Lars-Åke Lagrell

Lars-Åke Lagrells kala hjässa skiner i spotlightljuset när han kliver in genom dörrarna på Landvetter Airport Hotel. Mobiltelefonen är pressad mot örat, den beige kappan flyger i tvärdraget och i ena handen bär han på en tung svart portfölj. Till den journalist som precis ringt upp säger han:

– Nej, jag, i egenskap av ordförande för Svenska fotbollförbundet, har fått i uppgift av styrelsen att kontakta några av de namn som vi kom överens om på styrelsemötet i torsdags. Och visst, det kan jag säga, »Svennis« är ett av de namnen som jag har varit i kontakt med. Men inget är klart, det vet du, va?

Reportern frågar något. Lars-Åke Lagrell andas in, tar ny sats och säger:

– Ja, vi har ett antal namn som alla ska undersökas. Men det här med Svennis tror jag att ni måste se utifrån. Är man riktigt rå så är det ingen tillfällighet att Lars Sternmarker, som är involverad ekonomiskt i Svennis verksamhet, har ett egenintresse av att ge tidningarna en historia. Han vill ju bara tjäna pengar.

Efter ytterligare några minuters skuggboxande med reportern kan Lars-Åke avsluta samtalet. Han sätter mobilladdaren i väggen och slår sig ner i en fåtölj. Jag frågar hur mycket han pratar i telefon en vanlig dag.

– En helvetes massa. Och det är klart, de senaste dagarna har det blivit lite mer än vanligt.

Det har gått nio dagar sedan Sverige förlorade med 1-0 i Köpenhamn på Parken och det är bara fem dagar sedan Lars Lagerbäck och Roland Andersson gjorde sin sista landskamp som förbundskaptener – 3-0 mot Albanien på Råsunda. Sedan det stod klart att de skulle avgå efter matchen mot Albanien har Lars-Åkes mobil inte gjort annat än ringt. Alla vill veta vem som ska bli nästa förbundskapten. Än har det varit rykten om Hasse Backe, än om Erik Hamrén. En dag var Roy Hodgsons namn hetast, en annan Stuart Baxters. En dag skrev Expressen att före detta Hammarbytränaren Tony Gustavsson skulle bli Sven-Göran Erikssons assistent. Och när Lars-Åke lämnade Jönköping i morse kunde han läsa på löpsedlar att Svennis i princip var klar.

Jag påpekar att det för en utomstående verkar olidligt med dessa ständiga rykten, tolkningar och feltolkningar – att aldrig få vara i fred och jobba i lugn och ro. Lars-Åke skakar på huvudet:

– Nej, jag… jag gillar ju detta. Det här är min livsstil. Det är aldrig tråkigt att prata om fotboll.

Han ler:

– Och jag måste ju vara jävligt glad om media intresserar sig för fotboll när de skulle kunna skriva om ishockey eller Melodifestivalen i stället.

 

Lars-Åke Lagrell blev ordförande för Svenska fotbollförbundet 1991. Innan dess hade han suttit som generalsekreterare och i den rollen åkte han redan 1986 till Norge för att knyta upp Olle Nordin som förbundskapten. Fem år senare var det dags för en ny Norgeresa, då för att skriva på ett avtal med Nordins efterträdare Tommy Svensson. Med andra ord: det här är ingen ovan situation för 69-årige Lars-Åke Lagrell.

Jag frågar när han insåg att det var dags för ny förbundskaptensjakt. Han säger att han fick signaler från Lars Lagerbäck redan tidigt i höstas.

– Innan Ungernmatchen kom Lasse fram till mig och sa: »Vinner vi inte i dag vill jag att du ska vara med på presskonferensen efter matchen«. Men så kom ju Zlatans mål på övertid. Lasse kom fram till mig precis innan han skulle ut på presskonferensen, log lurigt och sa: »Liket lever än.« Sedan fanns ju hoppet kvar till efter matchen mot Danmark, så då var det inte aktuellt att han skulle avgå tidigare.

Hur kändes det efter Danmark?

– Det var ångest. Direkt efter matchen kände jag att det var kört, trots att det fortfarande fanns en minimal chans. Och ska jag vara ärlig kände jag det redan efter matchen på Råsunda i somras mot Danmark när vi förlorade med 1-0. Det var då det kändes som det gick åt skogen på riktigt. Den matchen var helt osannolik. Dels hade vi hela matchen, dels fick de ett otroligt slumpmål. Alltså, att Micke Nilsson råkar träffa bollen som han gör, att slumpen friställer en dansk som råkar få till ett bra avslut…

Vad känner du själv för ansvar för misslyckandet?

