En andra chans

Klockan halv fyra lördagen den 30 oktober 2004 befann sig Janne Andersson i gymmet på Örjans vall i Halmstad. Framför honom svängde en boxningssäck fram och tillbaka. Ett dovt dunsande ljud färdades genom rummet varje gång hans knytnävar mötte sandpåsen.

På andra sidan väggen i den sexgradiga höstblåsten hasade drygt 16 000 besvikna Halmstadsbor sig hemåt, medan reportrar från hela landet stod och väntade på att Janne skulle möta dem och delge dem sin analys av matchen. Men han ville varken träffa dem eller någon annan.

Janne hade varit Halmstads BK trogen i 17 år. Först som ekonomi- och ungdomsansvarig, därefter som assisterande bakom en rad populära namn, som Stuart Baxter, Mats Jingblad, Tom Prahl och Jonas Thern. Tidigt gjorde han sig känd som en minst sagt arbetsvillig person – det hade hänt att han cyklade ner till Örjans vall klockan tre på natten för att hinna sköta klubbens bokföring, innan han tog tag i andra sysslor som att planera träningar eller skriva kontrakt.

Slitet hade gett framgångar: som ungdomsansvarig hade han fått se klubben fostra landslagsspelare som Fredrik Ljungberg, Niclas Alexandersson, Mikael Nilsson, Petter Hansson och Stefan Selaković. Och som andretränare under Tom Prahl hade han fått uppleva en osannolik storhetstid för den lilla halländska klubben: två SM-guld inom loppet av fyra säsonger. Men sedan guldet 2000 hade det gått sämre: Prahls sista år slutade med en sjundeplats, och under Jonas Therns två följande säsonger blev klubben sexa och nia. När så Thern lämnade 2004 fick Janne slutligen kliva fram ur den skugga han så länge verkat i.

Ingen hade förväntat sig några underverk. När spelarna själva inför säsongen fått tippa var i tabellen de skulle hamna, hade de svarat »sjundeplats« – men också det skulle enligt de flesta experter varit att överträffa förväntningarna. Få trodde något annat än att HBK skulle vara inblandat i bottenstriden.

Men säsongen 2004 blev inte som någon förväntat sig. Inför den sista matchen låg HBK – en blandning av egna talanger som Dušan Djurić, Andreas Johansson och Joel Borgstrand, landslagsspelare som Mikael Nilsson och Tommy Jönsson, samt succélånet Markus Rosenberg – högst upp i den allsvenska tabellen, tack vare bättre målskillnad än andraplacerade Malmö FF. De behövde vinna den sista, avgörande matchen på Örjans vall mot IFK Göteborg för att Janne skulle kunna kröna sin första säsong som chefstränare med ett osannolikt SM-guld.

Till en början såg det bra ut: Dušan Djurić gjorde mål i första halvlek, samtidigt som Malmö hade oavgjort i sin match mot Elfsborg. Men sedan förändrades allt på en minut: en olycklig hands på Tomas Žvirgždauskas gav IFK Göteborg en straff som Magnus »Ölme« Johansson placerade i mål, och samtidigt gjorde MFF:s Jon Inge Høiland 1–0 på Malmö Stadion. Halmstad forcerade för ett nytt ledningsmål men verkade tagna av stundens allvar. Lennart Johanssons pokal, som traditionsenligt var på plats hos dem som ledde serien inför sista omgången, fick köras till Malmö istället.

Det var då Janne Andersson försvann in i Örjans valls gym. Han visste att han var en hemskt dålig förlorare och förstod bättre än att ta ut det på reportrarna, eller på de besvikna spelare som satt och stirrade håglöst i omklädningsrummet. Istället stod han där och svingade mot boxningssäcken, och kände att marginalerna varit hundra procent emot honom.

När Janne så till sist mötte pressen konstaterade han med illa dold frustration att Malmö vunnit sin match, medan HBK inte gjort det, och därmed var MFF värdiga segrare.

Han visste att ingen egentligen kunde vara besviken på ett degraderingstippat lag som slutat tvåa i Allsvenskan.

Men det gick samtidigt inte att bortse från fakta: detta hade varit en chans som kanske aldrig någonsin skulle dyka upp igen.

 

Knappt elva år senare vankar Janne Andersson av och an i Nya Parkens matsal i Norrköping. Han går med korta steg på en decimeterhög scen, placerad mitt i rummet, och spanar ut genom panoramafönstren, där Nya Parkens gröna plastgräs breder ut sig och Curva Nordahls grå ståplatsläktare gapar tom.

I matsalen framför honom är det desto mer liv: mer än hundra sponsorer har samlats för att äta lunch, träffa folk från föreningen, och i dag dessutom höra klubbens manager tala.

– Vi är i spännande tider, säger Janne i mikrofonen.

Några i publiken nickar instämmande, men ser förvånade ut när Janne fortsätter:

– Vi har ju en häftig match med vårt U21-lag snart. Laget leder sin slutspelsgrupp, och ska åka upp till Stockholm och möta Hammarby.

