»Farfar var nazi, Pappa var Stasi och jag är Dynamo«

Hösten 1989 höll det gamla östblocket på att krackelera. På morgonen den 9 november tvingades det östtyska kommunistpartiet till ett krismöte. Trycket på gränserna hårdnade och med Sovjetunionens nya giv, glasnost och perestrojka, var den gamla lösningen – att skjuta dem som försökte ta sig över till väst – inte längre lika given. Partiet kom fram till att man på något sätt kanske skulle kunna lätta på gränsrestriktionerna, men man fattade inget beslut. Det hade inte talesmannen Günter Schabowski förstått.

På kvällen sattes Schabowski ensam framför världens TV-kameror och förklarade att gränserna skulle öppnas. En reporter frågade när – och om det fanns några begränsningar. »Das tritt nach meiner Kenntnis, ist das sofort, unverzüglichs«, sa en osäker Schabowski. »Så vitt jag har förstått gäller detta med omedelbar verkan och utan restriktioner.«

Tiotusentals östberlinare begav sig till muren och tryckte på mot vakterna som stod utan order. En halvtimme före midnatt släppte vakterna igenom massan. Öst och väst förenades i kramar och tårar.

Rainer Lüdtke tänkte: »Fan, nu är vi nog inte nummer ett länge till.«

 

Rainer Lüdtke föddes i Östberlin 1961, tre månader och tre dagar efter att kommunistledningen reste muren som en gång för alla satte stopp för de medborgare som ville flytta till väst. Rainer bodde nära den nya muren men ännu närmare Friedrich-Ludwig-Jahnsportpark, där det lokala fotbollslaget spelade sina matcher. En dag fick han en biljett av några äldre kompisar, följde med dem till matchen och såg hemmalaget vinna med 7-1. Efter det var han fast. Och killarna som han gick till matchen med är nästan fyra decennier senare fortfarande hans bästa vänner.

Rainers berättelse skiljer sig inte från den som miljontals andra fotbollsfans kan berätta när någon frågar hur de fastnade för sitt fotbollslag. Det är Rainers favoritlag som skiljer sig från alla andra.

Efter andra världskriget upplöste segrarmakterna nästan alla tyska organisationer, inklusive fotbollsklubbarna. I DDR startades, enligt socialistisk modell, klubbar som kopplades till olika branscher och myndigheter i samhället. Idrottsföreningarna fick namn som Aktivist (gruvindustrin), Volkstimme (media) och Lokomotive (järnvägen). »Dynamo« signalerade i hela Östeuropa att klubben hörde till säkerhetspolisen; Dynamo Berlin fick följaktligen mycket täta band till det mäktiga och fruktade östtyska Stasi.

Redan 1949, samma år som Östtyskland grundades, hade en föregångare till Dynamo bildats under namnet Sportgemeinde Volkspolizei Berlin. Det gick inget bra för folkpolisens lag de första åren och 1954 spelade de i tredjedivisionen.

Det fanns ett annat lag i Dresden som var bättre.

Eftersom Stasichefen och fotbollsfanatikern Erich Mielke ville ha den bästa fotbollen i huvudstaden, flyttade han 1954 hela Dynamo Dresden till Berlin. Klubben tog sig snabbt upp till högsta serien, DDR-Oberliga. Men Dresdenlirarnas motivation var inte densamma efter miljöombytet. Man vann visserligen cupen en gång och nådde ett par tredjeplatser i ligan men det var arméns lag, Vorwärts Berlin, som var bäst i stan.

Erich Mielke var inte nöjd.

»Min mamma tyckte att fotboll var en smutsig sport och ville att jag skulle ägna mig åt kultur och studier i  stället. Hon gav med sig, och det är jag glad för än i dag.«

1971 flyttades Vorwärts till Frankfurt an der Oder och ersatte det lokala Stasilaget där. Under två decennier hade Mielke nu målmedvetet sorterat om den östtyska fotbollen efter behag. Till sist låg vägen öppen för hans Dynamo.

Historien berättar att Dynamo inte hade några fans i DDR. Östberlinare höll på Union; en av få klubbar bakom muren som var civil, utan koppling till kommunistsamhället. Dynamo, sade man, var bara för de Stasianställda och deras söner.

