Bo Karlsson vaknar som vanligt alldeles för tidigt. Han sätter sig upp på sängkanten och tittar med suddig blick runt i rummet. Tavlorna, möblerna, rummets röda färger – allt är välbekant, här har han bott många gånger förr. Han går fram till fönstret och drar bort gardinen. Det är den 19 december och fortfarande mörkt där ute.
Gårdagskvällens julmiddag med Uefa blev sen och han misstänker att hans kollegor fortfarande ligger och sover. Han går ut på toaletten, kissar, tar en dusch och rakar sig. Pirret i magen är konstant. Det är i dag det händer, i dag ska två års hårt arbete ge resultat.
Det går en timme innan han tar på sig den svenska förbundskavajen, knyter slipsen och går ner i hotellrestaurangen. Där sitter holländaren, engelsmannen och tysken. En kort stund senare har övriga elva medlemmar i Uefas domarkommitté anlänt för att äta gemensam frukost. Tio av kommitténs femton medlemmar är gamla domare och dem känner Bosse väl. De andra fem är politiskt tillsatta.
08.30 står en stor svart taxi utanför hotellet. Bosse, längst i gänget med sina 196 centimeter, sätter sig i framsätet. 20 minuter senare är de framme på adressen: Route de Genève 46 i Nyon – Uefas högkvarter.
Väl inne i byggnaden tar Uefas domarkommitté plats i ett konferensrum där Bosse sätter sig så att han kan se toppen av Mont Blanc utanför fönstret. Efter att ha avverkat några punkter på dagordningen kommer sällskapet till det alla väntar på.
Kommitténs ordförande, spanjoren Ángel María Villar Llona, börjar:
– Okej killar, nu gäller det. På listan framför er har ni 24 namn. Som ni vet ska vi ha tolv när vi går ut härifrån. Och det ska vara Europas tolv bästa.
Den pirrande känslan i Bosses mage övergår till nervositet. Listan betas av i bokstavsordning efter länderna. För varje struket namn ökar spänningen. Det tar tid innan de når fram till »Sweden«. Bosse tar en klunk mineralvatten. Andas djupt innan domen faller. Nervositeten visar sig obefogad. Alla är överens. Peter Fröjdfeldt förtjänar att döma i EM.
Kvalmatchen mellan England och Kroatien någon månad tidigare visar sig vara avgörande. Den svenska domarens insats, tillsammans med de assisterande domarna Stefan Wittberg och Henrik Andrén, var magnifik, menar kommitténs medlemmar.
Bosse känner glädje och lättnad, och när Villar Llona går igenom den färdiga listan på de tolv utvalda hör svensken knappt namnen som räknas upp.
Mötet är slut. Bosse tar snabbt avsked, går ner till huvudentrén och sätter sig i en taxi.
– To the airport, please, säger Bosse och slår på sin mobiltelefon.
Han har tre samtal att ringa och börjar med att slå numret till Danmark. Claus Bo Larsen svarar.
– Tyvärr så blev du inte utvald, säger Bosse.
Han hör besvikelsen i den rutinerade domarens röst, men kan inte säga något för att mildra beskedet. Enligt kommitténs överenskommelse ska Bosse inte förklara varför domaren inte kom med. Då kan det bara bli diskussioner. Bosse försöker:
– Men du kommer säkert att få några fina matcher i Champions League.
Samtal nummer två går till Holmsjö i Blekinge. Martin Hansson svarar omedelbart. Bosse berättar samma sak som han precis gjort för Larsen och Hansson blir minst lika besviken som sin danska kollega. Bosse säger att Martins tur kommer, bara han fortsätter som han börjat karriären. Men han märker att orden inte tröstar.
När Bosse avslutat samtalet tittar han på tyska kollegan, Volker Roth, som sitter bredvid honom i taxin. Volker ser lika plågad ut som Bosse känner sig. De har varsitt samtal kvar, ett mer positivt sådant. Volker ringer Herbert Fandel i Kyllburg, Bosse till Peter Fröjdfeldt i Eskilstuna. Fröjdfeldt svarar efter en signal.
– Hej Peter, säger Bosse.
– Hej, svarar Peter trevande.
– Du Peter, jag ringer bara för att säga att …
Han gör en konstpaus och fortsätter efter någon sekund:
– … du är klar. Du är klar!
Det blir tyst i några sekunder. Peter Fröjdfeldt har aldrig dömt ett mästerskap tidigare. Bosse hör lättnad i andra änden av luren.
– Åh fan, är det sant? säger Peter.
– Ja, det är sant. Du ska döma EM i sommar. Det var inget snack om saken. Nu gäller det Peter, nu gäller det att vara på tårna till sommaren. Fullt fokus nu.