– Det är svårt att säga om vi kunde ha agerat annorlunda. Hade vi lyssnat på Mats Olsson på Expressen, som ville att vi skulle bryta med Lasse Lagerbäck för två eller tre mästerskap sedan, hade vi inte fått uppleva det vi har varit med om. Du vet, man gör ett val och man gör det i den stunden för att man tycker det är det bästa just då. Visar det sig sedan att det inte lyckas fotbollsmässigt, då har man faktiskt inte heller någon garanti för att det skulle ha gått bättre om någon annan varit förbundskapten.

Ni förlängde med Lagerbäck fem gånger under hans tio år som förbundskapten. Så här i efterhand var det kanske en gång för mycket?

– Jo, det finns poänger i det resonemanget. Samtidigt kanske man kan säga så här – det sensationella är inte att Sverige missar VM i Sydafrika 2010, det sensationella är att Sverige har deltagit i de fem senaste mästerskapen. Vi har varit väldigt nöjda med Lasse och Roland, det är viktigt att poängtera. Det de har gjort är unikt.

Hur har du upplevt stämningen runt landslaget, medialt och från supportrar?

– Den skiftar ju med framgångarna. Jag får väldigt mycket mejl och de två vanligaste synpunkterna är att vi har för låg ambitionsnivå och att vi borde pensionera alla över 30 år i landslaget och satsa på de unga genom att matcha de här 20-åringarna stenhårt i A-landslaget. För det första menar jag att det är feltänkt. Visst, jag märker ju att det är viktigt för folket att vi får fram nya unga spelare till landslaget hela tiden, så fort det händer så blir det en positiv stämning. Men sådant här kan vi inte beställa.

– Tar du Marcus Berg som exempel, en av de största talangerna vi har, så tror jag varken han eller någon annan kan säga att han inte fått chansen. Och han har ju bevisat, trots att han var bäste spelare i sommarens U21-EM, att steget till A-landslaget är stort. Dessutom skulle vi tappa så in i helvete i seedning om vi missade slutspel efter slutspel. Beträffande låg ambitionsnivå, att vi bara vill gå till mästerskapen och att vi sedan är nöjda, det påståendet är befängt. Nu säger jag så här: mål ett för Sverige är alltid att gå till slutspelen, mål två är att gå vidare från gruppspelet, mål tre är att vinna den efterföljande matchen. Slutligen ska vi vinna VM eller EM. Så snacket om att vi är nöjda med att kvalificera oss till ett mästerskap, det är ju idiotiskt.

Relationerna med media har blivit sämre och sämre de senaste åren – Roland Andersson kunde starta en presskonferens med att i fem minuter tala om hur usla Sveriges sportjournalister var för att de inte såg Niclas Alexanderssons storhet. Vad tyckte du om det?

– Varje person inom svensk fotboll säger precis vad de vill. Det är viktigt. Däremot kan de inte räkna med att vi på förbundet hjälper dem när det börjar blåsa ordentligt. Sedan är det väl så här, olika personer har olika svårt att hantera media. Inte alla tycker som jag, att det är roligt. Några tycker att det är jobbigt att tvingas försvara sig och en del tycker också att det är svårt att försvara sig när ingen ändå begriper vad de menar.

 

Men är det bra att ha förbundskaptener som tycker att det är jobbigt med journalister?

– När det gäller Lasse och Roland vill jag inte säga så mycket. Jag kan bara säga att de som sa att Lasse var Sveriges tråkigaste person, de känner inte honom. Han har ju en riktigt go’ humor. Han är dessutom väldigt allmänbildad och är intresserad av historia, vilket gör att han har mycket spännande saker att säga. Sedan är hans intresse för media inte så stort. Det var inte hans bästa gren att prata med journalister. Det finns några situationer där jag tycker att han skulle ha vunnit på att ha gjort på ett annorlunda sätt. Till exempel efter matchen mot Trinidad och Tobago i VM 2006. Kanske skulle han bara ha sagt: »Jag är enormt besviken över att vi inte vann matchen.« Då säger man det som hela svenska folket tycker, nu blev folket mer irriterade. 

Lagerbäck har själv hävdat att han gjort så här för att skydda spelarna. Det konstiga är att spelarna själva, efter matchen mot till exempel Malta senast (1-0), tyckte att det var »för jävla dåligt« medan Lagerbäck sa att »vi spelade bra«.

