Fredrik Ljungberg

Emirates Stadium dränks i ett vårregn och på planen värmer svenska landslaget upp inför träningslandskampen mot Brasilien. Fysiologen Paul Balsom instruerar spelarna i en skottövning, rullar sedan ut bollarna till mittcirkeln och klappar i händerna för att få förste man att driva mot Andreas Isaksson i målet.

Då joggar Fredrik Ljungberg fram till Balsom. Övningen avstannar när lagkapten Ljungberg pekar mot avbytarna som står och kickar gris vid ena hörnflaggan. Balsom nickar och ropar till sig två av spelarna, Marcus Allbäck och Daniel Andersson, som får ta plats strax utanför straffområdet och agera uppspelsalternativ för skyttarna – och därmed göra övningen effektivare.

Fredrik Ljungberg lunkar tillbaka ner mot sidlinjen, tar tag i en boll och börjar kicka för sig själv. Övningen han nyss styrt upp deltar han inte i. Det är så här han vill ha det. Vissa laddar bäst i grupp och andra på egen hand. Även i en lagsport måste varje individ få välja själv, särskilt när man nått den här nivån.

När spelarna några minuter senare tågar in på arenan efter uppladdningen i omklädningsrummet går Fredrik Ljungberg främst i ledet. Arenan börjar fyllas med folk. Så sent som för ett år sedan var det här hans hemmaplan. Förra sommarens flytt till West Ham satte punkt för en nio år lång karriär i Arsenal, men när högtalarna byter Abbas Waterloo mot Can’t take my eyes off you är det ett tecken på att klubben fortfarande minns. Låten fick under Ljungbergs mest framgångsrika period, då han hade färgat håret rött, sin egen text av Arsenalsupportrarna: »We love you Freddie, because you’ve got red hair. We love you Freddie, because you’re everywhere. We love you Freddie, because you’re Arsenal through and through.«

Om han hör musiken är det inget han avslöjar med en min. I stället tar han plats mellan domarna och den 23 centimeter längre Andreas Isaksson. Jag tänker på ett samtal med förre förbundskaptenen Tommy Söderberg som talade om »en liten tuva som ofta stjälper stora lass« och jämförde Ljungberg med handbollens Ljubomir Vranjes – båda är spelare som egentligen är för små för sina sporter men som vägrat kapitulera inför fakta.

– Fredrik ser möjligheter i stället för problem. Det är hans största styrka, sa Söderberg.

Nationalsången börjar. Ljungberg lägger händerna på ryggen. Minst i ledet. Med kaptensbindeln på armen.

På eftermiddagen den 27 april kom nyheten om Fredrik Ljungbergs revbensskada. Newcastles Steven Taylor stämplade svensken fult över bröstkorgen, dobbarna rev upp flera stora sår på överkroppen och Fredrik vred sig i smärta. »Fredrik Ljungberg ut på bår«, skrev Aftonbladet. »EM i fara«, skrev Expressen.

Med tanke på att Zlatan Ibrahimovic och Tobias Linderoth sedan länge hade befunnit sig i rehabilitering och Erik Edman redan var borta från EM, var panikrubrikerna för en gångs skull befogade.

Fredrik Ljungberg har 71 matcher på meritlistan, av dem är 54 tävlingsmatcher. Det är en väldigt hög andel i jämförelse med landslagskollegorna. Niclas Alexandersson, 106 landskamper, har totalt 56 tävlingsmatcher, Anders Svensson, som står på 88 landskamper, har bara gjort 45 i kval- och slutspel.

Dessutom; av Fredriks 54 »riktiga matcher« har han bara förlorat sju –  två gånger mot Kroatien och en gång vardera mot Nordirland, Tyskland, Spanien, Italien och Belgien. Med ett sådant segerfacit är det inte förvånande att EM ska bli hans femte raka slutspel, ett svenskt rekord han i så fall delar med Olof Mellberg.

När vi träffas på ett kontor i centrala London är Fredrik på gott humör – trots ännu en reparation av kroppen. Han kommer just från tandläkaren som dragit bort ett par nerver i framtänderna eftersom de dött efter den spark i ansiktet han fick för fyra månader sedan under en West Ham-match mot Fulham.