Centrala Jönköping, våren 2008. Vi sitter på ett kafé, Bosse och jag, i staden där han bott de senaste 23 åren. Det är en solig dag och Bosse är som vanligt på strålande humör. Han berättar att han har varit uppe sedan fem i morse. Klarvaken satt han och tittade på matchsekvenser från senaste omgången i Allsvenskan. Där i fåtöljen i sitt radhus, spolandes fram och tillbaka mellan olika domslut, konstaterade han att hans mannar gjort ännu en bra omgång.
Utöver jobben som domarobservatör i Uefa, och medlem i Uefas domarkommitté, är Bosse nämligen domarbas i Sverige. Uefauppdragen är ungefär en halvtidstjänst, chefsjobbet i Sverige en heltidstjänst. En stökig vecka kan det bli en dag i Schweiz med Uefas domarkommitté, en dag som observatör vid en Champions League-match, en dag som observatör vid en allsvensk match och så en dag med möte i Stockholm på Svenska fotbollförbundet. Han missar inte en allsvensk match. Dem han inte hinner se live eller på TV får han hemskickade på DVD. Jag frågar om han aldrig tröttnar. Han skrattar.
– Nä du, det gör jag aldrig. Jag har världens bästa jobb.
Uppenbarligen brinner han för domaryrket. När vi pratar om hans egen karriär, om framtidens domare, om Fröjdfeldts chanser att döma EM-finalen, blir han flera gånger så upphetsad att det sprutar smulor av kanelbulle från munnen.
Han berättar också att han själv var bäst i bandy, där han kan skryta med en juniorvärldsmästartitel. Fotboll spelade han bara i de lägre divisionerna. En gång blev han utvisad, vilket han hävdar var »ett fullständigt felaktigt beslut av domaren«.
1983 dömde han sin första allsvenska match. Två år senare blev han Fifadomare och 1988 var han linjedomare i EM. Våren 1991 fick han sin stora chans när han dömde returmatchen i Europacupkvartsfinalen mellan Olympique de Marseille och AC Milan.
Första mötet hade slutat 1-1. Efter 80 minuter i den andra matchen ledde Marseille med 1-0. Då slocknade elljusen på Stade Vélodrome. Men Bosse var förberedd:
– Jag hade kollat innan om man hade reservaggregat, och det hade man. Så jag visste att ljuset skulle komma tillbaka exakt åtta minuter senare.
Spelarna satte sig i omklädningsrummen men när ljuset kom tillbaka var det bara Marseillespelarna som återvände in på plan. Milans stjärnor vägrade.
– Visst, alla elljus kom inte tillbaka, det var kanske sextio procent. Men jag bedömde ändå att det fungerade att fortsätta spela.
»›Fan grabbar, nu har jag nog gjort min sista match‹. Jag var helt säker. Jag tänkte att det här var Milan, med Berlusconi och allt.«
När Milan inte hade infunnit sig på plan efter några minuter, blåste Bosse i gång matchen på nytt. Det var Milan som skulle ta avspark. Eftersom ingen av deras spelare fanns där, blåste Bosse av matchen. Marseille tilldelades vinsten.
Bosse skakar på huvudet.
– När jag kom in i omklädningsrummet sparkade jag av mig skorna, slängde dem i väggen och sa till de assisterande: »Fan grabbar, nu har jag nog gjort min sista match«. Jag var helt säker. Jag tänkte att det här var Milan, med Berlusconi och allt. Jag trodde det skulle bli ett jävla liv.
Utanför arenan var det uppståndelse. Italienska reportrar försökte tränga sig in i Bosses bil. Domaren sa inte ett ord och drog igen dörren. Han skjutsades till ett hotell, gick upp till domarobservatörens rum och knackade på dörren.
– Han öppnade dörren, tittade på mig i några
sekunder. Sedan gav han mig en hård, lång kram. Han sa att jag hade gjort en historisk domarinsats, att jag hade tagit helt rätt beslut.
Efter den matchen kände Bosse alltid att han hade respekt bland spelarna. Hans beslut gav honom status. Beviset kom någon månad senare när han fick Cupvinnarcupfinalen, ett tecken på att han var en av Europas hetaste domare.
Jag frågar var man hittar passionen i domaryrket. Bosse hinner inte svara.
– Du, ursäkta att jag stör, säger en äldre herre som kommer fram till bordet.
– Jag måste fråga dig en sak. Han den där som dömde matchen mellan Arsenal-Liverpool i Champions League, han gjorde väl fel när han inte dömde straff till han Hleb?
Bosse ler stort.
– Du har helt rätt. Det var en jättegrej han missade där. Det får inte hända, det förstör hela matchen. Drar ner betyget något oerhört.
– Ska han döma EM?
– Mmm, det är Hollands förstadomare, Pieter Vink. Men du får inte glömma att det går så snabbt ibland, det handlar om hundradelar. Och kanske tyckte han att Hleb hade trillat lätt tidigare i matchen, man vet inte hur han tänkte. Blåsa eller inte blåsa. Det är det som är frågan.
Bosse ler, nöjd med sin Shakespeare-kommentar. Så blir han allvarlig igen.
