Iván Óbolo

– I natt jag drömde nååågot som jag ofta drööömt förut. Jag drömde vi tog SM-guld, och Djuuurgår’n ååååkte ut.«

Det är två dagar innan transferfönstret stänger. AIK tar emot Trelleborg på Råsunda och på läktaren är förhoppningarna om SM-guld uppblandade med oro. I en artikel på aikbloggen.se inför matchen stod: »Eftersom det här mycket väl kan vara sista gången vi ser Iván Óbolo på Råsunda så bör vi verkligen ta chansen att njuta av hans smokinglir, för om han försvinner kommer det dröja länge innan vi får se en spelare av den kalibern i AIK igen.«

Matchen mot Trelleborg är på många sätt typisk för Solnalaget 2009 – stort spelövertag men förtvivlat svårt att få bollen i mål. I den 63:e minuten dribblar Martin Mutumba vid höger långsida. Han vänder om och spelar bakåt till nyförvärvet Antônio Flávio. Brasseanfallaren väggar med Bojan Djordjic, får tillbaka bollen och avancerar mot straffområdet, innan han släpper den till Dulee Johnson. Mittfältaren tar sig med snabba steg framåt och är helt ensam.

– SKJUUUUT! ropar publiken.

Johnson avlossar en tåfjutt med vänstern – i nättaket. Framför mål jublar Iván Óbolo. Hans löpning drog med sig två Trelleborgsbackar och öppnade luckan för Johnson. Det är ändå ingen av argentinarens bättre matcher, men som vanligt har han kombinerat smarta skarvningar och fina passningar med självuppoffrande slit för laget.

– AR-GEN-TINA. AR-GEN-TINA. AR-GEN-TINA, hörs från Norra Stå när Iván Óbolo går över planen efter 1-0-segern.

Anfallaren vinkar till publiken. Han får syn på en banderoll på västra långsidan: »IVAN QUEDARSE! TU CASA ESTA AQUI!« står det skrivet med svarta handmålade bokstäver mot gul botten. Grammatiken är lite svajig men budskapet solklart: »Stanna Iván, ditt hem är här.« Spelaren springer ut och kramar om de två männen som håller upp banderollen.

Det ser ut som ett sista farväl. Ryktena säger att lag från Danmark, Norge och Holland ska komma med bud på honom. I spelargången svarar AIK:s sportchef Björn Wesström på journalisternas frågor.

– Det finns intresse, men vi har inte fått några bud ännu.

Sedan ler han pillemariskt och tillägger:

– Jag kommer att ha telefonen på i helgen.

 

Tisdag förmiddag, tre dagar senare. På AIK:s träningsanläggning Karlberg klamrar sig de sista resterna av sommaren kvar. Svettiga spelare lämnar gräset. En efter en kommer de släntrande genom militärområdet som ligger mellan planen och klubbhuset, bärande på koner och bollar. Sist av alla kommer Iván Óbolo – med en flaska Taittinger Brut Réserve under högerarmen.

– Jag fick den av en supporter, förklarar han.

Iván Óbolo är kvar och han har fått en flaska skumpa som tack. Det blev ingen försäljning av lagets stjärna innan transferfönstret stängde – ett trendbrott efter att Derek Boateng, Wilton Figueiredo och Dulee Johnson sålts somrarna 2006, 2007 och 2008. Vi vandrar småpratande mot klubbhuset, men hinner inte många steg innan en röst hörs från skyn:

– Iván! Stannar du nu eller?

Vi vänder blicken uppåt där en vaktmästare står på en stege.

– Ja, jag stannar, svarar Iván Óbolo leende.

Jag frågar om det varit mycket kommentarer och frågor den senaste tiden.

– Jo, ganska många, suckar han.

Iván Óbolo är 28 år. Om han någon gång ska skriva på för ett lag i en större liga hade sommaren 2009 varit ett bra tillfälle. Jag har svårt att avgöra om det finns någon besvikelse i argentinarens ögon. Vi sätter oss på en bänk i solen.

Ditt kontrakt med AIK går ut nästa sommar. Pratar ni om en förlängning?

– Nej, vi har inte pratat alls. I går stängdes transferfönstret, och innan dess snackades det mycket om en transfer i tidningarna. Än så länge har det inte sagts något om ett nytt kontrakt.

Vill du ha ett nytt kontrakt med AIK eller vill du gå som Bosman?