Janne Andersson avhandlar sedan fyra, fem andra orsaker till att det är »spännande tider« – han berättar att sju Pekingspelare är på landslagsuppdrag, och att anfallaren Alhaji Kamara skickade en SMS-sammanfattning från sin landskamp i Tchad: »It’s warm like hell, boss.« Han säger att medier från hela Sverige är på plats för att följa klubben, och han drar paralleller mellan fotbollsmålvakter och trummisar, exemplifierat av lagets egen David Mitov Nilsson och Gyllene Tiders Micke »Syd« Andersson.

Till sist når han så fram till ämnet som lockat hit de 140 sponsorerna i dag: det faktum att IFK Norrköping i mitten av oktober 2015 leder Allsvenskan.

Eller: Janne säger inte med ett ord att det faktiskt är så. Istället säger han:

– Vi är nu inne i den härliga fasen när allt ska avgöras och alla spekulerar. Men det som händer där ute …

Han pekar ut mot Nya Parkens konstgräs.

–  … får inte störas. Ni som lyssnat på mig tidigare har hört det förut: Vi måste ha en bra vardag. Alla på elitnivå har viljan att vinna, men man måste ha viljan att förbereda sig för att vinna. Och där är vi jäkligt bra. Alla spelare kommer hit, puttar in energi, tränar hårt och har viljan att förbereda sig. Och det är en stor anledning till att vi gjort det bra i år.

Det är lätt att förstå Jannes ovilja att säga för mycket. Dels har han gjort »en match i taget« till sin paradfras. Därtill har det här året i Norrköping skrämmande likheter med hans första säsong i Halmstad.

Efter en tolfteplats i fjol hade knappt någon högre förväntningar än så på IFK Norrköping inför säsongen. De flesta pratade om degradering och bottenstrid, men efter en halvknackig inledning var det tydligt att något hände. Lagkaptenen Andreas »Ante« Johansson, som hösten 2014 flyttades ner från mittfältet till en mittbacksposition, gav försvaret en defensiv stabilitet. Nyförvärvet Daniel Sjölund tillförde erfarenhet och lugn på mittfältet, Emir Kujović fick upp målformen, och klubbens egna talanger, som Linus Wahlqvist och Alexander Fransson, tog för sig allt mer. Med ett säkert passningsspel och ett snabbt anfallsspel hängde IFK Norrköping på i toppen av tabellen, tvärtemot vad alla trott. Och när alla väntade på att lagets formkurva skulle svikta, tycktes den bara bli starkare. Med bara tre matcher kvar av säsongen står så Norrköping som en osannolik guldkandidat bredvid förhandsfavoriterna IFK Göteborg och AIK. Laget har sju raka vinster i ryggen.

– På måndag är det match mot Elfsborg som gäller, konstaterar Janne inför åhörarna. Vi får se hur det går. En fotbollsmatch kan sluta på tre sätt: vinst, förlust eller oavgjort. Men det enda man kan påverka själv är sin egen prestation.

Janne, som fått klara instruktioner om att hålla tal i minst 15 minuter, tittar på sin klocka.

– Har jag pratat i en kvart? Jag tycker jag har gått på tomgång i sju, åtta minuter!

Sponsorerna skrattar.

– Det är fyra minuter kvar! ropar någon.

– Fyra minuter … Vad ska vi prata om då? En del av er har säkert lyssnat på mig förut och tycker att jag är tjatig, men det är ingenting mot hur jag själv känner. Jag är dödstrött på mig själv. Samtidigt kan jag inte säga en sak till er, en sak till medierna och en sak till spelarna. Jag måste ju ha ungefär samma budskap. Så återigen: Det är en match i taget, en träning i taget, en dag i taget som gäller. Sedan kommer vi casha in ett resultat efter det. Vi får se vad det blir.

Till applåder tackar Janne Andersson för sig och lommar tillbaka till sin plats vid ett bord längst bort i ett av salens hörn. Där sitter assisterande tränaren Mathias Florén och målvaktstränaren Maths Elfvendahl och flinar.

– Jag slet i dag, säger Janne när han sjunker ner i sin stol.

– Men prata, det kan du, utbrister Florén. Helvete alltså! Va? Där är det inte många som slår dig på fingrarna.

– Grejen är ju att det måste finnas någon linje, någon trovärdighet, börjar Janne.

– Du höll ju samma tal i fjol, fast säsongen inte alls gick bra, säger Florén.

Janne lutar sig nöjt tillbaka i sin stol med ett leende.

– Tack, »Florre«! Det var exakt det jag ville höra!

 

Janne Andersson är onekligen fostrad i det svenska föreningslivet. Som spelare var han anfallare i Halmstadsklubben Alets IK i division fyra, och under slutet av 80-talet också spelande tränare. Han har tvättat matchtröjor, skött ekonomin, ritat träningsövningar, bokat träningsläger, sålt lotter. Eller som han själv säger: »Jag har gjort mina timmar i fotbollens tjänst.« Det handlade aldrig om några karriärmål eller ambitioner att en dag bli tränare för en allsvensk klubb.

