Slaget om Fyledalen

– Fyledalen?

Den unga kvinnan på turistbyrån i Ystad ser undrande ut. Hyllorna är fyllda av kartor och guider. Här finns Wallanders Ystad och konstrundornas Österlen. Här finns guideböcker över mer eller mindre hela Skåne. Men inget om Fyledalen, som måste vara det närmaste resmålet. Om det nu är ett resmål.

Efter viss betänketid irrar kvinnan in på lagret och kommer tillbaka med en glansig folder med karta. Jag ber om två exemplar, får en förvånad blick tillbaka och går ut på torget.

Regnet öser ner, Ystads gator är tomma och jag tänker på Stanley, journalisten och kolonisalisten som inledde sin bok Hur jag fann Livingstone med raderna: »En resande tidningsreporter måste alltid stå färdig till uppbrott, ständigt vara beredd på att skiljas från sina vänner. Han får aldrig känna fruktan eller tvekan. När hans tidning säger: ›Res!‹ då måste han resa – till fara eller till fest, vart än hans uppdrag för honom.«

Stanley reste till det inre av Afrika, till Tanganyika. Mitt uppdrag för mig tydligen till en plats som inte ens närmast liggande turistbyrå har koll på – och det enda jag vet är att det ska utkämpas en turnering mellan fyra små byar: Benestad, Högestad, Röddinge och Ramsåsa. Snedsparkar och bönder, någon?

Jag sätter mig i bilen, kör österut. Havet ligger där på höger sida, och fortsätter man rakt fram väntar Ale stenar och Glimmingehus, men jag tar av åt vänster mot Köpingebro, norrut. En vän som är uppvuxen där sa förbryllat till mig innan avfärden:

– Finns det fotbollsplaner i Fyledalen? Eller ens bollar?

Han spelade pojkfotboll i Köpingebro men hade aldrig anledning att åka de fem kilometerna norrut till Fyledalen för match. Runt 1980, då Köpingebros P71:or var i farten, fanns inga lag i dalen.

– Det är bara ett naturområde där man kan åka dressin, med träskmark i mitten.

Efter sockerbruket i Köpingebro blir landskapet alltmer kuperat, regntunga skyar drar över gulbruna åkrar som snart är mogna för skörd. Regnet smattrar mot rutan och jag känner mig som i en bubbla inne i Golfen. På väg ner i en dalgång svänger jag av mot Högestad. Det går brant uppför och till slut ser jag en skylt mot Fyledalen, så jag svänger igen och det går brant utför, vägen blir grusväg och plötsligt är det kvällsmörkt. Bokskogen står tät och drypande av fukt. Vägen slingrar sig genom skogen som öppnar upp sig i slutet av backen. Vackra ovanliga lövträd till vänster, betande kor till höger på en mörkgrön slätt. Jag anar att jag är i Fyledalen. Jag åker förbi ett litet slott och en ristad sten som säger att vägen anlades 1879 av Thom Piper.

Jag är vilse. Skyltar mot Fyledalen pekar än hit, än dit. Det är svårt att följa pilar mot en plats som inte är klart definierad, som inte är lokaliserad till en punkt. Mobilen ringer.

– Ja, hallå det var Pelle Kippel!

– Ja, var i helvete är ni? undrar jag.

Han säger att det är enkelt att hitta. Det är det kanske, för de som bor där.

Per-Olof Kippel möter mig utanför huset som ligger utslängd på en åker. Han är arkitekt, vilket märks på den kreativt ombyggda statarlänga där han och hustrun, fotografen Lina, lever med sina två barn.

Han bör vara runt fyrtio men har fortfarande en lätt pojkfysionomi och smiter smidigt in i bilen för att guida mig runt i trakten. Med barnslig entusiasm berättar han historier om platser och personer. På väg upp för några branta backar påstår Kippel att det en gång hållits danska mästerskap i backhoppning där. Han stannar till på en skogsväg och drar ut mig på ett mellanting av åker och mosse: Röddinges gamla idrottsplats. Sista stoppet är Röddingeberg. Här bredvid korsvirkesgården ska årets turnering spelas. Den sluttande planen har klippts av Thomas Bech, en man som enligt Pelle har »en kanin mellan ögonen«.

Jag vet inte vad jag ska tro. Backhoppning? Här? Fotbollsplan? Där?

Pelle säger att han flyttade hit för tio år sedan men kände att något saknades.

– Vi trivdes i byn. Men det var så tydliga umgängesmönster där ingen gick över gränserna. Dessutom behövde jag röra på mig.

En dag när han gick omkring i samhället hittade han en platt yta bakom kyrkan, omgiven av träd. Det var förvuxet och fullt med rostiga jordbruksmaskiner, med stängsel runt omkring. Det var den gamla skolgården.

– Jag tänkte att man skulle röja upp planen, göra den spelbar, och så kunde man samlas där och kicka boll.

Markägaren samtyckte, Kippel bestämde ett datum för operationen och de flesta i byn lovade att komma. Besvikelsen blev därför stor när bara en handfull Benestadbor samlades den där morgonen vid kyrkan. Den lilla gruppen kavlade ändå upp ärmarna och satte i gång.

– Sen gick ryktet på byn att »dom gör det verkligen«. Och under dagen anslöt fler och fler, det här är på landet och alla har olika maskiner, så då går det ganska lätt. På kvällen var allt klart, det enda vi inte hade var kritade linjer. De hade tillverkat mål av gamla golvbjälkar. Vi hade till och med hörnflaggor.

Stoltheten skiner igenom när han berättar hur folk sedan samlades någon kväll i veckan för att spela.

– Nästa år behövde vi en morot för att komma igång. En av gamlingarna på byn berättade om en match på 40-talet mot Högestad då Benestad förlorat med 18-0. Sen dess hade lagen inte mötts. Det var upplagt för revansch!

Det finns en viss logik i att förlusten mot Högestad inte var bortglömd. Det speciella geografiska läget mellan syskonbyarna är idealiskt för att skapa en rivalitet. På östra sidan ligger Benestad på sluttningarna ner mot Fyleån. Längs med ån gick tidigare gränsen mellan Malmöhus och Kristianstad län. På höjderna i väster ligger Högestad. Ägorna skiljs åt mitt i dalen.

