Lars Lagerbäck

Kim Källström skickar iväg en hög, lång boll mot Markus Rosenberg som misslyckas med mottagningen. Som tur är. För där, i den fria ytan utanför straffområdet, dyker Rasmus Elm upp. Mittfältaren kortar stegen och vrider kroppen åt vänster för att tajma volleyträffen. Hård. Ytterskruvad. Bollen viker ner strax före ribban. Målvakten står still och ser den landa i bortre kryssets nätmaskor.

Det är ett ögonblick av briljans. Det är en 20-åring som gör ett sagolikt vackert mål i sin första riktiga landskamp. Det är ett skott som vevas i repris efter repris resten av TV-sändningen, till hyllningstal av expertkommentatorer.

Sverige vinner träningslandskampen mot Österrike med 2-0 och efteråt vill samtliga reportrar prata om Rasmus Elm. Rubriker om »Drömträffen« och »Succédebuten« är redan skrivna hemma på redaktionerna, nu ska artiklarna bara fyllas med bekräftande citat från spelare, ledare och experter.

Så när reportrarna äntligen får tag på Lars Lagerbäck förväntar de sig målande kommentarer om Elms tillslag. Förbundskaptenen säger: »Det som framför allt är skoj med en sådan spelare är att spelet utan boll är så bra. Det visar hur intelligent han är.«

 

Tidig förmiddag på Svenska fotbollförbundet. Lars Lagerbäck dukar undan kaffekoppar och borstar bort brödsmulor från mötesrumsbordet, muttrandes över att ingen städat. Jag frågar om han förstår hur provocerande det kan vara att han pratar om Rasmus Elms spel utan boll när alla vill höra om den träff han faktiskt fick på bollen.

Förbundskaptenen ler:

– Det är klart att när Rasmus får på den träffen och man ser den gå in, då känner man en oerhörd glädje. Dels för att det blir mål, dels för att det är en drömdebut. Men får jag frågan om Rasmus måste jag svara att han var bättre mot Mexiko tekniskt, men lika bra nu i spelet utan boll.

Varför måste du det?

– Jag tycker att det är mitt jobb att tala om vad som är bra och inte bra i en prestation. Det byggs så mycket myter i fotboll. En spelare kan vara jättedålig under en match men göra ett fantastiskt mål och då innebär det direkt att han höjs till skyarna. Vårt jobb är att se till att laget vinner matcherna, inte att en enskild spelare höjs till skyarna. 

Det är alltså viktigare att peka på ett jobb ingen ser än på Zlatans dribblingar som är uppenbara för alla?

– En del av mitt jobb är att förklara fotboll. Det är också ett sätt att motivera varför vi tar de beslut vi tar. När jag tittar på fotboll i jobbet kollar jag lika mycket där bollen inte är. Sitter jag och slötittar – som jag antar att många åskådare gör och definitivt tycker att de flesta i media gör – så följer jag också bara bollen. Det är naturligt. Men då ska man veta att man bara betygsätter en minuts prestation. Max. Roland (Andersson, assisterande förbundskapten) satt nyligen och klockade en spelare under en hel match. Killen hade bollen i 34 sekunder totalt.

Är det du säger till journalisterna också en viktig signal in till laget?

– Absolut. När vi åker iväg med ett nytt gäng på vinterturnéerna snackar vi alltid med dem om fotbollsverkligheten. Om spelarna inte har haft väldigt bra och medvetna tränare har de ingen riktig koll. Fråga en forward hur många avslut han tror han har under en match så kan du få höra tio, tolv stycken. Sådan är inte verkligheten. Kommer han upp i fyra-fem i snitt är det jättebra. Därför är det viktigt att sända ut saklighet i media även för spelarnas skull.

Ibland skulle du komma undan om du spelade spelet mer. Som efter Trinidad-matchen i VM 2006. Hade du bara sagt att du hoppats på en bättre match så hade du gått fri.

– Jag tror vi räknar till 17-2 i avslut i vår favör i den matchen, vi har ett oerhört bollinnehav, vi har resten av VM kvar… Då måste spelarna få feedbacken att de gör allting rätt utom mål. Visst, mål är det viktigaste i fotboll men ibland sitter inte bollen, det vet alla som någon gång har spelat. Det skulle aldrig falla mig in att kapa laget när de skött sig bra.

Det är så du känner, att du hade kapat laget om du visat besvikelse?

