Samma stad men nya tider

På Tyska torget händer absolut ingenting. Rådhuset tronar tyst och stumt med stängda och låsta portar. Hedvigs kyrka ser lika övergiven ut. Jag står ensam på ett torg i Sveriges tionde största stad, ett torg jag stått på många gånger förut, men aldrig tidigare har jag upptäckt den här bronsplaketten på Rådhusets fasad. Jag läser: »Norrköping ödelades av fiender 1567 och 1719. Av eld 1655. Staden har ofta härjats av eld och flod. Alltid har han dock likt en Fågel Fenix med större fägring och styrka förnyat sig ur elden och askan.«

Det låter som stadens fotbollslag. Särskilt den här sensommarkvällen i slutet av augusti då IFK Norrköping har hela sex poäng ner till Degerfors på kvalplats, och en match mindre spelad. Å andra sidan: IFK har sjabblat bort bra lägen förut. För knappt tre år sedan firade tusentals Norrköpingsbor just här på Tyska torget, med Rådhuset som fond, allsvenskt avancemang. De var stolta, en ny era hade äntligen inletts, och en klubbrepresentant förkunnade några månader senare på den allsvenska upptaktsträffen att »vi har ett lag som slutar sämst fyra, kanske kan det till och med bli guld«. Ytterligare ett drygt halvår senare stod man med ett dystert facit i handen: varken spelarmaterialet eller organisationen höll måttet och det som var tänkt att bli en fotbollens eriksgata blev knappt ens en parentes i den stolta klubbhistorien.

Nu väntar detta öde torg på ännu ett firande. Och den här gången är det verkligen annorlunda. Det påstår alla jag pratar med. De säger att IFK Norrköping insett att man inte längre är en storklubb. De säger att »visst, vi är optimistiska och tror på vad vi gör men vi är också ödmjuka«. De säger att det inte går att jämföra klubben nu med klubben då. Norrköping, som alltid »med större fägring och styrka förnyat sig«. En hel stad drömmer om en ny storhetstid. Är den tiden nu?

 

Jag lämnade Norrköping för 16 år sedan, efter fyra säsonger i den vita tröjan, och jag tittade inte bakåt. Ändå är det som om den här stan aldrig lämnat mig.

Jag greppar tag i min cykel och trampar söderut från Tyska torget längs Drottninggatan och det mesta känns oroväckande bekant. Jag undviker vant spårvagnsspåren på min väg förbi Vaxkupan, stans enda riktiga skivaffär och en av få platser där man fortfarande tror på kraften i ett välriktat distat ackord. Jag cyklar vidare förbi klocktornet i Olai park, förbi Gamla torget där jag bodde en gång och skoaffären där morsan jobbar. Jag gör en olaglig u-sväng, tillbaka upp på Drottninggatan och längs den långa och ledsna betonggrå raden med shoppinggallerior. Uppe vid St Persgatan är allt grönt och vitt, Norrköpingsfansen spelar just i dag i numerärt underläge och håller sig på behörigt avstånd från invaderande Hammarbysupportrar. Jag zick-zackar genom folkmassan och svänger höger på Södra Promenaden, den Ulf Lundell sjöng att han gick på, och än i dag står Halvars kiosk där den alltid gjort, även om de läroverksflickor Lundell skänkte ett förstulet ögonkast inte längre är kvar.

Jag passerar Norrköpingsbor på väg till match och får minnesbilder av svartvita foton från förr – ett myller av män och kvinnor i kepsar och hattar, ett myller som sträckte sig från där biblioteket nu står och hela vägen fram till grindarna. På den gamla goda tiden. Jag korsar Kungsgatan och ser i ögonvrån huset där Jonny Rödlund bodde. Han hade ett biljardbord i vardagsrummet.

När jag parkerar cykeln bredvid ett tjugotal andra, nickar åt vakten och tar plats inne på Idrottsparkens läktare är det som om tiden har stått still. Och jag känner samma känsla som alltid när jag är här: allt är bekant men ändå på något vis främmande. En del av mig är härifrån. Mina föräldrar återvände till Norrköping för några år sedan eftersom det är här de har sina rötter. Jag har mina rötter någon annanstans men vet inte riktigt var. Det känns lite sorgligt. Som om jag borde känna mer för den här platsen men inte kan.