– Jag vet inte exakt vad de gjort, säger han. Och ska jag vara ärlig så vill jag inte heller veta. Jag är inte så förtjust i att gå till tandläkaren.

Väggarna pryds av svartvita fotografier på Paul McCartney och Usher, artister som PR-byrån vi befinner oss på representerar. De har också hand om bland andra Prince, Ronan Keating och P Diddy. Och Fredrik Ljungberg.

Jag frågar om han efter tio tuffa Premier League-år inte är trött på skador, krämpor och ständiga reparationer av kroppsdelar. I våras var det en inflammerad nerv som gjorde att han inte kunde sitta ner på fem dagar. Sparken i ansiktet i januari resulterade i att man fick klippa bort en bit av läppen. Och nu är ett revben trasigt. Fredrik rycker på axlarna:

– Det är som det är. Kroppen har fått en del stryk genom åren. Jag vet att jag kommer att ha ont när jag är 45 men det är inget jag kan göra något åt nu. Det blir så när man spelar här borta.

Ett leende sprider sig över de bedövade läpparna:

– Det kanske hade varit bättre om jag valt Italien eller Spanien och sparat kroppen i stället.

Han berättar att han ändå tycker det blivit bättre. I år har han lagt om både träning och kost för att bli helare, och även om han varit skadad även denna säsong har han fått bukt med det värsta gisslet: sträckningarna i lårens baksidor. Vid ett test där han skulle lägga upp det bakre benet på en pilatesboll och sedan göra upphopp på ett ben, upptäckte en fysiolog att spelarens övriga muskler inte avlastade baksidan av låren.

Fredrik ställer sig upp och visar positionen.

– När jag hoppade var den här muskeln, de kallar det gluteus här, jag vet inte vad det heter på svenska men det är ju själva rövmuskeln  …

Sätesmuskeln?

– Just det. Den var helt slapp. Så jag gjorde några övningar för att aktivera den muskeln, och direkt efteråt hoppade jag säkert 30 centimeter högre. Nu tränar jag den muskeln varje dag. Det hjälper, tillsammans med kosten som jag lagt om med hjälp av en sportdietist i Kanada. Hon upptäckte att jag inte åt tillräckligt med kolhydrater. Musklerna hade inte tillräckligt med energi och därför gick de sönder. Jag körde på tom tank, helt enkelt.

Vad äter du nu då?

– För att få igång systemet på morgonen äter jag en blandning av nötter och russin tillsammans med naturell yoghurt, och det är viktigt att det är bra grejer för tydligen är det väldigt mycket skit i många sådana produkter i dag. Sedan äter jag en ny frukost två timmar senare när jag kommer ut till träningsanläggningen, då är det mer omelett eller någon sådan riktig mat. Så fortsätter det – särskilda frukter vid olika tillfällen, äta mindre och oftare, hålla koll på blodsockret. Det är mycket ätande och jag tycker egentligen inte om mat. Om man hade uppfunnit ett sätt man kunde spruta in näringen i stället hade jag nog valt det. Jag gillar faktiskt inte att äta.

Jag säger att jag talat med Mats Jingblad, den som tog upp Fredrik i Halmstads BK:s A-trupp, och att tränaren beskrev spelaren som »en gamäng som gärna gick sin egen väg«. Bland annat berättade Jingblad att 17-årige Fredrik Ljungberg, till skillnad från alla andra, inte vattnade sina nya fotbollsskor för att gå in dem utan i stället dränkte in dem i t-sprit. Fredrik garvar.

– Just det, de blir mjukare då. Och så håller de bättre mot vatten. Men det funkar bara på läderskor och numera är det ju plast i dojorna.

Du gillar att gå dina egna vägar?

– Jag har alltid varit öppen för nya och annorlunda saker. Jag följer inte skocken med får. Det är så jag blivit uppfostrad: tänk själv, fatta egna beslut och kolla inte så mycket på vad andra gör. Jag vill aldrig fatta beslut bara för att andra tycker det är rätt. Det måste kännas rätt för mig också.

