»Det görs inte spelare som mig längre«

Förmiddagssolen har precis nått över bergen bakom Celtics träningsanläggning i Lennoxtown norr om Glasgow. Dimman som svept in dalen i ett dis är på väg bort och utanför porten har Johan Mjällby lagt till sitt vikingaskepp. Luften är sval, men kylan biter inte på Johan – hans djurhud och regelbundna klunkar från en sejdel med mjöd håller honom varm. I dag ska Johan få veta om den unge målvakten, Fraser Forster, är en man att räkna med. Det knirrar och knarrar när Johan spänner katapulten ute på träningsplanen, elden flammar till när han tänder klotet i katapultens skopa och slungar iväg det mot målet…

– Vad är det här? undrar Johan Mjällby.

– Ditt superhjältealias. Det är så här Celticsupportrarna ser dig, säger jag.

– Vad har jag på mig?

– En djurhud av nåt slag. Björnfäll, kanske.

Vi kisar på webbsidan som jag har fipplat fram i mobiltelefonen, men upplösningen är för dålig för att avgöra djurets art. Det ser hur som helst skräckinjagande ut.

Den tecknade skämtserien »Johan the Barbarian« föddes så fort det blev klart att Johan Mjällby skulle bli Neil Lennons assisterande manager i Celtic. Seriestrippen har fått kultstatus på supportersajten Celtic Underground, men Johan har inte sett den förut.

– Det är din uniform, säger jag. I en annan strip har du vikingahjälm och brynja, men aldrig träningsoverall som Neil Lennon.

Johan skrattar så att det ekar inne på restaurangen, och håller på att spilla ut sin öl.

– Snygg uniform, you wish! Men det är ju schysst att ha blivit seriefigur! Herregud… ja, de har väl en uppfattning om att jag är hård. Jag var en cold, serious Swede och såg alltid koncentrerad ut. Den uppfattningen kan jag märka i Sverige också, att folk tror att man är arrogant, bara för att man har stor tilltro till sig själv och ser lite barsk ut.

– Men det här är väl smickrande?

– Jo, visst. Det är kul att de kommer ihåg mig, att man har gjort avtryck. Du vet att mitt smeknamn här är Dolph, va? Det var det när jag spelade också. Det är inte många som kallar mig Johan här i Celtic. Det är väl lättare att säga Dolph, antar jag.

Johan Mjällby tar en klunk ur halfpintglaset, som nästan försvinner i hans hand.

 

På ett sätt känns det självklart att Johan Mjällby är tillbaka i Glasgow och Celtic, staden och klubben där han hade karriärens finaste år och där fansen minns honom.

Ändå blev jag förvånad när han fick sitt nya jobb.

Om det var någon som skulle kickstarta sin tränarkarriär i Celtic var det väl Henrik Larsson, som länge till och med planerade att gå sin tränarutbildning i Skottland. Och medan vissa spelare tidigt annonserar att de tänker satsa på tränarkarriären när de inte kan spela längre – Larsson, Roland Nilsson, Stefan Rehn – har få hört Johan Mjällby prata om sådana ambitioner. När Mjällby presenterades av Celtic i våras uttalade sig visserligen Lars Lagerbäck i en kvällstidning och sade att han alltid sett Johan som ett tränarämne. Det är möjligt, men jag minns att jag själv frågade Lagerbäck – under EM 2004 – om vilka landslagsspelare han kunde se som tränare i framtiden. Jag är säker på att han inte nämnde Mjällby, men väl fem, sex andra – som Fredrik Ljungberg, Patrik Andersson, Henrik Larsson och Magnus Hedman.

Sedan Johan Mjällby snörade upp matchdojorna för gott våren 2006 har han pysslat med annat. En period var han studioexpert i Viasats Champions League-sändningar, men försvann snart därifrån. I år var tanken att han och gamle AIK-kompisen Dick Lidman skulle driva ett bemanningsföretag, i samarbete med säkerhetsföretaget Panaxia.

– Precis när vi skulle börja så ringde Neil. Det var bara att dra, säger Johan.

Har du haft ambitionen att bli fotbollstränare tidigare?

– Nja, jag har ju börjat förbundets tränarkurser. Och jag och Neil har hållit kontakten och pratat om att det skulle vara kul att jobba ihop någon gång. Men jag kunde aldrig tro att det skulle ske så snart, och inte att det skulle ske här i Celtic.

Företrädaren Tony Mowbray fick sparken med åtta omgångar kvar av förra ligasäsongen. Rangers hade vid det laget ett så stort försprång i tabellen att det såg oanständigt ut. Neil Lennon, med ett år som ansvarig för Celtics 19-åringar som enda tränarerfarenhet, puttades upp till A-laget för att försöka hyfsa till situationen. När alla trodde att Lennon skulle välja en erfaren kraft som sin högra hand ringde han istället sin gamle vapendragare Johan Mjällby – som inte hade gjort en enda arbetsdag som tränare.

Det var ett vågat drag för en klubb som har krav på sig att vinna ligan vartenda år, och som spelade Uefacupfinal så sent som 2003.

 

Om man vill förstå vad Celtic Football Club egentligen står för är det bra att prata med Eddie Pearson, mannen bakom supportersajten Celtic Underground. Jag träffar honom i en källarbar på Bath Street i centrala stan. Han är 40 år och har fru och barn, tunna glasögon samt en skugga rödlätt hår kvar på huvudet. Eftersom han kommer direkt från arbetet har han mörk kostym och slips. Man skulle kunna gissa att han är biträdande rektor på en högstadieskola, och det är precis vad han är. Egentligen heter han något annat. En gång i veckan är han värd för en podcastshow på Celtic Underground, där allt som rör Celtic diskuteras. Ibland tar de upp känsliga ämnen, som politiken på Nordirland och religiösa motsättningar.

– Jag skulle inte kunna prata fritt under mitt vanliga namn. Det är nog bara en tidsfråga innan min röst känns igen av någon av mina elever, men jag tar det när det kommer. Jag gillar att göra något för fansen. Sajten tar nästan all min fritid.

Eddie är verbal, intellektuell och nyanserad och låter närmast som Celtics chefsideolog när han redogör för Celtics betydelse.

– Klubben rymmer en massa åsikter, den är en bred kyrka som ska ha plats för alla. Vi vill att alla de åsikterna ska få komma till tals på vår sajt. Celtic har alltid strävat efter att vara en inkluderande klubb, det är vårt motto.

Jag påpekar att konflikten mellan protestantiska Rangers och katolska Celtic tyder på vissa problem med den inkluderande filosofin. Eddie menar att Celtic visserligen grundades av invandrade irländska katoliker, men att det katolska aldrig har varit ett officiellt ställningstagande.

