Det är den 7 maj 2014. Utanför Katarina Bangata 42, vid platsen Nackas hörna på Södermalm i Stockholm, har det samlats ett 30-tal personer, de flesta äldre herrar. Klockan 13.33 höjer en av männen rösten och säger:
– Nu är det dags! Exakt nu är det 50 år sedan!
Vid statyn Vi ses vid målet – föreställande Lennart »Nacka« Skoglund – lägger den förre Hammarbyspelaren Jan »Lillen« Svensson, iklädd vit Hammarbyoverall, upp bollen. Ex-domaren Rune Larsson, som har tagit på sig sin gamla funktionärströja, blåser i visselpipan, varpå Svensson med en vänster föser en passning mot den målställning som utgör en del av monumentet. Sekunden senare applåderar folksamlingen på platsen. De har just fått uppleva reprisen av den hörna som Nacka efter tre minuter i sin comebackmatch i svensk fotboll slog direkt i mål.
Det är inte utan att man förundras. Den som regelbundet tittar på fotboll kommer på bara några år att ha sett och glömt tusentals hörnor. Men här har vi alltså en hörnspark, slagen i en vanlig division två-match, som inte bara har en egen plats i Sveriges huvudstad uppkallad efter sig, den får också gentlemännen i föreningen Sveriges Fotbollsstatistiker att samlas för en minnesstund ett halvt sekel efter att bollen landade i nät.
Man kan fråga sig varför. Svaret handlar förstås om huvudpersonen själv.
När Lennart Skoglund joggade in på Johanneshovs IP för att möta Karlstad den där eftermiddagen var han ett ifrågasatt ex-proffs. 1950-talets vajande majskolv som charmade Italien och en hel fotbollsvärld med sitt snack och sina fotbollskonster var decenniet senare lika känd för att dricka för mycket alkohol, slarva med träningspassen och bli lurad i affärer. Under sommarledigheterna från den italienska fotbollen hade han flytt ett knakande äktenskap och rest till Sverige för att spela in skivor och klacka tvåkronor i bröstfickan i de svenska folkparkerna.
Men nu var det den 7 maj 1964 och 34-åringen skulle visa att han inte var slut som spelare och underhållare. Många var nyfikna, köerna ringlade långa utanför Johanneshovs IP inför comebacken. I rapporterna från matchen kan man läsa om de högt ställda förväntningarna, som inte på något sätt minskade av att Nacka kom in på planen långt efter de andra eftersom han »var tvungen att kamma sig, för det var så stor publik«.
Efter bara tre minuter fick Hammarby en hörna från vänster. Nacka joggade ut, tog sats och slog bollen direkt i mål. Med en vänster yttersida. Efter det lossnade allt. Publiken bjöds på solodribblingar, drömpassningar (som på Nackaspråk kallades »mackor lika läckra som om de serverats på silverfat«), klacksparkar och annat »jox med trasan«.
»Den var bra slagen och hade troligen gått in även utan min hjälp. Folk vällde in på planen, alla ville klappa om Nacka.«
Åskådarna fick också en hel del show och pajaseri. Karlstads högerback, den med skepparkrans försedde Leif Styrman, fick finna sig i att bli uppsnurrad och skrattad åt av publiken som njöt av Södergamängens återkomst. De sista minuterna spelade Nacka, enligt ögonvittnesskildringar, till och med i strumplästen: till publikens förvåning och glädje tog han av sig skorna och showade vidare med dojorna i handen tills slutsignalen kom och publik, press och ledare kunde välla in för att hylla den förlorade sonens återkomst. Huvudpersonen själv grattades av Styrman och förklarade att det var »en fin kille som inte ens blev arg när jag frågade honom om jag skulle slå bollen babord eller styrbord om honom«.
Ja, det är så här matchen på Johanneshovs IP brukar beskrivas. Men är inte storyn lite för bra för att vara sann? Låter det som om eftervärlden vill göra den uppburne, nedsolkade och återuppståndne till ännu mer av en legend?
I Hammarbys mål i matchen mot Karlstad stod Sven Lindberg. Han har inget minne av att Nacka skulle ha varit sen in till matchen, eller sagt att han varit tvungen att kamma sig för publiken.
– Men när vi sprang ut kom han ofta 20 meter efter oss andra. Nacka visste precis vad han skulle göra för att skapa effekt.
