När världen kom på besök

Med en vecka kvar till avspark stormar Conifas 49-årige världspresident Per-Anders Blind in genom dörren till Östersunds Fotbollsklubbs kansli. Gångstilen är lätt framåtlutad och han haltar något efter knäoperationen han genomgick för nio dagar sedan. Han ställer ifrån sig sin laptopväska vid ett skrivbord som är uppsmällt i kansliets hall. På golvet står en fritös och i soffgruppen hoppar en ivrig schäfervalp omkring. Genom en glasdörr ser Per-Anders att det pågår ett möte i konferensrummet intill. När han känner på dörrhandtaget blandas hans sjungande norrländska upp med engelska ord.

– Nu ska vi se om de är busy här inne, eller om man kan få sig en kopp coffee?

Sedan en vecka är skrivbordet i kanslihallen Per-Anders »headquarter«. Från morgon till kväll jobbar han för att fotbollsförbundet Conifa ska kunna genomföra sin första turnering någonsin, ett världsmästerskap för landslag som inte är medlemmar i Fifa. Tanken var aldrig att Per-Anders skulle behöva planera och sköta hela turneringen själv. En annan person var satt på att organisera VM, men för två veckor sedan fick han sparken.

– Han har avsagt sig sitt engagemang i turneringen, säger Per-Anders. Om det nu fanns något engagemang. Problemet var att det inte kom in en enda krona, samtidigt som vi har dragit på oss stora kostnader.

Hela VM-projektet höll på att dö redan innan turneringen startat, så en nyopererad Per-Anders fick rycka ut. Han lämnade familjen i Luleå och bilade till Östersund. Han »körde lite morfin« under de första dagarna och förklarade för sin ordinarie arbetsplats – en konsultfirma där han jobbar som affärsutvecklare – att han inte tänkte dyka upp på ett tag. För att ha råd med turneringens räkningar tömde Per-Anders därefter »alla privata tillgångar« och tog ett banklån i eget namn. Bara den här veckan har Conifa räkningar på en miljon kronor.

– Jag sätter mitt förhållande på spel och jag sätter mitt jobb på spel. Vill de sparka mig för det här, ja, då får de väl göra det. Den här turneringen ska genomföras, till vilket pris som helst.

Till råga på allt har två av de deltagande lagen redan kastat in handduken. Zanzibar, som Conifa inte lyckades nå efter grupplottningen eftersom de var »very badly connected to internet«, tvingades lämna återbud efter att en tysk storsponsor dragit sig ur. Och Québec tappade sin största finansiär efter ett oväntat resultat i ett lokalval – det politiska parti som skulle ha betalat resan fick slut på pengar. Per-Anders tvingades kalla in två reservlag – Comté de Nice från den franska Rivieran och Sydossetien från Kaukasus. Men nu är listan på möjliga deltagare slut. Om något mer lag drar sig ur turneringen finns inga ersättare.

Med en kaffekopp i handen sätter sig Per-Anders bakom skrivbordet och betar av en lång lista av olästa mejl. Många utmaningar återstår – utanför kanslidörren är konstgräsplanen inte färdiglagd, och Abchazien och Sydossetien har ännu inte fått sina visumansökningar godkända. Blir de inte godkända kan lagen inte ta sig till Östersund. Då måste hela spelschemat göras om.

– Jag måste göra allt, från att ordna källsortering till att fixa för de lag som kommer i privatjet, säger Per-Anders. Nagorno-Karabach har till exempel fått låna landets presidentplan för att ta sig hit, de kommer redan på fredag.

Han plockar upp telefonen och ringer ambassaden i Moskva, han behöver få klarhet i hur det går med visumen. Signalerna går fram, men ingen svarar. När han lägger ifrån sig luren syns ett tydligt telefonmärke intryckt i hans kind.

Per-Anders suckar:

– Det här är som att lägga ett 20 000-bitarspussel. Fast med tidspress. Och alla bitarna innebär nya problem.

Sanningen är att vissa bitar är jobbigare än andra. Ett filmklipp upplagt på nätet just denna dag visar två skumpande, vita jeepar på en sandväg i östra Tchad. På den ena bilens flak sitter en maskerad man i kamouflagekläder, i famnen har han ett automatgevär. Bilarna är på väg till flyktinglägret Djabal, där ett fotbollslag väntar på att bli upphämtade. Laget har varken ansökt om visum eller bokat flygbiljetter ännu. Det är inte ens bestämt vilka av spelarna som ska åka med till Sverige. Klippet visar hur den ena jeepen saktar in, för att till slut stanna helt. Människor kliver ut ur bilarna och sjunker ner på huk runt fordonet i den röda sanden. Inte ett hus syns till åt något håll. Bara öken, berg och några låga träd. Efter en stund vaggar några ensamma packåsnor förbi det stillastående ekipaget. Darfurs landslagsledning har precis fått punktering.

 

En vecka före julafton 2003 stämde tre män träff på puben À la mort subite i centrala Bryssel. Den ene, fransmannen Jean-Luc Kit, hade publicerat ett uppslagsverk om landslagsfotboll och varit aktiv i ett nätverk som samlade in resultat från obskyra matcher världen över. Den andre, belgaren Luc Misson, hade i sitt yrke som advokat åtta år tidigare ritat om kartan för fotbollsövergångar genom att driva fallet Bosman i EG-domstolen. Och den tredje, Christian Michelis, var mannen som höll i alla trådar när det kom till Monacos fotbollslandslag, som inte var medlem i Fifa.  I flera år hade dessa tre män gått och värkt på en fråga: Varför får Färöarna spela VM-kval, men inte Grönland, trots att öarna har exakt samma internationella status?

