– Det är något speciellt med Bois. Klubben personifierar Landskronas identitet på något sätt. Bois är till för rika och fattiga, svenskar och utlänningar, unga och gamla. Alla pratar om laget och samlas kring laget. Vart jag än cyklar i stan hänger det en boisaflagga i ett fönster eller en boisatröja på en restaurang. Det är härligt, och jag tror inte riktigt att det är så i de flesta städer.
Petri Manu förklarar på tålmodig skånska hur det fungerar i den här stan. Vi sitter på en uteservering vid Rådhustorget i Landskrona en behagligt varm lördagskväll i mitten av juni. Det är ovanligt lugnt för att vara just en sådan kväll, den här serveringen är bara halvfull liksom de flesta andra. Några kvällsvandrare njuter av solen, de första spridda djurgårdsfansen kollar in stan inför matchen dagen därpå.
Petri, som sällan kallas något annat än Pekka (»vet inte varför, det blir väl så om man är finne«), tar en långsam klunk av sin Beamish, och säger:
– Man kan prata mycket skit om Landskrona, men man pratar inte skit om Bois.
19 maj 1994 klev Pekka Manu på bussen till bortamatchen mot Trelleborg, och han klev av igen när kompisarna påminde honom om att han skulle förlova sig samma dag. Pekka är den sortens fotbollssupporter. 1994 var han också med och ordnade det första stapplande tifot på Landskrona IP, och han fanns med från starten i Black & White, fanklubben.
I dag är han gift, men det är ingen lögn att påstå att han har ett lika nära förhållande till Landskrona Bois som till sin fru.
Det är därför han har det jobbigt nu.
Landskrona Bois är inne i en period där det mesta går fel. På planen tar laget för få poäng och ser ut att få svårt att lämna kvalstreckskampen. Vid sidan om planen klagar backen Anders Friberg offentligt på Jan Jönssons laguttagningar, andra spelare tvistar med klubben om sina kontrakt.
Nyligen försvann publikfavoriten Håkan Söderstierna till Danmark. Han diskuterade ett nytt kontrakt med Bois men parterna kom inte överens. Samma olösta fråga har placerat Jesper Ljung i karantän på avbytarbänken eller utanför truppen.
En landskronit kan köpa några sådana konflikter, men när också Alexander Farnerud hamnar i kläm, då är något på tok. Familjen Farnerud är ju nästan samma sak som Landskrona Bois. Åtminstone har ingen behövt ta reda på skillnaden förrän nu.
Hans Farnerud har varit ungdoms- och tipselittränare i klubben i många år, han tränade bland annat Alex ungdomskull fram till SM-semifinal mot Vasalund. Redan nu har en spelare från det laget, Rasmus Lindgren – som också är son till en av Bois ledande ungdomstränare – sökt sig till proffslivet och Ajax.
Mamma Agneta Farnerud har skrivit i supportertidningen och är en landskronaprofil efter många år i turistnäringen och som hotellägare.
Äldste sonen Pontus är klubbens största stjärna på senare tid, proffs i Frankrike redan som tonåring och med i VM-truppen i Japan.
Lillebror Alexander hade uppvisning i Allsvenskan förra året och spås bli ännu bättre än sin bror.
Familjen Farnerud ska vara bra för Bois. Bois ska vara bra för familjen Farnerud.
Men vad händer? Plötsligt är det ingen som vet hur långt Alexander Farneruds kontrakt är. Alexander, pappa Hans och IMG-agenten Claes Elefalk hävdar att det går ut i oktober i år. Klubbledningen i Landskrona Bois att det gäller ytterligare ett år. Inför matchen mot Djurgården blir det tydligt att Alexander Farnerud och Bois står väldigt långt ifrån varandra i frågan.
– Det är ju helt otroligt klantigt, av båda parter. Hur kan man lyckas skriva ett kontrakt på det sättet? Det måste väl stå ett datum?
Pekka Manu suckar. Han är inte den ende som undrar hur det gått till.
