En resa för livet

Vintersolen lyser på den inglasade balkongen till Kurt och Marianne Hamrins dotter Erikas lägenhet på Lidingö. »Kurre« försöker minnas hur det gick till när han skrev på för Juventus vintern 1956. Marianne är orolig för att vi ska frysa och pratar med dottern på telefon för att få reda på hur man får igång infravärmen.

– Marianne och jag flyttade ner till Italien en dag i början på april, säger Kurre. Vad var det? Den sjätte? Den åttonde?

– Det var den 6 april 1956, säger Marianne med bestämd röst från köket.

Kommer ni ihåg hur det kändes den dagen ni flyttade?

– Hur det kändes?, säger Kurre och rycker på axlarna.

– Det var som en saga, tycker jag, säger Marianne. Man kom från ingenting och hamnade i en ny spännande värld.

Men det måste ha varit nervöst också?

– Nervöst var det väl inte, jag hade rest med AIK, varit i Fjärran Östern och i Nordafrika. Och med landslaget reste jag runt i Europa. Men för Marianne var det ju det. Vi flög ner till Milano och kom dit sent på kvällen och åkte bil vidare till Turin, så det var kolsvart när vi kom fram. Klubben tog oss till ett lyxhotell, Principe di Piemonte. Vi bodde på åttonde våningen. Nästa morgon när vi vaknade och Marianne öppnade fönstret, då hade vi Alperna och Mont Blanc precis framför oss. Det kändes nästan som om vi kunde ta på toppen, säger Kurre.

– Och då skrek jag! säger Marianne.

– Då skrek hon, säger Kurre.

 

första kontakten med Juventus fick Kurre Hamrin efter sin 20:e landskamp borta mot Portugal. 21-årige Hamrin svarade för matchens första mål och efteråt blev han uppsökt av en kostymklädd herre som på halvknackig engelska presenterade sig som Sandro Puppo, tränare för Juventus.

I baren på landslagets hotell i Estoril gick italienaren rakt på sak: Var Hamrin intresserad av att bli proffs i Juventus? Kurre svarade att det var hans stora dröm i livet att spela i Italien, men att han inte kunde ta det steget utan att först prata med sin familj. Hemma jobbade han som kemograf – han satte clichéer till tryckpressar – vid sidan av fotbollsspelandet i AIK och var sedan ett år tillbaka gift med den två år yngre Marianne. De bodde i en tvåa i Solnastadsdelen Huvudsta.

Eftersom Juventus ägdes av Fiatfamiljen Agnelli hade klubben tillgång till ett finmaskigt och informellt nätverk runt om i Europa. Det var en chef på Fiat i Stockholm som först hade tipsat Juventus om Hamrin, och det var på företagets kontor i Frihamnen i Stockholm som Hamrin efter hemkomsten från Estoril hade de inledande diskussionerna med klubben.

»Hemma i Sverige hade Kurre fått en kurs i italienska på stenkakor av ägaren till en grammofonaffär.«

Juventus var måna om att sköta kontakterna så diskret som möjligt – när Puppo åkt för att se Portugal-Sverige hade de till och med spridit ut att han var där för att studera Bengt Lindskog, så att inga andra klubbar skulle norpa Hamrin före dem. Så Kurre blev nervös när den första person han stötte ihop med i korridoren på Fiat var en bekant – djurgårdsspelaren Åke Grübb.

– Han jobbade på Fiat. Han tittade på mig och sa: »Vad gör du här?« Jag sa: »Söker jobb.« Hahaha. Det kom bara så här, rakt ut.

På mötet bestämdes att Kurre skulle åka ner till Turin kring nyår för att förhandla och skriva kontrakt. Men på julafton ringde telefonen hemma hos familjen Hamrin i Huvudsta. Det var Milanproffsen Nils Liedholm och Gunnar Nordahl som sa att deras klubb ville matcha Juventus erbjudande. Haken var att Milan redan hade maximalt antal tillåtna utlänningar och Hamrin skulle behöva lånas ut tills någon av dem blivit naturaliserad italienare.

Kurre lockades av att komma till en klubb med andra svenskar, men inte av att bli utlånad. Efter kort betänketid skrev han på för Juventus bara för att där upptäcka att deras två sydamerikaner även de gick och väntade på italienskt medborgarskap. För Kurre innebar det att han inte fick börja spela förrän nästa säsong.

 

När 19-åriga Marianne öppnade fönstret på hotell Principe di Piemonte var det första gången i livet hon såg höga berg. Hon hade bara varit utomlands vid två tillfällen tidigare: en gång då hon såg Kurre spela fotboll i Åbo och en gång då hon besökte Malmö och Köpenhamn. Nu hade hon tagit med sig en svensk barnvagn till parets nio månader gamla dotter Susanne eftersom hon misstänkte att de italienska såg löjliga ut.

