Dirigentens dilemma

Efter en timmes spel på Rambergsvallen vaknar Nordin Gerzic till liv. Vid ställningen 1–1 byter tränaren Sixten Boström in Magnus Kihlberg och roterar mittfältstriangeln så att Nordin blir offensiv spets. Favoritpositionen.

Helt plötsligt syns Nordin överallt. Han möter en passning från backlinjen och chippar på ett tillslag bollen vidare mot anfallaren Andreas Haddad. Bollen går någon meter snett och Nordin höjer handen i en ursäkt. Sedan tar han en trettiometerslöpning i full fart och stressar fram ett inkast. Kort därefter gör Örebro 2–1.

Snett bakom mig på pressläktaren fnissar Erik Hamrén åt ännu en historia från bänkgrannen Reine Almqvist. Hamrén sägs främst vara på plats för att spana in landslagsaktuella Michael Almebäck och Häckens skyttekung Mathias Ranégie. Men även Nordin Gerzic, som var med på landslagets januariturné, borde göra intryck på förbundskaptenen.

I höst går mittfältarens kontrakt med ÖSK ut. Under den här vintern och våren har han sagt att han avvaktar Örebros satsning innan han skriver på ett nytt. Det är lätt att förstå hans tvekan. Strax efter den sista omgången av Allsvenskan fyller han 28. Det här året kan vara hans sista chans att spela till sig ett kontrakt utomlands.

Samtidigt är det också lätt att förstå varför Örebro håller igen. För sju år sedan tvingades klubben ner i Superettan på grund av usel ekonomi. Det sista de vill är att återuppleva traumat.

Domaren blåser av matchen och Nordin lyfter armarna i vädret. Segern gör att laget hakar på fjolårets suveräna duo Malmö FF och Helsingborgs IF i toppen. När Nordin vandrar av Rambergsvallens gräs denna vårkväll ser hans Örebro SK ut som en realistisk guldkandidat. Nu har Nordin och klubben de närmaste veckorna på sig att komma överens om ett beslut som är avgörande för bådas framtid.

 

Några dagar efter Häckenmatchen tar Nordin och jag hissen upp till restaurangen på Behrn Arena. Trots att laget tagit tio poäng på de fem första matcherna är han missnöjd med spelet.

– Det är svårt med tre helt nya spelare i anfallet. Jag har inte lärt mig hur de springer.

Jag säger att det måste vara extra viktigt för honom som spelfördelare att hitta anfallarna.

– Exakt. Haddad är det bara att slå in bollen till så kan han göra mål, men ute på planen hittar vi inte varandra ännu.

Inne i restaurangen frågar han servitrisen Martina hur läget är. Sedan vinkar han åt de andra i personalen och går bort till köket för att hälsa på kockarna. Martina visar oss till ett bord med utsikt över planen.

Jag frågar vad han tycker om sin egen insats så här långt.

– Jag har en bit kvar till toppformen. Du vet, jag var sjuk med något virus i två månader och kunde inte träna ordentligt i vintras. Jag var helt slut på resan till Sydafrika med landslaget.

– Hamrén var och tittade på matchen mot Häcken, säger jag.

– Jaså. Ja, Almebäck var ju med i landslagstruppen senast. Men de har sagt att de ska följa mig också.

Sportchefen Magnus Sköldmark glider förbi och nickar åt Nordin.

– Tjena mannen, hur är läget? svarar Nordin.

I höstas nobbade ÖSK fyra bud från andra klubbar och visade därmed att de ser en framtid tillsammans med sin nyckelspelare. Nordin förklarar att han och klubben under hela vintern har diskuterat ett nytt kontrakt, utan att nå en lösning.

– Jag ligger verkligen och grubblar på det här i sängen hemma. Det är skitsvårt. Jag vill ge tillbaka till klubben i mitt hjärta – men samtidigt vill jag komma ut, säger Nordin.

Jag frågar vad som talar för att han stannar i ÖSK.

– Om de verkligen bestämmer sig: »Nu kör vi. Nu ska vi vinna SM-guld.« Går de ut med det så vill spelarna vara kvar. De fyra som har utgående kontrakt är också de fyra mest givna: John Alvbåge, Micke Almebäck, Alejandro Bedoya och jag. Ingen är nöjd med att komma trea i år igen. Örebro är den enda klubben som går plus år efter år. Så det finns pengar att satsa. Klubben har som mål att vinna SM-guld senast 2015. Det är bra, men jag vill se att de handlar redan i sommar om Micke eller Bedoya försvinner. Ersättaren ska vara klar redan innan vi tappar någon av de två.