 

Beslutsamheten har funnits sedan barnsben. När familjen Ljungberg 1982 skulle flytta från skånska Vittsjö till Halmstad ställde femårige Fredrik ett krav, han följde bara med om föräldrarna ordnade en klubb han kunde börja spela fotboll med. Mamma Bodil och pappa Roy hittade först Astrio men eftersom deras yngsta lag var P6:or meddelade klubben att de tyvärr inte kunde ta emot deras son. Halmstads BK var inte lika rigida.

Fredrik visade tidigt kvalitet. När Malmö FF-tränaren Tord Grip i mitten på 1980-talet var ute och sonderade terrängen efter tänkbara nyförvärv ringde han HBK-tränaren Olle Eriksson och frågade om det inte fanns några blivande landslagsspelare i klubben. »Jo, vi har en. Fredrik Ljungberg heter han«, sa Eriksson. Grip lät intresserad och hann tänka att det kanske var en bra värvning inför nästa allsvenska säsong innan Eriksson fortsatte: »Men han är bara åtta. Fast blir inte han landslagsspelare så blir ingen det.«

När Fredrik var tolv år flyttades han upp till 14-årslaget och bröt därmed en HBK-princip att inte låta spelare hoppa uppåt i åldrarna. Ett år senare debuterade han i pojklandslaget och sommaren 1994 tyckte A-lagstränare Jingblad att det var dags att uppmuntra spelaren med en uttagning till bänken i en B-lagsmatch. När laget fick ett återbud sent på matchdagen ringde Jingblad hem till familjen Ljungberg för att meddela 17-åringen att han skulle spela från start. Mamma Bodil svarade att Fredrik låg och sov för att ladda inför matchen.

– Jag blev paff över inställningen, minns Jingblad. En spelare som går och lägger sig på eftermiddagen för att komma väl förberedd till att sitta på bänken i B-laget!

Fredrik debuterade i Allsvenskan i oktober senare det året, borta mot AIK. Han blev så exalterad av uttagningen att han glömde bort att det var samling med pojklandslaget samma dag. När han landade med HBK på Arlanda mötte han några landslagskamrater som var på väg till Trollhättan och laddning inför matchen mot Holland.

– Han hade inte alltid koll, säger Jingblad. Eftersom Fredrik var yngst skulle han dessutom hjälpa till med materialet och där kunde han reta gallfeber på vår materialare Hasse Gudmundsson. Jag minns en gång när han kom för sent till träningen för att han var hundvakt och hundjävlarna hade rymt. Så i stället för att cykla upp till Örjans vall och hjälpa Hasse fick Fredrik springa bostadsområdet Furet runt för att jaga in hundarna.

Men mest minns tränaren spelstilen. Fredrik var liten men spelade ändå innermittfältare, den position där det krävs bäst fysik för att sätta emot i närkamperna.

– Så fort han fick bollen hände något. Han gick rakt på mål, inga krusiduller. Man fick alltid en hörna, en målchans, en frispark  … Han var bara 17 när han debuterade men han var mogen, han spelade ju mot Parma i Uefacupen bara ett år senare.

Håkan Svensson, som stod i mål i HBK på den tiden, kommer ihåg den ambitiösa mittfältaren från ett träningsläger i Leksand dit Jingblads efterträdare Tom Prahl tog laget. Ett pass avslutades med straffsparksläggning där tränaren plockade ut tre spelare från de lag som mötts i tvåmålsspelet. Fredrik blev inte utsedd att lägga någon straff och satte sig i en slänt 50 meter bort. Den förre målvakten säger att han aldrig glömmer synen av den förbannade tonåringen som hade fäst håret i en tofs som stod upp mitt på huvudet. »Vad sitter du där för?« ropade Prahl. »Du, det fattar du nog!« svarade Fredrik.

– Det var faktiskt imponerande, säger Svensson. För honom var det självklart att ta en av straffarna. Han var jävligt ung men visste vad han ville, han tänkte inte tillbringa resten av karriären med att åka på träningsläger till Leksand kan jag säga.

 

Fredrik Ljungberg lutar sig över bordet och ler åt minnena från den första tiden som seniorspelare.

– Jag var ju väldigt liten till växten, säger han. Jag försökte gå till gymmet och bli större men det hände inte så mycket. Det var ett problem under uppväxten men i efterhand ser jag det bara som något positivt. De som är större i de där åren använder sin styrka, de »bonkar« sig fram, medan jag fick göra min teknik funktionell – jobba på min bolltouch och förbättra spelförståelsen så jag hann undan innan motståndarna sprang ner mig.

