Peter Fröjdfeldt stånkar i takt med pedaltagen. Det vinande ljudet från motionscykelns hjul tränger igenom Anastacias sång från den bärbara PC:n. Klockan är fem på eftermiddagen och det skymmer utanför fönstret där snön ligger i meterhöga drivor.
Sovrummet i familjen Fröjdfeldts tvåvåningshus i Eskilstuna utgör tillfälligt gym. Peters försäsong följer tredagarsintervaller med träning i två dagar, vila en. Träningsdagar brukar han löpa i sju kilometer för att sedan trampa i 45 minuter på cykeln. I år har vintervädret för det mesta satt stopp för joggingturen. Därför har han spenderat extra mycket tid på övervåningen i den gula villan.
På ena sovrumsväggen sitter ett inramat diplom. »Årets domare 2004« – en utmärkelse där de allsvenska tränarna utgjorde jury. Där hänger också en löpsedel: »Toppdomare i Eskilstuna dödshotad – skyddad av polisen«. Det bästa och det sämsta med domaryrket.
I en bandytrunk i rummet intill ligger några av de matchsouvenirer som han har fått med sig genom åren. Vimplar, klubbnålar, en Chelseatröja med alla spelarnas autografer… han vet inte vad han ska göra med allting. Det fanns en tid när barnen – Andreas och Sara – gillade att springa omkring på fotbollsträningarna i Wayne Rooneys matchtröja. Numera tycker de mest att det är fjantigt.
Peters ögon fokuseras på rummets 14-tums-TV som visar den videobandade matchen Ajax-Inter, första mötet i Champions Leagues åttondelsfinal i Amsterdam. Det återstår en vecka tills Peter ska döma returen. Det blir hans största match hittills i en karriär som har gått i expressfart. I början av domarkarriären gjorde han upp en karriärplan på ett A4-ark, mest på skämt. Arket ligger numera i en kökslåda på nedervåningen och genom åren har han blickat tillbaka för att se hur han har följt planen. I år skulle han ha varit precis i början av den allsvenska karriären, i stället tillhör han den utvalda kategori europeiska domare som benämns »Top Class«.
TV:n visar hur Inters Iván Córdoba och Ajax Klaas Jan Huntelaar gruffar vid varje hörna och frispark. Peter tänker att det är något han måste vara uppmärksam på när han blåser igång på Giuseppe Meazza. Han noterar att Inters Dejan Stankovic gör mål och minns förra gången han dömde serben – i landskampen Belgien-Serbien/Montenegro hösten 2004. Efteråt kom Stankovic fram, skakade Peters hand och sa:
– Today you were number ten, ref.
Det är sådana dagar som Peter känner att han har haft en bra dag på jobbet.
Peter Fröjdfeldt är 42 år och inne på sin andra idrottskarriär. Under många år var det bandy som gällde. Han spelade allsvenskt med Katrineholm och Västerås SK, men redan när han var 25 föreslog svärfar Larry Lindberg att han borde varva idrottandet med att döma fotboll. Larry dömde själv i division sex och tyckte att det vore en perfekt sommarsysselsättning för svärsonen.
Peter var skeptisk. Vore det inte mer naturligt att döma bandy? Den lokala domarprofilen Nisse Björnehaag svarade bestämt nej:
– Bandyn tar dig bara till Hälsingland. Med fotbollen kan du få se världen.
Björnehaag lotsade Peter uppåt i seriesystemet och ibland hade han för bråttom. Peter var 28 när han gjorde debut i division fyra 1992 med derbyt Gnesta-Malmköping, den värsta match man kunde få på den nivån i Sörmland. Just den här dagen var extra jävlig. På gräsplanen bredvid pågick en stökig marknad, där man bland annat roade folk med helikopteruppstigningar. Orosmomenten störde och Peter varken såg eller hörde när hans linjemän vinkade offside. Matchen slutade 5-4 och innehöll totalt sju varningar, ett rött kort och en missad straff. Domaren fick stå ut med ett helvetes liv på och vid sidan av planen.
Efteråt fick han en välförtjänt utskällning av domarbasen Hasse Karlsson, som också frågade vad han som domare kunde ha gjort för att undvika det här. »Jag har faktiskt ingen aning«, svarade Peter.