– Men visst, sådant får inte hända. Vi får inte göra de där misstagen i sommar.
Den äldre mannen fortsätter:
– Tror du det kan bero på att domaren var från Holland, och att han Liverpoolspelaren Kuyt också var holländare?
– Jag förstår hur du tänker. Och givetvis är det inte bra, det blir automatiskt diskussioner nu. Men självklart är det inte så, domarna är proffs i dag.
Mannen nickar och går i väg. Bosse säger:
– Där har du det, varför det är så speciellt att vara domare. Det är ovissheten. Du vet, man lägger bollen på mittpunkten, kollar så att klockan fungerar, räknar så att det står elva gubbar på varje sida. Och så blåser man i pipan. Sedan har man inte en jävla aning om vad som kommer att hända.
Bosse berättar hur hans arbete i Uefa ser ut. I domarkommittén bestämmer de vilken domare som ska döma i Europacupmatcherna och i EM. Som en av Europas 150 domarobservatörer ska han dessutom ut på fältet. När det spelas en internationell match, i klubbsammanhang eller med landslag, sitter det alltid en observatör på läktaren och bedömer domarens insats. Observatören tittar på matchens svårighetsgrad och på domarens personlighet, på hur han använder sig av reglerna, kommunicerar med spelarna och rör sig på banan, och på hur samarbetet med de assisterande domarna fungerar. Efter matchen diskuterar Bosse intrycken med domarteamet, skriver en rapport och sätter betyg. Betygen som delats ut under det senaste året låg som underlag den där onsdagen i Nyon när kommittén tog ut de tolv domarna. Skalan ligger mellan 5.0 och 10. En stabil insats i en medelsvår match, som Champions League-matchen Arsenal-Liverpool, ska resultera i ett betyg mellan 8.0 och 8,4. Mer än så får man bara om det är extrema förhållanden, som en VM-final, där det blir utvisningar, förlängning och straffar.
Jag frågar Bosse vad Pieter Vink fick i betyg efter Arsenal-Liverpool.
– Det är hemligt. Men han ska inte komma upp i en åtta med den missen. För även om han gör en jättebra match för övrigt, är missen vid straffen helt avgörande.
Lika hemligt är kommitténs interna rankingsystem. Även om det inte står i något dokument, har de 15 medlemmarna stenkoll på vilka domare som har en uppåtgående trend, precis som de vet vilka som har tappat. Till exempel vet de att turistguiden från Thessaloniki, greken Kyros Vassaras, har det tufft just nu när hans pappa nyligen avlidit. Det kan vara en anledning till att Vassaras delat ut 19 gula kort på de två senaste Champions League-matcherna.
– När vi väljer domare till de olika matcherna är det som att lägga pussel, förklarar Bosse. Alla domare har sina styrkor, vissa passar kanske bättre i en viss sorts match. Och vi måste även tänka på om domaren har dömt ett lag vid något tillfälle där det uppstått diskussioner, det är oerhört viktigt. Man ska ha så lätt ryggsäck som möjligt när man blåser i gång.
Jag frågar hur Vinks miss kommer att påverka hans chanser i EM.
– Ja du. Han är ju uttagen eftersom vi tycker att han är en av Europas bästa domare. Men självklart kommer vi att se på hur han fortsätter under våren. Bra matcher innebär att domarna kommer att ligga bättre till, sämre matcher… ja, du fattar. Det är några som har en formkurva som pekar uppåt, andra som pekar neråt. Det gäller att vara stabil hela vägen mot EM. Och väl där, då måste man vara suverän för att få fortsätta. En dålig match i sommar och man blir hemskickad direkt.
Vad krävs för att få döma finalen?
– Att man gör sin karriärs bästa matcher. Men har man inte turen på sin sida, du vet, det är så små marginaler att det är löjligt, då kan man glömma det. Vi i kommittén tittar på hur matcherna utvecklas, hur stämningen är i de olika matcherna. Hur domaren hanterar problemen.
Vem ligger bäst till för att få döma EM-finalen i dag?
– Det är tre, fyra stycken som med meriter och bra insatser ligger bra till. Fandel, som dömde Champions League-finalen förra året, Michel, slovaken, är väldigt stabil. Italienaren … Men även om det finns några som på pappret ligger aningen bättre till, så vet man aldrig. I EM 2000 gjorde Anders Frisk en sådan turnering där allt satt. Han prickade formen och fick finalen.
Bosse blir tyst i några sekunder, tömmer sin kaffekopp.
– Alltså, Fröjdfeldt. Jag tror han kan överraska. Han har utvecklats något oerhört på sistone. Men fan, som domare kan man gå från himmel till helvete på en hundradels sekund. En sak ska du ha klart för dig: alla, och då menar jag alla tolv, satsar på finalen.