– Det finns en uppfattning om Celtic som en katolsk klubb, men vi har aldrig varit exkluderande som Rangers. De hade aldrig haft en katolsk spelare i sina led förrän Mo Johnston skrev på 1989. Vi har alltid haft icke-katoliker. Vår mest legendariska manager, Jock Stein, var inte katolik. Kenny Dalglish var inte katolik.

– Det är många som är tvärsäkra på vad de vill att Celtic ska representera. En del vill att vi ska vara en irländsk klubb, andra en skotsk. En del vill att klubben ska vara katolsk. Det finns en stark vänsterprägel bland många supportrar. Ibland krockar idealen. Hur man ska få alla dessa viljor att samsas vet jag inte, men jag vill att vi ska vara en klubb som är öppen för alla.

Det alla supportrar är eniga om är att de gillar vinster bättre än förluster, och att de gillar spelare som ger allt för klubben bättre än främlingslegionärer som kommer och går. Det var inte svårt för klubbledningen att se att Lennon och Mjällby skulle väcka glada minnen från Celtics senaste guldålder, och att de skulle signalera lojalitet och »back to basics« i en klubb som saknat riktning de senaste åren.

– Jag gillade verkligen fotbollen som Tony Mowbray stod för, men han var för mjuk. Fotbollsspelare är som barn, de behöver disciplin och ett kort koppel. Lennon och Mjällby är två alfahannar som vet vad som krävs för att vinna, säger Eddie Pearson.

 

Att få åtta ligaomgångar på sig att vända ett storlag på dekis kan tyckas otacksamt. Å andra sidan har Johan Mjällby aldrig skrämts av dåliga förutsättningar. Hela sin karriär har han kämpat mot skador och för att prestera i en omgivning full av bollbegåvningar.

När Johan Mjällby var pojke spelade han alltid anfallare. Han var jättesnabb. Och nästan galen på planen. Han sprang över folk, genom folk, för att göra mål. Allt handlade om att vinna. Johan vet inte var han fått den inställningen ifrån. Hans enda förklaring är att han ville visa att han, utan särskild bollbegåvning, kunde komma lika långt som de med talang. Att vara aggressiv och drivande blev hans sätt att hävda sig, och gav honom en chans att spela i laget. Som 18-åring, 1989, började han träna med AIK:s A-trupp.

Tränaren som fick Mjällby att lyfta var Tommy Söderberg. Inför varje träning på Karlberg, medan de andra spelarna lattjade och värmde upp med kvadraten, beordrade Söderberg Mjällby att ta med sig två bollkassar och ställa sig bakom det stora bollfångarnätet på planens ena kortsida.

– Jag var erbarmligt dålig på uppspel. Verkligen riktigt bedrövlig. Man vill ju ha en mittback som kan chippa upp bollen över mittfältet till en mötande forward, men jag hade väldigt svårt för det. Så Tommy lät mig stå där i 20 minuter varje dag, och låtsas att det där jävla nätet var en mötande targetspelare som skulle ta emot min passning. Det var ju jättepinsamt, men det betalade sig. I säkert två månader slog jag kanske hundra eller hundratjugo sådana bollar före varje träning. Det blev min genombrottssäsong i AIK.

Året efter vann AIK guld, men då hade Johan Mjällby pajat korsbandet för första gången. Han missade både guldsäsongen och OS i Barcelona. De två följande åren hade han fortsatta problem med knäna och spelade bara sporadiskt. När Erik Hamrén tog över 1995 var Johan frisk.

– Patrick Englund hade kommit in som mittback tillsammans med Michael Brundin och det fanns inte plats för mig. Då hittade Erik en roll för mig på mittfältet. Det var bra för min fortsatta karriär eftersom jag blev bättre i passningsspelet.

Den fina säsongen tog Mjällby ända till landslaget. I dag, när Erik Hamrén satt en offensiv prägel på landslaget, framstår Johan Mjällbys period som offensiv mittfältare i blågult som det slutgiltiga beviset på Söderbergs och Lars Lagerbäcks defensiva inställning. Man kan raljera över den saken, men man kan också konstatera att Mjällby trots allt gjorde nytta och att få spelare skulle klara av så olika roller.

Mjällby säger:

– Trots min storlek var jag väldigt löpstark och hade lätt att ta mig in i boxen och nicka. Det såg Tommy Söderberg. I landslaget spelade ofta Stefan Schwarz, Håkan Mild och jag på mitten, med Fredrik Ljungberg som ensam offensiv ljuspunkt. Det var förstås väldigt defensivt och lojalt, men jag klagade inte. Jag fick ju spela!

I kvalet till EM 2000 släppte Sverige in ett mål på åtta matcher, i kvalet till VM 2002 tre mål på tio matcher. Även i AIK såg tränarna hur man med hjälp av Johan Mjällby kunde reducera motståndarnas möjligheter till ett minimum. Under Stuart Baxters ledning tränade laget extremt mycket defensiv taktik; långa stunder gick Baxter bara runt och flyttade på spelarna, så att de skulle stå rätt i förhållande till bollen. Spelarna höll på att tråkas ihjäl och det offensiva spelet blev svårt lidande. Men taktikträningen gav resultat. Johan Mjällby stod som en femte försvarare framför backlinjen, och motståndarna kunde inte ta sig igenom. SM-guldet bärgades med målskillnaden 25–15 – AIK både gjorde och släppte in minst antal mål i hela serien.

 

Efter en misslyckad EM-turnering i Holland och Belgien åkte Johan Mjällby till nästa mästerskap som given mittback och med högre förhoppningar. På den allra sista träningen före Sveriges VM-premiär mot England 2002 skulle Patrik Andersson skjuta ett sista skott. Då brast muskeln på lårets baksida, och Sverige stod plötsligt utan sin lagkapten och härförare inför landslagets första VM-framträdande sedan bronsmatchen mot Bulgarien 1994. Istället för Andersson fick Andreas Jakobsson kliva in, och Johan Mjällby tog över kaptensbindeln.

Det var konstigt på ett sätt, fotbollsintresserade svenskar visste allt om vad Johan Mjällby stod för, som AIK-ikon och som »kärnkraftverk« i Tommy Söderbergs landslag. Men det var också ett faktum att allt som Johan Mjällby gjorde i Celtic överskuggades av Henrik Larssons prestationer. När Mjällby klev in och tog över Anderssons ledarroll, styrde försvaret, stod rätt, passade rätt, bröt och nickade bort och klarade av att hålla Michael Owen borta från målchanser, då blev vi alla – experter, journalister, TV-tittare – lite yrvaket överraskade. En enda person var inte överraskad. Henrik Larsson: »Jag ser Johan varje vecka, han är så här bra hela tiden. Det är bara det att ingen från Sverige åker till Glasgow och kollar.«

Mjällby fortsatte styra och ställa i försvaret mot Nigeria, Argentina och Senegal, och när Fifa mot slutet av turneringen valde ut 35 spelare som var aktuella för turneringens All Star Team fanns två svenskar med: Celticvännerna Henrik Larsson och Johan Mjällby.

