»I striden mellan instinkt och intellekt vinner nästan alltid intellektet hos mig«

Med några minuter kvar av historiens 169:e Clásico-möte har spelare och ledare i Real Madrid redan börjat tacka varandra för insatsen. Assisterande tränaren Fernando Hierro gör high five med spelarna på bänken och när domaren blåser för full tid hoppar Luka Modrić upp på sin tränares rygg. 3–1-segern innebär att Real Madrid har slagit Barcelona med mer än ett mål för första gången sedan 2008. Tidningen Marca skriver att »Madrid är ett drömlag« och på AS förstasida dagen efter står det »Mer än en seger«.

Men trots den taktiska fullträffen riktas förvånansvärt få hyllningar mot lagets tränare, som i och med segern har kompletterat en redan diger meritlista.

Redan i våras tangerade Carlo Ancelotti – i och med Real Madrids Champions League-seger – den förre Liverpooltränaren Bob Paisleys rekord på tre mästarcuptitlar som tränare. Till skillnad från britten har han dessutom vunnit turneringen två gånger som spelare. Utöver det har Ancelotti lett klubbar till ligatitlar i Italien, England och Frankrike. Nu har han alltså också vunnit ett Clásico. Ändå är Ancelotti varken någon »filosof« eller en självutnämnd »special one«. Inte heller är han en färgstark figur som Jürgen Klopp eller en ung visionär som Roberto Martínez. Och han är definitivt ingen auktoritär Louis van Gaal-typ. I Spanien är han bara »Carletto«, mysfarbrorn som till skillnad från så många av sina tränarkollegor föredrar att låta spelarna glänsa. Vi hör inte så mycket om honom, världens just nu kanske bästa tränare.

Det passar honom utmärkt.

 

Carlo Ancelotti växte upp i Reggiolo, en liten by med knappt 10 000 invånare i norra Italien. Hans föräldrar ägde en bit mark och redan som ung hjälpte han dem att ta hand om familjens gård.

– Jag tror att min uppväxt har påverkat mig mycket, säger han. Att ha kontakt med den världen lärde mig många saker. Min pappa nöjde sig inte med att bruka jorden, han hade också boskapsdjur och vi gjorde vår egen parmesanost. Du vet, det krävs otroligt mycket tålamod för att tillverka parmesan. Man måste låta osten jäsa i minst ett år om man vill att den ska bli god. Under den tiden måste man vara väldigt välorganiserad för att kunna hålla ut utan att få in några pengar. Saknar man tålamod kan man snabbt hamna i väldiga svårigheter.

Det låter som att du pratar om fotboll nu.

– Jag älskade fotboll redan som liten. I Reggiolo fanns det inte så mycket annat att göra för oss barn. Där fanns bara kyrkan och fotbollen. Det var allt. Vi brukade spela i kyrkans trädgårdar. Det var samlingsplatsen för alla barn efter skolan. Vi kunde spela sju, åtta eller tio timmar på en dag. Det var en härlig tid men till slut var jag tvungen att fatta ett jobbigt beslut: lämna byn eller inte? Familjen och huset. Överge allt för att bli fotbollsspelare.

Du har sagt att du lämnade din hemby bara för att följa efter dina vänner. Du var rädd för att bli ensam kvar?

– Det var inte riktigt så. Mina vänner flyttade från Reggiolo för att studera vidare i större städer, jag lämnade byn på grund av fotbollen. När Parma meddelade att de ville ha mig tvingades jag flytta hemifrån till ett internat som drevs av salesianer [religiös grupp vars verksamhet ofta är knuten till att hjälpa unga som hamnat fel].

Hur var det?

– Jobbigt. Väldigt jobbigt till och med. I den åldern är det tungt att inte få se sin familj på hela veckan. Jag fick komma hem varje lördag. På måndag morgon, när det var dags att återvända till internatet … jag känner fortfarande den där smärtan när jag pratar om det nu. Salesianerna var oerhört stränga. Men jag måste också erkänna att de lärde mig många viktiga saker: respekten för överenskomna tider, disciplin, att kunna agera självständigt. I mitt rum på internatet fanns en säng och ett skåp, det var allt. Ett minimalt rum på tre gånger tre meter. Det gällde att vara organiserad, ordningsam och kreativ för att kunna utnyttja de små ytorna.

