»Jag försöker se alla Kalmars matcher, men jag är ju lite skadad av mitt jobb. Jag sitter och tittar på hur bollen rullar. Studsar den konstigt eller rullar den som den ska? Blir det en liten skada på gräset tänker jag ›vad fan hände där?‹ eller ›väldigt vad det släppte i det hörnet … var det mjukt där eller?‹ Rutinen är att jag går ut på gräset efter uppvärmningen, i halvtid och efter matchen för att åtgärda gropar och annat. Ibland, beroende på hur många matchvärdar som jobbar, är vi upp till tio personer som går in på planen och reparerar uppkomna skador.
Blir det seger för Kalmar tänker jag inte så mycket på hur planen ser ut efteråt, om den är trasig eller om den har blivit lerig av regn. Blir det förlust kan det förstörda gräset blandas in i besvikelsen. Jag behöver nästan aldrig skämmas för hur planen ser ut, men 2011, när arenan var ny, var den sådär. Vi har ett litet hörn i sydväst som inte får så mycket sol. Jag minns speciellt en match mot Gais 2011 när gräset inte riktigt var etablerat än. Det var pinsamt.
Jonas »Poletten« Karlsson
Ålder: 38 år
Planansvarig och vaktmästare i Kalmar FF sedan 2010.
Det bästa med mitt jobb: »Att få arbeta med mitt största idrottsintresse.«
Gräset får vara max 30 millimeter, det är reglerat av förbundet. Vi brukar hålla det runt 21–23. Nanne [Bergstrand, KFF:s tidigare tränare] ville alltid att planen skulle vara nyklippt. I övrigt hade han mest åsikter om vattningen, och jag lyssnar alltid på tränaren. Före matchen och i halvtid frågar jag om det finns några önskemål. Det kan vara att vattna extra mycket på offensiv planhalva i pausen. Då rullar bollen fortare och spelet blir snabbare där. Samtidigt låter man Kalmars defensiva planhalva vara ovattnad så att spelet går lite långsammare där. Vattningen blir mer och mer ett vapen mot det andra laget. I år har vi ju en ny tränare, Hasse Eklund. Vi har inte hunnit prata så mycket om gräset än, men jag är inte orolig. Vi kommer nog överens.
Det finns ett fruktansvärt stort engagemang för gräset här i klubben. Vi samarbetar med Kalmars golfklubb, och de är ju riktiga proffs, men jag är den som sköter det dagliga arbetet. Jag är vaktmästare också, och fastighetsskötare. Det händer att jag åker till arenan på en ledig helg, bara för att vattna lite extra. Jag skulle inte påstå att jag drömmer om gräset, men om jag vaknar en matchdag och det ösregnar känner jag direkt en oro i hela kroppen. Då vill jag bara åka till arenan och kolla att allt är okej med gräset. Jag lever med gräset hela tiden, jag släpper det aldrig riktigt. Man kan inte ha ett sådant här jobb om man bara vill jobba sju till fyra, det går inte. En matchdag blir det ofta 15–16 timmar. Fyra veckors semester mitt i sommaren är inte att tänka på.
När lokaltidningen ringde och berättade att Allsvenskans spelare hade utsett vårt gräs till Sveriges bästa 2013 glömde jag snabbt de tunga kvällarna och de långa arbetsdagarna. Att veta att folk utanför arenan, inte bara Kalmars spelare, tycker att det är bra … Det får mig att känna att det är värt allt slit. En annan rolig sak hände under dam-EM i somras. De norska spelarna var helt lyriska, de sa att de helst skulle vilja spela alla sina landskamper på Guldfågeln. Samtidigt är jag aldrig riktigt nöjd. Det är det som är tjusningen, att det alltid kan bli bättre.«
Texten är en del av reportaget De osynliga i Offside 2/2014, där vi låter åtta allsvenska vattenbärare berätta om livet i stjärnornas skugga. Alla delar finns samlade här.