Det kan te sig märkligt att Bosse, som medlem i domarkommittén, är så drivande i att Peter Fröjdfeldt ska döma EM. Men de flesta i kommittén är i samma situation. Den enda regeln som gäller är att man inte deltar i diskussioner om sina egna landsmän. Däremot är det fritt fram att coacha, tipsa och inspirera så mycket man vill, och det tänker Bosse utnyttja till fullo.
Det är med den inställningen Bosse reser ner till Regensdorf, en liten schweizisk stad nio kilometer utanför Zürich. Här hålls EM-domarnas fyradagarsläger. Det är tidig morgon, i mitten på april, och när Bosse tittar ut över löparbanan kan han konstatera att stämningen är spänd. Ingen av domarna pratar med varandra. Några stretchar, andra joggar för att få upp pulsen.
Om några minuter går startskottet för löptestet. Fyra kilometers löpning i intervaller – 150 meter på 30 sekunder, sedan 50 meter på 35 sekunder. Den som inte klarar tidsgränserna skickas hem och då är drömmen om EM-finalen över.
Lubos Michel, slovaken, läraren och den som är mest rutinerad i gänget med två VM och ett EM, går runt i små cirklar, på lite avstånd från de andra. Han är känd för att alltid hålla sig för sig själv. Norrmannen Tom Henning Øvrebø är psykolog till yrket och tänker rationellt: han har ju klarat det så många gånger förut, varför skulle han missa just i dag?
Peter Fröjdfeldt är bara nervös. Så nervös att han inte käkade någon frukost. Men han försöker vara positiv. Han har tränat hårdare än någonsin, loppet ska inte vara något problem. Samtidigt vet han att det kan gå åt helvete ändå. En muskel kan brista, en hälsena gå av, nervositet förlama.
»Som domare kan man gå från himmel till helvete på en hundradels sekund. En sak ska du ha klart för dig: alla, och då menar jag alla tolv, satsar på finalen.«
Spanjoren Mejuto Gonzalez, som dömde Champions League-finalen 2005, vet allt om det där. På testet inför VM 2006 klarade han sig galant, däremot misslyckades en av hans assisterande domare vilket i sin tur innebar att Mejuto inte fick döma VM. Men det var då – här är reglerna annorlunda. De som klarar testet är garanterade minst en match i EM.
Bosse ska bedöma testet och är också han nervös. Varje gång domarna ska löpa misslyckas någon. När han själv sprang inför VM 1994 var det på håret att han klarade sig.
Testerna kan tyckas tuffa men är nödvändiga. En domare på internationell nivå gör i genomsnitt 1 412 löpvändningar under en match, en spelare utför 1 100. Och med tanke på att domarna dessutom gör drygt hundra rusher i maxtempo är konditionen en viktig del i domarskapet.
Startskottet går. Bosse spanar in Fröjdfeldt extra noga. Efter ett varv ropar han till Peter:
– Peter, inte så fort nu. Akta dig!
Ett varv senare kollar Bosse klockan och kan konstatera att Peter lyssnat, tempot är lägre.
Drygt en kvart senare springer domarna i mål. Samtliga tolv huvuddomare klarade testet. De går runt, kramar varandra. Mejuto Gonzalez hoppar upp på italienaren Roberto Rosettis axlar. Lubos Michel ler. Konrad Plautz, österrikaren som jobbar på fabrik och driver en amatörteater i Navis, lägger sig utmattad ner på löparbanan.
Stämningen sjunker omedelbart när de får reda på att en av de assisterande domarna, norsken Erik Raestad, inte klarat sig. Bosse går fram till Raestad och säger att han får vänta några timmar tills kommittén har hunnit diskutera.
Huvudomaren Tom Henning Øvrebø, som gillar att ladda inför en match med att läsa Stieg Larsson och Henning Mankell, berättar att hela teamet drog på sig en influensa någon vecka tidigare när de dömde i Ukraina. Tom Henning misstänker att det är anledningen till att hans assisterande inte klarade löptestet.
Strax efter lunchtid knackar Bosse Karlsson på Raestads dörr. Bosse säger att det inte blir något EM, kommittén kan inte blunda för det misslyckade löptestet. Raestad börjar gråta.
Bosse frågar om han vill stanna kvar på lägret. Norrmannen svarar att han vill åka hem så fort som möjligt.
Tillbaka på hotell Mövenpick pustar domarna ut efter nervpärsen. Massimo Busacca, en av dem som borde ha varit lugnast före loppet, säger att han inte alls var det.
– Jag bad till Gud, precis som jag alltid gör innan jag ska döma. Jag ber att Gud ska hjälpa mig.
Den schweiziske butiksägaren har bäst kondition av alla och kallas allmänt för »världens löpstarkaste domare«. Han har gjort 2,02 på 800 meter och har i femton år sprungit en mil varje morgon. Inom Uefas domarkommitté kallas han »löparfenomenet«. Även om han inte enbart kan förlita sig på sin sprintstyrka, hjälper det honom mycket ute på plan.