Ända sedan Fifa bildades 1904 har världsfotbollen levt under ständig tillväxt. Organisationens medlemmar har blivit fler och fler, och i dag består Fifa av 209 nationsförbund. Det är 14 fler än vad det finns erkända länder i världen. England, Skottland, Hong Kong och Palestina är några av de Fifalag som inte är nationer erkända av FN. Men en betydligt längre lista finns där förhållandet är det motsatta; de som representerar en region eller ett folk men som vägras medlemskap i Fifa. Sådana landslag får inget ekonomiskt stöd från världens största fotbollsorganisation, de får heller inte spela landskamper mot landslag som är anslutna till förbundet.

Kraven för att släppas in i den internationella landslagsfotbollen har dessutom blivit hårdare, allt från kvalitet på arenor till »moderlandets« godkännande av medlemskapet vägs in i bedömningen. I dagsläget är det praktiskt taget omöjligt att bli medlem i Fifa om landet inte först blir erkänt som en ny stat av FN.

Sydsudan är Fifas senaste medlem och tillika världens senast erkända stat. Fifas regler verkar däremot inte retroaktivt, därför behöver Färöarna inte oroa sig för att förlora sitt medlemskap, trots att de förmodligen inte hade blivit insläppta med dagens regler. Att Grönland, som har samma internationella status som Färöarna, skulle få ett medlemskap i Fifa i dag är däremot inte troligt.

På À la mort subite började Kit, Misson och Michelis spåna fram landslag som inte var medlemmar i Fifa. Kit hade råkat på somliga under sitt arbete med encyklopedin, Michelis hade mött andra med Monacos landslag. Efter en stund hade de satt samman en lista på över 100 lag som saknade koppling till Fifa, eller till något fotbollsförbund överhuvudtaget. På listan fanns samer och kurder, representationslag från Isle of Man, New Hampshire, Katalonien, Påskön …

Innan de tre männen lämnade puben bestämde de sig för att grunda det internationella fotbollsförbundet NF Board, där NF stod för Nouvelle Fédération (nytt förbund). Målet var att anordna världsrankning, tävlingsmatcher och mästerskap för landslagen utanför Fifa.

Tre år senare spelades den första VM-turneringen – fyra lag gjorde upp om titeln i sydfranska Hyères. Varje deltagande lag var också ansvarigt för att bidra med en domare. Samerna tog med sig Per-Anders Blind.

– Det var en plojturnering med tolv personer på läktaren under finalen, säger han. Egentligen var det en organisatorisk katastrof. Men de hade i alla fall fixat officiella frimärken.

Per-Anders fick sedan döma ytterligare fyra VM-turneringar som NF Board arrangerade, och vid den senaste, i Kurdistan 2012, deltog hela nio lag. Men samtidigt som förbundet växte bubblade konflikterna under ytan. Jean-Luc Kit hamnade på kollisionskurs med de andra inom organisationen, och som grundare hade han rätt att lägga in sitt veto när viktiga beslut skulle fattas. Förbundet hamnade i ett dödläge när Kit satte sig på tvären i fråga efter fråga. Till slut fick Michelis nog och hoppade av. I februari 2013 kollapsade NF Board fullständigt.

Per-Anders Blind tänkte dock inte låta allt arbete gå förlorat, utan sonderade snabbt terrängen för att ta reda på om det fanns intresse för en ny organisation. Sedan satte han sig »på kammaren« för att skriva ett regelverk.

– Jag ville skapa en organisation som var grundad på ett svenskt synsätt: 100 procent demokratisk, 100 procent medlemsägd och fullständigt transparent.

Under en vänskapsturnering på Isle of Man samlades ledare från de landslag som tidigare varit medlemmar i NF Board och bestämde att de från och med nu skulle skapa ett nytt internationellt förbund: Conifa (Confederation of Independent Football Associations). På ett och ett halvt år har Conifa fått 20 medlemmar, tolv av dem ska delta i VM i Östersund.

Men konflikten har ännu inte ebbat ut helt. Jean-Luc Kit har skickat brev till Östersunds kommun och försökt stoppa turneringen. Per-Anders drar sig inte för att kvalificera Kit som både »helt galen« och »fullständigt dum i huvudet«, men är också tydlig med att fransmannen varit med och skapat något som Per-Anders blivit ohjälpligt förälskad i. Och orosmolnen till trots ser Per-Anders ljust på framtiden för landslagsfotbollen utanför Fifa – folkslag världen över är stolta när de får spela i sina riktiga landslagströjor. När Per-Anders pratar om den kommande turneringen i Östersund benämner han den som »VM«, om han däremot råkar säga något om turneringen i Brasilien kallar han den för »Fifas fotbolls-VM«. Per-Anders hoppas också att Conifa ska växa till en proffsig organisation som genererar både pengar och möjligheter till sina medlemslag.

– Just nu har vi ett världsföretag som står i wait-and-see-läge. Om vi genomför den här turneringen kommer de att gå in big – och när jag säger big, då menar jag worldwide. Vi snackar hundra miljoner!

Redan den här turneringen kommer att visa omvärlden vad organisationen är kapabel till, menar Per-Anders. Det kommer att märkas i hela Östersund att det är något stort på gång.

– De spelare som kommer hit, de är stjärnor! Framför allt om Kurdistan går till final, då tror jag att det kan bli en riktig folkfest. Trummor på läktaren och en fullsatt arena.

