Sista sommaren

I höjd med Gamla Ullevis mittcirkel slänger Pa Dembo Touray handduken över axeln. Medan lagkamraterna gör de sista upphoppen för att få upp pulsen till matchstart vandrar målvakten långsamt och hjulbent mot målet. Han ställer sig med båda hälarna på mållinjen. Sedan sträcker han upp armarna ovanför huvudet och greppar tag om ribban med handskarna. När han släpper taget darrar målburen i flera sekunder.

Från läktaren fem meter bakom målet kan han höra djurgårdsklackens sång. Omkring 500 stockholmare har tagit sig till västkusten för att se sitt lag möta IFK Göteborg. Alla hoppas, men få räknar med seger. Djurgården har inför mötet tagit fem poäng på tio matcher i Allsvenskan – det är den näst sämsta inledningen i klubbens historia. Resultaten har tvingat fram drastiska beslut. Tränarparet Lennart Wass och Carlos Banda, som 2010 förde laget till en stabil mittenplacering, fick efter förlusten mot Trelleborg maka på sig till förmån för Magnus Pehrsson. Under den nye managern vann Djurgården sin första match för säsongen, hemma mot Halmstads BK. Effekten av tränarbytet dog sedan ut och laget gjorde inte ett enda mål på de tre matcherna som följde. Den usla våren underströks av ännu en förlust, i cupmötet mot IFK Göteborg – här på samma Gamla Ullevi – innan säsongen tog två veckors uppehåll.

Pa Dembo Touray vinkar åt domaren att han är beredd för avspark. Han kysser sin högra handske, för handen mot bröstet och riktar den sedan upp mot himlen. Gesten repeterar han tre gånger. Han vet att han behöver göra en bra match. Som vanligt när resultaten går emot är det han som fått skulden – som nästan två meter lång målvakt syns hans ingripanden mycket tydligare än vad utespelarnas gör.

Tidigare har han ändå känt att supportrarna haft överseende med hans misstag. Han har vunnit utmärkelsen Årets järnkamin två gånger, 2006 och 2010, och är den som leder segersången med supportrarna när laget har vunnit: »Kamala, kamala, kamala, vesta!« dånar hans stämma och supportrarna svarar som en kör i ett antikt grekiskt drama: »Kamala, kamala, kamala, vesta!« Lättsamheten och glädjen har räddat honom många gånger. Vid vårens möte med Malmö FF ådrog han sig en utvisning efter att ha stoppat bollen med handen utanför straffområdet. När han var tillbaka efter avstängningen, mot IFK Norrköping, sprang han återigen ut för att möta en långboll. När han hörde publikens sus backade han några steg, tog lugnt ner bollen på bröstet och passade den vidare. Sedan brast han ut i skratt och applåderade. Publiken svarade med jubel.

Nu – en månad senare – finns det inte längre plats för någon humor. Efter Trelleborgsförlusten, då Pa Dembo släppte in tre mål, sade förre moderatledaren Ulf Adelsohn till sajten realtid.se att Djurgården »inte har haft en så dålig målvakt under hela min livstid som vi har med Pa Dembo Touray«. Mot Mjällby några veckor senare släppte Pa Dembo in en frispark från långt håll. I Canal Plus halvtidsintervju skyllde han med ett leende missen på att han blivit bländad av solen. I TV-studion ilsknade den annars alltid så vänlige experten Pelle Blohm till: »Om man inte ser något: Använd keps. Det är dåligt försvar att säga såna grejer. Det är oprofessionellt.« Matchen därpå spelades hemma på Stadion mot Elfsborg. Någon började och snart fyllde delar av klacken i: »Ut med Dembo! Ut med Dembo!«

Mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi försöker Pa Dembo att inte tänka på vad som hänt under våren. När Djurgården överraskande gör 1–0 vänder han sig mot bortaläktaren, höjer armarna mot skyn och jublar med fansen. Sedan kommer 2–0 – och efter pausen även trean och fyran.