– Är det där du tvekar?

– Exakt, jag kommer inte att göra något före sommaren. Jag ser det så här: Bedoya och Micke har egentligen ingen anknytning till det här. De borde lämna nu. Men för mig och John är Örebro hemma. Även om jag flyttar utomlands så har jag tänkt bo här när jag flyttar hem igen. Och om Örebro fortfarande är ett topplag då vill jag återvända till klubben. Det skulle vara fult av mig att gå som Bosmanfall. Jag vill att Örebro ska tjäna pengar på mig.

Han spetsar en pastaskruv med gaffeln.

– Samtidigt kan man vända på det och säga att klubben har haft chanser att sälja mig.

– Tror du att det här är din sista chans att komma ut?

– Så är det ju. Det börjar ta slut på chanser för mig.

Nordin tar stöd med foten på ett element och lutar armbågen mot knäet. På vänster överarm skymtar jag hans tatuering – »Fadil 1957–2010«. Pappa dog i cancer förra sommaren. När det hände ville Nordin bara bort från allt. Nu, ett knappt år senare, känns det tvärtom.

– Familjen går först, sedan kommer resten. Det gör det ännu svårare – jag vill egentligen inte lämna familjen nu när pappa har gått bort.

 

Vintern 1992 tillfångatogs Fadil Gerzic av den serbiska armén. Varje dag som pappan var försvunnen fick åttaårige Nordin höra vidriga historier om hur folk hittades mördade på flodstranden utanför staden Gradiška i norra Bosnien. Efter tre veckor dök Fadil plötsligt upp vid ytterdörren och ropade att de var tvungna att fly. Han hade fått hjälp att rymma från det serbiska fånglägret av en serbisk vän som var vakt. Vakten hade gömt Fadil i en bil och kört honom till den kroatiska gränsen där han sagt: »Härifrån får du klara dig själv.« Nordin hann inte ens packa ner sina kläder innan de flydde till hans farbror i Zagreb.

– I vår stad var det aldrig några problem, minns Nordin. Bosnier, serber eller kroater, kristna eller muslimer… Det spelade ingen roll. En bra kille var en bra kille liksom. Sedan kom det tre idioter, tre jävla nationalister, som var helt galna. Alla tre var som Hitler i modern tid. Sjuka grejer kunde hända under kriget, fy fan! Jag har inte velat veta. Några av mina kompisar fick båda föräldrarna dödade. Folk försvann högt och lågt utan att man fick veta vad som hände.

Familjen Gerzic flydde norrut genom Europa. Målet var Sverige, där Fadil hade jobbat en period några år tidigare och då känt sig välkommen. Familjen fick kläder och sovplatser hos släktingar och bekanta längs vägen och nådde till slut hamnen i nordvästra Polen, där de klev på färjan till Ystad. Väl i Sverige hamnade de på flyktingförläggningen i Flen. Snart drog flyttlasset vidare till Eskilstuna.

Så fort de gjort sig hemmastadda började Nordin spela knattefotboll i Eskilstuna City. Fadil hade själv spelat i den bosniska ligan och lärde sonen det allra viktigaste: att hela tiden lyfta blicken, för att veta vad som försiggår på planen. Tack vare fotbollen fick Nordin snabbt svenska kompisar och lärde sig språket. Mamma Karima var fast besluten att komplettera sin franska ekonomiexamen med en svensk utbildning.

Efter några år flyttade familjen vidare till stadsdelen Baronbackarna i utkanten av Örebro, där Fadil hade släktingar. Nordin, som hade fyllt 13, letade upp Örebro SK:s ungdomsverksamhet och det dröjde inte länge innan ledarna upptäckte att deras nytillskott var en talang utöver det vanliga. Ett år senare blev han uttagen till Elitlägret i Halmstad. När han var 15 debuterade han i ÖSK:s talanglag i division fyra och gjorde sina första träningar med klubbens allsvenska A-lag.

Arvi Taaler, då tränare i talanglaget och i dag lagledare i ÖSK, upptäckte Nordin under tiden i Eskilstuna.

– Redan då hade han en stabil kroppsform och en balans som gjorde det nästan omöjligt för motståndarna att ta bollen av honom. Han tog tag i spelet och avgjorde många matcher helt på egen hand.

Göran Wickström, som hade en son i Nordins pojklag och som har haft tät kontakt med spelaren sedan dess, säger att det fanns många som sprang fortare, hoppade högre och sköt hårdare än Nordin Gerzic – men att ingen var lika smart på planen.

– Han liknade Örebros stora stjärna på den tiden, Arnor Gudjohnsen.

