Mannen bakom männen

När jag träffar Lasse Richt en förmiddag i april är såret fortfarande färskt. Alldeles intill Svenska fotbollförbundets lokaler i Solna tronar Friends Arena där Cristiano Ronaldo sköt Sveriges VM-drömmar i sank. För precis ett år sedan var Lasse och svenska landslagets players manager Marcus Allbäck i Brasilien för att leta boende inför mästerskapet.

Nu blir det inget.

– Jag lider fortfarande, säger Lasse medan han hämtar kaffe i en pysande automat. Var det ett VM man inte ville missa så var det det här. Detta är mycket, mycket tyngre än något annat.

För 59-åringen i grå kavaj pågår självrannsakan ännu. Det berättar han när vi slår oss ner i en av förbundets många sterila möteslokaler.

– Skulle vi ha rest hem direkt efter Portugal-matchen? Det kanske hade varit bättre rent fysiskt för spelarna att ligga över? Jag vet inte.

Han smuttar på sitt kaffe.

– Jag tänker i alla fall inte åka till VM för att se på, det känner jag verkligen inte för.

Lasse lutar sig tillbaka och ler – utan att blicken riktigt hänger med.

– För min familjs skull är det här i alla fall positivt. Jag får en ordentlig semester i år.

Sant. Men först stundar två landskamper som inte ens den mest drivna marknadschef skulle kunna gjuta spänning i: Danmark på Parken, följt av hemmamötet mot VM-klara Belgien. Matchen ligger för långt ifrån EM-kvalet för att på allvar kunna betraktas som förberedelse, så Lasse har instruerat marknadsavdelningen att lägga allt fokus på de belgiska fixstjärnorna. Sveriges roll som sparringpartner måste tonas ner.

Det finns mycket för landslagschefen att genomlida innan kvalet till Frankrike-EM drar igång. Tar sig Sverige dit blir mästerskapet högst troligt det sista för Zlatan Ibrahimović, han som på egen hand såg till att det i alla fall blev nerv i dubbelmötet med portugiserna.

Lasse, som varit »landslagspappa« åt Zlatan sedan dennes landslagsdebut 2001, verkar besviken över att jag inte för deras relation på tal. Kanske är det därför han själv ser till att subtilt styra in samtalet på gårdagens Champions League-möte mellan PSG och Chelsea, där Zlatan utgick med en sträckning i höger baklår.

– Jag borde ringa honom och kolla läget, säger han och skjuter fram ögonbrynen. Ja, jag får göra det så fort vi är klara här.

Lasse erkänner att han har haft det roligare på jobbet. Inget VM i Brasilien, en hårt ansatt förbundskapten och ett landslag som engagerar så lite att publiksorlet under de viktiga VM-kvalmatcherna mot Tyskland och Österrike behövde förstärkas med högtalare. Hur länge till står han ut?

– Tanken är att hänga med till EM och se att allt flyter där. Jag har en ambition att avveckla mig själv. I 16 år har folk frågat: »Lasse, hur gör vi nu?« När man har suttit på den här stolen så länge … risken är att man behåller all kunskap inom sig själv. Och det där är lite farligt.   

Jag nickar, som om jag redan visste precis vilka unika kunskaper som gör Lasse Richt oumbärlig i landslaget. I själva verket har jag inte en susning.

 

Lars Richt fick tidigt Svenska fotbollförbundets ögon på sig. BK Derbys vänsterforward hade en nyckelroll när Linköpingslaget avancerade till Allsvenskan 1976. Lars »Laban« Arnesson och Georg »Åby« Ericson var till och med och tittade på honom, främst som en kandidat till U21-landslaget, men det blev aldrig något av det. Derby lyckades bara skrapa ihop tolv poäng under sin ettåriga sejour i Allsvenskan. Lasse var nära att nå Allsvenskan ytterligare en gång, 1982 med Sandvikens IF, men året därpå lade han ner spelarkarriären för att istället börja jobba som idrottskonsulent på Östergötlands idrottsförbund. Några år senare landade hans organisatoriska kynne honom ett drömjobb som administratör på Östergötlands fotbollsförbund. Antagligen hade Lasse blivit kvar där om det inte vore för en semester på Mallorca 1990. Lasse blev blixtförälskad i sin blivande fru Margareta och flyttade kort därefter in i hennes lägenhet i Stockholm. Han erbjöds att bli kanslichef för Hammarby IF och tackade ja på stående fot, men bara några dagar senare kom ett ännu flottare erbjudande från Svenska fotbollförbundet. Ville han vara med och organisera fotbolls-EM på hemmaplan? Lasse blev, inte utan skuldkänslor, tvungen att inleda sin anställning hos Hammarby med att begära ett års tjänstledighet.

Inför EM 1992 åkte Lasse runt med de deltagande lagen för att visa upp hotell och träningsanläggningar. De tyska och engelska delegationerna imponerade på honom med sin noggrannhet. Tyskarna byggde ett högrest staket kring Kopparvallen i Åtvidaberg och snickrade ihop ett stort presscentrum på insidan. England, som bodde på Grand Hotel i Saltsjöbaden, visste precis vilka spelare som skulle bo i vilket rum. Lasses starkaste minne från EM var dock Uefas beslut att skicka hem Jugoslavien. Det föll på hans lott att åka ut till Arlanda och ta farväl av truppen. Lasse minns olustkänslan. Upprörda jugoslaviska spelare i träningsställ. Och hans artigt utsträckta hand som förblev otryckt.

Efter att ha lett arbetet med att organisera dam-VM 1995 fick Lasse anställning på förbundets marknadsavdelning. Huvuduppgiften var att ragga sponsorer till Tommy Svenssons landslag. Han kombinerade jobbet med att extrajobba för Uefa. Som venue director för Champions League var han en av dem som såg till att konceptet genomfördes till punkt och pricka. Förbundsledningen noterade hans mångsidighet och när det 1998 blev dags att ersätta Laban Arnesson som chef för fotbollsenheten fick Lasse frågan. Han kände sig hedrad, men vad innebar egentligen jobbet? Efter intensiva samtal med de nytillträdda förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck enades de om att han skulle »sköta allt utanför plan«.