»Jag tycker inte om att skälla. Vare sig på mina spelare eller på mina familje­medlemmar. Jag föredrar att prata.«

 

Ancelotti tillbringade två år i Parmas ungdomsakademi innan han som 18-åring flyttades upp till A-laget 1977. Laget spelade då i den italienska tredjedivisionen. Efter ytterligare två år blev han värvad av Roma. Ancelotti menar att han först då började spela fotboll på ett »verkligt seriöst sätt«, och under sin tid i huvudstaden utvecklades han till en fysiskt stark innermittfältare. Med Roma vann han sin första Serie A-titel, men han upplevde också sina första verkliga motgångar. När han var 22 år drog han av korsbandet i höger knä, tvingades till en komplicerad operation och blev borta från spel i över ett år. När han kom tillbaka drog han av korsbandet i vänsterknät. Än en gång tvingades Ancelotti till operation och lång rehabilitering. Men de båda skadorna hindrade inte storklubbar från att hålla ögonen på honom, och sommaren 1987 skrev han på för Milan. Klubben var på väg att bygga ett nytt lag och mannen som insisterade mest på att få igenom övergången var tränaren Arrigo Sacchi.

– Han ansträngde sig för att få mig, säger Ancelotti. Men Berlusconi var inte lika pigg. Det krävdes att Arrigo verkligen diskuterade länge med honom för att få grönt ljus för min övergång.

Också Sacchi hade ett förflutet i Parma. Deras vägar korsades aldrig i klubben, men Ancelotti är övertygad om att det var hans rykte därifrån som fick Milantränaren intresserad, snarare än hans insatser på planen.

– Arrigo förfördes nog mer av min starka karaktär än mitt sätt att spela fotboll, för när jag väl skrivit på för Milan började han förändra mitt spelsätt fullständigt. Jag var två helt olika spelare före och efter övergången. I Roma var jag en energisk spelare, väldigt fysisk. I Milan blev jag tvungen att anpassa mig till en annan spelstil, lik den som Xabi Alonso har i dag.

Vad var det som Sacchi gillade i din karaktär?

– Jag är född i jungfruns tecken, därför har jag en dubbel personlighet. Jag var ofta rofylld utanför planen, men när jag spelade blev jag någon annan: en hård typ, mycket mer aggressiv. Om jag skulle bli ombedd att beskriva mig själv skulle jag säga att jag tar de flesta saker i livet med ro, men när det kommer till arbetet är jag en passionerad person. Jag tycker inte om att skälla. Vare sig på mina spelare eller på mina familjemedlemmar. Jag föredrar att prata och leta efter lösningar, det är mer effektivt än att höja tonläget. Å andra sidan, om jag skulle bli ombedd att peka ut mina svagheter skulle jag säga att jag inte är särskilt direkt. Jag saknar spontanitet. I stället tänker jag väldigt mycket på vad jag ska säga eller göra innan jag skrider till verket. I striden mellan instinkt och intellekt vinner nästan alltid intellektet hos mig. Det begränsar mig ganska mycket, ibland skulle jag behöva reagera lite mer instinktivt. I det här jobbet finns det inte alltid tid för eftertanke.

Många före detta Milanspelare pratar om Sacchi som en kvävande person, oförmögen att prata om något annat än taktik. Hur minns du honom?

– Det stämmer att han var helt besatt av sitt lag och han tryckte mycket på de taktiska delarna av spelet. Men jag tyckte alltid att det var intressant. Med Sacchi lärde jag mig något nytt varje dag. Han krävde att vi skulle lyssna på honom 24 timmar om dygnet. För mig är han en stor maestro.

Den störste av dem alla?

– Jag har haft andra tränare som lärt mig saker: Liedholm, Capello och Eriksson. Men Sacchi förblir referenspunkten när det kommer till taktik. Jag var hans assisterande tränare i landslaget under tre år och jag kan ärligt säga att han inte har några hemligheter när det kommer till taktik. Han är bara väldigt uppmärksam på detaljer. När jag var spelare kallade vi honom för »Hammaren« eftersom han nötte sina idéer ända tills de var inhamrade i varje spelares huvud. När vi väl gick ut på planen gav det oss enorma fördelar. Vi visste precis vad vi skulle göra och precis vad motståndarna skulle göra. För mig är Sacchi fortfarande number one.

Du kom aldrig särskilt bra överens med Capello, som tog över efter Sacchi, och ni är inte direkt vänner i dag heller. Varför inte?

– Capello är väldigt annorlunda jämfört med Sacchi. Han är auktoritär och lägger väldigt stor vikt vid respekt och regler. Han är inte flexibel, men han är samtidigt en fantastisk tränare som har förmågan att få fram det bästa ur sina spelare. Problemet är sättet på vilket han gör det … jag anser att det finns andra sätt att nå samma resultat.

Capellos rykte är att han bränner ut sina spelare.

