Återkomsten

Bortalagets avbytarbänk på Borås Arena är en plats Wilton Figueiredo minns väl. Senast han var där var det som avbytare i AIK och inhoppet i andra halvlek blev en vändpunkt. Han kunde inte göra något åt underläget i den matchen men därefter tog AIK sex raka segrar – Wilton startade samtliga matcher och gjorde fyra mål och fyra assist. Sedan flyttade han till Qatar.

Då, för 21 månader sedan, var Robert Åhman Persson en av lagkamraterna i AIK. Nu står samma kille vid sidlinjen och väntar bredvid fjärdedomaren Håkan Grahn-Gustavsson som lyfter den elektroniska skylten för att deklarera Malmö FF:s första byte för kvällen. Åhman Persson in, Figueiredo ut.

Wilton tar plats på den där bänken. Med sänkt huvud följer han avslutningen på matchen, den första han spelat från start sedan återkomsten till svensk fotboll. Det blir Malmö FF:s första förlust för säsongen och det är Wilton som bär ansvaret. Det var han som lämnade Mathias Florén omarkerad på en hörna så att elfsborgaren kunde nicka in matchens enda mål.

Brasilianaren vet hur det kommer att låta. MFF har alltid pressen på sig men ännu mer i år. De har en nybyggd arena som har kostat nästan 600 miljoner kronor. De har några av Allsvenskans mest talangfulla spelare. Och de har säsongens dyraste värvning – Wilton själv.

När brasilianaren efter matchen lämnar omklädningsrummet viftar han avvärjande mot de reportrar som försöker stoppa honom. Han lämnar bara tre ord ifrån sig på vägen mot bussen:

– Respect my silence.

Det var inte så här han tänkte att återkomsten till Allsvenskan skulle se ut.

 

Söndag morgon i ett sömnigt Malmö. Det har gått 18 dagar sedan matchen i Borås. MFF har ännu inte vunnit med Wilton Figueiredo på planen och brasilianaren har fortfarande inte hittat nätet. Värre ändå: laget har inte gjort ett enda mål sedan Wilton kom in i startelvan. Tidningarna är inte sena att rubricera nyförvärvets insatser som en »mardrömsstart«. Sydsvenskans krönikör Anja Gatu skriver: »Wilton Figueiredo är inköpt som startspelare men håller för tillfället inte ett matchtempo som duger för Allsvenskan. Hur ska han få det? Genom att spela. Men hur mycket vågar tränarna riskera i fråga om poängtapp?«

Om Wilton Figueiredo är sänkt av kritiken är det inget han avslöjar på rösten när jag ringer och frågar om vägen till hans hotell.

– Oj, jag vet inte vad gatan heter här, säger han.

Han ursäktar sig och förklarar att han inte känner till stan alls egentligen.

– Men det är nära Lilla torg. Vänta, jag ska fråga här och så ringer jag tillbaka till dig.

Det är fem timmar tills spelarna samlas för matchen mot Djurgården på Swedbank Stadion och Wilton och jag har planerat att ses över en frukost. Problemet är att jag bara har fått ett hotellnamn och att det finns fyra hotell som hör till samma kedja i centrala Malmö. Alla ligger »nära Lilla torg«. Jag är redan 15 minuter sen – i och för sig inget kriminellt om en brasilianare ska träffa en annan.

Naturligtvis är det rätta hotellet det sista jag kollar och naturligtvis är frukosten bortdukad när jag når dit. Wilton Figueiredo möter mig med ett leende, avslappnad, med brasilianska flipflops på fötterna.

– Jag kan bara vägen till hotellet. Jag har inte gått runt så mycket i stan, ursäktar han sig igen.

