Petter Andersson

Det är mitten av augusti och något så festligt som fredagsmatch i Allsvenskan. Det råder helgstämning på Söderstadion och dofterna av spilld öl sveps runt i kvällsvinden. Precis när supportrarnas skrålande till »Kentas« Bajenhymn Just i dag är jag stark mattas av, smyger en rödlätt engelsman i marinblå kostym in och sätter sig på vip-läktaren. Han eskorteras av spelaragent Martin Dahlin. Det tar några minuter innan duon är upptäckt. Åskådare kupar händerna över viskande munnar, armbågar sätts i grannars sidor. Steve McClaren och Martin Dahlin ser oberörda ut.

Englands förre förbundskapten tar fram ett anteckningsblock och söker Hammarbys nummer nio med blicken. Hade han känt mittfältaren skulle han vetat att hans närvaro gör spelaren nervös. Men McClaren verkar ovetande om uppståndelsen han skapar. Han är bara här för att ta reda på om Petter Andersson är rätt man för Twentes mittfält.

Med fem mål och två assist på de sju senaste matcherna är 23-åringen från den lilla byn Ljusvattnet Allsvenskans hetaste spelare. Efter att ha fått de två senaste säsongerna spolierade av skador och negativa tankar, har talangen plötsligt blivit stjärna – åtminstone i Hammarby. De fartfyllda löpningarna med boll har han behärskat länge. Nu börjar även den där sista touchen sitta. Han har blivit kyligare framför boxen också, skotten sitter allt oftare på mål och framsticken allt oftare på kantspringarnas fötter.

I kvällens match opererar han i en central korridor. Mest tid spenderar han i ytan bakom anfallarna. Det är så han vill spela, som kreatör och playmaker, i den osvenska positionen som en klassisk nummer tio. I den åttonde minuten kommer han rättvänd med bollen och avlossar ett pressat skott från sitt revir strax utanför straffområdet. Bollen tar på täckande försvarare, studsar fram till Charlie Davies och vidare till Nathan Paulse, som lyfter in 1-0. McClaren antecknar i sitt block.

Tio minuter senare står det 2-0 och allt talar för att Hammarbys svit på tio obesegrade matcher ska fortsätta.

I halvtid äter Steve McClaren en ost- och skinkfralla i vip-rummet. Han och Dahlin växlar några ord innan de uppvaktas av storögda autografjägare. En knatte i blond kalufs och full Hammarbymundering tränger in sig mellan Dahlin och McClaren. Mobilens kamerablixt går av.

Jag väntar och låter det värsta ståhejet mojna innan jag går fram till duon och undrar om jag får ställa en fråga om Petters insats. McClaren öppnar munnen:

– Yes, I…

Dahlin avbryter:

– Nej, nej, nej. Så funkar det inte.

Agent Dahlin viftar med handen som om jag vore en insekt.

»Slog jag bort en passning tidigare så tänkte jag ›va fan gör du Petter?‹ Jag verkligen skämdes. Samma sak om jag missade en målchans. ›Fan va pinsamt‹, tänkte jag.«

I andra halvlek står Petter för några vältajmade instick till Davies i straffområdet och han har en bra nick tätt utanför stolpen. Men han blir sämre och sämre samtidigt som hans lagkamrater tappar energi. Petter slår en tokig bredsida, prickar muren på en frispark och får inte tag i bollen. Rätt som det är står det 2-4 och när domaren blåser i pipan har McClaren och Dahlin redan lämnat Söderstadion.

Ett par dagar senare träffar jag Petter på ett fik på Medborgarplatsen. Hans bekymmersrynka i pannan är distinktare än vanligt.

– Jag gjorde väl inte någon direkt dålig match men det blir lite speciellt när man vet att det är någon där och kollar. Då är det lätt att det låser sig.

Du hade varit bättre om du inte vetat något?