 

En vecka senare är jag tillbaka i Östersund. På flygplatsen letar jag efter tecken på det VM som ska dra igång dagen därpå. Men det enda jag ser i fotbollsväg är en affisch för ungdomsturneringen Storsjöcupen, som spelas senare i sommar. På skärmen över ankommande flyg verkar inget av dem vara Nagorno-Karabachs presidentplan.

Jag går fram till informationsdisken och frågar när flyget från Kaukasus väntas ta mark:

– Det ska ju spelas ett fotbolls-VM här i Östersund, förtydligar jag.

Killen bakom disken verkar inte ta mig på allvar.

– Jaha? Det är nog mer än vad jag känner till. Men om du vill kan jag ringa tornet och höra om det kommer in några plan utanför tidtabellen.

Inte heller kontrolltornet känner till något. Inga färdplaner har kommit in, inget presidentplan i sikte.

Snart blir jag varse att VM-affischerna lyser med sin frånvaro även inne i Östersunds stadskärna. Och ute vid VM-stadion Jämtkraft Arena är det öde, så när som på en ensam städare som släpar sin vagn genom gruset. När jag öppnar dörren till kansliet upptäcker jag direkt en stressad Per-Anders i knallorange t-shirt. Han är redo att sticka – Sydossetiens landslag har redan kommit, och han har lovat att möta upp dem på hotellet för att visa vägen till träningsplanen.

– Häng med! Jag ska bara fixa några balls först, säger han och försvinner in i materialförrådet.

En kort stund senare slänger han in ett bollnät i minibussen som han hyrt och bränner iväg. När vi kliver in i lobbyn på Scandic Hotell möts vi av ett 20-tal fotbollsspelare som degar i fåtöljerna. Alla har plasttofflor på fötterna, ingen pratar engelska. Tränarna syns inte till. Per-Anders passar på att gasa bort och hämta några reklamskyltar under tiden, själv blir jag stående ensam kvar i lobbyn tillsammans med Sydossetiens fotbollslandslag. Språkförbistringen är fullständig.

– Hello, journalist! ropar en av spelarna och vinkar på mig.

Han tar fram sin telefon och talar in en lång harang på ryska i mikrofonen. Sedan pekar han på en lagkamrat samtidigt som han håller upp telefonen mot mig. En elektronisk röst läser upp:

– My friend wants to meet Swedish girl, how to proceed?

Hela lobbyn exploderar i skratt och spelarna gör high-five. Då dyker tränarna upp tillsammans med Per-Anders, som direkt börjar skyffla in landslagsspelare i minibussen. Långt ifrån alla får plats. En äldre man vänder sig mot mig, pekar på fotografen Alexanders bil och frågar:

– Stadium?

När jag nickar hoppar han omedelbart in i baksätet och presenterar sig som »Kostia Lazarov – Fifa agent«. Han ser sträng ut: sammanbitna käkar, mörka solglasögon, sliten keps. Snart förstår jag att han är något av en allsmäktig chef för hela den sydossetiska truppen – även om det är oklart exakt vad det uppdraget går ut på. Hur som helst har Kostia svårt att förklara, eftersom jag på vår väg mot Jägarvallen bara lyckas förstå ett enda ord av allt han säger. Det är när vi passerar Östersunds rådhus som Kostia skrattar och undrar:

– Hogwarts?

Väl framme vid Jägarvallen sparkar sydosseterna av sig sina tofflor för att använda dem som koner på planen. De tränar ett lätt pass och återvänder sedan till hotellet för att äta lunch. Spelarna plockar på sig bufféns samtliga schnitzlar redan vid första passagen. Lagkaptenen Georgi Kulov, som till vardags spelar i ryska andraligan, tar upp en av vattenkarafferna och luktar förbryllat på innehållet.

– Excuse me, what is this?

Efter maten står en av tränarna ute på gatan och tjuvröker tillsammans med ett par spelare. Med hjälp av några enkla ord förklarar de att Kostia absolut inte bör få reda på något om cigaretterna. Sedan försöker de ställa en fråga. »Boot? Shopping?« får en av spelarna fram. Jag grubblar, och inser först efter en del kroppsspråk vad de vill säga: de behöver nya skor.

– Yes, yes – boot shopping! utbrister spelaren lyckligt.

Tränaren tar cigaretten ur munnen, skrattar och skakar på huvudet:

– Norrköping! Jönshopping! Boot shopping!

Framåt kvällen rullar också Kurdistans spelarbuss in i Östersunds stadskärna, tre timmar senare än beräknat. Kurderna har turneringens största trupp. När bussen stannat strömmar ett fyrtiotal personer över gatan och in i hotellobbyn, där de går hårt åt både kaffemaskinen och kakfaten. Kurderna ska också träna på Jägarvallen, men laget hinner inte ens sparka igång den första övningen innan missnöjet sprider sig. Det finns inget vatten i anslutning till planen, och ingen i laget har förstått hur de efter träningen ska kunna ta sig från planen hem till hotellet. Dessutom är klockan närmare tio på kvällen.

En lagledare kommer fram till mig och frågar:

– När stänger restaurangerna i Sverige?

Att jag svarar att samtliga kockar nog har låst och gått hem vid det här laget förbättrar knappast situationen, och tillbaka på hotellet tillkallas snart Per-Anders för att lösa matproblemet. Det är svårt – det kurdiska landslaget vill hitta en restaurang som serverar kurdisk mat, kan ta emot 40 personer och har öppet klockan halv elva i Östersund. Huvudtränaren, som har hasat långt ner i en av de svarta skinnfåtöljerna, tittar på klockan, pekar ut genom glasväggen och skakar på huvudet. Där ute skiner solen.