När Lasse slog sig ner på vip-läktaren i Vigo tillsammans med representanter från SAS och ytterligare några exklusiva landslagssponsorer för att se ett nytt landslag ta sig an Spanien var det med vetskapen att han snart skulle tillhöra gänget som värmde upp nere på plan. Fast Lasses läggning tillät honom inte att bli exalterad över det. Istället reagerade han på att det bara var en meter mellan läktare och innerplan; vem som helst hade kunnat springa in. »Här hade man aldrig kunnat spela Champions League«, tänkte han.

0–4-förlusten i Vigo skapade en press på landslaget, en vresighet som knappast var gynnsam för nykomlingar med komplicerade titlar. Lasse presenterades som chef för tekniska avdelningen, en fri översättning av engelskans technical director. »Vem fan är det där?« kunde spelarna undra under samlingarna.

– Det var inte lätt att komma in i en så homogen grupp, minns Lasse. Särskilt som min roll var så flummig. Jag var som styrelseledamoten som kliver in i omklädningsrummet då och då för att säga hej.

1999 ändrades titeln till det något mer lättbegripliga »landslagschef«. Inför elddopet, EM i Holland/Belgien 2000, började medierna så sakteliga inse Lars Richts inflytande över det svenska landslaget. Fast vad gjorde han? När Sportbladet försökte förklara Lasses uppgifter formulerade sig tidningen på gränsen till obegripligt: »Han hjälper till med diverse uppgifter kring laget och deltar på möten.«

»Lasse förlorade balansen och föll till marken med Olsson över sig. Spelarna flockades i en ring runt Lasse som vred sig i smärtor.«

I samband med presskonferensen inför första matchen mot Belgien skrev Göteborgs-Posten en artikel som klargjorde vad dessa »diverse uppgifter« kunde innebära: »Den annars så timide Lars Richt, han är administratör på förbundet, såg också bestämd ut men han hade ju dessutom den viktiga uppgiften att få fotograferna att ta bilder så att sponsorskärmen kom med.«

Vad ingen riktigt lyckades gräva fram var att hans klart viktigaste uppgift var att få ordning på logistiken. Redan vintern 1998 hade han lyckats boka in landslaget på hotell Rosep i Oisterweijk, några mil utanför Eindhoven. Han kände till hotellet sedan sin tid som venue director för PSV Eindhoven och lyckades snuva såväl Spanien som Italien på det attraktiva boendet. Valet imponerade på förbundskapten Söderberg, som gärna svetsade samman sitt manskap ute i bushen.

Spelarna var däremot inte lika glada. Varför låg hotellet så avskilt från civilisationen? Och varför var det inga andra gäster där? Efter Sveriges andra match, den på många sätt prövande 0–0-fajten mot Turkiet, klagade några spelare på att det saknades luftkonditionering. Andra gnällde över att det inte fanns någon swimmingpool att svalka sig i. »Fan, vad varmt det är«, var en kommentar Lasse ofta fick höra.

Efter den avslutande förlusten mot Italien valde Lasse, Lars-Tommy och Bengt Madsen att ställa in presskonferensen dagen efter. Besvikelsen var för stor. Irritationen likaså. Varje dag såg de sina spelare sitta försjunkna i tidningar som konstaterade hur usla de var. »Varför i hela helvete utsätta killarna för mer?« tänkte landslagsledningen. De ändrade sig redan under avslutningsbanketten, men då hade redan många av journalisterna hunnit åka hem för att summera det svenska EM-fiaskot. Öknamnet »Det slutna landslaget« började cirkulera. Lasses första mästerskap blev ett både sportsligt och personligt misslyckande.

Blågult lyckades skaka av sig besvikelsen och gick, trots medial kritik om tråkspel, poängmässigt bra i det efterföljande VM-kvalet. Lasse noterade framför allt att det rådde en mer lättsam stämning i gruppen. Varje träning avrundades med fria aktiviteter; så även passet inför bortamatchen mot Turkiet i Istanbul, en match där Sverige hade chans att säkra VM-biljetten. Efter utslagningsspel återstod tre personer i fotbollsgolfstävlingen: presschefen Mats »Mulle« Olsson, målvakten Magnus Hedman och den enormt tävlingsinriktade landslagschefen Lasse Richt. När Olsson åkte ut gick han bort till Lasse för att göra en spexig nacksving. Det gick inget vidare. Lasse förlorade balansen och föll till marken med Olsson över sig. Spelarna flockades i en ring runt Lasse som vred sig i smärtor. Läkaren Anders Valentin konstaterade att nyckelbenet var av och tryckte i honom smärtstillande. På väg tillbaka till hotellet kunde vänsterbacken Pontus Kåmark inte låta bli att kommentera Lasses ynkliga tillstånd: »Nu gäller det att vi inte lämnar Lasse ensam, jag ser gamar uppe på himlen.«

Lasses skratt blev mest en grimas. »Gör vad du vill«, sade han till Valentin. »Jag ska se matchen.« Morfin var uteslutet, en drogad förbundsrepresentant dög inte att ha på läktaren. »Du får väl ta en whisky«, sade Valentin. Lasse hörsammade uppmaningen. Det hann bli både en och två innan han smärtlindrad tog plats på Ali Sami Yen-stadions vip-läktare. När Andreas Andersson nickade in 2–1-målet som tog Sverige till VM for Lasse upp och gav förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell en high-five som inte direkt uppskattades av det turkiska förbundsfolket. När truppen kom tillbaka till hotellet bjöd Lasse in förbundskaptenerna till sitt rum för att dricka »medicin«. I sitt sommarprat förra året berättade Lars Lagerbäck lyriskt om en »mörk sammetsnatt med utsikt över Bosporen«:

»… solidariskt stöttade vi Lasse hela natten och deltog i hans smärtlindring. Det blev knappt någon sömn alls och vi var nog alla lite torra i munnen morgonen efter. Men som Lasse trött konstaterade i bussen på väg till flygplatsen: »Jag bryter gärna nyckelbenet igen, bara vi kvalificerar oss till VM.«

 

Slutspelet i Sydkorea och Japan innebar en personlig chans till upprättelse. Fast besluten att inte upprepa misstagen från EM hade Lasse personligen flugit över till Japan i förväg för att inspektera de hotell som landslagssekreteraren Mats Enqvist valt ut. Efter att ha försäkrat sig om att det fanns både pool och luftkonditionering återstod tuffa förhandlingar.