Han sätter sig soffan i den öde lobbyn. Han har bott ensam på hotellet sedan han anlände från Doha. När flyttlasset gick från Qatar for hustrun Valeska och snart tvååriga dottern Luiza – som föddes i Sverige bara några veckor innan familjen flyttade till Qatar – till Brasilien för att hälsa på släkt och vänner. De ska komma över hit så fort Wilton har hittat ett hus. Nu har det gått över en månad. Med ett späckat spelschema har det mest varit träning, match, resor. Tiden att kolla på hus har knappt funnits. Klubben har visat två lägenheter nära hotellet, vilket också är området där många av hans nya lagkamrater bor.

– Jag vill inte ha något så centralt, säger Wilton. När jag levde i Solna dröjde det inte länge innan fansen listade ut var jag bodde. Ibland stannade de utanför och bara stod och skrek mitt namn. Nu när jag har en liten dotter funkar det inte att ha det så. Det är därför de är i Brasilien nu, jag kan inte bo på hotell med ett litet barn i över två månader. Men jag tror de kommer att gilla Malmö. Jag gillar i varje fall små städer.

Inte för att han är född i en. São Paulo är världens sjunde största storstadsregion med över 21 miljoner invånare. Den del som Wilton växte upp i, förorten São Bernardo do Campo, har nästan en miljon invånare bara den. Det var där han började med fotboll för att sedan försöka slå sig in i stora São Paulo-klubbar som SE Palmeiras och São Paulo FC. När inte det gick flyttade han vidare, och landade till slut uppe i de nordöstra delarna av landet – i Fortalezaklubben Ceará SC i andradivisionen, Serie B.

Efter nästan sex månader utan lön i Ceará fick Wilton ett erbjudande från Serie A-klubben Paraná Clube samtidigt som han hörde talas om att svenska Gais ville se honom i provträning. Frågan kom från den lokale scouten Donald Hellström – mannen som, genom att ha upptäckt spelare som Arí da Silva Ferreira och Wanderson, gjort Cearáområdet till främsta exportör av brasilianska spelare till Allsvenskan.

– Donald har en fantastisk blick, säger Wilton. Om du tittade på killar som Arí eller Wanderson i Fortaleza skulle du inte sett något märkvärdigt med dem. Men Donald gjorde det. Han vet precis vilken typ av spelare som passar i svensk fotboll.

Egentligen var erbjudandet från Paraná Clube bättre ekonomiskt. Men eftersom Wilton var avskräckt efter att ha gått ett halvår utan lön i Brasilien bestämde han sig för att chansa på en andradivisionsklubb i en liga han inte visste någonting om. På ett villkor: att Hellström betalade det bröllop Wilton och Valeska tvingats ställa in efter det senaste halvårets misär. Scouten accepterade och bidrog med 10 000 reais, cirka 35 000 kronor.

 

I Göteborg träffade Wilton sin nuvarande tränare i MFF, Roland Nilsson, för första gången. Gaistränare Nilsson tyckte att Wilton imponerade på träningen men klubben kom inte överens med spelaren ekonomiskt. Då dök AIK upp. Wilton ville skriva på för dem men stoppades i sista stund eftersom Gais ansåg sig ha första tjing på honom.

Efter ytterligare diskussioner blev Wilton till slut Gais spelare och gjorde 15 mål på 26 matcher, vilket hjälpte laget till en kvalmatch mot tolvan i Allsvenskan, Landskrona Bois. Efter vinst hemma med 2-1 räckte det med oavgjort borta för att kvalificera sig till högsta serien. Även om Wilton bara spelade 36 minuter på Landskrona IP pratar han än i dag om matchen som en av de största i hans karriär.

– Men jag vet inte vad som var problemet med domaren den dagen, du vill inte misstänka vissa saker när det gäller fotboll men ibland är det svårt att låta bli. Jag fick två gula kort på två hårda domslut. Det andra kortet fick jag efter att ha sparkat på bollen efter att han blåst fastän jag aldrig hörde pipan! Det var en match med mycket nerver och att bli utvisad på det sättet var riktigt jobbigt. Men det blev en fantastisk dag. Jag kommer aldrig glömma den – Roland hoppade in som avbytare i andra halvlek. Han var väldigt duktig.