– Min dröm är att spela i Champions League eller Europa League. Det skulle jag ju kunna göra även med AIK.

Men i år lyckades inget svenskt lag ta sig till varken Europa League eller Champions League.

– Som jag ser det kan den svenska fotbollen fortfarande utvecklas väldigt mycket. Allsvenskan skulle kunna vara en stor liga i Europa. Det krävs att vissa saker förändras för att det ska bli bättre. En av dem är skattefrågan. Det borde gå att hitta en överenskommelse mellan klubbarna, fotbollsförbundet och Skatteverket som de har gjort i Danmark. Där betalar spelarna mindre skatt under de första tre åren. Då skulle spelarna tjäna mer pengar, och inte behöva flytta från Sverige till Danmark eller Norge – ligor som är ungefär på samma nivå.

Är det stor skillnad ekonomiskt mellan argentinska och svenska lag?

–  I Argentina är fotbollen en enormt viktig del av livet. Vi har haft proffsfotboll väldigt länge. Jag vet inte hur många år spelarna i Sverige har varit proffs, men som jag har förstått det är det inte så många. Jag vet inte vilket lag som betalar bäst här i Sverige? Malmö har jag hört betalar höga löner – men River och Boca, som är de största lagen i Argentina, betalar betydligt bättre. Även i medelstora lag tjänar man bättre än här, på grund av skatten. Här betalar man 50  procent, i Argentina bara 21.

»Det var otroligt, när jag kom upp i A-laget fanns många av de spelarna som hade blivit världsmästare och vunnit Copa Libertadores kvar. Chilavert var där.«

Vilken nivå håller svensk fotboll?

– Jag tycker att den är hög. Det visade Elfsborg häromsistens när de slog Lazio. Självklart finns det fortfarande en skillnad mot Europa, mot Italien och Spanien. Men får man möta de lagen mer regelbundet så tror jag att man … kanske inte kommer att bli lika bra som de, men åtminstone närma sig. Svenska spelare köps av lag från Tyskland, England och Italien hela tiden. Hade inte fotbollen i Sverige hållit en bra nivå hade det inte hänt. Jag tycker man borde ändra på säsongsstarten. Visst är det väldigt kallt i december och januari, men man borde kunna ha tak på arenorna eller ha uppvärmda planer så att man kan spela Allsvenskan samtidigt som ligorna i resten av Europa. Det skulle vara en viktig förändring.

Varför då?

– Det är inte bra att lagen tappar sina bästa spelare efter halva mästerskapet, det händer varje år. Men också för att förbättra chanserna i Champions League, som ju spelas under vintern. Här är det semester i december och försäsong i januari och februari. Det är svårt att kombinera med Champions League-spel. Nu när reglerna har ändrats så att det ska bli lättare för lag från mindre ligor att ta sig dit tycker jag att det vore rätt av svensk fotboll att satsa på det här.

För två år sedan sålde AIK Wilton Figueiredo, en vecka efter transferdeadline …

– Det är det jag menar. När jag och Lucas (Valdemarín) kom till AIK låg inte laget så bra till. På några få matcher tog vi oss upp till andraplatsen. Wilton gjorde många mål, och vi tog oss till den avgörande kvalomgången för att få spela i Uefacupens gruppspel. Vi hade verkligen haft bra chanser att gå dit och att bli svenska mästare om Wilton hade stannat. Det var tufft när han lämnade.

Och det är därför fansen är så glada i dag.

– Ja, en del av dem. Det här var väldigt trevligt, säger Iván och tittar på champagneflaskan.

 

Iváns fotbollskarriär har mest handlat om lånekontrakt. Trots att han är 28 år har han faktiskt aldrig spelat A-lagsfotboll en längre sammanhängande tid i samma klubb än han har gjort i AIK, dit han kom i juli 2007.

Han växte upp i Arroyito, ett litet samhälle i den argentinska provinsen Córdoba. Pappan var revisor och mamman hemmafru. Familjen var inte fattig, men fick vända på slantarna för att klara sig. När Iván var 14 år gammal ville storklubben Boca Juniors att han skulle flytta de 55 milen till Buenos Aires. Han bytte en sömnig småstad mot en metropol med 15 miljoner invånare, och familjens trygga famn mot ett internat med ungdomar han inte kände. När han väl började känna sig hemmastadd efter ett år i Boca Juniors fick han beskedet att klubben inte tänkte satsa på honom.

