Ge mig en chans!

Köpenhamnsderbyt mellan Bröndby och FCK hinner knappt börja innan Johan Elmander har ett jätteläge att ge Bröndby ledningen, men missar.

Det sätter inte ner hans humör.

Elmander löper som om varje del av planen var hans. Han pekar, applåderar sina medspelare, låter munnen gå och trakasserar Köpenhamns backlinje med sin stora kropp och sitt envetna springande. Efter sju minuter snor han bollen av FCK:s Michael Gravgaard och skjuter distinkt in bollen under målvakten.

Den här säsongen ska bli Johan Elmanders, det har han själv bestämt.

 

Lars Lagerbäck lär ha både startelva och nästan hela VM-truppen klar för sig redan nu. Men en eller ett par platser att slåss om finns det alltid. Och om det är något år fotbollsspelare ljuger när de säger att de tar »en match i taget« eller »landslaget är en bonus« är det ett VM-år. Den här våren knyter en rad spelare i tysthet näven i fickan, och planerar för en vår där de ska hålla sig friska, göra en fantastisk start på året, övertyga Lagerbäck om sin förträfflighet – och sedan ta världen med storm i Tyskland. Eller åtminstone göra som Erik Wahlstedt, komma från ingenstans och sno åt sig den sista platsen i truppen för att i alla fall få nosa på atmosfären i ett stort mästerskap.

 

Johan Elmander var fortfarande 18 år när han dök upp i landslagsdiskussionen första gången. Det var våren 2000 och Elmander hade blåst liv i en grå vårsäsong genom att springa skiten ur rutinerade allsvenska försvarare för Örgryte.

Alla som ville se en ny ung stjärna »göra en Brolin«, det vill säga ta en plats i en mästerskapstrupp efter bara en halv säsong i Allsvenskan, skrek sig hesa för att Tommy Söderberg skulle satsa på den spännande talangen.

Den gången gick sista platsen i EM-truppen till Elmanders radarpartner i Öis, 27-årige Marcus Allbäck, som hittat formen efter halvdana proffsutflykter till Lyngby och Bari.

Johan Elmander fick nöja sig med att ingå i gruppen spelare som var »reserver på hemmaplan«.

Två år senare skulle truppen till VM i Japan och Korea tas ut. Superlöftet Elmander hade sålts till Feyenoord. När han väl spelade gick det ganska bra, men han satt mest på bänken, och kunde inte visa förbundskaptenerna vad han gick för. Elmander ställdes åter åt sidan i sista stund.

Till EM i Portugal tyckte Johan själv att han var riktigt på gång. Han hade kommit hem till Sverige och hjälpt Djurgården till SM-guld, och sedan vänt tillbaka till Holland och NAC Breda. Så tackade Henrik Larsson ja till landslaget igen, och den ende som möjligen inte var glad över det var Johan Elmander – som spelade U23-EM i Tyskland på sommaren.

 

Och nu då? Nu är Johan Elmander Bröndbys stora stjärna, och säger själv att han »har höjt sig en nivå«.

Höstderbyt i Köpenhamn är ett bra tillfälle för att jämföra spelare. Hos Bröndby, ligatvåan, i ironiskt landslagsgulblått ställ, finns Johan Elmander och Marcus Lantz, som under flera år stått precis på tröskeln till landslaget.

I serieledande FCK:s elegant vita dräkt spelar Marcus Allbäck och Tobias Linderoth, just de två spelare som sett till att Elmander och Lantz fått nöja sig med klubblagsfotboll.

 

För de riktigt stora fotbollstalangerna är proffsliv och landslagsspel naturliga mål för karriären. De allra flesta når aldrig den där yppersta eliten, och sänker sina ambitioner till att bli bra allsvenska spelare. Andra blir bra nog, enligt sig själva eller omgivningen, men får inte förbundskaptenernas förtroende eller passar inte in i spelsystemet. Somliga upplever en ett- eller tvåårig formtopp som tar dem till ett enstaka mästerskap.

Ett fåtal blir bofasta, de som under hela sina karriärer bär upp landslaget.

