Fågeln som slutade sjunga

I ett muggigt duschrum på Malmö Stadion masserar Malmö FF-legendaren Anders Palmérs dotter Emma IFK Malmös mittfältare Lucas Horntvedt. Det är i mitten av mars och ute i omklädningsrummet sitter IFK Malmös A-lagstränare Kenneth Folkesson och filar på taktiken inför kvällens träningsmatch mot Åkarp. Hans redan smala ögon blir till små strimmor när han kisar inåt duschrummet.

– Emma, jävlar vilken kärlek det är där inne. Du får sätta armbågen i ballarna på honom så han skriker lite! 

Med tanke på IFK Malmö och Malmö FF:s ömsesidiga beröringsskräck är intimiteten i duschrummet häpnadsväckande. I början av 60-talet, när lagen spelade allsvenska derbyn på ett fullsatt Malmö Stadion, var allt samröre mellan »di blåe«, Malmö FF, och »di gule«, IFK Malmö, otänkbart. MFF-ordföranden Eric »Hövdingen« Persson avskydde rivalen »Kanariefåglarna« så till den grad att han vägrade åka med stadens gulmålade taxibilar. Inte undra på att det knorrades i supporterleden när Malmö FF:s materielansvarige Kenneth Folkesson tog över som tränare för IFK Malmö sommaren 2010.

– Äh, hade vi legat i Superettan hade jag förstått om folk hade haft synpunkter. Då hade vi kanske slagits med MFF om sponsorer och publik. Men nu… det är ju knappt samma idrott vi sysslar med, säger Kenneth.

Nej, IFK Malmö är inte i närheten av att kunna konkurrera med storebror om Malmöbornas hjärtan. Förra året fick det skamfilade ryktet sig ännu en törn. Under division tre-matchen mot Malmö City började IFK-spelarna Arsi Arifi och Mustafa Arezoo slåss. Händelsen blev droppen för tränarduon Stefan Christofferson och Ulf Pålsson. IFK Malmö stod återigen utan tränare och klubbens ordförande Lars Holmberg insåg att de intresserade var lätträknade. Kenneth Folkesson jobbade visserligen för MFF, dessutom var han hetlevrad, men han hade dokumenterat god hand med bångstyriga ungdomar och tränade redan IFK Malmös U21-lag. 

– Jag ville jättegärna ha ett A-lag och med tanke på mitt jobb så kunde det inte bli bättre. Jag går hit på en minut, säger Kenneth och nickar menande bortåt arbetsplatsen Swedbank Stadion.

Trots att Kenneth fick hygglig ordning på laget under hösten tvingades man kvalspela. Efter tunga förluster mot både Veberöd och Ystad åkte man ur trean.

– Vi fick en lite halvtaskig början på säsongen och sedan kom vi aldrig ikapp riktigt. Men jag kan lova dig att det är slutrasat nu.

Han blåser på kaffet i muggen för att det ska kallna.

– Samtidigt var det så klart underbart med guldet.

– Guldet? frågar jag.

– Ja, med MFF.

 

På Malmö FF:s hemsida kan man våren 2011 läsa om hur laget laddar för att försvara sin SM-titel, och om hur de bygger truppen för att lyckas i sommarens Champions League-kval. Går man in på IFK Malmös sajt möts man av en kanariefågel med en pratbubbla vid näbben: »Jag vill sjunga igen«, säger den sorgsna pippin.

Klubbens fall har varit dramatiskt. Så sent som 2003 spelade IFK Malmö i Superettan. Då hade man en egen sida på Svenskafans.com och supporterföreningen Kanariefågeln ville dra igång en tifosatsning. En delegation gula supportrar avlade ett civilklätt studiebesök på en MFF-match för att se hur det gick till. Initiativet rann ut i sanden och sedan dess har A-lagets sportsliga motgångar gjort vidare initiativ lönlösa.

De senaste tre säsongerna har IFK Malmö degraderats tre gånger på raken. Nu laddar man för spel i division fyra Sydvästra Skåne – svensk fotbolls sjätte division. Så långt ner har klubben aldrig befunnit sig tidigare.

Thorild Nilsson är en av klubbens hårt prövade supportrar. Han har varit gul sedan början av 50-talet och satt i styrelsen för klubben mellan 1995 och 2003. I dag hjälper han till som speaker på lagets hemmamatcher.

– Det måste hända något för att stoppa det fria fallet, säger Thorild. Den här klubben har missköts på ett sätt som gör att jag inte orkar intressera mig som förr. Det säger en del att jag som är Mr IFK Malmö inte längre går och ser alla matcher.

Den ledsna fågeln på klubbens hemsida för tankarna till gamla tiders gruvarbetare som använde kanariefåglar som testpiloter – om fågeln trillade av pinn höll syret på att ta slut. Då var det bråttom att ta sig upp ur gruvgångarna.

I IFK Malmö har de flesta supportrar redan flytt – men det finns fortfarande några som, liksom Thorild Nilsson, hoppas på nytt syre. Trots det prekära ekonomiska läget. De senaste åren har skulderna växt i takt med motgångarna på planen. Finansiärerna har tröttnat på att stoppa pengar i en klubb som allt fler uppfattar som ett stort svart hål och så sent som i januari var Kronofogden på kansliet för utmätning. Nu har den tillförordnade ordföranden Sten Thynell gjort en deal med Skatteverket och upphävt det akuta konkurshotet. Thynell siktar också på att bolagisera klubben för att skilja på det sportsliga och det ekonomiska.

Vid det extrainsatta årsmötet om två månader är det tänkt att en ny, slagkraftig styrelse ska väljas och att alla detaljer vad gäller bolagiseringen ska vara klara. Fyra dagar senare möter IFK seriefavoriten Åkarp i hemmapremiären på Malmö Stadion – en match som ska bli avstampet mot en ljusare framtid. I IFK Malmö litar man till att det har gått förut: 1990 klättrade klubben från femtedivisionen till näst högsta serien på tio år. 

– Det blir svårare den här gången, säger Thorild. Men vi har namnet kvar. När jag är på Fredriksskans eller på Borås Arena kommer det alltid fram folk och frågar hur det går för IFK Malmö. Grejen är att det börjar bli bråttom. De som är slumrande gula supportar är i pensionärsåldern som jag. Eller äldre.