När 4–0-segern är bärgad lyfter Pa Dembo upp mittbacken Jani Lyyski i sin famn. Gamla Ullevis läktare töms snabbt – förutom sektionen med de 500 bortafansen. Pa Dembo går bort och hälsar på en gammal vän vid spelargången. Från läktaren snett bakom sig uppfattar han en välbekant uppmaning:

– Dembo, Dembo, ge oss en sång! Dembo, Dembo, ge oss en sång!

Men målvakten går in i omklädningsrummet. Han har ingen lust att sjunga. Inte efter vad han tvingades höra på Stadion några veckor tidigare. Han försöker stänga av, men fansens röster tränger igenom Gamla Ullevis betong:

– Dembo, Dembo, ge oss en sång! Dembo, Dembo, ge oss en sång!

Till slut ger han upp. Han går ensam tillbaka genom korridoren, ut på gräset och fram till läktaren. När Pa Dembo tar ton jublar fansen. Men själv känner han inte någon riktig glädje.

 

En dryg vecka senare glöder solen över Kaknäs och målvaktstränaren »Kjelle« Frisk styr sin åkgräsklippare över träningsplanen i bar överkropp. Pa Dembo Touray, i ett tajt svart linne, vaggar ut ur omklädningsrummet och slänger ner sina svettiga träningskläder i en kundvagn som tjänar som tvättkorg. På vägen passerar han en bänk där Yosif Ayuba, med en hårt bandagerad fotled, och Kennedy Igboananike sitter och småsnackar. Laget följde upp segern mot IFK Göteborg med en vinst mot Syrianska. Efter en tärande vår är det roligare att vara spelare i Djurgården.

Carlos Banda, assisterande tränare nu när Magnus Pehrsson tagit över managerrollen, tittar ut genom en dörr.

– Knacka, Carlos, säger Ayuba.

– Var ska jag knacka?

– På Dembo!

Pa Dembo Touray ställer sig bredbent framför tränaren och spänner sin högra biceps. Banda slår näven mot armen.

– Knack, knack, säger Ayuba.

– Vem där? frågar Banda.

– Jag där, svarar Pa Dembo Touray med ett brett leende.

Vi går till parkeringen. Jag slår mig ner i baksätet bakom Kennedy i Pa Dembos svarta Audi. En Wunderbaum, som dinglar i backspegeln, sprider sin konstgjorda vaniljdoft i kupén. Framför oss haltar den skadade Ayuba fram mot Kebba Ceesays stillastående bil. När han sträcker ut handen för att öppna bakdörren släcks bromsljusen och bilen rullar två meter framåt. Ayuba slår uppgivet ut med armen och haltar vidare. När han återigen når fram till bakdörren trycker Ceesay ännu en gång på gasen. Så där håller det på tills vi rullar ut från parkeringen. Pa Dembo garvar så det dånar varje gång Ayuba tvingas halta vidare i jakt på sin skjuts.

När vi kommer ut på Strandvägen trycker Pa Dembo ner sidorutan, höjer volymen på stereon och knackar på bilens instrumentbräda till Beres Hammonds sävliga reggaerytmer. Han sjunger med i refrängen:

– Feel good, feel good, I feel good…

Vid Sergels Torg får han syn på en storbystad kvinna. Han visslar och utropar »mamasita!« så högt att Kennedy duckar i framsätet.

När vi en knapp halvtimme senare rullar in i Solna har Pa Dembo höjt volymen ytterligare några snäpp. Han parkerar bilen och visar mig upp till sin lägenhet på översta våningen. Det första jag möts av är en tavla i naturlig storlek på hans leende dotter. Vardagsrummet är inrett med en bred soffa och en nästan lika bred TV. Utanför fönstret skymtar Råsundas strålkastare – Pa Dembo berättar att AIK:s supportrar alltid dricker öl på restaurangen längst ner i hans hus när laget har match.

– När de får syn på mig brukar de ropa: »Kolla, där! Där är han! Fan, vad stor han är.«

Han flinar. Mot ett av fönstren lutar en plansch med texten »Oslos stolthet« skrivet över ett foto taget snett underifrån på Pa Dembo i bar överkropp och handskar – ett minne från tiden då han lånades ut till Vålerenga eftersom han inte platsade i Djurgården. Sedan han återvände till Stockholm från Norge sommaren 2004 har Pa Dembo varit given förstemålvakt, vunnit SM-guld, tagit hem två cuptitlar och dessutom varit lagkapten under en säsong.