Den starkt troende katoliken är populär bland de övriga elva domarna. Han gillar att skämta och är alltid glad. Bortsett från löpförmågan anses 39-åringen ha sin styrka i stabiliteten, han hamnar sällan i konstiga situationer. Den enda riktigt uppenbara missen han har varit med om under karriären var straffsparken i matchen mellan Spanien och Ukraina i VM 2006. Busacca blåste straff och gav Vladislav Vaschuk rött kort när han trodde att Vaschuk fällt Spaniens Fernando Torres. På repriserna kunde man se att det inte var någon kontakt, att Torres filmade.
– Gud var inte med mig den dagen, säger han och ler.
Innan han springer iväg hinner jag fråga hur han ser på sina chanser i sommar.
– Det krävs tur och skicklighet om man ska gå hela vägen. Men visst, Schweiz tillhör väl inte favoriterna. Det ökar mina chanser, säger han.
Fyra av de tolv som ska döma i sommar har fördelen av att deras egen nation inte deltar i EM: Webb från England, Michel från Slovakien, Øvrebø från Norge och De Bleeckere från Belgien.
När jag vandrar runt i hotellkorridorerna ser jag belgaren sitta i en fåtölj och läsa sportsidorna i en tysk tidning. Frank De Bleeckere är känd för sitt språksinne. Han talar franska, tyska, engelska, flamländska och lite spanska. Belgaren är också känd för att vara domarnas domare, han blåser för allt. Egentligen följer han bara instruktionerna, men ibland kritiseras han för att inte vara tillräckligt tillåtande, för att han inte låter matchen få lite mer flyt.
Frank var på väg att missa VM 2006 efter att ha skadat sig på löptestet. Men Fifas domarkommitté var snällare än Uefas, och han klarade testet på sitt andra försök. Men nu är Frank förmodligen en av dem som Bosse pratade om när han sa att några domare hade nedåtgående trend. Utvisningen av Inters Materazzi i kvartsfinalen mot Liverpool var enligt många, även Uefas domarobservatör, felaktig. Belgaren var, som vanligt, för hård.
– Jag är fortfarande hundra procent säker på att jag gjorde rätt, säger han och rycker på axlarna när jag frågor om incidenten.
– Materazzi klagade inte ens efter matchen, och gör inte spelaren det, då brukar man ha rätt.
Förutom att Belgien inte deltar i EM, har Frank också rutin från ett tidigare mästerskap, något som kan vara viktigare än man tror.
– Under hela turneringen i Tyskland träffade jag min fru i 30 minuter. Är man van vid att bara vara borta i några dagar vid en Champions League-match, kan tristessen nog komma som en chock för många.
Jag frågar hur han förbereder sig inför en internationell match.
– Jag är kanske den mest skrockfulla domaren som finns, säger han och ler.
Han berättar om sina strikta rutiner. Dagen före match åker han till arenan och springer några varv på planen. På matchdagsmorgonen sover han länge, minst till 10.30. Och han tar alltid med sig en egen kudde, annars vaknar han med huvudvärk. Han äter alltid samma frukost; några croissanter och två koppar kaffe. Sedan går han tillbaka till sitt hotellrum och lyssnar på hög musik, antingen Simple Minds eller U2. Till musiken läser han gamla matchrapporter, kollar spelsystem, ser vilka som tar hörnor och frisparkar. När han är klar sover han några timmar till. Som sen lunch tar han pasta. När han väl är på arenan och byter om, är det oerhört viktigt att han tar på sig vänster strumpa först, precis som han måste ta på sig vänster sko först.
– Sedan är det bara att blåsa i pipan, säger han och skrattar.
Det är här på hotellet i Regensdorf domarna kommer att ha sin bas i sommar. De tolv domarna anländer den 3 juni. Två dagar senare får de reda på vilken match som blir deras. För varje match de dömer får de 10 000 euro, de assisterande får 5 000.
Hotellet i sig är anspråkslöst men ligger strategiskt. Härifrån är det lätt att ta sig till alla EM-orter via bil, tåg eller flyg. Så fort domarna lämnar hotellet för en match, kommer de att åtföljas av en domarobservatör och en chaufför (som alltid är en före detta domare så att huvudpersonen ska kunna prata med någon som förstår branschen om han behöver det timmarna före match). På hotellet kommer det också att finnas flera kockar och massörer samt en doktor och en psykolog.
Bosse och kollegorna har inte lämnat något åt slumpen. Som han säger:
– Gör inte domarna bra ifrån sig, så är det domarkommittén som får ta skiten.
Därför har de också gjort en »best of«-DVD. Det är domarinsatser från höstens och vårens internationella matcher. Sex av de 23 sekvenserna som visas är från matcher som det svenska teamet dömt, ett bevis på att Fröjdfeldt, Wittberg och Andrén är ett av de team som har starkast formkurva.
Bosse är svenskarnas mentor. Han har haft ständig kontakt med dem sedan några månader tillbaka, kommenterat varenda domslut som gjorts. Om inte Fröjdfeldt ringt in en rapport några minuter efter en avslutad match, har Bosse skickat ett SMS. Meddelandet har bara innehållit ett frågetecken.