 

Eftermiddagen därpå vandrar tränaren Göran Bergort runt på planen och samlar in koner. Han har ett brett leende på läpparna. De spelare som inte fick bidra till segern mot Hammarby dagen före har lättare att hålla sig för skratt. Gamle mittfältaren Magnus Samuelsson – som spelade i laget så sent som förra säsongen och nu har titeln individuell tränare – har beordrat konditionsträning medan startelvan mot Hammarby redan är inne i omklädningsrummet efter ett lätt pass. Rehabtränaren Michael Hansson, som också han tidigare spelat i klubben – en vindsnabb högerback som gjorde några landskamper – kör anpassad träning med de skadade spelarna. Även Michael själv är skadad.

– En division fem-match, säger han lakoniskt och skakar på huvudet. Jävla ungar, de vet ju så klart vem man är och trycker på lite extra. Korsbandet är nog av.

Han rycker på axlarna och säger att han ändå spelade vidare en halvtimme.

Efter gårdagens 1–0-seger har IFK drygat ut ledningen i Superettan och de normalt så skeptiska lokaltidningarna förnimmer redan en »doft av Allsvenskan«. Östgöta Correspondenten skriver att »IFK har något stort på gång« och hyllar lagledningen för att den ingjutit mod i spelarna och fått dem att våga hålla i bollen. När tidningen Folkbladet några dagar tidigare intervjuade klubbens ordförande Peter Hunt talade han om kontinuitet som nyckeln till framgången, även om han medgav att det inte hade varit självklart att behålla tränare Göran Bergort efter förra säsongens misslyckande: »Men jag tycker inte att man bara ska byta för bytandets skull och det har visat sig vara rätt.«

När jag kliver in i tränarrummet efter passet sitter Göran Bergort vid sitt skrivbord och fingrar på sin mobiltelefon. Liksom medarbetarna i tränar- och ledarstaben har även han en bakgrund som spelare i klubben. Efter spel i Falu BS och Brage kom han 1991 till IFK Norrköping, samma år som jag. Som tränare är han oprövad. Innan han anställdes av IFK inför förra säsongen ansvarade han för Ringarums IF i division fyra.

– Här är facit, säger Bergort och visar upp en tjock pärm. Här finns varenda träning sen vi körde i gång. Går det vägen så är det bara att plocka fram den igen nästa år och göra exakt likadant.

Anfallaren Bruno Santos släntrar in och ber att få låna datorn. Han vill ha hjälp med att fixa ett boendeparkeringstillstånd. Det tar bara någon minut, Santos kan inte den egna bilens registreringsnummer och får logga ut igen. Bergort skrattar och ger mig en menande blick om »dagens fotbollsspelare«. Jag berömmer honom för gårdagens spel mot Hammarby och frågar om avancemanget är klart nu. Han tittar allvarligt på mig:

– Nej, det är långt kvar men poängen i går var viktiga.

Sedan kan han inte hålla sig utan spricker upp i ett stort leende.

 

När en Norrköpingsbo talar om stadens bästa fotbollslag så säger han eller hon – på omisskänlig dialekt naturligtvis – »IFK«. Inte Norrköping. Och detta IFK har skämt bort sin stad. Fjärde plats i maratontabellen och tolv allsvenska guldmedaljer talar ett tydligt språk.

Den första storhetstiden inleddes mitt under andra världskriget då Torsten Johansson och Carl Elis »Nalle« Halldén började dammsuga Sverige på talanger. Ledarduons förmåga att hitta storspelare på landsbygden gav föreningen smeknamnet »Snoka«. Under tränaren Lajos Czeisler ledning fick man – tack vare alla framgångar under andra halvan av 40-talet – snart ett smeknamn till: »Guldköping«. Efter det svenska OS-guldet 1948 i London försvann stjärnorna Gunnar Nordahl och Nils Liedholm till proffsäventyr i AC Milan men det dröjde bara några år innan de nya spelarna – däribland Bengt »Julle« Gustafsson, Bengt »Zamora« Nyholm, Henry Källgren och Åke »Bajdoff« Johansson – lyfte IFK till topplaceringar igen. Mellan 1956 och 1963 tog laget fyra guld och placerade sig aldrig sämre än tvåa i allsvenskan.