 

Omklädningsrummet på Malmö Stadion fylls på av massagesugna spelare. Så fort en ny gestalt uppenbarar sig i dörren gnider Kenneth Folkesson tummen mot fingertopparna.

– Hundra spänn tack.

Om spelarna inte betalar medlemsavgiften gäller inte spelarförsäkringen. Med bara veckor kvar till seriestarten är det bråttom. Pengarna behövs också för att anordna paintball och grillkvällar, trivselaktiviteter som stärker lagandan. Sådant behövs – truppen är nykomponerad och väldigt ung. Ahmedin Sudic, kusin till MFF-Jasmin, är den som varit i klubben längst. Med sina 22 år är han också lagets ålderman. Många av spelarna har representerat IFK Malmö på pojklagsnivå, bytt till en annan klubb men sedan kommit tillbaka. De allra flesta har invandrarbakgrund.

– Kenneth, kolla denna!

Lagkaptenen Patrik Larsson har hittat en penna med Sverigedemokraternas logotype på kansliet.

– Det är ju skitbra. Ska vi inte ringa och fråga om vi kan ha dem som huvudsponsor på tröjorna? säger Folkesson.

Killarna garvar. Kenneth kastar tillbaka pennan till kaptenen.

– Nej, Larsson, släng skiten. Vem fan har tagit hit den?

Kenneth vänder sig till mig och blir allvarlig.

– Jag har faktiskt försökt att få in lite svenskar, just för att få jämvikt. Det svåraste vi har att få bort är det här ryktet att vi är ett typiskt invandrarlag som skriker och gapar på plan. Vi är gärna ett invandrarlag men folk ska veta att vi sköter oss. För det gör vi. Det är ett enormt lag på att vilja träna. Fyra gånger i veckan kör vi, vilket är mycket för division fyra.

Det är också få klubbar i division fyra som kan skryta med att man en gång har spelat kvartsfinal i Europacupen. Kenneth använder klubbens stolta historia till att sporra spelarna.

– Jag brukar säga till dem att IFK Malmö är ett varumärke att vårda. Killarna känner att det här är en speciell klubb där något fortfarande kan hända.

»Jag är orolig för inställningen. Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe och inte springa och klappa sig för bröstet och tänka att man är bäst.«

Alla ekonomiska incitament är däremot borta. Anfallaren Ghassan Talozi har en ersättning på 3 000 kronor i månaden, annars är det inte längre någon som tjänar pengar på att spela fotboll för IFK Malmö. Ett av Kenneths första drag var att kasta ut en hop avlönade spelare.

– De var bra de som stack, men inte för IFK Malmö. De brydde sig inte om de vann eller förlorade. De kände ingen konkurrens och trodde att de kunde bära sig åt hursomhelst och ändå få spela.

– Tjena!

Andretränaren Ronny »King« Sandberg viker huvudet runt dörrkarmen. Kenneth spänner ögonen i honom.

– Vi samlas alltid två timmar före match.

– Nä, en och en halv är det väl?

– Två timmar – och det vet du.

Kenneth drar på sig ett mörkblått underställ som smiter åt över magen.

– Meeting, vrålar han och tar plats vid en whiteboard full med magneter och instruktioner i tusch.

Han kisar uppfordrande mot sina mannar.

– Jag är orolig för det här med inställningen, säger han. Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe och inte springa och klappa sig för bröstet och tänka att man är bäst i världen. Det är skitkul att det gått bra de två senaste matcherna men… Alltså, Åkarp är taggade till tänderna, de är en seriekonkurrent och kommer att vara ett av de fyra, fem lag som kan ta hem det här.

Kenneth sätter händerna vid höften.

– Ni vet vad som gäller i dag. Det spelar ingen roll vilka vi möter eller vilken mark vi spelar på, alla matcher ska vinnas. Kom igen nu gubbar!

 

En råfuktig marsvind härjar över Malmö Stadions plan tio. På en parkering strax bakom långsidan står tre bilar med strålkastarna riktade mot planen. I framsätena sitter föräldrar till några av IFK-spelarna med kupévärmen på.

De får se IFK Malmö inleda piggt. I tredje minuten sumpar anfallaren Andreas Åkerlund ett friläge.

– Vad fan gör du!? vrålar Folkesson från sidlinjen.

Andretränaren Ronny »King« Sandberg skakar på huvudet.

– För helvete Folkesson, du kan inte bara så…

»King« vevar med handflatan för att visualisera någon som trycker ner en annan. Folkesson tar några rappa steg mot andretränaren som backar.

– Lägg av, LÄGG AV! skriker Kenneth och påminner om en matte som tillrättavisar sin hund.

»King« retirerar skamset till den lilla cementväggen som löper med planens långsida. Där blir han sittande tills ett Åkarpskott missar mål, far iväg över staketet och landar på en av de bakomvarande kolonilotterna. »King« hoppar ner från muren och joggar iväg för att jaga rätt på bollen.

I den 42:a matchminuten tar IFK Malmö ledningen. Ghassan Talozis skott tar på en försvarare och ställer Åkarps målvakt. Kenneth jublar men återfår sin plågade uppsyn när klubbens statistiker, Michael Lindholm, talar om att han tänker bokföra fullträffen som självmål. Folkesson och Lindholm tjafsar fortfarande när Åkarp tilldöms en straff efter att försvararen Mario Djordjevic gått bryskt in i en duell i utkanten av straffområdet.

Kenneth slår handflatorna hårt mot låren.

– Jag är så jävla trött på det här. Helvete!

I halvtid påpekar Folkesson att det var en idiottackling. Djordjevic käftar emot och blir utbytt direkt.

– Är det någon som vill ta över mitt jobb, gör det nu. Annars håller ni käften!

I andra halvlek tar IFK Malmö ledningen efter ett klassmål – den nyinbytte Georgios Vairaktaridis chippar bollen över den utrusande keepern. När Åkarp, trots hemmalagets stora spelövertag, lyckas kvittera sätter Kenneth Folkesson sig på betongrampen och deppar.

– Vad fan är det som händer, muttrar han för sig själv.

När slutsignalen ljuder vandrar tränaren diagonalt över planen med nedsänkt huvud. Åkarp har precis rullat in 3–2 på matchens sista spark. I omklädningsrummet är stämningen tryckt. Insatsen är som en dålig flashback från förra säsongen när man gång efter gång förlorade matcher man dominerade. När spelarna samlats tar tränaren till orda:

– Till att börja med vill jag säga att det är jag, JAG, Kenneth Folkesson och ingen annan som bestämmer.