Den mest frustrerande nivån för en fotbollsspelare måste vara att år efter år befinna sig precis på gränsen till att tas upp i den innersta landslagskretsen.

Få har varit just där så länge som Johan Elmander.

– Det skulle väl vara Stefan Selakovic, då. Han har väl också varit truppreserv de senaste tre mästerskapen. Vi får väl bilda klubb, vi två, säger Johan Elmander.

– Fast jag tror nog att det kan vara ännu värre för Stefan. Han är lite äldre och kanske känner att tiden börjar försvinna. Jag är fortfarande rätt ung. Min tid kommer.

Vi som tittar på landslaget utifrån önskar ibland in de stora talangerna i truppen så snabbt det bara går. Spelarna själva vet ofta bättre än så. Okej, Elmander var väldigt besviken över att missa Portugal-EM, men de två turneringarna innan dess kändes aldrig riktigt aktuella.

Även om Söderberg och Lagerbäck varvar uppställningar friskt på träningar, så att varken journalister eller spelare ska känna sig säkra på startelvan, märkte Johan att det fattades något.

På de första landslagssamlingarna höll han, precis som alla andra nykomlingar, en ganska låg profil, både på planen och utanför. På planen hände heller inte särskilt mycket.

– Det är ett otroligt tempo på landslagsträningarna. Fick jag bollen passade jag den vidare direkt. Jag vågade aldrig hålla i den, kände aldrig att jag skulle ha tid att göra det. Jag räknade aldrig med att få åka till EM 2000 eller Japan 2002. Inför EM i Portugal var jag i bra form och tyckte att jag var redo för en plats. Det var ju fantastiskt att Henke tackade ja igen men jag förstod att det skulle bli svårt för mig när han gjorde det.

Hur länge sitter besvikelsen i?

– På ett sätt är jag väl fortfarande besviken för 2004, men jag bestämde mig direkt för att inte gnälla, för det tjänar inget till. Jag åkte till U23-EM istället med målsättningen att göra det bra. Jag ville visa att jag skulle ha varit med i riktiga EM.

Johan Elmander visade åtminstone att han är en riktigt bra fotbollsspelare. I Torbjörn Nilssons ultradefensiva U23-lag blev Elmander lagkapten, och tog ett extremt offensivt ansvar. Ensam på topp tutade han fram som Hjulben i den tecknade filmen, på språng efter varenda boll de svenska försvararna sparkade upp. Sverige tog sig ända till semifinal, och Johan Elmander blev utsedd till Matchens lirare tre gånger.

– Det kändes stort att få vara lagkapten under den turneringen. Det är väl bara att vara lagkapten i A-landslaget som slår det. Det kändes som ett andra genombrott för min del. Med facit i hand var det kanske bättre för min utveckling att spela i U23-EM än att sitta på bänken i Portugal, faktiskt.

Johan Elmander blev inte uttagen till träningsmatchen mot Holland efter EM, och inte till kvaltrupperna under hösten 2004. Men när Sverige mötte Skottland i en träningsmatch i november fick han åka med. Plötsligt kände han att något hade släppt. På träningarna märkte han att han inte längre behövde titta ner på bollen längre, han upptäckte att han plötsligt hade tid att hålla i den, lyfta blicken och leta efter vettiga passningsalternativ. Allt gick inte längre så fort att han inte hann med.

– Det var en väldigt skön känsla. Ett par lagkamrater kom fram och sa det till mig också: »Fan, Johan, du har utvecklats!« Och det hade jag. Jag tog med mig spelet jag visat i U23-EM. Sedan har det blivit ännu bättre här i Bröndby.

Vad har blivit bättre här?

– Det mesta. Jag har blivit bättre på att hålla i bollen, när jag spelade i Holland kunde jag tappa den lite onödigt, och det händer mer sällan nu. Jag har ett bra djupledsspel. Och i år har jag gjort mina mål också. Det är väl det man har kunnat anmärka på tidigare, men nu har jag gjort nio på första halvan av säsongen, och ytterligare fyra mål i Champions League och Uefacupen. Det är bra.

