»Jag spelade mot världens bästa spelare i går«

Det var sista omgången i Serie A i våras, jag var på semesterresa i Toscana med några kompisar och vi hade bestämt oss för att stanna till i vackra Siena för att se Inter jogga hem sin femte raka ligatitel. Nere på gräset löpte allt enligt plan – Inter ledde med 1-0 och spelade av matchen på sedvanligt säkert italienskt sätt mot sina redan nedflyttningsklara motståndare.

Plötsligt började en grupp biljettlösa bortafans klättra in på arenans ena långsidesläktare. På en halvsekund fick hemmaklackens ledare ett femtiotal personer på fötter, de hade alla sett vad som höll på att hända – och nu vrålade en hord av Sienasupportrar ut sin ilska. Här ska jävlar i mig inga Milanobor släppas in! Vill de ha krig ska de få krig! De rusade mot långsidan, lossade skärpen från sina jeans och surrade livremmarna hårt om sina händer för att använda spännena som vapen.

Publiken följde snart inte längre fotbollen, utan slaget bredvid. I trapporna upp från den slitna arenan, som ligger nedgrävd mitt bland bostadshusen i centrala staden, ramlade Intersupportrar över varandra när de försökte fly från bältesspännena som svingades mot deras ansikten. Från min plats på den skrangliga stålkonstruktionen till läktare noterade jag två säkerhetsvakter fyra rader nedanför. De flinade lätt medan de tafatt försökte lugna några män i 50-årsåldern som vädrade blod och ville ansluta till striden.

– Ja, här sitter vi ju bra, sade min vän Andreas och såg sig oroligt över axeln.

– Så detta är italiensk fotboll? suckade Peter som satt bredvid.

Senare på kvällen sprang vi av en slump på en av matchens bästa spelare, Sienas svensk Albin Ekdal, vid Il Campo – piazzan som är stadens självklara medelpunkt. Omgiven av ett gäng svenska vänner, sin storebror Joel och en drös intresserade, vackra italienskor – som Albin själv försökte undvika medan hans entourage hade svårt att dölja sin förtjusning – förklarade Albin att han var »helt slut« efter förlusten.

– Det är inte ofta man får chans att gå ut och ta några öl och nu när man väl gör det… jag käkade ett par voltaren före matchen för min ljumske och de gör en lite lurig i magen.

Vi talade om eftermiddagens brutala supporterslagsmål, om tröstlösheten i att försöka rå på ett Inter som än en gång visat sig vara överlägsna i en allt svagare liga, och om att detta var Albins sista insats för klubben han tillhört under säsongen. Nu visste han inte vad som skulle hända. Han tillhörde fortfarande Juventus och trodde att de skulle vilja låna ut honom igen.

– Jag vill till ett lag som Bologna, typ. En klubb på nedre halvan i en mysig stad. Inte till södra Italien. Det är som ett U-land där nere.

– Är det inte läge att byta land? föreslog jag.

Han skakade bestämt på huvudet.

Jag såg mig omkring: det var en ljummen vårkväll och vi stod på ett vackert torg från 1300-talet där lokalbefolkningen sorlade och drack grappa som avslutning på kvällens måltid. Men ändå, om man lade fotbollsmässiga oväsentligheter som matkultur och livskvalitet åt sidan: Varför ville han – spelaren som U21-landslagets förbundskapten Jörgen Lennartsson kallar »Sveriges mest lovande« – stanna här i Italien?

I decennier var Serie A mäktigast i Europa och ligan dit de bästa spelarna strävade. På senare år har italiensk fotboll mer handlat om dålig ekonomi, slitna arenor, fuskande klubbledare och stökiga supportrar.

Den italienska fotbollen har jobbat med problemen. Några klubbar har försökt förbättra dialogen med ultrasgrupperna, de flesta har istället infört hårdare regler och krav på ett »tessera del tifoso« – ett supporterkort som bara utfärdas om man inte är dömd för fotbollsrelaterade brott de senaste fem åren – för den som vill köpa säsongskort och biljett till bortamatcher. I Rom, Turin och Florens är dessutom nya arenaprojekt påbörjade.

Det italienska fotbollsförbundet hoppades också på draghjälp när man ansökte om EM 2016. En stor turnering skulle tvinga ännu fler städer att restaurera sina gamla arenor, vars genomsnittsålder under förra säsongen låg på 63 år. När Uefa tilldelade Frankrike mästerskapet sågade organisationen italienarnas ansökan som »orealistisk«: »Även om den italienska ansökan följer Uefas långsiktiga strategi är huvudargumenten som presenterats väldigt generella och inte tillräckligt detaljerade.«

Beskedet landade tungt i slutet av maj – men glömdes snart bort i upphetsningen inför VM-turneringen. Italien var trots allt regerande världsmästare, som bara fyra år tidigare hade bevisat för omvärlden att krisstämpeln på deras fotboll var överdriven. »Det kommer att bli väldigt svårt, de måste spela perfekt i en hel månad. Men Italien har potentialen att vinna VM«, sade Juventuslegendaren Alessandro Del Piero innan hans kollegor åkte till Sydafrika.