Rainer Lüdtke säger att han och hans föräldrar – pappan var mekaniker och mamman hemmafru – inte hade något med Stasi att göra. Han bara gick på en Dynamomatch och blev frälst. Med en lika självklar som omvänd logik blev det också en upprorisk handling för Rainer att hålla på makthavarnas lag – laget som nästan ingen annan gillade. I Rainers skola var alla skolkamrater Unionfans. Men det fanns också en liten utspridd krets som följde Dynamo.

– Det finns en skämtteckning från den tiden där någon har trillat ner i Spree och en livräddare frågar om han håller på Dynamo eller Union innan han beslutar sig för att kasta ner livbojen. Sådan var stämningen då, berättar Rainer.

Den östtyska regimen tillät ingen oberoende ungdomskultur, framför allt inte om den var västinspirerad. Men fotbollsfansen fick en viss frihet att sköta sig själva. För Rainer och hans vänner innebar det att de fick massor av stryk under nästan hela 70-talet.

– Vi slogs på gatorna och vi slogs på skolgårdarna. Vi i Dynamo var alltid i underläge men vi höll ihop och blev starkare och starkare, säger Rainer.

1978 mötte Dynamoligan ett gäng Unionfans i Thälmannparken och gick för första gången segrande ur ett slagsmål.

– Sedan den dagen var det Union som fick springa för oss, säger Rainer.

Ungefär samtidigt började Dynamos storhetstid. Klubben vann ligan 1979. På hösten mötte man polska Chorzow i första omgången av Europacupen för mästarlag. Rainer Lüdtke gjorde sin första utlandsresa någonsin för att se favoritlagets debut i Europas finaste klubblagsturnering.

– Det var en gigantisk upplevelse och otroligt spännande för oss fans att se Dynamo möta ett mästarlag i ett annat land. Fast Chorzow som stad var förstås inte så kul, det kommunistiska Polen var precis som DDR.

 

Dynamo vann ligan nästa säsong också. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Och nästa…

Framgångarna är kraftigt ifrågasatta. Inte bara för att Dynamo, med Stasichefen som boss, ständigt kunde värva de bästa spelarna. De anklagas också runt om i Tyskland för att genom hot och mutor ha fått med sig avgörande domslut.

I seriefinalen mot Lokomotive Leipzig 1986 behövde Dynamo till exempel en poäng för att vinna ligan. När matchen närmade sig slutsignalen ledde Leipzig med 1-0. Källorna säger att domaren Bernd Stumpf lät matchen pågå i 95 minuter utan att Dynamo lyckades göra mål. Till slut blåste Stumpf straff för Berlinlaget. Dynamo kvitterade och över hela DDR utbröt protester på gatorna. Det östtyska fotbollsförbundet straffade Stumpf med en livslång avstängning från domarjobbet. Men matchresultatet ändrades inte. Dynamo vann sin åttonde raka ligatitel. Senare avslöjades det att Stumpf var anställd av Stasi under täcknamnet Peter Richter.

Dynamo erövrade ytterligare två ligaguld och kom därmed upp i tio raka titlar mellan 1979 och 1988. Sedan kom svackan. Vid precis fel tillfälle.

 

Jag träffar Rainer Lüdtke första gången i Dynamo Berlins klubbhus. Det är ett par dagar till vårsäsongens sista match, det prestigefyllda derbyt mot Västberlinlaget Tennis Borussia i tyska division fem. Rainer, som nu blivit fansansarig i Dynamo, placerar mig i en soffa och bjuder på öl. Jag vrider på huvudet för att studera den imponerande samlingen av matchvimplar på väggen bakom mig. Aston Villa, Werder Bremen, Nottingham och Roma är bara en bråkdel av de europeiska mästarlag som mötte Dynamo mellan 1979 och 1988.

Jag frågar Rainer vad han tror. Var det mutor och politiska påtryckningar inblandade när Dynamo vann sina titlar?

– Det där är illasinnade rykten, säger han. Alla i Östtyskland var avundsjuka på våra framgångar.

– Och Leipzig?

– De bara letade efter ett tillfälle att sätta åt oss. Alla jag har pratat med säger att det var straff.

Rainer tittar sig omkring i lokalen och nickar åt en man på uteserveringen.

– Fråga Backs! Han spelade i den matchen.