Detta har hänt: När Alexander Farnerud var 17 år undertecknade han – eller snarare Hans och Agneta, i egenskap av målsmän – ett treårskontrakt med Landskrona Bois. Längre kontrakt får man inte teckna med en spelare som är under 18 år, enligt Fifas regler. När Alexander fyllde 18 gick han in på kansliet och skrev på pappret själv. Det kontraktet går ut i oktober i år. Klubben å sin sida hävdar att viljan från båda sidor från början var att skriva ett fyraårskontrakt, och att det enbart var Fifas regler som hindrade ett längre kontrakt. Klubben anser att Fifas regler har ändrats efter kontraktets skrivande, och att innebörden i kontraktet också ändrats i och med att Alexander själv skrivit på det som 18-åring. När detta skrivs ligger ärendet hos fotbollsförbundets skiljenämnd, där några av landets mest rutinerade jurister granskar kontraktet och dess klausuler.
Sedan Bosmandomen går kontraktsfria spelare gratis till en ny klubb. Därför handlar tvisten om många miljoner kronor – som antingen ska säkra driften av Landskrona Bois i ett antal år, eller göra Alexander Farnerud till en mycket rik ung man.
»Det var konstigt att Bois nobbade budet. Elfsborg fick 13 miljoner för Anders Svensson, och han hade ändå spelat i landslaget. Men de är väl förblindade av alla pengar Malmö fick för Zlatan.«
I vintras tackade Bois nej till ett bud från Olympique Marseille på sammanlagt 18 miljoner kronor för den yngste Farneruds tjänster. Alex ville dit men Landskrona ville ha ett bättre pris. I maj fick Landskrona ett bättre bud, när Bayer Leverkusen bjöd 23 miljoner. Då svarade Alex och Claes Elefalk att de inte var intresserade av att förhandla, inte ens av att resa dit och titta.
Först nu, inför matchen mot Djurgården, har konflikten blivit tydlig. Först nu står det klart att båda parter knappast kommer att få sin vilja fram.
Radhusområdet Drottningen i Borstahusen i norra Landskrona ligger inklämt mellan campingen, golfbanan och Ulkavallens idrottsplats, där Borstahusen och Bolton spelar. Det var här bröderna Farnerud tränades till att bli två av Sveriges största fotbollstalanger. Här, och på gräsplätten utanför radhuset, där det ligger en plastboll och väntar på att bli lekt med.
– Här körde de en mot en… det var ju bra, de tränade sig till att bli bra på små ytor. De brukar spela mot varandra fortfarande faktiskt, när båda är hemma. Mattan behöver sås om nu, säger Hasse och sätter på söndagens förmiddagskaffe.
Två inramade bilder är uppsatta på köksväggen, en på Pontus och en på Alex – båda i landslagströjor.
– Den på Pontus är nog från någon U21-match. Den på Alex tror jag är från hans allra första landslagsuppdrag, säger Hasse.
Över bordet sitter en anslagstavla, så full med tidningsklipp om Pontus och Alex att de aldrig skulle gå att nysa bort.
På kylskåpet har någon gjort en ordfläta med magnetbokstäver i glada färger. Vågrätt, sju bokstäver: ROMARIO. Lodrätt, fem bokstäver, ner till andra R:et i Romario: AIMAR. Och sedan, också infogade i Romario, namnen ALEX och PONTUS.
Det klampar till ifrån övervåningen och några sekunder senare släntrar familjens 19-åring ner från pojkrummet. Alexander Farnerud har vita joggingbyxor och inget mer på sig, mer än en ny frisyr. Det mörkfärgade röda håret har fått flätor, dragna bakåt över huvudet. Som Beckham.
Det här är proffsdrömmarnas hem.
Vi slår oss ner på altanen och Hasse häller upp kaffe. Alex dricker vatten ur en sportflaska. Om åtta timmar, klockan fem, börjar matchen mot Djurgården. Strax före matchstart ska också Pontus komma hem från Norge och fotbollskamraten Jon Arne Riises bröllop.
– Ja, nu går det till skiljenämnden det här med kontraktet, säger Hasse. Landskrona har inte riktigt tagit tag i det, och det är synd. Jag tror att vi kommer att få rätt, men det är ju en ganska krånglig värld det där, till och med för juristerna. En vanlig människa har svårt att förstå vad det betyder.
Att vara tonårsförälder kan vara svårt nog, att försöka lotsa de egna tonåringarna rätt i en krass fotbollsvärld är ännu svårare. Hasse Farnerud resonerar fram och tillbaka.