Juventus lät familjen bo på lyxhotellet tills deras lägenhet var klar. Marianne blev nervös över att det kostade förfärligt massa pengar för klubben. När Kurre världsvant beställde in först en pastarätt och sedan en kötträtt blev hon förskräckt:

– Jag sa åt honom: »Kurre, du FÅR inte beställa två rätter, vad ska de tro om oss?«

»Jag stod ju med ett lexikon och bläddrade och uttryckte mig fel. Tanterna bakom disken, de bara skrattade.«

När de fick flytta in i sin lägenhet var den smutsig efter att två ungkarlar hade bott där. Hamrins började med att byta ut sängkläderna.

– Jag sa åt Marianne: »Lägger du dig där så blir du med barn«, säger Kurre.

Hemma i Sverige hade Kurre fått en kurs i italienska på stenkakor av ägaren till en grammofonaffär, men han och Marianne hade aldrig riktigt kommit igång med pluggandet. Det ångrade de nu.

– Det var svårt den första tiden. För oss, för Marianne. Hon skulle laga och köpa mat. På den tiden fanns det inte några snabbköp i Italien. Ville man ha höns så tvingades man gå till en hönsaffär, ville man ha griskött gick man till en grisköttaffär, ville man köpa korvar… det var olika affärer för allt. Och vi letade i bra många dagar innan vi fick reda på att salt, det köpte man i en tobaksaffär.

En dag när Kurre kom hem var Marianne förtvivlad efter att ha försökt handla.

– Jag stod ju med ett lexikon och bläddrade och uttryckte mig fel, säger Marianne. Tanterna bakom disken, de bara skrattade. Och jag var blyg. Så då gick jag hem till Kurre och sa: »Vill du ha mat så får du gå och handla själv.«

Gjorde du det?

– Jaaa, säger Kurre.

– Näää, säger Marianne.

– Jag gick ut och handlade mat några gånger.

– Äh.

– Jo, men sen kom jag hem och hade lärt mig något nytt ord.

– Ja, och då ångrade jag mig och tänkte: det är ju så man lär sig, säger Marianne.

Kurre bombarderades med italienska även på träningarna – och när han spelade flipper med lagkamraten Giorgio Stivanelli, vars fru Costanza blev god vän till Marianne.

– Varje gång vi åkte och spelade match var antingen Marianne hemma hos henne eller hon hos Marianne, säger Kurre.

– Vi satt med böcker och tidningar för att jag skulle lära mig vad saker hette, säger Marianne.

 

Kurre Hamrins första match var mot Lazio i Rom den 16 september 1956. Kurre gjorde två mål, varav ett på straff. Det var en välbehövlig start – Kurre var köpt som stjärna.

I sin tredje match, mot Genoa, fick Kurre en ful stämpling. Foten röntgades, ingenting var brutet – men när han kunde börja spela igen någon vecka senare var det inte riktigt som förr.

– Jag blev lite rädd, vågade inte gå in för fullt i alla situationer. Jag ville inte göra mig illa igen, säger Kurre.

Publiken blev allt mindre entusiastisk över svensken, vars självförtroende dalade. När serien vände och Juventus mötte Lazio hemma på Stadio Communale, gick Kurre in med inställningen att det var dags att rycka upp sig. En tuff närkamp senare låg han på gräset med ett avslaget mellanfotsben.

»Första säsongen gjorde Kurre 26 mål, som ytter, och Fiorentina slutade tvåa i serien.«

Nästa dag kom ett bud med ett stort, och flera kilo tungt, och rosettprytt paket till familjen Hamrins lägenhet.

På en lapp stod det coraggio, undertecknat Umberto Agnelli. Med hjälp av ordboken tog Kurre och Marianne reda på att det är ett uppmuntrande tillrop som betyder »mod«.

Chokladkartonger var en sak, att göra Juventus till en storklubb en annan och Umberto Agnelli var redan i full färd med en omorganisation. Det unga laget hängde inte med i toppen och Kurre, som snart slog upp sin skada igen, hade nu ett rykte om sig som glaslirare. När säsongen var slut hade han gjort åtta mål på 23 matcher.

Juventus öppnade plånboken rejält och värvade världsstjärnorna John Charles från Leeds och Omar Sivori från River Plate i Argentina. Kurre lånades ut till Padova.

Svensken hann ändå med en sista sommarturné med Juventus, till Sverige, med alla tre utlänningarna i anfallet. De hittade varandra på ett lysande sätt och Kurre fick vara med om att spöa sin gamla klubb AIK med 10-1.

– Det var rena cirkusen. Synd att vi inte fick spela så i serien, säger Kurre.

 

Beskedet om utlåningen var en besvikelse. Juventus, som var ett storlag i vardande, byttes mot lindansargänget Padova. Den myllrande industristaden Turin mot den sömniga småstaden Padua.