– In Kurdistan we only have normal weather, säger han.

Per-Anders ser mer stressad ut än någonsin tidigare. Stämningen börjar bli hätsk. Plötsligt reser sig några spelare och går ut genom hotellets snurrdörrar. De ropar från andra sidan gatan, fler spelare ansluter. Ryktet har snart spridit sig till hela laget: det står en kurd och vänder burgare på gatuköket längre bort. Därefter väller hela landslaget ut ur hotellet, och snart är den lilla kiosken proppad med kurdiska landslagsspelare. De trängs framme vid disken, pekar på lysrörsskyltarna och beställer på kurdiska. Inom loppet av en halvtimme köper de snabbmat för över 5 000 kronor.

På andra sidan gatan står Per-Anders ensam kvar i hotellobbyn. I tinningarna har svettpärlor bildats, ögonen skriker efter sömn. Men han kan samtidigt konstatera att kurderna är mätta och att landslag efter landslag har infunnit sig i Östersund under dagen. I samma stund som han andas ut ringer telefonen. Ett kort samtal senare skakar han på huvudet.

– Det är Murphy’s law som gäller, säger han. Allt som kan gå fel kommer att gå fel.

Det var Padaniens landslagsledning som ringde. Norditalienarna skulle också ha anlänt i kväll, men nu berättade de att de har fastnat i Trondheim eftersom ingen kan betala tågresan. Någon har slarvat bort landslagets kreditkort.

 

För ett av lagen har vägen till Sverige varit krokigare än för de andra. Regionen Darfur ligger i västra Sudan och är sedan 2003 utsatt för en väpnad konflikt mellan rebellgrupper och sudanesiska regeringsstyrkor. Matbrist och upprepade våldtäkter är en del av vardagen. Konflikten har lett till att hundratals människor mist livet och att flera miljoner lever som flyktingar, däribland de 15 spelarna i Darfurs landslag som bor i ett läger i grannlandet Tchad. En amerikansk välgörenhetsorganisation har hjälpt till att samla ihop pengar till landslagets resa, men varken flygbiljetter eller visum kunde ordnas innan tillräckligt med pengar kommit in. Bara sju minuter innan ambassaden stängde för helgen fick landslaget tillstånd att resa ut ur Tchad.

Nu sitter de i konferensrummet på Scandic Hotell för att delta i landslagets första samling, det är nästan lika många amerikaner som landslagsspelare i rummet. Huvudtränaren Mark Hudson, »Coach Mark«, står likt en lärare i ett klassrum och pratar inför laget. En tolk översätter allt som sägs från engelska till arabiska.

– Ni kan inte ana hur stolt jag är över er, säger Mark. Vi är här för att visa att allt lidande i lägret inte bara är hemska siffror.

Spelarna har precis fått träningsoveraller och var sitt par exklusiva fotbollsskor som sponsorer betalat för. På en bänk ligger travar med splitternya sneakers, och nypumpade bollar rullar runt på parkettgolvet. Mark går detaljerat igenom förhållningsreglerna under turneringen: inte äta för mycket före matcherna, inte lämna hotellet i onödan, inte ta ut sig för mycket på träningarna …

– Och vi kommer att berätta för er varje dag vad ni ska ha på er, så det behöver ni inte tänka på.

När »Coach Mark« är klar går »Doctor Alex« upp och ställer sig framför spelarna. Hon uppmanar alla att dricka så mycket de kan och berättar att laget kommer att ha tillgång till »magic water«, sportdryck, under matcherna. Sedan plockar hon fram ett pappersark med färgrutor i olika nyanser av vitt, gult och brunt.

– Vi kommer att hänga upp en sådan här lapp på insidan av dörren i varje rum. Om ert kiss ser ut så här, då är det inga problem, säger hon och pekar mot de ljusa fälten.

Hon flyttar ner fingret till de mörkare, bruna fälten.

– Men om det ser ut så här, då måste ni verkligen dricka mer.

En av amerikanerna filmar lagmötet, hans uppdrag under veckan är att lägga upp allt som händer på lagets blogg, där det också går att skänka pengar till projektet. På vägen ut från mötet får varje spelare en röd Intersportflaska fylld med vatten.

– Vi blev tvungna att köpa alla flaskor som fanns i affären, säger »Doctor Alex« glatt.

Darfur gör sin första träning på en konstgräsplan precis intill Jämtkraft Arena. För många av spelarna är det första gången de spelar fotboll på ett underlag som inte är sand. För vissa av dem är det första gången med fotbollsskor och benskydd. Spelet är helt oorganiserat, fyllt med klacksparkar och skratt. »Coach Mark« går längs ena straffområdeslinjen och placerar ut koner inför den kommande övningen. Men plötsligt avbryts träningen. Per-Anders joggar in på planen med andan i halsen.

– There’s a U21 match! flåsar han och pekar mot arenan. We need a goalkeeper.

På Jämtkraft Arena ska Östersund möta Jönköpings Södra i U21-serien. Truppens ende målvakt »var ute i går« och har inte dykt upp på samlingen. Per-Anders undrar om ÖFK kan få låna Darfurs båda landslagsmålvakter, Ismail och Abdelhamid.

