men jag var inte längre mig själv. I slutet av säsongen förlorade vi allt som gick att förlora. Jonas kom inte överens med styrelsen och stämningen blev sämre. Han ville låta de spelare som gjort mest för laget stanna i klubben, helst med höjda löner. Men klubbledningens verklighet såg annorlunda ut. Två omgångar före seriens slut kom Jonas in i omklädningsrummet och berättade att han skulle sluta. För mig kändes det som om allt föll samman, som om taket brakade ner över mitt huvud.
När Allsvenskan var slut hade jag gjort tio mål på 21 matcher och utöver det skapat många bra chanser. Jag hade byggt upp ett starkt varumärke i Sverige. Malmö FF hörde av sig. Under Tom Prahls vakande öga ville klubben skapa en ny storhetstid. Ända sedan Malmö trillat ur Allsvenskan 1999 hade klubbledarna jobbat för att bygga ett nytt, mäktigt lag. Det här var ändå klubben som hade vunnit svenska mästerskapet 14 gånger och som spelat Europacupfinal 1979. Nu hade Malmö, efter en snabb återkomst till Allsvenskan, siktet inställt på första SM-guldet sedan 1988. Säsongen 2003 slutade de trea och nu skulle det gå ännu bättre.
Ett tag var det nära att jag gick till Ajax istället, danska Brøndby var också aktuellt. Men till slut valde jag ändå att stanna i Sverige. Bara genom att skriva på för Malmö fick jag omkring 220 000 svenska kronor. Vidare skulle jag tjäna 84 500 kronor varje månad. Jag borde ha mått som en prins. Och om man bortsåg från mina problem med de återkommande mörka perioderna, och de nattliga tankarna på spökena från Kraków, fanns egentligen bara ett problem: jag skulle spela i Malmö utan Jonas.
När Malmö FF förstår att Igor Sypniewski är deprimerad erbjuder klubben honom psykologhjälp. I början av mars 2004 åker laget till La Manga på träningsläger. Det polska nyförvärvet följer med, men resan blir misslyckad. Efter att Igor avbrutit två träningar säger tränaren Tom Prahl till de närvarande journalisterna att anfallaren »inte är kontaktbar«.
Det var en tid då depressionen fortskred med rasande fart. Jag var tvungen att öka medicineringen. Och ur medicinsk synpunkt var det säkert inte konstigt att man strax före midnatt kunde få syn på mig i hotellobbyn, iklädd träningskläder och med fotbollsskorna i handen. Men för Malmös tränare måste det ha varit chockartat. Den nya värvningen, Allsvenskans nästa skyttekung, ville träna mitt i natten. Under de ordinarie träningspassen med laget betedde jag mig däremot som en sömngångare. Jag kunde börja dribbla någonstans på planen för att sedan bara lägga mig på gräsmattan i något av hörnen. Det hände till och med att jag tog av mig skorna mitt under träningen och lämnade planen, för att något inte passade mig.
Det kändes som om någon stängt av mig. Det är svårt att beskriva det. Jag ska också tillägga att jag var nykter. Jag drack ingenting i La Manga.
I ett försök att lösa problemet med mig ringde Tom Prahl till Jonas Thern. Jonas ringde till mig för att lugna mig. Det hjälpte ett tag. Prahl uppförde sig för övrigt väldigt bra. Han tonade ner mitt konstiga beteende på lägret, vilket inte var alldeles lätt eftersom en tidning publicerade en bild på mig när jag låg ner i gräset. Prahl lät inte någon säga ett ont ord om mig, och han sparkade mig inte från laget. Han och klubben tog hand om mig. De bestämde sig för att inte börja jaga en ny anfallare, inte minst för att supportrarna trodde så mycket på mig.
2004 var Malmö ett lag fullt av stjärnor. Patrik Andersson hade anslutit från Barcelona, Afonso Alves glänste så som han hade gjort i Örgryte. Jag kan också nämna spelare som Tobias Grahn, Joseph Elanga och min anfallspartner Niklas Skoog. Säsongen innan hade Skoog blivit skyttekung och nu var Malmö favoriter till ligatiteln. I en enkät med Allsvenskans spelare trodde 37 procent att vi skulle vinna överlägset. 18 procent trodde dessutom att skyttekungen 2004 skulle heta Igor Sypniewski.
Säsongsinledningen motsvarade de högt ställda förväntningarna. Vi inledde visserligen med 0–0 mot Hammarby, men i den matchen visade vi ändå vår potential. Jag hoppade in efter en timmes spel och spelade så bra att jag fick en plats i startelvan i nästa match. Som tur var syntes depressionen inte när jag spelade matcher.