Han trodde att domarkarriären tog slut där och då, men fick snart fler matcher. Han rusade igenom division tre och två och debuterade i ettan tre år efter domardebuten. Två år senare tog han steget upp i Allsvenskan och 2001 gjorde han sin första internationella match – U21-mötet Ukraina-Vitryssland. Då gick tankarna till Nisse Björnehaags ord om vitsen med att välja fotboll framför bandy. Han skickade ett kort till den gamla domarbasen. »Du hade rätt«, skrev han på baksidan.
– Men gå då!
Tommy Skoog suckar där han sitter bakom ratten och viftar med händerna åt kvinnan som tvekar vid övergångsstället. Till slut vågar hon sig över vägen.
– Christers förra fru, säger Tommy.
– Mm, jag såg det, svarar Peter Fröjdfeldt.
Peter och Tommy är klädda i blå Fristadskläder och har verktygsbälten hängande runt midjan. Jag sitter inklämd i en vit skåpbil mellan de båda i tresitssätet och noterar att de lyfter händerna i hälsande gester mot förbipasserande utanför vindrutan var tionde sekund. Under de 15 år de har jobbat tillsammans i kommunen har de lärt känna de flesta i den här stan.
»Jag kommer inte att springa en meter den dagen jag slutar. Inte en meter. Jag har sprungit i 25 år – först för bandyn och nu för dömeriet – och jag hatar det.«
Peter Fröjdfeldt är chef för lag 402 på Eskilstuna kommunfastigheter. Det innebär att han dels har personalansvar och ska sköta administrativa uppgifter, dels att han själv rycker in där det behövs – alltid med Tommy som sällskap. Folk är så vana att se dem tillsammans att de blir oroliga när någon av dem dyker upp ensam, berättar Tommy.
– »Men var är Peter då?« »Han är ledig i dag.« »Tänkte väl det. Så lätt klipper ni väl inte navelsträngen.« Vissa tycker att vi är som ett gammalt gift par.
– De frågar också om vi har samma frisör eftersom vi är gråhåriga båda två, säger Peter. Men det är ju Tommy som har gett mig grått hår. Tänk dig 15 år med honom bredvid sig.
Vi åker till daghemmen Flöjten, Trumman och Trumpeten. I varje entré ligger en pärm där dagispersonalen sätter in noteringar på saker de vill ha korrigerade. På Trumman ska kommunarbetarna i dag montera fast några sladdar i datorrummet.
– Det har varit kul att vara med hela vägen sedan han började döma, säger Tommy. Jag har sett varje steg. När han började i fyran, trean, tvåan. Han var ofta nervös och då fanns ju jag där för att lugna.
– Sluta, säger Peter.
– Men så var det väl?
– Äh, jag kanske var orolig för att inte få några matcher men jag var inte nervös inför matcherna.
– Nähä. Säger du det så.
Tommy är själv assisterande tränare i BK Sport i division fyra. Han berättar att det har varit en usel försäsong med för mycket snö och dåliga träningsförhållanden. Peter håller med. Han har inte kunnat löpa på över en vecka nu – å andra sidan är joggingturerna inget att längtar efter.
– Jag kommer inte att springa en meter den dagen jag slutar. Inte en meter. Jag har sprungit i 25 år – först för bandyn och nu för dömeriet – och jag hatar det. När jag går till jobbet på morgonen måste jag lägga fram kläderna på sängen så att jag inte struntar i att ge mig ut när jag kommer hem.
Tommy har hört det förut. Han säger att det är imponerande att kollegan har självdiscipllin nog att ge sig ut, trots att han avskyr löpningen.
– Och det är fan så synd att det inte blir något VM för honom i år.
Fifa samlade de utvalda 18 potentiella europeiska VM-domarna i Spanien i januari 2005. Anders Frisk representerade Sverige. En dryg månad senare bestämde han sig för att sluta med domaryrket och när svenska domarbasen Bosse Karlsson försökte få in Peter på Frisks plats vägrade Fifa. De skulle ändå plocka bort sex eller sju av de första 18 och tyckte bara att Frisks avhopp gjorde urvalsprocessen lättare.
– Du får ta nästa VM i stället, säger Tommy.
Peter skakar på huvudet.
– Nej, jag räknade fel.
– Vadå räknade fel?
– I planen som jag gjorde -91. Det där A4-arket som jag har hemma. Jag trodde att jag skulle vara 45 år 2010 och kunna avsluta karriären med ett VM, men jag är ett år för gammal då. Det blir inget VM för mig.
– Åh fy fan, säger Tommy.
Det blir tyst vid bordet.