– Ja, det störde uppladdningen. Tidningarna skrev om det flera dagar innan, folk pratade med mig om det och jag hann tänka för mycket på det. Jag kände att »jaha nu är jag tvungen att prestera«. Jag har sagt till Dahlin att jag inte vill veta något, jag blir bara nervös då. Jag vill bara köra på, så får vi se om det räcker.

Men du vill sticka nu?

– Definitivt. Efter sex säsonger känner jag att jag kan Allsvenskan rätt bra. Jag är redo.

Hur ser drömscenariot ut?

– Valencia köper mig i morgon, men jag stannar i Stockholm säsongen ut. Jag skulle gärna ha hösten fri från grubbel så att jag kan koncentrera mig på att vinna något med Hammarby.

Varför Valencia?

– Egentligen håller jag på Liverpool men jag gillar Valencias spelstil mer. Dessutom tror jag att jag skulle passa i Spanien. Men sånt här ska man inte prata om egentligen, då hamnar man i Ljusvattnet snart.

Sedan transferfönstret öppnade har ryktena om Petter flugit in och ut likt sommarslöa flugor. Vissa har dröjt kvar lite längre. Det har talats om några spanska klubbar, holländska svenskklubben Groningen har visat intresse, franska Saint-Ètienne likaså. Och nu senast Twente. Med dryga veckan kvar till transferfönstret stänger har det fortfarande inte blivit någon affär.

»Har du en spelare som är fantastisk i det offensiva, då ska han ju fokusera på det. Han ska inte lägga någon kraft på det andra.«

Petters form har fått supportrar, krönikörer, ja till och med motståndartränare, att prata om landslaget. Efter att ha gjort två mål och en assist mot Norrköping sa Sören Cratz att Petter var redo för landslagsspel. Petters tränare Tony Gustavsson höll med. Men Lagerbäck ringde aldrig inför vänskapsmatchen mot Frankrike. Sedan Petters två inhopp under USA-turnén i januari 2005, totalt 26 minuter och en handfull bollkontakter, har det inte blivit något mer spel i A-landslaget för Petter.

– Då hade jag inte ens en fundering på att bli uttagen. Jag var inte mig själv på det lägret. Jag var inte redo. Det är det som är så tråkigt, att jag har varit skadad en hel del och liksom aldrig fått chansen att visa upp mig på allvar. Men du, du gjorde att jag började hoppas igen, säger han och pekar på mig.

Va?

– Ja, när du ringde mig samma dag som truppen togs ut, då trodde jag att det var dags.

Du hoppades att jag var Lagerbäck?

– Jag trodde faktiskt det. Du ringde ju från privat nummer också. Jag har hört någonting om att de brukar ringa runt till folk sådär precis innan uttagningarna.

Lars-Roland alltså?

– Ja, bara någon timme innan. Jag har fått för mig det. Man satt och hoppades på ett samtal. Det var så väldigt bra tajmat, och från ett privatnummer också. Jag hann ju få en puls på tvåhundra. Och så… och så var det ju bara du.

Förlåt.

– Äh, spännande var det i alla fall. Nu bryr jag mig inte så mycket.

Inte?

– Faktiskt inte. Jag har fått vara med i snacket om att komma med i landslaget, det är ju en början åtminstone. För mig så är det bara att fortsätta att prestera. Till slut så får man säkert en chans. Det går inte att själv bestämma när, det ska ju finnas en plats också.

Jo, men kände du inte: »Va fan, jag är i toppform, det är vänskapsmatch mot Frankrike och vi kör ett system där det finns plats för en offensiv innermittfältare?«

– Nej, nej det gjorde jag inte. Det kommer…

Petter tar en klunk av sitt kaffe innan han säger:

– … hoppas jag. Men du såg så grym Kim var mot Frankrike, när han äntligen fick spela i sin riktiga position. Det är lite det där man aldrig förstått. Han har varit ordinarie i Lyon i två år men knappt fått chansen på sin position i landslaget. Märkligt.

Med 3-5-2 slapp han defensivt ansvar.