Hans blick vandrar över spelarna. Ingen vågar möta den.

– Varför slutar ni spela efter 65 minuter? Va? Era sturska jävlar, det är fan inte konstigt att vi spelar i division fyra.

 

 

Den 11 maj 1960 sköt IFK Malmös anfallare Bengt »Bambino« Nordqvist matchavgörande 1–0 mot MFF inför 25 000 på Stadion. Den gula halvan av Malmö kunde jubla åt den första segern över storebror på 29 år. Inte nog med att IFK Malmö för en gångs skull kunde titulera sig störst, bäst och vackrast i staden – när vårsäsongen summerades var »di gule« överlägsna serieledare med tabellraden 9–2–0. Tätpositionen innebar att laget skulle få representera Sverige i Europacupen på sensommaren.

I den första rundan slog man IFK Helsingfors med sammanlagt 5–2. Sedan hade man otur i lottningen och drogs mot CDNA Sofia, det bulgariska armélaget som slagit ut favoriterna Juventus ur turneringen. Efter 1–0 hemma grejade IFK 1–1 inför 52 000 fanatiska åskådare på Vasil Levski-stadion. Sensationslaget IFK Malmö var därmed klart för kvartsfinal.

Europaäventyret tog dock på krafterna och IFK Malmö slutade den hösten tvåa i Allsvenskan bakom IFK Norrköping. För klubbens del var det stora silvret ändå en monumental framgång, speciellt som man placerade sig före »iff-iff«. Intresset kring laget nådde rekordhöjder. Flitigt lästa Rekordmagasinet porträtterade spelare som Henry Christensson och Inge Blomberg, och IFK hade ett högre publiksnitt än MFF. På Malmös arbetsplatser och skolgårdar förväntades man bekänna färg: gul eller blå?

Det året svarade fler än någonsin att de var gula.

Uppmärksamheten för »di gule« stack i ögonen på Malmö FF:s ordförande Eric »Hövdingen« Persson. Han hade aldrig gillat rivalens överklassrötter och 1934 hade aversionen övergått i ren avsky, då hans MFF tvångsdegraderats sedan Svenska fotbollförbundet fått reda på att klubben betalt ersättning till spelare och därmed brutit mot amatörreglerna. Eric Persson var övertygad om att överklasspolingarna i IFK Malmö hade skvallrat för förbundet.

När det blev dags att dela ut Rundturspriset för 1960 års skånska idrottsprestation visade Persson prov på långsinthet: »IFK Malmö har inte vunnit någonting 1960. Man har inte vunnit Allsvenskan, inte DM, man har klarat sig till kvartsfinal i Europacupen genom att åka igenom halva Europa och ställa upp sitt lag inom straffområdet mot CDNA. Jag kan inte föra fram IFK Malmö som kandidat.«

Det var blott första delen i »Hövdingens« tvåstegsraket. Med bara veckor kvar till IFK Malmös kvartsfinal mot Rapid Wien, i mars 1961, skickades lagets viktige mittfältare Gösta Ljung hem från ett landslagsläger i italienska Riva del Sole efter att ha blivit påkommen med att dricka vin. Bakom beslutet stod landslagets överledare Eric Persson.

Den förödmjukade Ljung var en skugga av sig själv i första kvartsfinalen och inför returen såg tränaren Ingvar Gärd sig tvungen att peta honom. Gärd anklagade Eric Persson för spelarens formsvacka: »Frågan är om inte detta är ett av de värsta skurkstreck som förekommit i svensk fotboll«, skrev tränaren senare i IFK Malmös hundraårsbok Gula Tider.

Det är omöjligt att fastslå vilken inverkan Perssons reprimand hade på IFK Malmös prestation. Laget förlorade hursomhelst båda matcherna med 2–0 och MFF-basen kunde glädja sig åt att det gula segertåget tvärstannade. Senare på 60-talet tog Malmö FF två SM-guld och lade grunden till den fotbollsdynasti man är i dag. IFK Malmö åkte ur Allsvenskan 1962 och har sedan dess aldrig varit i närheten av att rubba MFF.

 

Måndagen den 2 maj 2011 är luften omkring Stadionområdet fullmatad med pollen och förväntan. På parkeringen naglar färgglatt klädda motionärer fast nummerlappar på varandras brynjor, och runt Swedbank Stadion flockas optimistiska män iklädda himmelsblå matchtröjor. Den nyutslagna våren ger extra färg åt kvällens två begivenheter: motionsloppet Vårruset och det allsvenska mötet mellan Sveriges mest framgångsrika klubbar – MFF och IFK Göteborg. Hemmavinst i kväll och de regerande svenska mästarna MFF återtar toppositionen i tabellen.

Tvåhundra meter därifrån utspelas ännu en viktig batalj: division fyra-klubben IFK Malmös extrainsatta årsmöte.

Nere i Malmö Stadions katakomber står den forne ungdomstränaren Walter Ericsson, stödd på en träkäpp, och kisar mot memorabilian på väggen – en affisch från lagets vänskapsmatch mot Real Madrid 1959 och en bild på Europacuplaget från 1961.

– Där har vi »Crischan«, ja. Och titta, där är Inge Blomberg!

Walter suckar.

– Det är synd att det gått så här långt. Hade man varit kloka så hade man hjälpt varandra mer. Det sa jag alltid till »Hövdingen«. Han var en utomordentlig organisatör och ledare men han hade en tråkig inställning till oss. Nu spelar MFF mot Häcken och såna lag. Det var något annat när det var 27 000 på MFF–IFK. Då var det gult och blått i stan kan du tro.

Det är en bister kongregation som har samlats på det kaffedoftande kansliet. De flesta vill komma härifrån så tidigt som möjligt för att slippa utsättas för grannens segervissa skrän på arenan intill. Jag tar mod till mig och frågar om det är någon som tänker se matchen i kväll. Styrelseledamoten Lars Björk besvarar min fråga med en stilla huvudskakning.

– Jag är jävligt gul, men inte som min kompis som är blå. Vi spelar fotboll ihop och det har vi gjort i flera år. För ett par veckor sen kom han fram och sa: »Jag slutar.« »Varför då?« frågade jag. Han sa: »Min själ klarar inte av det. Här är för många gula.«

Jag frågar hur rivaliteten fortfarande kan sitta i. Lagen befinner ju sig i olika solsystem.