– Jag håller med dig. Men det är sånt här en förbundskapten har att leva med.

Så den förbundskapten du nu söker kommer att vara bättre på att kommunicera?

– Ja, det är en av de bitar som vi kommer att tänka på när vi går igenom de olika namnen.

Och någon som vågar rycka stjärnorna i örat?

– Vad menar du?

Efter matchen mot Albanien kom varken Henrik Larsson eller Zlatan Ibrahimovic till den mixade zonen. I tider som dessa, när landslaget inte har framgång, borde väl Sveriges två största affischnamn – och lagkaptener – ställa upp, inte minst för den PR det ger er som förbund?

– Klart att jag önskar att våra spelare ska stanna till efter alla våra matcher och svara på några frågor. Men jag vet att alla inte gör det. De har ju sina rutiner från klubblag. Det är likadant i Arsenal, du kommer väl inte i kontakt med deras spelare så lätt?

Men det är ett utländskt klubblag. Här handlar det om Sveriges landslag.

– Jag hade inte hört att Zlatan inte stannade till så jag kan inte förklara varför. Men kanske hade han ett privatplan som skulle flyga honom tillbaka till Barcelona, det har han haft förr.

»Några dagar senare ringde Svennis och sa att han ville bli förbundskapten för Sverige och att han då ville ha Grip och Backe som assisterande.«

Några timmar senare var han på Stureplan och dansade.

– Jaha. Okej. Jag tar till mig den kritiken jag hör. Men när folk säger att vi är »ett slutet landslag« håller jag ändå inte med. Vi är inte mer slutna än Arsenal. Däremot är vi mer slutna än handbollslandslaget. Men de är så öppna enbart för att det är deras stora chans att vinna terräng, de måste vara öppna mot media.

Så det krävs lite motvind för att landslaget ska börja bjuda till?

– Kanske. Men vi ska bli bättre på det här, det ska vi.

Ett missat mästerskap kostar svensk fotboll minst 35 miljoner kronor. Vad innebär det konkret?

– Vi har aldrig kalkylerat med de pengarna, så budgeten minskar inte. Däremot kan vi inte dra i gång ett sånt projekt som vi gjorde tack vare vinsten från VM 2006, 30 miljoner kronor, där allt gick in i ett talangprojekt på både herr- och damsidan.

Kommer misslyckandet i kvalet att påverka vilken förbundskapten som tar över?

– Nej, vi har en budget och vi har en svensk lönenivå. Våra förbundskaptener har ingen dålig lön, de har väl en statsministerlön. Men jämför du med Capello i England så är det kaffepengar.

 

Svenska fotbollförbundets ordförande har en hektisk tid. Inte nog med att Sverige har missat sitt första mästerskap sedan 2000. Flaggskeppet Allsvenskans publiksnitt har landat runt 8 000 de senaste två åren – ett tapp sedan de goda säsongerna för några år sedan då snittet nådde en bit över 10 000 (2007). Och detta i ett läge när det ska tecknas ett nytt TV-avtal. Lars-Åke sliter hårt för att samla in feta bud från utländska och svenska bolag. Han har i dagsläget fått in ett tiotal och har goda förhoppningar om att under 2010 förhandla fram en affär som innebär att varje allsvensk klubb ska få mer än de 6,2 miljoner kronor per år de är garanterade i dag.

Den här hösten är förbundsordföranden också i allra högsta grad involverad när planeringen av den nya nationalarenan går in i nästa fas. Dessutom inträffar en rad olika incidenter som kräver akuta åtgärder. När Öis bötfälls för politiska budskap om fängslade Dawit Isaak står Lars-Åke till svars. När supportrar stormar gräsplaner manar Lars-Åke till åtgärder. Och så är det allt det vanliga: invigningar, föreläsningar, möten med sponsorer, prisutdelningar…

»Vi var i kontakt med Roy Hodgson. Men han sa tidigt att han tjänade så in i helvete mycket pengar i England att det aldrig skulle gå att lösa.«

Men framför allt diskuterar han förbundskaptensfrågan. Lars-Åkes ettriga småländska hörs överallt – han kommenterar och rättar till de spekulationer som snurrar runt i media. När en kandidat inte längre är aktuell och Lars-Åke ombeds kommentera säger han:

– Häst nummer ett är struken i lopp ett. Nu går vi vidare.

