Avskedet

Viktor Elms sista träning med Kalmar FF är avklarad. Som vanligt är han bland de som är sist kvar i omklädningsrummet. Eller ja, det är inte mycket till omklädningsrum. Fredriksskans byggs om och tills vidare är det detta provisoriska, trånga kyffe som gäller.

Det stör inte Viktor. Han har inte bråttom iväg. De närmaste tre och ett halvt åren ska han representera Heerenveen i Holland och nu verkar han vilja dröja sig kvar så länge det går. Han vet att när han väl lämnar Fredriksskans den här kvällen så kommer allt – tränaren Nanne Bergstrand, hans bröder, gemenskapen med kompisarna – att vara dåtid. Framför sig har han andra omklädningsrum, nya lagkamrater och annat omklädningsrumssnack, som han till en början inte ens kommer att förstå.

Brorsan Rasmus säger att han redan gett Viktor en avskedspresent – en gitarr.

– Jag ska öva flera timmar om dagen, säger Viktor.

– Jag med. Jag tänker inte låta dig blir bättre än jag är, svarar Rasmus.

– Vi kan skaffa webcam och spela mot varandra över nätet, säger Viktor nöjt.

Det är tre dagar till avfärd mot Holland. Han var där så sent som i förra veckan för att spela landskamp. Då fick han 13 minuter på plan av förbundskapten Lars Lagerbäck. Nu hoppas han att flytten ska ge mer speltid i landslaget och att tuffare motstånd och ny miljö ska göra honom till en ännu bättre fotbollsspelare.

Själv sitter jag på en träbänk mitt emot 23-åringen vars pojkdröm snart ska bli sann och funderar på min egen framtid. I dag börjar semestern, den månadslånga vilan, innan jag sätter igång med min 16:e raka försäsong för Kalmar FF. Kanske hinner jag ta en sväng till Ikea innan Tuva ska hämtas på dagis? Och det var väl i morgon som jag skulle vara prisutdelare på en fotbollsavslutning i Blomstermåla?

 

Viktor Elm tränade med oss första gången som 18-åring, sommaren 2003. Normalt sett minns man inte spelare som dyker upp och sedan försvinner, men det här var en »Elmare«, bröderna hade länge varit omtalade i Kalmartrakten. Redan när jag jobbade på Barometerns sportredaktion i slutet av 1990-talet snackades det om dem. De skulle vara något extra, något alldeles speciellt. När jag en helg i november åkte till Emmaboda för att bevaka inomhusturneringen Jul-Kul-Cup tjatades det om Elm hit och Elm dit vart man än gick i sporthallen.

Så nog visste vi mycket väl vem som tränade med oss den där sommaren 2003 – vi bedömde honom hårdare än en vanlig provspelare, och log åt att mamma Elm med bister min satt vid sidan av planen och granskade allt.

Jag fick känslan att Viktor var en glidare, en spelare som mest ville göra saker för sin egen skull och sådana hade vi vid den här tiden redan för många av. När han efter några träningar återvände till Nybro IF i division två såg vi det som ytterligare ett tecken på att Elmarna aldrig skulle bli något; storebror David hade ju redan visat att han inte platsade i Helsingborg.

Hösten 2004 kom så minstingen Rasmus. Han var

16 år och när vi på en träning skulle spela fem mot fem och jag beordrade honom att ta en viss position, vägrade han. Med ett lugn som överrumplade mig konstaterade han bara att jag kunde spela där själv i stället. Och jag – den då 28-årige lagkaptenen – gjorde som han sa samtidigt som jag tänkte: »Så det är alltså lillbrorsan som ska bli något av de här bröderna.«

Under 2005 började Viktor göra mål i Superettan för Falkenberg. Sedan sa någon i laget att vår klubbledning var intresserade av honom. Jag muttrade och undrade vad vi skulle med centrala mittfältare till – Micke Blomberg och jag fungerade ju ypperligt ihop.

Men lagom till träningslägret i La Manga 2006 var Viktor spelklar för oss.