– Du, det sitter kvar, säger Lars Björk. När vi flyttade tillbaka till Stadion för bara några år sedan… alltså, vaktmästarna här är såna IFK-hatare så de målade vår korridor ljusblå. Det var den enda färgen de hade, hävdade de.

Jag fortsätter in i nästa rum där medlemmarna Magnus Månsson och Karl Erik Lloyd sitter och språkar. Jag undrar om någon av dem ska gå på MFF-matchen i kväll?

– Icke. Är man gul så är man gul, säger Lloyd.

Månsson, en pensionerad journalist, bekänner skamset att han faktiskt ska gå dit. Han har dock uppfunnit ett snillrikt system för att markera var lojaliteterna ligger. 

– På IFK:s matcher betalar jag alltid inträde. När jag ser MFF så viftar jag med presskortet. Så jävlig är jag.

Snart sitter de 23 närvarande medlemmarna uppradade längs väggarna i det större samlingsrummet. Männen, för det rör sig uteslutande om sådana, tillhör huvudsakligen två kategorier: pensionärer och äldre pensionärer. Lars Björk tassar fram till mig och viskar med handen över läpparna.

– Du. Han där borta…

Han knycker menande på huvudet mot en tunnhårig man som lutar sig mot väggen, och har ett anteckningsblock i knäet. Max Wiman, sportjournalist på Sydsvenskan.

– Riktig IFK-hatare, väser Björk.

När klockan slår sju lägger sig sorlet i lokalen.

– Jaha, inleder mötesordförande Torbjörn Karlsson, en gänglig medelålders man med gråspräng i kalufsen.

– Kan vi då välja Sten Thynell som ordförande?

Ett enhälligt »ja« sorlar från åhörarna. Torbjörn Karlsson, som delar speakersysslan med Thorild Nilsson, klubbar beslutet. Någon riktig mötesklubba finns inte att tillgå så Karlsson dunkar en tavelsudd i bordet.

Valet av Thynell är väntat. Under sina två månader som interimsordförande har han räddat klubben från konkurs och grundlagt bolagiseringen. Hittills har 64 personer köpt aktier för 301 000 kronor. Genom att styra upp klubbens finanser har Thynell försett spelare och tränare med något som varit en kronisk bristvara de senaste åren – arbetsro.

Sten Thynell reser sig, bugar och tackar för förtroendet.

– Vi är lillebror på gatan, men vi finns ändå och det tänker vi fortsätta med, inleder han.

Han berömmer A-laget som ryckt upp sig ordentligt efter förlusten i träningsmatchen mot Åkarp. Istället för att förlora vackert vinner man nu matcher genom organiserat försvarsspel. Laget har inlett division fyra med tre raka uddamålssegrar.

– Vi har en mycket fin kamratskap i laget just nu. Det har blivit tunt i plånboken men vi har gjort mycket annat: skjutit färg på varandra och simmat lite med brudarna. Grabbarna ställer upp och spelar för en limonad.

Han gör en konstpaus för att maximera den komiska effekten.

– Men de får välja vilken sort.

De allvarliga ansiktena längs väggarna spricker upp en aning.

»Det där med diskningen av Malmö FF 1934… det var skitigt gjort men det har ju faktiskt varit världskrig sedan dess.«

Thynell påminner om att IFK redan på fredag spelar en tidig seriefinal, och det dessutom i hemmapremiären på Malmö Stadion. Återigen står Åkarp för motståndet. Det är en chans till revansch för träningsmatchen i våras och Sten säger att han tänker göra sitt för att markera att förändringens vindar blåser genom klubben. Bland annat ska han bjuda matchvärden Mekonomen på grillspett i vip-loungen.

– Det handlar om att taking care of the customer, förklarar Sten.

Han fortsätter berätta om sina planer för klubben. Föreningens stolta historia ska plockas upp igen. Det ska bland annat tryckas tidningsannonser där en bild på dagens målvakt får sällskap av ett fotografi av den legendariska burväktaren Henry Christensson.

– Så skriver vi: »Vem står i dag, ›Crischan‹ eller Al Kefagy?«

Han förkunnar också att det ska anordnas en burfågelutställning med livs levande kanariefåglar och tillhörande lotteri. Till julen ska föreningen servera »stans billigaste julbord«. Och på nyårsafton blir det tipsrunda på Stadionområdet.

– Litta mer action över hela linjen. Det är min målsättning.

Så tar han ett kliv framåt och sänker rösten. Han berättar om Fotboll mot rasism, en vänskapsturnering som klubben arrangerar i samarbete med Malmö FF. Han sätter ett förmanande finger i luften för att förekomma eventuella protester.

– Alla försäljningsintäkter tillfaller IFK! Och det här med färg får vi ta och droppa. Vi är skyldiga storebror lite pengar och inte så lite heller. Det ska vi betala av, och vi är väldigt glada över vårt samarbete.

Sten Thynell låter blicken vandra över åhörarna likt en sträng magister. Han tar upp en bläckpenna ur skjortfickan och viftar med den i luften.

– Kanslisterna ville ha hundra såna här reklampennor häromdagen. Femtio räcker, sa jag. Det är där vi befinner oss i dag. Den här klubben ska vara kvar men vi måste inse att vi spelar i division fyra.

 

Dagen efter styrelsemötet kör MFF-spelarna ett lätt träningspass utanför Swedbank Stadion.

Målvaktstränaren Jonnie Fedel måttar bredsidor på Dusan Melicharek som dyker ner i det frodiga gräset. Bakom det högresta stängslet som avgränsar planen står en samling farbröder och levererar tvärsäkerheter om inledningen på Allsvenskan. Förlusterna mot Elfsborg och IFK Göteborg förklaras med att laget ännu inte gjort klart med en efterträdare för Roland Nilsson, som skrivit på för FC Köpenhamn.

– Otroligt att de inte får fyr på pannorna, säger någon.

– Fortsätter vi så här så losar vi mot Syrianska åsse, menar en annan.

– Peter Ijeh avgör, muttrar en tredje.

När jag berättar att jag skriver ett reportage om IFK Malmö skrattar hela gänget till.

– Finns de fortfarande kvar?

