Med ansvar för två miljoner kronor

Fem, sex, sju … åtta. Åtta bara. Så jävla slarvigt!

Kenneth Folkesson skakar förbannat på huvudet. Malmö FF:s A-lag fick med sig tre fulla bollnät till träningen, med tio bollar i varje. Han räknar bollarna en gång till, men faktum kvarstår: bara 28 har återvänt från träningsplanen till materialrummet på Swedbank Stadion.

– Olle! Dos bollos bortos, ropar han genom korridoren till assisterande tränaren Olof Persson.

Förra året sparkade MFF bort drygt hundra bollar. Varje boll kostar 1 000 kronor. Det är Kenneths budget som blir lidande, men i år är det bestämt att kostnaden för borttappade bollar dras från spelarnas löner. Olof försöker lugna Kenneth:

– De kommer säkert fram nästa träning.

Kenneth lunkar in på sitt rum och tejpar upp ett A4-ark på ett skåp. Högst upp på pappret skriver han »BOLLAR«. Under rubriken ritar han två streck.

– Jag betraktar dem som borta tills de är hittade.

Säsongen 2014 blir Kenneths elfte som materialansvarig i MFF. Han älskar sitt jobb, vilket är tur eftersom han ägnar det 65–70 timmar i veckan. Han har fått uppleva tre SM-guld, träningsläger över hela världen och två Champions League-kval. Höjdpunkten på jobbet är hemmamatcherna, när han har förberett och arbetat hela dagen för att sedan få kliva ut genom spelargången till publikens jubel.

–Det är den bästa känslan som finns.

Men de senaste åren har Kenneth upplevt att hans yrkeskår inte mötts med tillräcklig respekt. Han har också saknat någon att ventilera arbetsrelaterade frågor med. Något var tvunget att ske. Som av en händelse kände BK Häckens materialansvarige Leif »Moffa« Johansson och Elfsborgs Stefan Ågren likadant. Det ena ledde till det andra, och i november 2012 samlades 14 allsvenska materialansvariga på ett hotell i Linköping.

– Stämningen var uppspelt, berättar Kenneth. Vi hade aldrig träffats under sådana omständigheter tidigare. Man hade ju stött ihop med varandra två gånger om året, på matcherna, men då var det mest »hej« och »hej då«.

En av träffens viktiga frågor var lönerna. Alla fick skriva sin lön på en lapp, och sedan jämfördes lapparna. Det visade sig att någon tjänade så lite som 6 000 kronor i månaden, medan storklubbarna kunde betala över 30 000. Kenneth blev förbannad, och i hotellets konferensrum började en materialansvarigförening att ta form.

– Det är inte okej att vissa får något litet bidrag, när de i själva verket jobbar lika mycket som vi andra. Lönerna är inte det viktigaste, men att se skillnaderna var en ögonöppnare. Vi insåg att vi måste organisera oss.

»Tänk dig själv att tvätta hela lagets träningskläder två gånger om dagen i två hushållsmaskiner.«

»Fackförbund« är fel ord, tycker Kenneth. Gruppens mål är inte primärt att stå upp mot arbetsgivaren eller ordna lika lön och gemensamma villkor för alla, även om han som hade sämst betalt tog mod till sig efter helgen i Linköping och förhandlade upp lönen. Nej, det viktigaste är att höja yrkets status, och att få gemene man att förstå hur mycket en materialansvarig gör. Kenneth själv upplever att hans klubb respekterar hans jobb, betalar bra och visar förståelse. Men han vet att det inte är så i alla klubbar. Och framför allt förstår inte den breda massan vad deras yrke innefattar.

– Det finns en allmän uppfattning om att en materialare, eller jag menar materialansvarig, är någon fyllegubbe eller pensionär som står och tvättar kalsonger, säger Kenneth. Andra tror att det är något man pysslar med på fritiden. Det är tröttsamt. Jag jobbar med en budget på två miljoner kronor, en av de dyraste posterna i klubben. Vi vill bli tagna på allvar, för vi gör ett viktigt jobb.

Kenneth står i tvättrummet och kastar in svettiga träningskläder i jättemaskinerna medan han berättar hur en vanlig dag på jobbet ser ut. Han brukar vara på plats 07.30. Då finns det ofta tvätt kvar från gårdagen att ta tag i. Sedan gör han i ordning träningsmaterialet: pumpar bollar, fyller vattenflaskor och plockar fram redskap. Han behöver inte transportera materialet till träningsplanen – det gör de fem yngsta spelarna – men allt ska stå redo. Halv elva börjar träningen. Då kan Kenneth göra annat, som att beställa skor och städa. Strax efter tolv är killarna tillbaka, och Kenneth tar då plats i omklädningsrummet för att vara tillgänglig om någon behöver något. Efter lunch är det dags att tvätta igen, plus att allt träningsmaterial ska ställas tillbaka. Men trots alla fasta uppgifter ser sig Kenneth framför allt som en allt-i-allo som är tillgänglig 24 timmar om dygnet. Han har inte följt en TV-serie på flera år, och middag med vänner på en lördag är inte att tänka på. På träningsläger jobbar han dygnet runt, eller åtminstone från 07.00 till 23.00.