Italien lämnade turneringen redan efter gruppspelet utan en enda seger. »Återvänder i skam«, löd rubriken i Gazzetta dello Sport. »Fula Italien«, skrev Corriere della Sera. Il Giornale gick steget längre och prydde framsidan med elva likkistor i italienska landslagets färg, formerade i en 4-3-3-uppställning. Lagkapten Fabio Cannavaro konstaterade: »Något måste förändras. Titta bara på våra arenor och hur folk beter sig där. Vi måste börja satsa på unga spelare och lära av den här förlusten. Annars kommer det säkert att dröja 28 år innan vi vinner VM igen – och det är inte acceptabelt för ett land som älskar fotboll så som Italien gör.«

»Det är supertalang hit och supertalang dit. Det var kul att hamna i tidningen men det var inte så att jag kom till nästa match och trodde att jag var Allan Ballan.«

Termometern visar 32 grader och under den stekande solen utanför Bologna FC 1909:s träningsanläggning hänger ett fyrtiotal Napolisupportrar. Dagens träning skulle ha varit öppen men grindarna hålls låsta eftersom Napoli – som den föregående kvällen slog ut Elfsborg ur Europa League – har bett att få träna i Bologna inför sin helgmatch i Florens.

– Vi vågar inte blanda våra supportrar med Napolis här inne, säger Bolognas presskille Claudio oroligt, samtidigt som han visar oss in på området där tre fullstora träningsplaner omringar huvudbyggnaden med gym, omklädningsrum och kontor.

– Ekk-Daal! Ekk-Daal!

Bolognatränaren Franco Colombas stämma ekar över anläggningen när han avbryter uppspelsövningen ute på planen. Med kroppen visar han hur hans mittfältare ska vända sig i mottagningen, och vart han sedan ska sätta iväg passningen. Svensken nickar.

Albin Ekdal blev klar för klubben i juli. Bologna betalade 25 miljoner för 50 procent av honom, den andra halvan ville Juventus behålla för att inte bli utan sin del av kakan om mittfältaren utvecklas till en spelare av hög internationell klass.

Nytillträdde Colomba ansvarar för en ung trupp med över 15 nyförvärv – och fler är på väg in. Dessutom har man bytt ägare under sommaren.

Det återstår bara tre dagar till den första Serie A-matchen för säsongen. Premiären är den tuffast tänkbara – liksom i sista matchen förra säsongen ställs Albin Ekdal mot regerande mästarna Inter – som dessutom har vunnit Champions League sedan sist.

– Det är mycket att jobba på, många nya spelare… ja, allt är nytt, säger Claudio.

Bologna har en viktig säsong framför sig. Sedan comebacken i högsta ligan 2008 har de kämpat på den nedre halvan och supportrarna börjar bli otåliga. Bologna är trots allt ett av få lag utanför storstäderna som har vunnit Serie A, även om det var ett tag sedan.

Säsongen 1963/1964 toppade laget länge tabellen men fråntogs poäng efter att fem spelare åkt fast i en dopingkontroll. Bevisningen omgavs av frågetecken och eftersom händelsen främst gynnade storklubben Inter vållade den kravaller och protester i Fotbollsitalien. Milanoklubbens fans refererade till »Bologna Drogato« så fort de fick chansen och Bolognasupportrar svarade med att sabotera varenda bil med milanesiska nummerplåtar innanför den egna kommungränsen. På ett förbundsmöte i Milano avled dessutom Bolognas president Renato Dall’Ara i en hjärtinfarkt under ett gräl med Inters president Angelo Moratti. Ligan avgjordes till sist i en laddad playoff-match där Bologna slog Inter med 2-0.

 

– Där är han! Det är Ekdal.

Träningen är slut och utanför grindarna pekar Napolisupportrarna ut svensken när han kommer gående över parkeringen, osäkra på om jag vet hur han ser ut. Jag tar det som ett tecken på att de är medvetna om att omvärldens rapportering från Italien har varit sparsmakad de senaste åren, att de anar att Serie A för en neutral betraktare har hamnat i skuggan av Premier League, Primera División och pånyttfödda Bundesliga. Och visst, hemma i Sverige har Albin Ekdal uppmärksammats för sin modekänsla (han utsågs av tidningen Café till Sveriges bäst klädde idrottsman 2007) och för att han varit en »ung talang som tränar med stora stjärnor« – men tämligen lite för vad han egentligen presterat på gräsplanerna.