Du verkar också ha varit målmedveten tidigt. Jingblad var förvånad när du vilade ut för att sitta på bänken i B-laget.

– Vad ska jag säga? Jag älskade fotboll och skulle jag inte ha förberett mig på bästa sätt inför min första B-lagsmatch hade det varit idiotiskt, tycker jag.

Vad minns du från din allsvenska debut?

– Att Mikael Borgqvist sparkade mig på höften när jag låg ner på plan så att jag knappt kunde spela den där landskampen som jag höll på att glömma bort. Annars minns jag att det var stort. Egentligen tyckte jag att jag var redo för Allsvenskan redan något år tidigare men Jingblad ville skynda långsamt.

Du spelade i varje pojklandslag, debuterade tidigt i Allsvenskan – när började du ana att det skulle hålla hela vägen in i A-landslaget?

– Jag vet inte om jag tänkte så, jag var hela tiden nöjd med de steg jag hade tagit och det var ingen i omgivningen som var inne i A-landslaget. Men det är klart att det fanns en dröm om att spela i landslaget. Jag debuterade tidigt i U21 och det gick bra. I första tävlingsmatchen – mot Turkiet i Malmö – gjorde jag ett mål och tre assist. Så i och med det tänkte jag att det nog skulle gå att ta sig in i A-landslaget också.

Du nådde målet i januari 1998 på ett vinterläger i Orlando när Sverige mötte USA.

– Jag skulle egentligen ha varit med vintern före, i Thailand, men fick tacka nej för att jag hade problem med ljumskarna. Det var väl stort att debutera men egentligen var det inte den riktiga debuten. Jag räknar inte det som en riktig landskamp.

Den kom mot Danmark i maj senare det året?

– Exakt.

 

Det här var en tid när svenska landslaget kritiserades hårt. VM-succén 1994 hade höjt kraven, landslaget hade två missade slutspel bakom sig och nu började den nytillträdde förbundskaptenens smekmånad ta slut. Tommy Söderberg hade inlett med tre mållösa landskamper mot USA, Jamaica och Frankrike, följt upp med en utskåpning i Vigo mot Spanien, 0-4, och skulle nu möta Danmark i Malmö, danskarnas genrep inför VM 1998.

Fredrik Ljungberg var 20 år, bäst på plan och i 32:a minuten bröt han den längsta måltorkan i svensk landslagshistoria när han nickade in bollen bakom Peter Schmeichel.

Dagen efter skrev TT:s Johan Esk: »Äntligen gjorde Sverige mål. Äntligen visade landslaget att det inte står och faller med bronshjältarna från 1994.« I  Expressen fyllde Mats Olsson på: »Det blir ett klassiskt datum. Dagen då Christer Pettersson blev friad. Pakistan gjorde kärnvapensprängningar. Svensk fotboll kom tillbaka.«

Alla hade väntat på nästa Thern, Dahlin eller Brolin – inte minst förbundskaptenen. Tommy Söderberg säger att det var ren glädje att uppleva Fredriks genombrott.

– När Fredrik kom fram som helt nytt namn, ung – med den energin han har – det är klart att det nästan var som ett slag i magen. Man blev oerhört glad. Det finns de som säger att man måste spela x antal landskamper för att växa in i kostymen men Fredrik visade att det kan gå snabbare. Han gick i bräschen där. Så kom ju några till som gjorde samma sak sedan, Anders Svensson till exempel.

Fredrik upplevde själv inte matchen mot Danmark som något betydelsefullt för svensk fotboll.

– Jag såg det aldrig som att landslaget var i kris. Jag spelade ju med U21 åren innan, och vi reste runt till samma länder som A-landslaget och jag tyckte att de var fantastiskt bra. Att de inte gick till VM 1998 var helt sjukt. Kritiken var fjantig.