– Det måste kännas surt, säger jag till slut. Är det inte en dröm du har haft?
– Nja, en målsättning, inte en dröm. Jag började inte döma för att jag en dag skulle få vara med i VM. Det hade bara varit en bonus, kronan på verket.
– Varför började du döma då? Vad lockade?
– Ja, i början var det väl ingenting. Sedan gick jag de där kurserna. Efter steg ett kände jag att jag ville klara steg två. Efter steg två ville jag ta steg tre. Sedan tänkte jag – om jag har spelat i Allsvenskan i bandy ska jag döma Allsvenskan i fotboll också.
Jag påpekar att jag tidigare mest har stött på domare som har brunnit för att vara rättsskipare. Som liten arrangerade Anders Frisk till och med fotbollsmatcher för kompisarna på Guldheden i Göteborg, bara för att han skulle få döma.
– Sådan är inte jag. Jag är en tävlingsmänniska. Det fanns inte många som hade fler röda kort än jag när jag spelade bandy. Sedan halkade jag in på det här och jag har hela tiden velat ha större och bättre matcher. Det är dem man växer av. Ta Collina. Han dömde inte bättre än någon annan, snarare gjorde han fler misstag än genomsnittet, men spelarna hade sådan respekt för honom. Han kunde peka åt höger fastän det borde ha varit vänster och spelarna köpte det ändå. Collina är den enda jag har sett stå och knuffa spelarna på planen för att han varit förbannad. Frisk levde också på sin utstrålning. Han och Collina gick i bräschen och så fick de just de här stora matcherna. Norrmannen Terje Hauge är där nu. Förr när Terje dömde kunde jag tänka »fasen, det här ser inte så bra ut«. Nu är han fantastisk. Med bra matcher blir man bättre.
Allting handlar om att få de där matcherna. En domare måste förtjäna det förtroendet. Det handlar ofta om flyt och om att vara bra i rätt ögonblick. Får man chansen på hög nivå gäller det att visa att man klarar pressen, ett felbeslut kan spoliera hela karriären och har det väl börjat gå utför är det svårt att bromsa fallet.
Domarbasen Bosse Karlsson hade en lång, framgångsrik karriär men är ändå mest känd för den varning han delade ut till fel spelare i Argentina-Nigeria 1994. Han fick inga fler matcher i VM, och skickades hem omedelbart.
Mot den bakgrunden är Inter-Ajax Peter Fröjdfeldts viktigaste match i karriären. Han har dömt åtta Champions League-matcher tidigare, men ingen har haft den här digniteten. Mötet på Giuseppe Meazza är avgörande för vilket av lagen som går till kvartsfinal. Dessutom är det den enda europeiska cupmatch som spelas den dagen, vilket gör att Peter kommer att ha Uefas fulla uppmärksamhet.
En bra insats kan ge flera stora matcher och fler stora matcher kan ge bättre bränsle för Bosse Karlssons övertalningsförsök om att få med Peter till Tyskland i sommar. För även om Peter redan har räknat bort VM kvarstår fakta: förra gången VM arrangerades var kritiken mot domarinsatserna enorm. Modellen att ha representanter från hela världen, i stället för att satsa på de bästa, fungerar inte eftersom domarkvaliteten är för dålig i många länder. Dessutom har utbudet på duktiga domare minskat radikalt på senaste tiden. Inom loppet av ett år har Anders Frisk, Pierluigi Collina, Kim Milton Nielsen och Urs Meier slutat. Det pågår en generationsväxling av toppdomare i Europa och Peter är en av dem som med rätt matchning kan komma att ta över.
»Det är inte roligt när ens dotter sitter och storgråter i soffan halv åtta en vardagkväll. Det jobbiga var inte hoten i sig utan att skolkompisarna hackade på henne.«
Han har redan visat att han klarar av att prestera under press. Benfica-Anderlecht i Lissabon sensommaren 2004 var en mardröm. Det var den första matchen på Estadio da Luz sedan EM-finalen och på läktarna satt 62 000 fanatiska hemmasupportrar som krävde seger.
Direkt efter avspark gick bollen ut mot Anderlechts Christian Wilhelmsson på kanten. Benficas back tog med hand och Peter blåste frispark. Publiken buade. I situationen därpå blåste Peter återigen mot hemmalaget efter en tuff tackling av en Benficaspelare och publiken blev ännu ilsknare. En kort stund senare drällde Benficas Simão med bollen varpå en Anderlechtspelare gick in med kroppen och bröt. Peter skrek »play, play« och protesterna från de 62 000 på läktarna var nu öronbedövande.
