Quiosque 79. Det är så långt jag kommer när jag går i spåren efter Brasiliens genom tiderna mest smutskastade fotbollsspelare. Det är där, vid den 79:e kiosken på den långa strandpromenaden i Praia Grande, en öststatsliknande badort som byggdes åt industriarbetarna i São Paulo på 1970-talet, som jag till slut hittar Tereza Borba. Hon har svart, långt hår som skruvar sig i täta, oljiga lockar. Huden är brun som mjölkchoklad, ögonen är blå och näsan rak och markant – hon är en frukt av det brassarna kallar as três raças, de tre raserna: europé, afrikan och indian.
När Tereza och hennes man drev Quiosque 79 i slutet av 1990-talet bar strandbaren det mer fantasifulla namnet Raios de luar, månsken. Från baren såg de människorna flanera förbi. På sommaren var strömmen strid och stadig – uppemot en miljon badgäster trängdes i Praia Grande – men under lågsäsongen krympte antalet till en fjärdedel. Tereza och hennes man kände eller kände igen de flesta som hade för vana att promenera längs havet.
En dag fick Terezas make syn på en äldre man som han aldrig hade stött på.
– Min man, som är tokig i Vasco, gick fram och frågade om det verkligen var Barbosa. »Ja«, svarade han. »Men drar du upp VM-finalen så går jag!« »Nej, nej, nej«, sa min man. »Jag är vascaíno. Du är vår största idol genom tiderna.«
Barbosa slog upp ett stort leende.
– Han hade inga tänder kvar och hyrde ett litet rum på en bakgård, berättar Tereza Borba. Han var mer eller mindre utslagen. Efter det började Barbosa komma till oss varje kväll. Min man bjöd på öl och vi pratade.
Hon plockar fram ett fotoalbum med tummade bilder. Hon vill berätta om en barnlös och olycklig fotbollsmålvakt som plötsligt fick en dotter, och om en bortadopterad kvinna som plötsligt fick en fadersgestalt. Hon vill berätta om deras gemensamma kamp för upprättelse.
Men innan Terezas berättelse börjar finns det en annan historia att berätta.
Med andra världskriget till ända tyckte Fifa att det äntligen var dags att arrangera ett nytt fotbolls-VM. Senast det begav sig var i Frankrike 1938, då Italien tog VM-guld och hela Sydamerika förutom Brasilien bojkottat turneringen eftersom den för andra gången i rad spelades på »fel sida« Atlanten. Nu låg Europa i ruiner och därmed var det givet att det skulle bli Sydamerikas tur. Brasilien vann dragkampen, eftersom Fifa tyckte att det låg rätt i tiden att spela VM i ett land där det multietniska samhället lyftes fram som något positivt. Det vita Argentina, som hade ställt sig på de allierades sida först en månad före krigsslutet, fick inte ens presentera sitt förslag.
Det enda Brasilien saknade var en arena värdig en VM-final. Landets största, den ståtliga Pacaembu, rymde bara 42 000 åskådare och låg dessutom i São Paulo. Fotbollsförbundet ville att finalen skulle spelas i Rio de Janeiro, Brasiliens dåvarande huvudstad. Mario Filho, chefredaktör och ägare till Jornal dos Sports, huvudstadens dagliga fotbollstidning, tyckte att landet skulle tänka stort. Varför inte bygga världens största fotbollsarena, större än Hampden Park i Glasgow? Chefredaktören tyckte att det var dags att visa världen vad Brasilien kunde åstadkomma, och för att arenan inte skulle hamna under någon klubbdirektörs godtycke ansåg Mario Filho att den borde ägas av kommunen. Han ville också att arenan skulle ligga i stadens geografiska mitt, för att på så sätt överbrygga klyftan som uppstått mellan Rios rika södra delar och arbetarklassens Zona Norte. Han pekade på en galoppbana som stadens jockeyklubb hade övergett eftersom floden bredvid anläggningen ständigt svämmade över och förvandlade banan till lervälling. Oppositionen i kommunfullmäktige motsatte sig förslaget och ville att arenan skulle bekostas och drivas privat. De föreslog istället ett våtmarksområde i Jacarepaguá, på andra sidan bergen, där marken var billigare på grund av de många malariautbrotten.
