Skilda världar

Jag tappar koncentrationen på matchen framför mig och tittar mig förvånat omkring på läktaren. Jag ser att hemmafansen börjar droppa av från arenan trots att deras Anagennisi FC gör sin bästa match för säsongen, trots att det fortfarande är 20 minuter kvar av matchen och trots att de bara ligger under med 2–1.

Motståndarlaget är en av Cyperns största och mäktigaste klubbar, och det är tydligt att Anagennisis supportrar känner att det är samma gamla vanliga historia som spelas upp på planen. Inom fotbollen, har de lärt sig, betyder makt och pengar allt. De stora klubbarna i ligan kan betala 10 eller 15 gånger högre lön än Anagennisi, och därför kan de plocka småklubbarnas bästa spelare när de vill. Det finns en anledning till att Anagennisi ligger näst sist i tabellen. När klubben någon enstaka gång lyckas mäta sig med topplagen stupar de ändå alltid till sist. Om inte annat, säger en supporter till mig, för att domarna alltid står på de starkas sida.

Det är just ett domslut som får delar av publiken att lämna arenan tidigt den här svinkalla marskvällen. Domaren gav en tveksam straff till bortalaget i första halvlek och nu har han precis viftat bort en tydlig hands i bortalagets straffområde, som skulle gett Anagennisi en drömchans att kvittera.

En man som jag pratade med i halvtid vinkar adjö till sina vänner och passerar mig på väg mot utgången, med sin sexårige son i handen:

– Du ser! Vad sa jag? Vi vet alla hur det slutar. Den starkaste vinner alltid. Det kvittar om det gäller England, Spanien eller Cypern.

Jag nickar artigt till mannen och vinkar till hans son. Det är omöjligt att inte känna sympati för dem. Anagennisi kommer från en stad, Derynia, med ett invånarantal som inte ens är tillräckligt för att fylla de 5 800 platserna på arenan i närliggande Paralimni. Där är de tvungna att spela eftersom byns egen arena inte är godkänd för spel i den cypriotiska högstadivisionen. Klubben har nästan inga resurser och fansen är vana vid att slå ur underläge till och med i hemmamatcherna; den här kvällen är de knappt 200 och därmed betydligt färre än bortaföljet.

Samtidigt måste jag konstatera att Anagennisis fans verkar förblindade av pessimismen. Beviset för att det går att rubba de stora springer ju omkring mitt framför ögonen på dem.

Den här säsongen har det andra laget på planen visat att fotbollen inte bara handlar om stjärnspelare och obegränsade budgetar. Apoel FC har nått kvartsfinalen i Champions League efter att ha slagit ut klubbar som vunnit både Champions League och Europa League. Och det ekonomiska avståndet mellan Apoel och FC Porto, Zenit St Petersburg eller Lyon är mycket, mycket större än avståndet mellan Apoel och Anagennisi.

Faktum är att även Allsvenskans större klubbar har mer pengar att röra sig med än Apoel. Men det har inte hindrat det cypriotiska laget från att ta sig längre i Champions League än vad ett svenskt lag har varit i närheten av sedan IFK Göteborgs framgångar under första halvan av 90-talet.

Cypern har liksom Sverige tilldelats en plats i kvalet till Champions League. Malmö FF stupade mot Dynamo Zagreb i den sista omgången före gruppspelet, medan Apoel klarade sig hela vägen. MFF:s övermän blev sedan totalt mosade i gruppspelet (noll poäng och 22 insläppta mål) och Malmö råkade nästan lika illa ut i »tröstturneringen« Europa League där laget skrapade ihop en poäng på sex matcher. Samtidigt vann Apoel sin grupp och besegrade därefter Lyon i åttondelsfinalen.

Jag står där på läktaren i Paralimni och undrar hur något sådant kan gå till. Cypern har mindre än en tiondel av Sveriges invånarantal, en minimal TV-marknad och ett publiksnitt i högstadivisionen som är mindre än hälften av Allsvenskans.

Det är till och med så att ligans i särklass största stjärna är en spelare i Apoel som tillbringat tre år på Allsvenskans nedre halva.

 

Dagen före matchen mot Anagennisi levde hela Apoel i spänd förväntan inför lottningen till Champions Leagues kvartsfinaler. Cypern är så litet att klubben nästan tvingades utanför landets gränser för att hitta en lämplig lokal där de kunde följa TV-sändningen – restaurangen Chateau Status ligger i den så kallade »buffertzonen« mellan de grek- och turkcypriotiska delarna av Cypern.

