Medan resten av det stora landet kämpar mot kylan skickar solen strålar i bredband över Los Angeles. Mark San Paolo packar upp picknicklådorna: hamburgerkött, bröd, dressing, en skål med salsa, tomater, sallad… Campingtaket är utfällt från husbilen, stjärnbaneret upphängt, inifrån kupén kommer musik från en bandare. Den medhavda grillen är på väg att bli varm. Den stora kylväskan är däremot iskall, och full med frostig Budweiser.
Det pyser härligt när Mark knäpper upp ölen. Han häller upp i såna där stora plastmuggar som man ser i collegefilmer. Han räcker dem till Niklas, fotografen, och mig.
– Här, ta för dig! Hugg in på burgarna också om ni vill!
Det vankas fest. Fotbollsfest.
Vi står på den stora parkeringen utanför Home Depot Center, USA:s nationalarena för fotboll i Carson i södra Los Angeles. Det är tre timmar kvar till avspark för träningsmatchen mellan USA och Norge, en viktig förberedelse inför VM i Tyskland. Utspridda på parkeringsrutorna står ett tjugotal liknande ekipage. En bil, en uppfälld baklucka, öl och grillat. Det är så här – tailgating – som en amerikan förbereder sig inför ett sportevenemang.
Mark San Paolo är runt trettio och jobbar som försäljare av lastbilskarosser. Mycket av fritiden lägger han på fotboll. Han har årskort till Los Angeles Galaxys matcher på arenan, men har inte varit här sedan Galaxy firade ligasegern i höstas, och längtan efter fotboll är stark. På förmiddagen har han spelat själv med sitt korplag, nu samlas lagkompisarna och andra vänner vid husbilen. Mark bär en landslagströja med Freddy Adus namn på ryggen. Hans kompis Walter retar enstaka norska fans som råkar gå förbi: »See you in Germany!« ropar han. Sedan en konstpaus, och: »Oh… no… sorry«, följt av ett rått skratt.
Trängseln blir större och större. Parkeringen fylls, vart vi tittar möts vi av amerikanska landslagströjor och supporterhattar. Med en timme kvar till matchstart målar Mark en amerikansk flagga i Walters ansikte. Vi drar oss mot arenan.
Sportkomplexet Home Depot Center är USA:s välputsade centrum för soccer, hjärtat i en långsamt växande rörelse som engagerar allt fler. Här har alla de amerikanska fotbollslandslagen sina träningsläger, här ligger högkvarteret för stadens två fotbollslag: Los Angeles Galaxy och Chivas USA. Palmer kantar uppfarten till arenan, planteringarna är minutiöst skötta och en fontän sprutar vatten vid entrén. Några av hjältarna från nationens korta fotbollshistoria har fått sina stjärnor i gatan, en begynnande Walk of Fame i amerikansk fotbollshistoria: Tab Ramos, Alexi Lalas, Eric Wynalda, Mia Hamm, Claudio Reyna…
Arenan tar 27 000 åskådare, tennisbanan intill 8 000. Här finns också en friidrottsstadion, en velodrom, ytterligare nio fotbollsplaner, 30 tennisplaner, och gott om möjligheter till baseboll, softball, basket och beachvolleyboll.
Det är långa köer till souvenirstånden. Tröjorna med Landon Donovan – USA-fotbollens galjonsfigur – och med Freddy Adu – underbarnet – går bäst. Till den här träningsmatchen, mellan ett USA utan Europaproffs och ett helt okänt norskt lag, kommer nästan 17 000 personer. De ser USA spela ut norrmännen fullständigt. Den mäktige Eddie Pope från Real Salt Lake puttar undan fyrtornet Ole Martin Årst som om norrmannen var en pojklagsspelare. Landon Donovan, Galaxy-spelaren som lirar inför sin hemmapublik, dominerar som kvicktänkt länk mellan mittfält och anfall. Taylor Twellman, pålitlig målskytt för New England Revolution, visar att han vill komma med till Tyskland genom att nicka in två snygga mål.
»Vi hade ett möte i höstas, med tjugo mexikanska klubbpresidenter inbjudna. Icke-registrerade klubbar alltså. Det var som att prata med tjugo maffialedare.«
Spelet är rörligt, snabbt och uppfinningsrikt – som holländsk fotboll när den är som bäst. Och publiken, försäsongstörstig på fotboll, älskar det. När amerikanerna gör 5-0 i slutet av andra halvlek mullrar hela arenan i gång ett taktfast: »USA! USA! USA!« Det låter som en gammal Rocky-film.
De norska gästerna, de bästa spelarna från Tippeligan, verkar mest längta hem till snön.
Matchen visar att kampen om platserna i USA:s VM-trupp blir hård när Europaproffsen ansluter. Publiken ger sina hjältar stående ovationer när de lämnar planen. Sam’s Army, den rödklädda landslagsklacken, sjunger: »We are the US, the mighty, mighty US!«
För fyra år sedan såg jag USA möta Tyskland i VM:s kvartsfinal i koreanska Ulsan. På samma sätt som de sprang sönder Norge med okuvlig entusiasm och energi tryckte de då ner Tyskland i eget straffområde i nästan 90 minuter. De skapade tillräckligt många chanser för att vinna matchen klart, men Oliver Kahn räddade allt och Michael Ballack nickade in en frispark.
