När Jonas Eriksson för pipan till munnen och blåser för halvtid infinner sig en lättnad uppe i ledningshytten högt upp på Råsundas östra läktare. Genom det fem meter breda panoramafönstret har arenabefäl, brandbefäl och klubbarnas säkerhetssamordnare bevittnat den första halvleken. Ingen av de tio personerna har följt spelet speciellt noga.
AIK:s säkerhetschef Henrik Koch har i vanlig ordning varit upptagen med att dirigera sitt manskap. I likhet med tränarna nere vid avbytarbåsen ställs han under varje match inför en drös av taktiska avväganden. I höger öra sitter en öronsnäcka och under hakspetsen dinglar en liten mikrofon. Sambandsmännens och ordningsvakternas rapporter har strömmat in i örat och bildat en helhetsbild av vad som pågår i arenans skrymslen. En del har han förstås också sett själv. När en ensam bengal sprakade rosa rök från djurgårdsklacken på södra läktaren lutade han sig över kamerakillen Leo Alariksson och bad honom skaffa fram närbilder som kunde identifiera den skyldige.
Koch belönar sig med en burk mineralvatten. Första halvlek har trots allt varit ganska lugn. Mest hetsig blev stämningen i hytten när Kennedy Igboananike bredsidade in 1–0 bakom AIK:s målvakt Ivan Turina och Djurgårdens säkerhetschef Daniel Bergström ställde sig upp och vrålade ut sin glädje. När Henrik Koch skakade på huvudet bad Bergström om ursäkt: »Det är så jävla svårt att hålla sig bara.«
Plötsligt smalnar Kochs ögon av. De välputsade lackskorna far raskt över golvet och han fattar en kikare som han riktar mot Norra stå, där de mest hängivna AIK-fansen håller till.
– Jocke, kolla ryttargångarna, säger Koch. De börjar dra på sig huvor nu.
Joachim Reuterborg, Kochs högra hand, lägger ifrån sig den chokladboll han njuter av och för walkie-talkien till munnen:
– Man håller tydligen på att sätta på sig maskering ovanför ryttargången.
Polisens arenabefäl Daniel Hedman ställer sig upp bredvid Henrik och drar sin kikare:
– Det tyder på att de ska bränna något.
– Tack! säger Henrik sarkastiskt. Tack för samverkan.
De ser supportrar dra rånarluvor och vira halsdukar över sina ansikten. Några har också satt på sig en Lars-Åke Lagrell-mask.
Henrik Koch funderar. Ska han sända dit personal för att konfiskera eventuella bengaler och riskera ett upplopp? Han står tyst några sekunder innan han bestämmer sig.
– Jocke, skicka inte upp någonting.
Den andra halvleken hinner bara börja innan ett flammande pärlband sätter kvällshimlen i rosa brand. Längs hela AIK:s kortsida, precis intill kravallstaketet, blossar en tät radda bengaler. Djurgårdssidan svarar direkt. Domaren Jonas Eriksson kommenderar lagen från planen och spelarna försvinner ner i Råsundas katakomber. Henrik suckar men är i bedrövelsen tacksam för att fackelbärarna valt att stå så långt fram – längst ner vid staketet är inte risken lika stor att någon skadas. Bengalerna brinner ut en efter en och det mäktiga skenet ersätts av en tät, växande rök. Slöjorna flätar sig snabbt samman till ett dimgrått, ogenomträngligt virrvarr.
Joachim Reuterborg lägger händerna bakom nacken och lutar sig tillbaka i stolen.
– Nu ser man ju inte ett jävla skit.
Henrik Koch talar långsamt in i mikrofonen.
– Bosse, Bosse, A1, vad säger domaren?
Inget svar.
AIK:s säkerhetschef tar sig för ansiktet, likt en bedrövad börsmäklare som just sett marknaden kollapsa. Gjorde han fel, skulle han försökt avstyra eldningen? »Äh«, tänker han. »Stannar det vid det här så är det ändå okej.« Då hör han första knallen från djurgårdsläktaren. Henrik Koch sväljer hårt. Några sekunder senare smäller det igen.
Tio dagar tidigare på Råsunda. Jag träffar Henrik Koch på en öde arena. Solen står högt över den välansade mattan där gräsklipparen gör prydliga linjer. Koch är ledigt klädd i jeans, vita sneakers och svart vindjacka med huva. Stefan Cårebo, Råsundas arenachef, kommer lunkande längs sidlinjen.
– Tjena! säger Koch. Du, jag skulle behöva ha hjälp den nittonde. Staketbyggarna måste komma in.
Genom att smälla upp extra fållor lättar man på trycket. Insläpp och visitering går snabbare.
– OK. Man skulle kunna plocka bort några p-rutor på söndagen, säger Cårebo.
– Eller så kan jag be tifobevakarna göra det.
– Gör det. De är ju ändå här.
Stefan Cårebo vänder sig mot mig.
– Vi lämnar inget åt slumpen, fast det är svårt att gardera sig mot en människas verk. Finns det folk som vill hitta på jävelskap så gör de ju det.
Bakom honom, längs långsidan, löper räckan av reklamskyltar. Ovanför skyltarna sitter en snubbeltråd som sattes upp efter att fans stormade planen under vänskapsmatchen mellan Brasilien och Ghana 2007.
– Så är det alltid, säger Henrik Koch. Någon upptäcker en lucka i våra rutiner. Så åtgärdar man det bäst man kan. Fast nu kan jag inte tänka mig att det är mycket kvar.
– Vi skulle kunna bygga ett fort, men är det det vi vill ha? inflikar Cårebo.
De spatserar upp till västra läktaren. Högt upp på den norra delen, där Canal Plus studio ligger under matcherna, hukar Anders Gustafsson och Roine Berglund från säkerhetsföretaget Confidence över en svart portfölj i hårdplast. Gustafsson öppnar väskan, avlägsnar en blygrå skumgummiplatta och kontrollerar innehållet. En kort nick bekräftar att allt är på plats: kablar, en mus, två switchar och en Avigilonkamera med ett väl tilltaget teleobjektiv. Underst ligger en oansenlig svart laptop.
– Det här systemet har en unik prestanda. De byggs per beställning, ingen hyllvara precis, förklarar Anders Gustafsson allvarligt.
I den grå betongen sitter två kamerastativ monterade. De är riktade mot Råsundas norra läktare. Gustafsson förklarar att den här typen av kameror är enda sättet att »rå på den problematik som finns på svenska idrottsarenor«.
– Med 16 megapixel kan vi täcka en yta med två-, tretusen åskådare och få bildkvalitet för identifiering av varenda en, både i realtid och i lagrade bilder.