När Offsides fotograf Niklas Larsson och jag kom dit en halvtimme i förväg hade landets samtliga TV-stationer redan monterat upp kameror i baren. Objektiven var riktade mot ett tjog medelålders män med vin- och whiskyglas i händerna: klubbledare, aktieägare och storsponsorer. Jag gick fram till en av klubbens vicepresidenter och frågade hur allt det här egentligen var möjligt; hur det kom sig att Apoel FC snart skulle paras ihop med något av Europas allra bästa lag samtidigt som Champions League-miljonerna tickade in i en stadig ström på klubbkontot. Jag fick ett svar som fick mig att tänka ännu mer på likheterna med Allsvenskan – Antis Polydorou lät som om han var, säg, klubbdirektör i Elfsborg.

– Det här är inte bara tur, vi har jobbar hårt i fyra år för att komma hit. Förra säsongen missade vi Europa League med ett enda mål mot Getafe, efter förlängning. Det var tufft, men vi såg att vi var på rätt spår. Vi har förbättrat oss steg för steg. Från början hade vi fyra anställda i klubben för att sköta fotbollen, resten var ideella. Nu är vi 15 personer som jobbar med alla delar: lagets resor, marknadsföringen, träningsanläggningen… Några av dem har vi värvat från andra klubbar och alla är proffs på det de gör. Sådana saker är lika viktiga som att ha bra spelare på planen.

– Kommer ni att satsa ännu hårdare nu? undrade jag. Ni har ju tjänat mycket pengar redan.

– Vi har Cyperns största fotbollsbudget, men det är ju ingenting i den här turneringen. Nu skulle vi kunna värva spelare som var otänkbara förut, men vi kommer att vara försiktiga. Vi ska klara oss även om vi inte får spela i Champions League nästa säsong, vi ligger ju bara trea i ligan.

Klockan kvart i ett tystnade lokalen. Sändningen började med highlights från de åtta kvalificerade lagens tidigare insatser i turneringen. Varje gång Apoel visades brast baren ut i applåder och glada tillrop. Sedan öppnade den tyske världs-, Europa- och Europacupmästaren Paul Breitner den första plastkulan och vecklade ut lappen.

– Apoel FC.

Ett våldsamt jubel exploderade i baren, som om det hade blivit mål i en match. När Breitner fingrade efter nästa kula började en man bredvid mig skrika:

– Marseille! Marseille! Marseille!

Hela lokalen hakade på medan Breitner vecklade ut lappen och log lite inåtvänt, han såg namnet på en klubb som han själv hade spelat för i tre säsonger på 70-talet. Tysken dröjde några sekunder med att avslöja det som bara han själv visste. I Nicosia blev det plötsligt helt tyst.

– Real Madrid.

En ny explosion på Chateau Status, denna gång en kakofoni av veklagan, stön och hysteriska skratt. Antis Polydorou smällde ihop handen i en highfive med en kollega. Samtidigt kollapsade det cypriotiska mobilnätet.

När Polydorou hade betat av ett antal TV-intervjuer frågade jag varför han firade.

– Jag sa till mina kollegor bara ett par minuter innan att det skulle bli Madrid. Jag kände det på mig. Inte så att jag ville möta dem, det känns läskigt, som en skräckfilm. Men vi får åtminstone spela hemma först. Då får vi en stor fest i Nicosia. Vad som händer sedan bryr jag mig inte så mycket om. Om vi hade börjat med att förlora med 5–0 på bortaplan skulle fansen inte ha varit lika laddade.

 

När Niklas och jag första gången pratar med Aílton Almeida, före matchen mot Anagenissi, är scenen arketypisk. Brasilianaren är, som det anstår en stjärna, sist ut ur spelarbussen och har avskärmat sig med ett par gigantiska hörlurar. Skillnaden mot när jag har stått och väntat vid andra spelarbussar är att han stannar och plockar av sig kåporna (de pumpar ut sertanejo, ett slags brasiliansk country). Aílton säger att han är mer optimistisk än sin vicepresident:

– Jag hade hellre börjat borta, som mot Lyon. Vi är bra hemma, och då hade vi vetat vilket resultat som skulle behövas för att gå vidare.

Vi blir avbrutna av en funktionär från Anagennisi som frågar mig:

– Ursäkta mig. Är du från Spanien?

Taxichauffören frågade samma sak. Jag tänker att hela Nicosias befolkning plötsligt verkar utgå från att samtliga utländska besök numera är från Madrid. Funktionären visar sig dock ha en anledning till sin fråga.

– Vi har blivit underrättade om att en man från Real Madrid ska komma hit för att spionera på Apoel. En João Moraes.

– Moraes? Morais? José Morais? Han är ju assisterande till Mourinho. Han var tränare i Assyriska förut, säger Niklas.

Mannen från Anagennisi är inte övertygad. Han tror fortfarande att det är en João som ska komma. Aílton är den som ser allra mest förvirrad ut.

– Skämtar du? Allvarligt, jobbar »Zé« med Mourinho? frågar Aílton med den kärleksfulla brasilianska diminutivformen för José. Jag hade ingen aning om att han är anställd av Real Madrid. Vem fan kunde tro det? Jag känner honom från min tid i Sverige, det är en trevlig kille och vi hade ju portugisiskan gemensamt.