Några minuter senare springer de båda darfurierna genom arenans katakomber tillsammans med ÖFK-tränaren Brian Wake. Ismail och Abdelhamid skriver under två utlåningskontrakt, får sedan varsin ÖFK-tröja och lyssnar därefter intensivt på matchgenomgången, trots att de inte förstår ett ord. Brian klappar igång omklädningsrummet, och mittfältaren Tomás Peciar ger Ismail och Abdelhamid varsin manlig fotbollskram.

– Come on, guys, let’s enjoy this one!

Ute på planen lyckas Östersund länge hålla jämna steg med J-Södra, men i andra halvlek skadar sig flera spelare. Från min plats på läktaren ser jag hur mittfältaren Stefan Ilic tar plats på bänken bredvid Ismail med en ispåse över sitt skadade knä. För att lätta upp stämningen tar Stefan påsen och lägger den på huvudet på Ismails, som förvånat börjar skratta. Ismail håller upp påsen mot ljuset. Han tittar förbryllat på den och klämmer på de kalla, blöta bitarna. Is hör inte till vanligheterna i Darfur.

Under turneringens invigning förvandlas Stortorget i Östersund till en miniatyrvärld. Framför en scen myllrar ett hav av människor från jordens alla hörn. Där skymtar en syrian med elegant kostym och mustaschen nere i mungiporna, där skrattar en tamilsk kvinna i grönorange folkdräkt som glittrar i solen, och där poserar en skäggig italienare med dyra solglasögon.

Överallt finns också människor som »haft det lite lurvigt«, som Per-Anders uttrycker det. En sydosset har ärr som går från mungiporna upp över kinderna, en man från Zanzibar har fått ena halvan av ansiktet bränt, och darfuriernas anklar och vrister ser ut att kunna knäckas med bara handkraft. Faktum är att »Doctor Alex« intygar att det också stämmer – de senaste årens undernäring har gjort benen fragila.

Per-Anders har inte hunnit förbereda något välkomsttal, men eftersom »snacka är det minsta problemet« äntrar han scenen utan nervositet. De tillresta fotbollslagen och Östersundsborna jublar i kör. Per-Anders ler och utropar:

– I år spelas det två fotbolls-VM! Ett går i Brasilien och ett i Östersund!

Han ser trött ut, de senaste veckornas hårda arbete har satt sina spår hos Conifabasen. Samtidigt är han lycklig över att vara framme vid målet. Till och med Padanien har anlänt. Eftersom kreditkortet inte återfanns fick Per-Anders lösa en buss som tog norditalienarna från Trondheim till Östersund.

Turneringen kan starta.

 

Redan under de första dagarnas gruppspel bjuder Conifa World Cup på flera dramatiska matcher. Stoltheten över att få representera sitt landslag är uppenbar – under nationalsångerna sjunger samtliga lag för full hals. När det är dags för Darfur att spela sin första match, mot Padanien, får de sjunga a cappella eftersom deras nationalsång inte finns inspelad. När matchen väl drar igång visar det sig att norditalienarna är betydligt starkare – Darfur förlorar VM-premiären med 20–0.

I andra matcher är kvaliteten bättre, många spelare håller elitklass. De på förhand favorittippade lagen visar sig däremot bli floppar. Regerande världsmästarna Kurdistan förlorar mot ärkerivalen Arameans Suryoye redan i första omgången. Norditalienska Padanien har också svårt att övertyga – trots utskåpningen av Darfur. Istället är det Comté de Nice, med den väldige centern Malik Tchokounté på topp, som ser ut att ha det starkaste laget. Dessutom spelar Isle of Man, ett amatörlag bestående av rörmokare, målare och börshajar, med en brittisk frenesi som överträffar det mesta. I samtliga matcher hamnar laget i underläge, men med dobbarna före maler de sedan ner sina motståndare. Dessutom agerar de hejaklack när de inte spelar själva. Under Darfurs matcher står de på kortsidan inne på arenan och jublar åt varje framgång:

– We love you, Darfur, we do! Ohhhh Darfur, we love you!

Tyvärr är arenan annars öde. Per-Anders förhoppningar om publikfest grusas rejält. Men turneringsbasen har inte tid att bekymra sig över i det. Han har ständigt något att sätta tänderna i. Det är domarkläder som inte är på plats, det är elektriska reklamskyltar som inte funkar, det är lag som inte klarar av att ta sig ut till arenan på egen hand … Per-Anders löser det mesta själv. Han skjutsar spelare och ledare runt hela Östersund, han flyttar skyltar för TV-sändningen, han hoppar till och med in som assisterande domare under en match. Och ju längre veckan lider, desto tröttare blir hans ögon.

– Jag ringde mina barn i går, de levde tydligen, konstaterar han lakoniskt en dag.

Enligt oddsen från spelbolaget som sponsrar världsmästerskapet väntas Isle of Man åka ur med huvudet före, men laget hankar sig vidare till en kvartsfinal mot mäktiga Kurdistan.

Dagen innan matchen är stämningen spänd. Isle of Mans tränare småpratar i presscentret med en fotograf, och får reda på att Kurdistans lag ännu inte dykt upp för den officiella spelarfotograferingen. Genast förstår han varför. Efter den pinsamma förlusten mot Arameans Suryoye kallade kurderna in nya spelare för att förstärka truppen, och britterna menar att motståndarna nu medvetet undviker fotograferingen för att det inte ska finnas bildbevis på fusket. Isle of Man lämnar in en protest till Conifa.