– Att komma överens med japanska hotellföreståndare kunde vara lite speciellt, minns han. Bara när vi förhandlade om maten fanns det 20 personer i rummet.

Sverige hade sitt basläger i Miyazaki, men skulle sedan flytta runt för att undvika den tristess som uppstått i Oisterwijk. Stämningen var god. Laget tränade mindre och klämde in fler fritidsaktiviteter: golf, fiske och sightseeing. Resorna med tåg, flyg och buss klaffade fint och den nyrekryterade kocken Mats Broström, en vän till landslagsläkaren Anders Valentin, gjorde succé med svensk-japansk cross kitchen-mat.

Lasse kände att han hade läget under kontroll. Till skillnad från hur det hade varit under EM låg det inte några dags- eller kvällstidningar och skräpade på spelarhotellet. Lasse avböjde vänligt men bestämt de svenska tidningarnas erbjudanden om att leverera gratisexemplar till spelarhotellet.

Kontakten med presskåren gick bättre. Lasse sa fortfarande »nej« eller »stopp« när någon reporter begärde för mycket, men det faktum att journalisterna kände igen honom gjorde att det fanns en bättre acceptans. Landslagsledningen hade enats om att köra en öppnare, mer inbjudande attityd. I det konceptet ingick en »öppet hus«-dag då journalisterna bjöds in för att inspektera boendet. Den dagen, när Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg rök ihop på förmiddagsträningen, infann sig paniken. Att Lagerbäck försökte tona ner incidenten gjorde bara journalisterna hungrigare. Landslagschefen tog förbundskaptenen åt sidan. Skulle de ställa in hela aktiviteten? Nej, Lasse hade lärt sig av misstaget från 2000. När presskåren anlände till spelarhotellet i Japan satt Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg intill varandra vid ett bord. Mirakulöst försonade.

– Där lämnade vi inget utrymme för spekulationer, säger Lasse belåtet. Det var ju egentligen ingenting, och vi fick Fredrik och Olof att inse vikten av att kommunicera det. Det var under det VM:et som vi började hitta formerna för hur vi skulle bemöta medierna.

 

När jag träffar Lasse Richt nästa gång har förbundets ljusa lokaler blivit sommarkvalmiga. Fotbolls-VM är i full gång; något landslagschefen blev brutalt påmind om dagen innan, när Portugal gick in i turneringen.

– Då hugger det till, säger han och tar sig för hjärtat. Fan, det skulle ha varit vi … Om vi hade spelat i går, då hade vi varit tillbaka på hotellet nu. Sådant kan jag inte låta bli att tänka på.

Bakom Lasse, ute i skrivbordslandskapet, syns Marcus Allbäck fippla med sin telefon. Erik Hamréns vitmålade skrivbord står däremot tomt. Förbundskaptenen är på plats i Brasilien, som hårt kritiserad expert i SVT:s VM-studio. Efter de två förlusterna mot Danmark och Belgien verkar de flesta bara vilja förtränga att landslaget existerar.

– Att vi skulle förlora bägge de matcherna visste vi inte när vi fattade beslutet att skicka honom till Brasilien, säger Lasse. Kanske hade vi gjort annorlunda då? Vi tyckte det var bra att han skulle få prata fotboll, det rent sportsliga, utan att bli avbruten. Sedan visar det sig att SVT inte har samma tekniska möjligheter som TV4 att rita på skärm, vilket är lite synd. Jag tycker att Erik får oförtjänt mycket kritik. Inledningsvis har han kanske varit lite för generell, men det är ju för att han letar efter rätt nivå.

Medan Lasse alltid trivts med att sy ihop logistiken har mediehantering snarare varit ett nödvändigt ont. Speciellt i början. Han säger att de blev »tagna på sängen« av trycket under EM i Holland/Belgien.

– Allt var väldigt ad hoc. Det var fler kameror och mikrofoner än någonsin tidigare. Vi kände oss nedtryckta av medierna. Det låg tidningar i players lounge, så spelarna blev matade med hur dåliga de var. Stämningen var inte bra. Dessutom gjorde samtliga i ledarstaben sitt första mästerskap, vi var alla rookies. Men efteråt lovade vi varandra att alltid vara professionella, även i de bittraste besvikelser.

Med hanteringen av »Ljungberg-Mellberg-affären« 2002 trodde Lasse för en stund att han hade fått kläm på mediebiten. Men arbetsvillkoren skulle komma att förändras. Det såg en »ung, lång och ganska smal pojke med ett charmigt smajl« till.

 

När Lasse träffade Zlatan Ibrahimović första gången, i samband med Sveriges inomhuslandskamp mot Färöarna i Växjö Tipshall 2001, var det så han såg honom. Han tog ingen större notis om 18-åringen; få allsvenska talanger överlevde det nålsöga som januarisamlingarna innebar. Dessutom var det en hederssak att behandla alla spelare lika. Att Zlatan krävde specialbehandling märkte han först under VM 2002.

– Av någon anledning parade vi ihop »Isak« [Andreas Isaksson] och Zlatan. Jag vet inte varför, kanske för att de är långa båda två. Zlatan hade med sig Playstation och på natten när han ville spela ville Isak sova. Det slutade med att vi fick sära på dem.