– De kan vara lite galna här nere ibland, säger Albin när jag och fotograf Widing sluppit undan supportrarna och hoppat in i hans svarta Audi A3.

Han kikar i backspegeln mot fansen medan han rattar igenom rondellen ut på motorvägen.

– Häromdagen när jag gick ute på stan här i Bologna kom det fram en kille och frågade: »Är du Ekdal?« Han bad mig ta av solglasögonen och sen stirrade han mig i ögonen och sa: »Kom igen nu. Vi litar på dig. Du måste spela bra, vet du.« Han tog tag i min hand och höll fast den hårt i säkert 15 sekunder och bara glodde på mig.

– Var det ett hot eller menat som stöd? frågar jag.

– Precis. Jag vet faktiskt inte.

Han skakar på huvudet och berättar om när Sienafansen förra säsongen var vansinniga över alla förluster. När laget var på väg hem i bussen efter ännu en motgång, omringades de på motorvägen av åtta personbilar som sedan saktade ner tills hela processionen rullade fram i femtio kilometer i timmen. Det var fansens sätt att markera att tålamodet var slut. När Albin och hans lagkamrater kom fram till spelarhotellet i Siena för att hämta sin packning var byggnaden blockerad av uppretade supportrar. Lagledningen ringde polisen men ordningsmakten var också förbannad på de usla resultaten och vägrade komma till undsättning. Spelarna fick vänta en timme innan de vågade sig ut ur bussen.

– Det är mer känslor här nere. Överallt. Om en stjärna blir kapad är alla där direkt och tjatar på domaren. I Sverige är det mer »låt han ligga«. Samma sak om folk gör mål. I Italien är det målgester så man knappt tror sina ögon. Det beror nog på att supportrarna är så där galna, du kan springa runt som Inzaghi utan att folk tycker att du är en idiot. Det är svårare att göra det på Örjans vall. Då skulle folk titta på en och undra vad som gått snett med killen.

Han lutar sig framåt och försöker fästa en GPS på vindrutan. Han har bara varit på plats i två veckor och litar fortfarande inte på det egna lokalsinnet. Försäsongen tillbringade han med Juventus – först på turné i Nordamerika, sedan i de italienska alperna. För Albin blev det mest rehabiliteringsträning på grund av en envis fotskada och en ömmande ljumske. Nu bor han på hotell i Bologna men mamma Malin, som har varit nere i veckan, har hjälpt honom att hitta en lägenhet inne i centrum.

Han vänder sig mot mig:

– Har du hört något om »Ibra« förresten?

Jag skakar på huvudet. Den här eftermiddagen träffar FC Barcelonas president Sandro Rosell AC Milans vicepresident Adriano Galliani för att diskutera en möjlig återkomst för Ibrahimovic till Italien.

– Du kanske inte är ensam svensk i Serie A länge till, säger jag.

– Du, man vet aldrig med sådant där. I somras stod det i tidningarna att Oscar Wendt var klar för Bologna. Jag jublade. Men så sprack allting. De har ju skrivit att Denni Avdic är aktuell för oss också.

– Jag tror att Blackburn ligger närmare, inflikar jag.

– Säg inte så. Vi kan väl åtminstone hoppas att jag får en lekkompis här nere.

– Varför är du ensam här nere, tror du?

Han rycker på axlarna:

– Svenska spelare är generellt sådana som jobbar hårt, tränar hårt och är väldigt seriösa. Italien är väldigt taktiskt och det skrivs mycket om fusk och filmningar. Det kanske inte passar den svenska mentaliteten riktigt. Premier League lockar nog mer.

 

Albin Ekdal växte upp i Bromma med mamma, pappa, en storebror och en lillebror. Han började spela fotboll i Brommapojkarna när han var sex år och omnämndes omedelbart som en stor talang. Hans pojklag vann Gothia cup tre gånger och gjorde bra ifrån sig mot storklubbar i flera internationella turneringar. På Elitpojklägret i Halmstad togs Albin direkt ut till det första pojklandslaget. Han spelade varje match från start och representerade sedan Sverige i alla landslag upp till det U21-landslag där han i dag är en av de viktigaste spelarna, och i de senaste matcherna har burit kaptensbindeln.