USA:s förbundskapten Bruce Arena hade ännu tyngre hundögon än vanligt när han mötte pressen efteråt. Hans lag hade besegrat Portugal, en av förhandsfavoriterna, i gruppspelet. I åttondelsfinalen hade de slagit ut ärkefienden Mexiko. Nu sa han, med darr på stämman:
– I dag visade vi att vi kan spela det här spelet mot vilket lag som helst i världen utan att göra bort oss.
Mittfältsmotorn Claudio Reyna togs ut i världslaget. Landon Donovan, 20 år, fick Fifas hedersomnämnande.
Under några veckor, när turneringen pågick, bubblade USA av fotbollsintresse. Kvartsfinalen mot Tyskland sågs av nästan fyra miljoner hushåll, en solklar rekordnotering för soccer, trots att matchen gick mitt i natten amerikansk tid. När fotbollslaget kom hem togs de emot med öppna famnen. Framträdandena i de stora pratshowerna på TV var efterlängtade, men visade att fotbollsspelarna fortfarande var mer en kuriositet än riktiga amerikanska idrottshjältar. Hos David Letterman fick Landon Donovan förklara varför en sport där matcherna kan sluta 0-0 är värd att titta på.
»Våra spelare måste vara dubbelt så bra som andra för att få kontrakt i Europa. Och sedan dubbelt så bra som sina klubbkamrater för att få spela.«
Snart avtog det folkliga intresset, ungefär som vårt eget intresse för curling några månader efter OS. I Europa, och resten av fotbollsvärlden, sågs amerikanerna fortfarande som fotbollsanalfabeter. Jim Moorhouse, det amerikanska fotbollsförbundets talesman, sa till mig efter kvartsfinalen i Korea:
– Våra spelare måste vara dubbelt så bra som andra för att få kontrakt i Europa. Och sedan dubbelt så bra som sina klubbkamrater för att få spela. En spelare från Kamerun som gör mål i VM får proffskontrakt direkt. Många av våra killar skulle göra nytta i vilket lag som helst, men ingen är intresserad.
Det var inte amerikanskt storhetsvansinne. Moorehouse var fullständigt medveten om USA:s plats på fotbollskartan och i fotbollshistorien. Han pratade inte om »mighty US«. Men han längtade efter någon form av erkännande.
För medan experter regelbundet förutspår att en världsmästarnation snart kommer att finnas i Afrika eller Asien, är det aldrig någon som har andats om att USA skulle kunna knipa världens finaste sporttitel.
Kanske för att vi inte vill att det ska ske.
Den första fotbollsligan i USA, American Soccer League, startade 1922. Den lockade en del europeiska spelare, höll ut i tio år och förvandlades sedan till en historisk parentes. I stället var det baseboll, basket och amerikansk fotboll som växte, organiserade sig och engagerade massorna.
Det dröjde till 1968, två år efter att Englands VM-triumf gett eko även i USA, innan en ordentlig proffsliga kom igång på nytt. NASL, North American Soccer League, lockade över britter, holländare, skandinaver och andra med hyfsade fotbollskunskaper. Sedan kryddades ligan med de allra största namnen, som mot feta lönecheckar gick med på att pensionera sig i USA. I New York Cosmos spelade Pelé, Beckenbauer, Neeskens och Carlos Alberto – samtidigt. I andra lag kunde man se Cruyff, Best, Eusebio, Müller, Gordon Banks, Charlie George, Bobby Moore. Och… hmm… Reine Almqvist. Under några år var soccer det hippaste hippa. När hajpen var som störst drog Cosmos 77 000 till Yankee Stadium.
NASL var som ett resande cirkussällskap med fotbollsprofiler som egentligen borde ha varit för stolta för att vara med om all razzmatazz kring spelet. Å andra sidan, pengarna och nattklubbslivet i New York gav dem anekdoter att berätta livet ut. Cosmosspelarna blev players i New Yorks nattliv, kungar på barerna med klippkort till legendariska Studio 54. Målvakten Shep Messing har beskrivit bortaresorna med Cosmos »som att vara på turné med Rolling Stones«.
På planen vimlade det av vansinniga barnsjukdomar. Domaren i en av de första TV-sända matcherna i slutet av 1960-talet erkände i efterhand att han blåst 11 av 21 frisparkar för att det skulle vara reklamavbrott. Ett möte mellan Rochester Lancers och Dallas Tornado var oavgjort vid full tid, sedan spelade lagen sudden death i 86 minuter tills målet äntligen kom. När Seattle Sounders och Los Angeles Aztecs möttes stoppades matchuret av en överambitiös tidtagare så fort bollen var ur spel. Matchen höll på i över två timmar innan slutsignalen gick.
1984 hade NASL-flugan surrat färdigt, pengarna var slut och ligan slog igen. Den civiliserade fotbollsvärlden kunde lugnt fortsätta att skratta åt amerikanerna. Européerna förstod inte att NASL faktiskt gjorde många i den tidens unga generation till helhjärtade fotbollsälskare.