– »Ha en bra semester«, säger bekanta när jag åker på träningsläger till Florida. De har ingen aning om hur mycket jag jobbar, det är verkligen ingen semester. Tänk dig själv att tvätta hela lagets träningskläder två gånger om dagen i två hushållsmaskiner. Men jag vill inte klaga. Jag får jobba med riktiga stjärnor och vet att många skulle vilja ha mitt jobb. Jag kan känna det ibland när jag tittar upp mot läktarna. Där står säkert 6 000 personer som skulle byta sina liv mot mitt jobb.

Träffen i Linköping 2012 blev så lyckad att det nu är tradition att träffas varje höst, när säsongen är slut. Förra året hölls konferensen på Ålandsfärjan. Då utsågs en styrelse, bestående av Kenneth själv, Leif Johansson i BK Häcken, Åke Andersson i AIK och Inge Lindström i Djurgårdens IF. Kenneth är ordförande i styrelsen, som ännu inte har en förening.

– Vi har inte ens ett namn, säger han. Vi vet fortfarande inte om vi ska starta en egen förening eller bli en undergrupp till Tränarföreningen. Tanken är att vi ska bestämma det i år.

Säsongens viktiga punkter är, som alltid, höjd status och bra gemenskap. Förra året togs ett första steg, när yrkesgruppen bytte namn. Det ska inte längre heta »materialare« eller »materialförvaltare« utan i stället »materialansvarig«. Det var samtliga överens om.

– Det är som med »städare« och »lokalvårdare«, säger Leif Johansson, materialansvarig i Häcken och materialansvariggruppens sekreterare. Vi är ansvariga för en väldig massa material, och då ska det framgå.

En milstolpe för gruppen var det manifest som de skickade ut till alla allsvenska föreningar inför säsongen 2014, med önskemål om vad som ska finnas i ett omklädningsrum.

– Det kan verka kosmetiskt och banalt, säger Leif Johansson. Men vi kräver tio bollar till uppvärmningen, schampo i duschen, 25 handdukar, frukt, kaffe och någon bulle. Det ska vara likadant överallt, man ska veta vad man får.

»För tre år sedan visste jag inte ens vem han var. Nu frågar han om jag inte ska komma upp dagen före match och dricka pilsner.«

Men viktigast av allt är gemenskapen. Från att tidigare bara ha hälsat som hastigast på varandra vid matcherna, är allsvenskans materialansvariga nu kompisar. Kenneth upplever bortamatcherna som roligare än förr, och framför allt styrelsemedlemmarna ringer numera varandra flera gånger varje vecka.

– Ta Inge i Djurgården, säger Leif Johansson. För tre år sedan visste jag inte ens vem han var. Nu frågar han om jag inte ska komma upp dagen före match och dricka pilsner. Jag får en så härlig känsla av det, att vi har en så fin gemenskap.

Till hösten är det Kenneth som ska arrangera träffen, vilket innebär att den blir i Malmö. Då hoppas styrelsen att även Superettanklubbarna hänger på.

– Vi vill bli större och starkare, säger Kenneth. Vi har skickat ut en inbjudan till Superettanklubbarna. Men vi vill inte tjata, vi vill att de ska ta initiativet att komma till oss.

Kenneth har just slängt in dagens sista tvätt – snabbprogram, 40 grader – när MFF-spelaren Guillermo Molins, guldhjälte förra säsongen, sticker in huvudet i hans rum.

– Vi har just bestämt att ett av materialrummen ska bli vårt uppehållsrum, säger han och pinnar snabbt därifrån.

Kenneth flyger upp ur sin stol och går med stora steg bort till omklädningsrummet.

– Vad fan säger ni? Ni kan inte ta mitt rum! Ska ni sitta där bland bollar och tröjor, eller vadå?

– Du har två rum och vi har inget, klagar en annan spelare inne i omklädningsrummet. Du får väl trycka ihop allt i ett av rummen.

Kenneth orkar inte ens replikera. Han går tillbaka till sitt rum, där datorskärmen visar Tre Kronors möte med Schweiz i OS-hockeyn. Han lägger upp benen på bordet och tar en klunk vatten.

– Jag oroar mig inte. Det kommer aldrig att hända! Materialrummet är inte uppvärmt, de kan inte ha sitt uppehållsrum där. Och mina grejer får inte plats i ett enda rum. Men det är detta jag menar. Det finns en brist på respekt för det jag håller på med.

Texten är en del av reportaget De osynliga i Offside 2/2014, där vi låter åtta allsvenska vattenbärare berätta om livet i stjärnornas skugga. Alla delar finns samlade här.