»Jag minns en spelare som kallades för »Höga-smen« och han var så rädd om bena. Han linda alltid Hela Världen om benen innanför strumporna.«

Dessutom är Högestad en särskild sorts by, förklarar Pelle. Där regerar greve Piper. Under 40-talet när det fanns fotbollsklubbar i varenda by cyklade alltid spelarna till match. Men inte Högestads IF. Greven var idrottsintresserad och upplät sin lastbil som skjutsade laget. Det väckte ont blod hos motståndarna. Grevens inflytande är fortfarande stort. Han äger mark överallt, folk är beroende av honom.

– Vad tycker folk om greven i dag? frågar jag.

– Folk har respekt för honom, svarar Pelle. Han har rykte om sig att vara folklig, kallas »röde greven«, och det sägs att han kör traktor själv, men det vet jag inte. Vad jag däremot kan säga är att han verkligen engagerat sig i Slaget om Fyledalen.

 

Det är österlen så klart, men ändå inte riktigt. Det är inte stockholmarnas och kulturarbetarnas Österlen, där turister far fram i strid ström och varenda hus är urgulligt och har försäljning av konsthantverk inne på gården. Fyledalen är en avkrok, lätt att missa även om den ligger tätt intill allfarvägarna.

Dalen börjar söder om Sjöbo och går österut, innan Tomelilla gör den en sväng mot söder och fortsätter ut mot havet öster om Ystad. Själva Fyleån är inte mycket att snacka om. Den rinner där nere någonstans i mitten av dalen, men man ser den sällan. Dalbotten är öppna betesmarker, och på båda sidor stiger landet dramatiskt.

Byarna runt dalen har alla olika prägel. Pelle Kippels Benestad är kanske på ytan den vanligaste, där den ligger vid en ganska stor väg: När man har passerat den centrala trevägskorsningen har man i stort sett också lämnat byn.

»En gång fick han ena benet avsparkat. Dom ringde efter ambulans. Men sen i stället för att vänta så bar dom honom upp på gården.«

Läget påminner om min egen barndoms samhälle i norra Halland, Veddige, vid Viskans dalgång. Samma gamla hus med nedlagda verksamheter. Jag minns hur hela samhället dominerades av en överdimensionerad kyrka som alltid ekade ödsligt under konfirmationsgudstjänsterna. Jag har sedan länge flyttat vidare, till Malmö, och aldrig längtat tillbaka. Malmö FF är visserligen dåliga, men fotbollen på Veddige IP i division sju Norra Halland var sämre. Därför blir jag lätt misstänksam när Ystads Allehandas sportchef påstår sig ha återfunnit »fotbollens själ« efter ett besök på en tidig upplaga av Slaget om Fyledalen.

Å andra sidan: man måste ge Pelle Kippel att turneringen växt en hel del sedan den där första revanschmatchen han ordnade – som slutade med en ny förlust för Benestad. Året efter bjöds Röddinge in.

– Då kom det 200-300 pers för att titta på, säger Kippel. Nästa år ansökte Ramsåsa om att få vara med. Då hade vi kanske 800 i publiken på vår lilla plan i Benestad, folk satt med benen inne på planen. Ystads Allehanda hade två uppslag om det. Det samlades mer folk än till någon annan match på Österlen det året.

Visserligen innebär varje år nya regler men efter sex upplagor går ett turneringsmönster att skönja: prologen är lottningen av matcherna någon vecka innan, den ger stoff åt spekulationer och surr i byarna. Sedan spelas matcherna under en dag, en lördag i augusti. Spelytan brukar likna sjumannaplaner och alla i byarna kan vara med. Trupperna får vara hur stora som helst och består av ynglingar och gamlingar, pågar och töser.

När jag lämnar paret Kippel bakom mig och kör genom Benestad ser jag affischer på elskåp och lyktstolpar. »Sorry, bara en kan vara bäst – Benestad«, står det på en. »Sju sorters lårkakor«, bjuds det på en annan. Trashtalk riktat mot dalens övriga byar. Jag tänker: »Det är gärdsgårdsfotboll, men det engagerar.«

 

På Lassagårdarna står dörren öppen. Innanför möter en liten man med plirande blågrå ögon. Hans kroppsbyggnad skvallrar ändå om ett idrottsliv. Kurt »X:et« Håkansson beskrivs som en legend av folk i Fyledalen. Anledningen är 292 matcher för Tomelilla på 50- och 60-talet. Höjdpunkten i karriären var när laget gick upp i landets näst högsta division och mötte storheter som Öster och Landskrona. Han fick sin fotbollsfostran i Benestad.

Jag frågar om den där gamla matchen mot Högestad som slutade 0-18. Han nickar, säger att han var med och spelade:

– Det var fortisex eller fortisju. Men den hänger me ännu, säger X:et och betonar u:et.

Från fönstret i finrummet ser man över fälten en annan gård ett par hundra meter bort. Där är han född och uppvuxen.

– Jag var nabó till greven då. Vi hade bara ån emellan oss. Och vet du: Här låg Benestad idrottsplats.

Han pekar på en yta precis framför barndomsgården, som nu är betfält. 1943 startade Benestads IF sin verksamhet men det blev ingen lång historia för fotbollen i det lilla samhället.

– 1950 la di nog ner. Det var inget folk kvar i byn, skolan la ner -51. Tidigare var det mer folk på gårdarna, sen skulle allt in till Tomelilla.

Bordtennisverksamheten levde vidare och det var där Kurt gjorde sina insatser för byns föreningsliv; han visar ett tidningsklipp där veteranen hyllas för sina framgångar trots det antika racket. Andra hade börjat med svampgummi, men X:et höll fast vid samma spade hela livet, och kunde tydligen ge många uppkomlingar en match ändå.

– Men nån gång får man ta träbrädan tebaga, släppa fram di unga.