Chelsea har samma system. På Stamford Bridge är varenda fläck täckt. Londonklubben zoomar regelbundet in årskortsinnehavarnas platser för att kontrollera att ingen obehörig nästlat sig in. Men Sverige är inte England och AIK har inte råd att matcha Chelseas system. De få kameror klubben förfogar över utnyttjar man strategiskt.
– Vi får rikta dem mot det vi vet är orosplatserna, förklarar Koch.
Cårebo skrynklar ögonen irriterat när han talar om Svenska fotbollförbundets kameraregler.
– Vi i Allsvenskan ska ha övervakningskameror men de behöver inte vara av bättre kvalitet än på bensinmacken. Det finns inte angivet. Gissa vad klubbarna gör då.
Han slår ut med händerna i en retoriskt frågande gest.
– »Ska vi köpa en anfallare eller ett nytt kamerasystem… öh?«
Avigilonsystemet debuterade på Råsunda under förra höstens derby mot Djurgården. Med hjälp av kameran i väskan kunde AIK identifiera tio personer som tände bengaler. Samtliga fälldes för brott mot ordningslagen. Utrustningen är mobil och kan tas med också till bortamatcherna.
– Vi hade nytta av det i Göteborg senast, där någon av våra grabbar hade kastat in en flaska. Vi spolade tillbaka bandet tills förövaren stod med flaskan i handen, säger Koch.
AIK hade däremot inte med sig kamerasystemet till bortamatchen mot Syrianska och kunde därför inte identifiera den person i klacken som slängde in smällaren mot assisterande domaren Daniel Wärnmark. AIK tilldömdes förlust med 0–3 och böter på 150 000 kronor.
Efter Malmö FF:s haveri mot Djurgården i somras – där den som kastade knallskotten som bröt matchen aldrig kunde identifieras för att flera kameror på den nybyggda arenan inte fungerade – finns det inte utrymme för fler misstag. Derbyt mellan AIK och Djurgården om tio dagar blir ett eldprov inte bara för hemmaklubben utan också för svensk fotboll. Klarar man överhuvudtaget av att arrangera en stormatch utan att den avbryts? Och om den avbryts, får man tag i den skyldige?
För Henrik Koch handlar veckorna före derbyt om underrättelsearbete. Han samlar in information från supportrar, supporterpolis och andra kontakter.
– Jag behöver veta vad för sorts tifo det blir. Och den tysta aktionen, vad händer efter den? Blir det bengaler då? Kommer de att använda overheadflaggor, ska arenan utsmyckas kvällen innan, och kommer jag i så fall att behöva nattbevakning? Finns det någon hotbild mot träningsanläggningarna? Kommer lagen i »färgade« bussar så att alla kan se vilken klubb som färdas i dem?
Om Koch inte lyckas förebygga problemen ska han åtminstone haffa de personer som ligger bakom dem, det har han gett sig fan på.
Anders Gustafsson tycker synd om fotbollsklubbarna.
– Man kommer aldrig att få bukt med det här förrän man kan identifiera den som gjort fel, och kan ställa denne till svars. Nu straffar man någon annan istället – klubbarna.
Koch nickar allvarligt:
– Man borde ge filmmaterialet till det där programmet Efterlyst och säga till TV-tittarna: Den här personen har förstört för er klubb. Vem är det? Du hade ju fått tusen samtal alltså.
I ett försök att råda bot på den deppiga stämningen påminner Stefan Cårebo om att det finns en övergripande åtgärd som faktiskt garanterar en fredlig tillställning.
– Så länge AIK vinner så är det lugnt.
– Precis, flinar Koch. Gäller bara att få alla andra lag att förstå det också.
Cårebo garvar.
– Ja, »lägg er så blir det lugnt«.
Anders Gustafsson skuttar uppför en trätrappa och pluggar in en sladd i vägguttaget. Han ringer teknikern Roine som förflyttat sig till södra delen av den västra läktaren. Roine slår på kameran som är riktad mot södra, där Djurgårdens klack kommer att stå under derbyt.
– Vi har bild, klockrent, säger Koch och ser lättad ut. Händer det något på derbyt ska det inte kunna misstolkas vem det är.
Det är inte konstigt att Koch är rädd för att göra bort sig. Säsongen har redan dömts ut av tidningar och TV. Efter en Malmöhuligans attack mot Helsingborgs målvakt Pär Hansson körde Sportbladet en nattsvart förstasida med domedagsrubriken: »Så. Oerhört. Sorgligt.« Medias huvudskakningar har påverkat opinionen. »Klubbarna måste ta sitt ansvar!« har varit säsongens mantra.
I somras drog TV4, Ericsson, Swedbank och Svenska Spel igång kampanjen Stoppa läktarvåldet. Upprinnelsen var en opinionsundersökning från Novus där drygt 2 000 personer intervjuades om sin inställning till fotboll och läktarvåld. Resultaten visade att var fjärde person avstår från att gå på fotboll på grund av rädsla för bråk och stök, och varannan fotbollssupporter vågar inte längre gå på högriskmatcher som Stockholmsderbyt.
På Stockholms Stadion är det fullt krig. På löparbanorna slåss 300 personer med påkar i den orange färg som huliganer världen runt gjort till sin egen, inspirerade av bråkstakar som brukade vända ut och in på bomberjackorna och slåss med det brandgula fodret synligt. Tillhyggena på löparbanorna svingas med full kraft och träffar ansikten, ben och axlar.
Ändå är det ingen som förfäras. Kombattanterna är mellan fyra och nio år. Påkarna är uppblåsbara leksaksbatonger tillhandahållna av en av matchens sponsorer. Det råder i själva verket en påtaglig familjestämning på Stadion denna söndagseftermiddag då Djurgården tar sig an bottenrivalen Trelleborg. Eric Saade skvalar ur högtalarna medan maskoten Järnkaninen går ner på knä och sträcker fram handen mot en blyg kille i fyraårsåldern. Det rasslar från fussballspel och precis bakom målet svajar tre hoppborgar som det hänger klasar av barn från.
Patrik Asplund gör en gest över folkhavet.
– Det skulle inte funka att springa omkring och vara full här, då skulle du känna dig ganska dum, säger han.
Asplund är nästan två meter lång och extremt vältränad. Jackan med Djurgårdens emblem spänner över ryggtavlan. Han ser ut som en äldre, mer biffig Cristiano Ronaldo med sitt mörkbruna hår och sin pojkaktiga uppsyn. Hoppborgarna är hans verk. Det är ett av de initiativ han har tagit som ansvarig för Djurgårdsandan – klubbens storsatsning på positiv supporterkultur. Fram till 2006 fanns det knappt några kringarrangemang runt Stadion. Området utanför den olympiska gamla arenan – kal och steril betong – »nästan uppmuntrade till gruff«, som han uttrycker det.
Patrik och hans kollega Daniele Fava traskar mot det vita medlemstältet där folk sorlar och dricker öl ur plastglas. Trots att det är måttligt med folk på arenan tar den trehundra meter långa promenaden till ståplatsläktaren nästan tio minuter. Duon stannar ständigt till för att hälsa på folk.