När Nordin var 16 år fick han en kallelse till P83-landslagets samling i Portugal. Strul med det svenska medborgarskapet satte stopp för den blågula debuten. Istället blev han uttagen till Bosniens ungdomslandslag, som skulle möta Tyskland. På läktaren i Bosnien satt en talangscout från Bayern München. Den tyska storklubben blev intresserad och bad Sverigebaserade Björn Andersson att kolla in Nordin närmare.

Några veckor innan Nordin fyllde 17 erbjöd ÖSK honom ett lärlingskontrakt på 1 400 kronor i månaden. Han tackade nej. Pappa Fadil tyckte inte att Örebro tog hand om sina talanger, speciellt inte dem från förorten. Och Nordin själv hade redan bestämt sig för att uppfylla sin barndomsdröm: att bli fotbollsproffs. När Björn Andersson frågade om han ville komma ner till Tyskland och provträna tvekade han inte en sekund.

Nordin tyckte att det var häftigt att snacka med Patrik Andersson och träna på samma anläggning som Stefan Effenberg och Bixente Lizarazu. Men snart upptäckte han att han inte var välkommen. Lagkamraterna i juniorlaget vägrade prata med honom. När han satte sig vid ett bord reste sig de andra och gick därifrån.

– Det var helt sjukt, säger Nordin. De andra såg mig som ett hot och mobbade ut mig. Alla brydde sig bara om sig själva. Till slut lämnade jag bara hotellrummet när jag var tvungen att gå och träna. Jag tänkte: Om det här är livet jag drömt om är det dags att tänka om.

I två veckor stod han ut. Sedan köpte Fadil en flygbiljett hem. I Örebro märkte Nordin att folk var besvikna på att han nobbat ÖSK för det tyska proffslivet. Istället för att erbjudas ett nytt lärlingskontrakt med A-laget flyttades han tillbaka till talanglaget.

Nordin tappade sugen. Fotboll hade alltid varit det roligaste han visste, nu ville han hellre hänga ute med polarna i Baronbackarna och Vivalla på kvällarna. Och när talanglaget spelade match kunde han strunta i att dyka upp – det var roligare att spela med kompisarna hemma på gården. Tränarna i ÖSK tröttnade och kommenderade extra löprundor som straff. Nordin protesterade genom att vara ute ännu längre på kvällarna och missa ännu fler träningspass. Till slut ställde klubben ett ultimatum. Nordin svarade med att lägga av.

 

Polarna i Vivallagänget hade föräldrar från forna Jugoslavien, Sverige, Mellanöstern och många andra delar av världen. På dagarna lirade de fotboll, innebandy och Playstation. På kvällarna spelade de kort och rökte. Eller slogs med andra förortsgäng – ofta från Brickebacken i andra änden av stan. Polisen, med »Tjockis-Janne« i spetsen, hade fullt sjå med att hålla ordning. En gång åkte Nordin fast och dömdes till böter efter att ha kastat ägg på en sur gubbes hus och krossat hans fönster. En annan gång ertappades han på en vespa med alkohol i blodet. En sen natt nådde han botten.

– Jag kom hem med sår över hela ansiktet efter ett slagsmål. Mamma började grina när hon fick syn på mig. Och mamma är ju det bästa man har…

Han skärpte till sig. När gänget halade fram flaskorna vid elvatiden på kvällarna drog Nordin vidare till ett nyktrare kompisgäng. En dag ringde Göran Wickström. Han hade blivit ordförande i division två-klubben Rynninge och ville få Nordin att börja träna fotboll igen. Tillsammans med Örebrotränaren Arvi Taaler hade Wickström satt ihop ett tio veckor långt träningsprogram: klockan åtta varje morgon skulle Nordin inställa sig på friidrottsbanan vid universitetet. Föräldrarnas uppgift blev att få upp sonen från sängen.

– Jag sa till Nordin: »Du kommer aldrig att klara det.« Vi tränade två pass om dagen med det han hatade mest – löpning och styrketräning. Jag ville se ifall han hade någon gnista kvar, berättar Taaler.

Mot alla odds klarade Nordin testet och Arvi Taaler sade till sina kollegor i ÖSK, där Nordin fortfarande stod registrerad, att ge talangen en ny chans. Kollegorna vägrade. Istället ordnade Göran Wickström ett låneavtal med sin egen klubb Rynninge. Lagets unga tränare Alexander Axén lät honom provträna en helg. Fredagspasset gick bra men dagen efter, när laget samlades för träning klockan fem på eftermiddagen, dök Nordin inte upp. Han hade försovit sig. Wickström fick övertyga Axén om att ge spelaren en ny chans.