En man – som inte på några villkor vill framträda med sitt namn – blir så arg när han tänker på IFK att saliven skvätter.

– Bort med den jävla klubben bara. De kan spela på grus i division sex!

Sven Liljegren, supporter och MFF-bloggare, är mer sansad men tillägger att han inte har några gula tussar i påskriset. Lars Skog fyller på:

– Det jobbiga är äggen, att man måste hålla på och vändsteka hela tiden.

Han ler med hela ansiktet och fortsätter:

– Det finns hur mycket som helst. Men allvarligt talat: det är tråkigt att de tappat sin gula svans. Det var kul när man kunde snacka fotboll med gula.

Jag frågar om rivaliteten med Helsingborgs IF har tagit över den som fanns med IFK Malmö.

– Nej, den går inte att ersätta, säger Sven Liljegren. Vi saknar lokalkonkurrenter, helt klart. Det höjer temperaturen. Det där med diskningen av MFF 1934… det var skitigt gjort men det har ju faktiskt varit världskrig sedan dess.

På 70-talet skrålade MFF-fansen strofer som: »När blir en gul av avund grön? Jo, när di blå tar ett par blå poäng, hej!« På 80-talet vägrade klubbarna fortfarande möta varandra i vänskapsmatcher. Uppenbarligen frodas rivaliteten än i dag – trots att det var 50 år sedan man befann sig på samma nivå – och trots att Eric Persson ligger under jord.

Inge Alm, en herre i svart Pumaträningsställ, upplyser mig om att MFF 2005 tog ett enhälligt beslut att förbjuda gula västar på lagets träningar.

– Och Labinot Harbuzi kom till träningen i gula dojor en gång. Då sa vi fantamej till ledningen.

Jag frågar vad som håller schismen vid liv. Finns det något annat än MFF:s tvångsdegradering 1934 och IFK:s överklassbakgrund? Ingen kommer på något.

En bit bort lutar Bertil »Pow-Pow« Waldnert sig över en uppsättning kryckor. Han var materielansvarig i MFF 1986–1992 och muttrar när jag frågar vad han tycker om att hans arvtagare på posten, Kenneth Folkesson, kombinerar jobbet i MFF med att träna IFK.

– Att verka för di gule… det hade aldrig kommit på fråga på min tid. Jag är själv så pass blå att jag inte äger några gula klädesplagg.

– Har du senap hemma då? Det hade inte »Hövdingen«, säger Inge Alm.

Bertil Waldnert flinar. Han säger att för hans del så får IFK Malmö gärna rycka upp sig.

– Den allmänna trenden för Malmöklubbar är att gå samman, men det ska de absolut inte göra. Det vore kul att få upp dem igen. Med all historia. Fast det vete fan om det händer. Varenda jävla gång di är nära så klyddar di ju till det.

 

Thorild Nilsson vet allt om hur IFK Malmö brukar »klydda till det«. Jag träffar honom på gamla Malmö IP. Han står vid den sydöstra hörnflaggan och spejar ut över konstgräset. Så sent som 2003 spelade IFK Malmö Superettanfotboll här. På riktigt gräs.

– Alla som kom hit sa: »Vilken fantastisk arena ni har«, säger Thorild och ler snett.

Under sina snart 60 år som gul har han upplevt IFK Malmös uppgång och fall. Han minns hur laget 1969 gjorde flest mål och släppte in minst i näst högsta serien; hur man spelade ut toppkonkurrenten HIF på hemmaplan men ändå åkte på ett baklängesmål inprickat av Tom »Lappen« Johansson och därmed missade Allsvenskan. Thorild kommer – med ännu bistrare min – också ihåg hur han 1980 stod tillsammans med 28 000 andra på Stadion och såg IFK kvalspela mot Gais. Det återstod två minuter och Thorild hade redan, högst motvilligt, mottagit ryggdunkningar som gratulerade till den allsvenska återkomsten när IFK Malmös målvakt Bo Theander kom ut fel på ett inlägg. Benny Olsson tvingades använda händerna för att freda målet och Gais fick en straff som Sten Pålsson dunkade in.

– Det som fick mig att överleva besvikelsen var att Gais inte heller gick upp. Örgryte satte ett sent straffmål mot Grimsås och gaisarna slog sönder sina paraplyer på läktaren. Rätt åt er, tänkte jag.

Idrottsplatsen ligger öde och vårsolen faller vackert över de mattgula träfasaderna. Thorild knäpper upp jackan och blottar kragen på en urtvättad pikétröja med IFK Malmö-emblem. Plagget, en välanvänd favorit, har han ägt sedan 90-talet då han var fotbollsansvarig i klubben. På den tiden spelade laget sina hemmamatcher på Malmö Stadion. Thorild gillade det aldrig. På 60-talet, när IFK kunde ha 25 000 på läktarna, var stora och nybyggda Stadion en mäktig hemmaborg men med tiden, när laget spelade division tre-matcher inför några hundra, kändes atmosfären inte lika maffig.

Thorild drömde om en flytt hit, till pittoreska Malmö IP, men klubben hade inte de pengar som krävdes för att få den K-märkta arenan i spelbart skick. Efter noga övervägande avlade Thorild och klubbens dåvarande PR-ansvarige Rolf-Axel Nordström därför en visit på MFF:s kansli. De föreslog att IFK Malmö, Malmö FF och ytterligare några klassiska skånelag skulle spela en vänskapsturnering för att skramla ihop pengar till en restaurering av den gamla arenan. MFF:s klubbdirektör Ulf Bergqvist såg skeptiskt på gästerna. »Varför skulle vi göra det med er, det kan vi lika bra göra med Kulladal eller Olympic«, svarade han.

Redan på parkeringsplatsen började Thorild ringa runt till Helsingborgs IF, Trelleborgs FF och Landskrona Bois. Samtliga klubbar nappade. MFF-ordföranden Hans Cavalli-Björkman fick nys om planerna och krävde då att MFF skulle få vara med. När Helsingborg lämnade återbud fick MFF sista platsen. Cupen döptes till IFK Malmö FF Fotbollsfestival, vanns av Landskrona Bois och inbringade tillräckligt mycket för att de nödvändiga reparationerna skulle kunna påbörjas. 1999, samma år som IFK Malmö fyllde hundra, flyttade både MFF och IFK tillbaka till IP.