– Det var inget jag basunerade ut, men jag visste att jag var bra då. När Patrik blev skadad växte jag säkert 20 procent med ansvaret. Han var den odiskutable ledaren efter alla år på högsta nivå, men hans skada gynnade mig. Vi var inget perfekt mittbackspar, eftersom vi var ganska lika. Båda gillade att tackla, båda ville bestämma och båda var relativt stabbiga. Att spela med Andy (Andreas Jakobsson) var fantastiskt. Han var bollskicklig och fin, och jag kunde vara den som bestämde. Jag fick pusha mina medspelare, skrika åt mina motspelare och få ut all energi som fanns inom mig.

Vad gjorde dig så bra?

– Framför allt visste jag mina kvaliteter och brister. Spelförståelse har jag alltid haft, det gjorde att jag klarade mig även mot snabba spelare. Sen hade jag lärt mig att tygla min aggressivitet bättre och jag kände att Martin O’Neill här i Celtic trodde på mig. Han ville ha mig som organisatör i trebackslinjen. Och han såg till att jag gjorde det jag var bra på. Under alla år trummade han in ett budskap i mig: »Johan, försvara vårt straffområde med ditt liv, men så fort du vinner bollen – give it to the better players!« Haha, det var ju inte så kul att höra första gången, men det fungerade ju.

2002–2003 tog sig Celtic hela vägen till Uefacupfinal mot José Mourinhos Porto. 40 000 Celticsupportrar hade biljett till matchen – dubbelt så många intog finalstaden Sevilla och ölen på stadens barer tog slut dagen före match. Henrik Larsson gjorde två mål, men Celtic fick ändå ge sig i förlängningen. Några dagar senare förlorade Celtic både ligan och ligacupen till Rangers. Det var ett bittert slut på säsongen, men Mjällby, Lennon, Larsson och de andra hade ändå tagit Celtic till klubbens första internationella final sedan Europacupsegern 1967 – och för alltid skrivit in sig i klubbens historia.

 

När Johan Mjällby kom tillbaka till Glasgow i våras upptäckte han att det Celtic han kom till inte var det Celtic han hade lämnat.

– Jag blev överraskad över att det inte var samma tryck kring klubben och laget. Det var lite dött på matcherna.

Under Johan Mjällbys sex och ett halvt år som Celticspelare var den sämsta publiksiffran på en hemmamatch 56 800. Under slutet av förra säsongen kom det flera gånger färre än 30 000 åskådare till Celtic Park. Uteblivna framgångar på planen har fått luften att gå ur Celticsupportrarna, som också tvingats ransonera sina biljettköp på grund av den allmänna lågkonjunkturen. När irländska TV-jätten Setanta kraschade för ett drygt år sedan försvann dessutom miljontals pund som de skotska klubbarna redan budgeterat med. Allt har gjort att den redan lilla skotska ligan blivit ännu mindre. Klassiska Dundee United hotas av konkurs. Rangers ekonomi är ännu sämre än Celtics men Rangers kan i alla fall trösta sig med att de vunnit de två senaste ligatitlarna och att de regelbundet har spelat Champions League, med bland annat ett oavgjort resultat borta mot Manchester United under den här hösten.

»Det är konstigt att AIK inte försökte få med mig, för det är ingen som är i närheten av min erfarenhet från Europaspel och landslag.«

Johan Mjällby märkte att Celtics dåliga resultat hade satt sig i spelarnas huvuden, han såg en håglöshet på träningspassen som aldrig förekom under hans egen tid som spelare.

– På så sätt var uppdraget tacksamt. Med så lite tid kvar av säsongen var det ingen idé att göra en massa taktiska förändringar. Självförtroendemässigt var laget i botten och det viktigaste var att få upp humöret. Vi ändrade schemat lite och körde kortare pass med högt tempo. När jag gick igenom tidigare matcher på DVD såg jag att vi släppte in oerhört mycket mål på bortaplan och på fasta situationer. Vi jobbade mycket med det. Till slut sa vi: »Ni får spela hur ni vill, men släpp fan inte in nåt mål på fasta situationer.«

Celtic vann de två första ligamatcherna under Lennon och Mjällby, men föll ihop i skotska cupens semifinal mot Ross County, ett litet division två-lag från högländerna. Lennon insåg att ett sådant resultat kunde vara dödsstöten för hans chanser att få leda laget längre än de sex ligamatcher som återstod av säsongen. Hans recept för att få spelarna att vakna var att kasta in Johan Mjällby, 38 år och med fotbollsvärldens sämsta knä, på träningsplanen.

– Jag är inte snabb men jag kan ju fortfarande använda min kropp i en närkamp. Jag ville känna hur de var och Neil sa till mig att smälla på lite.

Mjällby ler:

– Den mentala biten saknades när jag kom in i våras, man såg att laget saknade starka karaktärer och rätt vinnarinställning. Vi trodde att fiaskot i cupen mot Ross County var vår dödsdom som managers, men vi bet ihop och visste efter den matchen vilka spelare vi kunde lita på. Vi vann åtta raka matcher i ligan, inklusive Old Firm-derbyt, vilket var viktigt.

Utan den segern hade ni inte haft jobbet i dag?

– Nej, det tror jag inte. I och med derbyvinsten fick spelarna känna att de inte var så mycket sämre än Rangers. Ligan var redan avgjord men vi knaprade i alla fall in på slutet.

Trots Lennons och Mjällbys oklanderliga ligaresultat dröjde Celtic med besked om fortsättningen. Kanske var det inte bara tränarnas bristande rutin som fick klubbledningen att fundera ett extra varv.

 

Johan Mjällby och Neil Lennon har gått igenom saker ihop som gjort dem till väl sammansvetsade kompisar. De har vunnit och förlorat i fotboll tillsammans, golfat tillsammans, festat tillsammans – till och med blivit gripna av polisen tillsammans.

Neil Lennon har alltid setts som en ledare, men som spelare var han också en hetsporre som samlade på gula kort på planen, och som inte alltid skötte sig utanför densamma.