När BP 2007 inledde sin första säsong i Allsvenskan väntade Albins första tävlingsmatch med seniorlaget. I premiären mot Djurgården nickskarvade han fram till matchens enda mål och Sportbladets Simon Bank skrev: »Albin är 17 år och kan bli hur bra som helst.«

Pappa Lennart, ett offentligt ansikte efter alla år som programledare på TV4, höll låg profil under den efterföljande uppståndelsen. När Aftonbladet frågade om han i alla fall inte hade hjälpt sonen med medieträning, svarade Lennart: »Det där får han sköta helt själv. Han skulle inte lyssna heller. Farsan är inte den idealiska rådgivaren när man är 17 år.«

– Jag hade gjort lite media tidigare och så hade jag ju sett min farsa på TV varje vecka under hela uppväxten, så själva den grejen var inte så konstig, säger Albin. Sedan är jag inte dum, tidningarna hajpar ju en ny spelare varje vecka, det är supertalang hit och supertalang dit. Det var kul att hamna i tidningen, men det var inte så att jag kom till nästa match och trodde att jag var Allan Ballan.

I andra omgången skulle BP möta Kalmar. Motståndarlagets kapten Henrik Rydström hetsade upp sig över att tidningarna fått en ny kelgris i Albin Ekdal.

– Rydström skulle spela cool och sa att han skulle döda mig, eller ta ner mig på jorden, typ. Jag tänkte: »Det behöver han inte göra, han får väl säga till tidningarna att sluta skriva om mig istället, för jag är inte alls kaxig.«

Som 16-åring hade Albin varit hos Chelsea på provträning i en vecka. Våren 2007 talades det om Inter, men pappa Lennart sade bestämt att sonen inte skulle röra på sig: »Den här sidan 20-årsstrecket är det klokt att stanna hemma. Man behöver sina kompisar och faktiskt sin morsa och farsa också.«

Faktum var att Albins erfarenheter från Chelsea inte var de bästa. Han hade bara suttit på hotellet, tränat, åkt tillbaka till hotellet, tränat… Klubben ansträngde sig inte för att han skulle trivas – och om det var proffslivet väntade han gärna ett tag till.

När Juventus hörde av sig mot slutet av hans första allsvenska säsong tackade Albin ändå ja. Han spelade kvar med BP under våren och gick ut gymnasiet innan han sommaren 2008 flyttade till Turin med kompisen Oliver, som hängde med ner för att plugga italienska.

– Det blev inte mycket plugg för honom kan jag säga, ler Albin. Jävlar vad han festade. Jag satt hemma och vilade mellan träningarna medan han var ute hela tiden. Man var rätt avundsjuk på honom då.

Direkt när Albin kom ner bar det av på försäsongsträning i de italienska alperna. Från en dag till en annan bytte han träningskamrater som Joakim Runnemo, Kristoffer Nordfeldt och Jon Persson mot David Trezeguet, Gianluigi Buffon och Pavel Nedved. Alessandro Del Piero tog alltid plats vid matbordets kortände, som Gudfadern.

– Jag kände mig rätt liten där i början. Jag kunde inte språket. Men Olof Mellberg kom ju till klubben då, så jag snackade mycket med honom. Sedan var det några som talade engelska – Sissoko, Salihamidzic, Manninger… Och jag märkte ju direkt på träningarna att det gick bra. Jag kunde spela ut, jag kunde dribbla av dem, jag fick spela varenda träningsmatch. Många hade nog räknat med att jag bara skulle spela med juniorerna men jag hade en egen plats i A-lagets omklädningsrum. Folk hemma frågade: »Hälsar du på Del Piero?« Jag svarade: »Ja, vi ses varje dag, det tror fan att jag hälsar på honom.«

När han svänger in framför sitt hotell frågar jag om han själv har märkt att ligan blivit sämre under de år han har varit här.

– Nja, inte direkt. Italienarna tänker inte riktigt så. I Sverige pratar vi nästan lika mycket om Premier League som om Allsvenskan men så är det inte här. Italienarna är så instängda i sin egen liga. Här är fotbollen så mycket mer än det som händer på planen. Det är att sitta på ett kafé och spekulera om vad som ska hända i helgen. Vad gjorde den spelaren? Var det domslutet korrekt?

 

När tyska Der Spiegel 2009 granskade vad som gått snett med Serie A förklarade Milans klubbdirektör Umberto Gandini självkritiskt: »Under många år gick alla intäkter rakt ner i spelarnas fickor, vi missade möjligheten att investera i infrastrukturen.« När Zlatan Ibrahimovic och Kaká lämnade ligan för Spanien den sommaren var det ett tecken på att inte ens pengarna rakt ner i spelarnas fickor räckte till längre. Och när Mario Balotelli på sin 20-årsdag köptes av Manchester City i somras fick självförtroendet sig en ny törn. Om ligan inte ens kan hålla kvar de största inhemska talangerna – vad är man då? Holland?