– Nordin var otränad, lat och hade inte ordning på någonting när jag träffade honom, säger Axén som i dag är tränare i Gais.

– Han visste inte när man skulle sova eller äta, han visste knappt vad frukost var. Min mentor Benny Lennartsson kom förbi en träning. Det var lite småkallt så Nordin hade flera lager kläder och mössor på sig. Benny kallade honom för »köttbulle«: »Han är för kraftig och står bara där på mitten och kör sulfinter. Han kommer ju ingen vart. Den killen får du ta bort.«

Men Axén såg potential i den knubbige mittfältaren. Nordin började dyka upp mer regelbundet och gick ner i vikt. Efter ett år märkte Axén hur det glittrade i Nordins ögon när de pratade om fotboll.

– Det var nog bara jag som såg de små stegen han tog. Vi började prata om små detaljer från matcher på TV: »Såg du hur han satte ner fötterna där och vad det ledde till?« Och han lyssnade.

 

Parallellt med att Nordin började hitta tillbaka till fotbollen uppdagades ekonomiska bekymmer i Örebro SK. Drygt 5,5 miljoner kronor saknades för att klubben skulle kunna uppvisa ett positivt eget kapital. Vintern 2004 flyttade Svenska fotbollförbundet ner ÖSK från Allsvenskan, i enlighet med reglerna för den nyinförda elitlicensen.

Säsongen därpå satt Nordin på Eyravallen tillsammans med några kompisar och såg Örebro få stryk i en match i Superettan.

– Det var så många som var dåliga, minns han. Jag kunde inte förstå att de spelade där och inte jag. Jag vart förbannad och sa till mina kompisar: »Jag ska spela här en dag.« De sa bara: »Nej, det är kört för dig.«

Och kompisarna verkade få rätt. Trots att Nordin blev utsedd till »bästa mittfältare i division två« hörde ÖSK inte av sig. Nordins dåliga rykte levde kvar. Sommaren 2006 publicerade Nerikes Allehanda en lång insändare från Göran Wickström, där han skrev: »Vi anser det djupt beklagligt att örebroarna riskerar att mista denna bländande fotbollsspelare och att det ger fel signaler till länets unga fotbollsspelare när ÖSK inte ens ger honom chansen i träning.«

Efter säsongen, då Nordin legat bakom över hälften av Rynninges mål, fick han till slut en chans att träna med Örebro.

– De bara väntade på att jag skulle göra bort mig. Tränaren Patrick Walker gnällde på allt, han trodde att jag till slut skulle ryta tillbaka. Men jag bet ihop och sa bara: »Visst, absolut. Mitt fel.« Även spelarna, som Patrik Anttonen och Patrik Haginge, som är bland mina bättre kompisar i dag… ingen av dem gillade mig då. Men jag bara gjorde mina övningar och gick hem. Jag sa ingenting till någon på fyra månader. Först när kontraktet var påskrivet kom jag in i gänget och kunde vara mig själv.

Det allsvenska kontraktet löste många av Nordins bekymmer. Till exempel kunde han äntligen betala skulderna till Kronofogden, ett minne från äggkastningen flera år tidigare. Men relationen med Walker förblev frostig. Irländaren krävde att Nordin skulle ändra sin spelstil för att nå startelvan. Nordin stod på sig: det var tekniken och passningsspelet som hade tagit honom så långt, inte förmågan att vinna andrabollar. Trots att Örebro låg i botten fick Nordin inte göra mer än enstaka inhopp.

När Patrick Walker fick sparken på hösten hade Nordin planer på att ge upp och gå tillbaka till Rynninge. Räddaren i nöden hette ännu en gång Alexander Axén, som efter säsongen rekryterades som assisterande tränare till finländaren Sixten Boström. I den allsvenska premiären mot Trelleborg 2008 bytte Boström och Axén in Nordin i andra halvlek. Fem minuter senare sköt han matchens enda mål på halvvolley.

Nordin imponerade sedan hela våren på det centrala mittfältet. På sommaren ryktades det om att AIK var på jakt efter spelfördelaren. En morgon vaknade ÖSK-fansen till en artikel i Nerikes Allehanda där Nordin sade att »det vore en ära att spela för AIK«. Uttalandet väckte supportrarnas ilska och Nordins agent och familj fick ta emot aggressiva telefonsamtal. Nordin kallade till ett möte med fansen vid ståplatsläktaren dagen efter. Han bedyrade sin kärlek till klubben och hävdade att han blivit felciterad. På Kubanernas forum skrev signaturen »Patric« efter mötet: »Väldigt grymt gjort av Nordin att SJÄLV söka upp Kubanerna/Boys för att diskutera det som hände, det är ett bevis på att han verkligen bryr sig om fansen.« Kort därpå förlängde Nordin sitt kontrakt med ÖSK till 2011. I fjol utsågs han till Årets kuban.