– Tjabba!
Asplund skakar hand med en man i 40-årsåldern och klappar sonen på huvudet.
– Hade ni kul på Djurgårdsdagen igår?
Den lille killen rodnar som svar. Asplund tittar upp på fadern och skakar roat på huvudet.
– Fan, alla gamla Blue Saintsare har blivit farsor.
Patrik Asplund har gjort en anmärkningsvärd resa från ljusskygg periferi till klubbens kärnorganisation. På 80- och tidiga 90-talet var han aktiv nazist och sångare i det nationalsocialistiska bandet Midgårds söner. Samtidigt ingick han i Järngänget, en falang Djurgårdensupportrar som gjorde sitt yttersta för att knuffa ner AIK:s fajters från tronen.
Djurgården hade stora problem med sin våldsamma svans, på och utanför läktaren. Terror-Tommys tjurrusning 1995, då han tog sig in på plan och hoppsparkade mot domaren Anders Frisk, var ingen isolerad händelse. Efter ett våldsamt upplopp i Göteborg 1996 klippte klubben bandet med supporterföreningen Blue Saints och började porta våldsamma fans. Djurgårdens dåvarande säkerhetsansvarige Albert Thörsleff frågade Patrik Asplund, som då hade lämnat det våldsamma livet bakom sig, om han kunde tänka sig att »styra upp situationen«.
Asplund ler när han berättar om hur han reagerade på förslaget:
– »Är du dum«, sa jag till honom. »Det kommer att bli avrättning i pressen om en gammal nazist blir ordförande för supporterföreningen.«
Ändå tackade han ja. Han bytte namn på föreningen – Blue Saints blev Järnkaminerna. Sedan drog han igång bolaget Järn & Kamin AB, och gjorde sin klubb till en föregångare inom merchandise.
– Jag ville visa upp vad supporterkultur också kunde vara. Det fanns inget då. Enda sättet att synas, att göra något för sin klubb, det var att hitta på skit.
I dag är Patrik Asplund heltidsanställd i Djurgården. Han föreläser om klubbens värdegrund och arrangerar drive-in-fotboll, en organiserad spontanidrott för barn och ungdomar i Stockholms förorter. Asplund sköter också klubbens program för alternativa avstängningar – supportrar som misskött sig får jobba för Djurgården under avstängningstiden. Men det kanske allra viktigaste jobbet sker efter arbetstid. Asplund tränar boxning nästan varje dag i Djurgårdens hall på Norra Agnegatan. Där får han chans att nå alla sorters supportrar på deras villkor. En del lyssnar på honom för att han brutit med våldet, andra för att han en gång var en del av det.
– Det får inte bli något skit på derbyt och det säger jag till folk. Jag trycker hårt på att vi har det dåligt ekonomiskt, att vi ligger jävligt stökigt till. Du vet, vädjar till klubbkänslan.
För att förtränga nervositeten inför matchen har Asplund varit på bio med dottern under eftermiddagen. Han tar fram en skrynklig biljett, Smurfarna i 3D, ur innerfickan. Tidigare hände det att han förvarade yxskaft där.
– Vill du påverka någon behöver du skapa relationer. Ordningsvakter och kameror ändrar ingenting men om jag står där och säger »lägg av, vad fan pysslar du med?«, då tar det på ett helt annat sätt. Jag är en av grabbarna. Om jag skulle sätta på mig radioapparat och bricka skulle folk sluta prata med mig.
Matchen blåses igång men det märks inte. Det förlösande vrål som förkunnar att spelet börjat kommer aldrig. På och kring arenan sitter upptejpade A4-ark som förklarar tystnaden. Genom att hålla käften de första tio minuterna protesterar fansen mot allt det man anser har skadeskjutit fotbollen: enskilda individers illdåd, kollektiva bestraffningar på otydliga grunder, politiska beslut som gör det svårare att gå på fotboll och medias »oproportionerliga rubriker och allmänna hetsjakt«.
»Det spelar tyvärr ingen större roll hur man ligger till inför ett derby. Där är det de små grejerna som kan skapa irritation.«
Med tio minuter spelade bryter Stadion ut i ett unisont vrål. Daniele Fava slår sig för bröstet med knuten näve, Asplund applåderar uppfordrande innan han låter blicken vandra över läktaren.
Det blir en lugn dag på jobbet. Det värsta som händer är några brölade könsord när Pa Dembo Touray istället för att tippa bollen ut till sidan släpper en kostsam retur rakt ut.
När debuterande dansken Nicolaj Agger stänker in kvitteringen i 30:e minuten med ett oväntat markskott intill bortre stolpen tar Daniele Fava tre steg i sidled och kramar om Asplund hårt.
– Visa hjärta, vrålar han och slår sig för bröstet.
Det gör hemmalaget. Matchen utvecklar sig till en thriller där inbytte Kennedy Igboananike gör hattrick. Efter slutsignalen och 4–3 till hemmalaget är Asplund mer lättad än segerrusig.
Han inser att resultatet kommer att ha en positiv inverkan på derbyt. Segern gör att kniven lämnar klubbens strupe, åtminstone en aning. Det minskar risken för bråk.
– Fast, säger Daniele Fava, det spelar tyvärr ingen större roll hur man ligger till inför ett derby. Där är det de små grejerna som kan skapa irritation. Någon som vägrar spela ut bollen, eller en domare som tar ett felbeslut. Då smäller det direkt.
Våld och oroligheter kring och på svenska fotbollsarenor är inte något nytt problem. Redan 1906 urartade en match mellan Västerås SK och IFK Köping i rallarsvingar sedan arbetarna i hemmapubliken upptäckt en strejkbrytare i bortalaget. Hundra år senare – efter otaliga kravaller, Terror-Tommy och dödsmisshandeln av IFK Göteborgssupportern Tony Deogan – letar fotbollen och samhället fortfarande efter sätt att hantera problemet.