2006 går Major League Soccer in på sitt elfte år. Ligans organisation är väldigt oeuropeisk – som ett kommersiellt centralstyrt företag – och har gemensamma drag med NASL.
Dagens liga är uppdelad i två divisioner, Eastern
Conference och Western Conference, med sex lag. De fyra bästa i varje division går till slutspel, MLS Cup, vilket innebär att de flesta matcherna i grundserien är betydelselösa. 2005 års mästare, LA Galaxy, spelade mediokert hela säsongen, kom fyra i sin division, men prickade in en formtopp på hösten och tog hem mästerskapet.
Lagen, vars namn härmar etablerade storklubbar på samma sätt som svenska korplag, uppstår och flyttas som ligaledningen finner lämpligt. Säsongen 2005 tillkom de två senaste lagen. Det ena var Real Salt Lake, ett bra ställe eftersom stan är stor, men bara hade ett elitidrottslag tidigare. Det andra var Club Deportivo Chivas USA, som placerades i Los Angeles. Under vintern avvecklades sedan San José Earthquakes, som funnits sedan ligastarten 1996 och vunnit två MLS-titlar. Laget återuppstår till den här säsongen som Houston Dynamo.
Major League Soccer har full kontroll över alla spelartransfers och andra affärer mellan klubbarna. Spelarna värvas av ligan, placeras i lämplig klubb och kan bli bortbytta över en natt precis som i NHL. Den sportsliga konkurrensen försvåras sist men inte minst av att hela fyra lag har samma ägare – Anschutz Entertainment Group, AEG. Så sent som i januari kontrollerade AEG till och med fem lag. När de sålde New York/New Jersey MetroStars till Red Bull (klubben heter från och med nu Red Bull New York) sågs det som ett tecken på lyckad ägarspridning.
Det låter avigt för oss, men man måste komma ihåg att Major League Soccer faktiskt lever och växer – om än sakta. Att behålla den centrala styrningen av ligan är ett sätt att ha kontroll på utvecklingen, ett sätt att minska risken för plötslig nedläggning. Likaså är flytten av San José Earthquakes till Houston inte en tillfällig nyck, utan resultatet av en noggrann övervägning av hur sporten bäst ska frodas.
Philip Anschutz, AEG:s skygge ägare, är en av världens rikaste män efter att ha gjort klipp i olje- fastighets- och telekombranschen. Han står långt till höger politiskt, ger generösa bidrag till vapenlobbyn NRA, värnar om kärnfamiljen och har agerat mot homosexuellas rättigheter. Han är också en av fotbollsrörelsens korsriddare. AEG är ett av världens största företag i sport- och underhållningsbranschen, ägare till ett antal jättearenor och några av lagen i USA:s största sporter. Om inte Anschutz visat ett sådant engagemang för fotbollen, och om företagsledningen inte hade haft sådant tålamod med att investeringarna ska ge avkastning, hade ligan kanske inte funnits kvar i dag.
Ändå kan bristen på rotad fotbollskultur ibland bli påtaglig. För ganska exakt två år sedan besökte jag Carson och Home Depot Center för första gången. Hammarby var där på försäsongsläger och jag följde med klubbledningen till deras möte med just Anschutz Entertainment Group, som räddat Hammarby från en hotande konkurs genom att köpa in sig i föreningen.
Hammarby hoppades dra nytta av AEG:s expertis på souvenirförsäljning och varumärkesbyggande. AEG:s merchandising-chef föreslog:
– Vi har rättigheterna till all souvenirförsäljning kring World Cup of Hockey som ju är på gång nu. Kan man inte tänka sig att Mats Sundin kommer till er supporterbutik och signerar klubbor?
Patric Ljungström, Hammarbys marknadschef, sjönk ihop på sin stol.
– Det går inte, muttrade han. Supporterbutiken är inte en hockeyaffär, och Mats Sundin är djurgårdare… det fungerar inte.
Amerikanen funderade.
– Men Peter Forsberg kanske?
När MLS drog igång 1996 gjorde man delvis som på 1970-talet: man värvade gamla stjärnor i utförsbacken som kunde få en behaglig avslutning på karriären. Carlos Valderrama, Hristo Stoichkov, Marco Etcheverry och Thomas Ravelli var affischnamn. I dag är Youri Djorkaeff, 38, i New York en av få spelare av den typen. MLS har blivit amerikanernas egna fotbollsliga. Och den stora fixstjärnan är också amerikan.
Direkt efter high school drog Landon Donovan till Bayer Leverkusen där ett ungdomskontrakt med den tyska storklubben väntade. Ett år senare, när han var 18, blev han uppflyttad till A-truppen. När han inte fick speltid tröttnade han och vände hem igen, utlånad till San José Earthquakes. Under fyra år i klubben sköt han dem till två MLS-titlar och blev uttagen i All Star Team varje säsong. När han åkte med USA:s trupp till VM 2002 var han 20, med för att se och lära, och kanske hoppa in i en match. Det slutade med fyra matcher, tre från start, och ett stort internationellt genombrott.