Sedan tog det stopp. Det verkade som om Norrköpingsborna hade firat sitt sista SM-guld. När målvakten Lasse Eriksson 1989 blev hjälte i straffsparksläggningen i den avgörande SM-finalen mot Malmö FF, och IFK-spelarna åter höjde bucklan, väcktes emellertid förhoppningarna i staden på nytt – IFK skulle än en gång bli en etablerad toppklubb. De närmaste åren blev det två segrar i Svenska cupen men inget nytt SM-guld och 1995 fick laget kvala sig kvar i Allsvenskan. Ett par år som mittenlag följdes av nya bottenstrider i slutet på 90-talet och 2002 nådde klubben vägs ände – IFK åkte ur högsta serien.

Sedan dess har allt handlat om att ta sig »hem« igen. »Vi ska tillbaka«, stod det på supportrarnas banderoller när IFK spelade i Superettan 2003 och slagorden återupprepades allt mer desperat åren som följde. Varje säsong innebar en ny satsning – i form av pengar, etablerade tränare och värvade spelare. Varje år blev en ny besvikelse. Och när klubben äntligen gjorde comeback i Allsvenskan 2008 blev resultatet inte bara omedelbar nedflyttning, utan även ekonomisk härdsmälta.

– Siffrorna såg på ytan hyggliga ut, berättar nuvarande ordföranden Peter Hunt, som tillträdde på årsmötet i februari 2009.

– Men när vi tittade lite närmare insåg vi att där fanns förluster på ett antal miljoner kronor. Kreativ bokföring kan man säga, eller om man vill vara lite elak: usla siffror som dolts på ett raffinerat sätt.

Hunt blev sur, ställde sig upp och sade sitt hjärtas mening på årsmötet.

– Jag tyckte att det var för jäkligt att lura medlemmarna på det sättet. De som kände sig träffade av kritiken blev naturligtvis inte särskilt glada, men det var andra som blev betydligt nöjdare.

Säsongen 2009 innebar ett ekonomiskt stålbad för klubben. Nu har man lyckats vända röda siffror till svarta och har enligt ordförande Hunt en stabil ekonomi. Framför allt har Nya Idrottsparken gett ett lyft.

– Det gamla hyresavtalet med kommunen stipulerade att vi betalade 8 miljoner per säsong när vi spelade i Superettan och 15 miljoner i Allsvenskan. Långt mer än andra klubbar betalar för sina arenor.

Numera äger IFK Norrköping en tredjedel av den nya arenan men förhandlar om att överta resterande andel redan före årsskiftet.

 

Jag träffar förre klubbdirektören Tommy Wisell över en kopp kaffe på Ingelsta golfbana. Den ligger strax norr om staden, intill den gigantiska köpstad som i likhet med många av sina identiska kusiner runtom i Sverige vuxit fram under 2000-talets början. Det första som möter mig när vi kliver över tröskeln till golfrestaurangen är ett gigantiskt fotografi av min far.

– Fan, man kommer aldrig undan den där gubben, säger jag och ler.

Tommy Wisell skrattar och mumlar något om att »Ove är stor i den här stan«. Wisell var klubbdirektör mellan 1987 och 2002 innan han förpassades ut i kylan. En omstridd person, att likna vid Hans Cavalli-Björkman i Malmö FF. Han låg ständigt i strid med de lokala medierna och var någon som även spelarna närmade sig med viss försiktighet. Blev man inkallad till Wisell så var det inte för att småsnacka.

Efter att ha varit helt bortkopplad från klubben under några år hjälper han i dag till med scouting och spelarförvärv. Utan att vara formellt anställd utgör han en del av det gamla IFK som är tillbaka för att vara med och bygga det nya.

När vi slagit oss ner med varsin kopp kaffe bekräftar Wisell bilden av en bortskämd publik. Han säger att det för Norrköpingsborna alltid har varit en självklarhet att laget ska spela i Allsvenskan. Och helst vinna varje match. Samtidigt som man spelar en underhållande fotboll och gör många mål.

– Men det var värre förr. Jag upplever att publiken är positivare nu. Där var tusentals människor på torget när IFK gick upp senast. När vi tog guld 1989 och gick ut på Rådhusets balkong stod där bara två fyllon och lutade sig mot en blå cykel.

Han nickar åt några bekanta som fikat färdigt vid bordet intill.

– Jag tycker inte att publiken har orimliga krav på laget längre, säger han. Inte som förr. Jag menar, ibland hade det bara gått tre minuter av matchen när jag fick höra: »När tänker ni börja spela fotboll då?«

Han menar att kraven alltid har funnits, oavsett förutsättningar. Många har haft en felaktig uppfattning om klubbens ekonomi.