X:et blev Benestads IF:s siste ordförande innan föreningen somnade in 1996. I skriften Vår hembygds Benestad, som Kurt varit med om att sammanställa, finns ett kapitel om fotbollsepoken. En skandalmatch mot grannen i öster, Ullvig, den 4 september 1947, får stort utrymme. Tre Benestadspelare blev utvisade men föreningen tillkallade ett möte och skrev en protest till fotbollförbundet där de sätter in sina spelares överträdelser i rätt sammanhang: »Sture Jönsson är för tung och har ingen möjlighet att bromsa upp så fort som sig bör. […] Börje Jönsson blev även uppmanad av en Ullvigspelare att följa med in i skogen och göra upp. […] Idrottsföreningen protesterade även mot att domaren stod vid ena målet och blåste i sin pipa då mål gjordes vid det andra målet.«

En annan »särskild lustighet« berättas: »Under en match mot Svenstorp spelade Benestad med 10 man i stort sett hela matchen beroende på att en av spelarna, nämligen Harry Ekelund, skulade i omklädningsrummet. Trots detta vann man med 11-1.«

X:et skrockar och berättar att han hade cyklat till matchen för att titta:

– Där var åska och regn, di andre fortsatte ju ändå men Harry stod mest där inne.

Efter den korta och turbulenta tiden med A-lagsfotboll i Benestad återstod bara matcherna mellan »gubba- och tösalaget« en gång om året, ett jippo som enligt X:et fanns i alla byar.

2001 kom Pelle Kippels initiativ att återställa den gamla skolgårdsplanen.

– Vi tyckte alla det var roligt att det hände nåt på byn. Vi hjälps åt när det gäller nåt sånt. Får di göra i såna småbyar. Det va som en folkfest det med.

Innan vi skiljs åt frågar jag om hans smeknamn.

– Det var en match på andra sidan, på idrottsplatsen i Högestad, handlarn på byn var där. Han tyckte jag var en trollkonstnär och kalla mig för X:et. Det var några som hörde, sen blev det så. Alla börjte kalla mig X:et och folk vet knappt vad jag hiter.

– Men varför just X:et?

Han skakar på huvudet. Han har inte en aning.

 

De första åren hölls Slaget om Fyledalen alltid i Kippels Benestad men i takt med att turneringen växte blev bördan tyngre och man införde regeln att förlorande lag skulle ta ansvar för nästa års arrangemang. Kruxet var att Benestad var inne i en tung period och kom sist år efter år vilket ledde till en ny regeländring där vinnaren i stället fick utse kommande års spelplats.

När Benestad i fjol överraskade med att vinna deklarerade de att Röddinge skulle bli årets arrangör – anledningen var att Slaget skulle kunna hållas på drömarenan: gamla Röddinge IP.

I slutet på 40-talet började Röddinge anlägga idrottsplatsen nere i dalen. Byns yrkesmän hade att göra. Bäckar störtar nerför dalens sidor och det krävdes dränering – ett stort rör lades under planen för att föra vattnet ner till ån. En liten biljettkur byggdes av Fyledalstegel som brändes på bruket bara ett par utsparkar bort.

Som konsult användes, enligt uppgifter i gamla lokaltidningsartiklar, »en Oscarsson« från Riksidrottsförbundet. Han kallade det för »Sveriges vackraste idrottsplats«.

 

När jag återvänder till gamla Röddinge IP under min andra dag i dalen har molnen spruckit upp. Stora vackra träd omger planen förutom inåt dalgången där kreatur lunkar omkring på våtängarna. Det här är mitt i kröken där Fyledalen svänger. Man ser de trädklädda sluttningarna försvinna både väster- och söderut. Dalen är öppen och utsikten fantastiskt. Jag går över marken som är ojämn och inte alls liknar en fotbollsplan. Byggnaden för omklädningsrummen står kvar längs ena långsidan, den byggdes av Henry Ekelund, fortfarande en centralfigur i Röddinges byalag. Insidan är smutsig av ålder och fågelskit, och lite sorglig som sedan länge övergivna hus är.

Det mesta finns kvar: En djup lång vaskränna och trädäck på golvet som vattnet kan rinna under. När jag kliver in i nästa rum flyger en fågel ett varv innan den sätter fart ut genom det trasiga fönstret och försvinner.

Efter klartecken från arrendatorn började folket i byn jobba med återställandet av planen för årets turnering. De hittade ett rör nere i sankmarken som hade fungerat som fäste för en målstolpe. Sedan kunde de mäta sig fram till de andra rören. Sju meter åt ena hållet och så hundra meter bort. Allihopa återfanns och bilden klarnade om hur planen legat. Den gamla portalen vid ingången fiskades också upp. Efter en halv dags jobb kom dråpslaget: Mannen som arrenderade marken hade ändrat sig. Trots medlingsförsök av markägaren, Carl Piper, gick det inte att få loss planen till Slaget om Fyledalen. En besviken suck hördes hela vägen från Röddinge i norr till Högestad gods i söder.

Slutet på min pilgrimsvandring runt Röddinge IP slutar i dyn. Jag är nyfiken på den gamla kanalen och hamnar mitt i den sankaste delen där jag får hoppa från tuva till tuva bara för att märka att ingen av dem bär mig. I stället blir jag stående i gyttja upp till vaden och förbannar den korkade idén att fara hit för att porträttera några bönder som ska spela amatörfotboll i en dal som ingen känner till och där det finns en envis bondjävel som vägrar låta folk bygga en plan på mark som är så sank att den omöjligt kan bära en fullvuxen människa utan kraftig dränering. Mina nya Dr Martens ser inte nya ut längre.

Barfota och förbannad sätter jag mig i bilen och kör sluttningen upp mot Röddinge.

 

Byn är den sötaste i dalen. Husen ligger tätt utmed krokiga och backiga vägar. Jag har hört att de har ordning på grejerna här, att de har ett starkt byalag och att halva byn heter Ekelund. På ett elskåp sitter en affisch: »Benestad är starkare, bättre och mycket vackrare.«

Jag frågar en krattande kvinna efter Henry Ekelund.