Christian Backs kom till Dynamos ungdomssektion på 70-talet och spelade för klubben ända fram till återföreningen. Han säger:

– Straffen är inget att diskutera. Jag tycker att den var solklar. Och det där om att domaren lade till så mycket tid är också fel. På den tiden fanns inte ens övertid. Straffen fick vi i slutminuten, sedan utbröt tumult när hela Leipzig protesterade hos domaren. När det lugnade sig hade matchuret möjligen tickat fram till 95.

– Påverkade Stasi din karriär och ditt klubbval? frågar jag.

– Inte alls. Dynamos ungdomstränare Egon Rohde upptäckte mig i en skolturnering 1972 och frågade om jag ville börja spela för Dynamo. Men min mamma tyckte att fotboll var en smutsig sport och ville att jag skulle ägna mig åt kultur och studier i  stället.

Rohde gav inte upp, utan gjorde hembesök hos familjen Backs två veckor senare. Christian Backs föll på knä framför sin mor och bad om att få bli fotbollsspelare.

– Hon gav med sig, och det är jag glad för än i dag. Laget vi hade på 80-talet var fantastiskt. Nu talas det bara om fusk och Stasi, men jag upplevde aldrig att det var så. Vi gjorde ju bra resultat i Europacuperna också, och så långt nådde knappast Stasis inflytande.

Vid några tillfällen hoppade fotbollsspelare av i samband med matcherna i väst. Den mest omtalade är Dynamospelaren Lutz Eigendorf, som stannade i väst efter en vänskapsmatch mot Kaiserslautern 1979. 1983, efter en kväll på krogen, körde Eigendorf in i ett träd. Två dagar senare avled han av skadorna. Det började omedelbart ryktas att den östtyska säkerhetspolisen var inblandad. När Stasiarkiven öppnades efter återföreningen fanns Eigendorf mycket riktigt på en lista över »sportförrädare« och man fann också indikationer på en plan för att »oskadliggöra« honom. Än i dag är det oklart hur olyckan gick till.

Christian Backs funderade aldrig på att hoppa av.

– Jag är en jordnära typ och trivdes bra hemma med min familj och Dynamo, förklarar han. Faktum är att inget sedan murens fall har kunnat mäta sig med den livskvalitet jag hade då.

Backs är inte den enda legendaren som fortfarande finns kvar inom Dynamo. Bodo Rudwaleit, DDR:s två meter långa landslagsmålvakt från 80-talet, är klubbens målvaktstränare – hans son Robert har varit lagkapten under större delen av 2000-talet. En annan profil är Jörn Lenz, han spelade för Dynamo med vissa avbrott från 1985 till 2008 och är nu klubbens manager.

Hos Dynamo är de fortfarande älskade och respekterade stjärnor.

– Vår historia är både en styrka och en förbannelse, säger Christian Backs. Unga spelare kommer hit och tror att de ska spela för en klubb i division fem. Men fansen ser det inte så, de förväntar sig att spelarna ska ge allt för Dynamo, »Der DDR-rekordmeister«. Klubben behöver hitta sin plats utan muren, bygga något helt nytt utan att hålla fast vid det som varit.

 

Säsongen 1988/89 misslyckades Dynamo med att ta sin elfte raka titel. Dynamoantagonisterna i Dresden vann, med Dynamo Berlin som tvåa. Året efter deltog Dynamo Berlin för sista gången i europeiskt cupspel, de åkte ut i Cupvinnarcupens andra omgång. I ligan slutade de på en fjärdeplats.

– När muren föll var jag orolig, för jag insåg att vi inte var självklar etta längre, berättar Rainer. Men snart blev jag förväntansfull i stället. Jag räknade med att vi skulle kvalificera oss för Bundesliga.

Tyskland förenades formellt ett år efter murens fall, hösten 1990. I den sista upplagan av DDR-Oberliga kom Dynamo Berlin på elfte plats. Vid det laget hade de stora stjärnorna redan lämnat klubben: Thomas Doll hade flyttat till Hamburger SV och Andreas Thom – som spelat i Dynamo sedan åtta års ålder – hade bytt till Bayer Leverkusen. Båda två tog plats i det återförenade tyska landslag som vann EM-silver i Sverige 1992.

Dynamo Berlin var plötsligt en rik klubb, spelarförsäljningarna hade gett klubben över fem miljoner D-mark i kassan. Men man var också en klubb helt utan kompassriktning.