– Vi har verkligen ett starkt stöd i stan, det har vi alltid haft, men det var ändå länge väldigt svårjobbat. När vi jagade sponsorer kunde man få höra att »ni har ju gott om pengar«. En gång var det någon som sa: »Sälj era jävla stenhus.« Det visade sig att vi ägt en kåk på Luntgatan några decennier tidigare. I själva verket fick vi tigga hantlar för att kunna styrketräna.

Jag tänker på början av 90-talet och de tjocka stickade, närmast antika, fiskartröjorna vi tränade i vintertid. Jag tänker på den stenhårda grusplanen bredvid Idrottsparken där vi höll till då – den som användes som parkeringsplats matchdagar – och på hur min farfar många år tidigare ofta drog med mig till ett av de uråldriga mål som stod där och pekade på en buckla i ribban som bara han såg. »Den satte jag dit med en stenhård volley i en B-lagsmatch«, berättade han varje gång.

Wisell fyller på kaffe och pratar om när laget fick lämna Allsvenskan 2002. Då var han inte kvar som klubbdirektör. Han ställer ner sin kopp med en skräll.

– Det var som om man ville åka ur. Jag menar, redan innan det var ett faktum så var ledningen uppe i Leksand och snackade med hockeylaget om deras återtåg. Och man var i Malmö och lyssnade hur de gjort där. Hela hösten ägnade man åt vad man skulle göra när IFK åkt ur, fast chansen att hänga kvar fortfarande fanns. Redan dagen efter degraderingen fanns det färdiga knappar med texten »Återtåget«.

Han skakar på huvudet. Det blev inget återtåg utan en mödosam vandring i, med Norrköpingsmått, ordentlig passningsskugga. Jag frågar Wisell om IFK hade åkt ur Allsvenskan om han varit kvar som klubbdirektör. Han skakar på huvudet men säger att det kanske ändå var bäst det som skedde.

– Jag tror att vi hade varit ett allsvenskt mittenlag. Men frågan är om det är så mycket bättre. Om jag varit kvar så hade det gnällts ändå.

Jag frågar vad det är som talar för att det skulle gå bättre nu än när IFK var uppe och vände i Allsvenskan 2007.

– Förra styrelsen hade ingen erfarenhet av Allsvenskan men i dag vet klubben vad som krävs för att gå upp och sedan stanna där. Man pratar om att skapa ett lag för övre halvan. Det är en bra målsättning. Nu finns det vilja, engagemang och ett vettigt affärstänk i styrelsen, samtidigt som de inser att vi ska spela fotboll också. Under mina sista år kändes det som det där sista helt glömdes bort.

Han erkänner att han kan bli avundssjuk på de resurser som finns nu jämfört med när han var klubbdirektör.

– Vi har en ny arena och vi har en träningshall på 40 gånger 80 meter inomhus. De träningsmöjligheterna kommer att ge utdelning.

 

Den här sensommaren verkar Wisells profetia gå i uppfyllelse. IFK radar upp segrar – mot Väsby, Degerfors och Ljungskile. De bjuder på bra spel, Allsvenskan hägrar runt hörnet. Sedan vänder det. Förlust borta mot Syrianska, sedan även hemma mot Landskrona – två av de lag som jagar IFK i toppen. Serieledningen krymper.

En måndagskväll hemma i Göran Bergorts kök i Söderköping, knappt två mil från Idrottsparken, verkar huvudtränaren trots allt opåverkad av den oro som sprider sig bland supportrar och i klubben när konkurrenterna närmar sig i tabellen. Bergort verkar avslappnad, lugn.  Även om han själv säger att jobbet och resultatet upptar en stor del av den vakna tiden.

– Det är klart att det påverkar, säger han. Man är ju människa. Jag erkänner gärna att jag tvivlade på mig själv förra året, när det gick riktigt dåligt, men det tog ändå inte så hårt på mig. Antingen är jag lite smådum eller så har jag stark självkänsla, det är viktigare än självförtroende.

Görans äldsta dotter har köpt kanelbullar. Han har fyra flickor, den yngsta sitter på mamma Ann-Sofies arm.

– Många tjejer, påpekar jag.

Han nickar.

– Du vet väl att tekniska fotbollsspelare får döttrar, otekniska får söner, säger jag och tänker på mina egna två flickor.