Den fjärde situationen i matchen innebar ytterligare en tuff tackling från Benfica och den här gången var Peter tvungen att plocka upp det gula kortet. Han lyssnade på glåporden från läktarna, plockade upp sitt anteckningsblock för att notera varningen och kände hur svetten dröp från honom. Han var helt slut. »Det måste ha gått en kvart«, tänkte han.
– När jag tittade på klockan stod den på 2,59. 87 minuter kvar. Efteråt sa vi i domarteamet: »Klarade vi det här, klarar vi alla matcher«, säger Peter.
I fiket på Munhtell Arena, Eskilstunas sportkomplex, beställer Peter in kaffe och wienerbröd och vi talar om att domarkarriärer är för korta. För att döma på högsta nivå kan man inte vara alltför ung. Man saknar den pondus som krävs. Och eftersom domarna tvingas pensionera sig från internationella matcher redan vid 45 års ålder har de inte många år på sig att döma den yppersta eliten.
– Förut var gränsen att döma 50 år, säger Peter. Jag tycker att det var fel att sänka den. Människor lever längre och åldras inte mentalt lika fort i dag. 50 år i dagens samhälle är ingenting. Ge oss några år till, tycker jag.
Vad gör du när du inte får döma på elitnivå längre? Varvar du ned?
– Och gör en nostalgitripp och dömer här i Eskilstuna? Nej, fy fan. Då blir jag bara dålig. Du måste vara hundraprocentigt engagerad i det du håller på med annars tappar du även en division sju-match. Då får jag höra: »Hur kan du vara så kass när du dömt på så hög nivå.« När jag har nått någonstans måste jag ha nya mål. Jag måste känna att jag går framåt.
Det låter som när elitspelare pratar om sin fotbollskarriär. Tävlingsmänniskor sysslar med saker för att bli bättre, inte nödvändigtvis för att det är det roligaste de vet. Troligen är det tack vare den här inställningen som Peter är så populär bland spelarna i Allsvenskan. De känner igen sig i hans sätt att vara och han vet hur han ska hantera dem på planen.
– I början av karriären fick jag ofta kritik för att jag var för mycket spelare och för lite domare, säger Peter. Jag kom från bandyn och hade förståelse för dem som brusade upp och spelade tufft. Många upplever domare som stöddiga och arroganta. Som spelare hatade jag de här strebrarna. Man måste ha glimten i ögat och kunna surra lite med spelarna på planen. Jag lever mycket på min spelförståelse.
Spelare som jag har talat med har antytt att du är omtyckt hos dem, men också att domarkollegor kan tycka att du inte alltid följer reglerna som du ska?
– Jag brukar säga till spelarna: »Det är inte jag som har skrivit de här reglerna, men jag måste blåsa efter dem.« Det är klart att jag följer reglerna men jag försöker också ha en känsla i matchen. Jag kan till exempel ta kommentarer om jag är på tu man hand med en spelare. Om det bara är vi två och han säger »fan vad dålig du är« då kan jag lyssna på det. Men ska han gestikulera och visa de andra 21 på planen – och alla på läktaren – vad han tycker får han skylla sig själv.
Pratar du mycket med spelarna på planen?
– Ja. Ibland kommer det kommentarer utan att jag tänker på det. Jag lever mig in i spelet och kan berömma spelarna. »Snygg passning.« »Jävlar, vad nära mål.« Det kommer sådant ibland.
Spelare verkar gilla den lättsamheten. Anders Frisk hade det tufft med dialogen i början av karriären och det lossnade först när han blev instruerad av en skådespelare i hur man hanterar sitt kroppsspråk.
– Jag har också hört det. Han var väl lite militärisk i början? Det är viktigt att man hittar sig själv. När jag debuterade fick jag lov att sätta mig mer i respekt. När man kommer till en ny nivå testar spelarna dig, men det funkade inte riktigt för mig att göra mig till. Jag har heller aldrig försökt vara en Collina eller en Frisk. Då blir man bara en dålig kopia. Jag vill vara ett bra original.
Tänker du på ditt kroppsspråk?
– Nej, jag har alltid haft ett kroppsspråk som fungerar.
Vilka spelare gillar du att döma?
– De som både kan ta och ge en smäll. Gnällspikar är inget för mig.