– Ja, jag kunde ju inte klaga på något i matchen.

I mina ögon är det ett bevis på det som Sportbladets Simon Bank skrev om dig efter EM: du har en »patologisk integritet«. Du håller fast vid din linje i alla lägen, till vilket pris som helst.

– I och med den hajp som finns kring fotboll tycker jag att det är viktigt att tränare balanserar upp det hela. Med all respekt för kollegor så upplever jag att risken är stor att du hamnar i populism. Du har ett tryck utifrån om hur du ska spela, vilka som ska spela, hur du ska vara. Då är det viktigt att fotbollsledarna står upp för det de tror på. IFK Göteborg är ett bra exempel. Jag hade en enorm respekt för Håkan Mild som spelare och jag har nästan ännu mer respekt för honom som sportchef. Han står upp för en tydlig idé och faller inte för det tryck som kommer från alla håll och kanter.

Men supportrar som engagerar sig känslomässigt i fotboll vill kanske inte alltid höra dig prata om spelet utan boll.

– På något sätt har vi hamnat lika mycket i underhållningsbranschen i dag, då är det oerhört viktigt att tränare vågar följa en linje och göra det de tror på. I dag är det meningslöst för mig att åka in till Sportspegeln när jag bara är med i en minut. Det är snuttifiering. Jag är inte där för att de är intresserade av vad jag har att säga utan bara för att jag har det jobb jag har. När du säger att supportrar inte vill höra vissa saker – vet vi vad de vill höra? Oavsett vilket är mitt ansvar att förmedla vår insats så sakligt som möjligt.

Till viss del har du lyckats med din pedagogiska mission. Svenskar är världsbäst på att förstå värdet av »en funktionell spelare«.

– Ha, ha. Det är möjligt.

Du sa det om Mikael Nilsson och nu dök det upp igen när du talade om Rasmus Elm. Kremlologen i mig anar en ljus landslagsframtid för Rasmus.

– Det är som jag alltid sagt om Zlatan… han och Rasmus är ju totalt olika som spelare men påminner om varandra på det sättet att potentialen är enorm och att det är väldigt mycket upp till spelaren själv om han ska lyckas. I spelet utan boll är Rasmus världsklass redan.

Är sådan spelförståelse medfödd?

– Delvis. Men det har nog gjort honom gott att ha en tränare som Nanne Bergstrand. Landslaget spelar relativt likt Kalmar i försvarsspelet, Rasmus har fått en tydlig roll i laget och då är det lättare att lära sig läsa spelet.

 

På en Steg 4-kurs för tio år sedan uppstod en hetsig diskussion om riktningen på passningar i ett visst spelmoment. Skulle bollen slås mot någon av hörnflaggorna eller skulle man sikta centralt i banan? På ena sidan, och förespråkare för hörnflaggeideologin – instruktören Lars Lagerbäck. På andra sidan, en ilsket protesterande kursdeltagare – Rikard Norling, senare känd som AIK-tränare. Norling tyckte det var korkat att sikta mot någon av hörnflaggorna när mål gjordes mitt emellan dem. Ingen av debattörerna gav sig. De enades om att vara oeniga.

När jag talar med elittränare om Lagerbäck känns situationen igen. På tränarträffar är förbundskaptenen öppen för diskussion men låter sig aldrig överbevisas om att han är fel ute. Den gemensamma bilden är också att de stöter på en annan Lagerbäck än den som syns utåt i media; en betydligt rakare, hårdare och mer temperamentsfull Lagerbäck. När han pratar fotbollsideologi viker han aldrig en tum.

»Vi hade aldrig gjort det målet om Fredrik gjort sitt jobb. Det är ett bra exempel på att man inte ska detaljstyra allting – ju bättre s­pelare desto mer frihet måste de ha.«

Lars Lagerbäck minns inte situationen med Norling men medger att han kan vara »ganska kategorisk i de lägena«. Jag frågar om den fasta övertygelsen kommer från att han formades som tränare från mitten på 70-talet och framåt, när striden mellan Bob Houghtons nya idéer och Laban Arnessons mer traditionella svenska modell, var som hetast och man inte kunde unna sig lyxen att vela om vilket läger man tillhörde.