Han ler belåtet och håller med.

– Men Zlatan då? flikar Ann-Sofie in.

Bergort och jag blir tysta. Sedan garvar vi.

Den Göran Bergort som sitter mittemot mig i familjens rymliga kök är en annan än den Göran Bergort jag spelade med på 90-talet. Då skämtade killarna i laget om att man fick stoppa en femkrona i munnen på honom för att han skulle säga något. Han är fortfarande lika lugn, och han säger sällan något han inte tänkt igenom först, men han har en annan trygghet, som om han vuxit en halvmeter. Kanske har förra årets motgångar gjort honom starkare? Nu leder han Superettan som tränare för det lag där han spelade sin bästa fotboll.

Jag frågar om han tror att han skulle fått sparken efter förra säsongen om inte föreningen redan haft ett par avlagda tränare på lönelistan?

– Jag vet inte, säger han. Men jag kände hela tiden ett starkt stöd från styrelsen. De var medvetna om att vi inte hade särskilt bra förutsättningar.

Han tystnar. Förra säsongens elfteplats var en besvikelse. För staden och för honom själv.

– Man måste bli fotbollsnörd, säger han. Jag underskattade nog det förra året. Nu ser jag enormt många matcher och försöker vara så förberedd som det överhuvudtaget är möjligt. Någonstans så insåg jag hur oerhört svårt det är att vinna i elitfotbollen, vad som krävs. Om man har förberett sig noggrant så har man betydligt större chans.

Han medger att det är ovant att befinna sig i den här situationen, både för honom och spelarna.

– Jag är helt grön som tränare på den här nivån och lär mig varje dag. Innan jag kom till IFK tränade jag ju Ringarum. Och dessförinnan Falu BS i tvåan.

Göran Bergorts kontrakt går ut efter säsongen men han vill inte prata om nästa år. Inte än. Det märks hur gärna han vill ta upp IFK i Allsvenskan – och få chansen att coacha laget vidare där. Jag tänker på vad Magnus Samuelsson sade till mig på träningen dagen före – Bergort säger inte så mycket men följer alltid sin övertygelse. När tränarteamet diskuterar laget till nästa match håller Bergort låg profil men driver ändå sin linje. Han tar ansvar som huvudtränare utan större gester och utan att höja rösten.

– Det är nu när det börjar hetta till som vi ledare måste kliva fram, säger Bergort.

Lugn på rösten. Som vanligt.

 

Mitt i Norrköping, i Motala ström, ligger det som turistbyrån kallar Industrilandskapet. Det är ett minne från en annan tid, en annan storhetstid. När fabrikerna i Norrköping stängde försvann också naturliga arbetsplatser för männen i fotbollslaget, och en del av grogrunden för nya generationer spelare.

Det är väldigt vackert, de förfallna fabrikerna har rustats upp och används igen efter att länge ha stått tomma och tysta. Jag har passerat igenom området många gånger tidigare men aldrig varit här om ordet »här« innebär en mental närvaro.

»Det här är inte min stad längre«, sjunger Norrköpingssonen Plura Jonsson i låten 27. Jag håller med. Men den här stan har nog aldrig varit min stad, det bara känns som att den borde vara det. Heter man Kindvall i efternamn är man från Norrköping. Genom åren har jag träffat ett par hundra äldre män som gick i parallellklass till min pappa eller min farbror Kaj. Det måste ha varit världens största skola. Jag har ett hundratal gånger lyssnat på andras minnen från då pappa gjorde fyra mål mot AIK i den sista matchen före Hollandsflytten 1966. Varje gång jag passerar förorten Hageby på väg ut mot kusten tänker jag att det var där mamma åt så många apelsiner att jag var alldeles gul när jag föddes ett halvår senare i Rotterdam. Men det enda riktiga barndomsminne jag själv har härifrån – när pappa hade återvänt från Holland för en sista insats i IFK-tröjan – är den stuvade spenaten i ettan som jag spydde upp i bäcken bakom skolan. Det dröjde trettio år innan jag kunde börja äta spenat igen. Sedan… mina nästa minnen från Norrköping är från de fyra bra år på Idrottsparken i början på 90-talet som jag fick. Jag minns Sanny Åslunds träningar och ständiga volleyskott, Sören Cratz och hur jag vann skytteligan samma år som min äldsta dotter föddes. Det är det bästa lag jag har spelat i men vi vann inte någonting förutom ett par cupguld – och de räknas aldrig.