Tränaren Michael Laudrup har stor del i utvecklingen.

– Det betyder mycket att ha en tränare som har spelat på så hög nivå. Han har ju fortfarande grym känsla. Både han och »Faxe« (John Jensen, Laudrups assistent och före detta landslagskamrat) är ofta med och spelar tvåmål på träningarna. Det är lite synd att man inte är samma generation som Laudrup, det hade varit riktigt skoj att spela framför honom. Det är lite som att spela med Kim, bara man springer rätt kommer bollarna.

Vad har Laudrup lärt dig?

– Han är den som har lärt mig att vårda bollen. Han kommer med bra tips, om nån fint man kan göra eller så. Jag har blivit mycket kallare i avslutningslägena också, där har Laudrup lärt mig mycket. Jag har bättre självförtroende överhuvudtaget, i och med att jag har fått en viktig roll här.

 

Brist på självförtroende har I och för sig aldrig varit Johan Elmanders problem. Under tiden i Djurgården tyckte till och med Zoran Lukic att Johans ego kunde bli påfrestande. Nu är det som om han har vuxit ikapp sig själv. Hos Bröndby är han en ledare på planen som tränaren litar på och medspelarna ser upp till.

I matchen mot FC Köpenhamn hemma på Bröndby stadion märks det. Johan Elmander förmanar och uppmuntrar sina medspelare i lika doser. När högerbacken Johansen måttar ett uppspel mot Elmander gestikulerar Johan, som inte har någon yta att löpa på, att han ska vänta och vända tillbaka spelet inåt banan i stället. När Johansen rullar bollen till mittbacken applåderar Johan länge över huvudet.

– Överdrivet? Men jag vet att sånt uppskattas. Om man säger till varandra när man gör något fel ska man också visa när en lagkamrat gör nåt bra. Så ska det vara i ett lag.

 

Efter att Zlatan Ibrahimovic har vuxit sig större än alla andra är det lätt att glömma att fler talanger än han lämnat Sverige med enorma förväntningar. Johan Elmander var en. När han kom till Feyenoord och Rotterdam pratade man redan om honom som en ny Marco van Basten. Elmander gjorde två mål i Feyenoords Champions League-grupp hösten 2001, en säsong i Europa som slutade med seger i Uefacupen våren 2002. Men omställningen var stor, både socialt och fotbollsmässigt.

– Konkurrensen var stenhård. Feyenoord hade Pierre van Hooijdonk och Jon Dahl Tomasson. Det var inte så lätt att flytta på dom. Sen fanns Brett Emerton, han är i Blackburn nu, Smolarek som spelar i Borussia Dortmund. Och Robin van Persie hade precis kommit upp i A-laget. Det var gott om duktiga offensiva spelare.

– Efter ett tag behövde jag bygga upp självförtroendet och få mer speltid. Djurgården var perfekt. Om jag hade gått tillbaka till Örgryte hade det nog känts konstigt, som ett nederlag, men Djurgården var ändå svenska mästare och där fanns en massa kompisar från U21-landslaget, som Kim och Mikael Dorsin.

Efter SM-guldet skulle han tillbaka för att ta en plats i Feyenoord, men lånades omgående ut till NAC Breda. Tiden där blev ingen riktig framgång heller, och Johan drogs med skador.

– Det är därför det känns så skönt I Bröndby nu. Jag har försökt hitta en grund, både fotbollsmässigt och socialt. Jag var korta perioder i både Djurgården och NAC, så det har gett mig ett lugn att vara här längre än tio månader. Det är inte bra om det finns oro utanför plan. Jag vill egentligen inte byta klubb, eller i alla fall inte förrän efter VM. Just nu vill jag bara koncentrera mig på att göra allt för att komma dit.

 

»Göra allt« borde inbegripa att vara med på så många landslagssamlingar som möjligt. Ändå tackade Johan nej till träningslandskampen mot Frankrike förra våren, eftersom Lars Lagerbäck inte kunde garantera honom speltid.