För MFF blev det en fiaskoartad debutsäsong på den nygamla arenan. Anfallstalangen Zlatan Ibrahimovic debuterade förvisso men laget föll ur Allsvenskan. Det innebar att det, inför säsongen 2000, bara skiljde en serie mellan de gamla antagonisterna.

– Vi fick upp vittringen kan du tro, säger Thorild. Det var 40 år sen sist och vi såg bingo framför oss.

IFK Malmö gjorde vad man kunde för att drömmen skulle slå in. Den 22 oktober 2000 blev laget klart för Superettan efter 3–0 hemma mot Torslanda. Men ett annat resultat lade sordin på firandet – MFF bortabesegrade Brage och säkrade återkomsten till Allsvenskan.

– Om inte MFF hade gått upp det året, om vi hamnat i samma serie, då hade vi inte befunnit oss där vi gör i dag, säger Thorild. Vi hade, ja inte kalkylerat, men hoppats, på derbyn mot MFF. Att de gick upp innebar också att vi inte hade någon chans att knyta till oss sponsorer. Nu gick vi upp utan att det egentligen gav något ekonomiskt. Vi spelade premiär mot Sylvia och det visste ju folk knappt ens hur det stavades.

Trots uteblivna derbyfester mot MFF blev Superettanåren en fin tid. Att IFK Malmö hade närmat sig storebror skapade ett sug kring föreningen, publiken strömmade till för att kasta ett öga på stadens återuppståndna uppstickarlag.

– Det kom fram folk som sa: »Vad kul att ni gått upp. Ja, du ska veta att jag alltid varit gul.« Jaha, tänkte jag för mig själv. Och var var ni de svåra åren?

Supporterföreningen Kanariefågeln organiserade bussresor till bortamatcherna och hemma på Malmö IP intog skolungdomar läktarna med trummor och hemmagjorda flaggor. I halvtid underhöll cheerleadergänget Canary Girls. Ynglingarna utgjorde en färgstark kontrast till den grå eminensen på läktarplats. De äldre supportrarna klagade visserligen på »det jävla oväsendet« men Thorild var lycklig. IFK Malmö började likna ett storlag igen. Thorild utsmyckade stolt sin bil med en stor kanariegul dekal – »IFK Malmö, stans superetta«.

Även på ungdomssidan började det se ljust ut. 2003 vann IFK Malmös 87:or pojk-SM. Thorild åkte med laget till Stockholm för att se semifinalen mot AIK på Skytteholm.  IFK vann efter förlängningsdramatik men inte heller denna gång fick Thorild fira utan smolk i glädjebägaren. När slutsignalen ljöd över Skytteholm hade han precis fått beskedet att Glenn Holgersson missat en straff mot Gefle. Poängtappet innebar att IFK Malmö trillade ur Superettan. Thorild gick ner i omklädningsrummet och hoppade pliktskyldigt i takt med de segerrusiga ungdomarna. När han kom hem till Malmö gick han ut till garageuppfarten och slet av den gula dekalen från bilens bakruta. Han hade tårar i ögonen.

 

Efter besöket på IP bjuder Thorild på kaffe hemma i villan i Lomma. Han dukar fram finporslinet: två vita muggar prydda av en kanariefågel och texten »Cool Canary«. Souvenirerna förvärvades under medvindsåren i Superettan. Thorild hade som ritual att alltid ta sig en kopp innan han åkte till match. I dag, när klubben inte längre har någon souvenirförsäljning, gäller det att vårda de dyrgripar som finns.

– De här skulle jag aldrig få för mig att köra i diskmaskinen, förklarar han.

Efter degraderingen 2003 sade Thorild upp sig från styrelsen och höll sig borta från fotbollen. På avstånd följde han hur IFK rasade i seriesystemet, och hur klubben hösten 2008 desperat sökte hjälp från storebror. Ärkefienden föreslog ett samarbete där lillebror skulle ge MFF:s största talanger – Pontus Jansson, Alex Nilsson och Dejan Garaca – efterlängtad speltid i ett A-lag. MFF:arna Hasse Mattisson och Jörgen Olsson blev tränare för den gulblå symbiosen och IFK flyttade tillbaka till Malmö Stadion för att underlätta logistiken.

– Där slet man hjärtat ur IFK Malmö, säger Thorild. Idrottsplatsen var ett ställe att älska ett fotbollslag på.

Han skakar på huvudet.

– Vi hade IP! I dag spelar vi i ett blåshål där ingen jävel vill vara.

»Nu är det på med blåstället som gäller. IFK Malmö är en anrik förening och det ska märkas. Det ska vara lite mer att komma till Stadion.«

IFK Malmö trodde att samarbetet med MFF skulle ge klubben draghjälp. Dåvarande IFK-ordföranden Göran Åkerman basunerade ut att »det är Superettan som gäller« och på pappret såg det ut som en smart lösning. MFF:s talanger fick speltid, IFK billiga förstärkningar. Men utfallet kan närmast liknas vid en havererad organdonation – IFK-kroppen stötte bort de himmelsblå tillskotten. MFF-spelarna höll sig för sig själva och kom ofta för sent till träning. När det väl vankades match var inställningen dålig.

– Jag var och såg Alex Nilsson och Pontus Jansson några gånger, säger Thorild. Duktiga spelare, men de var rent värdelösa för oss. Det var väl inte så intressant att prestera när deras sportchef Hasse Borg inte satt på läktaren och kollade.

Efter några års frånvaro är Thorild i dag tillbaka i klubben som speaker. Men det händer faktiskt att han står över lagets matcher.

– Av ren självbevarelsedrift. Att vara gul är att slitas mellan hopp och förtvivlan, men på sistone har det bara varit förtvivlan. Det är inte riktigt uppbyggligt att gå och kolla på division fyra-fotboll.

Thorild har förklarat för klubbledningen att han inte tänker vara speaker på seriematchen mot Prespa Birlik.

– Det var ett sådant lag man skämtade om förut. Prespa Birlik. Namnet var roligt att säga och sedan låg de alltid så hopplöst långt ner. Om någon klagade över något så sa man: »Jaja, gå till Prespa Birlik då.« I dag spelar vi i samma division, det är ju faktiskt inte klokt.

Han skakar på huvudet och säger att han förstår att IFK Malmö inte drar folk längre. Dels för att man spelar i fyran, dels för att medelåldern på supporterträffarna är en bra bit över 65. I den senaste matchen mot Balkan, hade IFK Malmö 89 betalande åskådare.