Som junior spelade Lennon i Manchester City. Därifrån gick han till plantskolan Crewe ett par mil därifrån. Det var under de här åren, det tidiga 90-talet, som Manchester kallades »Madchester« och var centrum för Englands musik- och partyliv. Lennon hängde på sena spelningar med Stone Roses och Happy Mondays, och blev en gång utslängd när han började slåss backstage efter en Oasis-konsert. En annan gång muckade han gräl med en polis som haffade honom när han berusad stod och pissade i ett gathörn. I förordet till Neil Lennons självbiografi, Neil Lennon; Man and Bhoy, skriver Martin O’Neill, manager för Lennon i både Leicester och Celtic: »Kontroverser och Neil verkar sammanlänkade på ett sätt som inte går att knyta upp – det finns något enstaka tillfälle när Neil inte var den skyldiga parten. Utenätter med Paul Lambert, Chris Sutton, Alan Thompson, Johan Mjällby och Henrik Larsson passerade inte alltid utan incidenter. Förhöret dagen efter började alltid med att jag frågade: ›Var du inblandad på något sätt, Lenny?‹ ›Absolut inte, gaffer‹, följdes oftast av: ›Well, det var inte bara mitt fel…‹«

2001 hamnade Celtics stjärnor flera gånger i rampljuset av fel anledningar. Vid den skotska fotbollsgalan bötfälldes Mjällby efter att ha urinerat i en av hotellets blomkrukor. Julfesten samma år slutade med att hans nuvarande chef däckade på trottoaren utanför restaurangen och slog upp ett jack i huvudet.

För att undvika liknande scener 2002 tog spelarna istället sikte på Newcastle, där Alan Thompson skulle vara värd och visa sin hemstads bästa sidor. Spelaren tog sina lagkompisar till Buffalo Joe’s, en westernbar med barbröstade servitriser. Plötsligt blev det bråk vid ingången och dörrvakten körde ut några av spelarna, vilket fick till följd att hela truppen lämnade stället. När spelarna kom ut möttes de av en pressfotograf. Exakt vad som hände sedan är oklart, men fotografen blev åtminstone jagad och spelarna eller någon annan ryckte hans kamera ur händerna på honom och slängde minneskortet i floden Tyne.

En stund senare, på nästa pub, kom polisen i sällskap med fotografen och plockade in Bobby Petta, Joos Valgaeren och Johan Mjällby som misstänkta för att ha slagit ner och rånat fotografen. Neil Lennon blev så förbannad att polisen fann det för gott att sätta på honom handbojor och köra alla fyra till stationen. Mjällby, Petta och Valgaeren blev sittande i varsin cell i 20 timmar innan de frigavs mot borgen. Neil Lennon menade att anklagelserna föll på sin egen orimlighet: »Alla som känner Joos och Bobby vet att de skulle springa en mil för att slippa bli indragna i något trubbel. Och om Big Johan skulle slå dig – well, då är du inte i stånd att springa till polisen.« Daily Records rubrik till bilderna av de fyra gripna spelarna blev ändå »Thieves and thugs«.

– Att kallas tjuv och bandit i tidningen var ju inte så kul, säger Johan i dag. Och nästan ett dygn i en liten cell var inte heller så muntert. Jag var inte ens i närheten när bråket inträffade. Neil stämde tidningen och fick rätt. Vi andra hade också kunnat processa, men vi orkade inte.

Senare blev det klarlagt att bråket var iscensatt av tidningen. Utredningen mot Mjällby och de andra lades ner i brist på bevis och tidningens chefredaktör tvingades lämna sin post.

 

när förra säsongen hade tagit slut åkte Johan hem till familjen i Sollentuna och försökte slappna av. Men mest gick han och väntade på ett samtal från Skottland, och till slut kom det: Lennon och Mjällby fick nytt förtroende – även om det bara blev ett ettårskontrakt. För Johan Mjällby, som börjat förbundets tränarutbildningar tillsammans med andra före detta spelare som Micke Martinsson, Andreas Jakobsson, Pär Zetterberg, Joakim Persson, Jörgen Pettersson och Viktoria Svensson, innebär det att han har tagit ett karriärmässigt bockhopp över sina generationskamrater och landat på en nivå som svenska tränare sällan når. Det innebär också att han har kommit hem.

– Jag har inte saknat Stockholm en sekund sedan jag kom hit. Men jag hade saknat Glasgow.

Har du inte ens saknat AIK?

– Nej, jag har följt med otroligt dåligt i år faktiskt.

För att du inte har hunnit eller av ren självbevarelsedrift?

– Jag har kollat resultaten förstås – jag kommer alltid att vara AIK:are, eftersom det är den enda klubb i Sverige som jag har spelat för. Men AIK hade fem år på sig att integrera mig någonstans i organisationen, och ändå lyckades de inte.

Är du besviken över att de inte var mer intresserade av att hitta en roll till dig?

– Nja, inte besviken, de valde sin väg. Den var ju bra, de vann SM-guld. Men jag tycker att det är konstigt att de inte försökte få med mig, för det är ingen som är i närheten av min erfarenhet från Europaspel och landslag. Nog hade man kunnat hjälpa till på något sätt. Samtidigt är jag glad att de inte var intresserade, för det innebär att jag och familjen är här.

Sonen Timothy är 15, dottern Celine är 14. Båda har levt nästan halva sitt liv i Glasgow. De kämpar med den höga nivån på matematiken i skolan, men har gott om kompisar. Timothy har bytt Brommapojkarnas ungdomsverksamhet mot Celtics. Han spelar defensiv mittfältare. Johans hustru Jennifer har också vänner kvar i stan. Han säger att hon nog tycker att det är skönt att slippa jobba, men tillägger att »det är ju inte lika fint att vara assisterande manager-fru som att vara spelarfru«.

– Skottarna är ett enkelt folk att umgås med. Går du in på en pub och bara dricker en apelsinjuice, så har du plötsligt tio vänner runt dig. Det är en fantastisk ynnest att vara här.

Glasgow är speciellt på det sättet: mjukt och hårt på samma gång. Folk är öppna och trevliga, rejäla och inbjudande, och har i generationer odlat en svart humor som färgar sättet att prata och vara. Samtidigt är staden inte det minsta inställsam. Dag två, efter långa promenader genom centrum, säger Henrik Brunnsgård, Offsides fotograf:

– Det är något som fattas i den här stan, och nu har jag kommit på vad det är. Träd!

Han har rätt. Man kan gå gata upp och gata ner i timmar utan att se en park eller något mer grönskande än krukväxterna utanför pubarna. Staden är grå, hård, tuff – och när du börjat leta efter de där saknade träden kan den kännas nästan klaustrofobisk i sin brist på vad som helst som skänker vila för ögat. Och så vädret då. Visst har Glasgow sol – i Skottland säger man att du får fyra årstider på en dag – men den stannar sällan så länge att asfalten hinner torka.

Det är helt enkelt en stad som inte ängslas, som inte flörtar med turisterna. Om du inte bor här kommer du hit för att shoppa, klubba, äta, gå på spelningar, titta på konstutställningar eller kolla fotboll. Inte för att åka dubbeldäckad turistbuss, även om du förstås kan om du vill.