Många blev förvånade då. Är du verkligen i en situation där du kan kräva speltid i landslaget?

– Det var inte så allvarligt som det låter. Jag behövde träna och bedömde att det var bättre för mig att få göra det hemma i Bröndby. Det tyckte Lagerbäck också när jag pratade med honom.

Men borde du inte se om ditt hus? Nu gjorde ju Markus Rosenberg en kanonlandskamp och flyttade fram sina positioner.

– Nja, men jag måste tro på mig själv. Jag vet att jag håller en bra nivå när jag är frisk och i form. Det hoppas jag att Lagerbäck vet. Det var ingen konflikt eller så.

Har du pratat något med Marcus Lantz om det där med att tacka nej till landslaget?

– Nej, inte direkt. Jag vet var Marcus står, och vi pratar inte så mycket om det. När jag kommer tillbaka från landslagssamlingarna brukar han fråga hur det har varit, mer är det inte.

Marcus Lantz spelade två landskamper precis när Tommy Söderberg tog över landslaget 1998, mot USA och Jamaica.

Efter att ha vunnit SM-guld med Helsingborg 1999 drog han till Hansa Rostock. Där fanns också Magnus Arvidsson, Rade Prica, Peter Wibrån och Joakim Persson, men trots hyfsat regelbunden speltid i Bundesliga för allihop fick de få eller inga chanser i landslaget. Frispråkige Marcus Lantz blev något av gruppens talesman.

Genom åren har han hunnit med att kalla landslaget både »lekskola« och »skyddad verkstad«.

Inför VM 2002 var han som närmast truppen. Han fick plötsligt göra 45 minuter mot Schweiz i mars 2002, och klarade sig bra. Vid VM-genrepet mot Norge fick han en ny chans och var fast besluten om att visa vad han gick för. På träningen kapade han Zlatan Ibrahimovic. I matchen fick han på nytt en halvlek – som offensiv mittfältare – men kom aldrig in i spelet.

Han missade Japan-VM, men fick order att vara redo som »reserv på hemmaplan« om någon skulle skada sig.

Irritationen var störst efter VM. Då satt Tobias Linderoth växelvis på bänken och läktaren i sitt klubblag Everton, medan Marcus Lantz spelade varje vecka i Bundesliga. Trots detta var det Tobias Linderoth som fick chansen att spela sig i form på landslagslägren.

I dag skulle Lantz, åtminstone i teorin, kunna konkurrera med Linderoth igen.

Jag är inte ensam om att se Bröndby-FCK som en bra formbarometer på de svenska spelarna.Vid Bröndbys träningsplan före matchen står ett TV-team och hugger tag i Marcus Lantz för att prata om mittfältskampen mot Tobias Linderoth. I danska ögon är de två i stort sett jämbördiga; hårt arbetande mittfältsdynamos i var sitt topplag. När kameran rullar igång går luften snart ur intervjun.

– Har du tackat nej till landslaget? undrar den förvånade reportern.

– Är det säkert? Varför det? Är det verkligen säkert?

Det senaste samtal Marcus Lantz hade med Lars Lagerbäck ägde rum hösten 2003. Då hade Marcus ratats till träningsmatchen mot Grekland i Norrköping, trots återbud från både Tobias Linderoth och Johan Mjällby.

– Jag sa till honom: »Lasse, du kan stryka mig från din telefonlista, du kan spara det samtalet i fortsättningen. Ring någon annan i stället«, berättar Lantz efter träningen några dagar efter matchen.

Hur tänkte du då?

– Ja, men jag var inte intressant förrän det var tre, fyra stycken som hade lämnat återbud. Då fattar man ju hur himla långt ner på deras lista man står. De tycker inte att jag är bra nog, så är det med det.

Men du borde ändå kunna vara med i diskussionen. Känns det inte tråkigt att inte ha landslaget att sikta på?

– Nja, det är som det är. Det är bättre att jag koncentrerar mig på Bröndby, där jag är uppskattad. Jag trivs otroligt bra nu. Det är jätteroligt att vara del i ett spelande lag, ett topplag, efter alla år i botten av tabellen med Hansa. Nu vill jag vinna titlar med Bröndby.