– Debattklimatet var ju annorlunda då, säger Lagerbäck. Tränare satt och flyttade kaffekoppar och saltkar på borden och bråkade om vilken taktik som var rätt. Jag hade tur. Efter att jag gått GIH jobbade jag en del som instruktör på Elitpojklägret, och var en del av förbundets verksamhet, samtidigt som jag genom att jag var kursare med Roland, som spelade i MFF, fick ta del av Bobs tankar.

Du har sagt att du blev helt »såld på Bobs tankar, spelmässigt men även träningsmässigt«. Vad var det som var så nytt?

– Tidigare bestod svensk träning av löpning, spel och så kanske lite skott. Bob bröt ut delar av spelet och gjorde vad man slarvigt kan kalla taktisk träning. Plötsligt stod de och nötte ett visst spelmoment i en halvtimme i MFF. Alla fick tydliga roller. Det var fascinerande att det kom en 27-åring till Sverige och uppfann något nytt. Än i dag har de ingen tränarlitteratur i England om renodlat zonförsvar så jag vet inte var Bob fick det ifrån. Jag har aldrig frågat honom hur, när och var han fick idén att ta bort markeringen men det var något som växte fram här och som sedan spred sig ut i världen.

Varför fastnade du?

– Ren logik: ju mer spelarna kan sin egen roll desto bättre. Men det var en otrolig polarisering på den tiden. Folk blev osams. Under några år fick jag inte jobba för förbundet, de rensade ut när den svenska modellen lanserades (förbundet bestämde centralt att Laban Arnessons filosofi skulle gälla).

Varför finns inte den här diskussionen tränare emellan i dag?

– Det finns så mycket basic i fotboll i dag, saker du aldrig kan komma bort ifrån. Det spelar egentligen ingen roll vilken spelidé du väljer, det är inte magic som det kan framställas ibland. Vet man till exempel att en spelare bara har bollen i en minut per match, så måste man tänka mycket på vad man gör när man inte har den. Och eftersom alla vet hur mål kommer till, så gäller det att undvika vissa saker i ditt spel och eftersträva andra.

Då talar du snabba omställningar – man ska inte tappa boll i fel lägen och försöka vinna den i rätt lägen?

– Ja. Matchen mot Österrike var tydlig. Vi tappade boll oftare än vi brukar eftersom många inte var vana vid vårt spel. Uppspelsfasen är naturligtvis viktig, och vi måste våga. Men spelarna ska också vara medvetna om att vi helst inte ska tappa bollen där. Ju mer du medvetandegör det, desto större chans till bra resultat. Det har ju funnits en trend i svensk fotboll där man har försökt efterlikna Arsenal och Barcelona, med att etablera ett mer passing game, men ska du vinna med ett sådant spel måste du vara individuellt skickligare än motståndarna på nästan alla positioner.

Är det inte bra att svenska lag försöker tänka i nya banor?

– Det är jättebra att man har olika idéer. Men oavsett måste du värdera om du kommer att nå framgång eller inte. Ta Holland. De är ett exempel på en fotbollskultur som har fastnat. Tittar du på holländska ligan i dag är det bara anfallsspel som gäller. Jag såg Volendam möta Ajax och det fanns inte tillstymmelse till att erkänna att man är sämre än motståndarna. Taktiskt spelar man likadant som om man skulle ha mött ett bottenlag. Så förlorade man med 5-1. Man gav bort matchen.

Så för svensk fotboll skulle det vara bättre om alla var ense om att vi är sämre än motståndarna och inriktade oss på ett spel där vi inte har bollen?

– Jag tror det har positiva effekter att vissa klubbar har velat något annat. Vi har fått tekniskt skickligare spelare. Men vi har också tappat något. Under en period kom det inte fram några bra backar alls, och det här var ju under en period när vi rasade på Europarankningen. Nu har vi börjat röra oss lite framåt på klubbnivå i internationell konkurrens igen.

För att vi har gått tillbaka till grunderna?

– Alltså, jag har inget emot att man satsar på passningsspel men du måste balansera det. Det ska finnas mycket av de här sakerna i talangutvecklingen men spelarna måste också lära sig att vinna. Det har vi tappat på vägen. Vi har inte heller fått fram spelartyper som Mjällby och Mild. Du måste ha spelare som vinner de små slagen också.

Landslaget följer i varje fall inte trenden. Under 2000-talet har internationell fotboll gått mot fler rättvända spelare som kommer från backlinje och mittfält med fart, och färre felvända, mötande anfallare. Du envisas med två forwards?