– Kör ner till korsningen, sväng höger. Efter tre hus på höger sida svänger du upp.

Jag har inte fått tag på något nummer och känner mig inte helt bekväm med att komma oannonserad – men jag tröstar mig med att så var det väl förr, när man inte använde sms bara för att bekräfta att »nu ses vi«, även om det redan var bestämt sedan innan. Jag ringer på, en tant öppnar.

– Henry, det är nån som söker dig.

På kökssoffan sitter en vithårig man i linne, bakom glasögonen tittar han avvaktande och förvånat på den barfota gästen. Det är eftermiddag och det gamla paret äter plommonkräm. I TV-rummet intill simmas det i Beijing, Staffan Lindeborgs artikulerade röst når ända in i köket. Jag sätter mig lite på kanten av stolen för att markera att jag snart ska gå.

– Det ska finnas nåt arkiv här, med gamla utklipp som jag skulle vilja titta på. Kan man få hjälp med det? Jag vill inte störa, jag går ut så länge.

– Du stör visst inte. Sätt upp dig riktigt på stolen du, uppmanar tanten som heter Signe. Du vill inte ha lite plommonkräm?

På väggarna sitter fotografier från olika sekel. Bland pryttlarna på köksbordet står en rund plastburk med ett vitt innehåll som jag inte känner igen.

– Det är isterfett. Lökfett från slakteriet i Degeberga. Det finns inte att köpa någonstans i Sverige förutom där. I Danmark har dom det, förklarar Henry påläggsdelikatessen.

De beklagar att turneringen inte kan gå nere i dalen. Å andra sidan är inte den aktuella spelplatsen helt historielös heller, förklarar Henry och sitter och skrattar, som för sig själv.

– På 30-talet spelades det vid Röddingeberg. Jag minns en spelare som kallades för »Höga-smen« och han var så rädd om bena. Han linda alltid Hela Världen (ett reportagemagasin, reds. anm.) om benen innanför strumporna så att dom var så här tjocka, säger Henry och måttar med händerna.

– En gång fick han ena benet avsparkat. Dom ringde efter ambulans. Men sen i stället för att vänta så bar dom honom upp på gården för att lägga honom på ett trädgårdsbord av sten. Och han skrek hela vägen. När dom kommit fram så frågade han: »Avbryts matchen nu?« Svaret kom: »Å i helvete, här e förtitvå skankar te!«

Även Henry kom att spela i Röddinge. Han var inte lika olycklig som »Höga-smen« men berättar att han bröt näsan två gånger. Jag kommenterar att det inte syns.

– Men det var det som var det fina med att bryta den två gånger, andra gången kom den rätt igen.

Röddinge IF levde längst av fotbollsklubbarna i dalen – laget upphörde under andra halvan av 70-talet. Återigen är det samma historia.

– Det fanns inte många ungdomar kvar, och dom som var här åkte till angränsande orter, säger Henry.

– Men där är ju dom som har flyttat hit de sista åren – från Stockholm och Dubai, inflikar Signe.

 

Henry Ekelund guidar mig genom samhället och upp till skolhuset som numera är ett historiskt arkiv. I ett skåp med glasdörrar står pärmar i flera rader där protokoll och klipp är samlade under olika titlar. Det tar tid att hitta materialet. Där står att läsa om Röddingeberg, gården i byns utkant som under mitten av 1900-talet var en av Skandinaviens största enskilda fruktodlingar med egen butik i Ystad. Gården drevs av en dansk godsägare och kavallerist som i byn kallades löjtnant Bech. Denne Niels Bech, med sonen Axel, var anledningen till att Röddinge IF var nära att få en backhopparsektion. Klippen berättar att man 1959 anlade ett hopptorn i Hallebacken. 1962 arrangerades tävlingar med deltagare från Norge och Danmark. Ett skånskt mästerskap hölls 1963.

Så hade Pelle Kippel rätt ändå. Det lät osannolikt men arkiven berättar att det vid samma tid också fanns ett hopptorn utanför Sjöbo – bara en mil bort, och att Röddinge, med Bech i spetsen, gillade att ståta med Sveriges sydligaste backe.

I en artikel säger han till Ystads Allehanda att Skåne en dag skulle bli stort inom hoppning. Med varmare vintrar tvingades man köpa snö från Småland och efter några år gick de högtflygande planerna om intet.

De sista klippen handlar om dagens ägare till den praktfulla gården. Hans namn är Thomas Stang, en norsk mångmiljonär som gjort sig en förmögenhet på bland annat chips.

– Han kommer hit för den goda jakten. Men det är inte så ofta, säger Henry.

 

Jakt, ja. Det sägs att kungen ibland är här och jagar – men inte med Stang utan med Carl Piper. Jag tillbringar två dagar i Fyledalen och namnet dyker upp överallt. De äldre säger bara »greven« och liksom med Fantomen är det oklart vilken i raden av Piprar det handlar om. Min vän från Köpingebro konstaterade krasst när han hörde namnet: »Jaså han, ja han äger halva Skåne.« När jag når godset i Högestad inser jag att det i det närmaste är Högestad, med alla sina omkringslingrande silar och ekonomibyggnader. Härifrån förvaltas egendomar som omfattar 13 000 hektar. Det är ett nästan lika stort område som Malmö kommun – 18 571 fotbollsplaner. Pipersläktens inflytande i dalen är svårt att överskatta.

Det började 1706 då Karl XII bestämde att godset skulle säljas till en Carl Piper. Denne Piper var sedan med vid Poltava 1709 och tillfångatogs av ryssarna, han återvände aldrig till Sverige utan dog på en fästning vid Ladoga 1716.

Pipers änka Christina, fembarnsmamma, fick ett stort ansvar som hon förvaltade på bästa sätt. Hon förvärvade alunverket i Andrarum ett par mil norrut och utvecklade det till Skånes största industri. Alunskiffer bröts och omvandlades till alun, en handelsvara med flera användningsområden.