– Ja, det är ju jättebra. Har du en spelare som är fantastisk i det offensiva, då ska han ju fokusera på det. Han ska inte lägga någon kraft på det andra. Det är så jag velat ha det i Hammarby. Men Tony är envis, han skäller på mig om jag inte jobbar tillbaka defensivt. Jag tror på att ha tydliga rollspelare; de offensiva spelarna sköter det offensiva, de defensiva sköter det defensiva.

Det känns ganska svenskt att alla ska jobba hem?

– Det är lite tråkigt, det är det. Det är ju inte mycket kul att titta på alla gånger. Samtidigt har det varit effektivt i landslaget, det har tagit oss igenom väldigt många kval, så det är lite svårt att klaga på det. Fem raka mästerskap…

Men vad känner du, vem i landslaget konkurrerar du med?

– Det är ju det jag inte vet. I U21-landslaget och den gången jag var med i A-landslaget var jag yttermittfältare. Så jag har faktiskt ingen aning om de ser mig som yttermittfältare eller som offensiv innermittfältare. Men jag hoppas ju att det är som tia. Det har alltid varit mitt mål, att bli en klassisk nummer tio.

 

Petter Andersson föddes i Ljusvattnet. Byn ligger i en dalsänka, 3,5 mil sydväst om Skellefteå. Här finns cirka 200 invånare, inga affärer men gott om skog, berg och spegelblanka sjöar. Det behövdes fantasi för att inte bli rastlös. Tillsammans med byns barn spenderade de merparten av sin vakna tid med att imitera idrotter som visades på TV. Man hoppade »studsihopp«; en hemmagjord form av höjdhopp där man med hjälp av en studsmatta tar sig över ribban och landar på påslakan stoppade med hö. Att kasta diskus med gamla tallrikar var också populärt.

Petter ägnade sig även åt mer organiserad idrott. Förutom fotboll åkte han längdskidor och spelade ishockey, golf och tennis. Han var bra på allt, men bäst på fotboll och hockey. 15 år gammal bestämde han sig för att satsa på fotbollen, trots att han var uttagen till Västerbottens TV-pucklag. Efter en och en halv säsong i Ljusvattnets A-lag headhuntades han till Sunnanå SK. En säsong senare skrev han på för Skellefteå AIK, i dag Skellefteå FF.

Skellefteås tränare Martti Tikkanen hånades i lokalpressen när han förklarade att han ämnade starta med 16-åringen. Halvvägs igenom serien ledde Skellefteå AIK division två. Nyförvärvet Petter Andersson toppade skytteligan.

När jag pratar med Tikkanen nämner han givetvis Petters talang. Men han påpekar också vad han upplevde vara spelarens stora svaghet, något som Petters samtliga tränare påpekat: den beryktade hängskallen. I vissa matcher försvann Petter helt. Det räckte med en eller två bortslagna bollar för att han skulle gå och hänga med huvudet i en timme. Tikkanen fortsätter:

– Han hade så höga krav på sig själv och när det inte gick bra surnade han till rejält. Jag sa många gånger till honom att han inte kunde kräva att han skulle vara bäst på plan i varje match.

Petter skrattar när jag refererar Tikkanens kommentar om hängskallen.

– Det har med mitt tänkande att göra. Slog jag bort en passning tidigare tänkte jag »va fan gör du Petter?« Jag verkligen skämdes. Samma sak om jag missade en målchans: »Fan va pinsamt«, tänkte jag. Det har blivit bättre de senaste åren men det finns tendenser kvar som jag behöver jobba med. Hängskallen ska bort.

Du har dessutom alltid haft tydliga mål för din egen utveckling. Sånt göder väl också en hängskalle?

– När jag kom till Hammarby 2003 var målsättningen att ta en plats inom två år. Sen slängde ju Anders Linderoth in mig snabbt och jag tog en fast plats. Då höjde jag målen direkt. Jag började tänka att nu ska jag dominera. Sen när jag blev uttagen i A-landslaget så låste det sig ordentligt, mina förväntningar bara flög iväg.

Det var också då du tog hjälp av en mental coach första gången.