Det var först nu jag fick veta orsaken till att han inte stannat i Kalmar tre år tidigare: KFF hade bara erbjudit honom ett Spetsgruppskontrakt, som på sikt kunde bli ett A-kontrakt, och då ansåg Viktor att han lika gärna kunde spela kvar i Nybro IF i division två.

När jag nu träffade honom dagligen insåg jag att det där snabba, flyktiga intrycket som jag hade fått av Viktor 2003 inte stämde överens med den han var 2006. Han var ingen individualist, ingen glidare, utan en ödmjuk och kollektivt tänkande människa. Han hade förändrats. När han gick från Nybro till Falkenbergs FF hade han under en period gått skadad, haft tjej och övervägt att trappa ner på fotbollen. Men i stället för att följa impulsen hade han lyssnat på mamma Ulla som uppmanat honom att lägga bort glaslirarmentaliteten och »börja springa« i stället.

»Jag var ute en kväll och det spelade ingen roll om det var tjej eller kille, jag kom inte två meter. Det känns som om folk tycker det är mycket större än jag tycker själv.«

Sedan dess har han sprungit. De tre senaste åren har utvecklingen varit fantastisk. Det mest anmärkningsvärda den gångna säsongen är naturligtvis målfabrikationen. Visserligen fanns det träningar i våras då Viktor var otäckt precis i avslutningsövningarna, men jag trodde aldrig att han var kapabel att göra så många mål. Och vem gjorde det? Att en mittfältare  går in och gör 15 mål i Allsvenskan är unikt.

Ändå är det inte målen som vi haft mest nytta av. Viktor är en fysisk spelare och han är det varje sekund på fotbollsplanen – alla dagar i veckan, träning som match – och för att vara så stor är han ovanligt skicklig på att stänga igen ytor för motståndarna och sätta press över stora områden. Det är här hans verkliga betydelse för laget ligger.

När jag under den senaste säsongen sett Viktor sprudla av självförtroende på träningar och matcher – och sett honom få utdelning för sin arbetsinsats med seger efter seger – har jag funderat på var jag själv befann mig i karriären som 23-årig Kalmar-spelare. Det var säsongen 1999 och laget trillade ur Allsvenskan. Det fanns klubbar som var intresserade av att köpa mig och jag hade samma agent, Martin Klette, som Viktor har i dag. Vi satte oss ner på ett möte och jag räknade upp alla länder som jag inte ville spela i: England, Holland, de nordiska ligorna – och skulle det vara Spanien eller Italien tänkte jag inte byta Allsvenskan mot Segunda eller Serie B.

När jag var klar skakade agent Klette bara på huvudet. Strax därefter avslutade vi samarbetet.

 

Spegeln i det provisoriska omklädningsrummet är nästan igenimmad men Viktor fixar ändå frisyren med hjälp av den. Micke Eklund och Rasmus Elm har fortfarande inte fått av sig träningskläderna.

Det kan ha varit Viktors sista träning med Kalmar FF någonsin, och vissa av killarna kommer han bara träffa sporadiskt i framtiden. Men det där talar man inte om. Det finns inget utrymme för sådan sentimentalitet i ett fotbollslag, man låtsas som om allt är, och framöver ska vara, som det alltid har varit.

Jag punkterar stämningen när jag frågar Eklund vilket intryck av Viktor som han tror kommer bestå.

– Bra värderingar, blir svaret.

Viktor ser nöjd ut där han står vid spegeln och påminner oss om vad Ola Ragnarson, Kalmar FF:s lagledare, sa till honom på avskedsfesten: »Vi kommer inte att sakna dig fotbollsmässigt, för det finns de som är bättre på att göra mål, det finns de som är bättre på att passa, det finns de som är bättre på att tackla, men din personlighet, den kommer vi sakna.«

Rasmus flikar in att det enda han kommer sakna är borsans huvudspel.

– Ja, nu får du och jag klara oss själva. Du får helt enkelt ta alla nickdueller, säger jag till Rasmus.

– Ha, du nickar ju med ryggen, hånar Viktor lillebror.