Lasse Lagerbäck har efterlyst att ni allsvenska domare ska ha en högre toleransnivå i matcherna så att det blir bättre flyt i spelet.
– Jag läste det, men jag förstår inte riktigt vad han pratar om. Ska vi inte blåsa för det som är fult? Ska spelarna få sparka ned varandra? Är det frispark så är det frispark. Släpp på spelet så länge de vill spela fotboll, men börjar de med dumheter måste domaren gå in och säga ifrån, brukar jag säga.
Vilken är den vanligaste kritiken mot dig när du träffar domarkontrollanter efter match?
– Det är alltid samma sak; att jag borde ha tagit något gult kort till. Det är väl därför någon kollega ibland kan tänka »varför varnar inte han där, när vi andra gör det?« Men ofta löser jag situationerna på något annat vis.
Peter går igenom dagens post inne på sitt bås till kontor i Eskilstuna kommunfastigheters högkvarter. Tommy har gått hem »eftersom hustrun ringde« – och fått motta en drös pikar från arbetskamraterna i fikarummet: »Är det giltigt skäl att gå hem bara för att man är rädd för käringen?«
– De är ett jävla stöd, killarna och tjejerna här, säger Peter när arbetskamraterna gått.
Han berättar att stödet behövs. Som fotbollsdomare har du allt att förlora.
– Det är ju en enorm mediebevakning numera och som domare kan du vara bra i 90 minuter, du kan till och med vara bra i två av tre tilläggsminuter men missar du en situation sedan så är du körd. Det är så det är. Står det ingenting om dig i tidningen dagen efter får du ta det som en komplimang.
I värsta fall kan domarskapet leda till hot. Det var det som slutligen fick Anders Frisk att tacka för sig och även Peter har fått sin del. Efter en tveksam offsideavblåsning i matchen Djurgården-Sundsvall hösten 2001 hotades han till livet. Följden blev polisbeskydd i flera veckor. Barnen fick inte svara i telefon, alla inkommande samtal spårades och familjen fick inte öppna brev med okänd avsändare.
– Det är så låg nivå. När matchen är slut kan man skälla lite, men sedan får man ta varandra i hand, tacka och gå vidare. Barnen mådde dåligt av det här. Det är inte roligt när ens dotter sitter och storgråter i soffan halv åtta en vardagkväll. Det jobbiga var inte hoten i sig utan att skolkompisarna hackade på henne. Vissa av kommentarerna var inte barnkommentarer heller. Det var saker som de hade hört från föräldrarna vid köksbordet och som de förde vidare till Sara.
Funderade du på att sluta?
– Nej. Det närmaste jag kom var att sammankalla föräldrarna i klassen och be dem skärpa sig. Många av dem visste knappt vad fotboll var, och ändå hade de kommentarer om mig via sina barn till mitt barn.
Det händer fortfarande att supportrar ringer hem till huset i Eskilstuna. En gång skedde det direkt vid slutsignalen på Råsunda. Peters fru Anette svarade: »Han är inte hemma. Vad tror ni? Att han flyger hem i helikopter i samma ögonblick som han blåser av matchen?«
Peter säger att det är lugnare nu. Det har inte varit lika grovt som hotet för fem år sedan. Nu är också barnen äldre och inte lika sårbara. Andreas är 19 och står i begrepp att själv börja döma fotboll.
– Det verkar som att Sara har tagit allt bra också. Hon har blivit flicklandslagsspelare. Hon åker på landslagsläger i nästa vecka.
Peter tittar stolt upp mot anslagstavlan ovanför skrivbordet där han satt upp bilder på barnen i fotbollsmundering. Där hänger också ett intyg – »Diplomerad kranskötare« – och en födelsedagslista över personerna i Peters arbetslag.
– De plockar ner mig på jorden här på jobbet. Ingen av dem är imponerad av att jag ska döma Inter i Champions League om sju dagar. Här lever man i verkligheten. Jag har aldrig dömt i Italien överhuvudtaget. Det ska bli jävligt kul. Bara att komma till de här stora arenorna är mäktigt. Den här lilla sketna kommunalaren från Eskilstuna.
Giuseppe Meazzas gräs doftar jord. Den täta arenan gör att solstrålarna aldrig når hela planen och därför måste gräset läggas om flera gånger per säsong.