– Vi mötte dem i allsvenska kvalet med Öis och slog dem. Jag hoppas han inte är arg på mig för det… Fast det är klart, nu är ju Örgryte ännu längre ner. Jag åkte förbi Öisgården bara för två veckor sedan och fick fjärilar i magen. Jag har massor med fina minnen därifrån, och så ligger klubben så illa till nu. Det är väldigt sorgligt.

En av Apoels andra brassar, mittfältaren Gustavo Manduca, ansluter till vår lilla grupp på arenans löparbanor och får höra talas om José – eller João.

– Kan du fatta, Aílton! Real Madrid åker hit och kollar på oss. På den här arenan. Tänk om de tror att det är här vi spelar.

– Morais kommer att bli skräckslagen och ringa Mourinho direkt, skrattar Aílton.

– Men jag träffade precis några fans som sa att ni är »Cyperns Real Madrid«, säger jag.

– Jag har också hört det, säger Manduca. Om det bara vore så väl…

– Du ska få se, säger Aílton. Hemmalaget kommer att försvara sig med elva man i 90 minuter. De här matcherna är fruktansvärda. Våra fans blir väldigt frustrerade, för de ser oss göra bra resultat i Europa och tror att ligamatcherna mot bottenlagen ska bli en munsbit. Men det är precis tvärtom. Nu vill alla besegra oss.

Aílton går mot omklädningsrummet medan Manduca dröjer sig kvar för att berätta hur han hamnade på Cypern. Liksom Aílton lämnade han Brasilien väldigt tidigt, för att ta första bästa möjlighet i Europa. 19 år gammal landade han i Helsingfors och spelade 15 minuter i kvalet till det Champions League-gruppspel som HJK, som enda finska lag genom historien, nådde 1998. Sedan fortsatte han till Portugal där han spelade för fyra småklubbar på fem säsonger, innan han slog igenom hos Maritimo på Madeira ute i Atlanten. Benfica fick upp ögonen för Manduca men där floppade brassen och snart var han utlånad till AEK Aten. Han blev kvar i Grekland i fem säsonger innan han kom till Cypern och sammanstrålade på nytt med två brassar som han spelade med på Madeira.

Manduca fyller 32 i juni, har representerat tio europeiska klubbar men aldrig spelat proffsfotboll i sitt hemland.

– Så har min karriär varit, det var ingenting planerat, jag har flyttat runt efter möjligheterna. I dag betalar brasilianska klubbar bra men jag tror att det är för sent för mig att spela fotboll där. Ingen har en aning om vem jag är. Om jag gjorde två dåliga matcher skulle jag kanske inte få fler chanser. Här hos Apoel har jag det bra.

Det är så det ser ut i Apoel. Sex brassar som tillsammans bara har några enstaka matcher i brasilianska högstaligan. Tillsammans med fyra cyprioter, fyra portugiser och några andra spelare utgör de också den näst mest ålderstigna truppen bland de kvarvarande Champions League-klubbarna – bara Milan är äldre. Nästan inga Apoelspelare ser framgångarna i Champions League som ett skyltfönster för att komma till en bättre liga, den här säsongen är och kommer att förbli deras största stund i fotbollskarriären.

Manduca kommer dock att missa hemmamatchen mot Real Madrid. Han fick två varningar mot Lyon, den första för att ha slitit av sig tröjan när han gjorde mål.

– När du har gjort ett så viktigt mål tänker du inte på något överhuvudtaget. Det är sånt som händer. Jag får göra ett mål till på Bernabéu istället, flinar han.

När José Morais mycket riktigt anländer en stund senare säger han att han packade väskan så fort Breitner hade dragit sina lappar.

– Real Madrid är en fantastisk klubb. De har kontakter över hela världen, så det var inte svårt för dem att fixa resan hit och börja jobba på hotellbokningar, träningsplaner och så vidare.

Och du har redan koll på åtminstone en av spelarna, eller hur?

– Sant. Jag minns Aílton väl. Men jag har lite koll på portugiserna också, och på de brassar som spelat i Portugal.

Ryktet om att Real Madrid  är på besök vandrar snabbt runt arenan och det tisslas, tasslas och vip-behandlas. Även Apoels spelare verkar mest tänka på det spanska stjärnlaget. Anagennisi, som bara har några enstaka heltidsproffs, gör mål redan efter fem minuter. När Aílton kvitterar på den tveksamma straffen börjar Anagennisis fans skrika »straff, straff« med drypande ironi efter varje tendens till osjysthet från en hemmaspelare. Spelet blir inte mycket bättre i den andra halvleken även om Aílton glimtvis visar varför han är lagets dyraste värvning någonsin. Efter att Esteban Solari (lillebror till Real Madrids Champions League-vinnare Santiago Solari) gjort 2–1 för Apoel wobblar matchen fram mot slutsignalen utan vare sig tempo eller riktning.