»Vrålet som avfyrades en och en halv minut in i andra halvlek hördes över hela Rio: Friaça hade gjort 1–0 till Brasilien. Publiken, som fortfarande vällde in, närmade sig nu 200 000 – en tiondel av Rios befolkning.«
För att komma vidare gjorde det statliga statistikverket en opinionsundersökning bland stadens supportrar. 80 procent ansåg att Rio behövde en gemensam kommunägd arena, 85 procent ville att den skulle ligga i stadens geografiska mitt och 77 procent var beredda att offra något för att bygget skulle bli av. Med undersökningen i ryggen beslutade borgmästaren att Rios första kommunala arena, Estádio Municipal, skulle byggas på den gamla galoppbanans mark. Den skulle hysa 120 000 sittplatser och 30 000 ståplatser.
Arkitekterna tänkte stort. De andra sevärdheterna i Rio hade antingen skapats av naturen – Sockertoppen, Corcovado och Copacabana – eller av européer – Kristusstatyn och spårvagnarna i Santa Teresa. Arenan – som snart började kallas Maracanã efter floden som rann förbi utanför – kunde bli den första turistattraktionen som skapats av brasilianare.
Det enda som saknades var pengar. Brasiliens ekonomi hade visserligen inte påverkats negativt av andra världskriget, snarare tvärtom. Men staten var inte bra på att driva in skatt. Därför föddes idén att låta publiken bekosta arenan. Förköpta sittplatsabonnemang – som gav supportrarna rätten att se alla Flamengos och Fluminenses hemmamatcher under fem säsonger – betydde snabba pengar in i kommunkassan. Erbjudandet toppades dessutom med en bonus: tillträde till alla de åtta VM-matcher, inklusive finalen, som var förlagda till Rio. Femårskorten blev en succé och fick en uppföljare: för motsvarande 75 000 kronor började man sälja livstidsabonnemang, cadeiras perpétuas.
Snart hade 20 000 flamenguistas och tricolores köpt antingen ett femårskort eller ett livstidskort, och för första, och fortfarande enda, gången i fotbollshistorien hade supportrar till två rivaliserande klubbar gått samman och finansierat ett stadionbygge som skulle ägas av skattebetalarna. Makthavare, supportrar och allmänhet drevs av samma vision: de ville visa världen att Brasilien kunde uträtta stordåd och vinna sitt första VM-guld på hemmaplan.
I juni 1950 laddade hela Brasilien för VM, och för att få lugn och ro inför premiärmatchen reste det brasilianska landslaget – A Seleção – till delstaten Minas Gerais, där förbundskaptenen Flávio Costa trimmade in en startelva baserad på Vasco da Gamas fem bästa spelare. Lagkaptenen Augusto, anfallstrion Chico, Friaça och Ademir samt målvakten Moacir Barbosa hade alla storspelat mot de bästa klubblagen från Ecuador, Peru, Bolivia, Uruguay och Chile när Vasco vunnit Sydamerikanska klubbmästarcupen två år tidigare. Det regionala fotbollsförbundet i São Paulo klagade på att förbundskaptenen nästan enbart valt Riospelare, men redan i den första VM-matchen – mot Mexiko inför 81 649 betalande åskådare på Maracanã – visade det sig att Flávio Costa gjort rätt val. Brasilien vann med 4–0.
Till nästa match, mot Schweiz på Pacaembu, tog Costa så ut tre spelare från de största São Paulo-klubbarna för att tillfredsställa delstatens fotbollsförbund. Ändå var publiken missnöjd. Schweiz använde sig av den defensiva »låskolvstaktiken«, där en libero övervakade en fembackslinje, och åskådarna buade ut sitt landslag. Frustrationen spred sig snart till spelarna. Två minuter före full tid gjorde Schweiz 2–2, vilket betydde att det krävdes seger i sista gruppspelsmatchen för avancemang. Jornal dos Sports uppmanade Riopubliken att inte bete sig som supportrarna i São Paulo gjort, och 142 000 åskådare hjälpte därefter A Seleção att vinna med 2–0 över Jugoslavien. Brasilien var vidare till finalspelet, där fyra lag gjorde upp om medaljerna i en miniserie.