 

Med en påse bullar i vänsterhanden korsar Nordin Gerzic Stortorget med haltande steg och hälsar med ett leende. Bristningen han ådrog sig på uppvärmningen före AIK-matchen har inte gett med sig.

– En dum grej, förklarar Nordin.

Han berättar att det skedde precis innan laget skulle gå in i omklädningsrummet och ladda för matchen. En boll kom flygande ovanför huvudet, han lyfte benet bakåt för att klacka och halkade på Råsundas nyvattnade matta. Nordin kände direkt att något högg till i stödjebenet. Eftersom läkarna inte kunde ge exakt besked om hur allvarlig skadan var beordrade tränaren Sixten Boström en ny magnetröntgen.

– »Nu gissar de igen«, imiterar Nordin tränarens finlandssvenska. »Ena läkaren säger två och en halv centimeter och den andra tre centimeter. Du får åka dit och göra det ordentligt.« I 45 minuter fick jag ligga i den där trånga röntgencylindern. Jag som har klaustrofobi.

Vi korsar Svartån och går in på Hasse Arvidssons mötesplats Goodlife, där nyktra missbrukare träffas varje torsdag och talar om veckan som gått. Nordin lärde känna Hasse via Göran Wickström, och när han hinner sitter han med på mötena som förebild och stöd. Även om Nordin själv inte har testat droger – han är bara beroende av sitt kramsnus – tycker Hasse att han gör stor nytta.

– En missbrukare har mycket att lära av idrotten, säger Goodlifes eldsjäl. Den där målmedvetenheten. »Du måste fokusera«, sa Nordin till en kille. »Jag kan inte spela en match och bara se hur det går. Man måste vilja vinna!« Och han känner ju många som fastnat i missbruk – han vet hur det är att vara där nere.

Hasse vet ännu mer om hur det är. Han testade hasch första gången i tonåren och föll snart ner i ett tungt narkotikaberoende. För 25 år sedan ritade han och hans fru ett streck på marken och sade: »Där går vi inte över mer.« Sedan dess har de varit drogfria. Nu bär han en dödskallering på fingret för att påminna sig om att man alltid bör gå sin egen väg.

Inne på mottagningen hänger planscher med Che Guevara bredvid en projektorduk som Hasse köpte på Blocket för en femhundring. I bokhyllan står senaste numren av Arena, ETC och Kåkbladet. I en ring i mitten av rummet finns åtta tygfåtöljer runt en uppochnervänd trälåda.

Nordin sjunker ner i en fåtölj och skickar runt bullpåsen. Det blir några över – bara Kristoffer Musikka och Stefan Sareteg har dykt upp av samtalsgruppens normalt nio medlemmar. Hasse berättar att alla nio satt vid projektorn i måndags för att se AIK-matchen. När Nordin saknades i startelvan falnade intresset. På Goodlife är inte alla intresserade av fotboll men de är alltid nyfikna på Nordin.

Nordin berättar om skadan och den trista rehabträningen i gymmet.

– Så hur har ni haft det grabbar? frågar Nordin.

Stefan drar de senaste turerna med socialen – han är skuldsatt och ska betala tillbaka 1 000 kronor i månaden de närmaste två åren. Nordin skakar på huvudet.

– Varför löser inte soc dig från skulden och låter dig betala tillbaka till dem?

Hasse och Kristoffer hummar medhållande.

– De vill väl se att jag sköter mig först, men jag har varit drogfri i två år nu, svarar Stefan.

Hasse hämtar ett kort på en kille som nyligen dog i en överdos. Han visar fotot för Nordin och frågar om han känner igen killen. Nordin granskar bilden länge.

– Jag tror jag vet vem hans brorsa är, du vet han som dömdes för det där mordet i Hällefors. Han var bekant till en kille som jag hängde med när jag var yngre.

Det blir tyst en stund i rummet. Hasse ler snett.

– Du vet väl att det kunde ha varit du som satt i de här stolarna, Nordin?