Donovan vände tillbaka till Leverkusen, med hopp om att kämpa sig till en ordinarie plats. Inte heller nu lyckades han anpassa sig till den styrda tyska fotbollen.
Han kunde ha valt att knega på för att slå sig fram i Europa. I stället åkte han hem och blev sportens första superstjärna i USA.
Den här gången kom han till hemstaden Los Angeles och Galaxy. Hans ankomst höjde hela laget, Donovan förde även Galaxy till MLS-titeln. I dag har han spelat 78 landskamper, gjort 26 mål, burit kaptensbindeln flera gånger och signerat ett fett reklamkontrakt med Nike.
Han är snygg, vältalig och väluppfostrad. Dessutom alldeles amerikansk, och därigenom perfekt som marknadsförare av den nya sporten. Det är Donovan som är gäst hos Letterman och Leno, det är han som intervjuas i radio och är omslagspojke på ESPN Magazine. Det är Landon och hans fästmö Bianca som visar upp sitt hem i TV-programmet MTV Cribs.
Efter matchen mot Norge tar han sig gott om tid i den mixade zonen. Han ser äldre ut än sina 24 år, och är mogen också till sättet.
Du får ta ett otroligt stort ansvar som frontfigur för fotboll. Trivs du med det?
– När jag var yngre tyckte jag att det var jättejobbigt. I dag inser jag att det är en del av mitt arbete. Jag har inga problem med det.
Saknar du Europa?
– Jag saknar passionen och atmosfären på matcherna. Varje vecka måste man ut och göra sitt yttersta för att prestera inför sina supportrar. Det var en fantastisk känsla och väldigt utvecklande.
Många här säger att du borde ha stannat i Tyskland för din utvecklings skull.
– Ja, men jag ville inte sitta på bänken i det här skedet av min karriär. Det är ändå så mycket som kan vara besvärligt när man är utomlands, som språket och så. Om jag inte spelar är det bättre för mig här.
Vad tycker du om standarden i MLS?
– Det är klart att det inte är som Bundesliga. Det går långsammare och är inte lika tufft. Lagen har det lite lugnare också, och behöver inte slåss för att slippa nedflyttning. Men jag tycker att det bättrar sig. Det kommer unga, stora, starka killar nu, typiska amerikanska idrottsmän som inte viker undan. Det känns bra.
Medan vi pratar passerar hans lagkompisar förbi. Till slut är det bara Landon Donovan som inte fått börja byta om efter matchen.
Han ropar efter Josh Wolff, anfallskollegan som precis är på väg in i omklädningsrummet:
– Josh! Ta en äppleläsk till mig! Dom tar slut annars!
Är det alltid så här? Du är sist in?
– Ja, ganska ofta, antar jag. Många vill prata. Men det är roligt att få hjälpa till och marknadsföra sporten. Det är ett hedersuppdrag som jag är stolt över. Vår sport behöver ansikten som folk kan känna igen, och jag är ett av dem.
Många européer har trott att fotbollen skulle erövra USA genom en gigantisk marknadsföringskampanj, eller genom ett snabbt trendskifte som gör att sporten sköljer över landet.
Andra har fruktat att amerikanerna skulle vända upp och ned på sporten för att få bort 0-0-matcherna och göra fotbollen mer TV-anpassad (inför USA-VM 1994 ryktades det på allvar om att Fifa skulle fjäska för amerikanerna med större målställningar och reklamavbrott mitt i halvlekarna).
Inget av detta kommer att ske. I stället växer fotbollen sakta men säkert underifrån, lite i hemlighet och inte sällan i strid med sin omgivning.
»Jag tycker att det bättrar sig. Det kommer unga, stora, starka killar nu, typiska ameri-kanska idrottsmän som inte viker undan.«
Efter landskampen mot Norge sväljer motorvägarna runt Carson supportrarnas bilar i ett nafs. Köerna är inte större eller mindre än vanligt. De själlösa kontorshotellen, fabriksutförsäljningarna och varuhusen runt Home Depot Center har inte märkt något. Inte ens på det sunkiga fiket mittemot arenainfarten vet personalen att det nyss har varit en fotbollslandskamp med 17 000 åskådare.
I Los Angeles pratar man om presidentens State of the Union-tal, om cowboybögarna i Brokeback Mountain, om Oprahs senaste bokrekommendation eller om nyhetsankaret Bob Woodruff, som skottskadats allvarligt på uppdrag i Irak. De som gillar sport har ännu inte släppt LA Lakers Kobe Bryants makalösa 81 poäng mot Toronto Raptors, eller så ser de fram emot helgens Super Bowl.
Tilldragelsen i Carson var en fis i en jättestad som redan har riktigt dålig luft.
Det bekommer inte Mark San Paolo och hans kompisgäng som åter samlas vid husbilen efter matchen. Precis som utövare av andra små hobbys – fjärilssamlare, legobyggare, swingers eller linedansare – håller fotbollssupportrarna kontakten via nätet mellan evenemangen. MLS och landslagets första framgångar i mitten av 1990-talet sammanföll med Internets genombrott, och gjorde att de enstaka fotbollssupportrarna kunde hitta varandra. Utan nätet hade Sam’s Army inte stått med sina röda tröjor bakom målet. Utan nätet hade Mark San Paolo haft mycket svårare att hitta spelare till sitt korplag.