– Jag har alltid försökt göra så gott jag kan, så får det bli som det blir, säger han. Jag har ett väldigt lutheranskt förhållningssätt till livet: jag kämpar på och får det jag förtjänar. Jag har inte armbågat mig fram i livet, precis.

Den där föreningsfostran märks också när han talar om sina erfarenheter bakom Halmstadstränare som Tom Prahl och Stuart Baxter. Allt handlar om vad han kunde lära av dem och hur de fungerade tillsammans som lag. Likadant när han pratar om assisterande tränare han själv haft under sig genom karriären, som Jonas Wirmola och Lars Jacobsson i HBK, samt Mathias Florén och Stefan Hellberg i dag i Norrköping.

– Jag har väl någon grundlivssyn som allt mitt ledarskap bottnar i, men annars är det just det som är så roligt med fotboll: det är en föränderlig värld där jag får lära mig nya saker av nya personer, som jag tillsammans kan åstadkomma något med. Jag tror att människor vill jobba tillsammans, och jag tror att de vill göra rätt för sig.

Under Jonas Therns två år i HBK hade klubben en tränare som var omtyckt av spelarna och som stod för en visionär och nytänkande fotbollssyn, men som samtidigt inte var tillräckligt strukturerad och kanske hade underskattat vilken organisatorisk förmåga som krävs av en tränare på högsta nivå. När klubbledningen letade efter en ersättare behövde de inte titta särskilt långt: i Janne Andersson hade de en lugn och organiserad tränare som kände klubben utan och innan. Samtidigt var valet inte det mest spännande. Janne förespråkade en klassisk 4-4-2-fotboll med inriktning på defensiv disciplin.

Tilltaget visade sig ändå vara ett genidrag. Halmstad tog Stora silver, Janne blev utsedd till Årets tränare i Sverige – och till och med till en av världens mest lovande tränare av fotbollsmagasinet World Soccer. Han förde HBK ut i Europa och lyckades kvalificera laget för gruppspel i Uefacupen.

I Allsvenskan gick det sämre. Nyckelspelare som Sharbel Touma, Markus Rosenberg och Mikael Nilsson hade lämnat laget och 2005 slutade HBK tia. Därefter följde en rad mittenplaceringar, och Janne kom aldrig i närheten av vad han uppnått under sin första säsong.

 

Janne menar att Halmstad under hans ledning ändå var »bortskämda« med bra resultat.

– Det finns många sätt att mäta framgång, det handlar inte bara om vem som vinner. Att hamna på en tiondeplats kan vara en minst lika stor framgång, utifrån de förutsättningar du haft. Eller att vara med och fostra unga spelare, som när jag fick se Dušan Djurić spela för Zürich mot Real Madrid i Champions League … jäklar vad häftigt alltså!

Under Anderssons chefstränarskap snittade HBK en sjundeplats som slutplacering i Allsvenskan, men när säsongen 2009 slutade med en trettondeplats grodde missnöjet i föreningen.

– Det gnälldes om att vi spelade tråkig fotboll, om att det behövde hända något nytt. Och jag personifierade historien eftersom jag hade varit i klubben i mer än 20 år. Jag ville fortsätta, men styrelsen var tveksam. Då kände jag: »Om de känner så, då är det lika bra att bryta.«

Plötsligt stod han utan arbetsgivare. Han fick flera erbjudanden, men de få som var konkreta lockade honom inte. Ett av de lag som hörde av sig var Superettanklubben Örgryte IS. Det verkade passa honom bra: han kunde bo kvar i Halmstad och pendla till Göteborg. Men snart stod det klart att klubben var i ett ekonomiskt kaosläge och saknade de förutsättningar som krävdes för att Janne skulle kunna implementera det långsiktiga tänkande som han vurmade för. Det blev bara en säsong i Öis innan Janne självmant valde att lämna sin post. Än en gång stod han utan arbetsgivare. 

– Det finns inga självklarheter i den här branschen, säger han. Det finns ett begränsat antal jobb, så när jag lämnade Öis var jag inte alls säker på att jag skulle få en ny chans i elitfotbollen överhuvudtaget.

 

När jag efter sponsorlunchen vandrar runt i Nya Parkens innandöme med Janne, mellan kontor, gym, träningssalar och omklädningsrum, får jag inte intrycket att jag besöker en klubb som är inblandad i den stressiga, svettiga spurtstriden i Allsvenskans topp. Än mindre att det gäller en klubb som inte tagit SM-guld på 26 år – och som ingen, inte ens de själva, trodde skulle vara i den här situationen i år. När jag påpekar att såväl spelare som ledare i klubben framstår som helt lugna och fokuserade på nuet, att ingen pratar om guld eller ger minsta sken av nervositet, nickar Janne nöjt:

– Vardagen.