Efter två veckor övergår spekulationerna i frustration och kritik gentemot förbundet i allmänhet och Lars-Åke i synnerhet. Expressen kallar det en »såpa«, DN menar att det skötts »pinsamt« och när det kommer fram att han har träffat Erik Hamrén på ett hotellrum i Trondheim, menar Hamréns arbetsgivare i Rosenborg att Lars-Åke Lagrells tillvägagångssätt är oprofessionellt. Sportchefen Erik Hoftun ryter ifrån i media:

– Jag tycker det är otroligt respektlöst mot Rosenborg att tro att han kan komma hit och göra som han vill med vår tränare.

Den norska klubben säger att man ska anmäla Lars-Åke till Uefa.

Till slut blir trycket enormt. I början av november gör Lars-Åke något han aldrig tidigare gjort under sina 18 år som ordförande i fotbollsförbundet: han stänger av mobiltelefonen.

 

Söndagen den 8 november publicerar Dagens Nyheter en krönika av Johan Esk. Rubriken är: »Dags att avgå, Lagrell«. Sportkrönikören för Sveriges största morgontidning menar att »Hamrén-härvan« visar att Lagrell suttit för länge och att Lagrell borde ta på sig skulden för att han »aldrig hade ett stadigt, styrande grepp om frågan«. Esk använder ordet »ovärdigt« om turerna kring tillsättandet av Erik Hamrén.

– Johan Esks krönika är bara ett stycke virrvarr och nonsens, säger Lars-Åke när vi talas vid under en mellanlandning på Arlanda.

Jag märker att han har fler åsikter efter dagens artikel. Han fortsätter:

– Esk sitter hemma bakom sitt skrivbord och ska försöka vara märkvärdig gentemot sina kollegor. Han är inte ute och tar reda på verkligheten. Nej, Esk skriver snömos. Men egentligen är jag helt oberörd av det. Det går ju inte att ta honom på allvar.

Varför tror du att du har fått så mycket kritik?

– Ja du… Det har varit så mycket felaktigheter som har sagts och tryckts så… Men jag ska sammanfatta det. Vi jobbade tidigt med att kartlägga alla kandidater och fick fram några namn som stack ut direkt.

Vilka?

– Ja, de som har nämnts. Hodgson, Svennis, Baxter, Backe och Hamrén. Men redan på vårt första styrelsemöte var det ganska klart att Hamrén var favoriten hos de flesta i styrelsen. Däremot skulle vi kartlägga samtliga, vi ville veta hur de skulle svara om de fick frågan, vad de hade för löneanspråk, hur deras eventuella kontrakt med klubben såg ut. Men att Svennis var vår favorit, det är helt felaktigt.

Så Svennis blev aldrig tillfrågad?

– Så här är det. Direkt när Lasse och Roland gick ut med att de skulle avgå, då visste jag att det inte skulle ta lång tid innan Sternmarker (Sven-Göran Erikssons agent) skulle ringa. Och mycket riktigt, en dag när jag satt i bilen ringde han och sa: »Nu är han intresserad.« »Jaha«, sa jag, »men Svennis kan väl ringa mig om det är något han vill säga?« Några dagar senare ringde Svennis och sa att han ville bli förbundskapten för Sverige och att han då ville ha Grip och Backe som assisterande. »Oroa dig inte för lönen, den kommer inte att vara något bekymmer«, sa han. Han skulle undersöka med ägarna i Notts County om det gick. Jag sa att han kunde återkomma när han visste, så att vi var informerade om det ens var en möjlighet att få loss honom om vi nu bestämde oss för att satsa på honom. Det gick ett par dagar innan Svennis ringde igen, jag tror han var i Kina. Han meddelade att ägarna hade sagt nej. »Jaha«, sa jag, »det är inte mer med det.« Sedan var Svennis ett avslutat kapitel.

Och vad hade hänt om han fått tillåtelse av ägarna?

– Jag har fått känslan efteråt att han hela tiden menade att han skulle fortsätta i England samtidigt som han skulle vara förbundskapten, även om vi aldrig pratade om det. Och det hade aldrig varit intressant för oss.

Vad sa de andra kandidaterna när du pratade med dem?

– Vi var i kontakt med Roy Hodgson. Men han sa tidigt att han tjänade så in i helvete mycket pengar i England att det aldrig skulle gå att lösa. Så han ströks också tidigt. Varken Roy eller Svennis fick frågan om att bli förbundskapten, man kan mer säga att vi var nyfikna på om de ens var aktuella. Att både Roy och Svennis sedan går ut efter att vi pratat med dem och säger att de tackat nej till jobbet som förbundskapten är fel. Men de gör ju bara så för att det ser fint ut på deras CV, det fattar väl vem som helst?