På restaurang Trattoria La Braseria, några kvarter från Piazza Maggiore i centrala Bologna, kan man betrakta den italienska fotbollshistorien på väggarna och konstatera att mycket var bättre förr. Där hänger Zidanes Juventuströja, Verons Laziotröja, Ibrahimovics Intertröja, Baggios Bolognatröja… Alla signerade, alla med en gemensam nämnare – de tillhör det förgångna. Bakom baren sitter dessutom en väggstor bild på Kennet Andersson och Klas Ingesson från hösten 1998. Under svenskarnas säsonger vann Bologna Intertotocupen och tog sig till semifinal i Uefacupen. På den tiden kunde man störa de största och reta gallfeber på motståndarsupportrar. Som när man 1999 mötte ett Sampdoria som behövde en seger i sista omgången för att klara sig kvar i Serie A. Trots att Bologna inte hade något att spela för slet spelarna som djur, och i sista matchminuten satte Klas Ingesson den straff som skickade ner Sampdoria. Många ansåg att det var dålig stil av Bologna att gå för fullt i matchen. Sampdoriasupportrarna var så arga att de ett år senare, under ett cupmöte med Bologna, monterade ner en hel herrtoalett och kastade in föremålen – bland annat en urinoar – på planen.

– Det är trist att så få stora spelare är kvar här, säger Albin när vi satt oss till bords. Men italiensk fotboll är lite speciell. Det är omöjligt att få in tempot som finns i England, italienarna är inte sådana som bara skriker: »Aaah, nu kör vi!« och går in och köttar. Det är ju mest sydamerikaner och italienare i ligan. De vill passa bollen, vara coola. Det kanske vore bra att få in lite annat blod också. Andra spelartyper som sätter sin prägel.

Det är sen fredagskväll i Bologna. TV:n i hörnet visar Supercupfinalen mellan Atlético Madrid och Inter. Spanjorerna dominerar matchen.

– Tabacco! utbrister servitören förtjust och pekar på Albins snusdosa.

– Si, si. Come Ingesson, svarar Albin.

Kyparen nickar och gör tummen upp. Albin ler:

– Man får höra det en del. Jag snusar bara lite och det är ju inte de där kakorna som Ingesson lastade in. Men massören i klubben kommenterar det hela tiden. Han berättade också att Ingessons lår är det värsta han har varit med om. De tog evigheter att knåda för att de var så tjocka.

Jag frågar hur mycket italienska han har studerat.

– Ingenting.

Jag tittar förvånat upp.

– Jag har lyssnat och försökt prata istället. Jag orkar inte sitta och plugga en massa, jag var väl inte så jättemotiverad när jag gick i skolan heller. Jag är nog en rätt slapp person och fattade rätt tidigt att jag skulle kunna tjäna pengar på fotbollen. Inte att jag skulle hamna i Serie A, men att jag skulle kunna leva på det som spelare i Superettan eller Allsvenskan. Det flöt liksom bara på, det var inte ett beslut jag tog utan det blev bara så. Skolan var ganska lätt.

Du ville ändå gå ut gymnasiet innan du flyttade ner till Juventus.

– Nja, det var mer att jag inte ville flytta direkt. Efter gymnasiet skulle ju alla kompisar ändå röra på sig och då kunde jag också dra. Många tror att det var pappa som sa till mig att gå klart skolan, att han ställde krav bara för att han själv har lyckats i ett annat yrke. Så var det inte. Han har aldrig sagt åt mig vad jag ska göra. I TV kan man få en bild av honom som väldigt seriös men det finns inga gränser för hur slapp han är. Han bryr sig inte om vad folk tycker.

På vilket sätt?

– Han kan vara ute och jogga i Bromma och vara helt genomsvettig och ändå gå direkt in i matbutiken och handla. Folk som bor i Bromma har sett honom göra en massa konstiga saker, men han skiter i det. Jag har fått höra det sedan och det har ju varit lite trist ibland, men det är roligare att han är sådan än att han är en stel gammal gubbe. Sverige kan vara så jävla tråkigt – gör man det minsta som går utanför ramarna så blir det en stor sak, då är du en pajas. Den delen av Sverige gillar jag inte.

Vem är du mest lik – mamma eller pappa?

– När det gäller att bete sig är jag mer lik mamma. Jag fattar det sociala lite mer än pappa. Men jag har även det andra i mig – jag är slapp och bryr mig inte om vad andra tycker.

Vad tyckte dina föräldrar om att du inte brydde dig om skolan eftersom du ändå »skulle bli proffs«?

– De var rätt avslappnade med det. De tjatar visserligen på mig nu om att jag ska läsa böcker – och det gör jag. Det är tråkigt med många italienska spelare som man träffar. De kan knappt prata italienska, de är för dumma för att lära sig sitt eget språk. Ändå tjänar de sju-åtta miljoner om året och åker runt i värsta bilarna. Det är rätt värdelöst att bli en sådan: bara springa runt och sparka på en boll, tjäna pengar men inte ha något att komma med när man sätter sig ner och diskuterar.