– Har Henke lärt dig någonting, frågar Eklund Viktor och pekar på mig.

Viktor blir allvarlig och svarar:

– Ja, det har han, att tro på mig själv. Det är det Henke lärt mig mest. Att känna den känslan som hela Kalmar FF har fått, att man kan, att man inte är sämre än någon annan.

Jag frågar om han har allt under kontroll inför flytten. Han påstår att han har det.

– Det är alltid mer än vad man tror, ler jag.

Viktor vänder sig mot mig och skakar på huvudet åt min förnumstighet.

Dagen efter tvingas Viktor ändå ge mig rätt. Han far fram och tillbaka mellan olika måsten. Det är tandläkartid klockan elva i Broakulla, tillbaka för att lämna nycklarna till lägenhetens nya ägare – Nanne Bergstrands dotter med pojkvän – klockan ett och så åter till Broakulla för ytterligare praktiska göromål – packning av bilen, tidig julmiddag med släkten… och TV:n är fortfarande inte nedskruvad.

– Jag tänkte ha med mig den till Holland men jag får strunta i det, säger han för att bara några timmar senare få hjälp av en granne som förbarmat sig och hämtat skruvdragare till pojken.

Mitt i allt detta gör han intervjuer. Med TV. Med Barometern. Med lagkaptenen.

När jag anländer till hans lägenhet i centrala Kalmar står Viktor på gården och tittar skyldigt på återvinningsbehållarna som är fyllda till bredden. Vi går en sista sväng till källaren. Där nere hittar jag en kasse med kvarlämnade böcker. Idel klassiker – Pär Lagerkvist, Hjalmar Söderberg… Jag undrar om det är hans.

– Nej, nej, svarar Viktor.

– Du borde ta med dem till Holland så du har något att läsa, föreslår jag.

Han skakar på huvudet.

Vi åker ner till Hamnfiket. Personalen säger »er känner man ju igen« och gratulerar till SM-guldet och när vi satt oss till bords frågar jag Viktor om han själv tycker att han är värd den senaste tidens alla hyllningar.

– Det får stora proportioner. Nu kan jag inte gå runt i Kalmar. Jag var ute en kväll och det spelade ingen roll om det var tjej eller kille, jag kom inte två meter. Det känns som om folk tycker det är mycket större än jag tycker själv. Visst, jag har spelat bra men det känns inte som om jag är så bra att jag förtjänar all uppmärksamhet.

Det har väl alltid funnits ett tryck, om än inte alltid på riksnivå, på dig och dina bröder?

– Så har det varit. I och med att vi var så överlägsna när vi var små – speciellt Rasmus som dominerade bland dem som var fyra år äldre – förväntade sig alla att vi skulle vara bra. Men värst var nästan mamma och pappa. Pappa var ju tränare för oss och blev arg när han visste att vi kunde bättre. Och så mamma: »Ni måste kunna springa i alla fall, man måste göra sitt bästa.« Men vi satte stor press på oss själva också. Jag har väl klarat det bäst av oss, tror jag. Jag vet att David har mått jättedåligt. Och Rasmus gillade inte ens att spela fotboll eftersom han hade så stora krav på sig själv och visste att mycket hängde på honom. Alla i Johansfors och runt omkring förväntade sig att han skulle vara bra. Ibland fejkade han att han hade ont, ibland sa han att han tyckte motståndarna var för stora – och det var de ofta. Han var nervös och kände prestationsångest.

Kände du aldrig så?

– Inte när jag spelade i Johansfors men varje gång jag kom med på uttagningar av något slag så ville jag inte åka dit. Jag hade prestationsångest, även om jag hade andra med mig som jag kände. Jag var orolig för fotbollen. Men David hade varit duktig innan och kommit till landslagsläger, och då kände jag att »det vill jag med«. Även om jag inte gillade att åka på uttagningarna ville jag vidare.

Skulle dina föräldrar ha accepterat om du hade bestämt dig för att bara lägga av?