Pappa Miguel ordnade då provspel för ett annat Buenos Aires-lag: Vélez Sarsfield. Klubben hade några år tidigare korats till världens bästa, då de vann Interkontinentalcupen mot Milan i Japan. Efter två veckors träning fick Iván ett ungdomskontrakt.

Två år senare debuterade han för Vélez i Argentinas högstaliga, 17 år gammal.

– Det var otroligt, när jag kom upp i A-laget fanns många av de spelarna som hade blivit världsmästare och vunnit Copa Libertadores kvar. Chilavert var där. Det var stort att spela och träna med dem. Än i dag tror jag knappt att det är sant allt jag får vara med om.

Det måste ha varit stort att bli värvad av Boca också, som ung kille?

– För mig var det en dröm som gick i uppfyllelse och en väldigt fin upplevelse. Att som 14-åring få komma dit, se A-lagsspelarna. Under den tiden spelade Maradona i Boca. Det var… vackert.

Träffade du honom?

– Ja, på träningar och under matcher. På matcherna var vi smågrabbar bollkallar. Så jag har foton med Diego där hemma. Un grande.

2001 togs Iván ut i Argentinas U20-landslag och fick spela Sydamerikanska mästerskapen i Ecuador. När det blev dags för U20-VM på hemmaplan petades han ur truppen av Javier Saviola, den spelare som sedan blev turneringens stora stjärna och skyttekung.

Efter två år i Vélez A-lag kom en ny tränare som lånade ut Iván till Belgrano de Córdoba – klubben som han och hela hans familj är supportrar till. Iván trivdes i Belgrano men efter ett år var det dags att återvända till Vélez. Därifrån lånades han ut på nytt – till Piacenza i italienska Serie A. Han hade inte ens fyllt 20 och var mest tänkt som en backup för de ordinarie anfallarna. Det blev tio matcher i Italien innan han efter ett år återvände till Vélez. Där fick han till en början spela, men efter en vristskada tog lånekarusellen ny fart: först Lanús, sedan Burgos i spanska tredjedivisionen. När kontraktet med Vélez gick ut 2006 skrev Iván på för Arsenal de Sarandí.

Det var där AIK:s dåvarande sportchef Ola Andersson och Sydamerikascouten Terje Liverød såg honom för första gången. Andersson blev förtjust i anfallaren men trodde inte att AIK skulle ha råd att köpa honom.

När säsongen i Sverige startade våren 2007 fungerade inte AIK:s anfallsspel över huvud taget. Ola Andersson åkte tillbaka till Argentina tillsammans med tränaren Rikard Norling. Utöver Iván studerade de lagkamraten Lucas Valdemarín. Norling och Andersson gillade vad de såg, och insåg dessutom att de med hjälp av pengar från AIK:s riskkapitalbolag Agent 03 faktiskt skulle ha råd att värva båda två. De träffade argentinarna – ett möte som Iván beskriver som »väldigt viktigt« för hans beslut att skriva på för AIK.

– Allt gick väldigt snabbt, säger han. Säsongen i Argentina tog slut och redan nästa vecka skulle vi åka till Sverige. Så det var inte mycket tid för att bestämma sig. Men jag hade pratat med Rikard och med Ola, de hade berättat lite om hur fotbollen var i Sverige, hur livet var där, att vi skulle kvalspela till Uefacupen och att AIK hade en bra trupp. De lämnade ett bud till klubben och gav oss ett kontraktsförslag. Jag och Lucas tyckte att det verkade bra så vi bestämde oss för att komma hit. Beslutet var mycket enklare att ta eftersom jag skulle åka med en kompis som Lucas.

Efter några få träningar fick argentinarna spela från start. Iván Óbolo gjorde mål direkt.

 

Jag hänger med till hans kvarter i Solna. När vi går gatan fram hälsar han glatt på alla restaurang- och butiksägare längs vägen. Här har han bott sedan han anlände till Sverige. Den första tiden delade han och Valdemarín bostad – en lägenhet som Djurgårdens huliganer hade koll på. Dagen före höstderbyt mot AIK 2007 tog sig några av dem in i trappuppgången och sprayade en förolämpning på spanska till »Obola«. Innan de flydde fältet lämnade de en rökgranat i trappuppgången, vilket skrämde upp grannar och jagade igång kvällspressen. Rubriken i Expressen löd: »BOMB-DRAMAT. AIK-stjärnor attackerade inför derbyt: ›Det är jätteallvarligt.‹« Tidningen skrev att fyra brandbilar och tre ambulanser snabbt var på plats.