– Det lever kvar som norm i den svenska fotbollen att unga spelare inte ska bli proffs för tidigt. Men det där är väldigt individuellt. Kanske gick Pontus för tidigt, det är inte lätt att komma som 19-årig svensk och ta plats i ett omklädningsrum och en startelva i Frankrike. Å andra sidan kan det vara minst lika tufft att som Fredrik Berglund stanna ett par år i Allsvenskan, bli skyttekung och stjärna, och sedan hamna på avbytarbänken i Roda.
Alexander kan dra nytta av sin storebrors erfarenheter, och Hans Farnerud är också nöjd med den rådgivning som sönerna har fått av sin agent.
– Claes Elefalk är duktig, han hjälper både Pontus och Alex på ett bra sätt. Han kanske inte är den som kan mest om fotboll, men han är bra på allt runtomkring, han lär killarna hur de ska prata med journalister och sånt.
Fast just nu säger Alexander inte mycket alls. Det kan i och för sig bero på att jag är den femtielfte journalisten som undrar om strulet kring kontraktet och den uteblivna Marseilleaffären har påverkat honom.
– Nä… ytterst lite i så fall. Lite tungt har det väl varit, men jag har inte tänkt så mycket. Inte på planen.
Hans kroppsspråk avslöjar att min »hur känns det«-fråga är ännu dummare än vanligt. Jag snackar ändå med en 19-åring som älskar att spela fotboll, som fått hälsa på hos Olympique Marseille, som fått se träningsanläggningarna och Stade Velodrome, som troligen redan hade börjat tänka på de korta resorna till brorsan Pontus i Monaco. Alexander Farnerud hade slutit handen kring ett proffskontrakt och fått det bortryckt i sista sekunden.
– Det är bara att köra på. Det ska bli skönt när det här har löst sig, säger han.
Hasse säger i stället:
– Vi fick väldigt bra intryck av Marseille. De har tvättat bort stämpeln av en klubb med mutor och svarta pengar, och bygger ett nytt lag med unga spelare. Det hade varit bra för Alexander. De flesta tycker väl att det var konstigt att Bois nobbade budet. Elfsborg fick 13 miljoner för Anders Svensson, och han hade ändå spelat i landslaget. Men de är väl förblindade av alla pengar Malmö fick för Zlatan. Jag hoppas ändå att det löser sig så att alla blir nöjda.
Alex tar nya klunkar ur vattenflaskan. Vid halv fyra ska han vara på Idrottsplatsen.
– Det är lite sent, tycker jag. Jag skulle gärna se att vi träffades tidigare och käkade tillsammans.
Varför?
– Då vet man att alla är koncentrerade på uppgiften, att alla äter ordentligt. Jag gillar uppladdningen inför bortamatcher mer, när det blir mer tid tillsammans.
Hur laddar du själv nu då?
– Genom att dricka, som du ser… Jag tänker ofta på vad jag ska göra i vissa situationer, vilka dribblingar jag ska göra. Det handlar om att förbereda sig inför matchen, när man väl är där går det så fort att man knappt hinner tänka. Då är det bra att ha förberett sig väl och ha en del grejer i bakhuvudet.
Du lär få möta Mikael Dorsin på din kant.
– Ja, han är rivig, en slitvarg. Vi får se vad jag kan hitta på.
Landskrona har öppnat säsongen okej spelmässigt, men inte fått de poäng som laget anser sig förtjänt av. Tränaren Jan Jönsson har klagat på oskärpa, otur och dålig löpvillighet. Nu gäller det Djurgården, där allt det där måste vändas. Alexander Farnerud har haft en skaplig inledning av säsongen, men inte så sprakande som en del hoppats.
– Ibland är det som om vi tappar koncentrationen och låter motståndarna komma igenom lite väl lätt. Och så sätter vi inte våra chanser framåt. Om vi ändrar på det kommer vi att klättra i tabellen. Djurgården bygger sitt spel på att rulla bollen inom laget och de klarar att göra det under längre tid än de flesta andra lag. Därför kan det vara jobbigt att möta dem, man får jaga bollen mycket.