I första matchen väntade Sverige, som överraskande tagit sig vidare genom att bland annat slå ut de regerande världsmästarna Italien. Men mot Brasilien fanns inte mycket att sätta emot – värdnationen vann enkelt med 7–1. De goda resultaten på Maracanã gjorde sedan att förbundet flyttade nästa match från Pacaembu. Riopubliken tackade för förtroendet genom att slå publikrekordet. 152 000 åskådare kom för att se A Seleção utklassa Spanien med 6–1, och publiken kom på ett nytt sätt att förödmjuka sin motståndare – varje gång brasilianarna passade bollen skrek publiken: »Olé!«
Det rådde ingen tvekan. Brasilien var på väg att vinna VM. Den avslutande matchen mot Uruguay på Maracanã betraktades som ren formalia – året innan hade Brasilien piskat grannlandet med 5–1 i det sydamerikanska mästerskapet. Och nu räckte det med oavgjort för att säkra guldet.
Dagen efter Spanienmatchen kom en order om att truppen skulle flyttas från den avskilda villan i Atlantskogen, i utkanterna av Rio där de laddat i lugn och ro under hela mästerskapet, in till Vascos arena São Januário. Eftersom många ville lyckönska laget tyckte förbundet att det var bättre att spelarna bodde centralt. Inte minst efterfrågade flera av landets politiker att få hälsa på. Till hösten väntade presidentval och det gällde att positionera sig.
Dagen före finalen bjöds spelarna och deras fruar på lunch i São Januários festvåning. De gifta paren fick sedan ledigt för kvällen. Flamengobacken Juvenal tjatade om att han ville träffa sin flickvän, och trots att de inte var gifta gav förbundskaptenen honom klartecken. Snart gjorde Juvenal och hans flickvän entré på en av Rios nattklubbar. När gästerna såg landslagsbacken i baren började de bjuda honom på drinkar. Morgonen därpå spydde han. Läkaren konstaterade att spelaren hade för mycket alkohol i blodet för att spela match. Flávio Costa skällde ut sin back så till den grad att Juvenal började packa sin väska, men eftersom reserven Nena var skadad, och det bara återstod sex timmar till matchstart, tvingades förbundskaptenen snart lägga all energi på att få Juvenal att stanna och nyktra till.
Klockan elva samlades laget för att äta lunch. Då kom socialdemokraternas presidentkandidat på besök. Spelarna lyssnade till hans tal som inleddes med: »Här står ni som endast är ett steg ifrån att ge vårt fosterland en odödlig trofé.« Spelarna hann sedan knappt sätta sig ner förrän delstaten São Paulos guvernör kom för att önska lycka till. Och när han gått var det utbildningsministerns tur. När truppen till slut samlades i vestibulen för att kliva på spelarbussen var det många som inte hunnit äta upp sin lunch.
På vägen till Maracanã körde bussen mot den vackra stadsparken Quinta da Boa Vista, där den portugisiska kejsaren haft sin bostad. Förbundskaptenen drog historien om Dom Pedro I:s hemliga kärleksmöten med älskarinnan Marquesa dos Santos, och för ett ögonblick glömde spelarna bort att de var på väg mot landets första VM-final. Även busschauffören tappade koncentrationen. Han rammade porten till stadsparken så att alla spelarna föll framåt. Lagkaptenen Augusto slog i huvudet så hårt att han fick plåstras om. I fem minuter stod bussen stilla medan chauffören undersökte skadorna på fordonet. På radion hörde spelarna att kommunen släppt ytterligare 15 000 biljetter. 165 000 åskådare väntades till Maracanã.
Vrålet som avfyrades en och en halv minut in i andra halvlek hördes över hela Rio: Friaça hade gjort 1–0 till Brasilien. Publiken, som fortfarande vällde in, närmade sig nu 200 000 – en tiondel av Rios befolkning. Alla ville uppleva Brasiliens första VM-guld på plats.
Men nere på plan fanns de som ville annorlunda. Uruguays lagkapten Obdulio Varela skrek åt medspelarna att inte släppa markeringar, och han klagade på den engelske domaren som han tyckte gav fördelar åt hemmalaget. I 66:e minuten fick Ghiggia bollen på högerkanten och Uruguays vassaste anfallare, Schiaffino, störtade mot mål. Han fick bollen precis när han kom in i straffområdet. Målvakten Barbosa slängde sig men kunde inte ta skottet. 1–1.
Flávio Costa hojtade till sina spelare att täppa till vänsterkanten. Budskapet gick inte fram. På läktarna stannade sångerna och dansen snart av – förvisso skulle Brasilien bli världsmästare även vid oavgjort men spelet kändes inte säkert. Den bakfulle mittbacken Juvenal täckte inte upp ytorna framför Barbosa och varken Chico eller Jair kom ner för att hjälpa till på sin kant.