De har målsättningen klar för sig – EM-finalen. För Bosse kommer det inte att vara möjligt att påverka vilka matcher de får döma, det får andra i kommittén göra. Däremot vill han dela med sig av alla sina erfarenheter. Även de dåliga.
Bosse är den förste att påminna om sitt eget stora misstag under den aktiva karriären – matchen mellan Argentina och Nigeria i VM i USA 1994. Det är den sämsta match han dömt. Han säger att han inte bara låg 0,3 sekunder för sent i varje beslut, han gav även gult kort till fel nigerian.
Bosse förklarar misslyckandet med en rad olika omständigheter. Hälsenan gick av hösten före mästerskapet, vilket gjorde att han endast dömde fem allsvenska matcher innan sitt livs första, och sista, VM-match. Dessutom gick hans far bort några veckor innan Bosse åkte till USA och därför kände sig Bosse inte mentalt närvarande. Han har berättat för Fröjdfeldt att han mådde så illa före match att han hade papperskorgen redo i omklädningsrummet om han var tvungen att kasta upp. Det självförtroende han vanligtvis hade var som bortblåst.
Bosse vill inte att Fröjdfeldt, som aldrig dömt i ett mästerskap tidigare, ska göra samma misstag som honom. Bosse var 24 dagar i USA innan han fick döma sin första match. Det byggde upp en onödig nervositet.
Det positiva med hela upplevelsen var att han blev domarbas i Sverige. Under veckorna i USA hade han fått en förfrågan från förbundet och efter VM tackade han ja för att han inte ville att framtidens domare skulle behöva gå igenom vad han gjort.
Bosse Karlsson sitter i hotellobbyn och ser hur Europas tolv bästa domare glider ut och in genom restaurangens dörrar. Urs Meier, den före detta schweiziska stordomaren som tvingades gå under jorden i sju dagar för att inte engelska huliganer skulle förverkliga mordhoten mot honom efter att han dömt Portugal-England i EM 2004, kommer fram och hälsar. Strax därefter passerar Roberto Rosetti och hans domarbas, Pierluigi Collina, förbi i lobbyn. Bosse pekar på Collina.
– Där har du en domare som sålde in sina beslut. Även om han blåste fel, sålde han in sina beslut till spelarna. Han hade en inbyggd respekt, ingen vågade ifrågasätta honom. Ingen annan domare har haft en så stor respektdiameter. Det handlar om att äga planen, men också om att vara osynlig. Man ska inte synas förrän det verkligen behövs. Herbert Fandel har lite av det, han har den auran runt sig. Det är hans största styrka. Att han är så kraftfull.
Bosse känner Herbert Fandel väl. När tysken dömde Champions League-finalen förra året var Bosse domarobservatör.
– En bra människa, alltid ordning och reda, säger Bosse.
Det var också Herbert Fandel som visade ut Christian Poulsen efter att han slagit Markus Rosenberg i magen den 2 juni på Parken i fjol, och som sedan själv fick ta emot ett slag av den danska supportern.
Fandel är pianist och berättade för mig när jag träffade honom att han ser en del likheter mellan att spela piano inför utsålda konserthallar och att döma fotboll inför tusentals supportrar:
– Jag kan kontrollera min nervositet, det har jag tvingats göra sedan jag var fem år gammal. Spelar man piano inför publik, då är det viktigt att man har full koll på sin kropp och sin hjärna hela tiden. Koncentrationen får aldrig försvinna, inte ens i en hundradel. Ett misstag förstör hela stycket, precis som ett misstag förstör en fotbollsmatch.
Jag frågar Bosse hur man känner sig som domare när man i efterhand inser att man dömt fel.
– Man känner sig värdelös, man skäms. Och i dag, när det finns tjugo olika vinklar på varje situation, då kommer varje misstag att synas. Domare får självklart missa saker, det är inga robotar vi pratar om. Det handlar bara om att missa rätt saker.
Fröjdfeldt, Wittberg och Andrén kommer lufsandes i sina träningsställ.
– Här kommer Europas mest taggade domarteam, säger Bosse och skrattar.
– Ja, vi kan ju inte bara sitta och uggla på hotellrummen. Vi måste vara lite aktiva, säger Wittberg.
– Och proaktiva, säger Fröjdfeldt och tittar på Bosse.
Det dröjer några sekunder innan alla börjar skratta.
»Proaktiv« har används flitigt de senaste dagarna. Det är kommitténs starkaste budskap till domarna. Att man ska agera innan det blir på allvar. Bosse ler:
– Där fick du till det Peter. Så jävla klok alltid, va?
Howard Webb, engelsmannen och polisen, går förbi. Fröjdfeldt gör en high-five med den 92 kilo tunge domaren.
– Vi satt uppe i går kväll på hotellrummet och sjöng, säger Andrén. Vi, engelsmännen och norrmännen. Lite klassiker från datorn.