I våras gav regeringen moderatpolitikern och landshövdingen Per Unckel det otacksamma uppdraget att en gång för alla utreda huliganismen och läktarvåldet. Unckel förklarade att han inte var »någon dussinutredare«. 2013 skulle konkreta lösningar på huliganismen presenteras och redan hösten 2011 skulle ett smakprov anlända. Men 2011 har handlat väldigt lite om lösningar på problemet. Istället har det faktum att svensk fotboll slagit rekord i avbrutna matcher – tre stycken hittills – hamnat i fokus. Och när klubbarna tvingats försvara sig har deras representanter i allmänhetens ögon framstått som Anders Carlberg på speed. Liksom grundaren av aktivitetshuset Fryshuset hänvisar de till dialog med ungdomarna istället för hård bestraffning. Media och allmänhet har svarat med pekpinnar och fördömanden. När Robert Aschberg på sensommaren tog upp ämnet i Radio 1 hade programmet rubriken: »Varför daltar Fotbollssverige med huliganerna?«
Spelarna har också debatterat problemet. Malmö FF:s Dardan Rexhepi fick nog efter den avbrutna matchen mot Djurgården och sade till Dagens Nyheter att ett kraftigare ställningstagande från spelarnas håll kunde vara en väg framåt: »Man måste göra något radikalt och något måste ske. Kanske en strejk, från spelare och klubbar.«
Långtifrån alla spelare delar uppfattningen. De flesta tycks inte våga eller vilja ta ställning. Andra går steget längre och stöttar fansen. När AIK på sin hemsida gick ut och fördömde dem som kastat in saker och tänt bengaler i derbyt mot Hammarby 2008 protesterade AIK-spelaren Bojan Djordjic: »Jag är ett fan själv, jag vet hur man blir när saker och ting inte går ens väg. Det är inte rätt, men jag tänker aldrig kritisera AIK:s fans.«
Runt en radda bord i ljust trä sitter 16 personer och dricker morgonkaffe ur pappersmuggar. Det är fem dagar till derbyt och representanter från AIK, Djurgården, polisen och brandförsvaret har samlats till säkerhetsmöte. Henrik Koch, klädd i prydlig vitsvartrutig skjorta och jeans, leder diskussionen. Bredvid honom sitter AIK:s evenemangsansvarige Lasse Pettersson.
– I dag har vi med årskort sålt ungefär 20 000, meddelar Pettersson. Jag skulle tippa att det blir ungefär 28 000 till slut.
Henrik Koch stöder hakan på högerhanden och låter pekfingret löpa upp längs med kinden.
– På södra finns lite plats kvar. Ja, utan att raljera alltså…
Koch ler spjuveraktigt mot Djurgårdens evenemangsansvarige Mats Jonsson som sitter på andra sidan bordet. Jonsson ler:
– Djurgårdare är ett speciellt släkte, vi kommer gärna till arenan och köper biljett.
Stefan Hector, en man med rakad skalle och kortärmad ljusblå polisskjorta med gyllene axelklaffar, kommer att leda polisinsatsen. Han vill till varje pris undvika trängsel.
– Från vårt perspektiv är det viktigt att matchen startar på utsatt tid.
Supporterpolisen Jens Lindgren nickar instämmande.
– Trängseln i våras, det var obehagliga scener. Poliser som blev upptryckta mot väggen och folk som fick panik.
Fotbollförbundets matchdelegat Christian Welander bryter in och frågar hur det ser ut med kringarrangemang. Finns det tillräckligt för att skapa en trevlig inramning?
– Vi har ungdomslag som kommer att dela ut flyers gemensamt. Sedan kör vi AIK-förspel på Solna torg, svarar Koch.
Fredrik Segerblom, event manager för Djurgården, fyller i:
– Vi kommer att ha hoppborgar och skottborgar och allt vad det heter. Sedan har vi en DJ som spelar musik så att det blir folkligt och trevligt, så vi skrämmer bort buset.
Koch reser sig och går fram till den färgglada arenaskissen på väggen.
– Tårtbitarna 101 och 324 är bortplockade, det är frizoner.
– Ja, det får inte hända igen att folk kommer dit och hetsar, säger Jens Lindgren. Ska man sätta upp skynken, hjälper det?
Arenachefen Stefan Cårebo nickar lugnande:
– Det bästa är om det är ett naturligt inslag, vi ber tifogrupperna sätta upp något så att det inte provocerar.
Sedan övergår de till att avhandla säsongens stora gissel: pyroteknik.
– Vi kommer att gå ut på alla samlingsplatser och påminna om att det inte är OK, säger Diana Sundin, Västerortspolisens presstalesman. Så att det inte blir »aha, det visste inte vi« sen.
Supporterpolisen Lindgren förklarar att det är god stämning bland AIK:s supportrar men säger att det fortfarande finns folk som vill visa att de kan ta in grejer. Stefan Hector lyfter blicken från sina papper och förklarar att hotbilden är tre på en femgradig skala, en normal skattning av ett Stockholmsderby.
– Att det är så mycket poliser beror på vår egen arbetsmiljö. Det var många poliser som hade det jävligt kärvt på derbyt i våras.
Matchdelegat Welander påminner om att det är samma läge som då – slängs det in något så blåses matchen av, kommer det in mycket så bryts den helt. Henrik Koch berättar att klubben förberett en vädjande text till speakern om det händer något.
Jens Lindgren avbryter honom:
– Kan man inte få en spelare att ta snacket? Jag gick mycket på hockey på 80-talet, då tog Peter Gradin micken när det var tjafs. Jag förstår att spelarna är i sin bubbla och så, men vi är faktiskt där för att de ska kunna tjäna sina pengar.
Mats Jonsson nickar ivrigt.
– Det finns inget i regelverket som förhindrar det. Jag är för att spelarna används.
Koch nickar fundersamt. Stefan Dellså, som biträder Per Unckel i »huliganutredningen«, föreslår att spelarna ska gå ut redan före avspark och ta avstånd från bengaler och smällare. Koch lägger huvudet på sned och skrynklar ansiktet i en skeptisk min.
– Varför väcka den björn som sover, känner jag. Vi har ju haft det så lugnt.
Mötet avrundas med att matchdelegaten Christian Welander ställer sig upp och tar ordet.
– Jag vill bara betona det här samverkansarbetet som klubbarna gör… ni ska ha all cred, för det glöms så lätt bort annars.
När jag pratar med utredaren Stefan Dellså efter mötet tar han vid där Welander slutade. Han håller med om att klubbarna sköter sina uppgifter.
– Man säger alltid att klubbarna gör för lite. Efter att ha varit med ett tag… alltså, man kan inte säga att de är nonchalanta. Det är väldigt bra samarbete mellan klubbarna. Säkerhetsorganisationerna är i regel professionella och stora ekonomiska resurser läggs på säkerhet.
Den sporttokige 65-åringen skulle egentligen ha njutit av sin pension nu. Istället far han runt mellan skrivbord, fotbollsarenor och möten för att för statens räkning skapa sig en bild av de problem som skyfflas in under paraplybeteckningarna läktarvåld och huliganism.
– I utlandet tror man ju att det är fruktansvärt i Sverige. Tre avbrutna matcher. När man förklarar varför matcherna avbrutits säger de: »Det där hade vi aldrig blåst av för.« Det finns problem. Men klubbarna, jag vill verkligen trycka på det alltså, klubbarna gör vad de kan.
Så om klubbarna sköter sig, var är det då det brister?