– All analys vi gjort tyder på att om du inte är bättre än motståndarna så är det en klar fördel att spela med två forwards. Då kan du alltid hitta en snabb omställning. Hamnar man trångt i uppspelen, där vi inte får tappa boll, ska spelarna kunna slå en passning rakt upp. Även om det är lite av en chanspassning har vi ändå en god chans att vinna den med två forwards. Möter man individuellt skickliga lag är det svårt att komma till målchanser med bara en spets.

Men Sverige är väl bättre än motståndarna ibland?

– Ganska ofta. Men jag tror inte på att trolla med spelidén beroende på motstånd.

Så spelidén sätts utifrån att vi ska gå långt i mästerskap och kunna slå de bästa?

– Jag tycker faktiskt att fördelarna med två forwards överväger även när man möter mindre bra lag. Ta Argentina när de mötte oss i VM 2002 med bara en man på topp. Vi har aldrig blivit så utspelade, jag tror de hade 50 inlägg mot oss men bara Batistuta i boxen. På mittfältet hade de bara små spelare som inte hann in. Mjällby och Jakobsson nickade bort allt.

Fast det var ju korkat av Argentina. Har man bara korta spelare ska man väl inte anfalla med inlägg från kanterna.

– Visst. Och när Crespo skulle in var jag övertygad om att coachen skulle ta ut en av mittfältarna och spela med två på topp. Men han bytte rakt av, med Batistuta. Det hedrar honom i och för sig. Han trodde på sin spelidé.

 

Lars Lagerbäck älskar konsekvens. Till och med när en argentinsk förbundskapten fattar ett galet beslut är det värt respekt eftersom han följer spelidén. Och till och med när saker blir rätt kan det någonstans störa om det sker på grund av brott mot uppsatta mönster. Som när Henrik Larsson gjorde mål mot Nigeria i VM 2002, tack vare att Fredrik Ljungberg var höftskadad, otränad och inte orkade tillbaka till sin försvarsposition – Sverige bröt bollen, Ljungberg fick passningen högre upp på plan än han normalt skulle ha fått och kunde frispela djupledslöpande Larsson.

– Vi hade aldrig gjort det målet om Fredrik gjort sitt jobb, säger Lagerbäck. Det är ett bra exempel på att man inte ska detaljstyra allting – ju bättre spelare desto mer frihet måste de ha. Men generellt gillar jag inte att Fredrik inte orkar tillbaka där. Det är så viktigt att inte släppa in mål. I EM senast tror jag 67 procent av matcherna vanns av laget som gjorde första målet.

Ett typiskt Lagerbäckskt svar: sakligt, grundat på statistik, tvärsäkert. Publik kan förbanna uteblivna mål i en VM-premiär, Lagerbäck sitter och är nöjd med spelet. Allsvenska tränare kan hålla brandtal om att det är dags att vårda passningsspelet i svensk fotboll, förbundskaptenen pekar på att det bara lett till sämre resultat internationellt. Andra landslag övergår till en anfallare, Lagerbäck håller fast vid traditionella två.

»Vi gjorde mer tokiga grejer med Tommy. Som när han bjöd in en körledare och hade körsång med killarna. Det var före Jamaicamatchen 1999. Helt sagolikt!«

Dock, i en intervju jag gjorde med honom för fyra år sedan, sa han: »Spelar du zonförsvar, som vi gör, har jag inte en tanke på att spela trebackslinje. Skulle vi välja att spela så i 90 minuter skulle vi få sämre resultat. Det är jag övertygad om.«

Lars Lagerbäck skrattar när jag läser upp raderna.

– Ja, och hade vi suttit här före EM hade jag sagt att jag har två käpphästar – alltid två forwards och alltid fyrbackslinje. Men när Roland och jag analyserade EM ändrade jag mig om fyrbackslinjen.

Varför?

– Vi tyckte vi hade spelarmaterial för 3-5-2, att det var värt att testa. Huvudanledningen var att vi ofta mötte lag med tre innermittfältare och behövde stärka där. Tidigare hade vi dragit ner en forward för att hjälpa till men då fick han lägga så mycket energi i försvarsspelet. Vi ville spara forwardens krafter och då blev det naturligt att lyfta upp en från backlinjen i stället.

Så om fyrbackslinje kunde bli trebackslinje kan två forwards bli en?

– Det ska mycket till… men visst, spelarmaterialet styr. Till och med jag kan ändra mig.