Klockan är halv tio på förmiddagen och Peter Fröjdfeldt går över mattan för första gången i sitt liv. Han ska inspektera planen och delta på den rutinmässiga säkerhetsgenomgången som alltid sker före en Champions League-match. Bakom honom tågar fjärdedomare Martin Ingvarsson samt de assisterande domarna Stefan Wittberg och Kenneth Petersson.
De är avslappnade inför kvällens match. Kenneth har dömt här åtta gånger tidigare, som assisterande åt Anders Frisk och Karl-Erik Nilsson, och kollegan Stefan har gått på linjen i både Parma och Florens.
I kväll ska de för första gången testa det nya mikrofonsystemet som gör att de kan kommunicera med varandra under matchen. Alla domare – inklusive fjärdedomaren – kommer att få ett headset. Systemet har testats i den franska ligan de senaste tre åren och tekniken har förfinats varje år. Första gången headsetet testades och domaren blåste ordentligt i pipan svimmade hans linjeman av den höga signalen. Numera filtreras visselsignalen bort.
– Jag har hört att det filtrerar bort din skånska också, säger Peter till Martin Ingvarsson. Så i kväll slipper vi den. Men jag tycker det är lite synd att det tar bort visslingen. Det hade varit kul att dra till ordentligt så att ni fick känna på det.
– Passa dig. Annars kommer det kanske upp en flagga där det inte ska i morgon, muttrar Stefan.
– Det gör det väl alltid ändå, säger Peter.
Stefan tar foton av sina kollegor med digitalkamera medan de vandrar längs sidlinjen tillbaka mot spelargången. Om det inte vore för de svarta kostymerna med fotbollförbundets logotyp på bröstet skulle man kunna ta dem för turister på rundvandring på klassisk fotbollsmark.
»I spelargången före matchen vände sig Luís Figo, som är gift med en tjej från Sollefteå, mot domarteamet och rabblade de fraser han lärt sig på svenska.«
De tittar in bakom reklamskyltarna. Där ligger en räls avsedd för TV-kameran. Kenneth brukar kontrollera sådant sedan han dömde junior-VM i Argentina. En spelare gjorde mål, fick tokspel och hoppade över reklamskyltarna för att springa ut mot läktaren och fira – men hade missat att det bakom skyltarna fanns djupa vallgravar som hindrade publiken att storma planen.
– Han damp rakt ner. Jävlar vad han slog sig, säger Kenneth med ett garv.
De går mot spelargångens kapell som vid match dras ut på planen. I entrén har Christian Vieri klottrat »Bobo 32« i det vita plasttaket. Peter och kollegorna fortsätter de 20 trappstegen upp mot övervåningen där deras omklädningsrum ligger. Längre bort i korridoren väntar Ajax och Inters representanter, företrädare för arenan, polis, läkare, säkerhetsansvariga och Uefas delegation i ett konferensrum. Totalt ska omkring 40 personer diskutera kvällens tidsschema och säkerhet.Peter ska också hålla sitt standardtal där han uppmanar lagen att spela schysst, följa de föreskrivna reglerna om hur man ska agera på avbytarbänken samt hålla de tider som alltid gäller.
19.30: ankomst till arenan. 20.00: uppvärmning för spelare. 20.08: uppvärmning för domare. 20.39.30: samling för spelare och domare i spelargången för en andra kontroll av dobbarna och att alla smycken är avlägsnade. 20.40.30: entré på planen. 20.45: avspark.
Men först ska tröjorna granskas. Ajax och Inters representanter har lagt upp kompletta matchställ över tre barbord i lokalen och Kenneth, Peter, Martin och Stefan synar färgerna och ger klartecken.
– Och då kör vi i gult som vi har tänkt, säger Peter.
Kollegorna ler. Internt kallar de det »Friskagult«.
Anders Frisk föredrog alltid den färgen eftersom »solbrännan syns bäst i den«.
Alla domare har sina hangups. Den före detta stordomaren Ulf »Utta« Eriksson dömde alltid i långärmat eftersom han hävdade att kroppsspråket blev tydligare då. De flesta svenska elitdomare följer »Lex Utta«, bara Martin Hansson och Jonas Eriksson envisas med kortärmat, och kollegorna tror mest att det är en machopryl. En varm sommarkväll för några år sedan, när Peter Fröjdfedlt hade kavlat upp ärmarna så att halva underarmen syntes, fick han SMS från Jonas Eriksson redan i halvtidspaus. »Välkommen till klubben.«
Egentligen fäster Peter Fröjdfeldt ingen större notis vid tröjan. För honom är skorna viktigare. Efter en diskbråcksoperation för några år sedan föredrar han att döma i tennisskor snarare än fotbollsskor, eftersom det skonar ryggen.