För första gången sätts Per-Anders regelverk på prov. I en av paragraferna står klart och tydligt att varje lag endast får använda 21 spelare, och under ett möte samma kväll fattas beslutet att Kurdistans seger från den sista gruppspelsmatchen ska ogiltigförklaras, eftersom de använt 26 spelare i turneringen. I praktiken innebär det att kurderna blir utslagna.

Dagen därpå kallar dock Per-Anders till ett nytt möte, eftersom han inte är nöjd med gårdagens diskussion.

– Isle of Man stressade fram ett beslut, säger han. Jag var väldigt trött och försökte lösa problemet på ett snabbt och bra sätt. Men när jag skulle sova kändes det inte rätt, det var precis så här det inte skulle bli. Conifa är en demokratisk organisation och alla röstberättigade medlemmar måste vara med.

Så den här morgonen, samma dag som kvartsfinalen ska spelas, tar representanter från samtliga lag plats inne i vip-rummet på Jämtkraft Arena. På ett stort pappersblock skissar Per-Anders upp alternativa påföljder för Kurdistan, och efter omröstning kommer Conifa fram till ett nytt beslut – kurderna tilldöms böter. Beslutet motiveras med att regelverket är otydligt, visserligen står det att endast 21 spelare är tillåtna, men inte om det gäller varje enskild match eller för hela turneringen. Dessutom finns regelverket bara på engelska, ett språk som endast en person i det kurdiska laget förstår.

När beslutet tillkännages rasar Isle of Mans landslag. De meddelar att de inte kommer att spela kvartsfinalen, att de istället ska avstå från resten av turneringen och åka hem till ön. Därefter tänker de lämna Conifa.

– Everyone is acting like little bambinos, suckar en irriterad Per-Anders när han lämnar mötet.

Plötsligt hänger hela Conifas framtid på en skör tråd. Den första turneringen riskerar att sluta med att alla lag inte spelar klart. Det skulle i sin tur leda till att medlemmarna tappar förtroendet för organisationen och att de känner att ingenting har förändrats sedan tiden med NF Board. Ska Conifa kollapsa redan innan den första turneringen är färdigspelad?

Snart sitter Isle of Mans landslag samlat i hotellobbyn för ett krismöte. De väger fördelar mot nackdelar, och efter nästan en timmes överläggning kommer de fram till ett beslut. Alla är inte överens, men Isle of Man kommer att spela VM-kvartsfinalen. Per-Anders kan andas ut – Conifa har överlevt.

Fem timmar senare står britterna på arenans konstgräsplan och vrålar ut sin nationalsång. När matchen sparkar igång tar Kurdistan tidigt ledningen, men Isle of Man kämpar som aldrig tidigare. De pumpar upp långbollar och kastar sig in i varje närkamp. En spelare bryter till och med benet på kuppen.

Till slut har Isle of Man vänt till 4–1 och kvalificerat sig för semifinal.

 

På den soliga sidan av arenan har en ytterst liten åskådarskara rest sig upp för nationalsångerna. Förutom ett brus i högtalarsystemet är det helt tyst. Darfurs spelare står på rad ute på planen och efter en gemensam inandning bryter femton spruckna mansröster genom luften.

Darfur ska möta Sydossetien, och redan i matchinledningen märks det att laget – som släppt in ofantligt många mål och ännu inte gjort något framåt – spelar som om det gällde livet. Ändå blir de fullständigt överkörda. Från läktaren ser jag »Coach Mark« stå vid sidlinjen och skrika – han har lärt sig instruktioner på arabiska.

När jag tittar upp från spelet märker jag att en ung man ler mot mig, han sitter några platser bort på samma bänkrad och är klädd helt i svart. Sportstrumporna har han dragit upp utanpå jeansen och ur hans jackficka kikar ett cigarettpaket fram.

– Jag har aldrig sett någon förlora så här mycket, skrattar han och sneglar upp mot resultattavlan. 12–0.

23-årige Magdi Ahmed Hamid har tagit ledigt från sitt jobb som skogsarbetare och rest från Övertorneå till Östersund för att se sitt landslag spela. För fem år sedan kom han till Sverige tillsammans med sin familj. Innan det bodde han i Darfur, i samma flyktingläger som spelarna.

– Ser du han nummer 23? säger Magdi. Vi var militärer tillsammans i Darfur.

Samtidigt som vi fortsätter småprata släpper det darfuriska landslaget in mål efter mål efter mål. Magdi berättar om livet i Darfur, plockar fram sin telefon och visar bilder på lägret där han växte upp. Han förklarar att det är »dåligt med mat, dåligt med boenden och dåligt med jobb«. De boende i lägret får matransoner utdelade, oftast ris och bönor. Magdi berättar att han var 15 år när gick han med i militären.

– Det var krig … och du vet ju vad krig går ut på.

Magdi undviker ögonkontakt, men fortsätter att berätta. Under hans ungdom var det eldstrider nästan varje vecka.

– Ingen tvingade mig att bli soldat och jag fick inte betalt. Men vi bodde på en farlig plats, och jag kände ett ansvar att försöka skydda min familj, dem jag bryr mig om. Men det var hopplöst. Motståndarsidan hade mycket bättre vapen – de kunde få flygunderstöd, vi hade bara AK47:or.

Jag frågar om han ofta tänker på sin tid som soldat.

– Nej, men jag tänker på dem som fortfarande är kvar där. Jag har en lillebror och en storasyster som bor i lägret. Man undrar hur alla egentligen har det. När jag fick veta att laget skulle komma hit blev jag så otroligt glad.