Jag frågar honom vad som hände i våras. Det såg ju så bra ut – både för honom och laget – i det mållösa premiärderbyt mot AIK där Djurgården var närmast segern. Han rycker på axlarna.

– Tränarna var jättesnälla och spelarna slutade lyssna, förklarar Pa Dembo. De brydde sig inte. Man behöver inte vara kompisar på träningen. Efteråt kan man skratta och ha kul – men vi får betalt för att träna hårt. Det blev ett problem för laget och disciplinen brast. Om jag var en ung spelare i samma lag som Mattias Jonson – och ser att han alltid är i tid, alltid gör allt rätt – då skulle jag titta på honom och göra samma sak. Men istället kom folk för sent till träningarna. Fem minuter, tio minuter… Vi slarvade.

Var det slött på matcherna också?

– Nej, men vi var inte tydliga. När ska vi pressa? Hur ska vi hitta varandra? Allt sådant där fungerade inte.

Som målvakt kan du ju inte påverka så mycket hur spelet på planen ser ut. Ändå blev du syndabock för lagets dåliga resultat.

– Jag vet att jag är en bra målvakt. Många ser inte vad som händer innan målet kommer, de tittar bara på en person – på mig. När de buade och skrek »ut med Dembo« i matchen mot Elfsborg försökte jag att inte tänka på det. Jag är stark mentalt. Jag hörde dem, men ville inte lyssna. Det var den där gamla gubben som började allt. Olf, Ulf… Därför har de här supportrarna börjat också. Han pratade om något han inte vet något om. Han har aldrig spelat fotboll. Han kan hålla på med sin politik istället.

Hans fru är idrottsminister.

– Ja, det är så konstigt. Efter den skandalen skickade han ett SMS och bad om ursäkt. Men jag tänkte bara: »Äh, dra åt helvete!«

Hur påverkades laget när Magnus Pehrsson klev in som ny huvudtränare?

– Jag känner Magnus sedan han spelade här för tio år sedan. Han är sig lik – ger alltid hela sitt hjärta på alla träningar och matcher. Första gången, när han presenterade sig själv, så hajade alla till. Man kände direkt när han pratade: »Här bestämmer jag.« Några spelare sa: »Fan, det här har vi saknat. Han är bra!« Första träningen var han ute på planen och visade vilket spelsystem han ville spela. Han visade hur vi skulle göra om vi ville vinna mot Halmstad, vad deras nya spanska spelare var bra och dåliga på. Två dagar senare vann vi med 2–0.

Och disciplinen på träningarna?

– Kommer du för sent nu tar han det framför alla: »Säger vi klockan tio så är vi här klockan tio. Det spelar ingen roll om bussen är försenad, ta en tidigare buss och sitt här och vänta då.« Magnus är snäll privat, men man måste respektera honom som chef. Nu är alla på plats i tid. Självförtroendet har kommit tillbaka till laget – vi gör mål och jag håller nollan. Det är tuff konkurrens nu. Det spelar ingen roll om du är Pa Dembo Touray eller Mattias Jonson. Visar du inget på träningen så sitter du på bänken.

Jag frågar om hans egen relation med fansen också har repat sig. Han lutar sig framåt i soffan och lyfter händerna mot tinningarna så att de blir två gigantiska skygglappar.

– Jag har tunnel vision, jag fokuserar bara på matchen. Man får ta det som en sportsman. Som jag alltid säger på engelska: No man is immune from the trials and troubles of life. Ibland går det ner, ibland upp. Det är så i livet.

Han stryker handen över sin rakade skalle. Sedan skakar han på huvudet.

– Men jag har varit i den här klubben i mer än halva min karriär. De har ingen rätt att skrika på mig så där.

 

Pa Dembo Touray är den spelare i årets allsvenska trupp som gjort flest matcher i Djurgårdens tröja. Han är också klubbens mest rutinerade spelare efter Mattias Jonson. Och av de utländska spelare som kommit och gått i Allsvenskan genom alla år är han en av dem som stannat längst.