Thorild får något tomt i blicken. Jag påminner honom om AMF:s påkostade reklamfilm från 2008. I »Fotbollssupportern« får tittarna följa en IFK Malmöanhängares våndor genom livet. Pojkens förväntansfulla ögon på läktaren följs av medelåldersmannens sömnlösa nätter. Det är en kavalkad av besvikelser som ackompanjeras av Carrie Underwoods powerballad I’ll stand by you. Trots att motgångarna staplas på varandra är mannen sitt lag trogen. Och belöningen kommer. I slutscenen sitter den prövade gamle mannen på puben Yellowbird i ett gult folkhav och gråter glädjetårar över en efterlängtad seger.

– Ja, den är fin, säger Thorild.

65-åringen tar en klunk ur muggen och nickar.

– Storyn är väl att om man lever tillräckligt länge så hinner det bli bra igen.

 

Reklamfilmens lyckliga final känns i dag avlägsnare än någonsin. IFK Malmös status som stadens andralag har för länge sedan gått förlorad – numera är man Malmös sjunde bästa klubb. Och än värre: klubbens säte på Stadionområdet gör att man inte är förankrad i någon särskild stadsdel och därmed inte med självklarhet kan hitta en ny identitet.

Fotbollsforskaren Torbjörn Andersson vid Malmö Högskola tror att de kan bli svårt för IFK Malmö att åter etablera sig i stadens fotbollstopp.

– Medelklassen har Limhamn Bunkeflo och Rosengård är invandrarlaget, så jag ser inte riktigt var IFK ska kunna leta sig in. Ska man spela på något så vore det kanske sin överklassbakgrund. Fast det passar inte dagens IFK Malmö. Det fungerar utmärkt för Real Madrid att vara lite aristokratiska men i Sverige måste fotbollen vara folklig. Öis är ju till exempel väldigt besvärade av sin borgerliga stämpel. Nej, med tanke på nivån man befinner sig på så får man nog jobba på detaljerna. Korvarna måste vara ovanligt goda. Sådana saker.

– Kan klubben dra nytta av den gamla rivaliteten med MFF på något sätt?

– Den kan skapa intresse om man tar sig uppåt igen, fast det där kommer mest från MFF:s fans. Eric Persson var duktig på att plocka upp oförätten från 1934, den lärs fortfarande ut till nya generationer MFF-fans. Rivaliteten med IFK Malmö är fortfarande central för MFF:s identitet. Det är intressant, för att hålla liv i en sådan myt brukar det krävas att lagen möts då och då, men det sker ju inte här.

IFK Malmös nye ordförande Sten Thynell är fast besluten om att rivaliteten med MFF inte ska prägla framtidens IFK. Han menar att klubben måste omformulera sin identitet: utgå från att man är en division fyra-klubb – men inte vilken som helst. Därför har han, inför fredagens match mot Åkarp, slagit på stora trumman för att markera att IFK Malmö har en stolt tradition. Han har bokat in en förmatch mellan klubbarnas pojklag, han har övertalat matchvärden Mekonomen att förlägga uppvärmningen till sin firmafest på Stadion och han har ordnat prima kött att göra grillspett av. För att skapa ytterligare atmosfär kommer nationalsången att spelas precis före avspark. Sten har till och med sagt till killarna i A-laget att plugga in texten.

– Nu är det på med blåstället som gäller. IFK Malmö är en anrik förening och det ska märkas. Det ska vara lite mer att komma till Stadion än att möta lag X på landsbygden.

 

fyra dagar efter årsmötet drar ett kompakt os in över Malmö Stadions pressläktare. Borta vid gasolgrillen vänder Käthy korv och burgare tillsammans med Lena och Karin från evenemangsgruppen. Kvinnorna har på sig specialtryckta gula t-shirts där IFK:s klubbmärke delar utrymme med matchvärden Mekonomens logotype. Det är bråda tider. IFK Malmös och Åkarps pojklag har spelat av förmatchen, som slutade 1–1, och nu köar killarna för belöningen – en grillad i bröd.

Sten Thynells idé att ordna förmatch verkar falla väl ut. På läktaren dröjer knattarnas föräldrar kvar för att njuta av kvällens huvudnummer: seriefinalen mellan IFK Malmö och Åkarp. Grilldofterna, de ringlande köerna, den bultande uppvärmningsmusiken och försommarvärmen skapar en förväntansfull atmosfär i den stora betongbunkern.

Sten Thynell gnuggar händerna när han kommer ut från korridoren som leder till vip-rummet. IFK Malmös ordförande bär en svart kostym och samma rutiga skjorta som på årsmötet.

– No fear, I’m here, säger han och ser sig omkring.

Sten vänder sig till Käthy för att kolla läget.

– Hittade ni någon allroundkrydda till spetten?

Jag gratulerar honom till inramningen. Sten bockar.

– Nu förstår du vad jag menar. Åker du till BK Flagg vid fängelset så värmer spelarna upp på en åker och sen sätter spelet igång. Inget ont om BK Flagg men IFK Malmö ska vara något annat. Här är det Malmö Stadion, 68 gånger 105 meter knallgrönt gräs, förmatch. Det är liksom ba-bam!

Han låtsas hålla en mikrofon i handen och säger med tillgjord Stockholmsdialekt:

– Veelkommen till IFK Malmö!

Sedan återvänder klubbens ordförande till sponsorerna i vip-rummet där Mekonomens anställda dricker sangria ur vingliga plastglas. Sten fyller på ur en petflaska.

– Ja, jag kan dra detta lite kort då. Båda lagen är obesegrade i år och detta är alltså första riktiga hemmamatchen detta året.

Med några minuter kvar till avspark går han ut för att heja på publiken. Med samtliga åskådare samlade på pressläktaren bildas en trevlig ljudkuliss.

Nere på innerplan gör spelarna indianhopp till Cues one-hit wonder Burnin’ men musiken avbryts av rundgång när Torbjörn Karlsson aktiverar mikrofonen och hälsar välkommen till Malmö Stadion. Det är hans tur att vara speaker i dag. Thorild blev bjuden på fest och har valt att stanna hemma i Lomma. Jag har lovat att ringa honom efteråt och berätta om matchen.