Det som tidigare varit Dynamos styrka, förmågan att »övertyga« talangfulla spelare att spela för landets bästa klubb, hade förbytts i sin motsats. Det fanns inte längre något Stasi som kunde sätta kraft bakom värvningsansträngningarna, och den katastrofala sistasäsongen i DDR gjorde att klubben fasades in på det västtyska seriesystemets tredje nivå medan seriesegrarna Hansa Rostock och tvåan Dresden bereddes plats i Bundesliga.

»Det finns mycket manlig ilska bland de som samlats kring klubbhuset. Många bär en t-shirt med texten ›Euer hass macht uns stärker‹, ›ert hat gör oss starkare‹.«

Publiksiffrorna rasade. De flesta östberlinarna höll sedan gammalt på Union. Och de som tidigare gått på Dynamos matcher för att se stadens bästa lag började gå på Hertha i stället. Kvar fanns framför allt ett hundratal söner till den gamla nomenklaturen, ynglingar som levt privilegierade liv nära samhällstoppen men som nu bara mötte förakt och dålig fotboll.

Dynamofansen svarade med att göra allt för att bli hatade och fruktade. På läktarna hyllade de sin förre boss Mielke samtidigt som de heilade och viftade med svastikor. T-shirttexten »Farfar var nazi, pappa var Stasi och jag är Dynamo« var till lika delar hotfull och självironisk – men också i många fall helt sanningsenlig.

För spelarna var tillvaron inte mycket roligare. Jörn Lenz spelade med Dynamo till 1992 och kom sedan aldrig längre än till en säsong i andraligan med Energie Cottbus, ett annat före detta östlag. Bodo Rudwaleit, som var med och vann alla tio ligatitlarna med Dynamo, prövade lyckan i Stahl Eisenhüttenstadt – ytterligare ett östlag. Med Eisenhüttenstadt spelade Rudwaleit den östtyska fotbollens sista Europacupmatch – laget åkte ur Cupvinnarcupen mot Galatasaray samtidigt som man tog plats i det återförenade Tysklands tredjedivision.

Christian Backs varvade ner och utbildade sig till idrottslärare.

– Omställningen från toppspelare i DDR till medelmåtta i Tyskland var inte lätt för alla. Själv var jag i 30-årsåldern och insåg att jag hade de bästa åren som spelare bakom mig.

Backs avslutade sin Dynamokarriär som klubbens tränare 2004. Han lämnade uppdraget när klubben inte hade råd att betala ut hans lön.

 

Redan 1990 bytte Dynamo namn till FC Berlin i ett försök att tvätta bort Stasistämpeln. Man skaffade ett klubbmärke med Brandenburger Tor och det var tal om en sammanslagning med rivalerna i Tennis Borussia. Inget hjälpte. Varken spelare eller sponsorer ville ha något att göra med en klubb som tidigare drevs av Stasi och nu förknippades med nazisthuliganer.

Som FC Berlin lyckades klubben ändå hålla sig kvar i tredjedivisionen under hela 90-talet. Inför säsongen 99/00 hade ledningen dragit samma slutsats som de flesta andra gamla storlagen från DDR: västanpassade namn och klubbmärkesbyten hade bara resulterat i att de gamla fansen svikit. Klubben återtog namnet Dynamo och sin gamla logga med det stiliserade D:et.

– FC Berlin var skit, säger Rainer. Ibland var det bara några hundra på matcherna. Själv gick jag bara någon gång om året. När klubben blev Dynamo igen, »Der Rekordmeister«, kändes det som att jag fick tillbaka min familj.

Den återtagna östidentiteten hjälpte emellertid inte på planen. 2000 slutade Dynamo näst sist i Regionalliga och åkte ner i fyran. 2002 var klubben bankrutt och flyttades ner i femman.

Det har heller inte varit helt lätt att ta tillbaka det »gamla« Dynamo. Efter återföreningen glömde klubben bort att registrera klubbmärket. Vid tidpunkten för konkursen betalade Dynamo licensavgift till två personer med kopplingar till Hells Angels, som hade tagit hand om rättigheterna. Några år senare instiftade det tyska fotbollsförbundet ett system med stjärnor för vunna ligatitlar ovanför klubbmärket. Dynamo ansökte om att få sina tio titlar erkända och därmed rätten att bära tre stjärnor. När svaret uteblev broderade de dit stjärnorna på eget bevåg. Tilltaget fick igång debatten om hur tysk fotboll skulle handskas med de gamla DDR-titlarna. Resultatet blev att östklubbarna fick ha en stjärna med en siffra som angav hur många titlar de vunnit.