Över en tallrik pasta på ett stamställe berättar Iván om »huliganattacken«.

– Vi var i lägenheten och klockan var kanske nio eller tio på kvällen när en polisman ringde på. Strax därefter kom Kenny Pavey, av någon anledning. Jag och Lucas hade inte märkt att det hade hänt något. Någon hade målat något på väggen. I Argentina kan det hända betydligt värre saker. Där kan de ge sig på din familj.

Har du varit med om något sådant under din karriär?

– Det har hänt att los barrabravas, de mest hårdföra supportarna, kommit för att prata med mig och andra spelare. Det brukar hända inför säsongen eller om laget går dåligt.

Vad säger de?

– De brukar be om hjälp till resor, de behöver pengar till bussbiljetter till bortamatcher. Sådana saker.

Får de pengar?

– Ja, vi spelare brukar göra en liten insamling, så att de ska kunna resa. Man försöker hjälpa dem, de är ju supportrar.

Kände du dig hotad av dem?

– Nej, nej. Det är bra personer. De har inte så mycket pengar för att kunna resa, så vi försöker hjälpa dem. När laget går dåligt kommer de och säger att vi behöver poäng, då är situationen lite mer spänd. Andra gånger kan de komma och be om hjälp med att köpa mediciner till sina familjer, vi brukar försöka hjälpa dem.

Men det är väl rätt mycket våld runt den argentinska fotbollen.

– Jo, det är det. Inte minst mellan supportar till samma lag. De gör upp om vem som ska bestämma. För att de gillar att slåss – de är väldigt fanatiska. Men att vara fanatisk supporter är en sak, att ta till våld är en annan. Det borde inte förekomma.

Blir fotbollen ännu viktigare för dem som är väldigt fattiga, som ett av få glädjeämnen i livet?

– Helt klart. Det är därför fotbollen är så viktig i Argentina, för hela samhället. Även om ekonomin går dåligt så blir supportarna glada när de går till stadion och deras lag vinner. Bara att gå dit gör att de får något annat att tänka på än problemen där hemma.

När Iván Óbolo var utlånad till Belgrano de Córdoba 2001 drabbades Argentina av en förödande bankkris och många argentinare förlorade större delen av sina besparingar. Belgrano de Cordóba hade inte längre råd att betala sina spelare.

– Vi gick åtta månader utan att få ut vår lön. Landet låg riktigt illa till. Varje provins skapade sin egen valuta. I Cordóba hette den lecor. Vi fick ut en liten del av vår lön i den, men den kunde man bara betala med i livsmedelsbutikerna. Behövde du gå till apoteket eller tanka bilen kunde man inte betala med lecor.

Fick ni er lön till slut?

– Ja, med tiden. Under de följande sex åren betalade de av lite åt gången.

Var det inte svårt att överleva utan lön?

– Jag var själv, hade inte fru och barn, men jag hade lagkamrater som hade det riktigt svårt. De kunde inte betala hyran, elen stängdes av för dem, sådana saker. Det var en tuff tid. Många människor lämnade Argentina. När jag åkte till Italien minns jag att flygplatsen var överfull med ungdomar, som alla skulle söka sig en framtid i andra länder. Det var en hemsk situation i Argentina.

 

De bästa importerna brukar hyllas för att de bidrar med förmågor som är svåra att hitta hos svenska spelare – som teknik, vassa avslut och blick för spelet. Allt det stämmer in på Iván Óbolo. Det som skiljer ut argentinaren är att han också besitter klassiska slitvargsegenskaper. När han i matchen mot Kalmar den 23 augusti fick ett jack i huvudet och tvingades gå av i den 78:e minuten, hade han spelat 50 raka allsvenska matcher utan att bli utbytt. Sedan Mikael Stahre blev AIK:s tränare i november förra året har Iván bara missat 15 minuter av en träning. Då hade anfallaren en känning i en muskel och Stahre fick tvinga honom av träningsplanen.

– Iván har levererat från första sekunden i AIK, säger Stahre. Han är en oerhört professionell fotbollsspelare som är väldigt lojal mot sin arbetsgivare. Han är spelintelligent och han jobbar väldigt hårt för laget – med hög kvalitet. Han gör även andra spelare bra.