Det stod snart klart att landslagets guldkalv krävde extra uppmärksamhet. 2002 PO-anmälde Zlatan Aftonbladet efter att tidningen skildrat en festnatt på Spy Bar. 2003 växte spänningarna efter att Robert Laul, i samband med en längre Zlatan-intervju, utformat ett tillägg som en kontaktannons: »VILL DU VINNA CHAMPIONS LEAGUE MED MIG? Atletisk kille på 21 år, 192/84, med mörkt hår och mörka ögon söker kvinna i lämplig ålder för seriöst förhållande. Jag är rök- och spritfri, mina intressen är fotboll och fräcka bilar. Gillar barn. Jag finns i Amsterdam, var finns Du?«

Zlatan såg inte humorn. Hösten 2004, när landslaget var på Island för att spela VM-kval, krävde han att Aftonbladet och SVT – som smygfilmat honom i Turin – slängdes ut från presskonferensen. Något Lasse Richt gick med på.

– Det var ett mycket dåligt beslut, säger han i dag. Det kändes direkt att det här var inget bra, men Zlatan är en bestämd person och han vägrade att vara med. Som ledare kan man ju säga att han ska vara med, men vissa människor kan man inte göra så med.

Två år senare, under samlingen inför EM-kvalmötet med Liechtenstein i Göteborg, ställdes Lasse inför sitt dittills tuffaste beslut i karriären. Sent på kvällen ringde en journalist och berättade att Zlatan Ibrahimović, Olof Mellberg och Christian Wilhelmsson var ute på stan. Det kunde flera ögonvittnen intyga. »Jag ber att få återkomma«, svarade Lasse sömndrucket. Sedan ringde han upp Lars Lagerbäck.

– Vi har så få regler. En av dem är att spelarna ska stanna på hotellet mellan kvällsmat och frukost. Den regeln kan givetvis ändras. Olof fyllde faktiskt år. Hade de bara ringt och frågat så hade det givetvis blivit ett annat utfall. Rätt eller fel, det får vi aldrig någonsin svar på, men vi bestämde oss för att skicka hem dem.

»Hade Zlatan fått en stund att tänka efter hade svaret blivit något helt annat, ett mer eftertänksamt svar.«

Lasse såg till att trion kom iväg ordentligt, utan att behöva prata med några journalister på vägen.

– Spelarna var chockade, en sådan grej hade ju aldrig hänt tidigare. De tyckte inte att straffet stod i proportion till brottet.

Både Mellberg och Wilhelmsson förklarade strax efteråt att de var tillgängliga för landslagsspel. Zlatan tog längre tid på sig.

– Det var en frostig vinter och vår, minns Lasse. Det var inte så att han undvek mina samtal, men han ringde inte upp mig.

De gånger Lasse fick tag på Zlatan försökte han förklara hur landslagsledningen hade resonerat, att de inte haft något val. Efter många ihärdiga försök lyckades han övertala Zlatan att i alla fall prata med Lars Lagerbäck. Efter en halvårslång bojkott kom förbundskaptensduon med ett glädjebesked: »Efter resonemang med Zlatan är han nu disponibel för landslaget.«

En triumf för Lars Richts tysta diplomati.

Jag frågar Lasse hur det kommer sig att han blivit Zlatans bundsförvant i landslaget. Finns det några gemensamma personlighetsdrag eller intressen som gör att de klickar?

– Nja.

Eller handlar det om olikheter som kompletterar varandra?

– Jag har alltid funnits där, det är mer det. Det är svårt att förklara, förklaringen är väl förtroende. Han har uppenbarligen tyckt att våra snack har varit förtroendeingivande.

Du är inte överdrivet generös med Zlatan-anekdoter.

– Jag håller mig i bakgrunden. Det har varit min ideologi hela tiden. Man kan sticka ut hakan också, men då blir man inte långvarig på det här jobbet. Jag får skit ändå, det räcker med min uppsyn. Jag är ju nej-sägaren.

Gör han ditt jobb lätt eller svårt?

– Zlatan gör mitt jobb … intressant. Han har lärt mig mycket om situationsanpassat ledarskap. Det hade förstås varit enklare om vi kunde behandla alla våra spelare precis likadant, men situationer uppstår kring honom, unika situationer, och de måste du reagera på.

Bara det senaste året har Lasse fått avdramatisera PSG-stjärnans app (från vilken han helst kommunicerar med sina supportrar) och uttalanden om autograf på damcyklar. Senast var det Zlatans politiska ointresse för EU-valet som väckte ont blod. Förre justitieministern Thomas Bodström, som själv spelat allsvensk fotboll med AIK, menade att Zlatans politiska ointresse spär på föreställningen om fotbollsspelare som oengagerade och världsfrånvända. Lasse Richt verkar dock mest irriterad på sig själv.

– Det är ofattbart att vi missade det, det får vi ta på oss. Hade Zlatan fått en stund att tänka efter hade svaret blivit något helt annat, ett mer eftertänksamt svar.

Men kan du inte känna: »Vad fan, du är en vuxen människa. Ha lite koll.«

– Jo, det är klart. Men vi har en skyldighet att uppdatera spelarna på aktuella saker, för det här gäller alla spelare. Är du inte förberedd, så riskerar du att bli tagen på sängen. Och det ska inte behöva hända.

 

Lasse Richt påminner inte så lite om en lojal spion. Han ogillar att synas och verkar helst ostört bakom kulisserna. Om han hamnar i rampljuset har han misslyckats. Och de gånger han råkar hamna där beter han sig så okontroversiellt och intetsägande som möjligt, för att inte skada sin arbetsgivare.

Till och med hans jobbtitel är menlös. Landslagschef. Det säger ingenting om vad han egentligen har för sig om dagarna. När jag frågar vad det rent konkret innebär att vara Erik Hamréns chef skruvar han på sig.

– Erik har bara en chef och det är styrelsen.

Men du är ju trots allt chef över landslaget.

– I praktiken så tillhör Erik min avdelning, ja. Fast det där med hierarkier har jag aldrig brytt mig om. Erik ansvarar för det som händer på plan, och jag för allt som händer utanför.

Vad innebär det, då?