Också när spelarna intervjuas noterar jag att de alltmer låter som ekon av Janne själv. De talar bara om nästa match, bara om sina egna prestationer, och lägger fokus på att berömma lagarbetet under säsongen. Jag frågar om det är en lärdom från det missade guldet 2004.

– Du kan inte gå in och peta i huvudet på folk och styra vad de ska tycka och tänka, men gällande vissa saker är det jäkligt viktigt att ha ett gemensamt förhållningssätt. Säger folk fel saker får man tala om det för dem, så att vi kan ha en enad front utåt. Det har jag alltid trott på, och så gjorde jag nog redan i Laholm för 20 år sedan.

Han vet också att den trupp han nu råder över löper samma risk att slitas sönder som hans silverlag i HBK en gång gjorde.

– Vi hade anbud på nästan varenda spelare i laget i somras, berättar Janne. Men vi lyckades hålla emot eftersom spelarna kände att det händer något intressant här just nu. Samtidigt finns det en näringskedja i fotbollen: om en klubb betalar oss rätt pengar och spelaren vill iväg, är det svårt för oss att göra något.

När jag för det missade guldet 2004 på tal och frågar om ett guld i år skulle innebära någon sorts revansch, är han snabb med att avfärda ordvalet.

– »Revansch« innebär ju att jag skulle gått runt och mått dåligt och burit med mig den förlusten i mer än tio år … Och så är det verkligen inte. Sedan är det klart: du får inte så många chanser på den här nivån. Det finns de som arbetar ett helt liv utan att få chansen att ta guld. Att jag fick möjligheten 2004 med Halmstad, och att vi nu gett oss chansen att vara med när det avgörs i år … Det är jäkligt häftigt.

När jag pratat med andra från Halmstadstruppen 2004 är det ändå tydligt att förlusten etsat sig fast i många. Per »Texas« Johansson, som var skadad och satt på läktaren inför den avgörande matchen mot IFK Göteborg:

– Efter säsongen var vi nöjda och sa att »vi tar det nästa år«. Men det tog ändå hårt, och det har blivit värre med åren. Man har ältat hur det gick i Malmös match, att IFK tilldömdes den där straffen …

»Ante« Johansson, som tränats av Janne sedan han var 14 år och som följde med honom till Norrköping och blev lagkapten:

– Just då var man ung och levde i nuet och kände att »vi kommer igen nästa år«. Men ju äldre man blivit, desto mer har man grämt sig. Jag tänker på det än i dag, att fasiken vad nära vi var, och jag har alltid känt att om jag någonsin får chansen igen – då ska jag banne mig ta den.

Janne Andersson hävdar att han med »hundra procents ärlighet« inte funderat på huruvida det kan bli SM-guld i år eller inte. Om det är sant är omöjligt att veta. Men i den lugna, behärskade fasad som målas upp i Norrköping går det ändå att ana sprickor. Gång på gång träffar jag människor som säger att staden aldrig tidigare vågat hoppas så mycket på sitt fotbollslag, och även om personerna inne på Nya Parken inte vill låtsas om det är pressen enorm. När jag pratar med Pekings U21-lagledare Tomas Djerf berättar han om när han åt middag med Janne efter lagets vinst mot Häcken.

– Janne har alltid gillat att snacka, men på sistone har han pratat på ännu mer än vanligt. Jag har faktiskt aldrig sett Janne så nervös förut.

 

Janne stirrar sammanbitet ner i sina statistikpapper där han sitter i presskonferensrummet på Borås Arena. Han konstaterar att Norrköping hade både ett spel- och chansmässigt övertag över Elfsborg, att laget »vågade« och till stora delar gjorde en bra match. Han pratar gärna om att se till prestation snarare än resultat, men denna kväll går det inte att komma ifrån: i seriens avgörande skede förlorade Norrköping för första gången på åtta matcher. Ett passningsskickligt Norrköping ägde spelet och överöste målvakten Ellegaard med avslut, men de kvicka Elfsborgsspelarna kontrade effektivt sönder dem med tre mål i första halvlek.

Samtidigt lyckades tredjeplacerade AIK ta tre poäng borta mot Halmstad efter ett olyckligt självmål av Mohammed Ali Khan. Lyckligtvis kan Janne också konstatera att IFK Göteborg missade chansen att gå upp i serieledning efter att ha spelat oavgjort mot Djurgården. Därmed ligger IFK Norrköping och AIK på 60 poäng, med IFK Göteborg jagande precis bakom.

När Elfsborgs tränare Magnus Haglund, som en gång tog över sysslan som ungdomsansvarig i Halmstad efter Janne, får frågan om vilket lag han tror tar hem guldet, svarar han:

– Jag tycker att Norrköping har ett fint läge. Halmstad hemma i nästa match är en lämplig uppgift, och då tror jag att Peking gör precis allt för att det ska gå vägen i sista omgången. Så jag tror att Norrköping står som segrare 2015.