– Det är för att han kräver så enormt mycket av dem. Jag stannade två år i Milan under hans styre och egentligen såg jag honom mer som en rival än som en tränare. Under hela min karriär hade han varit i Milans rivalklubbar. Vi hade väldigt många konfrontationer.

Hur gick det till när du blev tränare? Var det något du tänkte på innan du slutade som spelare?

– När Capello kom till klubben köpte ledningen in Demetrio Albertini för att täcka upp på min position. Under min sista säsong i Milan [1992] fick jag spela ytterst lite. Innan Sacchi försvann till landslaget sa han till mig: »Hör på, när du bestämmer dig för att sluta vill jag att du kommer och jobbar med mig.« Så jag gick i pension vid 33 års ålder och följde efter Sacchi. Ur ett karriärsperspektiv är det nog det bästa beslutet jag har fattat. De tre åren med Sacchi hjälpte mig oerhört mycket.

Efter åren som Sacchis assisterande bestämde du dig för att inleda din karriär som huvudtränare i andradivisionen. Varför så låg nivå?

– För att skaffa mig erfarenhet. Jag var ett år i Reggiana, vi vann ligan och tog oss tillbaka till Serie A. Men redan året därpå var jag redo för mer. Jag bytte till Parma, som då hade ett jättebra lag, med spelare som hade en otrolig talang: Buffon, Crespo, Cannavaro, Thuram. Scudetton var inom räckhåll, men tyvärr föll vi på mållinjen.

Du lämnade Parma för Juventus, där du hade en halvgrå sejour. Har din relation med klubben förbättrats sedan dess?

– Det var aldrig några allvarliga incidenter. Juventus supportrar kritiserade min bakgrund som romanista och milanista. Det var egentligen det enda problem jag hade med Juventus. På ett rent professionellt plan blev jag väl behandlad fram till sista dagen. Och då menar jag verkligen sista dagen.

Några år senare nådde du stora framgångar som tränare för Milan. Var det du som »skapade« Pirlo?

– Han inledde sin karriär med att spela som trequartista, precis bakom anfallet. Men Pirlo hade varken inspirationen, farten eller talangen som krävs för att spela på den positionen. Fysiskt passade han heller inte för den rollen. Han kvävde sig på den del av planen där det sällan finns ytor, det var därför han aldrig slog igenom i Inter. I Milan hade vi redan Kaká, stark och kvick, som skapad för trequartista-rollen. Min idé var att flytta bak Pirlo i planen för att göra om honom till speluppbyggare. Redan första gången jag tog upp det med honom svarade han att vi inte ens behövde testa det, han var redan övertygad om att hans bästa position var längre bak i banan. Men att säga att det var jag som skapade Pirlo, det hade bara varit pretentiöst. Carlo Mazzone hade redan testat honom i en tillbakadragen roll under hans tid i Brescia.

Så Inter gjorde bort sig när de sålde Pirlo, en spelare de inte visste hur de skulle förädla?

– Förmodligen. Men de är inte de enda som haft fel om Pirlo. Milan begick också ett misstag när de sålde honom vidare till Juventus.

Hur kan den typen av felbedömningar vara så vanlig inom toppfotbollen?

– Ibland handlar det inte bara om en bedömning grundad på teknik och taktik. I det här fallet bestämde sig Milan för att begränsa sina utgifter genom att göra sig av med några välbetalda spelare. Jag tror att Milan ville behålla Pirlo, men de erbjöd honom en sänkt lön. Det accepterade han inte. Och jag tycker sådant är helt normalt. Pirlo var lagets bästa spelare, i den rollen borde han ha fått höjd lön, inte sänkt. Pirlo såldes på grund av ekonomin, så enkelt är det.

En av de största motgångarna under din karriär var Champions League-finalen mot Liverpool 2005. Ni förlorade, trots att ni ledde med 3–0 i halvtid. Blev ni övermodiga?

– Nej. Det som hände den dagen går inte att förklara. Det var något som bara händer en enda gång under en livstid. Jag har fortfarande svårt att förstå vad som hände. Jag har deltagit i fyra Champions League-finaler och kan lova att jag aldrig haft ett lag som spelat bättre än Milan 2005. Vi gjorde en strålande första halvlek, men också en bra andra halvlek. Till och med efter deras tredje mål lyckades vi skapa flera klara målchanser. Till slut avgjordes matchen på straffar, och vi förlorade.

Vad säger du till dina spelare efter en sådan match?

– Att hålla huvudet högt, det är bara fotboll och vi hade gjort allt vi kunde. Sådant var vårt öde och jag tycker inte att vi ska känna någon ånger över hur vi spelade. Människor i den här branschen vet att fotbollen ibland är oförutsägbar. Det är det som gör den så vacker.