En rapport som Brottsförebyggande rådet gjorde 2008 visar att det finns ett skriande behov av samordning. Malmös kamerafadäs i somras är en plågsam illustration av de glapp som finns mellan föreningarna och de regler som förbundet och klubbarnas egen intresseorganisation Svensk Elitfotboll satt upp. Kameran fungerade inte, vilket berodde på rent slarv men också på de högre instansernas obefintliga krav på utrustningen. När Malmö och Djurgården väl ställdes inför faktum var de överens om att det mest rättvisa vore att återuppta matchen där den avbröts, vid ställningen 1–0 till Malmö. Men det strider mot reglerna. Förbundets disciplinnämnd beslutade att matchen skulle spelas om från början.
Det finns fler exempel. Inför den ångestfyllda kvalmatchen mot Assyriska i november 2009 instruerade polisen hemmalaget Djurgården att inte ingripa om det utbröt vad polisen kallar en »positiv planinvasion« – där spontant glädjefnatt ligger bakom stormningen. Klubbens ordningspersonal följde direktiven och fick vackert se på när deras fans sprang in på planen och en av Assyriskas spelare åkte på stryk. Trots att man hade gjort som man blivit tillsagd straffades och bötfälldes klubben av förbundet. Och som lök på laxen: klubben identifierade den skyldige men filmen från övervakningskameran var av så dålig kvalitet att mannen tog tillbaka sitt medgivande.
Brottsförebyggande rådets rapport konstaterade också att rättsväsendet släpar efter. Klubbarna har inte de medel de skulle behöva. Lagen om tillträdesförbud är fortfarande tandlös. När någon blir avstängd ger polisen klubbarna ett namn och inget mer. Klubbarna har därför ingen möjlighet att mota risksupportern i grind. Undantaget är Djurgården som har fått dispens från personuppgiftslagen och därför kunnat upprätta ett så kallat huliganregister. Förslaget om anmälningsplikt, vilket innebär att personer med tillträdesförbud måste anmäla sig på en polisstation under matchdagen, röstades igenom av riksdagen i somras men beräknas inte träda i kraft förrän 2013.
Summa summarum: klubbarna slår ut med händerna och säger att de inte kan göra mer eftersom de inte får hjälp av polisen att hålla kända bråkstakar borta från arenorna. Polisen anser sig i sin tur bakbunden av juridiken som inte tillåter dem att sätta in de motmedel de skulle vilja. Fotbollförbundet anser att en match är klubbarnas ansvar och bötfäller dem när saker går snett.
Ovanpå allt detta finns det ett definitionsproblem. I debatten som rasar bakas pyroteknik, inkastade föremål, firmaslagsmål och dyr polisbevakning ihop till ett enda stort svävande supporterproblem. Djurgårdens Patrik Asplund menar att ett första steg mot en lösning är att i varje fall börja skilja äpplen från päron.
– Det blir så fel ingångsvärde när man säger att man ska bekämpa något man inte ens kan definiera. Huliganism, vad är det? Det är bättre att koncentrera sig på att få bort individer som förstör för klubben, det arbetet kan du mäta.
AIK:s Henrik Koch håller med.
– Vi klubbar kan inte göra så mycket åt att 150 AIK:are och djurgårdare åker till en grusgrop i Arboga och slår sönder varandra. Problemet på arenorna har inte med huliganism att göra, problemet är snarare enskilda ungdomar. Vad klubbarna kan göra är att se till att man haffar den person som ställer till det. Sedan är det alltid svårt att gardera sig mot enskilda idioter. Har du lagt en smällare i kalsongen eller i BH:n så kommer du antagligen in på arenan obemärkt. Vi skulle kunna rå på det vid insläppet och tvinga alla att ta av sig skor och byxor men hur många skulle komma då?
Utredaren Stefan Dellså håller med. För att vidga vyerna ska han inom kort besöka arenor i Tyskland och England.
– Det är inte bara att åka till England och kopiera vad de har gjort. De har mycket hård lagstiftning. England har höga biljettpriser och har tagit bort ståplatserna vilket gjort att det inte längre är samma stämning. I Tyskland har man däremot lyckats behålla den genuina supporterkulturen samtidigt som man fått bort våldet. Och det är en viktig del av vårt uppdrag, att värna en trevlig supporterkultur. Den delen av uppdraget glöms ofta bort. Istället hamnar fokus på att kroppsvisitera och punktmarkera den vanliga supportern.
Alla jag talar med dagarna före derbyt är ense: den uppiskade stämningen beror på att folkopinionen har stämplat 2011 som en skandalsäsong. I princip alla säger också att det är fel. De tre avbrutna matcherna är inte något bevis för att läktarvåldet eller huliganismen ökar, utan snarare resultatet av att förbundet sänkt toleransnivån för pyroteknik.
Inför årets allsvenska påminde förbundet om att pyroteknik – som varit förbjudet på arenorna sedan 2009 – inte är tillåtet och att domarna har rätt att avbryta matchen vid oroligheter på läktarna. När direktiven efterföljdes och matcher började brytas slogs händelserna upp som skandaler i media.
Därmed drog en ond cirkel igång. Rapporten från Brottsförebyggande rådet – som både Patrik Asplund och Henrik Koch bidrog till – klargör att medias vinkling av läktarproblematiken får konsekvenser.
– Många beslutsfattare bedömer situationen efter hur media målar upp den, som en farsot, säger Koch. Därför reagerar klubbar och polis på ett visst sätt, för att man vill blidka tidningar och TV. Man vill visa handlingskraft och det är ett problem i dag. Alla vill gå i bräschen.
Stefan Dellså var på plats när IFK Norrköping och Djurgården möttes på Nya Parken i slutet av augusti. Polisen hade villkorat matchtillståndet med att klubben skulle ha larmbågar. Totalkostnaden för metalldetektorerna uppgick till 300 000 kronor. Efteråt förkunnade polisen stolt – i ett försök att motivera kostnaden man pådyvlat föreningen – att man beslagtagit en kniv. Vad ordningsmakten inte talade om var att vapnet, en rostig fällkniv, tillhörde en 67-årig man med fiskarväst.
– Jag vill helst inte kritisera parter men polisinsatsen lämnade en del frågetecken, säger Dellså.
Patrik Asplund kallar insatsen i Norrköping »den sämsta jag sett i hela mitt liv«.
– Polisbilarna krockade för fan med varandra när de skulle dirigera oss åskådare. De var rustade som om det skulle bli krig, med sköldar och batonger, och behandlade alla som om det var bråk.
Mikael Lilja vid polisen i Östergötland var insatschef på matchen. Han tycker kritiken är obefogad:
– Att vi är 170 poliser på en högriskmatch är inget konstigt. Efter matchen gjorde vi bedömningen att vissa supportrar inte skulle mötas, vilket så klart inskränker rörelsefriheten, men vi uppträdde inte aggressivt. Larmbågarna och missnöjet med det… jag tror att det är en vanesak. Det var mycket protester när man började visitera folk för några år sedan också men folk vänjer sig.