Janne tittar upp från sina papper och utbrister:

– Kan vi inte bara bestämma det här och nu?

Jag undrar om det ändå inte är nerverna som börjar synas hos Janne Andersson.

 

Väggen framför Janne Anderssons skrivbord är belamrad med uppklistrade lappar. Han delar kontor med hela sitt tränarteam, ett enkelt rum inrett med ett runt bord, två skrivbord och åtta omklädningsplatser där kläder hänger i stökiga rader. Janne blev erbjuden ett finare kontor några våningar upp på Nya Parken, men valde det i källaren, precis intill spelarnas omklädningsrum, för att vara »där det händer«.

Ovanför det prydligt städade skrivbordet hänger ett utskrivet foto med texten: »Hard work beats talent when talent doesn’t work hard.«

– Det är en grej jag har med mig från Halmstad, säger Janne. Det var Micke Svensson som visade mig det, efter att han varit i Southampton.

Bredvid fotot hänger ett papper med rubriken: »Målsättning för IFK:s tränarteam.« Nedanför står det med större bokstäver: »Vi ska närma oss/nå toppen av Allsvenskan under de kommande 3 åren!«

Pappret är daterat »3 januari 2014«.

Janne menar att det var just då uppbyggnaden av det Norrköping vi ser i dag påbörjades. Efter att precis ha klarat allsvenskt kontrakt under sin första säsong i klubben, överraskade Peking många och bärgade en femteplats året därpå.

– När jag kom till Norrköping var det Superettanstuk på det mesta, och allt handlade om att klara sig kvar. Vi värvade ett antal erfarna spelare och fick en bra utveckling, men 2013 stod vi med en rad bra spelare som antingen var för gamla eller som vi inte hade råd att förlänga kontrakten med. Därför blev 2014 året då vi bestämde oss för att bygga om laget.

Under Jannes tid i Halmstad hette det att klubben »vart fjärde år skulle vara en nagel i ögat på storklubbarna«. För att de skulle kunna vara med och konkurrera tvingades de förädla egna talanger och andra föreningars andrahandssortering. Nu skulle Norrköping göra detsamma.

– Kom du som spelare upp i Norrköping under början av 2000-talet, kom du upp i en Superettanmiljö. Då är det inte självklart att du någonsin blir mer än en Superettanspelare. Men har man en professionell atmosfär, en omklädningsrumsmentalitet där folk vill träna, där alla kommer med en positiv inställning, där alla vill göra varandra bra, där alla vill kämpa … då kan det hända något. Det kan tyckas vara självklarheter, men det är det verkligen inte. Det har alltid funnits egoister inom fotbollen, och dem har jag aldrig varit intresserad av. Även om de kan tillföra saker spelmässigt kan de också förstöra så mycket. Därför vill jag ha lagspelare. Och kommer du i dag upp som talang i Norrköping fostras du i den miljön.

Inför säsongen 2014 gavs egna produkter som målvakten Daniel Mitov Nilsson, försvararen Linus Wahlqvist, mittfältaren Alexander Fransson och anfallaren Christopher Nyman ökat förtroende, och kompletterades dels av erfarna spelare som Andreas Johansson och Emir Kujović, dels av unga fynd som islänningen Arnór Ingvi Traustason och Alhaji Kamara.

Omsvängningen höll nästan på att kosta Peking kontraktet: med fyra omgångar kvar låg de näst sist, men lyckades lyfta sig med tre raka segrar. Men Janne Andersson vågade fortsätta enligt samma princip inför 2015: Daniel Sjölund hämtades från Åtvidaberg, där hans karriär tycktes ha gått i stå, och den bortglömda talangen Nicklas Bärkroth värvades från Brommapojkarna.

Janne ser nöjd ut där han nu sitter i sin skrivbordsstol och säger:

– Under alla mina år har jag lärt mig att ger man de unga pojkarna chansen så tar de den väldigt ofta. Återigen: det handlar om att ha viljan att förbereda sig. Man ska vara noggrann med saker, som att komma i tid – vilket kan tyckas alltför grundläggande; att man har rätt utrustning – vilket kan tyckas löjligt; att man är schyst mot sina kompisar. Jag brukar säga att jag hellre jobbar med färre saker och gör det bra än med många och halvdant.

Samtidigt är det sådant som du alltid har påtalat i ditt ledarskap. Vad är det som har förändrats och gjort att det gått så bra just i år?

– Så som vi spelar fotboll i år har jag aldrig spelat fotboll förut. Tidigare har jag varit mer försvarsorienterad. För det är ju så: du kan bestämma ditt eget försvarsspel men aldrig ditt eget anfallsspel. Du vet ju aldrig hur motståndarna kommer att formera sitt försvar, om de ska pressa högt eller falla tillbaka. Du måste kunna hantera båda delarna. Det är det som är roligt med fotboll: Stefan och Florre som assisterande, och inte minst Ante som lagkapten, har kommit med sina synsätt och tillsammans har vi tagit fram idéer för hur vi vill spela. Vi har i flera år lagt ett enormt fokus på att förbättra vårt passningsspel, det var ett av våra främsta mål inför säsongen.

