»Trots att min egen fotbollskarriär tog slut redan i tonåren har jag fått uppleva mer än vad många elitspelare gör under en hel livstid. Jag brukar tänka att jag har fått maximal utdelning på en väldigt begränsad fotbollstalang. När Olle Nordin blev förbundskapten utsågs jag till landslagets första presschef, och när Olle avgick efter VM 1990 frågade förbundet om jag hade lust att bli informationschef för Sverige-EM 1992 istället. Efter att ha flängt runt med landslaget i fyra år lockade det att vara med och arrangera ett mästerskap – men jäklar vilken rivstart det blev!
Göran Havik
Meriter: Presschef i svenska landslaget 1986–1990, presschef för EM 1992, informationschef på Svenska fotbollförbundet 1993–2002, pressansvarig under VM -94, -98, -02, -06 och -10. Organisationschef för EM 2013.
Målsättning: Att ta EM 2020 till Stockholm, och se till att Sverige behåller sin plats på den internationella fotbollskartan.
Med bara en vecka kvar till avspark blev Jugoslavien utkastat. Alla våra affischer och publikationer blev plötsligt värdelösa, vi var tvungna att trycka om tiotusentals. Ett par veckor in i turneringen tänkte jag: ›Okej, det här var en upplevelse, men aldrig att jag gör något liknande igen.‹ Men när finalen väl var spelad kändes det som om jag förlorat en nära vän, och bara några månader senare frågade Fifa om jag ville bli pressansvarig på Rose Bowl i Pasadena under VM -94. Jag log så fort jag fick frågan.
Om de kasserade matchprogrammen var mitt största problem -92 blev Maradona min svåraste huvudvärk -94. Han stängdes ju av för dopning tidigt i turneringen, men när det var dags för åttondel mellan Rumänien och Argentina dök han plötsligt upp i pressrummet och sa att han skulle vara expertkommentator i TV. Han, den mest jagade personen av alla, skulle alltså sitta mitt bland tusentals journalister – och jag var ansvarig för att det skulle fungera. Vi löste det till slut med dubbla antalet säkerhetsvakter, och jag märkte faktiskt att jag tyckte det var lite spännande. Jag var en del av världens största idrottsevenemang och älskade att vara i hetluften.
Sedan dess har jag jobbat för Fifa under samtliga herr-VM, och visst händer det att saker och ting inte alltid går som planerat. Ett exempel på det är Sydkorea–Italien 2002. Fifas media officers sköter bland annat den officiella statistiken under matcherna, därför satt jag mellan avbytarbänkarna tillsammans med fjärdedomaren, med en liten TV-monitor bredvid mig. Jag visste att det skulle bli laddat, det var åttondelsfinal, men efter ett tag spårade det ur. Italiens förbundskapten Giovanni Trapattoni sprang fram och tjuvkikade på min skärm efter varje domslut och hela tiden slog han ut med armarna och hetsade mot domaren. Till slut blev stämningen så hätsk att jag drog ur sladden. Vi hamnade inte i någon direkt ordväxling, men scenen där Trapattoni upptäcker att skärmen är urkopplad vevades upp gång på gång på TV efteråt. En stund senare blev Totti utvisad, vilket inte gjorde det hela trevligare. Men jag kände att jag hade gjort det enda rätta.
Efter EM i Portugal 2004 började jag också jobba som Uefa-representant under Champions League. Som representant ansvarar man för ett lag varje år – hittills har jag bland annat haft hand om Arsenals, Real Madrids och Inters hemmamatcher. Inter hade jag när de vann med Mourinho 2010, och eftersom jag fick bra kontakt med klubbens representanter var det inga problem att knacka Samuel Eto’o på axeln i omklädningsrummet och säga: ›Nu vill de här fem journalisterna snacka med dig.‹
Just nu är min titel organisationschef för EM 2013. Trots att turneringen är slut sedan länge håller jag på med projektet oktober ut. Sedan är det dags för nästa uppdrag: att se till att Sverige blir ett av de 13 länder som får vara med och arrangera EM 2020. Sverige har ett riktigt gott anseende ute i Europa och sommarens EM kommer verkligen inte att ligga oss i fatet. Under finalen på Friends Arena hade jag samtliga kommittémedlemmar bredvid mig på läktaren och alla var mäkta imponerade. De förstod inte hur vi lyckades locka 40 000 personer till en dammatch – där inte ens värdlandet fanns med.«