Bosse skakar på huvudet.
– Som tonåringar, hela gänget.
Wittberg skrattar och säger:
– Hörde ni Lubos Michel i morse. Han kom fram och frågade om det var vi som höll sådant liv. Han sa att han bankade i väggen flera gånger.
– Det kan vi använda i sommar, som psykning, skämtar Andrén.
Jag frågar om det är så att de i smyg hoppas att andra domare ska göra bort sig.
– Nä, så är det inte riktigt, säger Fröjdfeldt.
Bosse sitter i fåtöljen bredvid och flinar när Fröjdfeldt fortsätter.
– Gör en domare bort sig, då får vi andra ta konsekvenserna. Trycket ökar på oss. Visst vill alla nå toppen, men inte på andras bekostnad. Men det är sådana som han som avgör mycket.
Peter pekar på Bosse. Sedan fortsätter han:
– Ibland efter en match, när man känt att man gjort en jäkligt bra insats, kan observatören vara av en helt annan åsikt: »Du skulle blåst där, du skulle snackat mer där.«
– Men så är det ju oftast, säger Bosse. Vi ser saker som inte ni ser. Däremot kan vi ju inte veta hur ni tänkt. Därför måste vi snacka efteråt, så att det inte blir några missförstånd.
När jag frågat övriga elva domare vem de tror kommer att döma EM-finalen, har samtliga sagt sitt eget namn, till och med Konrad Plautz, en domare som aldrig sticker ut och som sällan fått några större matcher under året.
Jag frågar Peter Fröjdfeldt vad han tror.
– Vad säger ni grabbar. Kommer vi att döma finalen?
Han tittar på sina assisterande, Wittberg och Andrén.
Bosse höjer huvudet en aning.
– Helt ärligt, det känns som att vi kan göra det, säger Andrén. Vi har en bra känsla nu, vi är så tighta.
– Med rätt matcher, ett Sverige som inte går för långt, lite tur … ja, va fan, säger Wittberg.
Det är Fröjdfeldts sista möjlighet. Till julen faller han för åldersstrecket.
– Jag kommer inte att få fler chanser. Klart som fan att vi ska döma finalen, säger Fröjdfeldt.
En vecka senare, tillbaka i Jönköping, lutar sig Bosse framåt i sin fåtölj med ett belåtet leende på läpparna och pekar:
– Titta på Peter. Kolla som han njuter. Man kan se att han är i form nu, han är så harmonisk.
På Bosses 42-tums-TV ser vi hur Peter Fröjdfeldt singlar slant. Det är en av Allsvenskans absolut svåraste matcher, stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgården. Det är ingen slump att Bosse valt Fröjdfeldt, Wittberg och Andrén till derbyt – han vill att teamet ska få så många »svåra matcher« som möjligt inför sommaren.
Vi sitter i källaren. Domarbasen har dukat upp med kycklinglår, mackor och lättöl. På den inspelningsbara DVD:n bandar han Gais-Gefle, en match han tänker titta på dagen efter.
Efter några intensiva inledningsminuter kommer första frisparken. Fröjdfeldt är direkt framme och pratar med förövaren.
– Där har han blivit jävligt bra de senaste åren. Förr kunde han vara ojämn i sin kommunikation. Ibland snackade han och var glad, ibland bestraffade han och var allvarlig. Nu vet spelarna var de har honom.
Några minuter senare är det frispark igen.
– Jaaaaa, bra Peter, vrålar Bosse. Där ser du, han står i perfekt position. Han rör sig så bra över planen, läser spelet så fint. Det är hans styrka, hans spelförståelse. Där är han nog en av de bästa av de tolv domarna.
Det var inte länge sedan Bosse tänkte annorlunda. Både han själv och andra i Uefas domarkommitté tyckte att Fröjdfeldt tog för mycket risker i sin bedömning, det som Bosse kallar »riskfördelar«. Var det en tackling och den tacklade spelaren ändå behöll kontrollen över bollen, blåste Fröjdfeldt aldrig frispark. Det gjorde många gånger att hans matcher flöt på väldigt bra, men det var också en chanstagning. Om den tacklade spelaren tacklade tillbaka i ett senare skede kunde Fröjdfeldt känna sig tvungen att kompensera och felaktigt låta bli att blåsa. Bosse tjatade, precis som Wittberg och Andrén. Sedan något år tillbaka har Fröjdfeldt blivit mycket bättre. Nu släpper han nästan inga »riskfördelar«.
I 22:a minuten får Djurgårdens kantspringare Lance Davies gult kort.
– Kolla! Kolla hur han pratar i kommunikationssystemet. Där säger han »nummer 23«, som Davies har. Så antecknar både Wittberg och Andrén. Annars kan det bli en Graham Poll, säger Bosse och avser den engelska domare som i senaste VM-turneringen glömde bort vilka han gett kort till i matchen Krotaien-Australien, vilket ledde till att Josip Simunic visades ut först på tredje varningen.