»Inter är inte de enda som haft fel om Pirlo. Milan begick också ett misstag när de sålde honom vidare till Juventus.«

 

Efter en andra Champions League-titel med Milan lämnade Ancelotti den italienska fotbollen för första gången när han sommaren 2009 skrev på för Chelsea. Han efterträdde José Mourinho. På pappret innebar tränarbytet inga stora förändringar. Chelsea värvade inga nya tongivande spelare och på planen var det fortfarande centrallinjen Terry–Lampard–Drogba som förde laget framåt. Men kanske är det just avsaknaden av stora förändringar som visar på skillnaderna mellan Mourinho och Ancelotti. När portugisen bedriver psykkrig och väljer bort spelare som inte passar i hans spelmodell har italienaren blivit känd för ett mer diplomatiskt förhållningssätt. Istället för att ha snäva idéer om hur fotboll ska spelas har Ancelotti gjort det till en dygd att anpassa sig efter förutsättningarna. Redan när han tog sin tränarlicens skrev han ett examensarbete med titeln The Future of Football: More Dynamism, och sedan dess har han haft för vana att förändra med små medel. Spelare som redan funnits i klubben har ofta blommat ut efter endast en liten korrigering. 

Den förre Laziotränaren Edoardo Reja säger också att just anpassningsförmågan har varit Ancelottis bästa egenskap. Reja menar att han »använder de verktyg som finns till hands« istället för att »offra livet för att försvara sina principer«. Ancelotti själv är inne på ungefär samma linje:

– När jag kommer till en klubb dyker jag inte upp med ett helt regemente av assisterande tränare. Jag brukar heller aldrig ställa några ultimatum. Till Chelsea kom jag till exempel helt ensam, jag hade bara med mig en italiensk psykolog som jag litade på och som pratade bra engelska.

Ägaren Roman Abramovitj berättade för Ancelotti att det »bara var att säga till om någonting saknades«, och under det andra året i Chelsea värvades en extra fystränare in till ledarstaben. Men i övrigt ansåg Ancelotti att det mesta fungerade bra.

– Jag kan inte be en klubb förändra sin organisation om det inte passar in i klubbens identitet eller historia. Jag kan heller inte be en ledning att köpa en viss spelare om det inte finns resurser, eller tvinga in mina spelare i ett system som inte passar deras spelstil. Min uppgift som huvudtränare är egentligen enkel: Jag ska få alla som finns i klubben, från presidenten till den enklaste av anställda, att känna att det är viktigt att de gör ett riktigt bra jobb.

Det var i Paris Saint-Germain som Ancelotti till slut blev varse att inte ens han kan anpassa sig hur mycket som helst. Redan efter ett och ett halvt år valde han att lämna klubben. Han förklarar:

– Mot slutet av den andra säsongen började jag känna att någonting inte stod rätt till. Vi ledde ligan, men jag var inte övertygad om att sättet vi jobbade på var det rätta. Dessutom var jag inte bekväm med klubbledningen. Så jag bestämde mig för att lämna. Jag minns fortfarande dagen när jag berättade för ledningen om mitt beslut, det var den 1 mars 2013.

»Jag gillar den engelska livs­stilen. Jag uppskattar deras stringens, deras allvar och deras känsla för traditioner.«

Trivdes du inte med livet i Paris?

– Jo, det är en fantastisk stad. Jag mådde bra och hade goda relationer med många spelare. Men jag skrev på för PSG eftersom de höll på att lägga grunden för ett stort projekt. Ledningen hade ambitioner och jag trodde på dem. Men för att ro i land ett projekt av den magnituden behöver man tid. Man måste samla ihop en grupp lämpliga fotbollsspelare, skapa ett lag, ett kollektiv, och framför allt förändra mentaliteten. De första sex månaderna såg verkligen lovande ut. Till den andra säsongen anslöt nyckelspelare som Thiago Silva och Zlatan Ibrahimović. Under den säsongen spelade vi fortfarande bra eftersom vi till slut vann ligan, men ledningen var ändå inte nöjd. Det var i den stunden jag förstod att de inte längre tänkte på projektet, utan på omedelbara resultat. De var otåliga trots att PSG hade ett stort behov av att jobba långsiktigt. De borde inte tänkt på att vinna Champions League med en gång. När jag var där ledde varje förlorad match till en massa gräl. Jag hade tur som meddelade att jag ville lämna långt innan säsongens slut, för när vi väl hade vunnit ligan ville ledningen inte längre acceptera att jag sagt upp mig. De krävde att jag skulle slutföra mitt kontrakt. Vi hade många problem, men jag svek aldrig PSG. När jag i mars meddelade dem att jag ville flytta hade jag inte varit i kontakt med någon annan.