Hela staden levde upp tack vare laget och tre dagar efter den oavgjorda premiären blev det riktigt galet. Vi spelade hemma mot Örebro och jag hade lekstuga på planen. Jag passade fram till ett mål i första halvlek och gjorde själv två i den andra. Vi vann med 5–1. Tom Prahl bytte ut mig i slutet för att jag skulle få stående ovationer från de 20 000 personerna på läktarna. Han kramade mig hjärtligt och ärligt. Han kände trots allt till en del som ingen i publiken visste. Jag var ett psykiskt vrak och i halvdan fysisk form, trots det kunde jag göra saker med bollen som inte gjorts på länge på Malmö Stadion. Det var därför jag blev så uppskattad i matchen. Hela stadion skrek mitt namn och alla trodde nog att det här var spelaren som skulle leda dem till SM-guldet. Vem kunde där och då ana att mina två mål mot Örebro också skulle bli mina sista för Malmö?
Redan innan jag ens debuterade för Malmö hade jag känt en kärlek från fansen. De mindes mina insatser i Halmstad, de visste hur mycket jag skulle kunna betyda för deras lag. När nyheten om mitt psykiska tillstånd i La Manga läckte ut fick jag ett brev, undertecknat av flera Malmösupportrar. Hälsningen var kort: »Igor, ta hand om dig. Vi är med dig.« Än i dag blir jag rörd när jag tänker på brevet. De grekiska fansen kan älska gränslöst, men det här var något annat. Tårarna rann nerför mina kinder. Det var för dessa människor jag ville träna och göra mål. Jag är så ledsen att det inte blev så.
Vi besegrade IFK Göteborg med 1–0. Efter det spelade vi oavgjort två matcher i rad, sedan kom den första förlusten. När tränaren började leta efter sätt att bryta den negativa trenden placerade han mig på bänken. Han hade goda skäl till det. Jag hade inte varit särskilt effektiv i de senaste matcherna. Den åttonde omgången i Allsvenskan 2004 blev min sista för Malmö. Vi spelade oavgjort mot Kalmar, jag byttes in i slutet. Därefter slutade jag spela. Prahl och hans kollegor gav upp. De kunde inte lägga lika mycket tid på mig som Jonas hade gjort. De gav mig inte heller samma frihet på träningarna, under passen med Malmö var det ju alltid supportrar där och tittade. Så de drog helt enkelt ett streck över mitt namn.
Jag mådde dåligt, men jag hade åtminstone sällskap av spriten. Alkoholen gjorde entré igen och dövade depressionen. Livet slutade kännas. Jag brydde mig inte ens när jag lånades ut till Trelleborg. Hur länge var jag där och spelade? När jag i dag ser att jag gjorde två matcher för Trelleborg 2004 kommer det nästan som en chock. Och att Trelleborg åkte ur Allsvenskan det året hade jag ingen aning om. Om jag anstränger mig minns jag ett svagt och främmande lag, men inga detaljer. Jag kan inte föreställa mig själv i det laget. Det jag kommer ihåg bäst efter tiden i Malmö är istället återkomsten till Polen, när ingen längre ville ha mig i Sverige.
Tillbaka i Polen börjar Igor efter en tid spela för moderklubben ŁKS Łódź. Prestationerna är ojämna och inför en bortamatch mot Wisła Kraków vägrar han att åka med på grund av sina dåliga minnen från staden. När han sommaren 2006 får en chans att återvända till Sverige – för spel i division 1-laget Bunkeflo – tar han den.
Återigen stod jag på färjan till Sverige, med samma förhoppningar som 2003. Då var det svinkallt, nu sken solen. Det var ett gott tecken. Jag var på väg till Sverige för att spela för Bunkeflo, ett lag från Malmös utkant som låg i tredjedivisionen. Pengarna var sämre än i ŁKS och jag kunde inte räkna med framgång. Det enda jag ville få i klubben var lugn och ro. Vara i fred. Dessutom kändes det bra att jag omöjligt skulle kunna möta Wisła eller något annat polskt lag.
Planen var enkel: inleda i Bunkeflo och visa mig från min bästa sida, sedan gå vidare till en bättre klubb. Jag var fortfarande ett känt namn i Sverige. Publiken och journalisterna mindes mina framträdanden i Halmstad. Sådant spel och sådana mål glömmer man inte. Hade någon då sagt till mig att Bunkeflo skulle bli min sista klubb i karriären skulle jag ha skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Jag kände till min kapacitet och visste att jag fortfarande skulle kunna klara mig bra i de bästa klubbarna. Bunkeflo var bara tänkt som ett skyltfönster, en liten kiosk intill en hårt trafikerad väg. Alla skulle titta på mig när de passerade fönstret och konstatera att jag förtjänade en chans till.