Mark själv kommer från Long Beach, de andra från Paramount, Anaheim, Lakewood och Burbank. Att åka från Burbank i norr till Carson tar två timmar om trafiken är trög, till matcherna i Long Beach är resan ännu längre. Om du är fotbollssupporter i USA får du vara beredd att kämpa lite för att hitta likasinnade.
Mark säger:
– Man blir betraktad som lite udda när man berättar att man gillar soccer. Man får ofta försvara sig. Är det inte så, Andrew? säger han och vänder sig till sin kompis.
Andrew Luckyett bara skrattar.
– Titta på mig! Jag är en och nittio och svart. Jag borde spela basket. Tycker dom. Men jag älskar spelet fotboll, jag tycker om rytmen, mentaliteten. Det har jag alltid gjort.
– Folk i allmänhet fattar inte vad fotboll går ut på, säger Andy Florec. De tycker att vi är fjollor. Så är det ju, eller hur? De tycker att det är en bögsport, säger han till de andra och fortsätter:
– Jag har en pågående diskussion med min grabb, han den mörkhårige som springer där borta. Han spelar fotboll, men han blir retad i skolan för det. Dom tycker att han är mesig, att han är gay.
Men soccer är väl jättestort i skolorna?
– Det är det. Men han är elva nu, och hans kompisar tycker att han borde börja med amerikansk fotboll i stället. Jag vill ju att han ska fortsätta med riktig fotboll, det är kamp i 90 minuter och inte en massa pauser som i amerikansk fotboll. Det är roligare och jag tror att det är bättre träning för honom. Vi får väl se. Han måste ju få göra som han vill, och jag vill ju inte att han ska bli mobbad.
Sådana här strider tar soccersupportrarna hela tiden. En långsam kamp för att omgivningen ska sluta betrakta dem som mesar, bögar, opatriotiska Europaälskare eller allmänna excentriker.
Javier Leon kämpar för fotbollen från ett annat håll. Dagen efter landskampen tar han emot på sitt kontor inne i arenabyggnaden vid Home Depot Center och visar stolt på klubbmärket på väggen bakom hans skrivbord: Ett träd, två lejon, en ridddarsköld. Det ser gammalt och anrikt ut.
Leon är emellertid klubbdirektör för ett av ligans nyaste lag. Första säsongen 2005 var Club Deportivo Chivas ligans sämsta lag. Men Leon och hans kollegor har övertygat ligakommissionärerna om att Chivas står för framtiden.
– Vi är inte en amerikansk klubb. Vi är inte en mexikansk klubb. Vi är en mexikansk-amerikansk klubb. Det är unikt, säger han.
Rödvitrandiga Club Deportivo Guadalajara, som kallas »Chivas« – killingarna – är ett av Mexikos populäraste lag. Nu har klubben fått en syster i Los Angeles. Ägaren betalade tio miljoner dollar till MLS för att få ett av de två nya lagen när ligan skulle utökas.
Chivas USA har skapats för att ge Galaxy en het derbyrival i Los Angeles och dessutom locka alla mexikanska fotbollsfans i resten av USA. Laget har fått dispens av ligaledningen att överskrida det tillåtna antalet utlänningar, så att fler spelare ska kunna vara mexikaner. Förra året hämtades således halva truppen från moderföreningen i Mexiko, inklusive legendariske landslagsspelaren Ramón Ramírez, 37 år och 121 landskamper.
Chivas ska suga upp fotbollsintresset bland USA:s 70 miljoner hispanics. I Kalifornien bor en massa fotbollsintresserade mexikaner, men de bryr sig inte om Major League Soccer. De följer sina gamla favoritlag på mexikansk TV i stället. Om MLS kan få dem att intressera sig för fotbollen i sitt nya land öppnar sig många nya möjligheter.
»När du ser såna personer på stan är det som om du får ett hemligt band till dem, som om vi är med i samma stam. Jag var tvungen att gå fram och prata med honom.«
Inne hos klubbens marknadsavdelning förbereds säsongens trycksaker och souvenirer. Hos Chivas USA är spanska förstaspråket, både i tal och skrift.
Informationschefen Keegan Pierce är rödhårig som en irländare men talar flytande spanska.
– Jag tror det här kan bli en succé, säger han. Vi hoppas att vi kan locka spansktalande publik till alla våra matcher, i de andra MLS-städerna också, så att vi får ett starkt stöd på bortaplan. Vi kan bli hela Amerikas spansktalande lag.
För en europé känns visionen om derbyrivalitet extremt konstruerad. Men faktum är att Chivas USA kan ses som en del av den tysta gerillarörelsen inom fotbollen. De vill skapa ett lag med en annan sorts förankring än de övriga.
– Galaxy har lite mer av företagskänsla över sig. Många fans, inte bara mexikaner, kommer att känna att Chivas USA är mer äkta, mer fotbollshistoria, säger Keegan Pierce.
Jag invänder att det inte är klubbens egen historia, utan Guadalajaras.