Två timmar till match. Det är möjligt att klubbdirektör Lars Persson har rätt när han säger att snacket om de havererade kontraktsskrivningarna är överdrivet. Men klubben lyckas dåligt med att förmedla bilden av harmoni utåt. Jesper Ljung är i dag utanför truppen på grund av att han inte skrivit på nytt kontrakt. Med oslagbar tajming har hans bild ändå lyckats hamna på programbladets omslag. I Landskrona-Posten, som säljs vid entrén, får Lars Persson anonym kritik för sitt sätt att hantera kontraktsskrivandet i allmänhet och Farnerud, Ljung och Söderstierna i synnerhet.
Inne på kansliet konfronteras klubbdirektören med mer akuta problem.
– Det är en jäkla massa Vip-biljetter att fördela. En massa agenter är här, Roger Ljung är här, Martin Dahlin och några till… Feyenoord är här för att hålla koll på Elmander, Ajax har scouter på plats, spanjorer, folk från HIF och MFF som är spellediga… – och alla de här vill helst inte sitta intill varandra. Det är lite pusslande. Zlatan är här också…
Lars Persson har snart varit klubbdirektör i två år. Efter att han lämnade stormarknaden vid en av Landskronas infarter har han lärt känna en ny värld.
– Det är en kolossal fokusering. Folk talar om Bois, och vi måste vara medvetna om att vi har en gynnsam situation. Här finns inga andra klubbar som konkurrerar om uppmärksamheten.
Men det måste du förbanna ibland?
– Nej, hade det inte varit roligt hade jag slutat. Det går ju bra för klubben, vi har fått ordning på ekonomin. Min uppgift är ju inte att göra folk glada, det är att få klubben att fungera. Vi har valt att inte gå ut och bemöta allt som står i pressen. Jag tror att folk kan reta sig på det, att vi försöker verka i det tysta.
Det har varit strul med kontrakten för Jesper Ljung, Håkan Söderstierna, Alexander Farnerud… och tidigare år med Fredrik Hansson och Jakob Augustsson. Är ni sämre på förhandlingar än andra klubbar?
– Nej, vi skriver ju 25-30 kontrakt varje år med spelare och ledare. Om det går grus i maskineriet på två eller tre av dem är det inget konstigt.
Är du orolig för klubbens rykte när det blir så mycket skriverier?
– Nej, egentligen inte. Det har aldrig tidigare funnits sådant intresse för att gå till Bois som nu.
Fallet Farnerud är i alla fall olyckligt. Hur kunde det gå så här?
– Vi hade aldrig dragit ärendet till skiljenämnden om vi inte trodde att vi skulle få rätt. Jag hoppas att det löser sig för båda parter. Därför var jag förvånad över att Alex tackade nej till Leverkusen.
Det är kanske inte så konstigt om han inte vet hur långt hans kontrakt är.
– Men Leverkusen hade passat utmärkt. Tunga landslagsspelare som Martin Dahlin och Andreas Jakobsson har sagt att han skulle passa perfekt där, med deras man-mot-man-spel. Och Klaus Augenthaler vill verkligen ha honom.
När upptäckte du att er syn på kontraktet inte var densamma?
– Det var i samband med att Marseille var på tapeten i vintras. Det var Pontus som sa i en tidningsartikel »det är ingen fara, Alex kontrakt går ändå ut i höst«. Då började vi kolla.
Många var väldigt förvånade när ni tackade nej till Marseilles bud.
– Men det var inte så bra. Alex ska ha sin del, och sedan skulle de betala i etapper, och hela summan skulle vi inte få förrän han spelat 60 matcher. Det är ju två säsonger. Han skulle kunna bänkas eller lånas ut eller vad som helst under den tiden. Det var faktiskt inte tillräckligt bra.
Jag tänker på Flemming Östergaard, FC Köpenhamns president, som jag träffade två månader tidigare. Östergaard menade att roten till fotbollsklubbarnas dåliga ekonomi är att det sitter för mycket gammalt fotbollsfolk på ledande positioner. »Vad f-n vet de om att göra affärer?« undrade han retoriskt.
»Vi visste vilka effekter det skulle få om man skickar en 19-åring på besök till en proffsklubb som Marseille. Det är klart att han blir bländad.«
Elaka tungor menar att Landskrona Bois lider av det motsatta problemet. Livsmedelshandlaren Lars Persson och lokale HSB-höjdaren Kenneth Håkansson är inga namn som inger respekt hos dem som tycker att man ska veta allt om fotboll för att driva en fotbollsförening. Kanske är det oerfarenhet som lyser igenom i fallet Farnerud. Å andra sidan vet kanske Persson/Håkansson hur man gör affärer.