Hur har ni arbetat för att uppnå det?

– På min tid i Halmstad ägnade man träningarna åt massor med olika övningar. Nu tränar vi nästan bara olika former av spel. Det gör att laget lär känna varandra som fotbollsspelare, att vi håller ett jädra högt tempo hela tiden och att vi lär oss värdera och hantera alla spelsituationer. Så vad är framgångsreceptet? Det är mycket träning, ju. Jättemycket träning.

 

Under mina dagar i Norrköping känner jag ömsom beundran, ömsom frustration inför Janne Andersson.

Å ena sidan är det lätt att tycka om den enkle mannen som glider omkring på Nya Parken iklädd träningsoverall, som aldrig förhäver sig, som slänger käft med alla runt omkring sig och som är mån om att alla ska trivas. Hans sätt att vara resulterar tydligt i en lättsam stämning, och människorna runt honom är avslappnade när de pratar om sin chef. När jag pratar med lagkaptenen Andreas Johansson berättar han att just »lyhördheten« är Jannes bästa egenskap, att han vågar lyssna på sina spelare om de har några funderingar om spelet. Och när Johansson själv säger att han funderar på att ta upp tränarsysslan efter spelarkarriären ger han Janne det bästa betyg han kan få: »Ante« skulle i så fall vilja efterlikna Janne så mycket som möjligt.

Å andra sidan är det precis som Janne själv säger: man kan stundtals känna sig »dödstrött« på att höra honom prata. Ibland spelar det ingen roll vad jag frågar, det enda jag får tillbaka som svar är en av hans många käpphästar: om vardagen, om att våga, om att förbereda sig. Hur jag än försöker är det svårt att få honom att säga något som inte kopplas till de områdena.

Just de två karaktärsdragen har också gett honom en speciell status i Fotbollssverige. Han är den enkle tränaren som gnetat på i Allsvenskan med blandade framgångar men alltid med mer eller mindre samma tro på att det han gör till sist ger resultat. Samtidigt har hans underfundiga humor och återhållsamma personlighet gjort många nyfikna. Ena stunden beskrivs han som en närmast komisk figur – i synnerhet cementerad av smeknamnet »Party-Janne«, som han tilldelades av kvällspressen efter att han inför en bortamatch fångats på bild på väg ut från kändiskrogen Teatergrillen – andra gånger beskrivs han som en seriös föreningsmänniska som aldrig brister i noggrannhet.

Allt sammantaget står Janne Andersson med sin sävliga halländska i skarp kontrast till Åge Hareides karismatiska företagsledaraura, Andreas Alms på gränsen till griniga tvärhet eller Jörgen Lennartssons hyperentusiastiska, brinnande stil. Janne är mån om att IFK Norrköping inte ska uppfattas som kusinen från landet – och ändå är det nog just så många uppfattar honom. Han skulle aldrig erkänna det själv, men ett SM-guld skulle onekligen tvinga många att revidera sin bild av Janne Andersson.

 

När jag pratar med Janne två dagar före matchen mot HBK märker jag för första gången att han är spänd.

– Lite på skoj och lite på allvar brukar jag säga att jag är bäst när det tar emot, säger han. Det är roligt att få bevisa saker och ting. Hela säsongen har folk sagt: »Norrköping, de spelar rolig fotboll, men det kommer aldrig att hålla. De är naiva, de kommer att få gummiben.« Och nu ska vi helt plötsligt ha pressen på oss för att vi leder. För nu möter vi ett lag som redan åkt ur serien, och därmed är det en match där vi har allt att förlora.

När jag säger att det faktum att Halmstad redan har åkt ur och inte har något att spela för tvärtom skulle kunna  göra pressen mindre, invänder han snabbt:

– När jag tränade Laholm för många år sedan påpekade min svärfar, som just blivit intresserad av fotboll: »Ni förlorade fastän ni mötte ett lag som låg efter er i tabellen.« »Ja …«, svarade jag. »Men ni ligger i toppen och de ligger jättelångt ner, då ska ni ju vinna«, sa han då. För en oinvigd kanske det kan verka så enkelt, men vi kan ju inte komma med tabellen till Halmstad och hävda att bara för att vi ligger högre än dem i tabellen så ska vi vinna.

Det blir tyst i några sekunder, innan jag hör:

– Vi kan bara påverka vår egen prestation och förbereda oss så gott vi kan.

Inför Halmstadsmatchen riskerar hela åtta spelare i Norrköpings trupp att bli avstängda till den sista matchen mot Malmö FF eftersom de har ett gult kort. Så plötsligt har Janne mer att tänka på än »en match i taget«: nu gäller det inte bara att vinna matchen mot HBK, utan också att se till att alla är tillgängliga mot MFF. Trots det funderar Janne på att ställa upp med ordinarie manskap. Han planerar till och med att starta med anfallaren »Totte« Nyman till höger på mittfältet, för att i praktiken spela 4-3-3.