Och Hasse Backe och Stuart Baxter, var ni i kontakt med dem?

– Det var Lasse Richt (chef för fotbollsenheten på förbundet) som skulle ta kontakt med Backe, men då hände allt med Erik så jag tror inte ens de pratade. Sedan hoppade han på jobbet hos Svennis i England. Med Baxter tog vi reda på att han förlängt sitt kontrakt med Finland, så det var aldrig aktuellt.

 

Lars-Åke säger att Erik Hamrén hade flera saker som talade till hans fördel. Han var svensk och kände därmed väl till fotbollen och spelarna. Han hade visat bra resultat i AIK, Örgryte, Ålborg och Rosenborg. Dessutom var han i rätt ålder – tillräckligt ung för att vara hungrig på jobbet, tillräckligt gammal för att ha hunnit samla på sig erfarenhet.

– Han har också lätt att prata med media, det är viktigt, säger Lars-Åke. Dessutom innebär jobbet att man har en del andra åtaganden, till exempel mot sponsorer. Och det är jag säker på att Hamrén kommer att klara jättebra. Och internt, med spelartruppen, där kommer det inte att vara några problem. Det finns ju redan en del spelare som haft honom i klubblag och alla är väldigt positivt inställda till honom.

Men om han nu var din och styrelsens favorit och siktet hela tiden var inställt på honom: Varför uppstod då den här »Hamrén-härvan«?

– Mycket av kritiken jag har fått har handlat om att vi inte hade förberett något namn innan Lasse avgick. Men de som säger det vill att vi ska vara ohederliga, att vi ska gå bakom ryggen på vår förbundskapten. Vi har jobbat hårt för att våra förbundskaptener ska ha känslan att vi alltid står bakom dem. Det var därför jag bad Lasse att inte säga något om att han skulle sluta förrän det var absolut nödvändigt. Hade han sagt något tidigare hade ingen i spelartruppen lyssnat på honom och all fokus från media hade legat på det.

Men det är inte bara media som kritiserat dig. Även Rosenborg hade åsikter.

– När vi hade kontaktat Hamrén första gången via telefon frågade vi om han var intresserad av att ha ett samtal med oss. Det var han. Han var noga med att han ville göra det hederligt. Så han kollade med Rosenborg om vi fick komma och hälsa på. Det fick vi, vilket Erik meddelade oss. Så jag satte mig på ett flyg till Trondheim och träffade Erik på ett hotell vid flygplatsen. Jag frågade om han var intresserad av att bli förbundskapten om han skulle få frågan. Han sa att han var intresserad. Både direkt och i framtiden.

Ställde han några frågor till dig?

– Ja, han var lite nyfiken på hur förbundskaptenen står sig i förhållande till styrelsen, vem som är ansvarig för olika frågor, vem som svarar till vem. Och så pratade vi om U21-landslaget en del, om sommarens mästerskap.

Varför gick Rosenborg i taket?

– Jag sa till Erik under vårt samtal att vi skulle kontakta Rosenborg och se vad som skulle krävas av oss ekonomiskt. När vi kommer ut från rummet står där flera fotografer och väntar. Jag var ju inte där i kriminella angelägenheter så jag ställde upp på några bilder. Sedan tog det hus i helvete. Rosenborg menade att jag hade planerat allt det här, men det var inte jag som tagit dit fotograferna.

Lars-Åke samlar sig, märkbart irriterad över rubrikerna han läst den senaste tiden. Han fortsätter:

– Dagen efter fick vi ett brev till förbundet av Rosenborg. De skrev att de förbjöd Erik att ha mer kontakt med oss och att de förbjöd oss att kontakta honom framöver. Tydligen stod det i hans kontrakt att han inte fick tala med andra men det visste inte Erik om. När han skrev på för Rosenborg var han så glad att han inte kollade finstilta klausuler. Och därför visste inte vi det heller. Men så går någon i klubben ut och säger att de ska anmäla mig till Uefa. Det är ju helt åt skogen fel. Skulle man nu anmäla mig så är det ju till Fifa. Vi försökte ändå förhandla om rätten att få prata med Erik men de motsatte sig väldigt hårt. Så då bestämde vi oss för att respektera deras beslut och lägga ner allt. Vi var ändå så otroligt långt ifrån varandra. Då var det bara att börja om från början igen.

Hade ni andra alternativ då?