En spelare som blev uppenbart bättre vid Iván Obolós ankomst var Wilton Figueiredo. Före Iván var han en utskälld anfallare som brände lägen, efter Iván en spelare på god väg att föra AIK mot SM-guld. Och nu i Malmö FF har Figueiredo, utan argentinaren vid sin sida, haft svårt att övertyga.

– Óbolo är lagets största stjärna – ändå är det alltid han som har den svettigaste tröjan när matchen är slut, förklarar AIK:s tidigare sportchef Ola Andersson.

Varför har då inga större klubbar valt att köpa anfallaren? Tidigt i somras blev Iván Óbolo kontaktad av agenten Patrick Mörk. Mörk förklarade att han hade hört att AIK ville sälja Iván, och att han nog skulle kunna hitta en klubb åt argentinaren. Iván kände inte till Mörk, men fick bra referenser när han pratade med andra spelare och skrev därför kontrakt med agenten för juni månad – med avsikten att sedan gå tillbaka till sin ordinarie agent Cristian Bragarnik, som han haft genom hela karriären, och som han ser som en god vän.

»För många som slutar med fotbollen är det som att något saknas dem. Jag har många kompisar i Argentina som är före detta fotbollsspelare och säger att de känner en stor tomhet.«

När transferfönstret stängde hade Iván gjort sju mål och stått för fem målgivande passningar – och därmed varit starkt bidragande till ungefär hälften av AIK:s mål så långt.

Ändå blev inte Óbolo såld.

Att Iván redan har spelat i Italien och Spanien utan att lyckas kan spela in. När jag pratar med Patrick Mörk – som numera inte längre är argentinarens agent  – menar han att Iváns mångsidighet paradoxalt nog också kan ligga honom i fatet:

– Att Iván kan användas både som nummer nio och en som ligger strax bakom anfallarna är ju otroligt bra för AIK, men det betyder också att han är svårare att etikettera som spelare. Klubbar söker ofta antingen en utpräglad målskytt eller en utpräglad spelfördelare.

Med andra ord: den uppoffrande spelstilen, som fansen och tränarna älskar, kan ha varit en nackdel rent karriärmässigt. Flera av hans kompisar från förr spelar redan i europeiska storklubbar. I vintras var Iván på grillfest hemma hos Nicolas Burdisso (nu utlånad från Inter till Roma) i Burdissos hemby inte långt från Arroyito. Förra året åkte han och hälsade på Hugo Campagnaro (numera i Napoli) i Genua.

 

Iván Óbolo ler, och säger att han är »väldigt tacksam« mot alla som säger att han är en av Allsvenskans bästa spelare.

– Men det verkar inte stämma, för ingen köper mig.

Vi sitter kvar på restaurangen, lunchrusningen är över. Iván fortsätter:

– Nej, jag skojar bara. Jag tycker det är hedrande om folk säger att jag är en av de bästa spelarna. Men en anfallare ska alltid göra mål.

Du hade inget jättehögt målsnitt i Argentina heller.

– Om jag får spela alla matcher, som jag får göra här i AIK, så gör jag åtminstone nio-tio mål i serien. Elva kanske. Men jag har aldrig gjort 25 mål under en säsong, som Eto’o och de andra stora anfallarna. Jag hoppas ju att jag en dag kan göra fler mål. Det vill jag verkligen, och jag jobbar på det – jag vill alltid bli bättre. Men det är inte så lätt.

Du har aldrig funderat på att ändra spelstil och bli mer av en Eto’o-typ?

– Det hänger på sättet som laget spelar. Jag ligger lite lägre i banan. Och det hänger på motståndarna också. Vi i AIK spelar 4-4-2. När motståndarna har ett femmannamittfält blir den femte obevakad. En anfallare måste gå ner och hjälpa till. Så är det kanske inte för Eto’o i Barcelona eller Inter. Men även Eto’o gick ner i planen en del förra säsongen med sin försvarare. Det beror på laget, det behövs oftast att man jobbar för laget, hjälper mittfältarna. Det är viktigt.

Kollar du mycket på internationell fotboll?