Jag frågar José Morais om han verkligen fick ut något av att titta på matchen. Han ler:

– Om Apoel är i kvartsfinal, så är det för att de förtjänar det. Vi har respekt för dem och du ser alltid något nytt när du ser en match på plats. Vi kommer att se dem i nästa ligamatch också.

Men det kan inte ha undgått dig att du var det stora samtalsämnet här i dag.

– Jag märkte det. Men det handlar inte om mig, det handlar om Real Madrid.

 

Apoel försöker anpassa sig till rollen som europeiskt storlag. En av de första åtgärderna är att plötsligt stänga träningar och sätta munkavle på spelarna. Varken utländska eller lokala journalister ska få störa förberedelserna. Det funkar inte riktigt.

– Come on, säger Aílton till klubbens presschef, these guys have come all the way from Sweden and had already agreed everything with you.

Han vänder sig till oss och fortsätter på en blandning av portugisiska och svenska:

– Tranquilo. Det är lugnt. Vi fixar det här.

Det är dagen efter segern mot Anagennisi och vi njuter av en bris som äntligen blivit medelhavsvarm. Aílton hoppar in i sin sportbil, fotografen och jag i en taxi. Trots att Aílton kör så långsamt han kan har taxichauffören svårt att hänga med.

Till slut bromsar Aílton in vid ett kafé. När han gör entré på den vårfyllda uteserveringen vänds min uppfattning om stor och liten i fotbollsvärlden uppochner ännu en gång. Alla samtal upphör vid borden. Till och med personalen fryser fast i marken med serveringsbrickor i händerna. Fler än hundra personer stirrar på hela Cyperns just nu största stjärna. Jag har intervjuat brasilianska landslagsmän som Adriano och Julio César i offentliga miljöer på båda sidor om Atlanten men jag har aldrig upplevt något liknande.

I mina ögon har ju Aílton inte skilt sig nämnvärt från hundratals andra fotbollsbrassar. Han växte upp i en by med färre än 1 000 invånare, spelade fotboll oavbrutet, fick chansen i högstadivisionsklubben Atlético Mineiro, lyckades inte slå sig in och lånades därför ut till två mindre klubbar där han fick spela i regionala serier. Den andra, Corinthians Alagoano, ägdes av en fotbollsagent som var specialiserad på att exportera unga talanger. Aílton säger att han minns hur presidenten visade honom klubbens teknikstudio, där de satte ihop spelar-DVD:er. Presidenten var väldigt stolt över att mittbacken Pepe, som kom från hans klubb, precis hade tagit sig in i Portos A-lag.

– Och nu ska jag stångas med Pepe i Champions League…

Aílton skickades också iväg till Europa, till Örgryte.

– Jag visste ingenting om Sverige och ännu mindre om Allsvenskan. Jag var ung och tänkte att en flytt till Europa – var som helst i Europa – skulle ge mig chansen att ta mig vidare till en större klubb.

De tre åren i Örgryte var framgångsrika för Aílton men gav som bäst en nionde plats i Allsvenskan 2005. 2004 kvalade sig klubben kvar mot Assyriska, och efter jumboplaceringen 2006 flyttade brasilianaren vidare till FC Köpenhamn med en prislapp på 28 miljoner kronor. I FCK vann Aílton tre ligatitlar men själv lyckades han inte lika bra – han var inhoppare eller bänkvärmare oftare än han spelade från start. När han flyttade till Apoel efter knappt fyra år hade hans värde minskat till under tio miljoner kronor, vilket ändå var klubbens dyraste värvning någonsin.

– Apoel fick syn på mig när de slog ut FCK i playoff till Champions League. Nästa år flyttade jag hit, men då var det FCK och inte Apoel som kom in i Champions League, och tog sig ända till åttondelsfinal. Jag var på fel ställe hela tiden! Jag minns att mamma var här och hälsade på, och att jag var otroligt frustrerad: »Ska jag aldrig få spela Champions League? Har jag valt fel?« »Lugna dig«, sa hon. »Det blir säkert din tur nästa år.« Och så blev det. Man ska alltid lyssna på sin mamma…

Och nu har Aílton vuxit ut till överraskningslagets storstjärna. Det var han som sköt Apoel till gruppspelet med ett mål tre minuter före slutsignalen. Därefter har han gjort ytterligare tre viktiga mål.

Servitören kommer med Aíltons cappuccino och en bunt papperslappar:

– Ursäkta mig, sir. Det är några gäster som undrar om Ni vill skriva Er autograf. De ville inte störa Er, men jag kan ge Er deras namn.

– Visst, inga problem, säger Aílton.

När jag vänder mig om sitter hela uteserveringen fortfarande och stirrar på Aílton. Några tar mobilbilder.

– Det var ju inte precis så här i Sverige och Danmark, säger Aílton med ett leende. Men det är klart att det har blivit lite extra nu när det har gått så bra.