Den här dagen går jag genom Industrilandskapet, slinker in på Arbetets museum och tittar runt på vävstolar och maskiner. På ett annat Norrköping, en annan tid, en helt annan verklighet bara några generationer bort. Arbetarstaden. På fotografierna tittar alla in i kameran och har likadana kläder. Allvarliga människor med allvarliga miner.

Från taket i ett litet rum på bottenvåningen hänger något slags installation eller skulptur. Ett ben med en högskaftad fotbollssko sparkar till en boll. Jag letar runt på väggarna men hittar ingen förklaring. Det behövs inte heller. De hade kunnat skriva Gunnar Nordahl med meterhöga röda bokstäver men det hade ändå inte blivit tydligare. I den här staden är historien alltid en del av nuet. På matchdagar står brandmännen på brandstationens tak. Så är det bara för så har det alltid varit.

Jag lämnar museet och går sakta genom ett industrilandskap som numera har förvandlats till en kunskapsstad med universitetsfilial. Vad en människa gör med sina händer är inte längre lika viktigt. Det är en ny tid. Kanske också för IFK Norrköping. Kanske har klubben äntligen hunnit ifatt och hittat sin roll i den moderna fotbollen. Den klubb som i flera säsonger satsade oreflekterat på återtåg efter återtåg, och slängde bort pengarna genom dåliga värvningsbeslut och illa valda ledare, verkar ha bytt profil. Tränare som Göran Bergort, Magnus Samuelsson och Michael Hansson, sportchefen Tony Martinsson och scoutingansvarige Tommy Wisell… alla är de män från förr som har återvänt för att föra klubben tillbaka till Allsvenskan. Män som brinner för IFK. Det känns helt rätt.

 

För 20 år sedan löste vi korsord, annars är det mesta sig likt i en spelarbuss. Tränare, massör, läkare och materialförvaltare längst fram. De lite äldre, och med åren lugnare, sitter i fallande skala från mitten och bakåt. Längst bak hänger buspojkarna – som om bussen inte var en buss utan ett klassrum – på längsta möjliga avstånd från »de vuxna«. Sista raden har förvandlats till ett pokerbord med riktiga marker och det dominerande språket är portugisiska. Brasilianarna Bruno Santos, Daniel Bamberg och Caio Mendes håller hov med god hjälp av Shpetim Hasani. Några läser och leker med sina datorer eller telefoner; strömsladdarna ringlar som ormar mot bussens enda eluttag.

Förmiddagspasset är avklarat, lunchen har intagits – inte på Idrottsparkens restaurang som laget brukar, utan en bit utanför staden eftersom TV har tagit över arenan och förbereder en direktsänd dansbandskamp från teknikhallen under ena läktaren.

Längst fram i bussen är det avslappnad men koncentrerad stämning. Poängförsprånget, som i somras såg så betryggande ut, har de senaste veckorna krympt ytterligare. Med två omgångar kvar har IFK visserligen fortfarande en bra chans att knipa någon av de två förstaplatserna i Superettan och därmed gå direkt upp i Allsvenskan, men lagets självförtroende svajar. Även om Göran Bergort håller skenet uppe och säger att »det vore en härlig avslutning att få slå Sundsvall på Parken nästa vecka«, så finns det nog ingen i bussen som inte skulle byta bort den festen mot ett säkrat avancemang i morgondagens match i Ängelholm.

 

I främre delen av bussen pratar jag med Bergort om gamla tider. Vi minns början av 90-talet då vi båda värvades till IFK Norrköping. Den tiden känns på samma gång nära och väldigt avlägsen. Vi enas om att Jonas Lind kanske är den bäste vi spelat med. Sorgligt underskattad, han var alltid näst bäst på plan, i varje match. Det var en klubb full av karaktärer. Som Patrik Andersson, som alltid hade hela kylskåpet fullt med jordgubbskräm. Eller vår materialförvaltare, som tvättade träningskläderna ett helt år utan tvättmedel och sedan undrade varför det luktade så illa i omklädningsrummet. Jag minns när klubben fick arga telefonsamtal för att jag hade suttit på golvet och läst en bok medan jag väntade på min tur på Systembolaget. Jag blev inkallad till Wisell, gick med motvilliga steg och fick förklara för klubbdirektören att det faktiskt inte fanns några sittplatser och att kön var enorm. Wisell log: »Du vet hur det är, Niclas. Man kommer aldrig undan i den här stan.«