– Visst, men nu blir den vår också. Och vad var alternativet? MLS ville inte ha Chivas USA från början. De har inte haft två lag i samma stad tidigare och var tveksamma. Från början ville ligaledningen bara ha en ny nål att sätta vid en ny stad på kartan för att kunna se hur sporten spred sig.
– Vi vill skapa passion, säger klubbdirektör Leon. Vi vill skapa rivalitet med Galaxy. Då kommer intresset att växa.
Första säsongens derby mot Galaxy, som flyttades från Home Depot Center till jättearenan Rose Bowl, drog 88 000 åskådare.
Nästa morgon. Jag rullar iväg igen i min hyrbil – en kungsblå Mustang Convertible. Det känns bra och rätt. Det är ändå så här – på vägen, lojt tillbakalutad mot skinnklädseln – som man ska uppleva Kalifornien. Motorvägarna är jättestadens räddning när man ska resa, och dess gissel alltid annars. I guideboken liknas motorvägarna vid »sömmarna på ett lapptäcke«. Det stämmer inte. Sömmar håller ihop någonting. Det finmaskiga nätet av upphöjda highways, freeways, på- och avfarter som lagts över Los Angeles sliter sönder, tvingar bebyggelsen att breda ut sig åt alla håll som en oformlig hydra. Staden och dess invånare får göra det bästa de kan av det lilla utrymme som blivit över när vägarna tagit sitt.
Den här gången ska jag söderut, halvvägs till San Diego, för att titta på en ungdomsturnering. En stressad Porsche far förbi mig och studsar mellan filerna som i ett shufflepuckspel, en svärm av stadsjeepar närmar sig i backspegeln. Jag försöker se cool ut, men inser att det är svårt när man har klämt fast ett A4 med vägbeskrivning mellan tummarna och ratten.
I Rancho Bernardo, mellan motorvägen och en vacker kulle med en kyrka, ligger fem fotbollsplaner inklämda på ett fält.
På parkeringen står rad efter rad med stadsjeepar – som hos en bilhandlare. Stora, säkra, bensinslukande och perfekta för att lassa in ett halvt fotbollslag med packning.
Den stora ungdomsturneringen har lockat lag från halva Kalifornien.
Kring planerna trängs soccer-moms – benämningen på dessa helyllemorsor ur medelklassen – och soccer-dads. Engagerade ledare springer längs sidlinjen med taktiktavlor. Mindre engagerade föräldrar sitter i campingstolar med drickahållare.
Här finns också Jonathan Murtaugh, som är anställd på CalSouth, det kaliforniska fotbollsförbundets ungdomsavdelning som arrangerar cupen. På CalSouth jobbar 40 tränare och scouter med att fotbollsutbilda ungdomar och deras föräldrar. Tillsammans med sina motsvarigheter runtom i USA organiserar de 4,3 miljoner barn och ungdomar mellan fem och 19 år. Man räknar med att minst lika många till spelar fotboll i hyfsat organiserad form.
Ändå beskriver Jonathan Murtaugh sitt jobb på CalSouth som att administrera en subkultur:
– I England går ju alla omkring i fotbollströjor. Här i USA blir du förvånad om du ser någon. Häromdagen stötte jag på en kille i Manchester City-tröja på Starbuck’s. Jag menar, Manchester City! Det var inte ens Real Madrid eller United. Om han vet vilka Manchester City är, då är han en riktig soccerfan. Han kanske till och med vet vem Claudio Reyna är. När du ser såna personer på stan är det som om du får ett hemligt band till dem, som om vi är med i samma stam. Jag var tvungen att gå fram och prata med honom.
Jonathan Murtaugh coachar själv sin sexårige sons lag, och vet att kunskapen om sporten är minst sagt grund bland en del tränarföräldrar. Häromveckan vann motståndarlaget slantsinglingen och skulle göra avspark. Tränaren la bollen på mittpunkten, samlade sina pojkar vid det egna målet, blåste i pipan och skickade i väg hela sitt lag i full fart mot mittlinjen. Den snabbaste killen sparkade bollen så hårt han kunde mot motståndarmålet.
– Som en avspark i amerikansk fotboll. Det var så pinsamt, men jag var tvungen att stoppa spelet och säga till föräldern att det var helt tillåtet att passa bollen till varandra redan från avspark. Jag antar att de har lärt sig till nästa gång, då har vi spridit kulturen lite till.
De dryga fyra miljoner registrerade ungdomarna skulle kunna vara många fler. Också här handlar det om hispanics. De registrerar sällan sina barn, utan spelar i egna ligor.
– Vi hade ett möte i höstas, med tjugo mexikanska klubbpresidenter inbjudna. Icke-registrerade klubbar alltså. Det var som att prata med tjugo maffialedare. Du kan tänka dig… jag stod där med mina käcka papper och bilder, de var svårt skeptiska och kastade menande blickar till varandra.
Varför vill de inte gå med hos er?
– De säger att de inte har råd med våra avgifter. Och så är de rädda för att vi ska ange dem om de är i landet olagligt. De tror att vi är någon slags förlängning av Invandrarverket. Men hallå! Vi skiter ju i om de är här illegalt. Vi vill bara att de ska vara med i vår organisation, så att fotbollen kan växa.