Darfur förlorar till slut med 19–0, men efter slutsignalen är det trots allt glada miner. Spelarna ska fotograferas och medan de väntar på sin tur kommer de fram och pratar med Magdi. Det var många år sedan de sågs senast. Tillsammans åker de tillbaka till hotellet. På rum 127 lägger sig Magdi, Khamis och Abdelrazik i sängen och tittar på Family Guy.

På en stol i rummet sitter 39-årige trebarnspappan Abdelbassid – i laget kallad »Darfurs Ryan Giggs« – och prata i telefon med Magdis familj i Övertorneå. Hans ögon tåras när han sträcker tillbaka luren, det var längesedan de pratade. På sängen zappar Khamis runt bland kanalerna. För varje ny betalkanal som dyker upp trycker han på »köp«, betraktar programmet en kort stund och zappar sedan vidare. Varje ny kanal kostar 95 kronor. Samtidigt turas de andra spelarna om att greppa telefonen, de vill också tala med Magdis familj. Till slut tar pengarna på kontantkortet slut. Magdi tvingar sin mamma att sätta över mer.

Efter middagen ger sig det lilla gänget ut på en promenad genom Östersund. Vi lunkar ner mot Storsjön och lagkaptenen Saleh tittar storögt när två blonda tjejer i sommarkläder går förbi. Magdi skrattar och utbrister:

– Det är därför du är så dålig på fotboll, du går runt och fantiserar om nakna tjejer!

Vi fortsätter ner mot vattnet och in i Badhusparken. På en kaj sätter vi oss på rad och blickar ut över vattnet. Magdis telefon skickas fortfarande runt, han visar bilder på sin bror. Abdelbassid känner inte igen honom efter alla år.

Trots att klockan snart är åtta står solen högt på himlen, den svenska sommaren visar sig från sin bästa sida. Det är nästan vindstilla, skuggorna blir sakta längre. En bit bort sitter några studenter och har picknick i gräset. Abdelbassid petar mig i sidan och börjar berätta någonting. Magdi översätter:

– Han säger att han kände en man i Darfur som hade fått en sjukdom i benen. Han fick åka till Sverige och det första som hände när han kom hit var att han blev opererad. Han sövdes ner, när han vaknade var benen bra igen. Sedan kom han ut från sjukhuset och fick se resten av landet. Då blev han livrädd. Han började tvivla på om han verkligen hade blivit frisk, eller om han egentligen bara hade dött. Det verkade som om han redan var i himmelriket.

Jag ler åt historien och blickar ut över vattnet. Här i Östersund går turneringen mot sitt slut, om några dagar ska vi åka hem till våra vanliga liv – jag till studentmottagningar, midsommarfirande och sena badkvällar efter jobbet. Mina nyfunna vänner till ett flyktingläger de helst aldrig vill uppleva igen. I parken har Saleh fallit bakåt i gräset och blivit liggande. Han knäpper av en maskrosblomma från stjälken. Någon skämtar om att statyn bredvid oss har en anmärkningsvärt liten penis. Ute på Storsjön glider en segelbåt in över de glittrande vågorna och i bakgrunden syns Frösöns slalombacke, täckt av lummig grönska.

Abdelbassid betraktar den storslagna vyn:

– Vem vet, det kanske är så med oss också. Vi kanske redan är döda.

 

Några dagar senare är det dags för Darfur att avsluta turneringen, med en placeringsmatch mot tamilerna. VM-veckan i Östersund har slitit hårt på darfurierna. Mittfältaren Mubarak har fått känningar i benet han bröt för två år sedan, och Yousouf har spelat flera VM-matcher med en bruten hand. Dessutom har laget haft förtvivlat svårt på planen, inför den sista matchen har de 0–51 i målskillnad.

De tröstar sig med att de i varje match har kommit närmare ett mål – vilket skulle vara Darfurs första någonsin. Mot Sydossetien sköt Saleh en frispark som landade på nättaket, och mot Nagorno-Karabach tryckte Abdelbassid bollen i nät, men målet blev bortdömt för offside. Dagens motståndare tamilerna är turneringens näst svagaste lag. Darfur kan knappast önska sig en bättre chans att spräcka nollan.

När jag stegar upp på läktaren har matchen precis startat. Jag inser direkt att någonting är fel. Har Darfur redan fått en spelare utvisad? Lagkaptenen Saleh syns inte någonstans på planen. På höger mittfält finns ingen Abdelbassid och det är inte Ismail som vaktar målet. Totalt har Darfur bara tio spelare på planen, och en av dem är den rundlagde tolken, som irrar runt i mittcirkeln utan position. Jag tittar ner mot avbytarbänken, den är nästan tom. Till och med »Coach Mark«, som brukar stå och skrika arabiska ord vid sidlinjen, sitter under bänkens regnskydd.

Jag söker upp Katie-Jay, en av amerikanskorna från välgörenhetsorganisationen. Med ledsen blick säger hon som det är: vid frukosten upptäckte man att sex spelare saknades, ingen vet vart de har tagit vägen, men troligen har de sett en chans till ett bättre liv långt ifrån flyktinglägret i Tchad.

– Spelarna var så otroligt besvikna i morse vid frukosten, men tillsammans bestämde de sig för att ändå spela matchen, säger Katie-Jay.

I hennes knä har dottern Leila börjat tröttna på alla fotbollsmatcher. Hon försöker brotta sig ur mammas famn.

– Du vet, vi vill inte beskylla någon. Alla som åkte med hit är vuxna människor, de vet vad som gäller. De är fullt medvetna om konsekvenserna av vad de gjort.