Vad är du mest besviken på när det gäller landslaget?

– Jag tror det är träningsmatchen mot Norge före VM i Japan. Jag förstår faktiskt inte hur de tänkte. I landslaget kan jag konkurrera på en enda plats, och det är den defensiva mittfältsplatsen. Jag borde ha fått chansen där.

Roland Andersson sa för några veckor sedan efter att ha sett Bröndby att landslaget absolut skulle kunna ha nytta av dina kvaliteter.

– Jaså… men det är sånt dom säger… så att dom får lugn och ro i den lilla familjen.

Lilla familjen?

– Ja, men det är ju så. Man ska komma dit och vara glad och nöjd, oavsett om man får spela eller sitta på bänken. Jag funkar inte så.

Passar du inte in i landslaget?

– Inte riktigt, tror jag. Men visst, samtidigt tycker de ju uppenbarligen inte att jag är tillräckligt bra.

 

Mötet på Bröndby stadion är en typisk derbymatch. Inte särskilt välspelad, men med hög intensitet. I slutsekunderna träffar Lantz Linderoths knä med en tuff tackling. Linderoth blir liggande, och ligger kvar när domaren blåser för vila, reser sig sedan sakta upp och haltar ut i omklädningsrummet. Det ser ut att göra tillräckligt ont för att han inte ska komma tillbaka på plan. Under tiden har Marcus Lantz promenerat bort från spelargången, mot andra sidan av planen i en omotiverad omväg till omklädningsrummet, som för att slippa möta sin landsman. När han väl vänder ner mot utgången har Linderoth hunnit därifrån.

Andra halvlek är bara några minuter gammal när Allbäck kapar Lantz fult bakifrån och varnas.

Jag undrar om jag är ensam om att uppfatta det som en hämnd, och vänder mig mot en dansk kollega på läktaren.

– Där fick han betala, säger dansken.

I övrigt är det en match som domineras av svenskarna. Allbäck är rörlig och klok som vanligt, och klackar fram Elrio van Heerden till FCK:s kvitteringsmål.

I tidningarnas betygsättning dagen därpå är det bara Elmanders anfallspartner Morten Skoubo som når upp till lika höga betyg som svenskarna. BT kallar hans insats »svensk niveau«.

Spelarna håller masken om de tuffa tacklingarna, eller så är jag bara ovanligt konspiratorisk.

– Det var bara otur att jag träffade Tobbe. Hoppas det inte är någon fara, säger Lantz.

– Tacklingen på Lantz? Äh… det är derby, då blir det lite heta känslor, säger Allbäck med ett skratt.

 

En landslagstrupp i fotboll består av de bästa fotbollsspelarna. Alla andra förklaringar är egentligen löjliga. Samtidigt: spelare 22 och 23 i en mästerskapstrupp kommer troligen inte att spela alls, och då är det lika viktigt att de är personer som köper den rollen och inte sänker stämningen. Därför kommer andra aspekter in i trupputtagningen. Vi som står vid sidan om får gissa och spekulera i hur Lars Lagerbäck egentligen tänker.

Marcus Lantz sägs vara för kontroversiell.

Stefan Selakovic, som åkt in och ut ur truppen hela sin karrriär, har fått höra att han är för snäll.

– Folk runtomkring har sagt det, att jag skulle ta mer plats, och att det är lätt att peta den snälla killen. Men jag köper inte det. Man är som man är, jag kan ju inte ändra på mig. Jag har inte varit tillräckligt bra, helt enkelt.

Å andra sidan kom Erik Edmans skjuts i landslaget sedan han efter ett samtal med Tommy Söderberg bestämt sig för att inte bara åka med på landslagsresorna som truppens roliga kille. »Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor, heter det ju. Jag hade tagit en roll i landslaget där jag försökte få folk att må bra i största allmänhet. Efter snacket med Tommy gick jag in och tog för mig mer« berättade Edman i Offside 5/05.