 

Utanför Örebro har Nordin Gerzic skapat sig ett rykte som småful på planen och kaxig vid sidan av. I Expressens bilaga inför Allsvenskan 2011 listades han som en av seriens värsta »bad boys«. Stämpeln är inte helt oförtjänt – förra säsongen drog Nordin på sig åtta gula och två röda kort. När Helsingborg gästade Behrn Arena i höstas psykade han bortalagets Ardian Gashi med att före matchstart berätta att han skulle dribbla av honom fyra gånger. Sedan räknade Nordin högt varje gång han gick förbi norrmannen. ÖSK vann matchen överlägset och lite senare på hösten hävdade Nordin i intervjuer att han förtjänade en plats i landslaget.

Självförtroendet och hans raka stil gör hans nuvarande situation än mer delikat. Under vintern har Nordin Gerzics framtid i ÖSK varit ett hett diskussionsämne i Örebro. I en intervju med Svenskafans.com talade han om sin dröm att vinna guld och bli legendar i klubben. Samtidigt har han, i andra intervjuer, visat sin önskan att komma ut i Europa. Hans korta elitkarriär kan vara slut om fem år.

– Jag vill ut och mäta mig med de bästa för att se hur bra jag kan bli. Jag tror nämligen inte att det är så stor skillnad. När Abgar Barsom spelade här sa han att det var lika hög klass i Örebro som i Heerenveen. Och jag såg Roni Porokaras match för Finland mot Tyskland – han dominerade. Skillnaden utomlands är att där är alla elva spelarna bra. I Allsvenskan är någon bra fysiskt, någon tekniskt – i bättre ligor är alla bra fysiskt och tekniskt.

Dagen efter träffen med Goodlife spricker Thomas Nordahl och Hans Melin upp i ett leende när de får syn på Nordin bland barnvagnar och butikskassar i den nyrenoverade gallerian i Örebro centrum. Nordin hälsar med en frågande min.

– Vad är det vi ska göra egentligen?

Hans Melin skrockar och Nordahl lägger sin hand om Nordins axlar.

– Du ska vara med mig och klippa bandet.

Nordin ryggar tillbaka och pekar på Hans.

– Jag visste att det var nåt skumt med det här!

Även om det oftast är kul börjar Nordin tröttna på att sponsorerna alltid ber ÖSK skicka  just honom, och han har tackat nej vid ett par tillfällen. Men den här gången var det Hans Melin själv som frågade, och då säger man inte nej. Byggherren har en hand med i det mesta som händer i Örebros näringsliv. Han var med och startade spelarinvestbolaget som äger en del av Nordins kontrakt, och är även en god vän. I onsdags åt Nordin middag och tittade på travet hemma hos familjen Melin.

En kostymklädd man med svarta glasögon och svettpärlor i pannan harklar sig och bugar lätt.

– Vi är redo när ni är redo, säger han och blinkar nervöst.

– Jahopp, då går vi väl då, svarar Thomas Nordahl och för med sig Nordin mot köpcentrumets rulltrappor.

Mellan en klädaffär och en frisörsalong lyfter två vaktmästare upp ett blågult band samtidigt som en blond kvinna lämnar över en sax till Thomas Nordahl. Hans Melin lutar sig mot en vägg i bakgrunden och studerar det trettiotal kunder som samlats i en halvcirkel runt bandet. Nordahl höjer rösten.

– Det är jättekul att stå här – en ung och en gammal spelare. Sedan får ni gissa vem som är vem.

Publiken applåderar åt lustigheten. Nordahl vänder sig mot Nordin och håller fram saxen. Nordin tvekar.

– Då hjälper du mig att klippa, säger Nordahl. Så där! Nu hoppas jag att ni ska handla mycket här. Så finns det tårta och kaffe på borden bakom oss.

Han sneglar mot Nordin.

– Och så ballonger åt dig om du vill ha.

Publiken skrattar igen och Thomas Nordahl ser nöjd ut. Även Nordin verkar nöjd över Nordahls svada, själv hade han inte förberett sig alls. En kvinna med en liten pojke i släptåg håller fram papper och penna och ber honom skriva en autograf. Hans Melin skrider diskret fram med en pappmugg med kaffe i handen.

– Du lurade mig, utbrister Nordin. Du visste att jag aldrig skulle gå med på det här! Har du ätit förresten?

När de är på väg ut från gallerian kommer mannen med den glansiga pannan fram och nästan bugar.

– Tack, säger han och rättar till glasögonen. Tack för att du ville komma.

– Ja men självklart, det är lugnt, svarar Nordin och dunkar honom i ryggen.

 

Hans Melin följer med Nordin tvärs över Kungsgatan till Café Java. För två år sedan gjorde Nordin en deal med ägaren Adde – om Nordin kommer hit och sprider stjärnglans så får han äta gratis. Sedan dess besöker han Java minst en gång varje dag. Ofta går han även hit klockan nio på kvällen när fiket stänger. Sedan följer Nordin med Adde till Hjärsta, där caféägarens fru serverar middag och frukttallrik. När Nordin blir trött skjutsar Adde hem honom.