Men han kom hit som en chansning.

Med en pappa som var polis växte Pa Dembo och hans sju syskon upp i ett medelklassområde i Bakau. Staden vid Gambiaflodens utlopp är en populär semesterort med vita sandstränder och hotell. Pa Dembo gick i skolan under de torra vintrarna och spelade fotboll i kvarterslaget när skolan stängde under somrarnas regnperioder. Han var snabb, vänsterfotad och spelade helst på mittfältet. Men han var också storväxt och blev snart tillsagd av sina lagkamrater att ställa sig i målet istället.

Turneringarna mellan olika gatulag spelades inför hundratals åskådare. En dag kom en svensk turist, Christer Smitterberg, förbi för att kolla. Han hade en gång varit nära att bli värvad som målvakt av Djurgården och hade under veckan i Gambia lärt känna resebolagets fotbollstokige guide »Baresi«. På planen, som mer var åker, såg Smitterberg och Baresi en ojämn men mållös match som hölls vid liv tack vare det sämre lagets akrobatiske målvakt. Baresi berättade att målvakten hette Pa Dembo, var 15 år gammal och hade representerat Gambias ungdomslandslag.

Fyra år senare hade Smitterberg blivit en del av Djurgårdens löst sammansatta rekryteringskommitté, där han som gammal burväktare hade specialansvar för målvaktsfrågan. Djurgården hade precis degraderats till Superettan och var i ekonomisk kris. Eftersom ingen av lagets två målvakter hade övertygat under säsongen – och därför inte skulle erbjudas nytt kontrakt – kom Smitterberg att tänka på den storväxte ynglingen han hade sett på åkern i Gambia. Smitterberg reste tillbaka till Västafrika för att lära känna honom bättre.

Pa Dembo hade fyllt 19 och var bofast i målet i ett av ligans bästa lag, Real de Banjul. Turistguiden Baresi presenterade Smitterberg för en man som lovade att målvakten skulle bli Djurgårdens om de kunde tänka sig att betala några tröjor och fotbollar i ersättning. När Smitterberg återvände till Stockholm med offerten från den gambiska klubben och ett foto på den nästan två meter långa målvakten med de enorma händerna blev Djurgårdens klubbdirektör Bosse Andersson eld och lågor: »Ja herregud, det är ju så en målvakt ska se ut.«

Pa Dembo fick en flygbiljett för att provträna en vecka på Kaknäs. När han flög hem till Gambia igen följde Smitterberg med för att lösa övergången. Men denna gång mötte svensken en ny representant för klubben och tonen var annorlunda. En man klädd som en arabisk shejk meddelade att Real de Banjul aldrig skulle släppa målvakten för några enstaka tröjor och bollar, och svensken insåg att han under sin förra vistelse bara pratat med den lilla kvartersklubben där Pa Dembo spelade efter ligasäsongen.

Smitterberg satt en hel dag med shejken utan att komma någonstans i förhandlingarna. Djurgårdens ordförande Bo Lundquist hade i samråd med agenten Anders Carlsson kommit fram till att Stockholmsklubben kunde gå med på en övergångssumma på max 100 000 kronor. Shejken meddelade att prislappen på Pa Dembo Touray var två miljoner. Till slut gav svensken upp och tänkte att det skulle bli lättare att hitta en målvakt i Sverige. När han reste sig för att gå mjuknade shejken. Han ringde sin privatchaufför som körde dem hem till klubbens president. Efter fem minuter i presidentens villa var övergången klar. Pa Dembo Touray blev stockholmare för 100 000 svenska kronor.

 

Den första tiden i Sverige ställdes Pa Dembo på svåra prov. Redan på Arlanda blev han varse att det var en ny värld som väntade – han halkade på en isfläck när han klev ur planet. Han kände ingen i landet och bodde de första veckorna hemma hos Christer Smitterberg. Det var första gången han var utomlands på egen hand och han kände sig ensam. Samtidigt värvade Djurgården en ny målvakt – Rami Shaaban – vilket gjorde Pa Dembo till reserv. När han satte sig på avbytarbänken före en match i Superettan hörde han fansen ropa på honom: »Hey hey, Dembo Touray!« Pa Dembo blev glad och vinkade till svar. Ramsan hördes sedan på varje match resten av säsongen.