– Jo, det gör jag. Jag tror att det är viktigt att se andra spelare och försöka lära sig något av dem. Tidigare spelade Batistuta och Crespo i det argentinska landslaget. Det var fantastiskt att titta på dem: hur de rörde sig, hur de tog sig förbi sina försvarare. Crespo var ingen särskilt snabb spelare, men han blev alltid ensam med bollen. Han kanske kom ensam med sin försvarare två gånger per match och gjorde ett mål. Att se sådana saker lär man sig mycket av. Och Batistuta – vad bra han rörde sig! Han var väldigt stark och hade grymma avslut, men hans löpningar bidrog också mycket till att han var så bra. Man lär sig av allt sådant.

 

I maj förmedlade Iván Óbolos agent Cristian Bragarnik ett bud från den argentinska klubben Colón de Santa Fé till AIK, som dock tyckte att det var för lågt för att ens diskutera. Jag frågar hur han ställde sig till budet. Lockade det att återvända till Argentina? Han drar på svaret: å ena sidan längtar han hem till familjen, å andra sidan vet han att åren går och att möjligheterna att avsevärt förbättra ekonomin blir färre. Han skickar regelbundet hem pengar till sina föräldrar.

– Jag lämnade mitt hem när jag var 14 år gammal för att spela fotboll i Buenos Aires, säger han. Nu är jag 28, så halva livet har jag levt utan mina föräldrar. Tids nog ska jag återvända och vara med dem och njuta av deras sällskap under en tid.

Han berättar om hemstaden Arroyito, »en stor by eller en liten stad« med 25 000 invånare.

– Det är ganska stillsamt där, inte så många restauranger. Det finns inte så mycket att göra, det finns bara en bio. Men jag föddes där, har alla mina kompisar där, jag gick i skolan där. Jag har mina föräldrar och mina syskon, som jag saknar och älskar mycket, där. Jag åker alltid dit när jag har en längre ledighet, då är jag där hela månaden med dem.

Har du någon tanke på vad du vill göra när du lägger av med fotbollen?

– Nej, inte ännu. Jag måste avsluta mina studier.

Vad då för studier?

– Jag måste gå klart gymnasiet. När jag åkte jag till Buenos Aires som 14-åring var jag ganska lat när det kom till att gå i skolan och att plugga. Jag var inte alltid där. Så först ska jag avsluta det, sedan får vi se.

Ska du fortsätta jobba inom fotbollen?

– Jag skulle kunna träna byns lag men det skulle inte vara någon lysande karriär. Jag vet inte ens om han som är tränare nu får betalt. Och den dagen jag slutar spela fotboll behöver jag jobba för att kunna försörja min familj. Med fotbollen så är man borta varje helg då det är matcher. På helgerna skulle jag vilja vara hemma med min familj.

Är du inte rädd att det är för lugnt och stillsamt att bo i Arroyito efter att du varit ute i den stora världen i en massa år?

– Visst händer det ibland när jag är på semester där att jag känner… jag är ju inte van vid den rytm som livet har där … det kan bli lite långtråkigt. Jag hoppas att det inte blir så. För många som slutar med fotbollen är det som att något saknas dem. Jag har många kompisar i Argentina som är före detta fotbollsspelare och säger att de känner en stor tomhet. De saknar att resa, spela matcher, vara med laget, omklädningsrummet, träningarna … Jag hoppas att det inte blir så för mig.

Hur känns det nu då? Är det skönt att veta var du ska spela resten av säsongen?

– Ja, men jag har varit lugn hela tiden. Jag visste att allt som kunde hända skulle vara positivt. Skulle jag bli kvar i AIK skulle det vara positivt, för jag har alltid velat stanna här. Laget leder serien, vi är i final i Svenska cupen. Om de skulle ha sålt mig, hade det varit för att de behövde pengar, så då skulle det vara bra för AIK. För min del hade det också varit ekonomiskt gynnsamt att hamna i en bra liga.

Du har redan flyttat några gånger under din karriär.

– Jo, jag är rätt less på det. Nu när jag är här och trivs bra och har hunnit vänja mig vid livet i Sverige – att flytta igen skulle vara lite jobbigt. Men visst, jag vet att jag inte har så många år kvar i karriären och att jag behöver tjäna pengar nu för att inte behöva oroa mig så mycket i framtiden.

Nu fick du i alla fall en champagneflaska …

– Det är sådana saker som gör att jag får mycket större lust att stanna kvar här: kärleken som jag hela tiden får från folket. Vi fotbollsspelare tänker ofta på det ekonomiska. Men den värme som man får av folk är värd mer än alla pengar i världen.