– När vi tackade nej till Marseille visste vi att vi skulle få bättre bud. Man talar om att marknaden är död, men för riktigt stora talanger finns det alltid intresse. Alex är en riktigt stor talang. Och vi fick rätt, Leverkusen bjöd ju högre.
Vilken hänsyn ska man ta till att Alexander ville till Marseille?
– Vi visste vilka effekter det skulle få om man skickar en 19-åring på besök till en proffsklubb som Marseille. Det är klart att han blir bländad. Vi ville inte att Alex skulle åka dit och bromsade länge, men till slut orkade vi inte stå emot familjen Farnerud. Tränaren har säkert sagt jättefina saker till Alex, men till mig sa han att han kunde tänka sig att låna ut Farnerud.
Pekka Manu har svårt att ta ställning i konflikten, men devisen »man kan prata skit om Landskrona, men inte om Bois« vägleder honom.
– Jag gillar styrelsen, säger han över sin stout vid Rådhustorget.
– De har jobbat hårt sedan Kenneth Håkanson kom. 1994 hade vi tio-elva miljoner i skulder och det har de rensat bort. Man måste ge dem ett erkännande för det. Ändå får de enormt mycket
kritik av fansen. Om allt. Men många som gnäller är såna som alltid gnäller.
Kompisarna Lars Jimmy Persson och Jonny Wiklund dyker upp och slår sig ner. Lars Jimmy och Jonny är boisare på samma innerliga sätt som Pekka, även om det tar sig andra uttryck. I Lars Jimmys fall handlar det om att han vägrar lämna ståplats trots att nästan alla andra i 35-årsåldern har gjort det. Jonny Wiklund har förmodligen slutat läsa den här texten redan, i protest mot att jag skriver Bois, som journalister vill, i stället för BoIS, som fotbollssupportrar vill.
– Klubben har svikit Alex. Jag förstår att han är förbannad, säger Lars Jimmy.
– Hur då »svikit«? Klubben har väl aldrig lovat Alex något? säger Pekka.
– Jamen, tänk dig själv: Du är 19 år, får chansen att komma till Olympique Marseille, får chansen att spela för ett stort lag i en stor liga, får chansen att bli miljonär… och så stoppas du av Bois.
– Äh… Farnerud kan väl fortfarande bli proffs. Du säger ju själv att han bara är 19 år, det var ju inte sista chansen precis. Bois fick ett bud av Marseille som inte var tillräckligt bra, så enkelt är det.
– Ja, men tänk ändå… Marseille hade ju varit perfekt. Det är ju Frankrikes Landskrona. En skitig och jävlig hamnstad…
Pekka säger igen att styrelsen gjort ett bra jobb och får genast mothugg. På en minut har de tre satt ihop en lista med synder begångna av nuvarande och tidigare klubbledning: Hjälten Sonny Johansson fick sparken som tränare. Reine Almqvist kom. Jakob Augustsson, son till Boisstjärnan Bosse Augustsson som också drog igång klubbens nyskapande ungdomssatsning, gick som Bosman till Lyn och stängdes av från träningen i flera veckor på vägen dit. Fredrik Hansson gick som Bosman till Bologna och stängdes av från träning i ett halvår. Håkan Söderstierna fick inte nytt kontrakt. Sex målvakter kom till Landskrona för provspel, men Mats Svensson står kvar. Jesper Ljung är i frysboxen. Och Alexander Farnerud, av alla, är kanske på väg att lämna klubben som Bosman.
– Pontus gick ju också som Bosman, men det var andra tider då. Och han avstod från mer än en miljon kronor, fixade träningsläger och såg till att unga spelare fick komma och träna med Monaco. Han fick helgonstatus här för den insatsen, säger Pekka, och fortsätter:s
– Jag förstår att styrelsen vill ha mer pengar. Kunde MFF få 80 miljoner för Zlatan, ska vi kunna få nästan lika mycket för Alex.
Lars Jimmy pustar.
– Mamma har hjälpt till i klubben, pappa har varit ungdomstränare, Pontus har varit här… det skulle inte kännas bra om en så trevlig kille drog som Bosman.