När inmarschlåten dunkar igång lägger Käthy, Lena och Karin undan stekspadarna och vänder sig mot planen för att klappa i takt med technomusiken. Sten Thynell naglar förväntansfullt fast blicken vid mittcirkeln.

Handskakningsritualen håller Champions League-klass. Spelarna formerar sig i parallella köer som rör sig motsols mot varandra. Men sedan börjar problemen. Du gamla, du fria går igång mitt under hälsningsceremonin. IFK-spelarna tittar frågande på varandra när Åkarparna joggar över till sin planhalva. De gultröjade försöker samla sig. Till slut tar de plats på rad i mittcirkeln och mimar några strofer till musiken medan publiken mumlar med för att kompensera den något obekväma stämningen.

– Jaha. Det var alltså nationallåten, konstaterar Torbjörn Karlsson i högtalarna.

Han fortsätter med att rabbla laguppställningarna. Domaren är inte helt med på noterna och blåser igång matchen trots att Torbjörn inte hunnit med mer än tre namn. Sten Thynell skruvar på sig.

Matchinledningen är okej. IFK skapar några chanser tidigt, men spelar lite yrvaket.

– Spelvändning, vrålar Kenneth Folkesson.

Han är ensam coach i båset. Den assisterande tränaren Roland »King« Sandberg har inte synts till sedan förra Åkarpsmatchen.

– Nu kommer vi, gule! ekar det över stadion. Kämpa Ghassan!

Sten rör sig nervöst mellan vip-rummet och läktaren. Han har synpunkter på hemmalagets uppspel:

– Jag har inte sett så mycket av matchen men jag kan konstatera att det är ett glapp mellan mittfält och försvar.

Magnus Månsson vänder sig om och sätter ett pekfinger mot tinningen.

– Det stora glappet är här uppe.

– Ah du, Månsson, garvar Thynell.

Han fipplar fram några visitkort och håller upp ett av dem som en domare.

– Det är gult på dig!

»Jag ser inte riktigt var IFK ska kunna leta sig in. Ska man spela på något så vore det kanske sin överklassbakgrund. Fast det passar inte.«

Bredvid Månsson sitter Bertil, som har varit medlem i klubben sedan slutet av 40-talet, och Thorsten, som anslöt tio år senare. När Åkarps Daniel Nielsen viker in från högerkanten och pangar in 1–0 i bortre krysset rycker det knappt märkbart i herrarnas mungipor. Större känsloyttringar än så tänker de inte bevärdiga tillställningen.

– Jaha, säger Bertil.

– Det var inte bra, säger Thorsten. Men… det var en jävla pärla.

För de båda trotjänarna blir andra halvlek en pina. Trots en pigg inledning åker hemmalaget på två baklängesmål, det andra fumlar målvakten Daniel Sandberg in på egen hand. Kort därefter tillåts Kenneth Folkessons son Mattias nicka in trean på en frispark.

– Jaja, säger Thorsten. Även om det skulle gå bra för A-laget så finns det inga ungdomslag nuförtiden. Så det blir inget ändå. Målsättningen med division ett om fem år, den är ju helt galen. Alla vet om att det inte blir någon marsch uppåt förrän man tar ett stort tag. Men möjligen ser vi ett litet, litet ljus där.

Thorsten nickar mot Sten Thynell. Klubbens ordförande ser ledsen ut. Han skulle gärna bjuda Mekonomens anställda på ett tröstmål men bortalagets målvakt envisas med att storspela. Speakern annonserar:

– Dagens publik: 213.

Magnus Månsson ger upp och lämnar arenan med tjugo minuter kvar. Thorsten och Bertil härdar ut ytterligare några minuter. På läktaren vankar supporterföreningen Kanariefågelns ordförande Kenth Lindvall av och an med händerna nedkörda i byxfickorna. Han kan inte gå hem, även om han skulle vilja. Grillen ska rengöras och rullas ned på kansliet. Dricka ska in i förrådet.

På en vitmålad träbänk bakom IFK Malmös spelarbås har Thynell slagit sig ned bredvid Mekonomenfilialens VD Jesper Andersson. I händerna har ordföranden två buketter med gula rosor som ska delas ut till bästa spelaren i varje lag.

– Oss emellan, jag tycker det här känns jävligt bra, tröstar VD:n. Ni missade att ta med vår annons i programbladet bara.

– Men vad säger du?

– Jo, vi skickade en annons… Men skit i det. Nu ser vi framåt. Jag tycker att du har ett jäkla engagemang, Sten. Det ser lovande ut, det här samarbetet.

 

En kvart efter slutsignalen hörs bara fiskmåsarnas skrän över ett ödsligt Malmö Stadion. Spåren efter seriefinalen är utplånade. Kenneth Folkesson försvann hastigt in i omklädningsrummet efter att ha drämt en vattenflaska i gräset. Inte heller publiken dröjde kvar i onödan. När jag kommer ut från arenan upptäcker jag att jag har två missade samtal från Thorild Nilsson. Jag ringer upp.

– Tjena Christian!

– Hallå Thorild!

Jag inser att det inte är läge för kallsnack.

– Du, det gick inte så bra tyvärr.

Det blir tyst i andra änden.

– 3–0 till Åkarp, säger jag.

– Då gjorde jag rätt som valde bergtunga i Lomma.

Obryddheten i hans röst låter något tillkämpad.

– 3–0, ja, vi är väl inte bättre. Tidigare har vi mött lag som vi ska ha efter oss i serien. Du behöver egentligen inte berätta så mycket, jag kan tänka mig hur det såg ut.

Han mumlar något om »svårt att få till det framåt«.

– Och vi fick väl någon onödig utvisning förstås?

– Nej. Två gula, men inte mer.

– Sten då, hur gick det för honom? För det är lika viktigt. Gick det bra med nationalsången och sponsorerna?

– Mekonomen verkade nöjda, förklarar jag.

– Jaja, vi kanske ska stanna i fyran några år. Det viktigaste är att vi inte kastar bort mer pengar. Sköter vi oss kan det kanske bli en bra satsning om några år istället. Vi hör hemma högre upp än så här.

– Om ni klättrar igen, då skulle du inte missa en hemmamatch, va?

– Nä, då blir jag väl en sådan gubbe som åker till Stadion, knackar ungdomarna på axeln och säger: »Du, du ska veta att jag alltid vatt gul.«