Vi reser oss från bordet. Aílton vill hem och ladda för Real Madrid–Málaga.

– Real Madrid har ju varit här och spionerat på oss. Nu måste vi se dem spela och analysera vad vi ska göra, säger Aílton och garvar:

– Som om det fanns något kring den klubben och deras spel som inte hela världen redan vet…

På väg ut till bilen går vi förbi en gubbe med käpp. Han tittar på Aílton, tar några steg till, stoppar sedan tvärt och ropar något på grekiska. Sedan byter han till engelska.

– Aren’t you Almeida? From Apoel.

– Yes I am, Sir.

Mannen säger att han tycker att Aílton är en fantastisk spelare och att han hoppas att Apoel ska vinna det kommande derbyt mot Omonoia.

– Men Real Madrid, skrockar gubben, det blir omöjligt.

 

Aíltons hus ligger bara 15 minuter utanför Nicosia men det är en ren landsbygdsidyll med olivträd, vårblommor, en klunga hus och kyrkan mitt i byn. En viktig del av Aíltons flytt till Cypern var att kunna vistas i den här miljön så mycket som möjligt tillsammans med sin svenska fru och sina barn: tvåårige Leo och ettåringen Bella.

Men det blev inte som planerat. Innan han öppnar dörren säger Aílton:

– Bry dig inte om att det är omöblerat. Det ser ut som om jag precis har flyttat in, men det är för att min exfru har tagit alla barnens grejer.

Popstjärnestatusen känns plötsligt långt borta. Det är ödsligt och knäpptyst i det stora huset. När Aílton är hemma på egen hand kollar han fotboll eller sätter sig och ber i det lilla ortodoxa kapellet på husets baksida. Men helst undviker han ensamheten. Han åker till Sverige för att hälsa på sina barn så fort han har ett par dagar över, hans föräldrar kom över från Brasilien och bodde i huset flera månader och snart ska hans syster hälsa på. Aílton snappade till och med upp att Gif Sundsvall var på träningsläger på Cypern i vintras – och fick över målvakten Tommy Naurin, en gammal lagkamrat från Öis, på besök.

Tystnaden bryts av några barn på gatan som sjunger: »Apoel! Apoel! Almeida! Almeida!«

Aílton ler:

– Ungarna här märker när jag är hemma. Då brukar de gå förbi här och sjunga. De är gulliga. Här lär man känna grannarna lite grann, i Sverige och Danmark hade jag inte en aning om vem som bodde bredvid mig.

Jag hör tassande steg på ängen utanför muren på husets baksida. Sedan ser jag två små händer på muren. Det är ett av Aíltons fans. En liten tjej.

– De är lite mer uppskruvade än vanligt nu. Jag kanske inte ska lämna min Apoeltröja där ute. De kanske tror att det är en present till dem.

Det är först då jag märker att en gul tröja med nummer 8 hänger på en tvättställning. Det är tröjan som Aílton spelade i mot Anagennisi, lerfläckarna sitter kvar och enligt Aílton »luktar den inte så gott«. Jag frågar honom om det var han som inte ville byta tröja med en motståndare, eller om det var Anagennisispelarna som inte frågade.

– Skojar du? Motståndarna frågar hela tiden. Samtidigt vill alla i min by i Brasilien ha tröjor. Det är problematiskt för mig. När jag åker hem har jag 30, ibland 40, matchtröjor med mig. När en spelare eller supporter här på Cypern frågar mig efter en tröja säger jag att jag redan har lovat bort den till ett barn i Brasilien. Du vet, om man säger att det är till ett barn så klagar de inte.

Men efterfrågan på tröjor hemma i din lilla by borde väl vara mättad nu, efter dina sju år utomlands.

Aílton skakar bekymrat på huvudet.

– Det är inte så enkelt. När jag flyttade till Apoel ville alla ha tröjor från mitt »nya lag«. Det är verkligen ett problem. Jag känner mig pressad.

I Champions League har du däremot inte verkat särskilt pressad av allvaret?

– Du vet, jag och de andra brassarna här träffas väldigt ofta och har våra resenhas – vi pratar fotboll. Ibland dyker portugiserna upp också. Vi har försökt komma fram till hur vi har kunnat besegra lag som Lyon och Porto.

Har ni kommit fram till någon slutsats?

– Flera. Kolla Lyon, till exempel. De har spelat Champions League tio år i sträck, om jag inte har fel. Det betyder att de har stor press på sig att leverera. Samtidigt kanske Champions League inte är någon big deal för dem längre. För oss är det en unik möjlighet. Alla förstår att det är en chans som vi måste göra det allra bästa av. Och många av oss har varit med tillräckligt länge för att förstå hur vi ska göra det. Vi var nog hungrigare än Lyon.