– Jag kan inte ta ställning, jag hoppas bara det löser sig, säger Jonny.
Pekka:
– När man ser på de spelare vi räknade upp här är det nästan bara egna spelare och spelare som är riktiga hjältar för fansen, som Söderstierna och Alex. Det känns som att de har svårare att komma överens med de egna.
Efter att ha sågat beslutet att flytta familjeläktaren från lång- till kortsidan, fnyst åt att AIK-matchen under kommunalstrejken flyttades till hatarenan Olympia och till sist avfärdat de bredrandiga dräkterna som laget bar för ett par år sedan, gör de tre männen också en lista på lyckade beslut från klubben.
Mattias Eklund har visat sig vara en bra värvning. Daniel Nannskog och Affo Dodoo också. Och Janne Jönsson kom i rätt tid som tränare.
– Han är väldigt lågmäld och korrekt, säger Pekka. Prydlig och solbränd och välkammad. Han är bra, men det märks att han inte är från Landskrona. Vi är lite mer robusta.
Det är en egenskap som kan krävas här. Landskrona är en stad som kämpat i uppförsbacke i snart 30 år. De tunga industrierna gav staden dåligt rykte redan innan miljöskandalen kring metallföretaget Scandust. 1978 reste Landskrona Bois till Ullevi och vecklade ut banderollen »Rädda Öresundsvarvet« inför göteborgare som också
de var drabbade av varvskrisen. Aktionen hjälpte inte och 1980 blev 3 500 personer arbetslösa. Kommunen försökte fylla de tomma lägenheterna med invandrare och fick i stället stora integrationsproblem. I dag har arbetslösheten nått ner till normala nivåer igen, men man kan ändå se Landskrona i toppen på mindre smickrande listor: bland de fem mest brottsbelastade kommunerna, just bakom storstäderna. Och bland de allra mest förorenade städerna i landet, enligt Naturvårdsverkets mätningar.
Det är därför Landskrona behöver sitt Bois. Vid sin första bollkontakt i matchen mot DIF frispelar Alexander Farnerud Daniel Nannskog med en smart stickare. Efter en kvart är han nära att skruva en hörna i mål. Ändå är det tydligt att Djurgården är bättre. Det är också tydligt att Djurgårdens Babis Stefanidis just nu är en bättre höger yttermittfältare än Alex. Stefanidis har veckan innan lagt beslag på Alex plats i U21-matcherna mot Polen och San Marino. I den här matchen rycker han efter en halvtimme förbi tre bevakare på högerkanten och slår in bollen mot straffpunkten. Som vanligt har Andreas Johansson löpt dit och kan bredsida in 0-1.
Landskronas tempo är för lågt och löpningarna för få för att laget ska kunna utnyttja att Djurgården flyttar upp hela sitt lag i anfallen. Farnerud har ytterligare en fin framspelning till Nannskog och ett skott upp på läktaren. Han sköter sig skapligt men glimtar mest till.
Landskrona får aldrig chansen att utnyttja sin bästa kvitteringschans i första halvlek. Mikael Dorsin tar bollen med handen i straffområdet, men varken Anders Frisk eller hans assistenter upptäcker det.
I pausen är Farneruds nej tack till Leverkusen dagens stora snackis bland agenter, klubbledare och pressfolk. Är det rätt av Farnerud att säga nej till tyskarna? Var det rätt av Bois att tacka nej till Marseille? Yrkesfolket har lika svårt att bestämma sig som Pekka, Lars Jimmy och Jonny. Slutsatsen tycks vara att både klubbens och Farneruds beslut verkar märkliga med tanke på hur spelarmarknaden ser ut i dag. Det finns också scouter som noterar det andra tycker sig ha sett tidigare. Alexander Farnerud är tekniskt briljant, men spelar ibland väl mycket för sig själv och inte för laget.
Jag noterar artikel 35 i Fifareglementet för »The Status and Transfer of Players«:
» A player who has not reached his eighteenth birthday may sign a contract as non-amateur only for a period not exceeding three years. Any clause referring to a longer period shall not be recognised by FIFA or a national sports tribunal.«
Alltså: en spelare som är under 18 år får skriva högst treåriga kontrakt. Fördel klanen Farnerud, i min värld. Å andra sidan hävdar Bois att svensk lagstiftning står över Fifas regelverk vid en konflikt.