– Bra, bra, bra, bra, utropar Bosse plötsligt.
TV:n visar hur Kenny Pavey får det gula kortet visat för sig.
– Fruktansvärt bra, Peter. Du ser hur han delar ut korten, han är bestämd. Han visar vem som bestämmer. Braaaa, Peter.
Jag konstaterar att Fröjdfeldt tittar på spelaren när han tar upp kortet. Två dagar tidigare, när jag såg på Liverpool-Chelsea och Konrad Plautz dömde, gjorde han tvärtom och tittade bort.
– Det där är inte bra, säger Bosse. Så får man inte göra. Det är just de där småsakerna som vi granskar i sommar. Vem vill äga matchen? Ja, inte en domare som gör så.
Peter Fröjdfeldt fortsätter vara felfri, åtminstone enligt Bosse. Han studsar upp och ner i sin fåtölj, höjer rösten, pratar med Fröjdfeldt som om domaren hörde honom.
Även om Peter med sina 45 år är äldst av de tolv EM-domarna, och samtidigt är den som varit domare kortast tid, och även om han aldrig dömt en riktigt stor final – inte ens i ett juniormästerskap – så är Bosse inte orolig.
– Peter är den som är mest tävlingsmänniska, kanske också den som utvecklats mest på senare år. EM i sommar har varit hans mål i flera år. Hade han inte fått det här, då tror jag han hade lagt av helt och hållet. Men det är så i domarvärlden, det finns bara plats för en från varje land. När Anders Frisk var vår etta, då fick Peter finna sig i att vara tvåa. Men nu! Jävlar vad het han är!
Första halvlek är över och AIK leder med 1-0.
– Nu måste de ladda för andra. Nu kommer det att bli som en ny match, en helt ny match. Det går inte att koppla av. Men det gör de inte, det ser Wittberg till.
Bosse målar upp bilden av hur det ser ut i domarteamets omklädningsrum på Råsunda. Wittberg går igenom olika situationer, summerar och berättar vad de måste se upp med i andra halvlek. Andrén, som är tänkaren i teamet, lyssnar och kommer med de klokaste inläggen. Fröjdfeldt lyssnar bara. När alla sagt sitt, tar han det sista ordet. Det gör han alltid.
– Det gör mig ännu tryggare att veta att Peter har sådana assisterande vid sin sida. Tillsammans, ja fan, tillsammans är de riktigt vassa. De analyserar allt, de lämnar inget åt slumpen, ingenting överhuvudtaget. Riktiga proffs.
Han säger att det svenska domarteamet har varit prickfria under årets Champions League-matcher, något de andra domarna inte alltid har varit.
– Vinks straffmiss var inte bra, precis som De Bleeckeres utvisning av Materazzi, säger Bosse innan han tystnar.
Ju närmre EM kommer, desto mindre vill Bosse uttala sig om domarnas dagsform. Vårens insatser
är ändå inte särskilt svåra att tyda för en utomstående.
Plautz har inte visat det lilla extra. Vassaras är i gungning på grund av sin avlidne far. Webb är förmodligen lite för orutinerad, han är med för att se och lära. Mejuto Gonzalez har varken imponerat eller svikit. Øvrebø kan kanske överraska, men det är oklart hur han hanterar samarbetet med sin nya assisterande. Sen är det de stabila; Fandel, Michel, Busacca och Rosetti. De kommer att ligga bra till. Bosse säger att Fröjdfeldt är het.
När svensken dömde returen i kvartsfinalen mellan Liverpool och Arsenal, satt Bosse och tittade på matchen tillsammans med Norges, Danmarks, Skottlands, Hollands och Englands domarbaser. Bosse satt och njöt i 90 minuter. Lovorden från kollegorna
haglade in. Inte ens när Fröjdfeldt blåste straff för Liverpool var han orolig. Han, precis som alla de
andra domarbaserna, såg att det var en solklar straff. När Fröjdfeldt blåste för full tid, sa skotten: »Dömer alla så i EM, då kan vi vara väldigt nöjda med vår insats«.
Derbyt mellan AIK och Djurgården blir inte den svårbedömda match som Bosse förväntade sig. Han slappnar av, matchen verkar avgjord. Plötsligt blåser Fröjdfeldt straff. Bosse suckar:
– Ajajajaj, nu får jag puls. Nu går pulsen upp. Faaan, jag såg inte.
Han lutar sig framåt i fåtöljen, ser Fröjdfeldt dela ut Paveys andra gula kort och därmed också det röda. Reprisen dröjer, Bosse sitter som på nålar.
TV-bilderna visar situationen igen. Skottet mot mål, bollen som tar på Paveys hand. Bosse ropar rakt ut:
– Yes. Jag visste det, han har sådan koll nu!
Han vänder sig mot mig med allvarlig min och säger:
– Skriv det. Skriv att Peter mycket väl kan få finalen.