– Jag träffade en beteendevetare som lärde mig att fokusera på det positiva. Jag kan inte förklara exakt hur det gick till, men det hjälpte. Åtminstone ett tag.

Efter två säsonger som yttermittfältare i Hammarby gjorde Petter 2006 klart för tränaren Anders Linderoth att han ville spela som »tia«. Linderoth, som hade imponerats av ljusvassarens förbättrade psyke, gav Petter chansen. Efter ett derby mot Djurgården konstaterade Linderoth att Petter snart skulle bli proffs. »Han deppar inte lika mycket längre. Det finns inga direkta begränsningar för en spelare med ett sånt driv i steget«, sa han till media. Efter den starka inledningen på Allsvenskan fick Petter för första gången chansen som tia även i U21-landslaget. Allt var på topp. Några dagar senare visade en magnetröntgen att Petter hade en stressfraktur på ljumskarna. Första prognosen sade att han skulle bli borta sex veckor. Det tog sex månader.

Trots lärdomarna från samtalen med den mentala coachen började Petter få tillbaka de negativa tankarna. Petter kände sig stressad, känslan att det var bråttom med att få det definitiva genombrottet blev allt starkare. När han i mars 2007 gjorde mål i träningsmatchen mot Brommapojkarna kände han att säsongen som väntade skulle bli hans. Strax därefter trillade han och bröt båtbenet. När han väl var tillbaka stressade han sig själv än mer än tidigare. Han ville dominera varje match, bli utsedd till matchens spelare på varje arena. Hängskallen kom tillbaka när det inte lyckades.

– Det blev helt fel. Det låste sig och jag kände att jag stod stilla, säger han.

Varför har det gått så bra i år då?

– Jag har fått vara skadefri och varit med på hela försäsongen. Och det är första hela säsongen som jag fått spela som nummer tio. Jag har varit bättre än någonsin. Det är kul med fotboll igen.

Vad gör du för att inte få hängskalle igen?

– Den stora förändringen har varit att jag bara gått in och kört, utan att ha några målsättningar. I dag ställer jag inga orimliga krav på mig själv. Jag har bara tänkt på att vinna med Hammarby. Just att bli proffs är inget jag tänkt på, inte som tidigare i alla fall. Men nu har det ju kommit smygandes allt mer när det gått så pass bra som det gjort.

Det är väl så man brukar säga, tänk inte på det så går det.

– Det har alltid varit min akilleshäl. Jag kan krångla till saker i huvudet och det är inte bra. Men det är väl så det är sagt om fiskar. Som fisk tänker man väldigt mycket. Det är någonting jag försöker tänka på.

Du tänker på att inte tänka för mycket?

– Precis. Och det har fan fungerat i år. Jag har verkligen bara slappnat av och njutit av att få bo här och få spela för Hammarby och bara må bra. Det har gett resultat.

 

Det är lördag och Petter är på strålande humör. Det är sommarväder, fotboll på TV och jackpot på V75. Han och farsan har tippat ett system för 199 kronor. Petter är nybörjare på trav och erkänner att han fortfarande streckar hästarna med fräckast namn.

Vi slår oss ner på Rivalbageriet vid Mariatorget, Petters favoritfik. Han insisterar på att få bjuda på kaffe. Jag får ur mig ett »men« och för menande handen mot fickan. Han viftar avvärjande med handen. Lite som Dahlin.

– Nej, nej. Vi är ju hos mig nu, säger han.

Petter sitter ofta här med en tidning och kaffe som enda sällskap. »Ensam bland folk«, som han säger.

– Det är skönt folk här, folk som inte bryr sig. Inne i stan blir man betraktad på ett helt annat sätt. Söder är jäkligt soft. Soft är ett bra ord, stockholmskt men bra.

Petter har lärt sig uppskatta livet i Stockholm. Annat var det när han flyttade hit som blyg 18-åring 2003. När lagkamraterna bjöd med Petter på aktiviteter tackade han nej. I stället skyndade han hem till lägenheten och ringde kompisar och familj hemma i Ljusvattnet. I dag är Söder den plats som ligger honom varmast om hjärtat. Näst efter Ljusvattnet.