– Vi hade några namn som jag inte vill avslöja, det känns ointressant nu. Men när jag hade funderat över situationen ett tag så sa jag till de andra i styrelsen att »det här är åt helvete egentligen – vi vill ha Erik, Erik vill hit och så går det inte att lösa«. Vi funderade på om vi skulle vänta ut Eriks kontrakt med Rosenborg till 2010, men det var ingen bra idé. Förbundskaptensfrågan är en viktig angelägenhet för många i Sverige, så alternativet att ta in någon temporär lösning tills Erik kom loss från Rosenborg nästa år, det var inte aktuellt.

Vad var Hamréns reaktion?

– Han var besviken. Nu spekulerar jag bara men när Erik insåg hur mycket Rosenborg begärde för honom, då blev han förbannad på klubben. Det var det som satte allt i rullning på nytt. Rosenborg insåg kanske att de inte kunde ha en tränare som var missnöjd. Du vet, ska man vara helt ärlig så handlar det väl om två saker: dels ville givetvis inte Rosenborg bli av med sin tränare, det accepterar jag, dels ville de väl ha så in i helvetes mycket pengar om de nu tvingades släppa honom. De var väldigt medvetna om klausulen i Eriks avtal och trodde nog inte att det skulle bli sådan uppmärksamhet som det blev. De räknade inte med att det skulle dyka upp massor med fotografer i Trondheim.

Det är inte bara Johan Esk och andra krönikörer som har kritiserat dig. Även Malmö FF:s ordförande Bengt Madsen ansåg att du gick bakom ryggen på Rosenborg. 

– Jag ska inte gå så lågt som Bengt gjorde och kasta skit så att alla kan se det. Men jag kan säga att jag är fundersam till anledningen varför han gjorde så här. Vad är syftet att han går ut så där i media? Kanske finns det en dold agenda? Vad jag kan garantera är att jag aldrig har gått bakom ryggen på Rosenborg och att allt har skötts som det ska. Om folk säger att tre veckor är lång tid för att hitta en ny förbundskapten, ja då undrar jag vad man har för verklighetsuppfattning. Tre veckor för en chefsrekrytering, som dessutom är en av de tyngsta posterna vi har i Sverige, det tycker jag är blixtsnabbt.

Vilka spelare har ni varit i kontakt med för att rådfråga om olika förbundskaptener?

– Lars Richt, som jobbat mycket närmare spelarna än jag, har skött det där. Jag ringde Zlatan eftersom han har varit lagkapten på slutet. Inte för att han ska bestämma något, det ansvaret är inte hans, däremot ville vi att han skulle vara delaktig i informationen och hållas uppdaterad.

Blev han glad av att höra att Hamrén var favoriten?

– Han sa mest att han tyckte det var bra att han blev informerad. Han var varken positiv eller negativ. Sedan ringde jag en gång till men då svarade han inte så jag pratade in ett meddelande och berättade att det i princip var klart med Erik.

Hörde han av sig?

– Nej, men det förväntade jag mig inte.

Hade du gjort något annorlunda om du fick göra om det här?

– Jag tycker man kan säga så här: Erik var den som stack ut från början när vi diskuterade de olika namnen. Tre veckor senare är allt klart. Man får räkna med att det skrivs och spekuleras så mycket som det har gjort. Det visar att fotbollen engagerar. Däremot kan man önska att många sökte upp fakta innan de tyckte till. Men jag är van, jag har varit med ett tag.

Stör det inte att du inte får något beröm för att du faktiskt fick din man?

– Det är inte bara jag som har jobbat hårt, det har hela styrelsen gjort. Men vi räknar inte med beröm, vi vet ju hur det fungerar. Att jag får kritik, det får jag ta. Jag är ansiktet utåt.

Du har suttit som ordförande i 18 år, du är 69 år gammal och du jobbar mer än de flesta. Hur länge orkar du med det här?

– Jag har alltid sagt att jag håller på så länge jag har hälsan. Jag är så tacksam för vad mitt jobb har gett mig under åren och kommer att fortsätta så länge man vill ha mig kvar. Det är nog få som är beredda att lägga ner så mycket tid som jag gör, det vågar jag nästan lova. Det är också få som har den erfarenheten jag har, jag har ju varit med bra länge nu, så den grund jag står på är nog inte så dum alltid. Men jag är vald till mars, då får vi se vad som händer. Det är ju fritt fram för vem som helst att ställa upp. Till och med Johan Esk om han tror att han kan göra jobbet bättre. Men det tror inte jag.