 

När jag frågade Lars-Åke Lagrell vilket minne som spontant kommer upp om han tänker på Lagerbäck svarade Svenska fotbollförbundets ordförande:

– Lasse är ingen person som gör att man har några spontana minnen av honom.

Sedan lade han till:

– Men det är fel att säga att Lasse är en tråkig jävel, som jag ibland hör insinueras. Han är en seriös person som skiljer på när han pratar om fotboll och när han är privat. Han har en go humor och är en trevlig kompis.

Jag återger Lagrells omdöme för Lagerbäck som nickar, lätt generad:

– Det var snällt sagt. Men jag har faktiskt förståelse för att folk tycker att jag är tråkig. Jag tycker själv att jag är tråkig i mitt umgänge med media och det beror på att jag väger mina ord så mycket eftersom saker jag sagt blivit förvanskade.

Han lyfter blicken och säger:

– Tydligen har Filip och Fredrik utsett mig till Sveriges tråkigaste person. Det brukar jag använda när jag är ute och pratar med sponsorer: »Ni ska inte förvänta er något av det här, för framför er står Sveriges tråkigaste man.« De har gett mig en jävla bra inledning. Jag får tacka dem för det.

Var det din seriösa eller humoristiska sida som kom till tals när du efter EM skickade brev till spelarna och skrev att det var det bästa mästerskapet hittills, »logistiskt sett«?

– Ja du, jag vet inte varför vi skrev så där, man sitter inte och väger varje ord.

Personligen kände jag att nu får han väl ändå ge sig med sin obotliga optimism.

– Nja, så medvetet var det nog inte. Kanske var det en liten pik till killarna för att vi ledare tyckte att vi hittat världens drömställe att bo på där nere medan spelarna inte tyckte att det var toppen på något sätt. Kanske fanns det med i tankarna.

Bilden av dig som seriös och tråkig sitter nog också kvar från den tid då du och Tommy Söderberg ansvarade för landslaget. Det var som om ni hade varsin roll.

– Vi gjorde mer tokiga grejer med Tommy. Som när han bjöd in en körledare och hade körsång med killarna. Det var före Jamaicamatchen 1999. Helt sagolikt! Det var en kille som körde Toner för miljoner i Globen, en oerhört dynamisk människa som fick med sig hela gänget. Pontus Kåmark, som normalt ville testa allt nytt, trodde det var Dolda kameran. Han stod bara och tittade upp i taket efter kameror.

Du hade inte vågat göra det i dag?

– Nej, jag tror inte det. Jag var skeptisk då också.

Det skiljer också en del från den gruppen som fanns då – med många rutinerade från VM -94, några unga – och den grupp du har nu. Framför allt har du den största stjärnan svensk fotboll någonsin haft i din trupp.

– Jo, den enda som är i närheten är väl Fredrik. Men Zlatan är större. Det är större hajp kring honom än någon annan spelare vi haft.

Är det svårt att få ihop? Å ena sidan världsstjärnan, å andra sidan gruppen…

– Nej, Zlatan har mognat och hans sätt att vara i landslaget har bara blivit bättre med åren. Han var mer frustrerad innan han blev ordinarie, då var han också mer inriktad på sig själv. Att vi utsåg honom till lagkapten tycker jag är det verkliga beviset på att han fungerar otroligt bra i gruppen. Jag beundrar honom – både som spelare och människa. Jag har aldrig träffat någon med en sådan personlighet. Även om han inte säger någonting så är han väldigt närvarande när han kommer in i ett rum. Han påverkar människor… jag vet inte hur jag ska förklara det, han har en otrolig utstrålning bara.

När ni mötte Ungern hemma i det här VM-kvalet blev jag förbannad för att han visade sin frustration med kroppsspråket så tydligt. Kan du säga till honom i de lägena?

– Ja, det kan jag. Vi försöker hela tiden påverka spelarna, det ska vara tummen upp i stället för negativa gester. Den här diskussionen fanns om Fredrik och den finns om Zlatan. Båda är duktiga fotbollsspelare som ställer höga krav på sig själv och sin omgivning.

Har du sagt ifrån någon gång?

– Inte på senare år. I svensk idrott är vi väldigt teamorienterade och det är bra, men jag tror att det också gör att vi reagerar starkare på sådant här än man gör i andra länder. Spelarna som lever utomlands tar säkert till sig en annan kultur, de måste visa att de hör hemma där.