– Jag bestämmer hur vi lever och bor. Jag bestämmer vilka vi ska möta i vänskapsmatcher. Och så bestämmer jag vilka principer vi har i truppen, vilka regler. Sedan har jag hand om pengarna också. Om Erik skulle bli sugen på att utöka landslagsledningen måste han först förankra det hos mig. Jag ansvarar för budgeten, inte bara för A-landslaget, utan för alla landslag. Får 15-årslandslaget åka till Australien? Nej, det har vi inte råd med. Får de åka gokart? Om budgeten tillåter det. En gång varje månad kollar jag hur vi ligger till ekonomiskt.

Är du inblandad i laguttagningarna?

– Jag och Erik pratar oftast om hur det går för spelarna. Jag är nyfiken men lägger mig inte i det sportsliga. Min roll är att upplysa honom om problematik på ett icke-sportsligt plan, och då är det bara i akuta fall. Det är jag som kollar med styrelsen om en spelare är uttagningsbar.

»Är det inte tillräckligt trevligt så smäller de bara upp sina Playstation på sina rum istället. Och finns det inte bra wifi får man höra det inom tio sekunder. ›Lasse, det går för sakta!‹«

Han berättar att han vid »känsliga fall« tillsammans med kommunikationschefen Niklas Bodell tar fram fakta i målet. Utifrån detta underlag avgör sedan förbundsstyrelsen om spelaren ifråga är disponibel. Vilket alltså både misshandelsdömde Alexander Gerndt och Miiko Albornoz, dömd för sexuellt utnyttjande av barn, bedömdes vara.

– Det var otroligt svåra beslut. Men opinionen kan ju inte få diktera straffet. Svenska fotbollförbundet är ingen domstol, vi utgår från det civilrättsliga läget: båda spelarna hade avtjänat sina straff. Om jag ska vara självkritisk så handlar det snarare om att vi inte förberedde vår ordförande bättre. När stormen kom så var han inte tillräckligt förberedd.

Men vad tyckte du personligen?

– Det är oväsentligt. Jag jobbar inom ett förbund och är lojal mot de beslut som min arbetsgivare fattar. Vad jag tycker privat är fullständigt ointressant, det kommer jag aldrig att säga utåt.

När är du som mest ovärderlig för landslaget?

– Jag funkar inte så, det här är ju lagarbete, men min största utmaning infinner sig vid mästerskapen, speciellt när man går vidare från gruppen. När och var spelar vi nästa match? Kan vi bo kvar på hotellet? Hur löser vi transporterna, det är mellan fem och tio ton grejer som ska förflyttas. Samarbetspartner och spelarnas respektive kommer och ska ha biljetter. Allt det där landar på mig. Jag gör ju inte allt personligen, men jag tänker hela tiden på konsekvenserna.

Lasse sköter dessutom all koordinering med hotelledningen. Att få till en trevlig players lounge har blivit extra viktigt sedan spelarna slutade att dela rum (efter Zlatan/Isak-incidenten 2002). I trivselrummet ska det finnas pingis- och biljardbord, TV-spel samt ett bord där spelarna kan sitta och spela kort.

– Ett vanligt konferensrum duger inte, det måste finnas fönster. Är det inte tillräckligt trevligt så smäller de bara upp sina Playstation på sina rum istället. Och finns det inte bra wifi får man höra det inom tio sekunder. »Lasse, det går för sakta!«

Du som är nej-sägaren … Inom gruppen verkar du snarare vara en yes man.

– Vi curlar dem säkert, men det där är också för min egen skull. Hotellnycklar och wifikoden delar jag ut så fort de kliver in i foajén. Det gäller att eliminera alla små väntetider så att allt flyter.

Just prioriteringen av det egna flytet har väckt mycket kritik genom åren. Öknamnet »Det slutna landslaget« har hängt i sedan den uteblivna presskonferensen under EM 2000.

– Det har vi fått leva med i 14 år. Jag tycker nog att vi är hyfsat öppna ändå. Vi är kanske inte som handbollslandslaget, men så farligt är det inte.

Lasse poängterar att han i första hand är tacksam för all uppmärksamhet.

– Alla andra idrotter är avundsjuka på oss. Hade vi varit i svenska skidseglarförbundets kläder så hade man inte direkt varit missnöjd med att sitta så här och prata om sin roll som landslagschef.

Jag frågar honom om det också är hans uppgift att se till att landslaget är omtyckt.

– Absolut, imagebyggande spelar in. Och där har vi det här jobbets balansgång. Spelarnas intressen kontra fansens, mediernas och sponsorernas. Alla ska bli nöjda och tiden är så begränsad. Att få iväg någon till ett barnsjukhus är inga problem, men spelarna är inte lika sugna på att åka och visa upp sig på ett varuhus.

 

Fem personer har samlats i förbundets konferensrum, en långsmal lokal med fotbollsplansgrön heltäckningsmatta: Lasse Richt, Marcus Allbäck, Niklas Bodell, samt projektledarna Maria af Geijerstam och Christoffer Lund, som representerar förbundets affärsutvecklingsgrupp. Stämningen är inledningsvis roliga timmen-flamsig. Christoffer Lunds svartmuskiga skäggstubb har inspirerat Lasse att kalla honom Conchita Wurst, en tråkning som upprepas också i dag.

Genom att ställa sig upp och peka på whiteboarden markerar Maria af Geijerstam att det är dags att bruka allvar. De är faktiskt här för att diskutera landslagets samlingar i september och oktober.

– Är det bokat så att vi flyger till Wien den sjätte september? frågar Allbäck samtidigt som han gungar på stolen.

Lasse nickar, och låter höger hand massera den vänstra skuldran.

Niklas Bodell, som inte verkar vara helt nöjd med att Lasse bjudit in mig utan att först informera honom, hugger direkt:

– Jaha, nu vet medierna det också.

Lasse tar ingen notis om honom, utan styr istället diskussionen till träningspassen inför Sverige–Estland. Allbäck är orolig över hur matchvärden ska reagera om Zlatan inte tränar.

– Det troliga är att han inte gör det, säger Lasse.