Hur viktigt är det att tjäna pengar?

– Jag ska inte säga att pengar inte spelar någon roll, men det är inte så att jag väljer klubb efter lönen. Bari ville ha mig förra året och erbjöd mycket bättre lön än Siena. Men jag ville inte bo i södra Italien. Det är klart att pengar är viktigt men jag kommer nog aldrig att bli som vissa av spelarna i Juventus. Klubben vill bli av med dem, men eftersom de sitter på bra kontrakt väljer de att stanna.

Du är en ganska rik 21-åring.

– Ja. Mamma och jag pratade om det tidigare i dag, hon jobbar som barnmorska och tjänar lika mycket som jag betalar i hyra för min lägenhet. Det är sjukt. Men jag beter mig inte så rikt. När jag kom ner köpte jag en fin dator och lite kläder och gick ut och åt utan att tänka så mycket på vad det kostade. Mer var det inte. Jag vet många italienare som är lika gamla som jag och kör runt i svindyra bilar. Man får vara lite smart. Jag pratade med en lagkompis i Siena om det, man måste veta var man befinner sig i hierarkin, man får bete sig efter hur duktig man är. Är man 21 ska man inte komma i den finaste sportbilen till träningen.

 

När Offsides Anders Bengtsson porträttade Ken Fagerberg frågade han hur lovande Albin, som just blivit klar för Juventus, egentligen var. Fagerberg, som spelade med Albin i pojklandslaget, svarade att Albin var duktig. Sedan tillade han, på sin utpräglade göteborgska: »Men han fick la det där kontraktet bara för att han har en känd farsa.«

Även om just det låter osannolikt (Juventus scouter hade antagligen dålig koll på Kalla fakta och Kvällsöppet) kan man ändå förstå vad Hisingssonen Fagerberg for efter. Albins karriär har aldrig hamnat ur kurs. Han har spelat i alla landslag, växt upp i en trygg familj i Bromma och aldrig haft längre än hundra meter till skolan. Han gick till Juventus som 17-åring, lyckades över förväntan och lärde sig italienska utan att ta en enda lektion. Och ändå är han inte en spektakulär spelare, han medger själv att hans främsta egenskap är att han är »ganska bra på allt«.

U21-förbundskaptenen Jörgen Lennartsson säger att det är just mångsidigheten som kännetecknar Albin. Den moderna fotbollen kräver mittfältare som kan vinna boll, utmana med vassa passningar och göra mål. Albin är den spelartypen.

– Han är absolut en av de främsta i vårt U21-landslag nu, säger Lennartsson. Enda orosmolnet är hans skador. Han har haft en del småskavanker som gjort att han inte fått kontinuitet i träningen. Får han det kan han bli hur bra som helst. Han är väldigt smart, både på och utanför plan. Han har lätt att översätta teori till praktik. Pratar man fotboll med honom fattar han direkt.

Så har Albin Ekdal också haft lätt att anpassa sig till varje ny, högre nivå genom att lyssna, se och lära. Som när han seniordebuterade mot Djurgården 2007 eller när han slogs om en startplats direkt i Juventus 2008. Nu är han 21 år och har redan 29 Serie A-matcher i benen.

Inne på Trattoria La Braseria börjar lokalen fyllas av matgäster. Jag frågar Albin om han har funderat på hur han kommer att reagera den dagen hans karriär får en riktig motgång. Han tittar på mig:

– Hur menar du?

Ja, om du blir långtidsskadad…

– Alltså, jag går ju inte runt och tänker på att jag ska vara borta i ett halvår. Men jag har aldrig haft någon sådan skada så jag vet inte hur jag skulle reagera. Det skulle säkert vara jobbigt men du tappar ju inte ditt fotbollskunnande bara för att du inte spelar fotboll på ett halvår.

Känner du att du fått offra något för fotbollen?

– Ja, under hela min gymnasietid stack kompisar iväg på sommarresor, vinterresor… Jag har inte hängt med på en enda. Och nu pluggar många kompisar i Lund och Uppsala. De festar, har kul och lever väl det livet som jag vill leva. Åtminstone i en månad. Sedan kanske man skulle tröttna. Sitter man här hemma en kväll och polarna skickar SMS och berättar vad de gör så kan det vara tufft. Samtidigt har vännerna som åkte iväg på alla skidsemestrar inte direkt vunnit så mycket på det. Jag har ändå fått ut något av den tid jag har lagt på fotbollen.

 

Albin sneglar åt Supercupfinalen på TV:n. Javier Zanetti blir brutalt kapad när han tar fart längs med kanten.