Spelarna själva är också utlämnade till att gissa hur Lars Lagerbäcks tankebanor går.

– Man försöker tyda hur de tänker och läsa deras signaler. Men jag vet att jag har haft fel när jag har gissat, säger Stefan Selakovic.

– Jag antar att de går på dagsform och tidigare prestationer i landslaget, säger Elmander. Sen finns det ju spelare som alltid presterar i landslaget trots att de är bänkade i klubblaget.

Hårdast konkurrens inför Tysklands-VM är det om anfallsplatserna bakom Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic. Mattias Jonson har hittills alltid, på ett eller annat sätt, fått Lagerbäcks förtroende, och i så fall återstår det för Elmander, Rosenberg och Allbäck att slåss om vad som troligen bara är två platser – om inte Lagerbäck offrar en mittfältsplats för att få med allihop.

Öppnast är det i backlinjen. Den startande fyrbackslinjen känns självklar med Edman, Mellberg, Lucic och Östlund. När Andreas Jakobsson har tackat nej och Michael Svensson och Mikael Antonsson dras med skadeproblem har dörren öppnat sig för spelare som Olof Persson och Daniel Majstorovic.

Om inget dramatiskt händer är de tre målvaktsposterna vikta för Andreas Isaksson, Eddie Gustafssson och John Alvbåge, trots att den sistnämnde aldrig lyckades konkurrera ut Bengt Andersson från IFK Göteborgs mål.

 

Johan Elmander hoppas att hans chanser att komma med till Tyskland ökar efter-som han är användbar på flera platser – vi kan kalla det Mattias Jonson-kvoten.

Han kan spela ensam på topp, som en av två eller en av tre.

I EM-kvalet hoppade han in som yttermittfältare.

I Bröndby har han en ganska fri roll mellan mittfältet och Morten Skoubo i Laudrups 4-4-1-1-system.

– Det är klart att förbundskaptenerna har nytta av en som kan gå in på flera platser. Jag måste säga att jag gärna skulle vilja testa den rollen som Kim och Anders har haft, som spets på det centrala mittfältet. Jag tror att jag skulle klara det bra, och jag tror nog att tanken har slagit förbundskaptenerna.

Vi träffas igen i Köpenhamn mitt i vintern, när Nyhavn doftar av rostade mandlar och det bara är lite varmare än i Sverige.

Johan Elmander är fortfarande full av det där naturliga självförtroendet som den fina säsongen i Bröndby har gett honom. Han vet att det finns klubbar som rycker i honom – Wigan är jätteintresserade – men eftersom Tysklands-VM hägrar vill han stanna kvar i den danska miljö som har gjort honom harmonisk både på fotbolls-planen och utanför.

Skrattet är nära och han har lillebrorsan Peter med när han tar med oss till favoritlunchhaket vid Kongens Nytorv och beställer in deras danska brunch.

Man vill nästan påminna honom: »Johan, din hand…«

För det finns ett problem.

I flera veckor spelade Johan med bandagerade fingrar, för att inte förvärra problemet med att en sena gått av i handen. Lagom till danska ligans långa vinteruppehåll opererades han.

Jag hade väntat mig ett kraftigt bandage, eller kanske ett gips. Det är betydligt mer komplicerat än så.

Den hänger stelt från hans vänstra axel och ett kraftigt skydd är fäst på utsidan av handen. Där innanför ser man Johans fingrar. Genom långfingret går  en ståltråd, där en ny led är fäst. Vid varje fingertopp har läkarna monterat en liten ögla, varifrån vita bomullstrådar löper längs med fingrarna, genom fyra märlor i handflatan och ända ner till ett fäste vid armvecket. Handen är fixerad i ett halvt knutet läge, som en klo.

Till råga på allt är hela armen knallgul, efter att ha desinficerats med jod.

Han ser ut som en korsning mellan Terminator och Homer Simpson.

– Snyggt va? säger Johan.

En sena från handleden är transplanterad till Johans hand. De vita trådarna tjänstgör som tillfälliga senor, medan den transplanterade senan läker. En gång i timmen ska Johan göra handgymnastik, då drar han försiktigt i trådarna, så att han kan böja fingrarna försiktigt fram och tillbaka.