»Att Barbosa var svart gjorde det enklare att placera skulden – han personifierade »byrackan«. Det kvittade att den internationella pressen utsåg honom till mästerskapets bästa målvakt.«
I 79:e minuten passade Obdulio Varela återigen till Ghiggia på högerkanten. Varken Juvenal eller vänsterbacken Bigode hann med. Några meter före hörnflaggan vände Ghiggia in mot mål. Schiaffino gjorde samma ryck som tidigare och störtade mot straffområdet. För att undvika en repris på det första målet gick Barbosa ut ett steg för att bryta passningen – men den kom aldrig. Istället slog Ghiggia en tåfjutt i steget. Barbosa såg vad som höll på att hända och slängde sig med all sin kraft åt sidan. För sent. Bollen passerade målvaktens fingrar med tio centimeters marginal och rullade i mål.
Maracanã tystnade. Det som ingen trott skulle hända hade hänt. 2–1 betydde att Uruguay var världsmästare. När slutsignalen gick släppte Maracanã ut den besvikna rekordpubliken ur sin buk. De enda som förde väsen var ett gäng ungdomar som klättrat upp på granitblocket utanför huvudentrén där borgmästaren förevigat sig själv med en bronsbyst. De sparkade loss huvudet, rullade det över gatan och kickade ner det i floden. Dagen efter rapporterade tidningarna att 169 personer hade skadats i samband med finalen. En sergeant hade skjutit sig själv i tinningen och en pensionerad reservofficer hade dött av hjärtinfarkt framför radion. Längst bak i tidningen hade en familj satt in en annons: »Överlåtes: Tre femårskort i sektor 28.«
Förlusten mot Uruguay utlöste en våg av självspäkning, anklagelser och grubblerier hos de nyss så stolta brasilianarna. Nelson Rodrigues var en av dem som försökte förstå vad som hade gått snett. Han var lillebror till Mario Filho, chefredaktören för Jornal dos Sports, och skrev på 50-talet krönikor åt fotbollsmagasinet Manchete Esportiva. Bättre än någon annan kunde han gå in i brasilianarens psyke och analysera fotbollens roll i samhället. Han menade att förlusten på Maracanã hade skapat ett mindervärdeskomplex som fått brasilianaren att tro att han inte var gjord av det rätta virket. Trots att landsfadern Getúlio Vargas hyllat brasilianaren som den perfekta mixen av europé, afrikan och indian såg stora delar av befolkningen upp till det vita Europa som inte blandat sin befolkning. Att grannarna Uruguay och Argentina följt det europeiska exemplet sågs som anledningen till att de länderna utvecklats snabbare. Vid förlusten på Maracanã – ett fiasko som kom att bli känt som »Maracanazo« – hade det också varit »det vita« Uruguay som vunnit och Brasilien, med sju afrobrasilianare i laget, som förlorat. Nelson Rodrigues döpte fenomenet till »complexo de vira-lata«, byrackekomplexet.
I jakten på syndabockar blev mönstret snart synligt för alla. De vita ledarna i fotbollsförbundet, som hade flyttat landslaget från den avskilda villan vid kusten till lejonkulan São Januário, gick fria. Även de vita politikerna som hade stört förberedelserna med sina tal klarade sig från kritik. Istället vändes nationens blickar mot en enda man.
Trots att målvakten Barbosa gjort det logiska, och gått ut för att bryta passningen, framställdes Ghiggias mål som resultatet av en målvaktstavla. Eftersom endast ett fåtal hade tillgång till TV-bilderna som kunde bevisa motsatsen kom minnet av målet att bygga på muntliga vandringssägner. Att Barbosa var svart gjorde det enklare att placera skulden – han personifierade »byrackan«. Det kvittade att den internationella pressen utsåg honom till mästerskapets bästa målvakt. Barbosa tvingades lämna landslaget, och det skulle dröja 49 år innan en afrobrasiliansk målvakt åter fick förtroendet att vakta Brasiliens mål.