Väggarna på Hans Rudolfssons kontor i polishuset på Kungsholmen pryds av ett flertal signerade matchtröjor, skickade av de klubbar som supporterpolisen har kontakt med dagligen. På en whiteboard hänger också ett julkort, en bild av två män i huvor där den ena har en yxa i handen och den andra ett baseb0llträ lutat över ena axeln. »God jul och Gott nytt år – Firman Boys«, står det på kortet.
Rudolfsson har varit supporterpolis sedan 2005 och säger att det är viktigt att försöka ha en sansad inställning till fotbollens problem. Vill man nå förbättring kan man inte bara ta i med hårdare och hårdare handskar. Han blir besviken när han ser folk i den egna kåren som går in med för brysk inställning.
– Kollegor har ibland ställt upp med dragna batonger och hjälm när de egentligen borde suttit och tryckt i bussarna. Man måste hela tiden tänka på signalvärdet.
Rudolfssons arbete går ut på att markera bort slagskämparna så att den fredlige supportern får en trevlig match. Det gäller således att hitta risksupportrarna och hålla dem under uppsikt. Han kartlägger grupperingarnas rörelser, räknar hur många de är och håller koll på hur mycket de dricker. Sedan rapporterar han till insatschefen. Ofta finns det en poäng i att markera sin närvaro, för att hämma motståndaren. Om det ändå blir bråk är Rudolfssons viktigaste uppgift att observera vilka brott som begås för att senare kunna skriva PM och lagföra bråkstakarna. Krävs det smyger han upp i rygg och avvärjer handgripligen. Han har varit med vid omkring 100 våldsamma upplopp under sina sex år på jobbet.
– Jag har fått det mesta kastat på mig. Flaskor, stolar, knallskott och stenar. I Örebro kastade någon en backspegel som träffade mig på armbågen. Jag har ingen lust att stå utan hjälm i ett stenregn, men min uppgift är ju att vara där.
Hans Rudolfsson hade gärna sett att tillträdesförbudet utökades till att inbegripa även ett område utanför arenan. Dessutom vill han att det ska vara obligatoriskt för klubbarna att ha bättre kameror. När det gäller stöket på läktarna ser han klubbarna som offer snarare än förövare.
– Principiellt är det inte OK med kollektiv bestraffning. Förbundet dömer ut böter till klubbarna. Men, och detta är viktigt, hade inte förbundet dömt ut böter så hade inte fansen kommit fram till att »OK, det kostar klubben för mycket om jag bränner av en bengal, jag skiter i det«.
Hans Rudolfsson menar att det generellt blivit betydligt lugnare de senaste åren.
– Rekryteringen till firmorna hade en peak för två år sedan men har avtagit nu. Vi ser inte effekten av det i dag men vi kommer förhoppningsvis att göra det om några år. Det har också kommit paragrafer i ordningslagen som gör det möjligt att få folk dömda och det har blivit lättare för oss poliser att få till tillträdesförbud. Tidigare visste man inte ens hur man skulle rubricera att någon sprang in på planen, nu är det brott mot ordningslagen.
AIK har också fått oväntad hjälp med att stävja användandet av bengaler och smällare på läktarna – av huligangrupperingen Firman Boys. I början av maj, efter AIK:s avbrutna match mot Syrianska, gick Firman ut på sin hemsida och förklarade att det är förbjudet att slänga in bengaler och andra föremål på plan. Firman förklarade att de skulle »agera stenhårt mot den eller de individer som inte följer våra direktiv«.
Kanske börjar det hända saker även på andra arenor. Under en match i år mellan Assyriska och Hammarby tände två unga killar i Bajenklacken bengaler, minns Rudolfsson:
– Då klev en kille, som jag vet är väldigt pro pyroteknik, fram och stoppade dem. Det har blivit lite självpolisiering på läktarna. Därför tror jag inte heller att det blir några knallskott på derbyt. AIK har blivit av med tre viktiga guldpoäng på grund av bestraffningen efter matchen mot Syrianska. Och Djurgården har verkligen inte råd att tappa några poäng i streckstriden. Nej, ännu en stoppad match, det skulle kosta klubbarna för mycket.
– Samma jävla tur som vanligt!
En medelålders man med grå tinningar och upprörda rodnader spelande över kinderna böjer på knäna, fiskar upp sin resväska och lämnar busskuren vid Sankt Eriksplan i centrala Stockholm. Han är inte ensam om att behöva lägga om sin resrutt den här eftermiddagen. Med lite drygt en och en halv timme kvar till avspark har klickarna av supportrar i Vasaparken format sig till ett led och börjat vandringen mot Fridhemsplans tunnelbanestation, varifrån färden till Råsunda ska anträdas.
Korsningen ryker och larmar, lila rökslöjor glider omkring och luften stinker av krut. Rusningstrafiken står still sånär som på polisens piketbussar som kör fram och ställer sig bakom den vrålande folkhopen. Det frasar av krossat glas när fordonen rullar över asfalten.
De omkring 500 supportrarna utgör en köttpropp av svett och ölstinkande andedräkt. De börjar sjunga:
– En råtta svart och gul, fy fan vad han är ful!
– Vad är det här för några?
En förbryllad kvinna stoppar mig. Jag förklarar att det är Djurgårdensupportrar på väg till derbyt.
– Vet du vart de ska?
– Via Fridhemsplan, säger jag och får en djup suck till svar.
Det är fullt förståeligt att folk blir förbannade. Det ser ut som en krigszon där tåget drar fram i centrala Stockholm. Skränande, skrämmande, stinkande. De vallas fram som får och stämningen bubblar av iver att få utmärka sig. Ovanför alltsammans hovrar en polishelikopter.
Samtidigt, när jag tittar mig omkring så ser jag nästan bara förlägna killar i 15-, 16-, 17-årsåldern; tonåringar som tittar generat på varandra när hatramsorna tonar ut. Vid härens spets står en kille, också han i pubertetsåldern, med en megafon klistrad vid läpparna.
– Den som inte hoppar, han är gnagarsvin! Den som inte hoppar, han är gnagarsvin!
Sången kommer igång igen och hopen studsar i takt. Förbipasserande filmar med sina mobiler när polisen konfiskerar burköl som töms i rännstenen intill busskuren. En kvinna kupar händerna över öronen på sin bebis. En annan, äldre kvinna gormar svordomar i sin mobiltelefon:
– Jag vet inte när jag kommer. Det är ett helt jävla gäng. Går i trupp och låter och är äckliga.
Jag ringer upp supporterpolis Hans Rudolfsson. Han berättar att han är involverad i en raffinerad katt och råtta-lek i en annan del av staden. Han och kollegorna har i uppdrag att spåra risksupportrarna. Målet är att så tidigt som möjligt leta reda på de våldsammaste personerna för att sedan följa efter dem till arenan.