Med Pa Dembo som andremålvakt vann Djurgården Superettan 2000. På vintern blev konkurrensen ännu hårdare då Andreas Isaksson anslöt från Juventus, varpå gambiern lånades ut till Assyriska i två säsonger. 2003 var han tillbaka hos Djurgården – men återigen som reserv bakom Andreas Isaksson. Säsongen därpå fick han nog. Han kände sig redo för Allsvenskan, hade ett år kvar på kontraktet och ville inte spendera det på bänken. Bosse Andersson föreslog ännu en låneaffär, denna gång till norska Tippeligaen – med löfte om att Pa Dembo skulle få återvända som nummer ett när Isaksson såldes. Agenten Anders Carlsson sydde ihop ett avtal med Osloklubben Vålerenga.

Pa Dembo gjorde bra ifrån sig i sin nya klubb. Han höll nollan i sex matcher på våren. På sommaren såldes Isaksson till franska Rennes, och precis som Bosse Andersson lovat utnyttjade Djurgården en klausul i lånekontraktet och kallade tillbaka Pa Dembo. Men norrmännen vägrade och försökte med alla medel behålla sin publikfavorit. De ville att målvakten skrev under ett brev där han förklarade sin önskan att lämna Stockholmsklubben.

– Djurgårdens ledning blev orolig och bad mig att hälsa på Pa Dembo i Oslo, berättar Christer Smitterberg. När jag var hemma i hans lägenhet kom ett norskt TV-team för att göra en intervju och Pa Dembo sa åt mig att gömma mig bakom en dörr.

Genom dörrspringan hörde Smitterberg reportern förklara med avstängd kamera: »Nu vill vi att du säger att du vill stanna i Vålerenga och att du inte vill tillbaka till Djurgården.« När Pa Dembo vägrade gå med på förslaget och förklarade att han visst ville återvända till Stockholm, packade TV-teamet ihop och gick utan att ha gjort någon intervju. »Du ser«, sa Pa Dembo till Christer när han hade stängt dörren. »Så här är det hela tiden.«

I juli återvände Pa Dembo till Stockholm med ett färskt fyraårskontrakt på fickan.

 

Några veckor efter mitt första besök är jag tillbaka på Pa Dembos soffa. Djurgården har fortsatt att vinna och tagit sig ovanför kvalstrecket. Målvakten har sluppit fler påhopp från supportrarna.

Pa Dembo rycker fjärrkontrollen från vardagsrumsbordet och zappar runt bland kanalerna. Han stannar vid en gammal repris av West Bromwich–Blackpool från säsongen som gick. Vi ser hur bortalaget jagar kvittering, och hur Blackpoolmålvakten Richard Kingson lämnas ensam kvar. 2007 möttes de båda afrikanska målvakterna i ett allsvenskt derby mellan Hammarby och Djurgården. Bajen vann med 2–0 och sedan dess har Kingson vaktat målet för tre olika klubbar i Premier League, blivit utsedd till bästa målvakt i Afrikanska mästerskapet, och spelat VM-kvartsfinal med Ghana.

»I Gambia älskar alla fotboll, och jag är kapten för hela landet. Spelar vi match klockan fem är det fullsatt på arenan klockan tolv.«

Pa Dembos karriär tog aldrig samma fart. Fyra år efter guldet i Allsvenskan 2005 stod han kvar i målet när laget kvalade sig kvar i högsta serien genom ett mål i förlängningen. Spelaromsättningen på Kaknäs har varit stor – truppen innehåller bara tre spelare från guldlaget 2005: Daniel Sjölund, Mattias Jonson och Pa Dembo Touray. Sjölund har kontrakt ett år till och Jonson slutar efter säsongen. Pa Dembo, som med sina snart elva år har varit i klubben längst av alla, säger att han också är på väg bort. Han har bara någon vecka kvar som djurgårdare.