Revirpinkandet är påtagligt. I många turneringar som mexikanerna ordnar vill de inte ha med traditionellt amerikanska lag.
– De vill inte bli slagna. De vill ha kvar illusionen om att latinamerikaner är bättre än amerikaner på fotboll. Vi tjatar på dem hela tiden: om ni inte registerar era barn kommer de inte att bli upptäckta av våra scouter. Då kommer de inte med i distriktslagen och inte i landslagen. Om de inte registrerar sig går vi miste om en massa talanger.
Martin Soto är en av de hispanic-föräldrar som registrerat sina pojkar. Hans lag med tolvåringar är turneringens mest drillade. De har nya, svarta matchställ och nya, svarta ryggsäckar som står prydligt uppradade i nummerordning längs sidlinjen. Två av Martins söner spelar i laget. Den ene är elva, den andre nio. Lillkillen får inte mycket speltid, men pappa har inte tid att engagera sig i två lag.
– Mina killar spelade i en annan klubb tidigare, men vi var inte nöjda med hur saker sköttes. Vi tyckte att de fick för dålig utbildning. Bara en massa långbollar. Så vi tog större delen av det laget, scoutade några andra duktiga spelare, bröt oss loss och bildade ett eget lag. Vi upptäckte att många av killarna var snabba, så vi kallar oss Velocity. Det passar bra med min fotbollsfilosofi, säger Martin Soto.
Han vill spela fotboll på europeiskt vis, och inte amerikanskt. När jag frågar vad skillnaden är säger han att europeiskt är kortpassningsspel, amerikanskt är långbollar. Han vänder sig mot planen.
– Skapa trianglar, killar! Trianglar! Och längre passningar!
Det är inte så lätt att slå långa passningar. Det är killarnas första säsong på fullstor plan och mesta tiden går åt till att springa.
Sotos lag är ett exempel på att fotbollsfamiljernas krav på ungdomstränarna höjs.Tidigare spelade man bara fotboll tills man var 11-12, sedan gick talangerna över till basket eller någon annan amerikansk idrott. I dag finns möjligheten att spela fotboll på college- och universitetsnivå.
Martin Soto lägger egentligen ner alldeles för mycket tid på laget – han har ju ett jobb att sköta också, och killarna ska träna tre gånger i veckan, och sedan är det allt det administrativa som ska fixas. Men han hoppas ge sina söner ett försprång i livet om han fotbollsutbildar dem tillräckligt väl.
– Jag vill att de ska bli tillräckligt bra för att få ett universitetsstipendium. De måste inte nödvändigtvis bli proffs, även om det vore fantastiskt. Nästa år ska vi börja filma matcherna. Om vi sedan skickar ut filmerna till hundra olika skolor, hopklipp där min son är duktig, då borde någon ge honom ett stipendium. Du vet, jag har fyra barn, jag har inte råd att betala allas utbildning.
För Martin Soto och många föräldrar med honom är en betald collegeplats för pojkarna en dröm. Men då handlar det mer om att säkra en utbildning än om att skapa en idrottskarriär.
För tränarna på elitnivå är det amerikanska systemet ett problem. När spelarna kommer ut från universitetet och ska satsa på en professionell karriär är de redan 21-22 år.
Steve Sampson, tränare för fjolårsmästarna Galaxy och tidigare förbundskapten, säger:
– Det är fantastiskt att man i dag kan få 15 000 eller 45 000 dollar i ett fotbollsstipendium. Problemet är att utbildningarna är långa. Fotbollsmiljön på college är inte tillräckligt tävlingsinriktad. Som fotbollstränare vill jag inte ha spelarna där. Vi brukar säga att en 23-årig amerikan motsvarar ungefär en 18-20-åring i Europa när det gäller fotbollskunskaper och erfarenhet.
Hans mål är att kombinera europeiska metoder med de bästa delarna av det amerikanska systemet.
– Våra stora klubbar måste skapa egna ungdomsakademier, som i de stora fotbollsländerna. Gärna så att spelarna kan plugga samtidigt. Då får våra talanger en naturlig koppling till proffsfotbollen. Den finns inte i dag.
Steve Sampson och många andra elittränare driver på för flera andra förändringar av ligaspelet i USA, de vill i princip plocka bort den ligamodell som med små variationer gäller för alla de stora lagsporterna i USA.
Så menar Sampson till exempel att spelarna utvecklas dåligt när deras lag blir tidigt klara för slutspel; matcherna förlorar nerv och intensitet. Sampson vill i stället kora en höstmästare före jul och en vårmästare efter jul, och låta dem mötas i en ren final till våren. Så är det i Mexiko. Förbundskapten Bruce Arena håller med om problemen men föredrar en rak serie där mästaren koras på traditionellt sätt.
»Det finns pengar och vilja i det här landet, och vi har det gott ställt. Jag var förbundskapten i Costa Rica i två år. De har jättefina talanger, men många var ju undernärda.«
Deras förslag har hittills studsat mot MLS-ledningen. Men Sampson tänker inte ge upp. Han tror att en europeisering av ligan också hade minskat USA:s isolering och plockat bort några av deras konkurrensnackdelar.