– Det tror jag inte de skulle brytt sig om, men jag har alltid velat spela fotboll. Mamma och pappa har haft samma krav när det gäller skolarbete och liknande. De har alltid velat att vi ska göra det som är roligt men också haft krav på oss vad vi än har gjort – och jag kan lova att det har hjälpt mycket också.

Vi 70-talister brukar beskriva 80-talisterna som en egoistisk generation som gör saker för sin egen skull och kräver respekt utan att vilja arbeta för den. Elmbröderna har varit omhuldade sedan barnsben, de har konstant fått höra hur bra de är. Sådant kan få egoismen att eskalera. Åt vilket håll du än tittar möts du av beundrade blickar, du får din von oben-position bekräftad gång på gång.

Därför har jag många gånger undrat hur Viktor kunnat bli den typen av fotbollsspelare han är. Ansvarstagande. Helhetstänkande. Med den där ödmjuka självsäkerheten. Är det den lilla uppväxtorten som fungerat som en positiv kontrollinstitution? Det har inte funnits utrymme för att bli dryg eller kaxig eftersom det hade märkts direkt och fått konsekvenser. Bröderna Elm har alltid brytt sig mycket om vad folk i och omkring Broakulla tycker.

– Vi värnar om vårt ursprung, säger Viktor. Vi åker ofta hem och kollar på division sex-fotboll med Johansfors och tycker det är jätteroligt. Jag har inte heller märkt av någon avundsjuka. Det är väl någon ibland, jag vet att min kusin har fått höra skit om oss på jobbet helt utan anledning från folk som inte känner oss. Men mest tror jag vi uppfattas som väldigt positiva och ödmjuka mot hela bygden där hemma.

 

Med fyra matcher kvar av Allsvenskan 2008 mötte vi Djurgårdens IF. Jag fick ont i bäckenet några dagar före och kunde inte vara med. Vi vann matchen med 1-0 och efter en sådan seger brukar väldigt få spelare tänka på dem som inte är med. Men dagen efter messade Viktor mig och frågade hur jag mådde. Han skrev att han hoppades att jag snart var tillbaka, att jag behövdes, att det kändes lite svajigt utan mig. Det var ett mess som gladde mig väldigt mycket.

Och jag minns när vi i våras mötte Odense i en träningsmatch och provade några yngre spelare, bland annat fick Erik Israelsson chansen från start. I min blogg efter matchen beskrev jag hur Odense gjort 1-0. Vår högerback Arthur Sorin kastade ett inkast mitt på vår planhalva till Israelsson som satte tillbaka en studsande passning på Sorins vänsterfot med följd att Sorin tvingades ta emot bollen och fick press på sig. Han tappade bollen varpå Odense kontrade in målet.

Jag beskrev händelsen i bloggen eftersom jag tyckte det var ett bra exempel på hur viktiga de små detaljerna är. På träningen dagen efter undrade Viktor varför jag hade skrivit så. Han menade att Erik nog kände sig uthängd, även om han inte sa något varken till Viktor eller mig – och säkert heller aldrig skulle erkänna det om vi frågade honom. Själv hade jag inte tänkt så långt och gick omedelbart till Erik för att förklara mig.

När jag berättar för Viktor om händelsen nickar han på andra sidan cafébordet.

– Jag vet hur Erik är som person, säger han. Man vet själv hur det är att vara yngre, det betyder så jävla mycket om du och jag som har lite status kommer fram i fem minuter och skojar och pratar lite. De mår bra av det.

Om man är ödmjuk, som du och dina bröder, är det lätt att man blir för ödmjuk. Men samtidigt som du bryr dig om andra har du en stark självkänsla.

– Så har det nog alltid varit för oss. Speciellt Rasmus. Han har alltid vetat vad som är rätt eller fel. Ifall någon blev mobbad i skolan tog Rasmus hand om den personen. Så har väl David och jag också varit egentligen, men Rasmus har varit starkast. Han har stått emot och sagt vad han tycker. Mamma berättade om när Fabio Augusto sparkade ner Erik Israelsson på en träning och ingen sa någonting. Rasmus blev fly förbannad och Kjell Nyberg (assisterande tränare) sa åt Rasmus att hålla käften och Rasmus svarade: »Om jag ska hålla käften kan jag likaväl sluta vara här, gubbjävel.« Det tycker jag var jävligt starkt.