Men alla andra lag som åkte ut före gruppspelet, Malmö FF till exempel, lär ju också ha längtat ihjäl sig efter att få spela i världens finaste klubblagsturnering. Malmö omsätter mer pengar än ni och har en spelartrupp som värderas högre. Ändå är det ni som är i kvartsfinal.

– Jag tror det har att göra med mentalitet. I Sverige tänker man försvar först, och det påverkar hela inställningen. Folket här trodde inte att vi skulle ha en chans och blev besvikna när vi lottades mot Zenit, Porto och Sjaktar. De hade hoppats på Manchester United, Barcelona eller Milan. De tänkte: »Om vi ändå ska förlora alla matcher vill vi ju i alla fall se de bästa komma till Cypern.« Vi spelare tänkte annorlunda. När vi hade besegrat Zenit och spelat oavgjort i Donetsk ledde vi gruppen. Vi kände att »det här är möjligt«.

Jag får en déjà vu-upplevelse när jag hör Aílton prata om självförtroende. Sedan jag flyttade från Rio de Janeiro till Sverige för sex år sedan har jag hört många liknande kommentarer från en rad brasilianska spelare. När jag intervjuade Wanderson berättade han till exempel hur han försökte pumpa upp de unga gaisarna. Han tyckte att de hade för mycket respekt för mer kända motståndare, att de nästan var rädda. I Brasilien växer alla unga fotbollsspelare upp med inställningen att de kan – och ska – erövra världen. De vill inget hellre än att få mäta sig med de bästa.

Och det är inte bara i Brasilien. När jag besökte Sporting i Portugal, ett land med samma befolkningsantal som Sverige, berättade chefen för deras fantastiska fotbollsakademi att Cristiano Ronaldo, Nani och Simão Sabrosa hade fostrats med den ständiga uppmaningen att dribbla och ta sig förbi sin motståndare. Problemet var om spelarna inte tog risker. I Sverige är ett sådant självförtroende fortfarande så ovanligt att en spelare som John Guidetti blir kontroversiell.

För mig som kommer utifrån verkar det dessutom vara ett rent fotbollsproblem. Unga hockeyspelare från det, enligt stereotyperna, blyga och bortkomna Norrland exporteras ju till världens tuffaste liga på löpande band – och lyckas utmärkt.

– I Apoel har vi inte den svenska mentaliteten, säger Aílton. Då hade vi inte gått så långt. Vi vill styra matcherna och vi slutar aldrig att tro på oss själva, även om matchen inte går vår väg. Sjaktar spelade ut oss i båda matcherna, men de slutade sist i gruppen. Sådan är fotbollen.

– Samtidigt – jag skulle definitivt rekommendera Sverige och Allsvenskan för en ung brasse. Jag skulle kanske varna dem för spelstilen, lite beroende på vilken typ av spelare de är. Men livskvaliteten är fantastisk.

Aíltons brasilianska lagkamrat William Boaventura ringer och undrar vilken cypriotisk ligamatch som går på TV, han vill kolla titelmotståndarna innan det är dags för Real Madrid. Aílton har en platt-TV i vartdera hörnet av den L-formade nedervåningen, en för de lokala kanalerna och en för satellitsändningarna. Han knäpper på satellit-TV:n och landar på en kanal där Manchester United krossar Wolverhampton med 5–0.

– Jag kollar fotboll från hela världen men det är spelet i La Liga som jag älskar. Det skulle vara fantastiskt att få spela där.

Tror du att två bra matcher mot Real Madrid skulle kunna ge dig chansen? Du är bara 27 år. Och VM 2014 hemma i Brasilien… Jag mötte en Apoelsupporter i Paralimni som undrade om du skulle kunna komma med i landslaget.

Aílton skrattar:

– Att vara den hetaste brassen på Cypern räcker nog inte så långt. Jag tror inte att förbundskaptenen skulle hitta hit överhuvudtaget. Spanien däremot, det skulle kunna vara möjligt. Men just nu vill jag bara hjälpa Apoel och njuta av den här säsongen.

När vi ska skiljas åt frågar Aílton Niklas om han kan ta ett foto av honom med barnen på datorskärmen i bakgrunden.

– Leo och Bella kan inte läsa än men de kan titta på tidningen i Sverige och se sin pappa. De är så små att de inte ens fattar vad som hänt. De tror nog att de bara är på semester i Sverige.

Aílton erbjuder sig att köra oss tillbaka till Nicosia och undrar om vi ska se någon mer ligamatch. Jag säger att vi ska till andra delen av stan och kolla på en match i den turkcypriotiska ligan.

– Vadå »liga«? Seriöst? Har de en liga på andra sidan? Det hade jag ingen aning om. Jag har bara varit där en gång, folk här åker sällan över. Det finns fortfarande en massa hat från den där konflikten.