Bussen stannar i Halmstad. Resan Norrköping-Ängelholm är för lång för att man ska köra ner på matchdagen och riskera spelare med stela ben. På hotellet pågår också en sorts laddning – fredagsfina Halmstadsbor after work-minglar i baren, i ett hörn står en diskjockey och bläddrar bland sina skivor. Några tjejer vid ett bord vänder sig om och 20 unga fotbollsspelare i likadana kläder rätar omedelbart på ryggen, plötsligt oerhört medvetna om sig själva. Jag tittar på Bergort och ser att han tänker på samma sak som jag – lördagskvällar i Malmö. Bortamatcherna som varje jävla år spelades på en söndag. Vi lyckades alltid komma till hotellet sent på lördagskvällen i våra fula pastellfärgade träningsoveraller i ljuslila, mörklila och rosa. I en skrattretande rad tvingades vi paradera längs disken på en av stadens mest populära barer, som små vita möss nedsläppta i ett terrarium. Jag hoppas att det är ordentligt ljudisolerat i spelarnas rum. Här i Halmstad är det äntligen fredag och det är uppenbart att man inte tänker ta någon hänsyn till toppstriden i Superettan.

 

– Det finns belackare som hävdar att IFK viker ner sig. Ge dem en ordentlig käftsmäll. Ta chansen. Det finns inte många som får vara med om det här.

Matchgenomgången hålls i samma trista konferensrum som laget åt middag i kvällen före. Neddragna mörkläggningsgardiner, kommunhusmöbler och vitmålade vävtapeter. Alla fakta finns i Göran Bergorts dator och matas prydligt ut på den stora whiteboardtavlan. Laguppställning, motståndare, defensiva hörnor och offensiva hörnor, överflyttningar. Bergort pratar snabbt och lite väl forcerat. Det är fyra timmar till avspark och spänt i rummet.

– Vi är bra, säger han gång på gång.

Spelarna lyssnar och nickar.

– Ängelholm har inte vunnit på två månader, de orkar inte, säger tränaren.

Han pausar och låter det sjunka in:

– Tillsammans, säger han och blickar ut över spelarna – noga med att titta var och en i ögonen en mikrosekund.

Sedan ler han och trycker på en knapp.

– Njut av det här, gubbar.

Ett Youtube-klipp spelas upp. Bara mål. Sekvenser av IFK-mål från hela säsongen, ihopklippta med musik. Stämningen höjs och hela gruppen skrattar.

När spelarna har gått ut till bussen står Bergort kvar och samlar ihop sina papper. Han stänger av datorn och jag frågar hur han mår.

– Det är klart jag är nervös, säger han. Men jag kan hantera det. Det var värre förra året.

Han tystnar och säger:

– Och det är ju inte hela världen om det går åt helvete.

Han skrattar men ögonen skrattar inte. Även om han aldrig skulle säga det rakt ut så vet han att laget inte har medgång just nu. Stolpe in har blivit stolpe ut och skadan på bäste målskytten Russel Mwafulirwa oroar nog mer än de vill erkänna.

På E6:an söderut är det en helt annan atmosfär än den som rådde i bussen dagen före. Det är tyst, det tittas ut genom fönster eller på Nilecity som rullar på de två monitorerna och Stefan Hellberg, andretränaren som sitter med en hög taktiska papper, försöker stänga ute flimret från DVD:n.

– Nakna brandmän och fasta situationer, suckar han.

Spridda ord på portugisiska hörs fortfarande från raden längst bak men lågt, som om ett högre röstläge inte skulle visa respekt för uppgiften. Till min förvåning inser jag att även jag är spänd. Situationen är så bekant, en buss mot en arena. Jag har suttit så här i tusentals mil och det är som om min kropp inte förstår att jag inte ska spela utan på ren rutin pumpar ut mängder med adrenalin i blodet.

90 minuter före match anländer man till arenan. Så har det varit sedan knattelaget och så kommer det att förbli. Lika hugget i sten är att spelarna lämnar sina trunkar i omklädningsrummet och sedan »känner på planen«. Norrköpings spelare hänger i små grupper runt mittpunkten, sparkar nonchalant i gräset och funderar. Skruvdobb eller inte?