Förra Glasgowsejouren bodde Johan Mjällby i Newtonhead, en förort söder om stan. Nu har familjen en ljus tvåplanslägenhet i West End. Det är Glasgows ordnade del, där universitetet och chica småbutiker ligger, där det faktiskt finns prydliga parker och breda trottoarer, där pubarna inte är så stimmiga. Johan tycker att det är rätt skönt, för då kan han gå ut utan att tvingas snacka fotboll med Celticfans hela tiden (»jag tror folk i de här kvarteren är mer intresserade av rugby och cricket än av fotboll«). Om han vill, och om knäet håller, kan han promenera till affärerna och restaurangerna på Sauchiehall Street på en halvtimme, eller fortsätta genom Merchant City, Glasgows gamla centrum där hippa barer och restauranger ligger vägg i vägg. Längre österut, där stan börjar bli ruffigare, börjar Celticland. Det är på barerna längs Gallowgate som myterna om Celtic sprids, där spelare som Lennon, Mjällby, Kenny Dalglish och Jimmy Johnstone fortfarande hyllas. Och Larsson, gudbevars, Larsson. Det är där halvdana musiker spelar irländska frihetssången Fields of Athenry med tvärflöjt och fiol medan kidsen skrålar med, och sedan betydligt råare rebellsånger om IRA och Nordirland trots att lappar på väggen talar om att »no sectarian songs will be tolerated«.

 

När Lennon och Mjällby kom tillbaka till Celtic fick de sällskap av två nya coacher, den gamle lagkompisen (och julfestarrangören) Alan Thompson och den före detta Leicesterspelaren Gary Parker. Sedan rensade de i truppen. Tolv nya spelare kontrakterades och ännu fler skeppades i väg. Fem av de nya var Bosmanfall och de andra köptes billigt från små ligor och lägre divisioner. I dagens trupp samsas nio skottar med ytterligare 28 spelare av 18 olika nationaliteter. Om Celtic inte hade lyckats sälja Aiden McGeady till Spartak Moskva för 12 miljoner euro hade klubben knappt haft råd att värva alls.

Johan hade gärna sett fler britter i laget, men de lyckades inte locka dem.

– Det är inte samma aura kring laget som under Martin O’Neill. Ekonomiskt kan vi ibland inte ens konkurrera med klubbarna i den engelska andradivisionen längre. Agenterna leder sina spelare dit de får bäst betalt, och engelsmännen har en ganska föraktfull syn på den skotska ligan. Vi har fått leta billiga lösningar. Nu har vi ändå en bra mix av duktiga, bollsäkra fotbollsspelare som vill framåt. Men vi måste träna på att vi ibland kommer att gå bort oss. Då måste man ha förvarsspelare som klarar av att spela en mot en utan att få panik.

Det blir Daniel Majstorovics jobb?

– Det var grymt när jag fick nys om att AEK Aten inte kunde betala hans lön. Han var precis en sådan spelare jag ville ha, som har rutin och kan vara en ledare och organisatör där bak. Han har gjort det riktigt bra hittills och när han blir ännu mer varm i kläderna kommer han att kräva mer av spelarna omkring sig.

Hur menar du?

– Jag vill att han ska ryta mer. Jag vill inte behöva springa ut och bli förbannad hela tiden, det ska han sköta. Han ska se till att ingen står och sover, och att vi inte släpper till nånting på fasta situationer.

Är ni lika som spelare?

– Jag skulle säga att jag är mer aggressiv än Daniel. Eller var, kanske jag ska säga. Men han är betydligt skickligare med bollen. Ibland måste han bara tagga ner lite, så att han inte tror att han är Franz Beckenbauer. I vissa matcher är det nästan för enkelt för honom. Då drar han iväg på turer som jag inte vill att han ska göra.

»I slutänden måste man vara ganska cynisk. De som spelar älskar en, de som inte spelar hatar en. Men det är rätt kul att vara bad cop.«

Du har tagit hit Jos Hooiveld också.

– Nja, det vet jag inte. Celtic hörde av sig och jag sa att han gjort en väldigt bra säsong med AIK, men inte hade så stor internationell erfarenhet. Jos har haft en väldig otur i och med att han varit mycket skadad och då får sig självförtroendet en liten törn. Alla våra mittbackar utom Daniel har varit skadade. Det görs inte spelare som mig längre, stentuffa och hårda. Det är inga som spelar trots att de är skadade, ha ha.

Det får de höra, va?

– Ja ja, de är riktiga softies. Vi har en ung norrman också som är så skadebenägen man bara kan vara. Nu har han en liten bristning i vaden, innan var det låret. En del av mig vill bara säga: »Kom igen nu, ta dig samman!«

Men det säger du inte?

– Jag tror det viktigaste för mig som manager är att lära mig vara psykolog. Ju mer du lär känna varje individ, desto mer kan du få ut av den individen. Vissa måste du vara snäll mot, andra kan du ryta till på. Men i slutänden måste man vara ganska cynisk. De som spelar älskar en, de som inte spelar hatar en. Men det är rätt kul att vara bad cop.

Bad cop, Dolph, viking… tröttnar du aldrig på den bilden av dig själv?

Nja… till viss del stämmer den väl, men jag har mjuknat mycket med åren. I ledarteamet är jag ofta den lugne. Neil är chefen, han har en fantastisk aura kring sig och är väldigt bra med ord, bra på att uttrycka sig. Alan Thompson är oftast den som eldar på grabbarna på träningsplanen och Gary Parker sprider god stämning. Jag är den cyniska och kritiska. Jag är aldrig nöjd. Ibland gnäller jag på hur killarna har spelat, och så går jag hem och ser om matchen och upptäcker att det inte var så illa ändå. Då får jag tala om det för dem. Men jag vill alltid att det ska vara perfekt.

 

Lördagen den 2 oktober tar Celtic emot Hamilton Academic på Celtic Park i den sjunde ligaomgången. Tidigare samma dag har Rangers tagit sin sjunde raka seger genom att vända på övertid mot Hearts. Celtic behöver hålla jämna steg.

Under uppvärmningen inför matchen ser det ut som om Johan Mjällby förbereder sig för att spela själv, Han steppar på stället, gör åkarbrasor, småjoggar. Och så går han runt och pratar med spelarna, ger några sista personliga råd, på samma sätt som han lärt sig av Martin O’Neill. Läktarna som tar 60 000 åskådare är trekvartsfulla. Den här dagen är det bara rejäl stämning i ett av arenans hörn: det där den nya vänsterradikala supportergruppen Green Brigade håller till.

Journalisten till höger om mig på pressläktaren, en kille från Scottish Sun, säger:

– På Martin O’Neills tid gungade hela stället, det var helt fantastiskt. Då behövdes ingen klack som Green Brigade.