– Om de märker att de är upptäckta så försöker de ofta troppa av en och en för att hitta ett nytt samlingsställe. Det är ett spel och de blir bättre och bättre, liksom vi. De vet att vi är på tårna, så ett box ute på stan ses ju som en succé.
»Jag gick emellan och fick en batong i ryggen. Mats Jonsson var också med, vår säkerhetschef, han fick ett rapp över låret.«
Än så länge leder risksupportrarna matchen. Från att ha varit lugn – »pusslet är precis uthällt, bitarna är inte på plats ännu« – börjar Rudolfsson nu, strax efter halv sex låta alltmer uppjagad.
– Vi har fortfarande inte hittat dem, så vi letar på som fan nu.
När jag kommer fram till Råsunda en timme före avspark svävar en polishelikopter över Hagalund. Därinne, i närheten av ett gammalt industriområde, har Hans Rudolfsson och hans kollegor fullt sjå med att hålla isär huliganfalangerna Firman Boys och Djurgårdens Fina Grabbar. Hade inte Rudolfsson påträffat Djurgårdenkillarna tidigare under eftermiddagen hade polisen troligen inte lyckats spåra sammandrabbningen. Det vilda slagsmålet hinner pågå några minuter innan polisen får in tillräcklig förstärkning för att våga gå emellan. Rudolfsson, som känner igen de allra flesta, går omkring och förklarar för sina kollegor vilken klubbtillhörighet ungdomarna har. Sedan skickas den ena falangen till Täby och den andra till Ekerö, inga bråkmakare ska hinna till Råsunda innan matchen är slut.
Även vid Råsunda går det vilt till.
– Du missade precis lite rock’n’roll, säger Patrik Asplund när vi möts framför södra läktaren.
Runtomkring oss blinkar, larmar, dånar och tjuter det. Asplund tar sig åt ryggslutet och grimaserar.
– Det blev precis tjafs med polisen. Det var en marsch med järnkaminer som polisen gick in mot, en kvinna från Järnkaminernas styrelse fick lite stryk och då var det folk som började gå på polisen. Jag gick emellan och fick en batong i ryggen. Mats Jonsson var också med, vår säkerhetschef, han fick ett rapp över låret.
»Vi försöker visa att man kan vara en sann supporter hela livet. Det är inget man måste klippa bara för att man får barn eller jobb.«
Strax bakom oss står en gänglig kille i tjugoårsåldern. Han vill inte framträda med sitt riktiga namn utan presenterar sig som »Roger«. För några år sedan hade han definitivt varit en av dem som gått helhjärtat in i bråket, säger han. Det var en del av hela grejen; att dricka sig dimmig, hetsa motståndarfansen och slå till när man fick chansen. Efter att han blivit tagen av polisen i samband med ett bråk på en bortamatch fick han ett brev där det stod att han var avstängd från all elitidrott i ett år – hela säsongen 2008. Nästa dag fick han ett samtal från Djurgårdens kansli. Han förväntade sig en utskällning men fick istället en inbjudan till kansliet där man förklarade att han hade ett val: avstängning i ett år eller så gjorde han Djurgårdstjänst, vilket innebar jobb på Stadion före, under och efter alla hemmamatcher.
– Jag gick med för att kunna fortsätta kolla på matcherna, men jag hade inga planer att ändra mitt beteende, säger »Roger«.
Inför första »tjänstgöringen« hjälpte han till att sätta upp tält och dela ut matchprogram. När det närmade sig avspark tågade han snällt upp på läktaren tillsammans med sin mentor, Daniele Fava.
– Man skulle sitta bredvid någon och typ hålla handen, det kändes som förskolan.
Från sin sittplats på familjevänliga A-sektionen såg han sina polare stoja i klacken på andra sidan planen. Han krympte ihop så gott han kunde. När hans mentor slängde av sig jackan och började skråla med i Djurgårdens hymn blev situationen än mer olidlig.
– Fan vad muppig han är, kände jag. Jag tänkte bara: »Ska han hålla på så där bara för att impa på mig? Nej, nej, nej!«
Efter några matcher insåg »Roger« att Daniele faktiskt inte gjorde sig till. De började ses på fritiden, de fikade och spelade squash.
– Jag var så jävla rädd att det skulle komma någon psykolog som ville försöka dra all skit ur mig. Daniele var mer »hur är livet« liksom, som en storebror. Han sa aldrig »så här är det« eller »du har gjort fel«. Jag fick upptäcka det själv.
2009, när hans år i Djurgårdsandan var till ända, gick han på derbyt med en kompis som är AIK:are. De hamnade på ett tunnelbanetåg fullt med Djurgårdensupportrar. I vagnen fanns två AIK:are i full mundering. Folk trängde in dem i ett hörn och började kasta öl på dem. »Roger« ställde sig som en sköld framför de skärrade AIK-supportrarna och sade: »Vad fan håller ni på med? Ni är hundra och de är två. Vi är Djurgården, vi gör inte sånt här!«
Han fick snabbt medhåll från folk runt omkring och de två AIK:arna lämnades i fred.
– Man kände sig som värsta superhjälten efter det. Det krävdes bara att någon av deras egna förklarade att de hade fel.
»Matchen är inte avbruten. I nuläget är det ett par tre knallar som har hörts. Läget är fortfarande grönt, men det är mycket rök.«
»Roger« är en av totalt 28 personer som erbjudits Djurgårdstjänst. Han tillhör de 26 som fullföljt sina kontrakt.
Daniele Fava lägger handen faderligt på killens axel.
– Vi försöker visa att man kan vara en sann supporter hela livet. Det är inget man måste klippa bara för att man får barn eller jobb. Eller för att man gör bort sig.
– Precis. Fördöm händelsen, inte individen, säger Patrik Asplund.
Han pekar mot ingångarna där Djurgårdensupportrarna vallas in för visitering.
– Det där alltså…
Han påminner om hårdnypornas England där tillträdesförbuden varar upp till tio år.
– 92 procent hittar aldrig på något igen. Men de går ju inte på fotboll igen heller. Är det en lösning? Det handlar så klart om vilket samhälle du vill ha. I Sverige får man en andra chans, därmed inte sagt att man ska vara mjuk. När jag är ute och föreläser får jag alltid frågan: »Vad hade kunnat få dig att sluta hålla på med skit när du var ung?« Jag säger alltid att det enda som hade hjälpt hade varit om en äldre kille sagt: »Du tror att du är cool och att du kommer att få respekt, men jag har gjort precis som du och det har bara blivit piss med mitt liv.«
Han berättar att han är osäker på hur dagens derby kommer att arta sig. Det har känts som om de varit på rätt väg när det gäller att få bort bengalerna och knallskotten. Dagen efter att MFF–HIF avbröts träffade Asplund flera Djurgårdensupportrar som pratade om att det fick vara nog nu.