De enda som stöttade Barbosa under denna tid var os vascaínos, Vasco-supportrarna. Barbosa spelade för klubben fram till 1960 och var med om att vinna ytterligare två Cariocamästerskap. När han pensionerade sig från fotbollen, 41 år gammal, hyllades han som klubbens bästa målvakt genom tiderna. För pengarna han spelat ihop öppnade han en sportfiskeaffär och fick även en kommunal anställning som badvakt i simhallen vid Maracanã. En dag kom arenans vaktmästare över och berättade att de skulle byta ut målstolparna. Han undrade om Barbosa ville ha de gamla som minne och föreslog halvt på skämt, halvt på allvar, att Barbosa kunde bränna dem för att bli kvitt förbannelsen. Barbosa tog hem stolparna och bjöd in sina vänner till en churrasco, en brasiliansk grillfest. Köttet grillades över glöden från Maracanãs målstolpar, men förbannelsen blev kvar.
»Det var skönt att ha honom hemma hos oss, men själv tyckte han att han var i vägen.«
Tjugo år efter VM-finalen hade sportfiskeaffären gått i konkurs och Barbosa extraknäckte som expedit då en dam kom in för att handla. När kvinnan såg att det var Barbosa som skulle betjäna henne vände hon på klacken, hämtade sin tioårige son, gick in i affären på nytt och pekade på Barbosa: »Här har du mannen som fick hela Brasilien att gråta.« När Barbosa återberättade historien i en TV-intervju kunde han själv inte hålla tillbaka tårarna. »Den händelsen är den som gjort mig mest ledsen i hela mitt liv«, sade han. Förbundskaptenen Flávio Costa försökte rentvå honom: »Det var den där mittbacken Juvenal som ställde till allt.« Även TV Globos sportchef försökte fria Barbosa: »Ingen brasiliansk spelare har behandlats lika orättvist. Han var en stor målvakt som gjorde mirakelräddningar. Det där målet i VM-finalen 1950 föll över honom som en förbannelse. Ju fler gånger jag ser om sekvensen desto säkrare blir jag på att han var oskyldig. Den där finalen förlorade vi redan innan vi gick in på plan.«
Andra tyckte annorlunda. Inför den sista och avgörande kvalmatchen till VM 1994 reste Barbosa till förbundets träningsanläggning i Teresópolis för att önska målvakten Taffarel lycka till. När den vidskeplige förbundskaptenen Zagallo hörde att Barbosa kommit dit uppmanade han Taffarel att inte gå nära den 72-årige företrädaren. Det kunde bringa otur. »I Brasilien är maxstraffet för ett brott 30 år. Jag har avtjänat 43 år för ett brott jag inte ens begått«, beklagade sig Barbosa.
I den vevan blev också Barbosas svägerska sjuk. Han och hans fru bestämde sig för att lämna Rio och flytta in hos henne i Praia Grande. Kort efter att Brasiliens syndabock flyttat in i svägerskans lägenhet fick frun beskedet att hon hade skelettcancer. Barbosa gjorde vad han kunde för att ta hand om henne, men det gick inte att stoppa sjukdomsförloppet. När frun dog 1996, och svägerskan åkte in på ålderdomshem, stod Barbosa ensam. Snart saknade han även bostad och han hade bara en pension på 800 kronor i månaden att överleva på.
Det var i det läget Tereza Borba, innehavaren av strandkiosken Månsken, såg Barbosa komma vandrande i trasiga kläder på stranden. Tereza och hennes man tog sig an honom. Efter ett tag började de undersöka hur en av landets bästa målvakter genom tiderna kunde ha så låg pension. Pensionsmyndigheten berättade att Vascos klubbledning inte hade betalat in några sociala avgifter under de 15 år som han varit supportrarnas idol. Det enda som gav Barbosa rätt till pensionsersättning var hans deltidsanställning som badvakt i simhallen.
Tereza uppmärksammade myndigheten på att de gjorde några avdrag som inte längre var aktuella och lyckades höja Barbosas ersättning till 1 200 kronor i månaden. Men inte ens i billiga Praia Grande gick det att hyra en lägenhet för de pengarna. När någon bröt sig in i rummet som Barbosa fått hyra på en bakgård och stal allt av värde – en Vascovimpel, hans målvaktströja från landslaget och en chokladkartong – kände Tereza att det fick vara nog. Hon frågade sin man om det var okej om Barbosa flyttade hem till dem. Parets två tonåringar fick dela rum så att Brasiliens mest hatade målvakt kunde få ett eget rum.
– Det var skönt att ha honom hemma hos oss, men själv tyckte han att han var i vägen. Jag sa att det inte var några som helst problem, men han ville inte vara till besvär, berättar Tereza.