Tidningarna började skriva om »Sypniewskis återkomst« och ledare från andra klubbar kom för att se våra matcher. Jag kände mig säker på att jag inom ett halvår skulle få ett förslag från någon allsvensk klubb. Även Hasse Borg dök upp på läktaren. Han var sportchef i Malmö och den som hämtat mig från Halmstad två säsonger tidigare. Han kände väl till min potential. Den gången var jag värd tio miljoner kronor, Borg hade sett det som rena fyndpriset. Trots att jag svek alla i ljusblå färger hade Hasse och jag en bra kontakt. Jag kände att han gillade mig. Han hade själv varit spelare, till och med deltagit i VM, så fotboll kunde han utan och innan. Och en bra fotbollsspelare känner alltid igen en annan bra fotbollsspelare. När jag såg Hasse vid Bunkeflos hemmaplan första gången funderade jag på om en återkomst till Malmö var möjlig.
Bunkeflo hade ambitionen att gå upp i Superettan och det dröjde inte länge förrän jag kände mig som en stjärna. Första matchen – mål. Andra och tredje matchen – fyra assister. Totalt gjorde jag fem mål och elva assister på sju matcher. Det flöt på fint fram till den stund då jag bestämde mig för att fira. Alkoholen kom åter in i bilden och spriten gjorde att jag fuckade upp allting.
Klubben hade gett mig en liten etta, så Goska och Kacper fick inte plats. Tanken var att de skulle komma till Sverige lite senare när jag hade hittat en större lägenhet. Tyvärr hann de inte. Medan de satt i Łódź och undrade hur det gick med mitt lägenhetsletande bytte jag bostad till ett svenskt häkte. Cellen var mindre än min etta, men jag kunde inte klaga på komforten. Under mina tio dagar i häktet hade jag visserligen ingen att prata med, men häktet höll ändå samma klass som ett bättre pensionat. Jag låg där på bädden och undrade varför jag återigen hade förstört allt. Min mamma kom dit från Polen och besökte mig. Hon gav mig lite kontanter så att jag kunde köpa godis från en snubbe som varje dag kom förbi med en försäljningsvagn. Livet på en pinne! Förutom det faktum att jag satt inspärrad mellan fyra väggar.
Hur jag hamnade i Malmös häkte? Man kan säga att det var det gamla vanliga. En kilometer från min lägenhet fanns en mysig restaurang där man kunde sitta helt obemärkt. Jag åkte ofta dit och beställde en öl, vilket ibland ledde till ytterligare femtio öl. Det var en arab som drev stället och han kom ihåg mitt spel både från Halmstad och Malmö. När han hade en stund över brukade han slå sig ner vid mitt bord och prata. Arabiska restauranger passade mig. Surret där gjorde att jag slapp höra polskan i mitt huvud.
Jag drack framför allt av tristess, Gud är mitt vittne. Jag ville slå ihjäl tid. Om Goska och Kacper varit med mig i Sverige hade det med 100 procents säkerhet aldrig hänt. Med 200 procents säkerhet! Och om jag bara promenerat den där kilometern hem istället för att ta bilen … Men den dagen, den förbannade dagen, tog jag bilen och sedan begick jag ett misstag. Jag förlorade koncentrationen och körde in i en trottoar. Typiskt nog stod det en ambulans precis bakom mig. Ambulansen körde om mig, ställde sig i vägen för min bil och ringde polisen. Jag bad dem att låta bli men det här var Sverige. Sådant kommer du inte undan med där. Jag hade lite över en promille alkohol i blodet, och efter att först ha blivit körd till sjukhuset var det raka vägen till häktet.
Senare fick jag reda på att händelsen slagits upp stort i polska medier. Det var en fin story för tidningarna. Någon skrev att jag inte ens hade klarat av att blåsa i alkoholmätaren, någon annan att den visade »långt över en promille«. Skitsnack. Den visade 1,12 promille, för att vara exakt.