– Det fanns ett momentum då att bygga på, för att få till en positiv vibb på läktaren och sluta bränna smällare. Men sedan satte förbundet krokben på sig själv.
Några dagar senare tilldömdes Djurgården, som första klubb någonsin, böter på 25 000 kronor efter att man sjungit nidramsor om domaren Martin Hansson. Beslutet retade upp fansen, men det var inget mot vad som komma skulle. När förbundet två veckor senare anmälde klubben för att ha klippt gräset i cirklar istället för i reglementsenliga rutor vändes supportrarnas förändringsvilja till ursinnig upprorsanda. Asplund skakar på huvudet.
– Oavsett om gräsklippningen är rätt eller fel, tajmingen var katastrof. Vanligtvis kan man argumentera med folk: »Skit i smällare och bengaler nu, det kan kosta klubben.« Alla höll med mig där ett tag. Nu är inställningen: »Jag vet, Patrik. Men sorry, förbundet behöver se det här.«
Smällarna i början av andra halvlek kommer tätt. En. Två. Tre. I ledningshytten studsar Henrik Koch till för varje ny knall. Han vet att det räcker med att någon kommer till skada för att matchen ska brytas för gott. Då kommer han att få ställa sig framför kamerorna och svara på samma gamla frågor om klubbens släpphänthet och bristande säkerhetsrutiner. Själv har han vidtagit de åtgärder han kan. Ryktet gick redan före matchen om att detta skulle ske och han förvarnade domare Jonas Eriksson om att »det kan smälla i början av andra«. Förhoppningsvis ökar det chansen att matchen återupptas igen – alla var förberedda, paniken behöver inte sprida sig.
Koch för micken till munnen:
– Bosse, Bosse A1, vad säger domaren?
Daniel Hedman:
– Matchen är inte avbruten. I nuläget är det ett par tre knallar som har hörts. Läget är fortfarande grönt, men det är mycket rök.
Det är en underdrift, från hytten syns ingenting.
– SVFF! gormar AIK-klacken på norra läktaren.
– Fotbollsmördare! svarar djurgårdarna.
Ropen studsar mellan läktarna och bara ökar i volym. Henrik Koch står med knogarna stödda mot en stolskarm. Det är nu sex minuter sedan matchen bröts och röken har hunnit skingras en aning.
– Vad säger domaren?
Han river sig i hårbotten. Efter ett tag kommer beskedet.
– Tack.
Han vänder sig om till de andra i rummet.
– Spelarna på väg ut.
Vi hinner knappt pusta ut förrän Joachim Reuterborg skriker:
– Slagsmål i AIK-klacken!
– Så, ta det lugnt nu, ta det lugnt, säger Koch medan han greppar kikaren och riktar den mot tumultet.
– Det är lugnt, det har gått över.
Joachim tar ton igen:
– Västra norra behöver sjukvård!
Henrik Koch går fram och lägger handen på kollegans axel.
– Fråga alltid vad som hänt och om det är en man eller en kvinna.
Reuterborg får höra att det är en liten flicka som fått något i ögat, men att det bara rör sig om en lättare omplåstring.
– Tur att det inte är panik bland den vanliga publiken. De vet inte hur farliga bengalerna är, säger Koch.
Djurgårdens säkerhetssamordnare Conny Reving kommenterar positiv läktarkultur-banderollen.
– Jag trodde ett tag att det stod »positiv slaktarkultur«, men jag ser jävligt dåligt.
När slutsignalen ljuder står Henrik Koch framåtlutad med händerna lutade mot en stolsrygg. AIK har med största sannolikhet spelat bort sina guldchanser, men för honom är det en seger. Samtidigt går det inte att förneka att det rör sig om en pyrrhusseger. Bengalerna. Knallskotten. Avbrottet.
– Det känns tråkigt när man gör allt det här och så ändå, det blir minst 70 000 i böter. Bengalerna måste ha varit inplanterade före matchen.
Han suckar:
– Vi får se hur det här med bengalerna målas upp i morgon. Jag minns Canal Plus-sändningar från början av 2000-talet. Då var det: »Kolla, nu är det häftigt, det är bengaler överallt, det är sydeuropeisk stämning på läktarna.« I dag är det mer: »Det är för jävligt, nu eldar man bengaler igen.« Retoriken har svängt.
Hans Rudolfsson tog sig ut bakom arenan redan några minuter innan matchen tog slut. Visselpipan som signalerade att Henrik Kochs match var över betydde i sin tur att supporterpolisens återupptogs. De tio huvklädda män som Rudolfsson nu har ögonen på rör sig alldeles för snabbt och deras blickar är alldeles för målmedvetna. När männen börjar springa mot Solna centrum förstår han vad som är på gång. Klungan tänker göra en lov för att möta djurgårdsfans utanför södra läktaren. Rudolfsson kutar efter AIK:arna samtidigt som han fipplar upp radion och rapporterar. Det ger utdelning. Vid Solna centrum stöter gänget på en polispatrull.
Rudolfsson och jag sammanstrålar strax därefter, på Statoilmacken utanför arenan. Kvällen är blå av epileptiskt sirenblink. Vi konstaterar att kvällens bengalbränning lär pryda en del tidningar de närmsta dagarna. Tillsammans med nyheten om att statens utredare i huliganfrågor Per Unckel avlidit efter en kort tids sjukdom. Vad som kommer att hända med utredningen är oklart.
– Nu har alla djurgårdare kommit iväg, så det har gått rätt bra ändå. Helt nöjd är jag ju inte, före matchen hittade vi inte AIK:arna förrän det var fajt, säger Rudolfsson.
Han sätter händerna i sidan och grimaserar av andfåddhet.
– Det var absolut inte det stökigaste derbyt jag jobbat på, men inte det lugnaste heller. Vi hade en fajt där borta, det var stökigheter och lite försök att komma åt varandra, men de klarades av. Och så var det pyrotekniken, om man nu ska kalla det en stökighet. Men det är ju ändå en avbruten match, så det är också ett misslyckande.
Mobilen ringer. Rudolfsson räcker luren till kollegan och fortsätter prata.
– Men om man ska vara realistisk. Vi gör vad vi kan, klubbarna gör vad de kan. Man kan ju inte bygga bort alla glädjeyttringar heller.
Kollegan avbryter:
– Hasse, vi får nog ta det här. Det är något på gång i stan, djurgårdare på Laughing Duck.
Hans Rudolfsson nickar. Runt omkring oss är oväsendet konstant. Dovt hovklapper i asfalten. Biltutor. Sirener.
– 99 allsvenska matcher av 100 ser inte ut som denna, säger Rudolfsson. Men den här gör det. Om det är acceptabelt överlåter jag åt andra att bedöma.