Stället är fullsatt men Nordin hittar ett bord som han dukar av innan han frågar Hans Melin vad han vill äta. Sedan går Nordin in i köket och kommer tillbaka med rena bestick. Kycklingsalladen som Hans beställde är på gång, meddelar han.

Hans Melin kom in i Örebro SK sommaren 2004 när fotbollsförbundets hot om tvångsnedflyttning hopade sig i klubbens postbox. Han hjälpte till att konstruera spelarinvestbolaget enligt samma modell som det som något år tidigare räddat Helsingborgs ekonomi. Bolagets 21 investerare köpte sedan andelar i Örebros spelare och snyggade på så sätt till siffrorna i balansräkningen. Förbundets licensnämnd godkände ÖSK:s nya bokslut men bedömde att spelarbolaget saknade täckning för en del av sina investeringar, varpå ÖSK skickades ner till Superettan.

– Vad gör du? frågar Hans och lägger ner sina bestick på tallriken.

Hans betraktar Nordins tummar som dansar över mobilen.

– Skriver du så fort? säger Hans. Tänk om du trycker fel då? Om du skriver fel bokstav?

Hans gräver i kavajens innerficka och fiskar upp sin egen mobil med lucka som han stolt visar fram. Han förklarar att den är nyinköpt.

– Hur länge hade du den gamla egentligen? Tio år? flinar Nordin.

Hans mumlar något och flippar upp luckan.

– Du äger halva jävla stan men har inte köpt en ny mobil förrän nu. Hur mycket är din firma god för egentligen? Trehundra?

– Det skulle jag också vilja veta, svarar Hans och rodnar lätt.

– Femhundra?

– Njaae, vi räknar inte riktigt så, protesterar Hans och lägger tillbaka telefonen i kavajfickan.

En kraftig hand sträcks ut framför Nordin som tittar upp. Björn Åqvist, ordförande i ÖSK Elitfotboll AB, ler brett och ställer ner sin salladstallrik på bordet intill.

– Tjena Nordin! Hej Hans!

Björn klappar om Hans och förklarar att det var byggherren som lockade in honom i ÖSK när spelarbolaget sökte investerare för sju år sedan. Drygt två år senare deltog de båda i affären med Rynninges mittfältsstjärna Nordin Gerzic.

Björn säger att de inte var ensamma om att få upp ögonen för ÖSK först efter tvångsdegraderingen till Superettan. Före det var intresset svalt – laget prenumererade på Allsvenskans åttondeplats och Eyravallen fylldes sällan mer än till hälften. Känslan av att klubben hade blivit orättvist behandlad i samband med nedflyttningen fick stadens näringsidkare, politiker och fotbollsintresserade att sluta sig samman. ÖSK  blev stadens lag igen. Dessutom fick de egna talangerna, som Nordin Gerzic och Samuel Wowoah, återigen plats i truppen.

– Två saker hände efter 2004, säger Hans Melin. Dels var vi tvungna att byta ut nästan hela styrelsen och organisera om klubben för att kommunen skulle gå med på att stödja oss. Dels upptäckte örebroarna att de faktiskt saknade att ha ett lag i Allsvenskan.

Björn och Hans berättar stolt att spelarinvestbolaget numera har nästan 200 delägare. Laget har på fem år gått från Superettan till allsvensk toppstrid, publiksnittet närmar sig 10 000 och ekonomin är bättre än någonsin – 2010 var klubbens driftresultat bäst i Allsvenskan. De säger att de är nöjda med klubbens satsning och står bakom målsättningen om SM-guld senast 2015. De har tålamod och gott om tid.

Jag sneglar på Nordin på andra sidan bordet. Han är tyst. 2015 fyller han 32 år.

 

Nordin Gerzic visar vägen ut ur Örebro. Vi passerar Grenadjärvallen i Rynninge där Nordin spelade i fyra år.

– Jag hade säkert sju cyklar stående här som jag hade snott. Jag var sjukt strulig på den tiden. Men alla i Rynninge gillade mig som fan.

Vi rullar igenom ett villaområde.

– Det byggs så mycket nytt. Örebro har blivit så mycket större de senaste åren. Och allt här äger Hans Melin.

Vi kör över motorvägen och parkerar vid Vivallaskolan.

– Här hängde vi alltid. Och »Tjockis-Janne« var efter oss. Han brukade bevaka oss inne på fritidsgården bara för att de serverade mat där.