Matchen mot Danmark följdes upp senare den hösten med EM-kvalet mot England på Råsunda. Efter 2-1-segern, där det kändes som Fredrik befann sig överallt på plan hela tiden, rufsade förbundskapten Söderberg Fredrik i håret på presskonferensen efteråt och sa: »Den här gossen är bom-bom-bom.«

Dagen efter ryktades det om Barcelona, Milan, Aston Villa, Tottenham och Everton. Fem dagar senare skrev Fredrik på för Arsenal. Klubben hade följt spelaren i över ett års tid och insåg, med den uppståndelse som blev efter Englandsmatchen, att de inte vågade vänta längre. Fredrik debuterade mot Manchester United den 21 september med att chippa in bollen i mål – även denna gång bakom Peter Schmeichel. Allt gick fort och jag frågar om han inte blev nervös av att gå från HBK till internationell toppfotboll.

– Nej. Jag blir oerhört sällan nervös. Jag är nog ganska lugn i mig själv, men i debuten med Arsenal blev jag nervös. När 15 minuter hade gått började alla sjunga mitt namn. Jag var inte van vid sånt. Jag blev rätt skakig.

Det gick undan den där sommaren: från landskampen mot Danmark via kvalet mot England till Premier League-debut. Men du klarade varje steg utan problem. Var du förvånad att du fixade det?

– Nja, man tror ju på sig själv. Det som är svårt i fotboll är att höja sitt tempo när det behövs. När man kommer in i matcher med högre tempo vet man aldrig om det funkar. Men det gjorde det för mig.

Det verkar vara ett genomgående drag i din karriär. När du flyttades upp i årskullarna i HBK, när du debuterade tidigt i Allsvenskan, när du mötte Parma som 18-åring  …

– Mot enklare motstånd kan det vara enkelt att briljera. Det verkliga beviset på om du är en bra spelare är om du klarar av att göra samma saker även när du flyttar upp ett snäpp. Många spelare får problem då. Jag har alltid haft styrkan och tekniken att höja mig i de lägena. Jag har alltid hittat mitt tempo.

Någon gång har du sagt att det är en av dina stora egenskaper. Du kan anpassa dig.

– Jag har ofta fått höra att jag spelar bra mot bra motstånd. Jag ska också erkänna att jag tycker det är roligare att spela de stora matcherna. Det är nog skillnad på spelare och spelare där. Vissa tycker det är kul att möta sämre motstånd så de kan gå in och lattja. Personligen tycker jag inte det är så kul. Det är bara ett faktum att de är sämre, det finns ingen utmaning i det utan är mer ett jobb du ska göra. Den mentala utmaningen kommer när man möter de bästa, det är då man får ett mått på hur bra man är.

I Arsenal blev du utpräglad yttermittfältare med uppgift att så ofta du kunde löpa in bakom backlinjen. Blir man mer specialist ju högre nivå man når?

– Jag kom dit som central mittfältare men omvändes eller vad man ska kalla det. Men jag håller inte med om att jag blev specialist. Spelar man i Arsenal räcker det inte att vara bra på en sak, du måste kunna allt. Kanske tänker folk inte alltid på det när de ser ett lag som Arsenal spela, men passningshastigheten är så mycket högre, bollen ligger alltid mer rätt på foten. Vissa spelare kanske bara kan slå bra crossbollar. Men de spelar inte i Arsenal.

När du slog igenom sa Tommy Söderberg att du var »norra Europas snabbaste spelare med boll«.

–Jag kommer ihåg det. Jämfört med de flesta andra tappar jag mindre fart i det momentet jag får bollen i en löpning.

Men i Arsenal kände man igen dig bäst på dina löpningar utan boll?

– Visst, man måste vara smart och anpassa sig. I Arsenal märkte jag att Dennis Bergkamp, Robert Pires, Thierry Henry och jag tänkte fotboll på samma sätt. Vi rörde oss mycket, spelade enkelt, släppte bollen och stack. Jag gick mycket i djupled, men det handlade inte bara om det utan också om att utvecklas på alla andra plan. Det viktiga i fotbollen är att inte komplicera det för mycket. Många gör saker för att det ska vara snyggt uppe på läktaren och det tjänar man inget på.

Har du alltid tänkt så eller är det en insikt som kommit med åren?