Trots det sportsliga raset har Dynamo sedan de tog tillbaka sitt gamla namn vuxit publikt. Klubben har numera alltid över 1 000 åskådare på hemmamatcherna och ett nästan lika stort bortafölje.

– För många människor födda i Östberlin har Dynamo blivit en viktig del av identiteten som »ossie« igen, säger Rainer.

 

Om Dynamo är en symbol för Östberlin är derbymotståndarna Tennis Borussia, eller »Tebe«, en symbol för Västberlin. Dynamo är Stasi, nazism och huliganism. Tebe är judisk historia och kulturvänster.

Dagen före matchen gör jag mig redo att besöka Tebe. Jag tar en titt på min karta – det blir en S-bahnresa från Ostkreuz till Westkreuz. Utanför mitt lopphotell finns en nedklottrad mur med en arg råtta i östtysk uniform som pepprar en cowboyklädd Långben med kalashnikov. Framför muren står tre snaggade män med bomberjackor och Dynamohalsdukar – de stod på samma ställe 24 timmar tidigare. På S-bahntåget läser jag att Dynamo lagom till säsongsavslutningen lanserat ett nytt klubbmärke – »Berliner Fussball Club Dynamo« står det i en svart cirkel kring björnen som är Berlins stadsvapen.

Ett gäng tonårstjejer i lila Tebedräkter är det första jag ser när jag stiger av vid Westkreuz – Tennis Borussia har ett av Tysklands bästa damlag. Jag vandrar genom ett villaområde och en liten skog. En grusväg leder fram till Mommsenstadion, döpt efter Theodor Mommsen, Nobelpristagare i litteratur.

Mannen som möter mig ser ut precis som jag har förväntat mig: jeans, jeansjacka, halvlångt brunt hår och skäggstubb. Hagen Liebing har varit Tebesupporter sedan 1972. På 80-talet var han trummis i punkbandet Die Ärzte. I dag jobbar han för Tebe.

Vi går in och sätter oss i Mommsenstadions lilla pressbås.

– Hur ska jag bäst förklara kärleken till Tebe, börjar Hagen. De flesta gillar Abba och är Hertha, men de som upptäcker Soundtrack of our lives är de som älskar Tebe.

Det är lätt att tycka om klubben. De engagerar sig i solidaritetsprojekt och för mänskliga rättigheter. Tillsammans med Amnesty har de bjudit in klubbar från Zanzibar och Kuba för att spela ungdomsmatcher.

Det är också lätt att tycka synd om Tebe. När nazisterna kom till makten 1933 var en tredjedel av klubbens medlemmar judar, som alla flydde eller dödades under de kommande åren. När Berlinmuren föll ett halvsekel senare, fyndade de västtyska klubbarna i öst. Men då hade Tebe inga pengar.

– Det finns faktiskt en del gemensamma nämnare för oss och Dynamo, säger Hagen. När muren föll blev våra klubbar de stora förlorarna, på varsin sida. Det är mycket som har gått snett sedan dess. Innan muren föll kände vi oss alla som berlinare på båda sidor. Nu, 20 år senare, definierar berlinarna sig som »ossies« eller »wessies«.

När Tebe tog emot Dynamo hösten 2008 slutade det med scener som tidningarna beskrev som blodbad. Ironiskt nog uppmärksammade Tebes samarbetspartner Amnesty händelserna som exempel på kraftigt överdriven polisbrutalitet. Flera Dynamofans skadades och Dynamos ordförande, som försökte gå emellan fans och polis, fick föras från Mommsenstadion i ambulans efter att ha fått tårgas och batongslag i ansiktet.

Jag visar Hagen Dynamos nya klubbmärke.

– De har skrivit »fussball« fel, påpekar Hagen. Det ska skrivas med tyskt ß, men vi får väl vara glada att de inte använder sådana »s« som Hitlers SS.

– Det blir inte många Tebefans på matchen i morgon, fortsätter han. Jag ska gå, för jag tror inte att de ger sig på en gammal man. Men de flesta är för rädda för att åka dit. Dynamo har ett väldigt dåligt rykte, och frågar du mig så förtjänar de det.