Vid 1700-talets mitt var de flesta i socknarna runt Andrarum på ett eller annat sätt knutna till verket. Christina byggde upp skola, vårdinrättning, ålderdomshem, fängelse och tingshus runt verksamheten. Ett myntverk framställde pengar som bara kunde användas i de egna affärerna och krogarna. Hon anlade också ett slott i tysk barockstil som heter Christinehof, där nuvarande Piper har startat en Ekopark som är öppen för allmänheten.

Jag kör in genom en port i en gammal imponerande stenlänga och kommer ut på en bred gård täckt av småsten. Det ligger ålderdomliga lagårdsliknande byggnader på båda sidor. Längst bort ligger boningshuset: kraftfullt och bastant snarare än vackert. Det är från 1635.

Jag ringer på, dörren öppnas, en hundnos sticker ut och en rejäl näve sträcks fram. Carl är kraftfull; han har stort huvud med yvigt vitt hår och skäggstubb. De skarpa ögonbrynen formar en diabolisk vinkel över ögonen.

– Jag satte just på lite kaffe, vill du ha?

Vi slår oss ner i köket som ser ut som ett helt vanligt modernt kök med normala proportioner. Med tanke på exteriören hade en öppen spis, björnfällar och en vårtig köksa varit mer väntat.

Carl Piper berättar om sin tid i Högestad. Som 21-åring tog han över ansvaret för det företag som Christina startade 1747.

– 40 år i dalen skapar en speciell relation till trakten och naturen här. Man ser hur allt förändras, saker försvinner. En positiv sak är att allt gammalt inte är förlorat. Det går att vända trenden.

Carl har anställt en godsekolog och tänker långsiktigt. Med varierande trädslag ska man kunna stå emot framtida sjukdomsangrepp och stormar som annars kan slå ut stora delar av skogen. Jaktmarker och fågelområden tillvaratas och flera arter som försvunnit har hittat tillbaka. Inte ens en cementerad stadsbo kan undgå att märka att antalet rovfåglar är stort kring dalen. Under min enda skogspromenad stöter jag på vad jag antar är ett par hjortar.

 

Jag frågar om Slaget. Carl Piper är lagledare för byn med störst anledning att slå sig för bröstet. På de sex turneringarna sedan starten har Högestad vunnit fyra.

– Till första matchen i Benestad fick vi igång vår gamla brandbil från 1927. Sen har den inte gått mer, berättar han och förklarar framgångarna med »envis järnvilja och rätt mycket tur«.

Han uppskattar Kippels initiativ. Tidigare fanns det ingen kommunikation mellan byarna runt dalen. Men fotbollen engagerar.

– Även om gemenskapen inte är synlig så finns det nog ändå en viss stolthet om man vinner. »Våra pågar tog hem det…«

Jag frågar om misslyckandet med att få hans egen arrendator att upplåta marken vid gamla Röddinge idrottsplats. Piper grimaserar och nickar:

– Han ställde helt orimliga motkrav… Planen ligger mitt i dalen och hade kunnat bli en samlingsplats för allt möjligt. Det är lite som diskussionen som har

varit om att lägga olympiska spelen i Aten varje gång. För att göra en jämförelse. Men när arrendet går ut om några år, om turneringen fortfarande lever, tar vi den.

Piper berättar att mycket förändrats under hans tid i byn. Förr fanns brandkår, skola, präst, affär…

– Till och med affär alltså?

– Ja, och det var alldeles förträffligt, för där kunde man handla på krita och betala en gång i månaden. Om man hade mycket grejer så körde Sixten hem det även om det bara var några hundra meter. Det var en bra service för dom gamla som hade svårt att ta sig ut. Han åkte hem och såg till dom.

– Förutsättningarna måste varit annorlunda för bykänslan?

– Det handlar ju om hela det nya sättet att kommunicera. Jag minns när de första TV-bilderna kom och jag satt storögt och tittade på danska folketinget. Det var oerhört upphetsande!

I dessa nya kommunikationers förlängning förändras vanorna och människornas rörelsemönster. Gamla Högestads IF, som kördes till match på ett lastbilsflak, är det nästan ingen som minns längre. Klubben tvingades lägga ner efter ett par decennier, 1952. Jag anar att den sociala samvaron i en by var något annat före bil, före telefon, före Facebook. Då måste en fotbollsklubb haft en viktig roll att spela. Att cykla till samma plats några gånger i veckan betydde mycket för informationsutväxlingen – det lokala var det viktigaste, eftersom det var det enda.

– Sixtens affär fungerade så, fortsätter Piper. Man stod där en timme på lördagen och pratade med alla. Man borde kunna prata mer med varandra i dag också, även om det inte är fotbollsturnering.

 

Det är som X:et konstaterade: »Tidigare var det mycket folk på gårdarna, sen skulle allt in till Tomelilla.« Fyledalen, med sina nedlagda klubbar, är typisk. Mekaniseringen av jordbruket och urbaniseringen decimerade inte bara landsbygdens befolkning utan också dess föreningar. Och ju färre föreningar desto färre mötesplatser. Mängden landsortsklubbar i Sverige har sjunkit drastiskt, sedan 1950-talet är det i städerna som nya klubbar bildas, ofta med koppling till invandrarföreningar.

I Torbjörn Anderssons avhandling Kung fotboll – om den svenska fotbollens kulturhistoria – skisseras det engelska ursprunget: »Till folkfotbollens karakteristik hörde, oftast i varje fall, att såväl deltagarantalet som spelytan var obegränsad och någon egentlig åtskillnad mellan spelare och publik existerade inte. Så länge man tillhörde någon av de byar, församlingar, yrkesgrupper eller andra lokala enheter, som utmanade varandra verkar man ha kunnat deltaga i dusten. Själva matchprincipen gick sedan ut på att kämparna med alla upptänkliga medel – därav våldets närmast obligatoriska närvaro – fraktade bollen till den plats, vilken utsetts till motståndarnas mål.«

I Sverige tog utvecklingen fart runt sekelskiftet, i första skedet i städer och bruksorter. Nymodigheten – som ersatte 1800-talets dominerande motionsform gymnastiken – kom till landsbygden först under mellankrigstiden och antalet klubbar exploderade. 1913 fanns 163 registrerade föreningar hos fotbollsförbundet. 1925 var de 604 och 1940 hade siffran stigit till 2 043. (Sedan 1975 har siffran legat strax över 3 000. 2008: 3 378.)