Maria af Geijerstam harklar sig i ett försök att göra dem uppmärksamma på projektionen på whiteboarden. »Önskemål marknadsaktiviteter«, står det.

– Septembersamlingen då … om vi ska ta de önskemål som kommit in. En fråga från Annelie på Malmö Aviation, de ska skriva en artikel om charter: »Får vi ta bilder och ställa några frågor till några av spelarna, samt Hamrén, när de går ombord på flyget?« Det här är då till deras tidning Grip… Gripen.

– Bilderna är det minsta problemet, säger Lasse. Intervju … det beror ju på hur lång tid det tar. Det bästa är om de mejlar frågor till Niklas i förväg.

Maria väntar några sekunder innan hon går vidare.

– Spendrups vill göra en »fansens presskonferens« där några från Svenska Fans får ställa frågor till Erik, en spelare samt till någon otippad, typ en materialförvaltare. Och så har vi »Min stora dag«. Det gäller sjukhusbesök. Sedan har det kommit en fråga från Filip som vill skjuta straffar på Isaksson. Det är hans stora dag.

– Den är inte lika lätt, säger Allbäck.

– Nej, svarar Lasse. Samtidigt är det jävligt positivt.

De diskuterar huruvida de ska göra straffarna »synliga«. Lasse säger att det kan resultera i en lavinartad ökning av liknande förfrågningar.

– Men, tillägger han. Det vore inte dumt att visa upp, det tar ju inte mer än fem minuter.

Lasse kliar sig på struphuvudet och säger:

– Men Estrella-tävlingen … Vad ska det bli av den?

Han syftar på chipsföretagets tävling där sex vinnare har blivit lovade att följa en landslagsträning från sidlinjen, för att sedan få en guidad visning runt Friends, och som ska avslutas med tröjsignering i omklädningsrummet. En krävande aktivitet i ett redan späckat schema.

– Du får ta hand om själva guidningen, Mackan.

– Men då missar jag ju spelarmötet.

Lasse ser oförstående ut.

– Och? Du säger ändå inget.

Allbäck skrattar uppgivet.

– Trött jag blir, mumlar han.

– Men du gör ju inte det.

Lasse lägger sig till med en barnslig röst och härmar Allbäck. Allbäck gungar ännu lite längre bak på stolen och parkerar handflatorna på nacken.

– Jag fattar fortfarande inte att ni ska göra en artikel om honom, säger han och tittar på mig. Ni hade kunnat skriva en bättre artikel om hon i receptionen.

De enas till slut om att låta vinnarna se träningen från en avbytarbänk som inte används, för att sedan få sina landslagströjor signerade i spelargången.

– Vi bryter ny mark här, säger Lasse och tittar på Maria. Det vill jag att ni ska vara medvetna om. Det här känns väldigt exklusivt.

Efter ytterligare diskussioner om green screen-fotografering och träningar ser han sammanbiten ut. Att landslagets låga status kräver en ökad tillgänglighet kan han köpa, men någonstans går väl ändå gränsen? När det framkommer att Aftonbladets livechat med spelarna också ska filmas tänder Lasse till.

– Varför då!?

Allbäck försitter inte tillfället.

– Lasse, säger han, som om han talade till ett barn. Lasse, inte taggarna utåt direkt, det har vi pratat om. Först begrunda. Ta in infon innan du svarar.

Allbäck lutar sig fram, skrynklar pannan i spelad vrede och fortsätter:

– Inte bara: »VARFÖR DÅ!?«

 

Förra året skedde en omorganisation på Svenska fotbollförbundet. Den avgående generalsekreteraren Mikael Santoft avpolletterade då några av de tunga men anonyma tjänstemän som verkat bakom landslagskulisserna. Lasse Richt berördes däremot inte av förändringsvindarna.

Hans Hultman har gjort två sejourer som landslagets pressansvarige: från tidigt 90-tal fram till 2000, och en andra vända mellan 2009 och 2012. Därmed har han upplevt Lasse som både färsking och veteran. Kanske vet han varför landslagschefen sitter så säkert?

– Lasse står ju för kontinuiteten. Målvaktstränare, läkare och förbundskaptener har kommit och gått. Kvar står Lasse, den som vet hur landslaget fungerar.

Hultman fortsätter:

– Jag kunde vara the good guy och låta er journalister prata med spelarna. Lasse var den som sa: »Nej, nu åker vi.« Sådana smällar, för lagets bästa, tar han hela tiden.  Därför har många en orättvis bild av honom: Lasse tick-tack, mannen med klockan. Furiren, korpralen med järnhårda nypor. Men inåt är han lättsam och social.

Hultman säger att man »lätt blir lärare, ett slags rektor« åt spelarna. På 90-talet fick han själv en sådan relation till spelare som Patrik Andersson, Tomas Brolin och Henrik Larsson.

– Man visar dem vilken tröja de ska ha på sig, var de ska sitta på bussen. Sedan kommer de ut i Europa och blir stora stjärnor. Men de var samma för mig och jag var samma för dem. Man blir som en pappa, en röd tråd. Det är ganska naturligt att Lasse är den på förbundet som Zlatan vänder sig till. Jag vet att Lasse försöker avveckla sig själv, men det tror jag inte att han lyckas med. Frågan är om han ens vill det.

»Lasses roll är helt frikopplad från det sportsliga. Vilken spelmässig identitet ska det svenska landslaget ha? Det frågar man inte Lasse Richt.«

Förre förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell delade arbetsplats med Lasse mellan 1991 och 2012. Han talar varmt om hans »väldigt behagliga sätt«.

– Lasses förmåga att bli kompis med folk har hjälpt oss mycket. När vi ska möta ett annat land så känner han deras landslagschef, det gör saker som inkvartering och träningsanläggningar mycket enklare. Hans jobb är att ligga steget före.

Lagrell fortsätter:

– En del journalister upplever honom som barsk, särskilt i samband med ett VM, då han har i uppgift att säga hur det kommer att gå till. Från början sågs han som ett hinder man skulle förbi för att få en pratstund med spelarna, men så är det inte längre.