 

Nicosia har mer gemensamt med Malmö än att städernas klubbar startade i samma kvalomgång i Champions League och att även MFF har haft en brasse med förflutet i Örgryte – Afonso Alves– som farligaste anfallsvapen. Apoels och Malmös arenor har samma kapacitet, och klubbarnas snittpublik och budget är nästan identiska. Nicosias befolkningsantal är förvisso 15 procent större, men det har Apoel ingen glädje av. För där Malmö har en bro som utan hinder forslar människor till och från ett annat land, har Nicosia en »grön linje« som kapar bort en tredjedel av staden. Varje gång du ska till turkcypriotiska delen måste du visa ditt pass, fylla i papper och inhämta stämplar. Dessutom behöver du en extra karta, eftersom kartorna för den ena delen av staden aldrig visar gatorna i den andra delen.

Det första som slår mig när jag kommer till norra Nicosia, eller Lefkosa som de säger här, är att det är fattigare, bullrigare och mer färgstarkt – och att ungar spelar fotboll överallt på gator och torg. Men jag ser inte en enda Apoeltröja. Och istället för Aílton på tidningarnas förstasidor möts jag av en bild på Johan Elmander i Istanbullaget Galatasarays tröja.

Det förvånar mig inte att den turkcypriotiska delens största arena heter Atatürk, döpt efter det moderna Turkiets grundare. Bygget tar nästan 30 000 åskådare, betydligt mer än arenan där Apoel ska ta emot Real Madrid. Den här eftermiddagen, som nästan alltid, är läktarna nästan helt öde. Knappt hundra åskådare väntar på avspark, de flesta anhöriga vars besök underlättas av att kvinnor och barn går in gratis.

Yenicami AK ska ta emot Tatlisu Hosk i den nordcypriotiska förstadivisionen, kallad Süper Lig precis som i Turkiet. Journalisten Canan Kutgüner säger att det är hemmalagets 17-årige Hascan Kirmaz som är planens största löfte. Yenicami vinner med 5–1 och efteråt förklarar Kirmaz för mig att hans dröm är att bli proffs i Turkiet, men att det är svårt att utvecklas och bli upptäckt i den nordcypriotiska ligan – det nordcypriotiska fotbollsförbundet accepteras inte av Uefa och Fifa och därför får varken klubb- eller landslag spela några internationella tävlingsmatcher. Den i dagsläget mest framgångsrika turkcypriotiska spelaren, Kenan Özer, har gjort några matcher för Besiktas, men spelar nu i turkiska andradivisionen.

Jag frågar Kirmaz om han skulle kunna tänka sig att spela för Apoel. Han gör en outgrundlig grimas, och tittar sig sedan runt efter hjälp. Han hittar den i Canan Kutgüner.

– Apoel är grekernas speciella klubb, säger journalisten. Det är en komplicerad relation. Vår tidning får till exempel pressackreditering på de andra grekcypriotiska klubbarnas matcher, men inte hos Apoel.

Jag tänker att jag måste höra den andra sidans version, och återvänder snart genom gränsspärren. På Apoels huvudkontor träffar jag klubbens ordförande Phivos Erotokritou, en man som gjort sig en förmögenhet på att sälja ryska jaktvapen på den internationella marknaden. Erotokritou säger att det aldrig kan bli tal om att värva en spelare från den nordcypriotiska sidan, inte ens om det vore öns största talang genom tiderna.

– Det är helt enkelt inte möjligt. Du förstår… vi är greker och de är turkar, vi är ortodoxa kristna och de är muslimer. De har ockuperat vårt land, säger Erotokritou och slår sin knutna högernäve mot en lika knuten vänsternäve.

– Men jag gillar egentligen inte att prata om de där grejerna, tillägger han.

Det är tydligt att det är mer angenämt att vara David i Fotbollseuropa än Goliat på Cypern, och Apoels ordförande konstaterar belåtet att Cristiano Ronaldos lön är nästan 50 procent högre än lönekostnaden för hela Apoels spelartrupp.

– Vi har inte haft råd med mer. Men nu har vi tjänat mer än 20 miljoner euro på de här framgångarna och det betyder till att börja med att vi inte slutar året med ett underskott. Normalt får styrelsen och några rika aktieägare skjuta till pengar efter varje säsong.

Phivos Erotokritou säger att han ser England, Spanien och de andra stora fotbollsländerna som »en annan värld«. För ett år sedan gick han en guidad rundtur på Real Madrids museum och arena med sina barn. Nu ser han fram emot sitt andra besök i Madrid.

– Då var jag turist, nu kommer jag som gäst. Jag fick inte möjlighet att träffa president Pérez vid lottningen av kvartsfinalerna, men jag vill till att börja med ordna så att Real Madrid får det bra här hos oss. Jag har ringt dem och tipsat om ett bra boende. Jag tror inte att de ska bo på hotell inne i Nicosia, det gjorde Lyon och de fick nattsömnen störd av våra fans.

Erotokritou lutar sig tillbaka i stolen och tittar runt i rummet, på några enstaka pokaler och en samling matchaffischer.