– En sydafrikansk klubb, Golden Arrows, har hört av sig. Deras tränare är tysk och har varit här flera gånger i sommar.

Han berättar att Christer Smitterberg och Bosse Andersson – samme Andersson som en gång tog Pa Dembo till Djurgården och som i dag lämnat klubben för att arbeta som konsult vid spelaraffärer – under sommaren har förhandlat med sydafrikanerna. Klubbarna är överens om köpeskillingen och nu återstår bara detaljer i spelarens kontrakt. Golden Arrows släppte in näst flest mål i den sydafrikanska ligan och vill ha sin nya målvakt i träning senast den 23 juli, tre veckor före seriepremiären. Två matcher till för Pa Dembo Touray i Djurgården, sedan är det slut.

– Det kommer att kännas konstigt. För fansen också tror jag – att se Djurgården spela utan Dembo i målet. Men det är dags att gå vidare. Hemmamatchen mot Mjällby blir den sista på Stadion.

Jag påminner honom om att det en gång var samma sak i det gambiska landslaget – för fyra år sedan meddelade han att han hade gjort sin sista match. Pa Dembo nickar.

– Vi skulle till Guinea och spela match på en söndag. När jag kom ner till Gambia på fredagen blev jag sjuk. Jag tappade rösten och fick ont i halsen. Jag sa att jag inte kunde åka med utan borde flyga hem för att inte smitta ner de andra. Landslagsläkaren undersökte mig och konstaterade att jag hade feber. »Men det är okej, du kan åka med ändå.« Jag bara: »Är du dum i huvudet? Jag kan inte åka!« Jag sa att om jag ringer tränaren i Sverige före en match och säger att jag är sjuk så svarar han: »Stanna hemma, kom inte hit.« Men landslagsledningen trodde att jag inte ville spela. Förbundspresidenten krävde att jag skulle skriva ett formellt brev och be om ursäkt innan jag fick spela i laget igen. »Fuck you«, tänkte jag. Jag vägrade spela mer i landslaget. Inte på de villkoren.

Men du ändrade dig.

– 2009 tog belgaren Paul Put över som förbundskapten och flög hit för att se mig i en match. Han blev imponerad och frågade om jag kunde komma tillbaka. Jag sa: »Okej, bara jag inte behöver skriva något jävla brev.« Det behövde jag inte. Paul Put har styrt upp organisationen kring landslaget nu. Det är mer professionellt.

Hur stor är du i Gambia?

– I Gambia älskar alla fotboll, och jag är kapten för hela landet. Spelar vi match klockan fem är det fullsatt på arenan klockan tolv. Folk kommer dit med frukost och lunch. Vinner vi så blir det galet. Vi åker tillbaka till hotellet och äter middag där, sedan väntar jag på att det ska lugna ner sig. Fansen följer med spelarbussen hela vägen in på hotellet för att fira. Min familj får köra in en bil till hotellgaraget så att jag kan gömma mig i den på vägen ut.

Ser du fram emot att flytta?

– Alltså, det blir som när jag kom hit, ett test. Det blir svårt att lämna allt här och åka dit själv. Jag kommer att sakna Stadion och fansen. Och Kaknäs där vi tränar. Men jag tänker inte sälja lägenheten, jag ska hyra ut den. När kontraktet är färdigt där nere så kommer jag tillbaka. Vill de inte ha mig i målet då så kanske jag kan jobba som målvaktstränare. Jag älskar Djurgården och Stockholm. När jag lägger av med fotbollen vill jag bo halva året i Gambia och andra halvan, på somrarna, här. Det kommer att bli tungt att lämna klubben. Elva år – det är lång tid. Men de är nog trötta på Pa Dembo i målet. De vill prova något annat nu.

Varför tror du det?

– Det verkar så. I vintras ville Djurgården förlänga ett år till, till december 2012 men bara för att kunna sälja mig efter den här säsongen. Det var så de sa. Sedan Magnus Pehrsson tog över har vi bara pratat en gång om kontraktet, i maj. Och då var det bara att vi skulle ta det senare i sommar. Jag ville vara kvar men när jag förstod att det inte skulle bli så blev jag öppen för andra klubbar.