En av männen som styrde Vasco vid denna tid var Eurico Miranda. Han personifierar nidbilden av en brasiliansk cartola, fotbollspamp. Till presskonferenserna kommer han svettig i pannan, med rödsprängda ögon, i en kostym som inte går att knäppa runt magen. Oftast bolmar han på en tjock cigarr och placerar en staty av det katolska skyddshelgonet Nossa Senhora da Aparecida på bordet framför sig – han hoppas att helgonet ska skydda honom från elaka frågor. Tereza ringde upp Eurico Miranda och berättade om Barbosas misär. Det tog inte lång tid för Eurico Miranda att förstå situationen.
– Han bad mig att leta upp en bra etta i Praia Grande och sända över hyreskontraktet. Han skulle stå för det, berättar Tereza.
Eurico Miranda skickade även pengar till möbler och såg till att Barbosa hamnade på Vascos lönelista. Varje månad betalade klubben honom 4 000 kronor till mat och kläder.
– Det var så kul att se honom. Han sken varje dag. Ibland kunde han till och med prata om VM-finalen med gästerna på strandbaren, säger Tereza.
Hon öppnar sitt fotoalbum, hon vill visa några bilder från en resa hon och Barbosa gjorde i slutet av 1990-talet.
– Jag sa till honom: »Vi ska vända den här matchen en gång för alla. Du har varit en av Brasiliens bästa målvakter och du ska bli ihågkommen för det.« Jag tog kontakt med borgmästaren i Rio och frågade om han ville medverka till att återupprätta Barbosas heder. Han tände på idén och erbjöd honom att bli hedersmedborgare i Rio.
1999 hölls en ceremoni på Maracanã. Borgmästaren hade bjudit in alla som fortfarande var i livet från 1950-laget och bad om ursäkt å hela Brasiliens vägnar för hur Barbosa behandlats.
– Det var stort för honom att få upprättelse på Maracanã. Men det roligaste tyckte han nog var att få återse sina gamla lagkamrater. De hade inte träffats på länge.
Dagen efter åkte Tereza upp med Barbosa till Kristusstatyn. Trots att Barbosa hade bott i Rio under större delen av sitt liv hade han aldrig varit där. Hon bläddrar fram i fotoalbumet.
– Är det inte gulligt?
Tereza och Barbosa kramar om varandra som far och dotter vid Kristusstatyns fötter.
– Han blev som en pappa för mig, säger Tereza, som är adopterad och växte upp med en ensamstående mamma.
Samma år som Barbosa blev hedersmedborgare i Rio blev Dida ordinarie i landslaget och därmed den första afrobrasilianska målvakten som fått förtroendet sedan VM-finalen 1950. Brasiliens mest populära talkshow bjöd in Barbosa för att berätta om sitt liv, och elituniversitetet USP i São Paulo bokade in honom som föredragshållare. Nästan 50 år efter tragedin på Maracanã verkade det som om Brasilien lagt förlusten bakom sig.
När Barbosa skulle fylla 79 år hade han varit krasslig ett tag. Ensidig kost hade gett honom blodbrist, vanan att ta några glas whisky om kvällarna hade skadat hans lever. Tereza bestämde sig för att ordna ett stort födelsedagskalas vid strandkiosken för att liva upp honom.
Hon pekar på en ny sida i fotoalbumet. Barbosa har en partyhatt av papp på huvudet. Han ler sitt tandlösa leende. Vännerna står bakom och kramar om honom. Mitt under festen kom han upp till Tereza och sade: »Om jag dör i morgon så dör jag som en lycklig man.« Några dagar senare hamnade han på sjukhus. Hans lever klarade inte längre av att rena blodet. Den 7 april 2000, tio dagar efter födelsedagsfesten, dog Moacir Barbosa. Trots att han under sina tre sista levnadsår lyckades vända på historien som Brasiliens syndabock mindes dödsrunorna honom för målet han släppte in i VM-finalen. The Guardian skrev om honom som »the goalkeeper who made a mistake his nation never forgave or forgot«.
För Tereza var det som att förlora en familjemedlem.
– Jag tror att han såg mig som den dotter han själv aldrig fick. Han kallade mig alltid »min lilla flicka«, säger hon och blir tårögd.
Men Terezas berättelse om Moacir Barbosa tar inte slut där.