– Ljusvattnet är ro för mig. Där har jag familjen, jakt och fiske. Man sitter framför en eld i skogen och berättar historier för varandra. Söder är mer folk, mer social avkoppling. Jag gillar att kunna välja.

Petter berättar att han för ett halvår sedan lade ett bud på en lägenhet vid Nytorget. Men priset avskräckte.

– Fan, i Ljusvattnet får du ju en Västerbottenskåk och tvåhundra hektar för tvåhundratusen. Men jag kommer nog att köpa något här i Stockholm så småningom. Även om jag flyttar så kommer inget att kunna mäta sig med Ljusvattnet. Eller det här, säger han och gör en svepande gest ut över Mariatorgets lördagsmyller av människor.

Om det nu blir en flytt utomlands, då kommer du att komma ännu längre från Ljusvattnet.

– Det är faktiskt lite ångest. Tänk att jag under de första åren här i Stockholm alltid reste hem när vi hade ett par dagar ledigt. Jag saknade tryggheten så mycket. Nu känns Söder tryggt. Man har väl utvecklats. Blir det en flytt så kommer det säkert att kännas jobbigt i början. Men förhoppningsvis vänjer jag mig efter ett tag.

När klockan närmar sig fyra går vi hem till Petter för att kolla Liverpool-Middlesborough. Han har laddat upp. På soffbordet framför honom: spelkuponger, fjärrkontroller och en flaska mineralvatten.

– Som han köttar, så skönt och se!

Petter ställer sig upp när Steven Gerrard utför en av sina patenterade glidtacklingar.

– Fan vad jag gillar England.

Men det är till Spanien du vill?

– Jo, men det är nog rätt tufft att börja med en sån liga. Så jag siktar på någonting lite diskretare.

Du föredrar att mellanlanda?

– Exakt. Jag är lite rädd för att ta ett för stort steg. Om man tar Björn Runström som exempel, så var det kanske ett aningen för stort steg för honom. Jag skulle vilja försöka med något lite mindre och sen ta ett ännu större steg därifrån.

I rollen som tia?

– Det är målet, det är det. Om man tittar på hur många svenskar som har lyckats som offensiva innermittfältare i Europa blir man ledsen. Det är väl egentligen bara Kim och han spelar väl inte speciellt offensivt i Lyon nu heller. Och Anders Svensson, men det var väl inte helt lyckat i Southampton. Svenskarna blir oftast lite mer defensiva mittfältare efter ett tag, det hoppas jag slippa.

»Fotbollskarriären är en kort period i ens liv. Ljusvattnet försvinner inte, inte Söder heller. Groningen är inte Stockholm, men det verkar skapligt ändå.«

Skulle du bli en bättre spelare om du inte hade behövt tänka på det defensiva?

– Bättre vet jag inte, däremot får jag ju mer kraft till det jag är bra på. Samtidigt är det en del av mitt spel att försöka vinna bollen först, på mittplan, och sen komma rättvänd och bara driva. De där andra löpningarna, sextio meter ner mot straffområdet, de tar på krafterna.

Det skulle antagligen vara lättare att komma med i landslaget om du var en ytter som älskade att jobba hem?

– Jo, kanske det. De spelare som har försvunnit nu, de är ju yttermittfältare. Alexandersson, Ljungberg och så en forward då, Allbäck. Alla de centrala är ju kvar. Men när man ser att sådana som »Sebbe«, Stoor, Berg, Lindgren och »Granen« får chansen, killar man själv spelat med, då får man ju lite mer förhoppningar om att man själv också kan göra det, oavsett position. Du, vänta lite bara, jag måste kolla hästarna.

Petter bläddrar fram till SVT:s text-TV, sidan 571.

– Lopp ett… Carpaccio… har vi, säger han och knyter näven.

– Lopp två… The Classic, nej, där åkte vi.

Det blir fem rätt.