– För fyra år sedan, när jag tog över, var det inte en jävel som ville vara ordförande för Apoel. Inte ens jag, om jag ska vara ärlig. Men jag hade inget val. Om jag skulle lämna min post i dag, så hade det blivit en lång kö av aspiranter utanför entrén här. Nu vill alla hoppa på segertåget. Men vi vet var vi kommer ifrån och att vi kan hamna där igen. Vi måste rätta oss efter verkligheten här på Cypern. Vårt främsta mål är att vinna ligan igen. Champions League är något annat. Det som har hänt i år är ett mirakel. Det finns inget annat sätt att beskriva det.

 

Inför Apoels största match någonsin träffar jag den brasilianske spelaren William Boaventura, som tillbringat sin karriär på Cypern och i små klubbar i Ryssland och Ukraina. Han är försiktigt kaxig:

– Vi trodde inte att vi hörde hemma på den här nivån. Sedan har vi bevisat flera gånger om att vi klarar av det. Men att vi skulle spela mot Cristiano Ronaldo, Kaká och Özil i två utslagsmatcher, det är bortom allt jag kunnat föreställa mig. Nu ska jag äntligen få se hur bra de är. Om vi förlorar så ska de åtminstone ha tvingats att bevisa hur mycket bättre de är. Vi vill se om de där killarna, som vi bara sett på TV, är värda alla sina pengar.

Natten före matchen bor laget som vanligt på hotellet som ligger i samma komplex som hemmaarenan. På matchdagen promenerar Aílton och hans lagkamrater till omklädningsrummet, medan Real Madrids buss kör ända in på löparbanan för att spelarna ska få vara ifred. I Apoels omklädningsrum går Aílton sedan runt och peppar sina lagkamrater efter att tränaren Ivan Jovanovic predikat samma taktik som mot Lyon: Apoel ska sätta hård press direkt och försöka överraska gästerna.

Men när matchen sätter igång är det Real Madrid som bestämmer. Aílton är ensam Apoelspelare på Real Madris planhalva större delen av tiden. De få gånger han får bollen under kontroll har han ingen medspelare med sig utan tvingas försöka sig på soloraider. En gång tunnlar han Sami Khedira och rusar längs sidlinjen mot hörnflaggan, förföljd av tre motståndare. Han lyckas passera två av dem, Nuri Sahin och Pepe, innan han blir nergjord av Sergio Ramos.

Med stöd av en fanatisk hemmapublik lyckas Apoel trots allt freda sitt eget mål. I den 72:a minuten sätter Jovanovic så in en anfallare till, Esteban Solari. »Nu får jag någon med mig. Vi kanske ändå kan åstadkomma något«, tänker Aílton. Men effekten blir den motsatta. Ett par minuter senare gör Karim Benzema 0–1, och sedan hinner det spanska laget göra ytterligare två mål före slutsignalen. Real Madrid har enligt statistiken haft 23 målchanser och elva skott på mål. Apoel hade inte ett enda skott på mål. Den totalt resultatlösa frisparken efter Aíltons soloraid var deras bästa chans.

Den här kvällen behåller Aílton inte sin matchtröja. Han byter med den brasilianska landslagsspelaren Marcelo, medan Apoelfansen ger sina spelare en stående ovation. Madridpresidenten Florentino Pérez, som hoppade över Apoels middag kvällen före och istället kom till Nicosia med privatplan några timmar före matchstart, går ner mot omklädningsrummen för att gratulera sina spelare. Ett par timmar senare är både han och laget i luften på väg mot Spanien igen. Uppdraget är utfört.

Aílton konstaterar:

– Fansen vet, och vi vet, att vi gjorde vårt bästa. Vi hade en plan och försökte genomföra den. Men det gick bara inte. Och när vi började tro att vi kanske ändå skulle kunna få ett bra resultat, så straffade de oss direkt. De mosade oss på en kvart.

Han säger att Apoel trots allt har visat fotbollsvärlden att pengar inte är allt. Samtidigt kan han inte undgå att imponeras av motståndarna.

– Tänk att två landslagsspelare från Brasilien började på bänken. Real Madrid är så bra att de kan ha Kaká på bänken – han har ju vunnit Ballon d’Or! Men det var han och Marcelo som ändrade matchen när de kom in. Deras kombinationer på vänsterkanten sänkte oss. Det är egentligen bara att buga, även om man har sett Real Madrid på TV massor med gånger är det bara på planen som man verkligen inser skillnaden. De var något helt annat än de andra lagen vi mött. Tekniken, speeden, att de alltid verkar veta var alla medspelare är…

Och så konstaterar han, som han gärna gör, oavsett om han försöker förklara Apoels sanslösa skrällar under säsongen eller den mer förutsägbara utklassningen som han och hans lag fick utstå mot Real Madrid.

– Sådan är fotbollen.