På planen gör Darfur, trots det numerära underläget, sin kanske bästa landskamp någonsin. De skapar flera målchanser, och som vanligt offrar de sig i varje duell. Med några minuter kvar får anfallaren Yaya ett friläge, men målvakten får fingrarna på bollen och styr skottet upp i ribban. Darfur får vänta på sitt första landslagsmål. Efter matchen tar spelarna emot en pokal för sitt deltagande, de kommer tvärsist i turneringen. Per-Anders hänger medaljerna runt spelarnas halsar, men firandet är måttligt. Katie-Jay suckar:

– Regeringen i Tchad ställde krav på oss för att vi skulle få visum till den här resan. Efter det här kommer vi att få stora problem att fortsätta med välgörenhetsarbetet.

Efter att Isle of Mans landslag tagit sig igenom både gruppspel, regeldiskussioner och några utflykter i Östersundsnatten når de fram till VM-final, där de får möta Comté de Nice.

Det kommer visserligen lite mer publik under finaldagen, men det är fortfarande långt till de förhoppningar om en fullsatt arena som Per-Anders vädrade inför turneringen. Dessutom har försäljningen av webb-TV-sändningar gått dåligt – flera piratsajter har fått tag i koderna och kunnat visa matcherna gratis. Totalt har bara ett tusental personer betalat för att se på VM-turneringen. De pengar som Per-Anders satsade har han inte fått tillbaka.

– Inte ännu i alla fall, säger han. Och jag tror tyvärr att vi kommer att göra en förlust på hela turneringen. Men jag är egentligen inte orolig, det viktigaste är det långsiktiga arbetet.

Tillsammans med några hundra åskådare sitter jag på läktaren när VM-finalen avgörs inne på arenan. Tidigare under veckan har jag förstått att den här turneringen egentligen inte spelas i Östersund. När Isle of Man vann sin semifinal ställde de upp sig för att göra vågen som tack för allt stöd, men i stället för att rada upp sig mot den lilla publiken tog de plats framför en av TV-kamerorna. På en av tränarnas telefoner har jag sett filmer från Isle of Man: smockfulla pubar packade med lika fulla människor och ölglas som flyger genom luften när Isle of Man gör mål.

– Det verkar vara helt galet hemma, berättar spelaren med brutet ben. Jag har hört att sju, åtta pubar är fullbokade i eftermiddag.

Också i Nice samlades hundratals människor för att se landslaget gå till VM-final. Stadens största morgontidning prydde sin förstasida med en bild på jublande supportrar på en kaj i Nice. Och inför finalen meddelade borgmästaren att matchen visas på storbild i Palais Nikaïa, en inomhusarena med plats för 9 000 åskådare.

Även den här dagen får man jubla på Rivieran. Comté de Nice tar hem finalen mot Isle of Man efter straffläggning. När fransmännen tar emot bucklan och glädjevrålar rakt ut i luften ler Per-Anders sitt bredaste leende och konstaterar att turneringen på ett sätt ändå  har varit en formidabel succé.

– När jag sitter och ser videoklipp från Nice eller Isle of Man … När jag ser hur många människor vi har berört från hela världen … Då känns det helt fantastiskt!

Han planerar redan inför nästa stora Conifaprojekt, en vänskapsturnering i ryska Kazan. Och tre nationsförbund har redan ansökt om att få arrangera EM nästa år.

– Nu när vi genomfört den här turneringen har vi något att visa upp för både lag, sponsorer och arrangörsländer. Tidigare var ju allting bara snack. Sedan att vi gör förlust … det är helt enkelt så att det kostar att dra igång stora saker. Jag tror fortfarande att vi kommer att generera positivt kapital redan i år. Med tiden kommer jag att få tillbaka mina pengar.

Per-Anders tror till och med att Conifa kan bli en föregångare för andra företag och organisationer.

– Traditionellt sett försöker företag marknadsföra sig mot olika länder, men vi riktar istället in oss mot folk. Det är ett helt nytt sätt att tänka.

På avslutningsbanketten samma kväll dyker samtliga deltagarlag upp. Även det decimerade Darfur. Amerikanerna i somriga klänningar och kostymer, darfurierna i sina träningsoveraller.

Per-Anders hälsar alla välkomna i dörren, och inne i vimlet skymtar jag Darfurs mittfältare Iggy smyga runt med ett glas bubbel i handen. Stämningen är uppsluppen, tävlingsmomentet är över, och under en sista kväll ska spelare och ledare ha roligt tillsammans innan de skiljs åt. Snart börjar Occitaniens landslag dansa sin traditionella dans mitt på golvet. Syrianerna svarar med att sjunga en kampsång. Strax därpå drar en samisk kvinna en jojk. Britterna från Isle of Man står vid ett bord fullt med tomglas. De gastar hela tiden fram hejaramsor. Till en syrisk tränare ropar de att de tycker om honom så mycket att de hade låtit honom »shag our wives«.

I samma stund som Per-Anders bjuder lagen att sätta sig till bords känner jag att det är dags att lämna festen. Snart kommer britterna att bli för fulla och avskeden för känslomässiga. Jag går ut från den stimmiga lokalen och lämnar sorlet och svetten bakom mig, på andra sidan dörren möts jag av skogens doft i den ljumma luften. Allt är stilla, semestern lurar runt hörnet. Det känns overkligt att det där ute, någonstans i samma sommarnatt, finns sex unga män på flykt.