Det är nervöst, man vill inte sitta i omklädningsrummet för länge och kan lika gärna hänga här ute på planen för att fördriva tiden. Efter någon minut kommer även hemmalaget ut och börjar sparka i gräset.

Jag noterar att Göran Bergort står ensam en bit bort från alla andra. Armarna hänger löst. Blicken är tom. Han har bara två matcher kvar på sitt kontrakt, sedan vet han inte hur det blir. I dag eller om en vecka är han hjälte eller syndabock. Jag känner att jag väldigt gärna vill se honom som hjälte. Helst redan i dag.

 

Den här lördagseftermiddagen verkar allting barka åt helvete. En virrigt IFK Norrköping blir utspelat av Ängelholm, som borde lett med 4–0 i halvtidspausen. Men mindre mirakel och målvakten Niklas Westberg håller ändå ned siffrorna till 1–0-ledning för hemmalaget. Värre är att båda toppkonkurrenterna – Syrianska och Gif Sundsvall – leder i sina matcher, vilket betyder att Syrianska för stunden har säkrat allsvenskt kontrakt och att IFK står inför ett helt avgörande möte med Sundsvall hemma i sista omgången.

I 84:e minuten förändras allt. Ett självmål av Ängelholm kvitterar matchen. Och fem minuter senare sätter IFK:s Christoffer Nyman 2–1 medan rapporter i högtalarsystemet meddelar att Sundsvall nu bara har oavgjort mot Trollhättan. När slutsignalen ljuder är det förvirrat på innerplan. Är Sundsvalls match slut? Är IFK klara för Allsvenskan eller ska de gå och våndas i ytterligare en vecka och riskera att förlorarstämpeln präntas in ännu djupare i klubben? Bergort intervjuas av TV4 i direktsändning men är inte närvarande när han svarar på frågorna. Han vågar inte lita på reaktionerna där inne på planen – de hoppande och jublande spelarna, de tillresta fansen som nu tar sig in på gräset… Till slut ler han och säger lugnt:

– Jo, nu verkar det vara klart. Det är ju fantastiskt.

Jag hör fansen sjunga »Vi är Norrköping« om och om igen. Spelarna kramar varandra och skrattar. Sportchefen Tony Martinsson står mitt i den gungande massan i sin kostym och sin vitblåa halsduk. Han har det största leende jag sett – större än det han brukade ha på nattklubben Palace när vi firade någon extra skön seger i början av 90-talet.

Det är bara jag kvar på läktaren nu. Jag sitter där och skakar på huvudet. Christoffer Nyman blev alltså den stora hjälten, den egna produkten som spelat i klubben sedan han var en liten knatte i för stora benskydd. Jag undrar hur matchen hade slutat om man inte dagen före upptäckt att 18-åringen faktiskt inte var spelklar, eftersom hans kontrakt inte blivit registrerat hos Svenska fotbollförbundet, om inte Magnus Samuelsson blivit beordrad att ta sin bil och ett nytt påskrivet kontrakt och köra de 16 milen upp till huvudstaden. Jag är säker på att Samuelsson suckade och tänkte att »fan, det var den fredagen det« när han svängde ut på motorvägen. Då visste han inte att den hastigt nedkrafsade signaturen på sista sidan i pappersbunten skulle göra Norrköping allsvenskt igen.

Jag klättrar ner från läktaren och in på planen, och går fram till Tony Martinsson. Jag frågar om det blir Tyska torget nu. Han skakar på huvudet:

– Nej, inget torg den här gången.

Han fingrar på ackrediteringsbrickan med Superettans logotyp.

– Vi har gått upp i Allsvenskan. Men det här har bara börjat.

En halvtimme efter slutsignalen firar fansen fortfarande ute på planen. Alldeles nyss sjöng de hans namn men nu vill Göran Bergort ha en minut för sig själv. Han lutar sig mot väggen i den tomma korridoren utanför omklädningsrummet. Det är nästan helt tyst, bara fragment av festen på gräset tränger igenom den tjocka betongen. Han lyfter blicken mot de knäppande lysrören i taket. Sedan kommer tårarna.

---

Tio dagar efter avancemanget till Allsvenskan meddelade IFK Norrköping att Göran Bergorts kontrakt inte förlängs. Ordförande Peter Hunt motiverade beslutet: »Göran Bergort har inte den erfarenhet som krävs för att leda IFK Norrköping i Allsvenskan.«