– För mig har det alltid varit viktigt att spela intelligent fotboll. Om du står och krånglar till det och sätter lagkompisen i skiten när du väl släpper bollen är du inte intelligent. Och det kan jag säga: När folk krånglar till det blir jag lack. Ta Arsenal, där ser du ingen som springer omkring och dribblar, spelet bygger på att man sätter fart på bollen. Dennis Bergkamp hade en fantastisk teknik och använde den för lagets bästa. Han gjorde det så enkelt som möjligt.

 

Modet att spela fotboll är ett återkommande tema i Fredriks karriär. I landskampen mot Lettland förra hösten, när Sverige säkrade EM-platsen, kom det en period i matchen där letterna satte Sverige under press. Från läktarplats såg jag hur assisterande förbundskapten Roland Andersson reste sig från bänken och började göra bågar i luften med högerarmen för att visa försvarsspelarna att de skulle lyfta längre bollar. Samtidigt stod Fredrik Ljungberg, som spelade på just den kanten, fem meter därifrån och pekade mot samma försvarare med händerna ner mot gräset, för att visa att de måste våga hålla i bollen och spela längs marken.

I mitten på april såg jag Fredrik göra exakt samma gester på Upton Park när West Ham mötte redan nedflyttningsklara Derby. Publiken var missnöjd med spelet, i halvtid buade de när spelarna lämnade planen, och när managern Alan Curbishley vid ställningen 1-1 gjorde ännu ett byte skanderade hela arenan: »You don’t know what you’re doing, you don’t know what you’re doing.« Fredrik hade i en halvtimmes tid gått långt ner på egen planhalva för att ge försvararna passningsalternativ. Han lugnade spelet, försökte hålla i bollen. Det gick sådär. Spelidén saknades och långbollarna ökade i antal. Men i 77:e minuten nådde bollen Ljungberg på vänsterkanten. Han väggspelade med Mark Noble, fick en djupledspassning in i straffområdet, använde ett tillslag, tittade upp och spelade sedan in till den inbytte Carlton Cole som lade bollen i öppet mål. 2-1 i matchen och publikens nidsånger vändes i jubel.

Tidningen Observer utsåg Fredrik till matchens bästa spelare.

Glädjen efter comebacken varade i en vecka. Sedan placerade Steven Taylor dobbarna i bröstet på Fredrik. Jag frågar vad som hände:

– Han landade på mig med fötterna. Man kan tycka att han kunde ha tagit ett bättre beslut  …

Har du någonsin känt en värre smärta?

– Nej. Kroppen låg ju där den låg och gav inte vika, så jag tog emot all tyngd på bröstet. Det kändes som om bröstkorgen skulle explodera.

Tänkte du att EM var kört när du låg där på båren?

– Absolut inte. Jag tänker inte så. Jag ville gå av planen för egen maskin men fick inte. Det enda jag tänkte på där på båren var hur jag skulle komma tillbaka till spel så snart som möjligt igen.

Han berättar att flytten till West Ham inneburit att rollen i klubblaget och rollen i landslaget närmat sig varandra.

– Det är mitt jobb i West Ham att få laget att spela när vi börjar bli ängsliga och slår den långa bollen. Jag ska få ner den på marken och jobba med tålamodet. Det är lite större ansvar, säger Fredrik.

Påminner rollen i West Ham mer om den du har i landslaget än den du hade i Arsenal?

– Definitivt. Men i landslaget har det också ändrats en del genom åren. Vi var nog lite mer defensiva som lag när jag började där. Den diamantrollen som vi får på mittfältet gör att vi måste springa mycket, vi springer mer än andra lag och det är fortfarande så. Däremot har vi ändrat lite nu med att jag inte ska ligga för högt upp. Förbundskaptenerna vill att jag ska ner och hämta bollen oftare och vara lite mer spelfördelare.

För att sätta tempot, precis som du gör i West Ham.

– Lite så. Jag vill väl ofta ligga högt upp, på gränsen till offside, så att man kan sätta in bollen bakom – och det gör jag ibland det också – men jag ska även söka ytorna längre ner i planen.

Landslaget har samma spelsystem som när du började och samma förbundskapten, som dessutom alltid pratar om vikten av kontinuitet. Har något förändrats i era förberedelser under de senaste tio åren?