– Oj, nu höll jag på att säga något dumt: »Hoppas han blir skadad så han inte är med på måndag«, ler Albin. Men det menar jag inte. Han är inte värst att möta heller. Sneijder är tuffast. Man får springa oerhört mycket mot honom.

Han medger att han inte har en aning om hur nybygget Bologna kommer att stå sig i konkurrensen den här säsongen. Går resultaten emot dem kan det bli jobbigt för de unga spelarna. Får laget flyt och spelarna utvecklas som klubben tror kan det vara starten på något nytt, något större.

Jag frågar vad han har lärt sig av den italienska fotbollen.

– Det är mer taktik här. Jag vet inte om det bara var så i BP men vi hade aldrig utpräglade taktikträningar. Det var mer det gamla vanliga, press och understöd. Här är allt detaljstyrt. Sedan är det en bättre liga, man möter bättre spelare och då blir man bättre. Det är ingen svår matematik, egentligen.

Kommer du ihåg några konkreta saker de korrigerade hos dig när du kom ner?

– Inget som jag gjorde fel. Det var mer att mittfältarna skulle agera lite annorlunda. Här ska mittfältarna långt ner och hämta bollen. Backarna ska inte spela upp utan lämna över till mittfältarna. Det var mycket hur man skulle röra sig. Att man ska spela på max två touch, inte driva bollen så mycket – framför allt inte som mittfältare.

– Jag såg BP-AIK när jag var hemma i somras. Det jag reagerade på är att det är många små, enkla misstag som man skulle kunna ta bort för att få det så mycket bättre. Det är tremeterspassningar som man slår en halv meter fel. Sådant gör det svårt för lagkamraterna.

Vilken är din status här i Serie A nu, inför din tredje säsong?

– Den svenska talangen som kan vara nyttig för laget, kanske? I Siena var jag ett oprövat kort. I år är jag nog en mittfältare som kan spela från start. Men samtidigt någon de tror kan bli mycket bättre i framtiden.

En dag före matchen skriver Gazzetta dello Sport att Ekdal är en symbol för de unga spelarnas frammarsch i Serie A. Men tidningens framsida pryds av rubriken »ARRIVAIBRA« – Barcelona och Milan är överens, nu är det upp till Ibrahimovic att avgöra om han vill flytta. Serie A är på väg att sparka igång och plötsligt trängs alla gamla sorger och problem åt sidan av Milans försök att locka över Ibrahimovic, Genoas upprustning under president Enrico Preziosi och Juventus satsning under VD:n Jean-Claude Blanc – en fransman som tagit sig an att rusta upp den skamfilade klubben med en ny arena och ett nytt självförtroende.

När Zlatan Ibrahimovic dagen efter blir helt klar för AC Milan och tar plats bredvid president Silvio Berlusconi på San Siro för att se sin nya klubb spela ut Lecce verkar inga moln längre finnas på den italienska fotbollshimlen. Kvällens TV-show Contro Campo ägnar en timme åt att diskutera svenskens återkomst. Gästerna – däribland agenten och svenskbekantingen Vincenzo Morabito – myser i sina fåtöljer när Ibrahimovic säger att han kommit till Milan »för att vinna allt«. Det talas om en ny era för Serie A, ett välbehövligt uppvaknande efter ett par år i skymundan.

Nyheterna den här kvällen berättar också att Bologna har bytt tränare, endast en dag före premiären mot Champions League-mästarna Inter. Colomba sparkas eftersom han inte delar Bolognapresidenten Sergio Porceddas vision om att satsa på unga spelare. Matchen kommer istället att ledas av juniortränaren Paolo Magnani. President Porcedda deklarerar: »Vi har kommit till en punkt när vi måste vända blad. Vi måste bygga från grunden och inte bara fokusera på att överleva.«

Det låter som att han talar å hela Serie A:s vägnar.

 

– I gotta feeling, that tonight’s gonna be a good night, that tonight’s gonna be a good, good night…

Musiken dånar i högtalarna över Stadio Dall’Ara och Inters nye tränare Rafael Benitez vaggar nervöst vid sidlinjen med händerna i fickorna, ännu mer rödflammig i ansiktet än vanligt. Albin Ekdal joggar förbi och rättar till pannbandet i hårfästet. Strul med övergångshandlingarna på förbundet riskerade att hindra hemmadebuten, men klubben löste det i sista stund. Albin fick reda på att han skulle spela med mindre än en timme kvar till matchstart.

Nu tar han plats som en av två offensiva spelare på Bolognas tremannainnermittfält. Inter – som alla trodde skulle bli sönderköpt efter Champions League-titeln och José Mourinhos flytt – ställer upp med samma elva som i CL-finalen förutom att Zanetti tagit skadade Maicons plats på högerbacken och att före detta Helsingborgsspelaren McDonald Mariga ersätter på mitten.