Efter två minuter får Hamilton hörna. Majstorovic och hans kompisar tappar markering och gästernas Mark McLaughlin gör enkelt 0–1. Johan Mjällby står framför bänken med utslagna armar och söker ögonkontakt med Majstorovic och innerbackskollegan Glenn Loovens. Ingen tittar tillbaka. Från en av de nedre läktarraderna gastar någon åt Mjällby: »Johan, fixa det här nu!«

Majstorovic revanscherar sig när han nickar in en boll i straffområdet som Shaun Maloney förlänger i mål. I andra halvlek visar hemmalaget lite av sin klass: Shaun Maloney knorrar upp en frispark i krysset och Gary Hooper gör sitt tredje mål i ligan. Ändå är alla överens om att matchen var Celtics sämsta den här säsongen. Efter matchen slår jag följe med Daniel Majstorovic ut ur arenan. Hans blänkande hjässa glider majestätiskt fram över hopen av beundrare, han är två huvuden högre än alla i närheten. Efter tio minuter har han avverkat autografskrivandet och poserat för sin »kanske tvåhundrade idolbild«. Han säger att han gillar trycket på arenan och pressen att prestera, och att åren på Celtic Park ska bli de bästa i hans karriär.

Det var detta Johan Mjällby lockade Majstorovic med: chansen att vinna titlar och bli hjälte för en halv stad. Med sitt utseende och sin karisma har Daniel Majstorovic alla förutsättningar att om några år få en egen superhjälteserie. Han har redan burit kaptensbindeln i ett par matcher, han är otvivelaktigt Celtics bästa och mest rutinerade back och han kommer att spela 90 minuter varje match om han är frisk.

 

Dagen efter matchen sitter vi i familjen Mjällbys vita vardagsrumssoffa och väntar på att sändningen från Chelsea–Arsenal ska börja. Johan ursäktar möbleringen – »det är helt OK, men allt är hyrt« – och Jennifer Mjällby ursäktar att dagens tvätt fortfarande hänger på tork på en ställning i vardagsrummet. Något negativt har trots allt flytten från villan i Sollentuna till lägenheten i Glasgow fört med sig.

– Arsenal är lite som vi, säger Johan. De är unga, kreativa och bra offensivt, men lite sämre i spelet utan boll. Du vinner inga titlar om du inte behärskar spelet utan boll.

Skotska ligans ojämna kvalitet gör att Neil Lennon och Johan inte vet vilket virke spelarna i deras lag är gjorda av förrän säsongens första derby mot Rangers är spelat. När Celtic möter St Mirren, Hamilton eller Falkirk kan spelarna komma undan med att fuska och ändå vinna. Eftersom Celtic kraschade i kvalet till både Champions League och Europa League (mot Braga respektive Utrecht, baklängesmålen mot Utrecht finns på Youtube för den som vill se exempel på uselt försvarsspel) har de inte kunnat träna tuffhet och disciplin där heller. Celtic ska möta Dundee på bortaplan före derbyt på Celtic Park, men Johan har ändå tankarna på hur Celtic ska ta sig an lokalrivalen.

– Spelarnas psyke avgör. Old Firm-matcherna är ett eget universum. Dagsform och taktik spelar faktiskt inte så stor roll. Mot Utrecht var det hönshjärnor på planen, så får det inte bli igen. Vi har fler spelare som kan avgöra en match än Rangers. Om vi kan stå upp fysiskt och mentalt så vinner vi.

Hans ögon följer matchen på TV-rutan.

– Titta på Malouda, så snabbt han är tillbaka i försvarsposition! Han är ingen back, ingen kräver att han ska vinna tacklingar. Men han ser i alla fall till att stå på rätt plats. Det är jävligt disciplinerat.

Lite senare driver Nasri in i straffområdet för Arsenal. Han går förbi en man, får läge att skjuta men dröjer lite och skottet går till sist utanför. Jag säger att han tar för lång tid på sig. Mjällby hyllar istället John Terry.

– Titta på reprisen, Ulf. Visst hade Nasri skottläge, men kolla samtidigt hur snabb Terry är när han kommer ut och täcker. Terry stör honom tillräckligt för att skottet ska gå utanför. Det är därför jag blir vansinnig när någon inte täcker sin gubbe i sådana lägen. Close him down! Som tränare kan du försöka styra med alla möjliga taktiska planer men om spelarna själva inte ser farorna när de uppstår på planen, då kan man inte göra något. Det är det vi måste bli bättre på, inte minst vid fasta situationer.

Johan Mjällby tittar nästan bara på det defensiva spelet. Det är också hans ansvarsområde i Celtic. Det är han som ska ta ut rätt spelare och lära dem att ligga i rätt positioner. Det är han som ska få dem att agera riktigt när motståndaren har hörna eller frispark.

– Nu, när jag själv är tränare, märker jag att jag vill förlita mig på vissa spelare, att de ska ta ansvar. Titta på Daniel i går – det var ett insläppt mål på hörna och det var jävligt nära att de gjorde ett mål till på exakt samma sätt, och det fanns flera andra småsaker. Om Daniel märker att medspelarna inte ställer upp sig ordenligt på ett inkast – skrik, reagera, skäll ut! Jag sa till honom efter matchen att jag vill att han ska vara min ledare på planen. Då måste han höras. Inte för att vara elak, utan för att det är bra för laget.

På TV:n tar matchen slut, Chelsea vinner med 2–0. Jag tar upp mobilen för att kolla hur det går i dagens allsvenska matcher.

– AIK ligger under mot Djurgården, säger jag.

– Jaha, säger Johan.

Han följer fortfarande spelarna på TV-bilden.

– Men vad är det frågan om? Vad håller han på med!?

På bilderna från Stamford Bridge ser man hur Arsenals franske mittback Koscielny tackar Drogba för matchen. Fransmannen skrattar och skojar som om han och Drogba hade sprungit på varandra på stan. Johan sitter på soffans yttersta kant och skriker åt TV:n:

– Sånt där kan jag inte acceptera! Vafan, de har ju förlorat! Mot titelkonkurrenten! Lokalkonkurrenten! Okej att de kanske känner varandra men ändå… Skulle någon av mina spelare göra så skulle jag bli vansinnig. När jag var spelare var min dag förstörd om jag förlorade five-a-side-matchen på träningen. Jag pratade inte ens med min fru.

– Det finns en del saker som jag har svårt att vänja mig vid i jobbet som assisterande manager. Här är det tradition att tränarna ska träffas efter matchen, man ses där hemmalagets manager har sitt office, tar ett glas vin och pratar lite om matchen… alltså, det är väl kul att snacka skit, men det är ju fienden! Jag inser att det hör till jobbet men jag gillar det inte.

 

Johan Mjällby säger att fotbollsspelare är världens bästa yrke. Om någon aktiv spelare frågar råder Johan dem att spela så länge det bara går. Det gjorde han själv, med råge. Hans knä var söndertrasat redan hösten 2002. Ändå fortsatte han att spela, så gott det gick, till maj 2006.

Efter säsongen 2003–2004 förklarade Martin O’Neill att allt han kunde erbjuda var ett kontrakt där Johan bara fick betalt för de matcher han kunde spela.