Familjen Hamrin flyttade in i en vit enplansvilla i funkisstil med trädgård och till sin egen förvåning kom både Kurre och Marianne snabbt att trivas. Kurre, vars säsong i Juventus delvis spolierats av fotskadan pratade med tränaren Nereo Rocco, som kontaktade en ortoped och en skomakare som tillverkade en specialsula där en bula under foten gjorde att det skadade femte mellanfotsbenet hängde fritt.

– Det var rena mordvapnet. Inlägget var gjort av rostfritt stål och läder, hade jag stämplat någon hade det blivit en rejäl skada. Men det fungerade, benet läkte.

Kurre gjorde succé. Med hjälp av Roccos catenacciotaktik släppte Padova in få mål, samtidigt som de gjorde många framåt. Klubben slutade trea i Serie A och Kurres 19 mål gav eko i Fotbollsitalien. Juventus, som vann Lo Scudetto mycket tack vare Sivori och Charles, passade på att sälja svensken till Fiorentina.

»Jag var lite besviken eftersom klubbledningen tidigare lovat att de aldrig skulle sälja mig.«

För Kurre var det ett avsevärt steg uppåt i karriären. Fiorentina hade någon månad tidigare varit i final i Europacupen. Själv var han nyblivnen VM-silvermedaljör. Första säsongen gjorde Kurre 26 mål, som ytter, och Fiorentina slutade tvåa i serien.

Publiken älskade honom, och döpte honom till l’Uccelino, »Den lilla fågeln«.

– I en bortamatch mot Atalanta gjorde jag fem mål. I tidningarna i Sverige nämndes det bara i en notis – det var samma dag som Sixten Jernberg tog OS-guld i skidor.

Efter nio år i Fiorentina såldes 32-årige Kurre Hamrin till Milan. När Marianne fick beskedet via telefon började hon gråta.

– Jag var lite besviken eftersom klubbledningen tidigare lovat att de aldrig skulle sälja mig, men samtidigt var det roligt att komma till en så stor klubb, säger Kurre.

Efter alla andra- och tredjeplatser med Fiorentina fick nu Kurre vinna både Serie A och Europacupen med Milan.

Men andra året i klubben blev han utkonkurrerad av två andra utlänningar och släpptes gratis till Napoli.

Julen 1969 gick Kurre och Marianne ut för att äta på en av de finare restaurangerna vid hamnen i Neapel. De beställde skaldjur. Råa, till skillnad från lagkamraten Ottavio Bianchi med fru som beställde friterade. Några dagar senare skulle Napoli möta Ajax i Uefacupen. Kurre följde med till Amsterdam, trots att han inte mådde bra. Han bestämde sig för att försöka spela, och gjorde en av sina bästa matcher på många år.

När Napoli skulle flyga hem hade Kurre så hög feber att han omöjligt kunde följa med. Han lades in på sjukhus, där han under flera dygn hade över 40 grader feber. Marianne flög till Amsterdam efter att ha ordnat så att Kurres mamma kom ner till Neapel för att ta hand om barnen. Efter några dagar vid Kurres sjuksäng började även Marianne känna sig dålig. Hon hade fått gulsot – Kurre hade både gulsot och tyfus. De båda blev liggande i veckor på sjukhus.

Kurre lyckades göra comeback på fotbollsplanen mot slutet av säsongen, men sedan fick det räcka. Han hade gjort 15 säsonger i Serie A.

 

Från den inglasade balkongen på Lidingö ser vi solen glittra i vattnet några hundra meter bort. Marianne pratar i telefon med ett av barnen – på italienska. Paret Hamrin är bara på besök. När Kurres fotbollskarriär tog slut var familjen Hamrin rotade i Italien, de hade nästan bott lika länge där som i Sverige. I Italien var tre av de fem barnen födda: Piero, Riccardo och Erika.

– Kurre hade blivit mer italienare än italienarna själva, säger Marianne.

Än i dag träffar de då och då Giorgio och Costanza Stivanelli, som numera bor utanför Vicenza. Varje år äter Kurre en julmiddag tillsammans med några spelare från Fiorentinas lag från åren kring 1960.

Marianne, som först inte ville lämna Florens för Milano, är i dag milanista. För Kurre är det – trots att han hade scoutuppdrag för Milan fram till förra sommaren – Fiorentina som ligger varmast om hjärtat. Hade det inte varit för att Gabriel Batistuta gjorde tre mål i sin sista match för Fiorentina 2000 hade Kurre fortfarande varit den som gjort flest Serie A-mål för klubben.

– Kunde han inte ha nöjt sig med två? säger Kurre med ett leende.

Kurre stoppar undan boken om Fiorentinas historia, där hans mål under nio säsonger finns listade.

– Jag tycker det är trevligt att komma till Sverige, men jag tror inte att vi skulle kunna flytta hit permanent. Vad skulle jag göra här? Livet är enklare i Florens. Varje dag tar jag vespan till tennisklubben, sitter och spelar kort eller bara pratar med de andra gubbarna. Man umgås med varandra på ett annat sätt än i Sverige.