Jag kontrollerar påståendet med Aftonbladets krönikör Simon Bank, som har bevakat alla stora mästerskap sedan 2002. Enligt honom var stämningen runt landslaget »som mest polisiär« under EM 2004 och VM 2006, då Sverige hade tre världsstjärnor i Ibrahimović, Larsson och Ljungberg.

– Då ansågs medierna vara fienden och Lars Richt stod längst fram som styrkarl. Han har lugnat ner sig, men ur ett arbetsmässigt perspektiv är det fortfarande honom vi slåss med, det är våra intressen som krockar.

2012 skrev Bank en kritisk krönika om förbundets oförmåga att tidigt uppvakta potentiella landslagsmän med utländskt påbrå, sådana som Loret Sadiku, som kom att välja Albaniens landslag. Bank framhävde att det turkiska fotbollsförbundet har ett kontor i Tyskland som enbart sysslar med att rekrytera turkättade tyskar. När han sprang på Lasse Richt i den mixade zonen nästa gång förklarade landslagschefen att Bank hade »pissat på förbundet«. Bank poängterar dock att Lasse genast lugnade sig och bad om ursäkt för sitt ordval.

– Lasse gör det han ska bra: det administrativa, planerandet. Jag inser att det finns ett behov av kontinuitet. Men jag saknar en tydig röst i moraliska frågor. När det stormar kring Albornoz, Gerndt eller damlandslagscyklar, då finns det ingen som säger: »Det här står landslaget för.« Och när det sportsliga misslyckas kommer inte landslagschefsposten ens upp till diskussion. Det säger något om fotbollsförbundet. Lasses roll är helt frikopplad från det sportsliga. Vilken spelmässig identitet ska det svenska landslaget ha? Det frågar man inte Lasse Richt.

 

Industrisemestern är över och området kring Friends Arena är åter en larmande byggarbetsplats. På Pyramidvägen tuggar en gul dinosaurieliknande grävskopa i sig en tidigare högrest byggnad i grått och brunt. Grått bråte störtar ner i ett dammoln. Intill växer Mall of Scandinavia, det som ska bli Nordens största köpcentrum. Den ljusblå himlen avspeglar sig i det lapptäcke av glas som ligger svept kring byggnadsskelettet. Ett maskinfordon med sugproppsanordning hissar upp och fogar ännu en glaspanel till fasaden.

Ner med det murriga, upp med det välputsade! Det är en nästan övertydlig metafor för föryngring. Det hade inte varit konstigt om Erik Hamréns entré också inneburit Richts sorti. Han, nej-sägaren, framstod knappast som given i ett landslag som förordade shining och tillsatte en players manager. Men Lasse Richt blev kvar. Han har för vana att bli det.   

När jag träffar honom på kontoret igen är han glad och brunbränd efter sex veckors semester, den längsta i hans liv. Lasse har hälsat på sin son som bor strax utanför Rimini och tillbringat tre veckor på Mallorca med Margareta. Fast helt ledig är han aldrig. Det finns alltid »störningar«: incidenter som är mer krävande än den dagliga telefonjouren och mejlkollen. I år sög Erik Hamréns och Pia Sundhages poserande med Sverigedemokrater under Almedalsveckan i Visby mest energi.

– Den frågan var det lite stök kring, säger han.

När jag frågar honom varför han sitter så tryggt på sin post förklarar han det hela med en typisk Richt-term.

– Kanske beror det på att jag är kontinuitetsbärare. Jag är den naturliga ledaren när det gäller det praktiska. Men som sagt, jag lämnar gärna ifrån mig det operativa.

Vad gör du rent konkret för att underlätta ditt eget avvecklande?

– Jag försöker skriva manualer och checklistor, typ »Att tänka på när du åker och checkar hotell«. De där manualerna försöker jag hela tiden förfina. Det är otroligt bra med checklistor.

Kunskapsöverföringen sker etappvis.

Ska man se något positivt med förra årets »rekresa« till Brasilien så var det just att han lyckades lära Allbäck ett och annat. Det han berättar får mig att tänka på scenen i filmen där den döende hjälten väsande lämpar över sina visdomspärlor på arvtagaren.

– Jag pratade om nyckelfaktorerna: se till att minimera transporterna från och till träning, minimera resorna mellan flyg och hotell. Marcus har tagit över den delen helt nu.

»Lasse ställer sig en halvmeter bakom TV4:s reporter Patrick Ekwall för att avlyssna intervjun över axeln. Därefter släpper han inte Zlatan med blicken.«

Han framhåller social kompetens som jobbets viktigaste egenskap.

– Och det är Marcus en stjärna på. Jag kan ju vara ganska tvär, tänder till lätt. Om något inte är up to standard på hotellet så händer det att jag tar en onödig konflikt.

Lasse poängterar att han börjat »släppa mediebiten« också. Samtidigt är han fortfarande med på alla mediala event.

– Jag hjälper Niklas att få ut spelarna i den mixade zonen, visar dem till TV-studion och sådana grejer. När Zlatan går genom den mixade zonen följer jag med för att han ska stanna på rätt ställen. »Stanna här«, säger jag, »de här är viktiga.«

Hans telefon ringer. Det är Anders Goding från Adidas som vill visa upp förslag på 2016 års landslagströja, den som ska användas i ett eventuellt EM-slutspel.

Snart dimper Uefas Teambase-katalog – som grundligt redogör för de olika boendealternativen under ett mästerskap – ner på förbundet. Lasse erkänner att det kommer att bli svårt att inte lägga sig i »rekognoseringsprocessen«.

– England och Tyskland åker och rekar i princip samma dag som katalogen kommer ut, så där gäller det att vara på tårna. Vi brukar vara femte land på plats.

Rekresor. Rekognoseringsprocesser. Teambasekataloger. Det krävs en viss typ av person för att kunna uppskatta sådant. Får Lasse någonsin nog av logistiska utmaningar? Och framför allt: Är han verkligen redo att »avveckla sig själv«?