– Då tyckte jag: »Fan, jag har spelat mig igenom alla skador som finns för dig, kan du inte ge mig mer än så?« Men jag förstår nu att han inte gjorde det. Skadorna hade fått mig att tappa geisten lite, och jag inser att en Johan Mjällby utan geist inte var så mycket att ha. Men så dök den här konstiga grejen med Levante upp…

Och då tog du det trots att du visste att det inte skulle gå?

– Usch… ja, så var det väl. Jag hade inget brosk kvar i knäet. I två år hade ben skavt mot ben när jag sprang, det gör ganska ont. Men jag hade ett naivt litet hopp om att värmen kanske skulle vara bra för mitt knä. Och så var det ett äventyr för familjen. Vi drog dit efter Portugal-EM och jag klarade läkarundersökningen, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt förstår. När jag ringde till min gamla läkare i Celtic och berättade att det hade gått vägen trodde han att jag skojade.

Johan spelade säsongens tre första matcher för Valenciaklubben Levante, sedan blev det inte fler. Värmen gjorde inte knäet bättre, och att Levante tränade på en dålig konstgräsplan var rena katastrofen. Dessutom var omställningen från en välorganiserad storklubb till en småklubb styrd av en excentrisk president plågsam. Efter nio månader bröt Johan kontraktet. Familjen stannade kvar i Valencia i ytterligare fem månader för att få sitt äventyr och njuta av värmen. De åt goda middagar med förre landslagsbacken och Valenciabon Joachim Björklund och hans hustru Sara.

– Jag trodde att jag skulle ha det fantastiskt i Valencia, jag älskar ju sol. Men jag avskydde det, fullkomligt hatade det. Jag var fortfarande fotbollsspelare i huvudet och var inte där för att ha semester. Trots Jockes och Saras sällskap var Valencia aldrig i närheten av att slå Glasgow.

Johan reste på eget initiativ till en specialist i USA för ytterligare en rensning av knäet, men resultatet var inte upplyftande. Han fortsatte till en fysiolog i Cardiff som landslagets fysiolog Paul Balsom hade rekommenderat.

– Hon lade mig på en brits och bad mig spänna musklerna i benen och baken. Jag låg där och spände, hon kände på benen och frågade: »Spänner du nu?« Jag var illröd i ansiktet och tog i allt vad jag kunde.

Det visade sig att inga muskler på den högra sidan fungerade. Efter att ha idrottat med smärta i så många år hade kroppen svarat med att stänga av sig. Johan fick ett program med övningar och reste till Wales var fjärde vecka. Smärtan hade gått upp i höften och han hade så ont att han inte kunde sova. Hans förhoppning med behandlingen var att han åtminstone skulle må okej igen och kunna lattja med ungarna.

Med den regelbundna rehabträningen kom styrkan så sakteliga tillbaka. I september började Johan löpträna lite, även om smärtan i knäet inte var borta. Det var då han började ha lite kontakt med Stefan Söderberg, värvningsansvarig i AIK.

– Jag varnade honom och sa att jag kanske inte skulle bli bättre än så här. Samtidigt hoppades jag fortfarande själv. Det var lite patetiskt. Jag visste att det inte skulle gå.

Johan Mjällby fanns med i AIK:s premiärelva mot Gefle när Allsvenskan startade 2006. Det var en hjältes hemkomst. Råsundas norra stå täcktes av en gigantisk flagga med Johan Mjällby i vikingamundering och referenser till AIK, Celtic och landslaget. Det var en hyllning som knappast någon annan spelare varit i närheten av på svensk mark.

– Jag är tacksam för den matchen i AIK, och tacksam över att supportrarna visade sådan kärlek. Jag trodde att de kanske hade glömt bort mig, vi är ju inte så bra på att hylla gamla spelare. Men jag skämdes över att jag inte kunde visa upp mig i bästa skick. Där kom alla till Råsunda för att tacka av mig, och så var jag inte i närheten av vad jag hade varit. På så vis var det lite patetiskt. Efter varje träning gjorde det så ont att jag grät.

 

Inför Old firm-derbyt på Celtic Park har både Celtic och Rangers åtta raka segrar i ligan. Trean Motherwell är redan elva poäng efter. Sedan Lennon och Mjällby tog över Celtic i slutet av mars har laget nu spelat 16 raka matcher utan att tappa en enda poäng. Det är ett formidabelt facit och Johan Mjällby tycker att de borde få mer ros i pressen för den prestationen. Samtidigt vet han bättre än någon annan att en sådan svit inte betyder ett dyft om derbymatcherna inte vinns.

Förhandssnacket inför matchen är givet: fysiska, pålitliga och skotska Rangers mot bollskickliga, oprövade och »multikulturella« Celtic. Lennon och Mjällby ska göra sitt första riktigt viktiga Glasgowderby som managers, Rangers Walter Smith sitt 50:e. I Rangers startelva har alla spelat Glasgowderbyn tidigare, i Celtics lag bara fem.

Neil Lennon låtsas inte att den kommande matchen liknar andra när han ska förbereda sina spelare. Han säger: »Det är utifrån de här matcherna supportrarna dömer er, det är de här matcherna som kan avgöra er Celtickarriär.«

Lennon skulle kunna visa klipp från Johan Mjällbys debut i Celtictröjan. Johan skrev på kontraktet en torsdag och tränade med laget på fredag. Sedan trodde han att han skulle få ledigt över helgen för att åka tillbaka till Stockholm och fixa lite praktiska saker.

– Plötsligt fick jag reda på att jag var uttagen i truppen till matchen på lördagen, hemma mot Rangers. Jag tänkte: »Kul, då får jag uppleva derbystämningen från bänken.« Men när startelvan presenterades stod jag med där också. Jag minns att min första touch i matchen var usel. De första tio minuterna kunde jag inte koncentrera mig, dels för att jag var så nervös, dels för att jag njöt av oljudet på arenan. Sen kom jag in i det.

»Johan är en kille man kan relatera till och känna igen sig i. Det finns mycket manlig kärlek som riktas mot Johan Mjällby i den här stan.«

Två som tydligt minns matchen är John Paul Fitch, manusförfattaren som roar sig själv och andra med att hitta på äventyr åt »Johan the Barbarian«, och Eddie Pearson, mannen som driver supportersajten där serien publiceras.

Eddie säger:

– Jag var på väg till den matchen med min pappa när vi sprang in i två killar i 20-årsåldern från Stockholm. De hade en stor flagga med sig och ropade: »King Mjällby, King Mjällby!« Det betydde ingenting för oss då, men deras hängivenhet, att de rest ända till Glasgow för att se honom, fick oss att inse att den här killen kunde vara något extra.

Det här var en period då Rangers kraftigt dominerade den skotska fotbollen och hade en ordförande, David Murray, som pumpade in miljoner i klubben. Deras hårdaste man och härförare var tysken Jörg Albertz, »The Hammer«.