Dessutom håller han – liksom alla domare – sin pipa kär. Sedan många år tillbaka har han använt en röd Foxpipa. Den har en vass ton och rekommenderas inte på domarkurserna eftersom den låter för aggressiv på arenor med lite folk. Peter vet att den passar bäst på stora fullsatta arenor, men har vant sig så vid den att han inte kan använda någon annan om han så dömer på ett halvtomt Rambergsvallen.
Ändå finns det gott om alternativ. Förr fanns bara den klassiska pipan med en kork som for runt inuti. Många, däribland VM-domaren Erik Fredriksson, mixtrade med korkens form och storlek för att få till ett bättre ljud. Sedan kom rysspiporna.
I rysspiporna är korken fäst på en axel. De är pålitliga och gjorde uppfinnaren – en ryss, naturligtvis – stenrik. Peters röda Foxpipa har ingen kork alls, den låter bra och han trivs med den. Han kommer att behålla den så länge det går bra. Gör han en plattmatch kanske han byter. Den förra favoritpipan gick sönder redan i division fyra. Vid en situation med fula efterslängar blev han så förbannad att han bet sönder pipan i samma ögonblick som han blåste frispark. Den trasiga pipan gjorde honom inte på bättre humör. Spelarna fick varsitt gult kort.
20.07. Peter, Kenneth och Stefan öppnar dörren mot korridoren där de ska värma upp. Den är bara en dryg meter bred och har blå plastmatta som sviktar betänkligt där de löper fram. Svenskarna föredrar den ändå framför att springa ute på planen. Dels kan det vara svårt att hitta en yta utan att vara i vägen för lagen, dels är det skönt att slippa konfrontera spelarna för mycket före avspark. Särskilt som en av spelarna, Ajax Markus Rosenberg, är svensk. Om han skulle prata med domarteamet på svenska kunde det lätt misstolkas av de andra spelarna. Det är bättre att undvika allt sådant.
– Ett jävla fokus nu killar, säger Stefan när han löper framåt i korridoren.
– Yes. Nu tar vi det från första smällen, säger Peter.
De bär Uefas gröna träningsoveraller och peppar varandra under uppvärmningen. Interklackens bombastiska sång ute på norra läktaren når hela vägen in genom de tjocka betongväggarna. Merparten av kvällens 55 000 åskådare har anlänt, men domarna är inte nervösa. När Stefan säger att de borde tejpa fast headsetet ytterligare svarar Peter:
– Så petigt är det väl inte?
– Men det får ju inte vara något orosmoment, säger Stefan.
– Det enda orosmomentet är du.
– Som alltid, fyller Kenneth i.
Efter en kvart går de tillbaka mot sitt omklädningsrum. De tar av sig träningsoverallerna, snörar skorna en extra gång och sätter sig på bänken för en sista uppladdning.
Klockan är 20.36. De reser sig upp och säger det de alltid säger innan de går ut på en fotbollsplan tillsammans:
– Nu går vi ut och äger stället!
Första smällen kommer efter tre minuter. Marco Materazzi kapar Markus Rosenberg brutalt ute vid sidlinjen. Rosenberg vrider sig i gräset och Peter är tacksam för tacklingen. Den första avblåsningen är avgörande för matchens rytm. Om domaren får acceptans av spelarna för den har han bättre förutsättningar att lyckas. I katastrofmatcher (som Gnesta-Malmköping) har han ofta inte tagit första smällen. Då har han till slut hamnat i ett läge där han antingen fått kompensera eller behålla den höga toleransnivån.
Materazzis smäll är tydlig och borde antagligen, enligt strikt tolkning av regelboken, rendera gult kort. Men en tidig varning är också ett vågspel. Antingen lugnar det spelarna, eller så blir de vansinniga. Peter litar på sin känsla och låter kortet stanna kvar i höger framficka. I stället skakar han bestämt på huvudet när Materazzi sträcker fram sin hand för att be om ursäkt.