Viktor erkänner att han själv inte alltid varit lika bra som Rasmus på att säga ifrån och tar ett exempel från sin tid i Falkenberg. Viktor hade varit given som innermittfältare hela säsongen när tränaren, inför en match mot Västerås, behövde ersätta vänsterbacken och då valde att flytta ner Viktor på positionen – med löfte om att det var en engångsföreteelse. Matchen därpå var Viktor återigen vänsterback utan motivering från tränaren.

– Då var jag så svag att jag nästan började gråta, jag kunde inte stå upp för mig själv utan mådde bara pissdåligt. Men det är sådant som jag har lärt mig allt eftersom. Jag vet inte när det vände, men jag tror faktiskt att Kalmar FF har lärt mig mycket, samtidigt som jag jobbat med mig själv. Det är vissa personer i Kalmar FF, ni äldre – du, Niklas Kaldner, Lasse Johansson, bland annat. Alla får tycka vad de vill här, man liksom känner att man kan betyda någonting, att man inte blir hånad om man har fel. Det är ingen rå stämning. Bara det att man slapp inkilningen mådde jag väldigt bra av.

Rasmus känner sig inte redo för att ta klivet utomlands och du sa länge samma sak. När förändrades din syn?

– Efter landslaget i januari kände jag att det finns en bättre nivå än Allsvenskan och att jag vill dit. Det var som en uppenbarelse någonstans. »Jag måste testa om jag klarar av det och nu är det nog dags.« Nu är jag inte nöjd med holländska ligan utan ser det som ett väldigt bra första steg att komma in i proffslivet. Sedan är det bara att testa var gränsen går. Jag har ju känt på landslagssamlingar att skillnaden inte är så stor. Som med Linderoth, till exempel – och då har han ändå spelat i bra klubbar – i Everton, i Galatasaray. Det kan inte vara så stor skillnad. Och Albin Ekdal som jag har spelat mot en gång – han spelar ju i Juventus A-lag. Det skulle man fan nog själv klara av.

Finns det någon händelse under dina år i Kalmar FF som varit avgörande för din utveckling?

– Det var tiden i början, i så fall. När man kom in i laget och kände »fan, det här klarar jag«. Annars är det vinterturneringen med landslaget, då jag kände att det här klarar jag bra. Jag ville bara ha mer.

Du pratar mycket om rötter, familj och Broakulla. Nu lämnar du det – var det vinterturneringen som fick dig att överge ditt trygghetsbehov?

– Ja, lite så är det, jag kände att det fanns annat också. Jag har alltid haft tryggheten, den har varit viktig. Det var därför jag gick till Kalmar, det kändes tryggt. Men jag har inte så stort behov av det längre. Jag behöver inte folk på riktigt samma sätt. Jag vet att jag klarar mig på egen hand mer och mer nu, även om jag inte kan allt om försäkringar och sådan skit. När jag kom till landslagssamlingen kände jag inte någon men insåg att jag kan göra bra ifrån mig även om jag inte har den där tryggheten.

 

Heerenveen blev intresserat av Viktor i april månad. Då låg han sedan länge i kontraktsförhandlingar med Kalmar FF. I ett skede var han villig att förlänga med flera år men tyckte att budet var för dåligt, han hade varit en startspelare sedan han kom från Falkenbergs FF och ansåg att det borde märkas mer i kontraktet.

När Viktor så hörde talas om Heerenveens intresse blev han nyfiken och med sex månader kvar på kontraktet med Kalmar FF skrev han på för den holländska klubben. Som Bosmanfall. Med facit i hand kunde han kanske ha fått bättre villkor och en större klubb om han väntat lite längre – sedan han skrev på har han blivit såväl landslagsman som svensk mästare – men han säger själv att han ändå inte hade velat ta ett för stort kliv. Det fanns andra klubbar som var intresserade redan i våras men han ville till en lagom stor liga.