– Jag har tjatat hela säsongen om att spelarna ska våga. Jag har ställt krav på dem och sagt att de ska våga, våga, våga. Men för att de verkligen ska göra det måste jag ju själv visa det också. När vi spelade hemma mot Helsingborg låg vi under med 2–1 och gick över till att spela 3-5-2 för att kvittera. Vi gjorde 2–2, men fortsatte att spela så, och gjorde 3–2. Där visade jag med min coachning att vi vågar. Jag ska göra samma sak den här matchen.

Innan vi avslutar vårt samtal frågar jag om jag får lov att se mötet mellan AIK och IFK Göteborg, som ska spelas kvällen därpå, tillsammans med honom. Om IFK Norrköping besegrar HBK kan mötet bli helt avgörande för vilka som hänger på dem i guldjakten.

Janne utstöter ett knarrigt »eeeeh« tre gånger och säger sedan:

– Fan!

Han tystnar en stund.

– Jag vet inte … jag har faktiskt lite annat planerat. Jag hade gärna tittat om vi skulle möta något av lagen, men nu kan jag ju inte påverka något. Vilka ska jag heja på? Jag vet ju inte vad som är bäst för oss. Jag tänkte faktiskt se Drotts match mot Ricoh i handbollen istället. Det är en livsviktig match, de har noll poäng efter fem omgångar och måste vinna!

 

Klockan kvart över sju sätter domaren Glenn Nyberg pipan i munnen och blåser av matchen. Tillsammans skanderar hela Nya Parken: »Vi är serieledare.« Trots pressen spelade Norrköping behärskat och metodiskt och lyckades luckra upp den försvarsmur Halmstad ställt upp för kvällen. Nere på planen omfamnar spelarna varandra efter slutresultatet 3–1, och Janne springer för att möta dem och delta i firandet. En mikrofon åker fram för att klubben ska kunna tacka supportrarna för säsongens sista hemmamatch, och hela laget påbörjar ett ärevarv runt planen. Janne får tag på micken.

– Det går knappt att höras … Det här är häftigt, mumlar han i mikrofonen när han inte lyckas överrösta de drygt 16 000 sjungande hemmafansen.

Efter att laget har sprungit planen runt och stannat vid Curva Nordahl gör Janne en bönfallande gest, och arenan blir helt tyst. Bara hans ekande röst hörs:

– Från alla spelare och ledare i föreningen: tack till vår fantastiska hemmapublik, börjar han. Många av er har lidit, men alltid stöttat oss under mina fem år. Vi kan bara bli vinnare nu! Bara vinnare!

Sedan är det som om Janne Andersson faktiskt insett vad som skett: med bara en match kvar att spela ligger IFK Norrköping kvar på första plats. Han låter nästan förlöst när han för första gången tillåter sig att skrika det där förbjudna ordet:

– Vi spelar om ett SM-guld på löördaaaag!

 

Två dagar senare kan Janne Andersson konstatera att hans älskade Drott föll ännu en gång, medan IFK Göteborg besegrade AIK på Friends och därmed placerade sig en poäng bakom IFK Norrköping i tabellen. Och medan Blåvitt ska möta Kalmar på Gamla Ullevi, ska Norrköping resa till Malmö för att möta Allsvenskans regerande mästare.

Janne gör allt han kan för att förberedelserna inför lördagens match ska bli perfekta, och verkar ha ett finger med i spelet i allt som planeras: hotell är bokat i Lund, eftersom man inte vill riskera att hamna på samma boende som några av de tusentals tillresta Norrköpingssupportrarna; samtliga spelare som deltagit i årets allsvenska bjuds med på resan; det börjar göras planer för en medaljfest när laget återvänder från Skåne på lördagskvällen. Alla i föreningen är i sann Janne-anda noggranna med att inte specificera vilken valör det kommer att vara på medaljen, och samtliga upprepar de ord Janne använde när han tackade publiken på Parken: de är »redan vinnare«. Det är ett uttalande de allra flesta i Fotbollssverige skriver under på, men samtidigt verkar en stor majoritet vara överens om att de kommer att sluta som förlorare. Blåvitt bör slå ett Kalmar FF som inte har något att spela för, medan Norrköping tippas få ett oavgjort resultat mot det Malmö FF som jagar en fjärdeplats och ett potentiellt Europaäventyr. Jag frågar Janne om han skulle klara av att hantera ännu ett förlorat guld.