Vid den tidpunkten framstod du som en perfekt ersättare för Alex Ferguson i Manchester United. Hade inte det varit roligt?

– Jag vet inte. När jag tränade Chelsea mådde jag bra, jag älskade mina två år i London. Även om jag är italienare så gillar jag den engelska livsstilen. Jag uppskattar deras stringens, deras allvar och deras känsla för traditioner. Om jag skulle behöva gå ut i krig hade jag hellre velat vara på engelsmännens sida än på italienarnas. Jag är intresserad av länders historia, det är ett bra redskap för att förstå invånarnas karaktär och hur de agerar.

Istället tog du återigen över efter Mourinho, den här gången i Real Madrid. Behövde du förändra något där?

– Mourinho och jag delar många uppfattningar när det kommer till hur man arbetar med ett lag. När jag kom hit behövde jag inte ändra på så mycket, spelarna var vana vid att jobba mycket med bollen och göra väldigt få fysövningar.

Internt var det väl ändå inte superbra?

– Jag visste att det hade funnits stora problem i omklädningsrummet mellan vissa spelare och Mourinho. Allt som hände hamnade ju i tidningarna nästa dag. När jag tog över som huvudtränare upplevde jag att lugnet la sig ganska snabbt. Jag ärvde inga spänningar från det förra omklädningsrummet.

Behövde du inte göra något alls för att förbättra stämningen?

– Nej. När jag kom hit upplevde jag att alla spelarna uppträdde seriöst och var väldigt motiverade. Från första dagen har stämningen varit god. Visst uppstår det alltid lite svårigheter längs vägen, men jag tycker att det har varit mindre här i Real än någon annanstans där jag har varit. Vi har inte haft ett enda bråk i omklädningsrummet. Här har jag aldrig sett en omotiverad spelare, eller någon som försöker bråka till sig mer speltid. Alla har respekterat mina beslut.

När du själv spelade var du Sacchis högra hand på planen. Vem är din egen nuförtiden?

– Rent logiskt är det ju spelarna som spelar på samma position som jag hade. Xabi Alonso var det och Illarramendi är på väg att bli det. Fysiskt liknade jag Alonso mer. Han är inte en kvick spelare och det var inte jag heller. I gengäld är han väldigt intelligent. Dessutom är han mycket bättre än vad jag någonsin var. Jag saknade hans spelsinne, det är helt klart.

Du har inte gett Illarramendi så mycket speltid. Saknar han rätt karaktär?

– När Xabi Alonso var avstängd till Champions League-finalen i våras var min första tanke att spela Illarramendi från start. Men sedan tänkte jag på att en final ofta avgörs på fasta situationer. Alonso var en av våra mest nickstarka spelare och utan honom skulle vi få problem att försvara oss mot fasta situationer, Atléticos specialitet. Så jag valde att gå på Sami Khediras extra centimetrar.

Hur förklarade du det för Illarramendi?

– Precis på samma sätt som jag svarade på förra frågan.

Har du lätt för att leda en grupp unga miljonärer fyllda av sina egna egon?

– Det har jag ingen aning om hur man gör! Jag pratar mycket med spelarna, men jag vet inte om jag ska behandla dem som vänner eller som småbröder. En sak är säker, jag vill inte bli deras adoptivfar, bara en person som respekterar dem och som står dem nära. Fotbollsspelare är ofta nyfikna och har en vilja att lära sig nya saker. Det är viktigt att stå dem nära för att kunna övertyga dem på ett trovärdigt sätt om att deras individuella ansträngning är viktig för hela gruppen. Det är mitt koncept som tränare. De riktigt stora spelarna är de som har en ofattbar talang, men de som verkligen är i en klass för sig är de spelare som lyckas anpassa sin talang efter sin omgivning. De som använder den för att hjälpa sina lagkamrater.

Vem är mest sådan i dagens Real Madrid?

– Ronaldo. Han hjälper sina lagkamrater väldigt mycket. Tänk dig, en kille som gör 50 mål per säsong, det är ett bra sätt att hjälpa både sina lagkamrater och sin tränare. Cristiano är inte en egoistisk person, trots att han spelar på en position som kräver det. Det är en spelare som passar och som anstränger sig, och som klarar att offra sig för gruppens bästa. Ibrahimović var också sådan, även om jag vet att många tror att det är en vidrig typ. Tvärtom är han den mest osjälviska spelare som jag någonsin tränat.