– Om Liverpool hade ringt hade jag ju sagt ja men jag hade inte klarat av att gå till en sådan liga direkt. Personlighetsmässigt. Jag vill ta det lite i min egen takt, ett steg i taget. Och jag fick den där magkänslan när jag var nere och kollade hos Heerenveen, att det här blir bra för mig. Kontraktet i sig blir inte lika viktigt då. Det hörde av sig klubbar nu på slutet också, en agent ringde och undrade om jag visste vad Heerenveen ville ha för mig, de var redo att köpa. Men jag hade ju ingen aning.

Du är en person som vill göra rätt för dig, hur känns det att lämna som Bosman?

– Jag vet inte om jag ska säga det här… men det känns bra. Det gör det. Om jag ska göra rätt för mig ska andra också göra rätt för sig. Jag gav Kalmar FF chansen, absolut. Om de hade tänkt lite längre än vad näsan räcker hade jag förlängt kontraktet. Och jag har gjort rätt för mig. Jag tycker verkligen att jag har bidragit till det här SM-guldet.

Som lagkamrat reflekterar man ytterst sparsamt när sådant här sker. Vi hörde ryktena, spekulationerna, men inom laget talade vi aldrig om det. Vi funderade nog inte ens på att en viktig spelare kunde försvinna och att det skulle innebära att vi blev sämre som lag. Sker det så sker det. Det kan låta kallt och krasst men det är den enda hållningen som fungerar i vår värld, där spelare kommer och går. Vi visste dock så mycket om just den här affären att ingen halshögg Viktor. Och ingen betvivlade hans lojala inställning som spelare, den bevisade han på varje träning.

– Jag är ganska bra på att lägga undan och bara göra det jag ska, säger Viktor. Jag var besviken på Kalmar FF på en träning i somras och kände »vad fan gör jag här i dag, jag kommer inte bidra med någonting«. Om Kalmar hade släppt mig i somras hade jag inte sagt: »Nej, jag vill vara kvar året ut.« Men jag ville väldigt gärna vinna SM-guld och det fanns ingen anledning att deppa eller vara dålig på träningarna. När Cesar försvann kände jag: »Ska de inte behålla honom för att vinna SM-guld?« Men så tänkte jag: »Nu är det upp till mig om vi ska vinna SM-guld.« Så har jag känt från och till och det tror jag ändå jag har haft nytta av i höst, även om jag vet att det inte beror enbart på mig. Mamma har varit en bra hobbypsykolog. Hon är positiv, vilket hon inte alltid var förr. Hon har verkligen utvecklats, hon vet att hon inte alltid gjort rätt. Hon är ju utbildad coach. Det ligger mycket i det hon säger.

Nanne sa att du borde ha stannat ett år till för att utvecklas ytterligare och sedan gå till en bättre liga än den holländska.

– Innan har han sagt: »Du måste dominera i Allsvenskan innan du kan flytta till Holland för det klarar du inte annars.« Och nu när jag gjort det så pass bra i Allsvenskan är Holland för dåligt. Jag förstår honom inte i det här fallet.

Vad ser du för sportsliga fördelar med att bli utlandsproffs?

– Det känns som jag kan Allsvenskan så väl. Jag kanske skulle ha kunnat utvecklas lite till, men inte jättemycket. Genom att komma till en ny miljö, med mer offensiv fotboll, tror jag att jag kan förbättra det jag behöver. Och den största fördelen är att chanserna att få spela i landslaget ökar. Att få vara med i ett EM eller VM är en dröm. Förr hade jag inget mål med fotbollen, nu vill jag bli så bra jag kan i holländska ligan. Så snabbt som möjligt, utan att sätta någon press på mig själv.

Ser du några sportsliga nackdelar?

– Att man blir lite bortglömd om det inte går jättebra. Och att inte märkas, även om det går bra. Kolla Farneruds. De har gått okej ändå, spelat lite överallt, men har glömts bort helt, även om de är jäkligt duktiga fotbollsspelare. Så kan det ju bli. Det är tur att jag lyckats ta mig in i landslaget, då har man ögon på sig.