John Paul Fitch minns:

– En liten bit in i matchen uppstår en 50/50-duell mellan den nye svensken och Albertz. Båda satsar stenhårt. Albertz blir liggande i en hög medan Mjällby, denne gigantiske svensk, sinnebilden för hur en hårdför viking på härjningståg ska se ut, reser sig och springer i väg med bollen. Celtic Park exploderade. Exakt där och då krossades Rangers herravälde. Sedan blev Mjällby en talisman för Martin O’Neills lag, en ledare och organisatör i försvaret, en sån som laget hade längtat efter.

– Han har legendstatus nu, säger Eddie Pearson. Henrik Larsson var ju stjärnan, det vet du, men han är som Gud här. Johan är en kille man kan relatera till och känna igen sig i. Det finns mycket manlig kärlek som riktas mot Johan Mjällby i den här stan.

 

Ett Glasgowderby är aldrig välspelat. Du kan inte förvänta dig att spelarna ska vara lugna när varje spark kan avgöra ligan, varje tackling ange riktningen för en spelares karriär i respektive klubb.

Matchens första varning kommer efter 70 sekunder sedan Anthony Stokes i Celtic manglat Rangers vänsterback Sasa Papac. I anfallet därpå har Rangers ett skott som får stolpen att sjunga. Varning nummer två kommer efter knappt tre minuter, när Rangers Lee McCullogh kapar Celtics korean Ki Sung-Yueng. Efter tio minuter måste Shaun Maloney kliva av sedan en Rangersarmbåge murat igen hans öga.

Neil Lennon är konstant uppe och springer framför avbytarbänken, visslar, pekar, ropar, gestikulerar. Walter Smith sitter stilla i en stol på läktaren. Skillnaden mellan tränarna beror inte bara på Smiths rutin, Lennons desperation kommer sig också av att han bara har kontrakt säsongen ut. Han måste få ihop det här brokiga laget till en enhet nu. Han har inte råd med långsiktighet. Om han och Mjällby vill leda Celtic i fler säsonger behöver de vinna ligan. Om de vill få chansen i ett engelskt lag i framtiden behöver de också vinna ligan. Att komma tvåa i Skottland är ingen merit.

Efter den inledande galenskapen börjar Celtic få kontroll på spelet. De rullar runt på Rangers planhalva och trycker blåtröjorna djupare och djupare mot eget mål. Halvleken avslutas med tre hörnor efter varandra. På den sista stöter Gary Hooper in 1–0 till Celtic. Vid Celtics bänk samlas spelare, ledare och avbytare i en gigantisk TV-puckshög. Sedan blåser domaren för pausvila.

Tre minuter in i andra halvlek seglar en frispark in i Celtics straffområde. Ingen får bort bollen, och till slut studsar den på den holländske mittbacken Glenn Loovens och in i eget mål. Sju minuter senare rullar Loovens och Majstorovic bollen utanför straffområdet, de hittar ingen att passa och ger istället bollen till målvakten Forster. Hans spark blir sned och hamnar hos Rangers Naismith som slår tillbaka den i djupet. Majstorovic fläker sig för att vinna en närkamp, men bollen studsar rakt till Rangers skyttekung Kenny Miller som distinkt sätter den i mål. Med 25 minuter kvar av matchen möts Majstorovic och Rangers Broadfoot i Celtics straffområde. Rangersspelaren kastar sig och domaren, som har ryggen åt situationen, vänder sig om och pekar på straffpunkten. Miller slår in den i krysset. Celtic är aldrig nära en reducering.

»Vi får väl se om vi ska skälla ut dem eller smeka dem medhårs, jag vet inte, men de måste bli tuffare. Jag får väl börja träna med dem igen.«

Efter matchen klagar Neil Lennon på domaren. De flesta andra menar att Celticspelarna vek ner sig. I The Scottish Sun skriver gamle Celticanfallaren John Hartson att Celtics orutinerade lag förlorade mot ett streetsmart Rangers. Förre Rangersmålvakten Andy Goram säger: »Rangers har ledare över hela planen, Celtic har inte en enda.«

Johan Mjällby är böjd att hålla med. Eftersom ledarskap, attityd och disciplinerat försvarsspel är just det han ska tillföra Celtic stör det honom att Rangers fick sina tre mål så enkelt.

– Om du har lärt känna mig så förstår du att jag inte kan tolerera att förlora på det här sättet. Vi har ett ungt och utvecklingsbart lag, men det gäller att prestera i de stora matcherna. Då måste du ta fram mannen i dig, modet i dig. Det är lite oroande att vi inte klarar att hålla ledningen. Det påminde tyvärr om Utrechtmatchen, som jag hoppades var ett olycksfall i arbetet.

En fast situation ledde till mål för motståndaren igen.

– Ja, vi måste verkligen få bort bollen i de lägena. Och andra målet är nästan ännu värre. Våra mittbackar ska inte ge målvakten bollen på det viset.

Känner du att pressen blir ännu större på dig och Lennon nu?

– Vi arbetar ju alltid under press, det är det vi gillar. Men vårt ledarskap ställs på prov nu, det gäller att vi får killarna att studsa tillbaka, börja på en ny svit med segermatcher. Vi får väl se om vi ska skälla ut dem eller smeka dem medhårs, jag vet inte, men de måste bli tuffare. Jag får väl börja träna med dem igen.

Det är snart fem år sedan Johan Mjällby till sist avslutade sin fotbollskarriär. Han har testat livet som TV-kommentator, han har spelat division sex-fotboll med Rimbo IF och han har väntat på att AIK ska höra av sig och fråga efter hans tjänster. Inget han har provat på – med all respekt för Dick Lidman och hans bemanningsföretag – är i närheten av att passa honom så bra som jobbet han har nu. Johan Mjällby bor i en stad han älskar och där han är älskad tillbaka. Han har lämnat ett land där de heta unga tränarna är teoretiker för ett land där en ex-spelares ledaregenskaper och erfarenheter är eftertraktade. Han får vara så nära livet som spelare det bara går, och ett par gånger i veckan sätter sig han och hans gamla lag- och partykamrat Neil Lennon över ett par pints Guinness på Tennent’s pub, fem minuters promenad från Johans lägenhet, och lägger upp taktiken för nästa match.

Vad ska du göra i kväll?   

– Jag ska till gymmet och träna, så jag blir av med min frustration. Sedan ska jag sätta mig och se om matchen en gång till.

Känner du dig som Johan Mjällby, fotbollstränaren, nu?

– Jag vet inte riktigt, men det är ett bra liv. Den utbildning jag får nu, på den här nivån, kan jag inte skaffa mig eller bekosta någon annanstans – även om skotska ligan inte är så bra och Celtic inte längre är bland de bästa i Europa. Jag fortsätter gärna att jobba länge med Neil. Å andra sidan: vart går jag vidare om vi inte får vara kvar här? Eller om vi inte får nåt i England? Det vete fan.