På landsbygden var det oftast riktigt ungt folk som startade klubbar, ibland inte äldre än 13 år gamla, skriver Andersson. Sedan spred det sig från by till by. Matcherna mot grannbyn var alltid de roligaste, när det fanns en rivalitet. Publiksiffrorna var också mycket högre förr i de lägre divisionerna. Fotbollsföreningarna skapade något nytt, fångade upp lokalpatriotismen och blev identitetsstärkande.

Dessutom var de basen för andra typer av arrangemang som loppmarknader och fester. Ibland hade man en dansbana.

I dagens Föreningssverige växer man upp med klubbar som något givet, lika självklara som lördagsgodis. Men en gång var det några driftiga typer som faktiskt startade verksamheten. Runt Fyleån fanns ett tiotal inom en radie av bara några kilometer.

– Förr fanns mycket fler barn i Högestad, säger Calle Piper. Det är bara att se på mina medarbetare, förr bodde dom flesta här, nu pendlar dom från tätorterna.

Med sin förmåga att samla byarna verkar Slaget om Fyledalen skaka liv i något som många trodde var dött. Det är en ny gräsrotsanda, grundad på bykänsla, som spirar. Det är en fredligare variant av dåtidens engelska byslag och samtidigt en påminnelse om att alla klubbar en gång startat på något sätt. För tio år sedan fanns ingen fotboll i Fyledalen, nu finns det fyra byar och fyra lag – om än inga riktiga klubbar.

Greven är orolig inför årets Slag:

– Vi är mitt uppe i skörden, många av våra är sysselsatta med det. Vi får se vad vi kan ragga ihop för lag, det beror på om vi tröskar eller ej.

De fyrfaldiga mästarna har alltid en press på sig men Piper försöker lasta av sig favoritskapet:

– Röddinge har tränat hårt, jag tror dom blir svåra. Benestad är alltid bra. Men vi ska nog vara med och slåss om bucklan i år med.

 

Benestad, Röddinge, Högestad. Det återstår en by för att göra turneringskvartetten fulltalig: Ramsåsa. Men jag vet inte om jag orkar ta in mer. Efter snälla grevar, envisa bönder och plommonkräm vet jag inte längre vad jag ska förvänta mig. Tänk om det finns sjungande spettekakor och hobbitar i Ramsåsa. Då skulle jag behöva lägga om reportaget helt.

Jag vet hur byn en gång gjorde entré i turneringen. De körde in på planen i en bil som tar grisarna till slakt och de stod på flaket och skanderade »Råg i ryggen, och säd i brallan!« Råg anspelade på RÅG – Ramsåsa Åldermansgille – som står bakom byns fotbollsdeltagande. Lagledaren Yvonne Bävman berättade för mig i telefon att Ramsåsa är omtyckt i de andra byarna för sin förmåga att påminna om att Slaget inte är så himla allvarligt. Kanske också för att de inte är ett egentligt hot. Förberedelserna inför årets turnering skulle ha fått Lasse Lagerbäck att sova dåligt.

– I år har det inte varit några träningar alls, förklarade Yvonne. Vi var på 50-årskalas häromveckan, det var i maskinhallarna på en gård här, hela byn var där och då snackades det om det, att vi skulle träna… Tommy Svensson heter vår tränare men han har inte varit så alert i år.

Jag kör på vinst och förlust in mot Tomelilla och tar ändå av mot det lilla samhället Ramsåsa. Vid ett hus ser jag en gård med bråte och en gammaldags slipsten med handvev. Någonting ligger på marken utanför. Jag stannar bilen.

En metallställning med två parallellt gående smala rör. Tre bokstäver sitter fast på den, de tre sista: A, T, och S. De övriga verkar nyare och ligger löst ovanpå. Det är den gamla portalen till Röddinge idrottsplats, den man fiskade upp ur dyn under återställningsarbetet med planen. En bondkatt stryker förbi och sedan kommer Ramsåsasmeden Hans Landgren gående med långsamma undrande steg. Liksom alla andra gamlingar har han spelat boll, men i Röddinge. Ramsåsa är den enda byn som inte haft en fotbollsklubb. När Röddinge idrottsplats blev färdig hörde smeden i Eriksdal av sig, berättar Landgren. »Om jag skulle komma hem till dig och så gör vi en portal?« Nu, över femtio år senare, får Landgren reparera sin egen skapelse.

– I morgon ska jag svetsa fast dom nya bokstäverna. Jag gjorde dom i dag.

 

Portalen kommer att vara på plats när Slaget invigs. En brygga slås från den satsande klubben RIF på 50-talet till byakampen på 2000-talet.

På väg hem slås jag av hur rötterna sitter fast i den där dalen. Historien är väl egentligen mer närvarande i staden med sin bebyggelse från olika tider. På landet händer inte så mycket, inte till det yttre: Åkrar och landskapets konturer dominerar, nu som då. Men människorna i dalen har en djup koppling till jorden, historien och näringarna. Piper kom hit på 1700-talet och har hittat på en hel del sedan dess: anlagt vägar, planterat träd, jagat med kungligheter. Henry Ekelunds farfars far var dödgrävare i Röddinge. Den danske löjtnanten Niels Bechs sonson heter Thomas Bech, det är han som har klippt gräset till planen vid Röddingeberg. Han hoppade en gång i Hallebacken, bara ett hopp.

Hemma i Malmö har tyska lågpriskedjan Lidl öppnat mittemot mitt hus.

 

Den 16 augusti, kvart i två, är jag tillbaka i Fyledalen. En parkeringsansvarig vinkar in mig till en plats framför Röddingeberg. Cheerleaders med hemmagjorda pompoms – uppklippta plastkassar från Ica Maxi i Tomelilla – kantar vägen till ingången. De är kvinnor från Röddinge med ett åldersspann på 70 år.