– Ja, det är nog ganska mycket som skiljer ändå. När jag började var det oerhört långa teorigenomgångar till exempel. Vi var väl några stycken som tyckte att vi som spelade i landslaget inte var så dåliga fotbollsspelare att man behövde gå igenom alla grunder. Vi hade lite synpunkter på det. I dag har teoripassen minskat markant. Förr var det ju också overhead-bilder och det tog en jävla tid. I dag jobbar de med dator och några klipp från TV. Det går snabbare.

Ditt första EM – 2000 i Belgien/Holland – sägs vara ett mästerskap fyllt av lärdomar av just det slaget. Ni tränade för mycket, bodde fel  …

– Till exempel hade vi ingen air condition på rummet. Det var så varmt att jag i snitt sov tre timmar per natt. Man ska inte skylla på det men det var ingen ideal uppladdning. Visst lärde vi oss en del saker där.

 

EM 2000 var också ett EM där defensiva Johan Mjällby och Daniel Andersson spelade innermittfältare. Utvecklingen till EM-turneringen fyra år senare – när svenska spelet fick fina vitsord för sin offensiv av Uefas tekniska grupp – var dramatisk.

Thomas Lyth, som då var spion för det svenska landslaget, har en gång sagt att kvartsfinalen i Algarve blev en milstolpe. Landslaget hade utvecklats så till den grad att man dominerade mot Holland. Hade man vunnit matchen hade utvecklingen fortsatt, nu innebar utslagningen på straffar ett par steg tillbaka till de defensiva grunderna.

– Det kan nog ligga något i det, säger Fredrik. Vinner man så vågar man mer och då kan man utveckla spelet. Förlorar man är det ofta back to basic, då kör man på det som är tryggt.

Vad säger du om era chanser i sommar då?

– Jag tycker det är ett jävla avbräck att Erik är skadad. Han har varit vår vänsterback i fem, sex år och ska man ha ett offensivt spel måste man ha en lugn backlinje som inte stressar upp sig – det är alltid enklare att slå en långboll än att ha tålamodet och våga bygga upp något. Men det kommer säkert någon som går in och gör bra ifrån sig på den positionen. Sedan har ju Zlatan varit skadad, men det verkar lösa sig. Vi är inte Brasilien eller Frankrike där det finns hur många spelare som helst att välja mellan. Jag vill inte se en enda skada till på våra spelare nu.

Innebär kaptensrollen att du känner ökat ansvar i landslaget?

– Ja det måste jag säga. Det har gått bra och är kul.

Visste du att du var en ledartyp?

– Det beror på vad man menar med ledartyp. När jag var yngre kunde jag ibland tycka att spelare stod och skrek bara för att bevisa för tränaren att de var ledare. Personligen tycker jag det är fjantigt, jag behöver ingen som står och gapar för att jag ska tända till. Man kan leda på andra sätt – genom att vara ett bra exempel på planen, dela med sig av råd, försöka hjälpa medspelarna genom att vara intelligent i sitt spel.

Vilka kaptener har du själv haft genom åren?

– Jag hade ju Tony Adams som var kapten i 20 år. Han var lugn men sa ifrån om någon gjorde fel. Han kunde också gå upp till tränaren och säga: »Nu är killarna för trötta, nu ger du oss två dagar ledigt, jag skiter i vad du säger.« Han var stark. I HBK hade jag Tommy »Hacke« Andersson. Han gapade väl lite mer.

Du är mer Adams än »Hacke« alltså?

– Det skulle jag nog säga. Och på den här nivån behöver man inte skrika så mycket heller. Kan man inte tända till inför en landskamp är det något som är fel. Men att vara kapten innebär ju också andra saker. Man ska hålla ihop laget och vara talesman för gruppen. När förbundet vill dra folk till sponsorträffar får jag ibland säga: »Nej, nej. Vi ska spela fotboll också.« Sedan var det ju mycket splittringar i gruppen efter VM i Tyskland. Jag funderade länge på om jag verkligen skulle tacka ja till att bli kapten och det berodde delvis på att jag visste att det fanns en del jobb att göra.

Vad fick dig att bestämma dig?

– Jag pratade med Lasse och sa: »Får jag inte ta tag i de här frågorna är jag inte intresserad av att vara kapten.« Vi bestämde oss för att ta tag i det.