– Jag kommer att vara med i Frankrike, men då vill jag att organisationen flyter på utan mig som operativ. Sedan får vi se. Jag slutar när jag ser att A-landslaget funkar på ett bra sätt. Jag skulle gärna vilja vara med och utse min efterträdare. Om jag får det, törs jag inte säga. Det kanske inte blir någon direkt efterträdare, vi kanske förändrar organisatoriskt istället?

Som genrep inför EM-kvalpremiären mot Österrike ska Sverige möta Estland. Varför så osexigt motstånd i matchen som ska göra svenska folket landslagssuget igen?

– Vi ville inte ha en landskamp mot något av de bästa länderna. Sedan har Estland varit på oss en hel del. Jag tror att det blir en bra genomkörare. De har en svensk förbundskapten också, så det gör det ju lite enklare marknadsmässigt.

Så ni kommer att trycka affischer som basunerar ut Magnus Pehrssons hemkomst?

– Okej då, det blir en utmaning för vår marknadsavdelning.

 

Med tanke på att det är ännu en träningsmatch, denna gång mot ett landslag helt utan strålkraft, får Lars Richt och förbundets marknadsavdelning ändå sägas ha tur. Vädret är bra: sol, 19 grader och en ljusblå himmel ovanför Friends Arenas uppfällda tak. Förbundet befarade länge att blott 10 000 personer skulle dyka upp, men sensommarvärmen och det faktum att Zlatan startar har lockat drygt 15 000 till nationalarenan. Den översta läktarsektionen har draperats med svarta tygskynken för att skapa illusionen av fullsatt, samtidigt som högtalarsystemets hetsiga housemusik skyler över den lågmälda stämningen.

Under uppvärmningen dyker Lasse upp vid spelartunnelns mynning. Han är klädd i mörkblå kostym med gulblårandig slips. Han lägger armen om landslagsdebutanten Branimir Hrgota och pekar upp mot läktaren för att visa honom var hans familj sitter. Hrgota vinkar glatt när han får syn på sina föräldrar.

Kort därefter ser Lasse »Min stora dag«-Filip vandra ut på gräsmattan för att överräcka bollen till kapten Ibrahimović. Beslutet att göra åttaåringens straffar »synliga« föll väl ut. Klippet har redan 1 700 likes på Facebook, och bortser man från nätkommentarer som »Allvarligt, är Isaksson fortfarande med i landslaget?« har responsen varit positiv.

Också matchen börjar bra. Efter två minuter och 37 sekunder skjuter Zlatan in 1–0. Uppe på vip-läktaren sitter Lasse och myser tillsammans med Lennart Johansson, Kurt Hamrin och Tomas Brolin. När Lasses skötebarn klackar bollen i mål i matchminut 23 utbryter ett glatt sorl bland legendarerna. Sven Rydells målrekord i landslaget är spräckt. Zlatan springer ut till långsidan och drar upp matchtröjan framför publiken. Via jumbotronen kan varenda åskådare se vad det står:

»50+. Tack för att ni gjorde det möjligt.«

I matchminut 78 dyker Lasse återigen upp nere vid sidlinjen för att hålla överläggningar med kommunikationschefen Niklas Bodell. När domaren blåser av följer han med Zlatan ut på gräsmattan. Lasse ställer sig en halvmeter bakom TV4:s reporter Patrick Ekwall för att avlyssna intervjun över axeln. Därefter släpper han inte Zlatan med blicken.

Några minuter senare har presskåren samlats nere vid den mixade zonen.

– PK med Erik nu, det blir bara Erik. Zlatan går mixed, meddelar förbundets Ester Kristiansson.

I väntan på Zlatan får hans lagkamrater svara på frågor om rekordmannen. Det finns ingen annan vinkel den här kvällen – jo, möjligen att Granqvist och Antonsson, kvällens mittbackspar, ser ut att få förtroendet också i Wien.

– Alltid skönt. Få en match, hålla nollan, säger Granqvist i sin analys.

Hade man lyft bort Zlatan ur ekvationen skulle landskampen ha varit en gäspning, och ett PR-mässigt bakslag. Inramningen var återigen trevande. Vid Zlatans två mål anslöt de flesta till jublet, annars var en gulblå barnaskara – »Andra sidan, är ni klara?« – det mest röststarka på läktaren. Kollegan intill mig fann matchen så sömnig att han istället streamade Italien–Holland.

Medan Zlatan duschar passar Lasse på att kolla läget i den mixade zonen.

– Det var väl bra det här, myser han när vi ses.

Jag frågar honom om han möjligtvis hade någonting att göra med »50+«-tröjan. Lasse ser lurig ut, trycker in en portionssnus innan han erkänner:

– Ja. Jäkla tur att vi fick det ur världen i dag, för han hade inte fått göra sådär i Wien, säger han apropå det gula kort som Zlatans tröjmanöver kostade.

Lasse försvinner men dyker upp en halvtimme senare. Han kan inte låta bli att gnabbas med det allt mer trötta pressuppbåd som nu väntat på Zlatan i över en timme.

– Jaså, ni är fortfarande kvar. Väntar ni på någon, eller?

Strax därefter anländer landslagskaptenen med Lasse i hasorna. En sorlande klase journalister tar genast plats framför rekordmannen. I dag går det lätt. Lasse behöver varken avbryta märkliga frågor eller hetsa på. Vid bortamatcher, när det bara finns en buss, sitter resten av spelartruppen och väntar. Men i dag är det lugnt, Lasse har ordnat egen bil så de andra kunde åka i förväg till hotellet. När Lasse och Zlatan försvinner iväg i Friends katakomber ligger landslagschefens läppar krökta i ett stilla leende. Äntligen kan allvaret – EM-kvalet – börja.

Två dagar senare, på lördagskvällen, landar Zlatan Ibrahimović och resten av landslaget i Wien. När de anländer till hotell Hilton Danube har Lasse redan checkat in samtliga spelare och ledare. Han går runt och delar ut rumsnycklarna. Och wifikoderna.