Tio år efter begravningen fick hon ett brev från kommunen. Myndigheterna meddelade att Barbosas ben skulle grävas upp och brännas. En dengueepidemi hade skördat många människoliv i Praia Grande med omnejd och kyrkogården behövde plats för att begrava dem. Kommunen gjorde också Tereza uppmärksam på att ingen hade betalat de tre senaste årens kyrkogårdsavgifter. Tereza berättade att strandkiosken hade gått i konkurs efter att hon blivit sjuk – hon var arbetslös och hade inte haft råd att betala. Hon vädjade till myndigheterna om att låta Barbosas ben stanna kvar i jorden: »Varför gräva upp en man som gått korsfäst genom livet. Låt honom vila i frid«, sade hon. Det kvittade vad hon tyckte. Kyrkogårdsförvaltningen gav henne tre dagar att betala skulden, annars skulle benen grävas upp.
Tereza och jag reser oss från serveringen på baren som hon drev på 1990-talet och hejdar en taxi på den öde strandpromenaden. Chauffören tar oss upp på genomfartsleden och svänger av mot kyrkogården. I långa rader ligger betongklossar där de dödas kistor murats in. De fattigas gravar har den dödes namn, födelsedatum och dödsdatum inristat i betongen, medelklassen har en marmorplatta där den avlidnes namn graverats in, och överklassen har kostat på sig utsmyckningar i form av bilder på katolska skyddshelgon.
Moacir Barbosa ligger i en medelklassgrav. Hans marmorplatta är svart med en plakett i silver, där en fotboll avbildats i ena hörnet. Under hans namn och dödsdatum har den brasilianske författaren Carlos Heitor Cony skrivit: »Här vilar en alltid leende och beundransvärd människa. En god man som Gud endast skapar i sina bästa stunder.«
– Jag blev desperat när de ville förstöra graven och ringde Santos största dagstidning, säger Tereza. Plötsligt for nyheten runt över hela Brasilien och när Eurico Miranda fick se den ringde han mig. Han betalade skulderna och såg till att ingen längre vågar röra graven.
När kyrkvaktmästaren går förbi frågar jag vad de gjorde av benen från de avlidna som grävdes upp. Han pekar mot ett vitmålat förråd i utkanten av begravningsplatsen. Vi går dit. En duva vakar ovanför dörren som är låst med en kätting och hänglås. Tereza tar ett steg tillbaka och håller för näsan. Hon tycker att det luktar. Det gör det inte. Insekterna har haft flera år på sig att rensa benen.
– Kom så går vi, säger hon och viftar bort flugorna.
Jag frågar kyrkvaktmästaren om han har nyckeln till hänglåset.
– Öppnar vi dörren så väller benen ut. Vi får vänta tills lastbilen kommer, säger han.
Senast lastbilen från krematoriet i São Paulo kom hit var för fem år sedan. Sedan dess har förrådet fyllts upp till taket. Jag sneglar in genom dörrspringan. Solljuset från en av ventilerna avslöjar hundratals ljusblå plastsäckar som slängts in huller om buller. Säckarna är knutna med ståltråd och märkta med papperslappar där det står namn och dödsdatum. På en del säckar har lappen lossnat och fallit ner på marken tillsammans med benknotor från säckarna.
– Det är mest de fattiga i kommunen som hamnar här. Deras anhöriga är inte lika noga. Allt bränns tillsammans, säger vaktmästaren.
Tereza vinkar på mig, hon vill härifrån. Vi sätter oss på en av bänkarna. Solen skiner på palmbladen som ger oss skugga. Trots att Tereza har ett par stora svarta solglasögon på sig syns det att hon gråter.
– Var det där han skulle ha hamnat? De är fan inte kloka! Det är så typiskt Brasilien. De trodde att de skulle kunna kremera bort VM-finalen. Det ska jag se till att de inte lyckas med.
Tereza vill resa en staty av Barbosa i Praia Grande. Hon har redan pratat med kommunen, som gillar förslaget. Men än har ingen politiker velat driva frågan. Det är ju trots allt dags för Brasilien att arrangera ett nytt VM. Med en ny final. På ett nyrenoverat Maracanã.
Tereza suckar:
– De tror att statyn bringar otur om vi reser den nu. De vill vänta tills VM är över.
Texten är ett bearbetat utdrag från Gräset är alltid grönare i Brasilien, författad av Offsides reporter Henrik Brandão Jönsson, som är bosatt i Rio de Janeiro sedan 15 år tillbaka. Boken gavs ut av Offside Press hösten 2013.