Du har fått smeknamnet »Värvarkungen«.
– Jo, det blev så. Det började med att jag var säkerhetschef på industriföretaget Facit och fick kontakter och tips om talangfulla spelare. Det gav resultat, i VM 1974 hade Åtvidaberg åtta killar som spelade eller hade spelat i föreningen. Det hade inte gått utan Facits pengar som gick in i fotbollslaget.
Hur lockade du spelarna till Åtvidaberg?
– Om en ung kille hade ambitioner utanför fotbollen kunde vi erbjuda utbildning och arbete på Facit. När Bosse Löfstedt kom från Fornåsa följde hela familjen med. Pappa Olle var ladugårdsförman, så där var man orolig för hur det skulle gå. Men de kom snabbt in i samhället. Olle satt lydigt i flera år och monterade räknemaskiner vid bandet.
Hur fann du spelarna du ville ha?
– För att kunna se spelarna på närmare håll tränade jag ofta med deras lag. De tänkte väl: »Vad kul, Lasse Spjut är och tränar med oss.« När det visade sig att jag var där för att värva en av dem blev de häpna. Jag tog också hjälp av mina kontakter för att kartlägga deras privatliv. Det var alltid någon som kände någon i familjen.
Och alla dina anteckningar samlades i »Svarta Pantern«?
– Jag tog det från Rosa Pantern. Du kanske vet vem det var? Han var ju lite mystisk men fixade allting till slut. I Svarta Pantern skrev jag ner spelarnas egenskaper, familjeförhållanden och hur uppgörelserna skulle se ut. Allting hamnade i en liten svart bok. Det är många som vill läsa anteckningarna men jag håller dem för mig själv. De ska brännas senare.
Varför kartlade du spelarnas privatliv?
– Jag värvade ju en människa som skulle kunna stanna i Åtvidaberg hela livet, som antingen fortsatte på Facit eller som skulle komma tillbaka senare om han blev proffs. De var tvungna att passa in i gruppen. När jag värvade Reine Almqvist sa supportrarna till mig att »det är en stadskille, Lasse, det kommer aldrig att fungera«. De hade sett Reine ute på en dans i Linköping en lördagskväll. Det tyckte jag var kanon! Vad skulle han göra i Åtvidaberg när lyset släcktes klockan nio på kvällarna? Det var viktigt att man trivdes som människa.
Du lär ha dragit ut målvakten Uffe Blomberg till en leråker i Borlänge en vinternatt för att »testa hans spänst«?
– Han fick inte träna med Brage eftersom vi var på väg att värva honom, och jag hade bara sett honom spela några gånger tidigare. Jag ville testa honom personligen. Jag fick höra om en träningsplan i utkanten av Borlänge, så vi åkte dit. Nattfrosten hade kommit. Vi körde skotträning i en och en halv timme men det var svårt att få till riktiga skott i leran. Jag sade till honom att det inte blev något ärligt test, men att han i alla fall fick godkänt.
Och Ralf Edström var du nära att missa?
– Jag fick höra av en tipsare att Ralf var klar för Örebro. Jag ringde upp honom direkt och bad honom skjuta på övergången. Sedan hoppade jag in i en lånebil och brände till Degerfors. Det var minusgrader och jag körde med sommardäck. Vid Laxå åkte både jag och bilen ner i diket. När jag kom fram en timme efter utsatt tid stod en stelfrusen Ralf i toppluva och väntade. Vi körde hem till hans föräldrar och löste övergången över en kopp kaffe.
Du uppmuntrade Ralf att gå med korta steg i korridoren på Facit. Varför?
– Jag vet inte om han lyssnade på mig, men jag gav killarna lite tips ibland. Även om Ralf drog ifrån de flesta på plan med sina älgkliv, kunde han vara lite långsam de första stegen.
Och 1973 höll Åtvidaberg på att få sin första minkfarm tack vare dig?
– Jag hade följt Sven-Bertil Andersson i Mjällby en längre tid och genom kontakter fått reda på att det var en bra kille. Sedan visade det sig att han var minkfarmare i Mjällby. Vi undersökte om han kunde få starta sin egen minkfarm i Åtvidaberg och vi hittade en lösning. Men det blev aldrig någon affär, han stannade hellre i Mjällby med sina minkar.
Kan dagens fotboll lära något av då-tidens fotboll?
– På min tid som spelare värvade man utan att säga något till spelarens klubb. Jag vet inte, jag försökte alltid göra ärliga affärer, kanske var jag en pionjär på det sättet. Jag tyckte inte att man skulle smyga i buskarna och göra mygelaffärer. Utvecklingen har varit positiv. Om ett avtal ska brytas måste man betala en ersättning. Men klubbarna skulle kunna ta ett större ansvar för spelarna de värvar, se till att de trivs och passar in i sin nya miljö. Man skiter ju i att prata med familjen i dag.