Nordin pekar på den utbrända gymnastikhallen.

– Det var väl någon som inte fick komma in. Hade poliserna här hetat Mohammed istället för Janne hade kriminaliteten varit betydligt lägre. Vad vet Janne från villaområdet om hur det är att vara ungdom här?

Vi kliver in i bilen igen och styr tillbaka mot centrum. På andra sidan E20 ligger Baronbackarna där Nordin växte upp och där hans familj fortfarande bor kvar. När vi passerar en skola ser vi några barn som spelar fotboll på grusplanen.

– Stanna, säger Nordin. Det där såg ut som min syster.

Vi parkerar vid vägkanten och Nordin förklarar att tioåriga Nadja föddes med en fettklump runt hjärtat som hindrade henne från att anstränga sig. Först i år meddelade läkarna att klumpen var borta. Nu springer hon runt och leker som alla andra barn på skolgården.

– Nadja! ropar Nordin.

En tjej med rosa tröja, tofsar och rejält tillslag på bollen springer i full fart mot sin storebror. Efter henne ränner tio skolkamrater. Framme vid stängslet sträcker Nadja ut fingrarna genom maskorna.

– Vad gör du här? undrar hon andfått.

– Hälsar på dig, svarar Nordin och håller hennes fingrar.

– Är det Nordin? frågar en liten flicka och spärrar upp ögonen.

Sedan skriker hon rakt ut och hoppar upp och ner.

– KAN JAG FÅ DIN AUTOGRAF!

Nadja suckar och försöker överrösta sin kamrat.

– Nordo! Ring till mamma och fråga när hon kommer och hämtar mig.

– När som helst, jag pratade med henne förut.

Stämningen vid stängslet blir hysterisk, fler barn börjar hoppa och skrika. Nordin backar några steg.

– SNÄLLA, GE MIG DIN AUTOGRAF! skriker flickan.

– Lugn, ni får av Nadja i morgon, lovar Nordin.

Ungarna jublar. När vi lämnar skolan omringas Nadja av sina kamrater. De verkar inte inse att det är lördag i morgon.

Samma kväll tar Nordin plats på Behrn Arena bredvid Adde från Java. Eftersom Nordin inte kan spela mot Kalmar FF har han bokat in restaurangbesök med några kompisar efter matchen. Han hade hellre varit på planen. Under veckan har hans agent Jonas Svensson tvingats ringa runt till flera utländska klubbar för att förklara att mittfältaren de tänkt scouta är skadad.

– Synd, jag som precis var på väg mot toppformen, säger Nordin.

Han lider. Spelar han inte kan han inte visa upp sig för andra klubbar. Och än värre: han kan inte hjälpa ÖSK att klamra sig fast i toppen på tabellen. Den här kvällen har hemmalaget visserligen ett stort bollinnehav men det är Kalmar som är effektivast. Redan i sjunde minuten tar gästerna ledningen genom Daniel Mendes. Alejandro Bedoya kvitterar en kvart senare men i andra halvlek sätter Erik Israelsson 2–1 till Kalmar.

Nordin suckar på läktaren. Ju längre ifrån SM-guldet ÖSK kommer desto vettigare verkar det att flytta. Å andra sidan: här vet han vad han har. Trygghet. Folk han litar på. En klubb som har ställt upp för honom.

– När vi vann mot Helsingborg förra året gjorde jag min kanske bästa match någonsin, säger han. Det var bara några veckor efter att pappa dog och jag hade inte sovit på hela natten. Jag var som i en spiral där jag inte kände någon trötthet. Klubben sa att jag inte behövde träna när jag inte ville, men jag spelade alla matcher.

Han ler.

– När pappa gick bort började jag uppskatta saker runt omkring. När man spelar fotboll blir man jäkligt självupptagen och jag har alltid varit extremt självisk. Efter det som hände insåg jag att man får tänka på andra också. Man klarar inte allt själv. Alla behöver hjälp med något.

Med fem minuter kvar av matchen reser sig Nordin och haltar nerför läktaren. Vid utgången stannar han och betraktar en sista kvitteringschans på övertid. Skottet går högt över. På slutsignalen vänder han sig om och vandrar ut medan några av lagkamraterna sjunker ihop i gräset. Med sin spelfördelare på planen tog ÖSK tio poäng på fem matcher, utan honom har det blivit två raka förluster.

Den planerade utgången med polarna uteblir. Nordin går raka vägen hem till lägenheten och lägger sig i sängen. Han stirrar upp i taket några timmar innan han somnar. Ännu har han inte fattat sitt beslut.