– Ja, vad fan är alternativet? Det måste jag göra. Dessutom: Det viktiga för mig är – och det är faktiskt så det är – att de jag jobbar med tycker att jag gör ett bra arbete. Om vi blir etta och mina kollegor säger att jag är en skitstövel … då skulle det inte vara värt ett skit. Jag har vunnit ett guld som assisterande, ett Stora silver som chefstränare, jag kommer att ta medalj med Norrköping – allt utan att ha varit i någon av de största klubbarna. Men femteplatsen 2012 kanske egentligen är lika rolig, baserat på de förutsättningar vi hade då. Det som verkligen betyder något är vad de som har koll på vad som händer i klubben, på våra förutsättningar, tänker. Tycker de att jag har gjort ett bra jobb, och jag känner att jag gjort allt jag kan, då kommer jag att vara nöjd.

 

Redan från avspark i Malmö är det tydligt att det är en match där mycket står på spel. Det är hätsk stämning såväl på läktaren som på planen; de drygt 6 000 Norrköpingssupportrarna hörs nästan lika mycket som hemmapubliken och eldar på de stressade Norrköpingsspelarna. När Markus Rosenberg får rött kort efter bara fem minuter samlar Janne Andersson snabbt ihop hela laget vid sidlinjen. Han återkommer till sina käpphästar: tålamod, lugn … Bearbeta matchen och våga.

De påföljande 15 minuterna syns det knappt att IFK  Norrköping spelar med en man mer, men långsamt äter de sig in i matchen. I den 21:a minuten avlossar Arnór Traustason bortalagets första farliga avslut – ett långskott som tar i ribban. Åtta minuter senare snor han åt sig bollen på Malmös planhalva, fintar bort försvaret och spelar fram Emir Kujović, som kyligt rullar in 1–0. Janne knyter nävarna och skakar dem återhållsamt fram och tillbaka i luften, medan den bortre kortsidan exploderar i eufori och bengalrök. Alla vet dessutom att Kalmar nyss gjort 1–0 på IFK Göteborg på Gamla Ullevi – och bara tio minuter senare får de beskedet att smålänningarna utökat ledningen till 2–0.

Det som verkade bli en rysare tycks aldrig ens bli riktigt spännande.

Men så får IFK Göteborg in en reducering före pausvilan, och på Swedbank stadion tar ett decimerat Malmö över spelet alltmer.

I andra halvlek kombinerar Jo Inge Berget och inhopparen Tobias Sana fint med varandra och är flera gånger nära att överlista Pekingförsvaret och Mitov Nilsson mellan stolparna. På läktaren blir stämningen allt ilsknare i takt med att Malmö frustrerat försöker forcera fram en kvittering. Men istället för ett hemmamål drar Franz Brorsson på sig varning nummer två efter en vårdslös tackling på Nicklas Bärkroth. Några minuter senare kvitterar IFK på Gamla Ullevi, men till ingen nytta. Med nio man mot elva lyckas Malmö inte skapa några farliga chanser. Norrköping, vars passningsspel fungerat sämre än på länge, försöker hålla bollen inom laget bäst de kan.

Med bara några sekunder kvar att spela tar Emir Kujović emot bollen några meter in på Malmös planhalva. Med två tillslag frispelar han den djupledslöpande Traustason, som rusar fram mot Johan Wilands mål och enkelt lyfter bollen över den liggande målvakten.

I samma ögonblick som bollen passerar mållinjen börjar Janne Andersson att gråta. Jag ser från min plats hur han torkar ögonen bakom sina glasögon. När Norrköpingsspelarna – inklusive målvakten David Mitov Nilsson, som löpt över hela planen – samlas vid den tillresta Pekingklacken och skriker av förbryllad glädje, omfamnar Janne sina kollegor. Tårar rullar ner för hans kinder.

Efter Jonas Erikssons slutsignal hörs så en ramsa från Norrköpingspubliken, till tonerna av Pet Shop Boys Go West:

»Jan-neeee, Janne Anderssoooon, Jan-neee, Janne Andersson …«

Han omfamnar Ante Johansson, han lyfter upp Kujović i luften, han dirigerar klacken i sång, och han lyfter SM-bucklan i skyn. Men när Janne en halvtimme senare möter reportrarna syns det knappt, så när som på att hans kostym kompletterats med en vitblårandig halsduk, vad han just har varit med om. Han tycks lika saklig och behärskad som vanligt när han tar emot frågor från journalisterna som omringat honom.

– Vi hade bestämt oss för att inte tokanfalla, som vi gjort annars, utan vara försiktiga och växa in i matchen. Men vi kom aldrig riktigt igång, jag tycker att vi har dålig teknik, vi har inte samma kontroll som vi brukar ha. Vi var inte så bra som vi varit i andra matcher.

Sedan är det som om han kommer på sig själv: där står han och kritiserar laget efter att de bärgat klubbens första SM-guld på 26 år. Han skiner upp i ett leende.

– Rent fotbollsmässigt skiter jag i matchen, jag tänker inte analysera den. Jag har gråtit tre gånger redan, och nu är jag nästan på väg igen. Det är så häftigt att få säga det: »Vi har vunnit SM-guld!«

Janne Anderssons röst spricker.

– Vi är mästare. Då blir man lite smårörd.