– Vi har ett väldigt annorlunda ligasystem. Det är därför så få utländska tränare har lyckats här. De orkar inte med byråkratin, säger han.
Bara det att själva ligan är överordnad alla klubbar är en så främmande idé att klubbar i andra länder vänder ryggen till för att de inte fattar hur det går till när de ska köpa eller sälja spelare. Om Steve Sampson skulle vilja förstärka sitt lag med till exempel Anders Svensson kan han inte bara ringa Stefan Andreasson i Elfsborg och höra sig för. Sampson får föreslå en affär för ligaledningen, som sedan får ta ställning till saken. Den kan då komma fram till att Anders Svenson vore utmärkt för MLS, men att han inte bör spela för Galaxy utan i Houston Dynamo. Inte alla europeiska spelare skulle uppskatta den hanteringen.
Centralstyrningen av ligan ger åtminstone landslaget möjlighet till ett månadslångt träningsläger efter matchen mot Norge. Förbundskapten Bruce Arena har trötta ögon, en leende mun som skulle passa på Fred Flinta och en lite slapp Brooklyn-dialekt. Han är inne på sitt åttonde år på jobbet och har hela tiden tagit landslaget framåt med stadiga kliv.
På träningsplanen spankulerar han runt i t-shirt, shorts och joggingskor med en liten necessär i handen. Han ser mer ut som en turist på Venice Boardwalk än världens mest långlivade förbundskapten.
I Carson har Arena samlat de bästa USA-baserade spelarna. Här finns svärmorsdrömmen Donovan, superlöftet Freddy Adu som just fyllt 17, anfallskometen Eddie Johnson, som gjort åtta mål på tio landskamper och är den förste svarte killen från »ghettot« – basketspelarmiljö, alltså – som har slagit sig in i landslaget. Arena får jobba med sitt landslag som om det vore ett klubblag, en möjlighet som många förbundskaptener avundas honom.
Förbundskaptenen är ändå inte överdrivet nöjd med arbetsförhållandena. Även han drömmer om att få det som i Europa eller Sydamerika.
– I Europa får spelarna vänja sig vid stora matcher, de får slåss om titlar eller för att undvika nedflyttning. Jag skulle vilja att fler spelare kom dit. Samtidigt måste vi höja kvaliteten på ligan här hemma. Vi behöver bättre spelare till våra lag, och vi måste se till att matcherna här hemma gäller mer. Vi måste få passion och känslor på våra läktare, precis som i Europa.
Matchen mot Norge var i alla fall ett steg framåt jämfört med MLS-lunken. När man vinner med 5-0 kommer passionen av sig själv. Högerbacken Frankie Hejduk, som spelat Champions League-fotboll med Bayer Leverkusen, såg ut att inte vilja lämna planen efter slutsignalen. Han sprang mellan läktarsektionerna, dansade reggae, gjorde high-fives, kastade upp tröjan till publiken, spände musklerna medan publiken sjöng hans namn och sitt »mighty, mighty US«.
I den mixade zonen efteråt skrattade han bara.
– Det är så här man vill ha det jämt. Det gäller att passa på. Vi är inte så bortskämda med såna här hyllningar.
USA står inför sitt femte VM på raken. Alla jag pratar med säger att laget måste lyckas lika bra som i Sydkorea, annars svalnar intresset igen.
Jag undrar om det verkligen är ett måste. Om fotbollen ska smälla högre än filmstjärnorna, basketspelarna, artisterna och TV-kändisarna i Kalifornien räcker det inte ens med ett VM-guld. Fotbollen kommer inte att ta sig förbi baseboll, basket och amerikansk fotboll i medelamerikanens medvetande.
Men USA är ändå rankat som världens femte bästa fotbollslag. Trots att de ännu inte har fått ordentligt stuk på sin fotbollsorganisation. Latinamerikas och Europas skräck är inte längre att USA ska förstöra fotbollen. Nu fruktar man att USA ska bli ett av världens bästa lag sådär lite i förbifarten, utan att på allvar bry sig om världens populäraste sport. Det vore förödande för självkänslan i de »stora« fotbollsländerna.
Steve Sampson är frustrerat optimistisk.
– Om vi har fem eller tio miljoner killar och tjejer som spelar fotboll, då måste det vara en bra grund. Jag skulle ju helst se att de blev elitspelare allihop, men det viktigaste är kanske att göra dem till passionerade åskådare. Då är mycket vunnet. Mitt enda problem är att jag är 49 år. Jag vill ha en stor fotbollskultur nu!
– Fotbollen är liten i vårt land, men ändå är det en väldig massa människor som sysslar med fotboll. En subkultur i USA är en ganska stor kultur. Det finns pengar och vilja i det här landet, och vi har det gott ställt. Jag var förbundskapten i Costa Rica i två år. De har jättefina talanger, men många var ju undernärda. Sånt slipper vi här. Vi skapar en bra infrastruktur för fotbollen nu. Och vi har en jädra vinnarmentalitet.
– Om vi amerikaner bestämmer oss för något brukar det ske till slut.