 

På matchdagen förstår jag varför Dynamofansen är fruktade i hela Tyskland.

Det finns mycket manlig ilska bland dem som samlats kring klubbhuset. Inga modeposörer som på den engelska och svenska huliganscenen, utan bara män med rakade skallar, illasittande kläder och ansiktsuttryck som gör att du inte vill titta för mycket på dem. Många bär en t-shirt med texten »Euer hass macht uns stärker«, »ert hat gör oss starkare«.

Polisen håller sig borta, liksom Tebefansen, vilket gör att stämningen trots allt är lite sommarsåsig. En annan orsak är att matchen saknar betydelse för tabellen. Seriesegrarna får den eftertraktade platsen i Regionalliga Nord och med endast en förlust på hela säsongen och ett försprång på 21 poäng är Tebe sedan länge klar etta. Dynamo har åtta poäng ner till trean.

Trots detta har Dynamo en chans att gå upp. För några säsonger sedan var Mario Weinkauf ordförande för Dynamo. Tillsammans med affärsmannen Thomas Thiel köpte han tillbaka rättigheterna till Dynamos traditionella klubbmärke och tog samtidigt strid med huliganernas inflytande i klubben. Duon förlorade maktkampen och tog i stället sina pengar till Tebe. För en tid sedan avslöjades det att Thiel förgripit sig sexuellt på sin son. Han dömdes till tre års fängelse.

För Tebe var det omöjligt att acceptera Thiels pengar efter domen och nu hotar förbundet – på grund av ekonomiska frågetecken – med att inte bevilja Tebe licens för spel i en högre serie.

– Man ska ju vara sportslig, och då är det bara att gratulera Tebe till en stark säsong, säger Rainer när jag träffar honom vid klubbhuset. Men de hade aldrig kunnat köpa ihop ett sådant lag utan sina smutsiga pengar. Vi ska slå dem i dag och visa hela Tyskland att Dynamo är värda att flyttas upp.

 

Dynamoläktaren hälsar Tebe med belgiska flaggor och leksaker som kastas i luften.  I vanliga fall hånar de sina lilavita motståndare med »Lila, weisse – Westberliner scheisse«. Nu är ramsan utbytt till »Lila, weisse, kinderficker scheisse«.

I den östtyska grundskolan fick barnen, i stället för psalmer vid tramporgeln, hälsa varje ny dag med »Die partei lebe – Hoch! Hoch! Hoch!«. När hemmaspelarna kommer in är partiet utbytt mot Dynamo.

Matchen håller samma nivå som svenska division ett. Rainer säger åt mig att hålla ögonen på Dynamos Guido Spork, som snart står ut som den bästa spelaren på planen.

– Hade han inte spelat hade han stått här med oss, säger Rainer.

Redan från start söker Spork upp Alexander Jakowitz i de lilas försvar. Jakowitz värvades till Tebe från Dynamo förra året och efter bara några minuter blir han nersparkad av Spork. I början av andra halvlek får Jakowitz ett gult kort när han protesterar mot att Spork kommer undan utan varning för en fällning. Strax efteråt gör Dynamo 1-0. Spork fortsätter att trakassera Jakowitz och med tio minuter kvar sätter Tebespelaren in en tvåfotstackling mot Sporks lår. Spork reser sig leende medan domaren tar upp det röda kortet. Dynamofansen är i extas och kör sin kinderficker-ramsa. När domaren blåser för full tid har Tebe åkt på sin andra förlust för säsongen. »Ostberlin! Ostberlin!« skanderar Dynamoläktaren.

Fansen firar segern i klubbhuset med den populära tyska folksporten att hålla två stora, vattenfyllda ölsejdlar med utsträckta armar i två och en halv minut. Jag söker upp Rainer igen. Han har sällskap av Dynamos president och stora sponsor Norbert Uhlig, en affärsman med tysk solbränna. Jag frågar vad Uhlig tror om framtiden.

– Jag kan inte säga det officiellt, för man måste vara ödmjuk, men går vi upp i år så är min målsättning att vi ska vinna Regionalliga och ta oss upp i trean redan nästa säsong. Det viktigaste för att klara det är Rainers arbete med fansen, att få de gamla huliganerna att inse att de måste lägga historien åt sidan och hjälpa oss att tvätta bort smutsen från Dynamos rykte. Annars kan vi inte få några sponsorer.