 

Pa Dembo Touray har alltid väckt känslor. Supportrarna minns både avgörande räddningar i slutsekunderna, och märkliga tabbar som lett till baklängesmål. De minns hur han vid sista matchen 2005 mot Elfsborg – när Djurgården redan var klara mästare – först räddade en straff från Hasse Berggren för att bara minuter senare lunka över hela planen och sätta en egen straff i den sanslösa 8–1-utklassningen. De minns också hur Pa Dembo fumlade in ett lamt Stefan Ishizaki-skott mot samma Elfsborg förra året, och efteråt berättade att han tänkt »nej, Dembo – vad gör du?« när han såg bollen gå i nät. 54 gånger har han hållit nollan. Hur många grova misstag han gjort går inte att räkna, men de har gjort honom till hackkyckling. Som när Aftonbladets webb-TV-program Laul Talking som en stående programpunkt började utse »Veckans Dembo«, en utmärkelse som tilldelades någon som gjort bort sig. I ett avsnitt gick utmärkelsen till Pa Dembo själv.

»De stannar mig i bilen när de ser mig och ber om en autograf. Om några inte gillar mig är det deras problem. Jag går bara vidare.«

I Djurgårdenkretsar är han däremot fortfarande omtyckt. Fredrik Segerblom som jobbar på klubbens marknadsavdelning säger att Pa Dembo tillhör de fem mest efterfrågade när sponsorerna vill ha en spelare med på ett evenemang.

– Det är ju en skojfrisk kille som alltid varit populär bland våra partners. Det spelar ingen roll om han hållit nollan eller gjort en tavla dagen före.

Micke Nylander, ordförande i supporterklubben Järnkaminerna, säger att årets kritik mot målvakten inte ger hela bilden av hans status bland fansen:

– Han har haft sina ups and downs och vissa mål får han ta på sig. Då är det klart att supportrarna blir arga och besvikna, och en del får utlopp för det genom buanden och visslingar. Men han är ändå en stark djurgårdsprofil och jag tycker att de senaste matcherna visar vilken god relation han har till fansen.

När jag frågar målvaktstränaren Kjelle Frisk vad alla dessa missar beror på säger han:

– En målvakts fysiska form påverkas inte från dag till dag. Att vara i form, i zonen som vi målvakter säger, är mer mentalt. När en målvakt är i form kan han förutse allt runtomkring sig och är där när situationen uppstår. När han inte är i form är han där när situationen redan har uppstått. Han kommer några tiondelar för sent. Ta frisparksmålet mot Mjällby i år till exempel, den där frisparken som flög över honom. Han ser bara bollen och uppfattar inte att han är på väg att bli trängd av en av deras anfallare.

Frisk tycker att målvakterna ofta får orättvist mycket kritik. Ett darrigt försvar skylls alltför ofta på att mannen längst bak inte styr sina medspelare tillräckligt.

– Men det är också tvärtom. Målvakten blir osäker för att försvaret är darrigt. Sedan vi har börjat vinna och Pa Dembo hållit nollan några matcher ser jag att hans självförtroende har ökat. Han är mer högljudd innan de går ut till matcherna och har en större pondus.

 

 

I slutet av juli meddelar Djurgårdens hemsida: »Pa Dembo fortsätter i DIF.« Förhandlingarna med Golden Arrows har strandat eftersom sydafrikanerna inte har råd med både övergångssumma och målvaktens kontrakt. Nu hoppas de kunna värva Pa Dembo som Bosmanfall när den allsvenska säsongen är över istället.

– Det känns faktiskt bra. Jag ville stanna året ut för att göra en sista riktigt bra höst. Det hade varit konstigt att lämna laget mitt under säsongen.

– Vore det upp till mig skulle jag skriva på för fem fem år till i Djurgården, avsluta min karriär här och finnas kvar i Stockholm resten av mitt liv. Sverige är mitt andra hem.

Han slänger en blick på bilderna av barnen bredvid TV:n.

– Jag klarade inte av att berätta för dem att jag skulle flytta. Flera gånger försökte jag ta mod till mig men det gick bara inte. Om jag flyttar i vinter får jag mer tid att prata med dem. Då ska jag planera vad jag ska säga i förväg.