Över entrén sitter den restaurerade portalen: RÖDDINGE IDROTTSPLATS. Vid cafétältet annonseras en frågetävling: »Hur stor är nivåskillnaden på planen?« Ena hörnflaggan ligger högt, på motsatta planhalvan finns en sänka vid ena långsidan. Rätt svar borde ligga kring en och en halv meter.

Semifinalerna som tidigare lottats i byns nedlagda brandstation är: Benestad-Ramsåsa, Röddinge-Högestad. På pappret är det upplagt för ännu en drömfinal mellan storlagen, de enda med slutsegrar: Kippels och X:ets Benestad mot greve Pipers Högestad.

Speakern presenterar samtliga Ramsåsas spelare med tillnamn som »Pumpen«, »Kadetten«, »Sladden« och »Gnistan«, men när matchen blåser igång hjälper inga smeknamn i världen. Benestad tar kommandot med ett tidigt ledningsmål och när Ramsåsa satsar framåt åker man i stället på ytterligare ett baklängesmål före paus. En man från Ramsåsa – »Murarn« – tillfrågas i halvtidsintervjun vad de ska göra för att vända matchen.

– Vi får köra på som vi gjort innan, för vi kan inte mer.

Under spelets gång kastas glosor mellan spelare och publik. De är några hundra som samlats med campingstolar och medhavd fika. Hejaramsor av gammalt snitt hörs hela tiden och konstrueras efter hand.

Från min åskådarplats konstaterar jag att fotboll på den här nivån till största delen handlar om kroppskontroll, bollkänsla och en bra målvakt. Kunnandet bland spelarna är skiftande men inställningen bra. Matchen är jämn med böljande spel. Benestad får med sig 2-1 och är i final men imponerar inte.

– Nej, det kan man kanske inte säga. Men vi gjorde vad som behövdes, förklarar Pelle Kippel.

Den hetaste semin på förhand är Röddinge mot giganterna från Högestad. Hemmalaget har den största klacken, de bästa förberedelserna bakom sig och den klart bredaste truppen med sina uppemot 30 spelare. Dessutom har Högestad, precis som greve Piper förutspått, svårt att få ihop ett lag. Det fina vädret styr verksamheten på godset, kan man tröska i mitten av augusti är det riktigt bra.

De glesa leden gör att Piper måste ringa ett samtal till inspektorn strax före matchen. Denne stoppar Niclas Sjögren i sin traktor ute på fältet: »Du måste spela.«

Just i dag får inspektorn själv rycka in och köra halm.

Enligt reglerna får ett lag som har en klubbaktiv spelare en straff emot sig före avspark. Det ger grevens lag en smakstart.

– Det kunde inte börjat sämre för di röe, kommenterar speakern när straffen går in.

Men snart hamnar Högestad, i blågula tröjor med kronor på bröstet, under tryck. Röddinges hungriga spelare stormar fram och de blågulas trumfkort, målvakten Steve Hansen (förnamnet uttalat på svenska/skånska), får slita mellan stolparna. Den atletiske Hansen kom till match på en läcker veteranmotorcykel med sidovagn och stilen går igen på planen. En gammaldags målvaktskeps, tight svart tröja och antika knäskydd ingår i utrustningen. Dessutom gör han en riktig Busterräddning nere vid vänster stolprot, bara ett par meter från där jag sitter.

– Eftersom konditionen tryter får vi satsa på fasta situationer. Dom är för bra, vi kommer inte upp i banan, analyserar greven i halvtid.

Röddinge lyckas göra 1-1 och fortsätter pressa för ett ledningsmål. Efter hand visar Högestad att man har skickligare spelare och stärker bollinnehavet, en förlängning kommer allt närmare.

Greve Piper är enda avbytaren i laget och har ännu inte gjort entré. Tänk om han kommer in, avgör, och springer förbi hela Röddingeklacken och gör hysch-gesten.

Med bara en minut kvar får Röddinge straff. Den går stenhårt ribba in, inte ens Steve Hansen har en chans. Högestad tycks komma ihåg sin stolta tradition; med nya krafter satsar de allt framåt, men nog är det för sent? Den skarpa visselsignalen ekar i dalgången. Straff!

Trots att förseelsen var utanför straffområdet har domaren – märkligt nog en Ekelund med Röddingeanknytning – gett Högestad en biljett tillbaka in i turneringen. Röddinges spelare och klack är förtvivlade. Målvakten Elias gör en prakträddning och laget tror att finalplatsen är klar men på den efterföljande hörnan lyckas motståndarna ändå skarva in skiten i mål.

Den osannolika dramatiken fortsätter i förlängningen då en Röddingeytter får på en kanon utifrån kanten. Bollens bana är skoningslös och rak. Den tar i ribban. Studsar in i målet. Ut igen. Det är jubel, det är protester, det är total förvirring och från min plats sveps jag 42 år tillbaka i tiden, till den 30 juni 1966 på Wembley. Det är VM-finalen mellan England och Västtyskland, där hemmalaget tidigt hamnade i underläge men vände matchen och såg ut att vinna när tyskarna genom en sen kvittering tog matchen till förlängning. Skottet från Geoff Hurst efter 101 minuter tog i ribban, studsade vid mållinjen och ut igen. Det är då och det är nu på samma gång – Steve Hansen ser till och med ut precis som den västtyske målvakten, och bollbanan är identisk med Hursts skott. På Wembley sökte linjedomare Tofik Bakhramov huvuddomarens uppmärksamhet och efter en kort överläggning dömdes mål, fastän ingen än i dag kunnat avgöra om det var rätt eller inte.

Från min position är det ingen som helst tvekan. Röddinge borde haft 3-2, precis som England fick. Men på Röddingeberg finns ingen Tofik Bakhramov och straffläggningen vinns av Högestad så klart.

Efter matchen slår Carl Piper ut med armarna och säger med ett försmädligt leende:

– Domarn dömer. Jag såg inget där nerifrån.