Vad Nacka sade till motståndaren Styrman vet inte Lindberg, Karlstadsspelaren har själv vid upprepade tillfällen dementerat att det talades om »babord eller styrbord«.
– Det där citatet kan vara fabricerat, säger Lindberg. Även om det låter som om det skulle kunna komma från Nacka, hans språk var sådant. Jag minns hur han beskrev ett frisparksmål mot Brage: »Inga problem, det var bara att sikta på femte maskan till höger.«
Hörnsparken ägde i varje fall rum. Den finns dokumenterad på bild – på Dagens Nyheters förstasida dagen efter matchen (den hade också kunnat bli förevigad i TV – intresset för comebacken var stort, men Sveriges Radios filmrättigheter gällde bara Allsvenskan). Otvivelaktigt är det så att Nacka slog bollen med vänster yttersida, men hur den sedan letade sig in i mål finns det olika uppgifter om. Svenska Dagbladet skrev: »Nacka lade omständligt bollen till rätta, tog sats och slog en skruvboll som långsamt men lydigt vred sig in i bortre målhörnan. Både bollbanan och Nackas beteende efter fullträffen tydde på att det hela var uträknat från början till slut.« I DN hette det istället att »han klappade till med den berömda vänsterns utsida och skruvade in lädret vid den hitre stolpen«. Nacka själv uttalade sig i Expressen: »Det var inte meningen att det skulle bli mål, det skulle bli en vanlig hörna. Hade nog hjälp av vinden.«
Karlstads målvakt Lars-Åke Skogsberg minns målet tydligt, trots att det är 50 år sedan:
– Jag stod vid bortre stolpen, som jag brukade, Leif Styrman stod vid den första. När bollen kom rörde jag mig framåt men var inte beredd på att Styrman skulle böja sig. Jag blev överraskad och fick inte upp händerna, bollen tog i bröstet på mig och gick i mål.
Stämmer det att hörnan snarare blåste in än att det var ett precisionsarbete?
– Nej, den blåste inte in. Den var bra slagen och hade troligen gått in även utan min hjälp. Jag minns uppståndelsen efter målet. Folk vällde in på planen, alla ville klappa om Nacka. Jag tror hela stadion var inne på planen.
Mycket talar för att decennierna har finslipat storyn om Nackas comeback. Och det är inte så underligt. I ett svenskt folkhemsperspektiv stod Nacka för något lockande och åtråvärt; den slagfärdiga killen från enkla förhållanden som gör succé i Milano och gifter sig med en skönhetsdrottning, en blond grabb som med sina fotbollskonster och snygga kostymer blir lika mycket italienare som italienarna själva. Utförsbacken passade också bra in i bilden – när Nackaskriverierna handlade om annat än fotboll fick förnumstigheten sitt. »Nackas apkonster hör inte hemma i Sverige« och »Låt Nacka larva sig i TV«, kunde det heta i tidningarna. Och som Hammarbyikon är han perfekt, allt finns där: Söderromantik, klacksparkar, humor, men också för mycket »borsten« och det faktum att det är en hjälte som ändå inte riktigt är en vinnare.
I comebackmatchen 1964 sammanfaller allt detta till en enda perfekt grogrund för mytbildning. För många är mötet med Karlstad dessutom det starkaste egenupplevda minnet av Lennart Skoglunds fotbollskarriär. Att målet dessutom skedde på en lurigt slagen hörna – och inte på en simpel målvaktsretur – gör sprängkraften än större.
Det är därmed inte så konstigt att Nackas hörna låg nära till hands för att namnge platsen där Olle Adrins monument placerades 1984, eller att berättelserna om den där vänsterskruven blir mer fantastiska för varje decennium. Ingen tillåts ju glömma.
När Kennedy Bakircioglü kom tillbaka till Hammarby 2012 och drog in en vänsterhörna direkt i mål efter tre matcher var parallellerna givna. Och vid statyn samlas varje julafton Hammarbysupportrar i stora mängder för att minnas legendarens födelsedag.
Men lyssnar man till huvudpersonen själv så hade monumentet stått där oavsett hörnmål eller ej. 1961 spelade Nacka in singeln På min mammas gata och i mitten av låten är han rent visionär: »Och skönhetsrådet vill nu riva numro 42, för där ska statyen av gubben Skoglund stå, den ska stå på min mammas gata, med inskription och data, om det som en gång var. Cha-cha-cha!«