Du lyckades dessutom genom att gå direkt dit från Kalmar FF, bara det är bragdbetonat. Ibland tycks det som om man måste flytta utomlands för att få en riktig landslagschans – som att man blir bättre bara för att man byter bostadsort.

– Ja, eller… jag skrev ju på för Heerenveen innan jag blev uttagen. Sedan blev jag uttagen.

 

Jag har alltid varit medveten om att den Kalmar FF-generation som jag själv tillhör aldrig på allvar skulle komma att bli aktuell för landslag eller utländska proffsklubbar. Vi är generationen som körde huvudet i väggen – och när det tog stopp och gjorde jävligt ont körde vi huvudet i väggen igen och igen och igen. Plötsligt gjorde det inte så ont längre. Väggen hade rasat.

Nu är vi ett topplag i Allsvenskan, vi har vunnit Svenska cupen, tagit SM-guld och slagit Feyenoord på bortaplan. Därmed har generationen som kommer efter vår möjligheter att gå vidare – till landslag och till större klubbar utanför Sveriges gränser. Viktor är först ut.

Helgen före flytten bjöd han spelarna och ledarna på avskedsfest på Harrys i Kalmar. Viktor stod för maten och snart spred sig ryktet – det sägs att storebror David startade det – att Viktors kort låg i baren och att det bara var att sätta upp drickat på honom. Det gjorde man. Både vi i laget och halva Emmaboda som – i form av kompisar och gamla lagkamrater – också var inbjudna. Det som slog mig mest var att det inte under hela kvällen muttrades några avundsjuka ord om Viktor, inte ens när berusningen smög sig på.

Vi kände alla att Viktor ville visa sin tacksamhet för hjälpen han fått. Vi lagkamrater vet att han förstår att vi har del i det han nu är på väg till, och att han aldrig skulle ha varit där utan oss. Den där känslan för laget som på allvar trädde fram när mamma Ulla sa åt honom att börja springa, manifesterades i sin finaste form den här kvällen och natten. När Viktor nu försvinner är vi med honom. Vi och våra blodiga pannor.

Det känns bra. Och det känns ännu bättre att Viktor förstår det.

Det är kvällen före avfärd. Äntligen har Viktor fått allt under kontroll. Åtminstone det praktiska. Inombords är det rörigare. Det här är vad han vill, vad han längtat efter, men just nu känns det inte bra.

– Det är ångest idag, det är det, säger han.

Från lägenheten, som nu är tömd på allt från flyttkartonger till TV-fästen, ser man Fredriksskans B-plan. När en annan verklighet nu väntar får B-planen ett romantiskt skimmer över sig. Viktor saknar redan det han inte lämnat. Och kompisarna. Och familjen.

– Jag har suttit i bilen fram och tillbaka mellan Broakulla och Kalmar och funderat, säger Viktor. Det är stort vemod. När man får SMS från kompisar som säger »hej då« blir allt så påtagligt. Här vet man vad man har, det vet man ju inte där.

Han säger att han inte är så nervös för fotbollen. Däremot för allt annat. Träffa nytt folk, inte kunna språket, hitta någon att umgås med.

– I Falkenberg hade jag David och i Kalmar har jag haft Rasmus hela tiden. Nu är jag lite orolig för att jag inte ska hitta någon som har samma intressen. Men jag vet att om jag bara är mig själv så kommer jag att passa in. Jag kommer att kunna ha roligt på träningarna men sedan vill man ändå ha något vid sidan av. Fast jag kommer inte ge upp så jävla lätt.

Jag frågar hur han brukar känna sig i nya grupper, hur han kände sig när han kom till sin första riktiga A-landslagssamling. Han svarar att det var ganska lugnt, om än lite obekvämt – särskilt som storebror David på brödernas gemensamma blogg då hade skrivit att Henrik Larsson får oförtjänt höga betyg i tidningarna tack vare sitt namn.