 

Det landslag som är ett skyltfönster för spelarna är naturligtvis också ett skyltfönster för Lagerbäck. Och han är väl ansedd utomlands. Efter elva år på absolut toppnivå har han träffat de flesta kollegor som är något att ha i branschen. Han sitter också med i Jira Panel, gruppen som godkänner de högsta tränarutbildningarna – Pro Level – runtom Europa. På senare år har han bland annat varit i England, Skottland, Belgien, Danmark och Österrike för att övervaka utbildningar. Och i december var han inbjuden av världsmästartränaren Carlos Alberto Parreira till ett stort fotbollskonvent i Rio de Janeiro och föreläste för 800 brasilianska tränare på temat: »Hur jag jobbar med svenska landslaget«.

Medarbetare på förbundet tycker det är synd att Lagerbäcks höga status utomlands inte kommer fram oftare i svensk media. Lagerbäck själv rycker på axlarna och säger att det antagligen »inte säljer några tidningar«, dessutom är han glad ju mindre som skrivs. Han vill helst fokusera på vårens VM-kvalmatcher.

»Jag hade mitt senaste klubblag 1989, det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg hur det var. Men jo, det skulle vara kul att testa igen innan man slår igen sina ljusblå.«

Det har varit en turbulent höst och vinter. Efter EM slutade Fredrik Ljungberg, Marcus Allbäck och Niclas Alexandersson. Samtidigt har ordinarie spelare som Tobias Linderoth, Erik Edman, Anders Svensson och Johan Elmander varit skadade. Och så en innebandyspelande lagkapten på det. Dessutom: i den kommande bortamatchen mot Portugal är Zlatan Ibrahimovic avstängd.

Jag frågar om Lagerbäck blev förvånad över portugisernas försiktighet i förra mötet.

– Nej, säger han. Det känns som att de resultat vi haft genom åren gjort att även bra lag har respekt för oss.

Hur blir det i returmötet, tror du?

– Det verkar som att de har samma respekt för oss som senast. I träningslandskampen mot Finland använde de försvararen Pepe som innermittfältare. Skälet till det måste vara att de hade vår match i åtanke och det visar att de är rädda för oss. Men visst, det är hemmaplan och oavsett var Pepe spelar så kommer de att försöka dominera matchen.

Vad tänkte du när Henrik Larsson började spela innebandy i vintras?

– Det är helt och hållet upp till honom. Henrik har inte svikit någon. Om jag varit tränare för Helsingborg hade jag väl velat ha ett beslut så tidigt som möjligt men om jag sedan hade varit så tuff mot Henrik att jag hade satt en deadline, det vet jag inte.

Du kunde ju ha gjort det som förbundskapten. Det är ändå din lagkapten.

– Nej, nej. Det har ingen betydelse om han är lagkapten eller inte. Henrik måste få bestämma över sin framtid själv.

Din egen framtid har du talat mer öppet om på sista tiden. Känner du att det börjar gå mot sitt slut med landslaget?

– Rent logiskt borde det väl ha gjort det för länge sedan. Jag har kontrakt över VM och efter det fortsätter jag gärna med fotboll om jag känner det som jag känner i dag. Får jag en fråga från förbundet ska jag överväga det. Får jag en fråga från någon annan ska jag tänka på det.

Saknar du den dagliga träningen och kontakten med ett lag?

– Jag hade mitt senaste klubblag 1989, det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg hur det var. Men jo, det skulle vara kul att testa igen innan man slår igen sina ljusblå.

Är du inte för bortskämd efter elva år i landslaget? Men du kanske tar över United efter Ferguson?

– Ja, då blir det inte så mycket sämre spelare. Men den risken eller chansen är obefintlig. Jag tror inte svenska tränare har den statusen utomlands. Jag är säkert bortskämd. Så det kommer att bli en kontrast förstås.

Du är inte rädd att förstöra ditt goda rykte genom att missa VM i Sydafrika?

– Man hör det där ibland. Jag vet ju vad vi har presterat och ser man det krasst, rent statistiskt och historiskt, är det mer unikt att kvalificera sig till fem raka slutspel än att missa ett.

Lagerbäck skakar på huvudet och skrattar:

– Missar vi VM kommer säkert snacket om att jag borde ha insett att jag var slut efter Österrike/Schweiz. Men ska jag vara helt ärlig struntar jag faktiskt i det.