Alexander Farnerud fortsätter den andra halvleken som den första. Han tar alla fasta situationer på offensiv planhalva och pendlar därför mellan höger- och vänstersidan av mittfältet beroende på var frisparken eller hörnan slogs senast. Han gör det bra, och Bois arbetar sig sakta in i matchen. När Nannskog mitt i halvleken får in bollen till Mattias Eklund som skjuter i stolpen kan Alex slå in kvitteringen. Han tar emot bollen, väntar på att Dorsin ska glida förbi honom i en sista desperat glidtackling och rullar sedan lugnt in bollen i tomt mål. Det är ett snyggt anfall.
Hoppet om en poäng varar i två minuter. Då slår Magnus Torvaldson en bakåtpassning så lös att Johan Elmander kan fånga upp den och sätta segermålet bakom en förvånad Mats Svensson.
Sista tjugo får Farnerud spela centralt på mittfältet – där han helst vill spela – men det hjälper inte. Jan Jönsson får återigen se sitt lag spela okej fotboll men förlora på grund av oskärpa (Torvaldson), otur (den uteblivna straffen) och för lite löpande (generellt). Han berömmer Farnerud för en bra match.
I omklädningsrummet säger Alexander till reportrarna att han är ganska nöjd med sin insats, att han är glad över att göra mål men besviken över att förlora. På den stora frågan om kontraktet säger han:
– Jag måste få veta hur långt mitt kontrakt är. I dagsläget är det bara Bayer Leverkusen som är beredda att köpa loss mig, men om jag går som Bosman finns det fler klubbar som har råd och är intresserade. Det är klart att jag vill kolla det.
För rådgivaren Claes Elefalk är det där en svår nöt att knäcka. Som Bosmanspelare kan Alexander få fler arbetsgivare att välja mellan och förmodligen mer pengar att sätta in på sitt eget bankkonto. Å andra sidan är det nästan garanterat att en inhandlad spelare, som en klubb varit seriöst intresserad av länge, får fler chanser och bättre behandling i en proffsklubb än en spelare som glidit in i truppen på en Bosmanmacka.
– Ju större investering klubben har gjort desto mer rädd är man om den. Dessutom blir det mycket mer fokus i media kring en »riktig« värvning än ett Bosman-fall. Det är ingen som har någon önskan om att Alex ska gå som Bosman, men vi måste reda ut detta, säger Claes Elefalk.
Å sin klients vägnar är han fortfarande förundrad över att Bois tackade nej till Marseilles bud.
– Jag hoppas att båda parter kan bli lyckliga när det här är slut. Tyvärr tror jag att Bois ledning, och många andra klubbar, har sneglat alldeles för mycket på fallet Zlatan. För svensk fotboll var det olyckligt att den affären blev av, för den var bisarr och förvred synen på en massa fotbollsledare. Jag skulle vilja suddda ut den affären, för den är undantaget som bekräftar regeln.
Men hade inte Bois rätt i att invänta bättre bud? Leverkusen bjöd ju uppenbarligen mer än Marseille.
– Jo, de fick rätt om man tänker att man handlar med vetegroddar. Men nu handlar det ju om en människa som ska fatta beslut om sitt yrkesliv, inte om några grönsaker, säger Claes Elefalk.
Pontus Farnerud blev som sagt lokal hjälte genom att skänka en del pengar till sin moderklubb när han lämnade den gratis. Om historien om Alex skulle sluta med ett nytt Bosman-fall kanske man kommer att se Pontus agerande i ett annat ljus. Då har plötsligt båda bröderna från familjen Bois lämnat klubben som Bosman.
– Det skulle vara en väldigt olycklig situation. Då måste man börja tvivla på hur starka de där klubbsympatierna egentligen är, säger Kenneth Håkanssson, Bois ordförande.
Alla uttalanden är förstås del i ett spel. Claes Elefalk vill säga att Pontus Farnerud lämnade Bois innan de stora pengarna kom in i fotbollen och gjorde rätt för sig på egen hand. Alexander Farnerud lämnar klubben när pengarna har försvunnit, precis när den stora boomen har varit och luften har gått ur marknaden.
Kenneth Håkansson och Lars Persson, däremot, vill se det nuvarande ekonomiska läget som en högst tillfällig svacka, ett hack på en uppåtgående kurva där de 80 miljoner som Malmö fick för Zlatan var ett riktigt marknadspris.