– Men Henke brydde sig inte ett skit. »Äh, det är lugnt«, sa han. Men Zlatan höll på hela tiden. Vi åkte hiss en gång, det var jag, Zlatan och Henke. Vad var det han sa? Jo, han flinade: »Känner du hans brorsa, eller?« Jag blev bara mindre och mindre där i hissen. Egentligen var jag ju inte inblandad. Men jag vet att landslagsledningen var orolig för att jag skulle känna oro när jag kom.

När jag var på uttagningar av olika slag kände jag mig alltid obekväm. Jag vill gärna känna dem som jag spelar ihop med.

– Sådan är nog jag med lite grann. Men vill man vara med måste man lära känna miljön, det finns inget annat än att försöka och trycka undan. Jag är inte så orolig för själva fotbollen. Det är inga hårda träningar, det gäller bara att vara fokuserad. Då vet jag att jag klarar av det jäkligt bra. Det är det andra som känns lite så där. Jag är inte så framåt när jag ska lära känna människor, jag väntar gärna på att folk ska ta kontakt, jag försöker få respekt på annat sätt.

Om Henrik Rydström i Kalmar FF är på en viss nivå skulle Henrik Rydström på en landslagssamling eller i Malmö FF eller i Heerenveen vara klart under den nivån. Jag skulle inte känna mig tillräckligt bekväm för att vara den spelare jag vill vara.

– Så känner jag också lite grann. Jag är på en viss nivå här i Kalmar. I landslaget är jag längst ner. Jag håller ganska låg profil i landslaget – i den sociala hierarkin. Många i landslaget är väldigt starka, även om det är lätt att prata med dem en och en så är det inte alltid jätteenkelt… äh, jag vet inte hur jag ska förklara det.

Jag berättar om min egen erfarenhet från ett U21-läger 1996. Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg var förbundskaptener och när Petter Wastå och jag, som spelade med Kalmar FF i Söderettan, kom till samlingen insåg vi att allt redan var klart. Förbundskaptenerna la armen om vissa spelare och frågade hur det var med deras farmor och fan och hans moster samtidigt som de inte ens kunde namnen på oss. Jag kände direkt att jag inte ville vara där. Jag kunde inte trycka undan det där på samma sätt som Viktor kan.

– Det är väl alltid så när man kommer till nya ställen, säger Viktor. Det tar ett tag innan man kommer in i det. Innan man vet var man ska lägga sig, på vilken nivå, vilka man kan prata mer med. Det tar ett tag, men det blir bättre och bättre. Så kommer det att bli i nu också.

Jag påpekar att vi två antagligen är väldigt olika för en utomstående betraktare. Jag ska snart påbörja min 16:e raka vintersäsong med Kalmar FF medan han om mindre än ett dygn sätter sig i bilen söderut för att förverkliga en pojkdröm. Gemene man anser säkert att jag är den lojalaste av oss två. Man ser Viktor som den unga killen som sticker från laget och mig som den gamla trotjänaren som stannar. Jag säger också att jag vet att det inte stämmer. Mitt val att stanna i Kalmar baserar sig på minst lika egoistiska grunder som Viktors beslut att flytta. Det är här jag känner att jag kan vara den spelare och människa jag vill vara. Det som skiljer oss är inte lojaliteten utan att Viktor klarar av att anpassa sig till en ny miljö bättre än vad jag någonsin har gjort.

– Jag beundrar dig, det måste jag säga ändå, avbryter Viktor. Du har åkt ur två serier och då hade man liksom tänkt lite själv på vad man ville med fotbollen. Jag tycker det är jäkligt starkt av dig att bara fortsätta. Men jag känner igen mig så mycket i det som du uppskattar. Tryggheten. Om inte jag hade varit med i USA, med landslaget i vintras, så hade jag nog kunnat spela i Kalmar FF i tio år till. Då hade jag värderat tryggheten så jävla högt. 

Min före detta lagkamrat tystnar för några sekunder. Sedan säger han:

– Och jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer att komma tillbaka.