– Fan vad slarvigt, vi hade ju båda spikarna.

Petter ringer sin pappa för att kolla vad som gick snett.

 

En vecka går och Petters längtan efter att bli utlandsproffs övergår i frustration över att ingenting händer. Om några dagar stänger transferfönstret. På ett sätt tycker han att det ska bli skönt. Han börjar lessna på rykten och spekulationer. Han vill veta vad som gäller så att han kan fokusera på fotbollen igen.

Hammarby har i praktiken spelat bort sina chanser att vinna någonting. Efter förlusten mot Gais åkte man ur cupen mot Kalmar, och strax därefter spelade man oavgjort i derbyt mot AIK. Petter känner att han bär en del av ansvaret för motgångarna. Tankarna på en eventuell proffsflytt har smittat av sig på spelet. Han har känt sig spänd i kroppen och inte vågat satsa ordentligt i närkamperna. En ny skada skulle definitivt sätta stopp för proffsdrömmarna. Och då är han rädd att hängskallen kommer tillbaka.

Den 25 augusti händer äntligen något. Groningen säljer sin offensive mittfältare Stefan Nijland till PSV Eindhoven. Några dagar senare ringer Martin Dahlin och berättar att Groningen vill ha honom. Nu, direkt. På transferfönstrets sista dag blir det klart. Groningen betalar 880 000 euro och Petter Andersson blir fjärde svensk i klubben.

Jag ringer honom dagen efter debuten, en träningsmatch mot Mechelen. Petter spelade 60 minuter och nickpassade fram till första målet. Groningen vann med 2-0.

Var fick du spela?

– Tränaren frågade vad jag föredrog så jag sa att jag ville vara tia. Jag fick chansen och sprang som en idiot, man ville ju visa upp sig. Det var upptrissat tempo, riktigt bra faktiskt. Efter matchen sa tränaren »grattis«. Det verkar inte som de kör så mycket med individuell feedback här. Men ett grattis är väl bra?

Vågar du sätta upp några mål för den kommande säsongen?

– Nja, nu har jag missat försäsongen, men jag ska försöka gå in och ta platsen som tia, det är jag och en serb, Goran Lovre, som slåss om det. Men det gick ju så bra i Hammarby när jag bara körde på, utan några mål, så det fortsätter jag nog med. Det känns faktiskt bra nu, jag bara kör på.

Landslaget då, det måste plötsligt kännas närmare efter det här?

– Man vet aldrig. Fortsätter förbundskaptenerna offensivt och sådär så vet man inte. Kim blir ju svår att peta men han ska ju ha en back-up. Det kan vara något att sikta på.

Saknar du Söder som du saknade Ljusvattnet för några år sedan?

– Jag tänker att fotbollskarriären är en kort period i ens liv. Ljusvattnet försvinner inte, inte Söder heller. Groningen är inte Stockholm, men det verkar skapligt ändå. 40 000 studenter, kanske kan man hitta någon flickvän också. Men maten alltså, den verkar inte vara någon höjdare. Efter träningarna har vi fått mackor och någon jävla soppa, det är en holländsk nationalrätt tydligen. Men jag ska inte klaga, det är ju dumt.

Från Ljusvattnet till Holland. Kan du njuta?

– Jag har känt en massa saker. När jag lämnade Stockholm tänkte jag: »Vart fan är jag på väg egentligen?« Man har det så bra och så drar man bara. Det känns sådär att jag inte kunde stanna säsongen ut med Hammarby. Jag hade velat göra klart allt tidigare så att alla fick veta på förhand, så att man kunde få en sista match på Söderstadion. Det får man kanske inte nu.

Nä… så blir det nog inte.

– Vad snackar jag om? Det kommer jag ju inte få. Jag har nog inte fattat vad som har hänt än.

Det blir tyst i luren i några sekunder innan han fortsätter:

– Det är coolt som fan. Jag från lilla Ljusvattnet, proffs i Holland… Det är ju det här man har krigat för hela livet. Ibland kanske lite för mycket.