Uhlig försvinner för att fira vidare och jag vänder mig till Rainer på nytt. Jag säger att alla jag pratat Dynamo med har upprepat att klubben måste bort från sitt förflutna för att kunna bygga sin framtid.

– Men ärligt talat, fortsätter jag, vad är Dynamo utan sin historia?

Rainer tystnar några sekunder och konstaterar sedan:

– Inte mycket.

 

Fyra månader senare har Berlin klarat av sommarens stora arrangemang: VM i friidrott på den mäktiga Olympiastadion, Herthas hemmaarena. Nu handlar det mesta i stan om 20-årsjubileumet av Berlinmurens fall. Det är konferenser och utställningar, det planeras fester och det tidningsdebatteras om en opinionsundersökning som konstaterar att var femte östtysk tycker att det vore bättre om muren hade fått stå kvar och Östtyskland förblivit intakt.

Redan en vecka efter matchen mot Tennis Borussia beslutade det tyska fotbollsförbundet att Tebe skulle få sin licens för uppflyttning. Rainer Lüdtke har sin förklaring klar:

– Fotbollsförbundet är väst. Tebe är väst. Dynamo är öst.

Dynamo Berlin får alltså kämpa vidare i femtedivisionen. Strax före säsongen lämnade dessutom lagkaptenen Robert Rudwaleit föreningen – Rudwaleit säger han inte kan kombinera fotbollen med sitt yrkesliv. Efter sex matcher ligger Dynamo nu på tredje plats efter småklubbarna Torgelower SV och Neustrelit.

Hos de gamla östkonkurrenterna Union Berlin, som toppar näst högsta divisionen – och ekonomiskt och publikmässigt har goda möjligheter att etablera sig som Berlins andra Bundesligalag – exploderar samtidigt en skandal: »Union unter Stasi-chock!« skriker tabloiden BZ med krigsrubriker. Chefen för Unions huvudsponsor har visat sig vara före detta Stasiofficer, och klubben ser sig nödgad att avbryta allt samarbete – vilket innebär förlorade intäkter på tio miljoner euro.

Berlinmuren är borta men uppenbarligen ändå ständigt närvarande. Många medelålders östtyskar är framgångsrika affärsmän men har ett förflutet som de inte vill prata om. Andra har tvärtom ännu inte förstått hur de ska ta sig fram i ett kapitalistiskt samhälle. De före detta östtyskarna är fortfarande betydligt fattigare än västtyskarna, och bor fortfarande i större utsträckning i de slitnaste delarna av det som tidigare var Östberlin.

Rainer Lüdtke har sedan länge flyttat från sin uppväxtlägenhet vid Friedrich-Ludwig-Jahnsportpark. Dynamo har också bytt hemvist och Rainer bor numera ännu närmare sitt favoritlags hemmaarena – tvärs över gatan från Sportforum Hohenschönhausen. Han säger:

– Jag är nöjd med livet efter DDR. Visst kan man känna lite »ostalgi« men det är ett friare liv i dag.

Rainer berättar att han aldrig åkte på någon mer bortaresa i Europa efter matchen mot Chorzow. Att åka till en bortamatch i väst var inte att tänka på, och även de stora hemmamatcherna var svåra att få biljett till – Stasianställda och deras anhöriga hade förtur. Fotbollssupportrarnas relativa frihet att hävda sin egen subkultur försvann också efterhand. 1983 dömdes Rainer Lüdtke till tre år i fängelse plus fem års förvisning från Berlin efter ännu en uppgörelse med Unionfansen.

Rainer tittar ut över den nedgångna hemmaarenan och säger:

– Som Dynamosupporter är det lätt att titta på gamla bilder och tabeller, och tycka att det var bättre förr. Vi var »Der Rekordmeister« och det är fortfarande bara Bayern München som har fler tyska ligatitlar än vi.

– Men sedan muren föll har jag fått prova på nästan alla uppdrag i min favoritklubb, det hade aldrig kunnat ske i Östtyskland. Och jag har kommit närmare min förening och mina gamla hjältar. För mig spelar det ingen roll om Dynamo spelar i första- eller femtedivisionen.