När matchen blåses igång märks inget av Bolognas röriga uppladdning. Hemmalaget står upp väl i defensiven. Albin spelar enkelt – lämnar ifrån sig bollen på max två tillslag och jobbar sig metodiskt in i matchen. Han dribblar av Sneijder i ett trångt läge. Han kapar Cambiasso i en farlig omställning. Han läser spelet och täpper till de luckor som uppstår bakom de övertända lagkamraterna som ofta tjurrusar framåt för att stressa motståndarna.

Inter hittar inte ytorna. Diego Milito tar ovanligt få löpningar. Samuel Eto’o trampar mest på bollen. Och Bologna hotar i kontringar, främst genom en av sina få rutinerade spelare, Marco Di Vaio.

Albin Ekdal byts ut i 62:a minuten, trött på grund av den korta försäsongsträningen. Bologna är på väg mot ett överraskande oavgjort resultat i premiären när fjärdedomaren håller upp skylten med sex tilläggsminuter. Arenans hemmasupportrar vrålar av missnöje.

»Italien alltså«, tänker Albin i avbytarbåset. Han vänder sig till en bänkkamrat:

– Jag lovar att Sneijder får en frispark i bra läge snart.

Han har knappt sagt det innan domarsignalen ljuder. Frispark för Inter strax utanför straffområdet. Muren ställs upp. Sneijder tar sats – men bollen passerar över ribban. Domaren blåser av matchen och den i all hast inkallade tränarvikarien Magnani rusar ut på planen och omfamnar spelarna.

nästa förmiddag väntar Albin på ett försenat plan på Bolognas flygplats. Han ska hem till U21-landslagets samling i Göteborg för att spela näst sista matchen i EM-kvalet.

På bordet framför honom ligger Gazzetta dello sport. Tidningen ger honom 6,5 i betyg för gårdagens insats – lika högt som Sneijder, Inters bästa spelare. »Visade stundtals kvalitet och hade mod att försöka när han fick chansen«, lyder omdömet.

Jag frågar vem han bytte tröja med efteråt.

– Jag fick Sneijders, säger han och flinar. Jag börjar samla på mig några stycken nu. Jag fick Del Pieros när han gjorde sitt 300:e mål. Min brorsa älskar Del Piero, så den gav jag bort till honom. Sedan har jag Pirlos hemma. Jag får väl försöka byta till mig Zlatans den här säsongen.

– Vad betyder det för Italien att Zlatan är tillbaka? frågar jag.

– Det är viktigt, det är bra. Vi får mer intresse från alla håll. Vi får hit en riktigt stor stjärna. Det snackas mycket om honom på TV, han är rätt stor här fortfarande.

»Det är klart att ligan har gått ner lite grann men samtidigt… jag spelade mot världens bästa spelare i går, laget som vann C­­­hampions League. Det är rätt sjukt.«

Albin bläddrar i de rosa sidorna och pekar:

– Det står att han kom till landslagshotellet i går. På Östermalm – en »zona multo chic«. Det låter som att det är värsta lyxhotellet landslaget bor på. Är det inte bara det där Scandicstället vid Humlegården?

Mobilen ringer. Albin svarar:

– Hej! Såg ni matchen?

Pappa Lennart avslöjar att han var så nervös att han knappt kunde se matchen. Albin skrattar:

– Varför då? För att vi skulle få stryk eller?

Han skakar på huvudet när han knäppt av samtalet och bläddrar vidare i tidningen. Robinho är klar för Milan. Landslagsmålvakten Buffon talar om »ett nytt Italien« där spelare som Balotelli och Cassano ska vara självklara frontfigurer. Och landets inrikesminister Roberto Maroni slår sig för bröstet med konstaterandet att supporterkortet, »la tessera del tifoso«, fungerat som tänkt och att det varit lugnt under Serie A:s första omgång.

– Jag vet inte om den där krisstämpeln är lite överdriven, säger Albin. Det är klart att ligan har gått ner lite grann men samtidigt… jag spelade mot världens bästa spelare i går, laget som vann Champions League. Det är rätt sjukt när man tänker på det egentligen.

Jag frågar hur länge han tror att han blir kvar i Italien.

– Så länge jag trivs med fotbollen här så kommer jag att stanna. Livet här är nog betydligt bättre än livet i England, Tyskland, Holland… Eller?

Jag säger ingenting, bara ler. Albin greppar tag i oljan och balsamvinägern och dränker med van hand salladen på tallriken framför sig. Han nickar:

– Jo, jo. Det måste det ju bara vara.