På något sätt har dalens storlag tagit sig till final. Utan att förtjäna det, utan att övertyga.

Under matchen om tredje pris spatserar jag runt i publiken. Det talas om att tröska eller köra halm – sysslor som tydligen har olika prioritet. Och eftersom det är OS:

– Har det vart nåt svenskt idag?

Blandningen av folk är formidabel, alla åldrar möts.

– Är det Hasses? frågar en gubbe en ung kvinna med barn på armen.

– Nej, det är Henriks, Sannas påg, svarar kvinnan.

Tre coola tjejer i tonåren sitter en bit ifrån, på andra sidan cafétältet. De är halvmedvetna om mode. Kanske shoppar de i Tomelilla eller Simrishamn. De verkar övertygade om att de är bättre än alla andra som är så fast i sina mönster, eller om de bara är obekväma bland folk, eller tycker vuxna är pinsamma. De vet i alla fall bättre än någon annan i den här sketna dalen.

Steve Hansen går förbi. Han säger till sina medspelare:

– Två korvar och kaff å kager. Pah!

Inför finalen är han orolig för om Högestad kan fylla depåerna och återhämta sig efter matchen mot Röddinge. Man har ju bara Greven som avbytare.

– Vi hade behövt ta in två till men tröskningen stoppar vi inte, säger Piper. Vi satsar på fasta situationer. Det är taktiken.

Avsparken tas av X:et, precis som mot Ramsåsa. Den gamle halvbacken går in på banan, ställer sig

vid mittpunkten och även om han varit motvillig syns det att han gillar det. När han stött till bollen stannar han några sekunder på mittplan och hoppas få den tillbaka för att göra något litet till. Det får han inte. Han lunkar av och byter med Kippel. X:et har gjort sitt.

När duggregnet kommer går greve Piper in på plan för första gången. Han ser ut som en gammal centertank där han går på topp. Men klippet i steget finns inte. Sjömannen Torbjörn Lundin, tillfälligt hemma i Benestad, gör 1-0 och befäster sin position som turneringens bäste.

– Det är nån turspark som avgör såna här matcher. Sen är där ju nåra som kan spela lite boll, kommenterar X:et från bänken.

När Torbjörn gör sitt andra mål i matchen, och grevens lag ser alltmer underlägsna ut, säger X:et:

– Di går på knäna nu. Tror inte di kan prega in den, Högestad.

Och så är det. Högestadspelarnas ork blir mindre för varje minut, det står 6-0 när domarn blåser av förnedringen. Benestad vinner pokalen – en enorm gammal industrilampa – för tredje gången, spelarna jublar och tackar publiken: De gladaste supportrarna kommer in på plan och skakar hand med hjältarna.

 

Visst upplösningstillstånd råder när folket drar iväg och jag ser den välmående arrangören Thomas Bech sitta på en bänk med en öl och prata med några Röddingebor.

– Matchen mot Högestad vill vi förtränga. Det var likadant förra året, att det gick till straffar och vi blev utslagna. Det har gått troll i Högestad. Dom gav allt mot oss, det såg man i finalen, när dom inte orkade. Det är alltid så, jag vet inte vad det beror på.

Dagen är inte slut i och med finalen. Snart återvänder folket till fest. Grillarna tänds. Bech säger att det bli dansbana också – för första gången har Slaget fått en epilog.

– Nu har vi satt ribban ju. Och det ska jag säga dig: Jag har just haft en lång diskussion med Calle Piper, och vi har inte gett upp planen därnere i dalen. Vi ska ha den, alla byarna ska satsa där. Det blir en fin samlingsplats.

Jag får känslan att denne Bech kan åstadkomma nästan vad som helst om han väl bestämt sig. Han pekar in mot cafétältet som håller på att bli ett partytält, ler och säger:

– Men nu är det slaget efter Fyledalen som är det viktigaste.

Fyra unga flickor har tagit över micken i speakerbåset och sjunger med sina barnröster till Ooa hela natten, traktens jämnåriga pojkar joxar med en boll vid ena målet.

Ute på planen står fortfarande Pelle Kippel och trivs.

– Det är alltid roligt att vinna. Och turneringen… det var verkligen en vitalisering att flytta hit. Nu är det Ramsåsa som arrangerar nästa år och det är nog vad dom behöver, du såg ju Röddinge, dom hade säkert 30 man i truppen.

– Nu står du här efter sjunde årgången, som nykomling i dalen, och har startat allt det här, alla byarna är med. Vad tänker du? undrar jag.

– När jag började var jag verkligen nykomling, det var bara två-tre år efter vi flyttat hit. Men nu är jag ju inte arkitekt för det här längre, utan här är jag bara känd som en galning som gillar fotboll. Men det kan jag ju säga, att hade det inte varit för Slaget om Fyledalen hade jag aldrig lärt känna dom här människorna i dom andra byarna. Några lär man alltid känna, men inte ett sånt här brett spektrum.

– Jag har tänkt på den här turneringen, fortsätter jag. Planen nere i dalen, och klubbarna som försvunnit. Skulle detta kunna vara starten på en ny klubb?

Ett mysigt leende smyger runt munnen när han tittar ner i gräsmattan.

– Ja. Kanske…

Pelle Kippels ögon glimrar till.

– …och då ska den heta Fyledalen United. Var och en by här är för liten. Det ska jag ta upp med dom andra.

Jag går upp mot parkeringen framför den rödvita korsvirkesgården. Fruktodlingarna på höger sida, dalen rakt framför mig. I öronen ringer Seiern er vår på dragspel som en hyllning till vinnarna från Benestad. Till och med den norske chipsmiljonären, som folk aldrig ser röken av, har kommit hem.

På vägen från Röddingeberg kommer de cyklande mot mig, dalens folk, med mat i ryggsäckar och korgar. Några kommer med barnvagnar, en haltande Röddingespelare stöttas av en flickvän. Jag längtar inte längre hem till Malmö Stadion eller vad den där nya arenan nu ska heta. Lidl har ingen plommonkräm, inget isterfett.