Beslutet att efter en öl och tre eller fyra shots sätta mig bakom ratten grusade alla mina förhoppningar om att komma tillbaka till elitfotbollen. När jag satt i cellen gjorde det ont att tänka på att Bunkeflo om bara några dagar skulle spela en avgörande match för att ta sig till Superettan. Killarna skulle behöva klara sig utan mig. Det gjorde de också, Bunkeflo gick upp och det gick inte en minut utan att jag förbannade min idioti. När jag släpptes från häktet åkte jag raka vägen till flygplatsen, och via Berlin tog jag mig hem till Łódź. Hem till mamma som återigen fick ta hand om sin slösaktige son, han som alltid tycktes fucka upp sitt liv. Och den här gången landade jag inte på alla fyra.
Översättning: Jan Soja
Författarintervju
Igor Sypniewskis självbiografi skrevs i samarbete med journalisterna Pawel Hochstim och Żelisław Żyżyński. Här förklarar den senare av dem syftet med att berätta den mörka historien.
Hur ser Igors liv ut i dag?
– Han bor med sin mamma i Łódź, i samma lägenhet där han växte upp. Han lämnar sällan lägenheten utan sitter mest där och tittar på Youtubeklipp. Han äter antidepressiva tabletter och tar även annan medicin mot sin dåliga hälsa. För ett par år sedan drabbades han av en mindre stroke. Men sedan fyra och ett halvt år dricker han ingen alkohol. En gång i veckan träffar han sin 14-årige son Kacper.
Vems idé var det att skriva boken?
– Min. Jag kommer från samma kvarter som Igor och såg honom debutera i ŁKS Łódź 1995. Som journalist följde jag sedan hans karriär, och när jag för ett och halvt år sedan kontaktade honom om bokidén tog det bara tio minuter för honom att tacka ja. Det visade sig vara något han verkligen ville göra. Personligen skrev jag inte boken för att tjäna pengar, utan för att hjälpa Igor. Den klart största delen av pengarna som boken drar in går till honom, så att han ska kunna närma sig ett mer normalt liv igen. Han har varit pank länge, men tack vare pengarna har han nu råd att ta hjälp av kompetenta läkare, neurologer och psykologer. Igor ser också boken som ett sätt att be om ursäkt.
Till vilka?
– Till alla som han tycker att han har svikit genom åren: familj, vänner, supportrar till olika lag där han har spelat och som aldrig fick se hans fulla potential. Han hoppas också att boken kan fungera som en varning till unga spelare. I Polen – och kanske inom fotbollen överhuvudtaget – har det tidigare nästan funnits ett romantiskt skimmer kring alkoholen. Så länge han gjorde mål gjorde det inget att han luktade sprit i omklädningsrummet. Genom att berätta om sitt liv vill Igor visa att det inte finns något charmigt med att dricka för mycket.
Hur såg arbetsprocessen ut?
– Den var tuff. Vi träffade Igor tre, fyra gånger i veckan under en längre tid och gick igenom hela hans liv. Samtalen blev som terapi för honom. Ibland hade han svårt att minnas och efter varje tillfälle var han helt slut. Men han uppskattade också att få prata om det förflutna, inte minst om tiden i Sverige som han räknar som den bästa i sin karriär. Det låter kanske konstigt eftersom han också försökte ta sitt liv där, men depressioner är heller inte alltid enkla att förstå.
Hur känd är Igor i Polen?
– Det beror på vem man frågar. Yngre fotbollsintresserade polacker har nog inte så bra koll på honom. De äldre känner till honom väl, men många förknippar honom tyvärr inte med fotbollen, utan med alla problem vid sidan av planen. Mest känd är han förstås i Łódź, och ŁKS-supportrarna ser honom som en ikon. Inte minst eftersom han 2007 var med och slogs mot Lech Poznans fans.
Som spelare kämpade Igor både mot depression och ett alkoholmissbruk. Kunde han ha fått mer hjälp?
– Utan tvekan. I dag är fotbollsledare i Polen, och även personer i förbundet, mer vaksamma på hur spelarna mår. Den första som faktiskt försökte hjälpa Igor var läkaren i Wisła Kraków, som körde honom till psykakuten 2002. Tyvärr var Igor inte beredd att ta emot hjälp då utan stack därifrån så fort han kunde.
Hur ser Igors framtid ut?
– Det positiva är att han nu har bra kontakt och stöd från båda sina föräldrar. Men han lever fortfarande ett väldigt ensamt liv. Han är glad över boken, men har än så länge inte velat träffa läsare eller prata om den. Jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att framtiden ser jätteljus ut. Men han är åtminstone på en bättre plats nu än för några år sedan, och tack vare pengarna har han nu chansen att söka professionell hjälp. Jag hoppas att han tar den.