Hur lång tid tog det innan ni fick ihop gruppen?

– Det gick ändå ganska snabbt. Vi pratade om det direkt på de första samlingarna efteråt. Att det måste vara slut på grupperingar hit och dit, att vi måste respektera varandra. Oavsett vad man tycker och tänker i varje enskilt ögonblick så hade vi ju fått bevis på att det inte funkar i längden om alla drar åt olika håll. Det har blivit mycket, mycket bättre i dag.

För att alla har skärpt sig, eller?

– Alla har varit väldigt bra på att dra sitt strå till stacken, så vi löste det ganska snabbt tillsammans. Dessutom ska jag väl säga att vi fick lite hjälp av media. Det underlättade när de skrev att vi var slut och att vi aldrig skulle gå vidare från kvalet igen. Det gjorde det enklare att enas och visa att vi ändå hade mer att ge. Det var bra att få något att bevisa, alla vill ju vinna. Jag tror att det var grejen som vi behövde få in i hjärnorna, det är vinnarskallarna som förenar oss. När man väl fattade det var det lättare att dra sitt strå till stacken.

Är det roligare att åka till landslagssamling i dag?

– Det kommer alltid att finnas grupperingar, vissa äter med vissa vid lunchen och så, men det är inget skadligt och det är inte på samma sätt. Jag ska inte säga att det är roligare i dag men jag är glad att vi lyckades polera bort det här. Synd att vi inte lyckades med det tidigare bara.

 

Det har nu gått tio år sedan Fredrik debuterade i landslaget. Lika länge har han bott i England. Han berättar om den första tiden i London hösten 1998. Han var ung, hade inga kompisar och skulle slå sig in i en trupp full av världsstjärnor. Han medger att det, med facit i hand, skulle ha varit enklare om han tagit ett mellansteg innan han gick till ett av Europas bästa klubblag. Å andra sidan klarade han av det – han kallar det »en test av karaktär«.

– När folk sa att jag var liten tänkte jag att jag ska fan visa dem, det här var väl egentligen den svåraste ligan att lyckas i. Jag har alltid varit sådan att jag vill bevisa motsatsen. Jag är fortfarande i trotsåldern.

Jag frågar om de största minnena och han berättar om FA-cupfinalen 2002. När Arsenals spelarbuss färdades mot Millennium Stadium i Cardiff satt Fredrik som vanligt inför match och lyssnade på musik med hörlurarna i öronen. Plötsligt kände han hur ett par lagkamrater puffade honom på axeln och pekade mot rutan.

Där ute tågade Arsenalsupportrarna. 80 procent av dem hade antingen själva färgat håret i röd tuppkam eller köpt den Freddie-peruk som såldes överallt. Thierry Henry, Patrick Vieira, Dennis Bergkamp och resten av killarna tryckte näsorna mot bussfönstret och garvade. Arsenal vann finalen. Fredrik gjorde mål och blev därmed en av tre spelare i historien som gjort mål två FA-cupfinaler i rad.

När laget återvände hem firade norra London, och laget åkte på parad till Town Hall. När Fredrik stod på busstaket fick han ögonkontakt med en engelsk bobby. Polisen lyfte på hjälmen och visade den röda tuppkam han friserat under. Sedan pekade han på polishunden han höll i koppel. Fredrik såg hur även hunden dekorerats med en röd rand i pälsen på hjässan.

Fredrik skakar på huvudet:

– Varenda jävel hade rött hår. Det var sjukt.

Där fick du för att du ville skilja dig från mängden och gå din egen väg.

– Precis! Men det var väldigt hedrande faktiskt. Ett väldigt speciellt minne.

När du ser tillbaka på karriären, vad är du mest stolt över?

– Jag är nöjd med att ha haft en ledande roll i ett av Europas bästa lag i nio säsonger. Självklart är jag också glad för att jag varit ordinarie ända från min första landskamp och fram till idag, tio år senare. Det är sådant man kan vara stolt över när man är 65 och sitter med barnbarnen.

Han tittar ut genom de smogtäckta fönstren och tillägger:

– Men det är ju inte slut än. Det blir några år till. Jag hoppas att jag har det bästa kvar.