Peter får löpa över stora ytor. Efter Materazzis inledande smäll följer få fula tacklingar på planen. Peter ger Ajax fördel när Adriano springer in i målvakten. Han blåser bestämt av Juan Sebastián Veron när han manglar Nourdin Boukhari och han är snabbt framme vid Steven Pienaar när han ligger ner efter en tuff duell mot Materazzi. Efter de flesta situationer har han en dialog – ibland med ord, ibland med gester och minspel – med spelarna. I löpningarna tar han ofta en omväg runt den spelare som senast var inblandad i en situation för att visa att han sett vad som har hänt. Den drabbade spelaren ska veta att laget fick domslutet med sig och förövaren ska också känna till att Peter noterat regelbrottet.
Spelarna pratar mycket med honom. En del protesterar konstant, andra prövar vänligt småsnack. I spelargången före matchen vände sig Luís Figo, som är gift med en tjej från Sollefteå, mot domarteamet och rabblade de fraser han lärt sig på svenska: »Hej. Hur mår du? Jag mår bra.« Cambiasso kommenterade Peters tennisskor och undrade om han verkligen kunde döma i dojor utan dobbar. »Absolut, jag är oerhört snabb i de här. Du ska få se«, svarade Peter.
I 25:e minuten dribblar Pierre Womé sig in i Ajax straffområde. Olaf Lindenbergh styr Interspelaren mot kortlinjen. När Womé slår ett inlägg fläker sig Ajaxmittfältaren med armarna upp i luften. Bollen träffar händerna. Peter pekar på straffpunkten.
Inters klack, som sett allt från nära håll, jublar. Ajaxspelarna protesterar och samlar sig i en tät klunga runt domaren. Sist av alla kommer Markus Rosenberg springande. Han har har tagit en löpning på 40 meter, slår ut med armarna och gör en ansats att säga något på svenska. Fröjdfeldt höjer pekfingret.
– Och inte ett ord från dig!
Protesterna från samtliga spelare tystnar. Straffen slås av Adriano – utanför.
Tio minuter senare vänder Rosenberg upp i Inters straffområde och skjuter mot mål. Materazzi täcker. Bollen studsar på hans högra fot och upp på armbågen. Rosenberg viftar febrilt och pekar på sin hand. Peter skakar på huvudet, men Ajaxspelaren ger sig inte. Han slår ut med armarna, skriker och knuffar på Materazzi. Bollen går till inkast. Peter rusar fram till Rosenberg med ilsken min. Han stannar bara någon halvmeter ifrån. Rosenberg backar och tystnar.
I andra halvlek dribblar planens bäste spelare, Dejan Stankovic, in från vänsterkanten och avslutar med högern. 1-0. Peters jobb blir enklare efter det. Målet innebär att Ajax är två mål från att gå vidare och de verkar inse det omöjliga i uppgiften. Lagen spelar mer eller mindre bara av matchen och när Peter blåser slutsignal står det också 1-0 på resultattavlan.
Domarteamet samlas vid mittcirkeln, nöjda med sina insatser. Headseten fungerade perfekt. Vid ett enda tillfälle strulade det. I andra halvlek snuddade en boll lätt vid Adriano och gick ut, men Peter visade ändå Interinkast. Stefan Wittberg såg händelsen och sa »touch, touch« i micken, men glömde att trycka ned knappen.
– Det var ju det jag sa. Tekniken skulle bli för svår för er två, säger Peter och garvar.
I pressrummet hamrar La Gazetta dello Sports utsända ner sina betyg. Peter får 6,5, bara målskytten Stankovic rankas högre. »Inters straff var korrekt dömd. Även riktigt att inte blåsa för Materazzi. Bra domarinsats.«
I omklädningsrummet en halvtimme senare får Peter feedback av domarkontrollant Serge Muhmenthaler. Schwiezaren påpekar att han borde stå närmare murens linje vid frisparkar för att ha uppsikt bakom den. Om bollen passerar kanske han inte ser vad som händer där bakom när han, som nu, står så nära frisparksskytten. Mumenthaler är ändå så nöjd att han vill se Peter Fröjdfeldt döma en av Champions Leagues kvartsfinaler också. Men det beskedet håller han inne med till nästa eftermiddag. Han nöjer sig med att ge ytterligare ett tips:
– Det finns risk för att du tappar matcherna om du tillåter så mycket. Du borde ha delat ut något mer gult kort.
Det knackar på dörren och matchens lirare Dejan Stankovic kikar in. Han har varit på dopningskontroll i rummet bredvid.
– Hey, ref, säger han leende och kastar över tröjan han har i händerna.
Peter tar emot. På ryggen läser han »Stankovic 5«.
Serben ler, tackar för god match och gör tummen upp.
- Mer:
- Reportage
- Fotbollsdomare