– Man måste mjuka upp den nya senan, den får ju inte bli stel. Samtidigt kan man inte röra för mycket på fingrarna, då kan senan gå av och jag får börja om från början igen.

Peter är förstås i stan som hjälpreda. För att hämta mat, köra bil, plocka saker.

– Och som påklädare, det är det han behöver mest hjälp med, säger Peter och flinar. Har du berättat hur du skadade dig?

Johan muttrar lite.

– Jag fastnade med långfingret i ärmen när jag skulle ta på mig en tröja. Fingret böjdes åt fel håll, och senan gick av. Det gjorde fruktansvärt ont. Men det är ju en

rätt knäpp skada. Det hade kanske känts bättre om det var något som hänt på fotbollsplan.

Rätt knäpp… den är ju nästan värre än när Karl Corneliusson skar av sig en led i handen när han skulle hacka gurka.

– Jag vet…. jag tycker nog att hans skada är lite klantigare ändå… men det är en hård kamp.

Du ser ändå rätt cool ut, på något sätt.

– Cool? Jag vet inte…. det är ingen brudmagnet, direkt, gula handen…

Skadan gör att Johan missade Bröndbys sista match för året, Uefacupkampen borta mot Palermo. Han  tvingades också tacka nej till landslagsresan till Saudi-arabien – det andra lägret med landslaget han tackat nej till på kort tid.

Det låter inte som en idealisk uppladdning för VM.

– Nä, det är klart att det inte är bra. Men om allt läker som det ska bör jag ändå vara tillbaka i februari-mars. Då är det gott om tid kvar.

Du låter trygg.

– Jag är verkligen inte trygg på en plats i VM-truppen, men jag tycker att jag konkurrerar på en högre nivå än tidigare. Jag känner mig bekvämare med landslaget i dag och har fått hoppa in i de sista kvalmatcherna.

 

Resan till Saudiarabien är en viktig värdemätare för Lagerbäck, och för spelare med VM-ambitioner. Den hade kunnat bli ännnu viktigare om inte återbuden haglat. Både Allbäck och Linderoth stoppas till exempel av sin klubb.

En FCK-ledare konstaterar att både Linderoth och Allbäck ändå är så gott som givna i en svensk VM-trupp, och att det är bättre att de förbereder sig med sin klubb.

Frågan är om det stämmer.

I den hårda kampen om anfallsplatserna hade Allbäck säkert behövt visa Lagerbäck att han fortfarande är att räkna med – nu får Yksel Osmanovski chansen att minnas hur det var i landslaget. Dorsin, som Rosenborg stoppat, hade nog gärna utmanat Christoffer Andersson om en ytterbacksplats inför ögonen på förbundskaptenen.

 

Om Johan Elmander var typen som oroade sig skulle han också hålla på och grubbla över sånt här – över landslagsåterbudet, över handskadan, över att Rosenberg gör mål i Ajax.

Eller kanske mer konkret: över att Bröndby sålt Morten Skoubo – anfallspartnern och bäste kompisen i laget – till Real Sociedad under vinteruppehållet. Deras samarbete har varit en av behållningarna i årets Bröndby. När Sas-ligan drar igång igen, och Johan är frisk, kommer han att spela med en ny anfallskollega – och kanske i ett nytt spelsystem.

Nu är inte Johan Elmander sådan. Han är fast besluten att inte snubbla på mål-linjen en gång till – han har inte ens orkat tänka tanken, säger han. Han är inte en av talangerna som aldrig blommar ut.

Han tuggar i sig resterna av stans bästa frukost och reser sig samtidigt som han försöker undvika att stöta handen mot bordskanten.

– Jag har visat att jag håller en hög nivå när jag är frisk och i form. Det har tagit mig till Holland och till Danmark. Nu ska det ta mig till Tyskland också, säger Johan Elmander och går med sin bror mot bilen.

Han har armen i en väldigt konstig vinkel, men blicken i skyn.