Pa Dembo ursäktar sig och reser sig ur soffan. Han drar av sig sin t-shirt och går in på toaletten. När han kommer ut igen har han klätt på sig sin bönedräkt, en luftig, fotsid, vit klädnad. Det har blivit dags för dagens andra bön. I ett hörn av lägenheten har han lagt en vit persisk matta i riktning mot Kaba, muslimernas heliga byggnad i Mekka. När han sätter sig på knä får fötterna inte plats på mattan. På arabiska ber han till Allah. Han rabblar ett par suror som han lärt sig utantill ur Koranen.

Efter att han avslutat bönestunden frågar jag om religionen hjälper honom som spelare. Pa Dembo berättar att han förbereder sig inför varje match genom att be till Gud:

– Jag säger för mig själv före matchen: »Jag hoppas jag ska vinna matchen och att jag inte får några allvarliga skador.« Hittills har jag klarat mig. Jag ber för alla andra spelarna också, även motståndarna. Om du är muslim ska du be för alla. Ibland kan du be för dig själv, men för det mesta ska du be för alla.

– Om jag ber fem gånger varje dag så kan jag se – inte bara med fotbollen – att det blir okej i mitt liv. Om jag slarvar går det mer upp och ner. Men det är väl vad man tror på. Tror jag att det hjälper så hjälper det. Mamma och pappa sa alltid till mig: »Det spelar ingen roll vad du gör – fortsätt alltid att be de här fem gångerna.« Det var tufft i början när jag kom till Sverige. Plötsligt var det ingen som såg om jag bad eller inte. Jag ska inte säga att jag bett hela tiden när jag skulle. Jag har slarvat. Men nu vet jag att det inte är okej. Är du muslim måste du be fem gånger om dagen. Och du måste vara snäll mot människorna omkring dig och förlåta dem som gör fel.

Du förlät förbundsfolket när de behandlade dig orättvist. Men hur är det med supportrarna som buade åt dig?

– Om jag gör fel ber jag om ursäkt. Och om du gör något fel mot mig och ber om ursäkt efteråt så är det lugnt. Många av dem som buade har inte bett om ursäkt. Det var 16-åringar som inte fattar någonting. Men mot Elfsborg när de skrek »ut med Dembo« så buade den andra sidan – inte mot mig utan mot dem, 16-åringarna. Jag hoppas de som stöttat mig vet att jag inte har några problem med dem. Jag tror faktiskt att jag är en av deras största favoritspelare. Framför allt bland barnen, de älskar mig. De stannar mig i bilen när de ser mig och ber om en autograf. Om några inte gillar mig är det deras problem. Jag går bara vidare.

Telefonen ringer. Det är Pa Dembos exfru Marie som är vid Huvudstabadet med deras gemensamma son, fyraårige Tijan. Tijan vill träffa pappa. Vi lämnar lägenheten och sätter oss i Audin igen. Den egenbrända CD-skivan med »reggaemix« är utbytt mot Charlie Wilsons smöriga hiphopstämma. Jag frågar om Tijan och dottern Tiana ska flytta med Pa Dembo om han drar iväg till Sydafrika i vinter. Målvakten skakar på huvudet.

– De ska bo kvar. Tiana med sin mamma i Oslo och Tijan här i Stockholm. Men vi ska hitta på något. Marie är flygvärdinna på SAS, och South African Airways flyger från Frankfurt.

Låten tar slut. Han trycker fram den en gång till. Jag lyssnar på texten. Snoop Dogg rappar några klichéer om kärleken till sina hoods. Sedan tar Charlie Wilson över: »I know my mind should be on shining and getting Grammys, but these streets won’t say goodbye. I can’t say goodbye…« Pa Dembo hummar med. Jag säger att det låter som han.

– Va? svarar Pa Dembo och sänker volymen.

– Can’t say goodbye, det är ju du.

Pa Dembo blir tyst en sekund. Sedan skrattar han.

– Can’t say goodbye, ha ha! Japp!

Han höjer volymen så att doftgranen i backspegeln skakar av basvibrationerna.