– Vi tycker inte att Alex är en mindre talang än Zlatan. Därför ville vi inte sälja till Marseille, säger Lars Persson.
Om någon tvivlar på Hans Farneruds klubbsympatier skulle denne någon vara med på Drottninggården 67 på kvällen efter djurgårdsmatchen. I köket finns Pontus, som borde vara trött efter en bröllopsfest och en flygresa från Norge. Där finns Alex, som just förlorat en allsvensk fotbollsmatch och tvingats prata juridik och kontrakt med länets sportjournalister. Och där finns Hans. Bara en är askgrå i ansiktet och nästan tyst.
– Jag måste smälta den här förlusten, säger han nästan ohörbart och kurar på en stol i köket.
– Ska du inte ha någon pizza då, undrar Pontus.
– Nä… nä… ett sånt skitmål… åk ni själva, mumlar han.
Bröderna ger sig av med sina flickvänner på pizzajakt och fortsätter fotbollssnacket.
– Vi skulle haft minst en poäng. Vi hade fler chanser än dom, säger Alex.
– Nu skojar du väl? Det var ju spel mot ett mål, säger Pontus allvarligt. Men visst, ni kom tillbaka lite i andra, det gjorde ni.
Vad tycker du om brorsans insats, Pontus?
– Tja, han blixtrar till ibland. Då visar han att han är grym. Men han kunde väl visat lite mer, kanske.
– Det var en svår match, säger Alex.
– Men du slog hörnorna och frisparkarna jävligt bra. Varje gång. Det måste jag säga. Han är grym, säger Pontus igen och boxar sin lillebror på axeln.
För Pontus har den senaste kontraktsförhandlingen löst sig bra. Till nästa säsong spelar han i unga, hårdsatsande Strasbourg och är lovad en plats centralt på mitten, i stället för på Monacos bänk.
För Alex återstår bara att vänta.
Och Pekka, Lars Jimmy och Jonny kämpar med att reda ut sympatierna.
– Jag har en liten, liten känsla av att det här kan sluta i fullständigt fiasko, säger Pekka.
– Varför kan de inte komma överens, säger Lars Jimmy. Bois har hela tiden sagt att de vill sälja i sommar. Det känns konstigt att hans pappa som varit så engagerad hamnar i detta, han borde ju vilja att Bois får pengar.
– Om båda klubbens kelgrisar går som Bosman då är det något som är fel, säger Jonny.
– Jag hoppas bara att de kan skiljas som vänner. Pengarna är inte det viktigaste. Får vi 25 mille för honom är det kanon. Får vi utbildningsbidrag på 2,5 miljoner är det okej, säger Pekka.
– Det känns inget kul när det blir så här med Farnerud. Det är annorlunda med Kim Källström. Han kom från en annan klubb och en annan stad till Djurgården, då kan de hålla på och deala, säger Lars Jimmy.
– De känner inte för honom som vi gör för Alex, säger Pekka.
– Det är vi supportrar som blir lidande av sånt här strul.
– Vi är väl alltid lidande.
Den sanningen får Lars Jimmy att tystna. Sedan säger han:
– Jag håller ändå på styrelsen i den här frågan, och hoppas att de gör rätt. Vi älskar ju Bois, vi älskar inte Alexander Farnerud, även om han är vår idol.
– Så är det, det var bra sagt, säger Pekka. Han är vår idol. Det är därför jag hoppas att han inte går som Bosman. Då kommer han inte att kunna visa sig här på tio år. Det skulle inte vara kul vare sig för honom eller oss.
En tid efter matchen mot Djurgården träffar Landskronas klubbledning supportrarna för att försöka stilla oron. Ledningen lovar inte någon lösning.
30 juni leder skiljenämndens ordförande, Ove Lindh, ett sista försök att få Landskrona Bois och familjen Farnerud att komma överens. Man diskuterar ett kontrakt som ska gälla till 31 oktober 2004 – vilket klubben önskar. I gengäld ska Alexander Farnerud få en större del av övergångssumman när han blir proffs.
Efter nästan tolv timmar är överenskommelsen klar. Klockan är 23.30. Det är en halvtimme kvar tills transferfönstret öppnar för sommaren.