Tillbaka i Göteborg var det dags för fest. Wilton sa att han var tvungen att åka förbi hemma först och att han skulle ansluta med de andra senare. Det gjorde han aldrig.

– Jag stannade och firade med min fru i stället. Jag kunde inte kommunicera så bra på svenska och kände inte för att gå dit. Jag skulle inte ha njutit av det lika mycket som de andra. Jag är tacksam gentemot alla i Gais, det var ett väldigt viktigt ögonblick för mig. Men jag hade en ganska tuff tid där.

Inför säsongen 2006 ville AIK, som nu var nyuppflyttade till Allsvenskan, återigen ha Wilton. Den här gången gick det vägen och han nådde kultstatus hos fansen redan första säsongen. Det var AIK:s återkomst till Allsvenskan och de slutade tvåa, en poäng bakom Elfsborg. Wilton grämer sig fortfarande över 2-2-matchen mot Helsingborg på Råsunda – kvitteringen kom på ett självmål av AIK-försvararen Daniel Arnefjord i 90:e minuten.

– Daniel hade sådan otur där. Med två poäng till med oss från den matchen hade vi vunnit ligan.

Andra säsongen i AIK började inte bra. Men när argentinaren Iván Óbolo kom hittade Wilton en ny roll, närmare det egna mittfältet. När det återstod sex matcher av säsongen låg AIK bara en poäng efter tabellettan Djurgården. Då kom erbjudandet från Qatar. Wilton ville egentligen stanna säsongen ut men fick ett ultimatum från Al-Rayyan: Kommer du inte över direkt blir det ingen affär. Wilton flyttade och utan honom vann AIK inte en enda match till på säsongen. Man slutade femma, elva poäng efter svenska mästarna IFK Göteborg.

»Vi har gjort vår bästa transfer genom tiderna. Vi kunde helt enkelt inte säga nej. Det var för stora pengar, både för oss och Wilton«, sa Ola Andersson, AIK:s dåvarande sportchef till Sportbladet.

 

Wilton har klätt om – flipflopsen är borta, kostymen på – och klädbytet har förändrat sinnestämningen. Han ser annorlunda ut – mer formell, mer fokuserad, mer nervös. Det är bara 20 månader sedan han lämnade Sverige som en av Allsvenskans klarast lysande stjärnor och var en av de spelare som hamnade på omslaget till hyllningsverket Boken om 500 AIK:are. Men status är en färskvara i fotboll. Wiltons insatser i MFF-tröjan har kritiserats högljutt – många har undrat om han ska fixa pressen.

När vi kommer ner i hotellgaraget inser jag att klubben inte direkt har gjort det lättare för honom att hålla låg profil. Den silvergrå Mercedesen framför oss bär två allt annat än diskreta MFF-märken på framdörrarna. Wilton pekar och för att förekomma ett eventuellt skämt från min sida säger han:

– Snyggt va? Jag är den enda som har en sådan här och killarna driver med mig konstant. Klubben bestämde att de skulle testa den här och eftersom jag inte hade någon bil när jag kom hit så fick det bli jag. Men jag kommer att lämna ifrån mig den nästa vecka, det är en sak som är säker.

»Jag behöver inte berätta varje steg jag tar i min karriär för AIK. Men jag hade en bra tid där. AIK betyder mycket för mig och för min karriär. Jag tror att alla vet det.«

Jag frågar hur han fixar allt snack om huruvida han är värd pengarna eller inte. Han skakar på huvudet.

– Det är därför jag har undvikit intervjuer här. Redan innan jag lämnade Qatar ringde folk och frågade mig om pengar, löner… det är privata saker. Jag tycker det är respektlöst att fråga sådant. Jag är här för att göra mitt bästa och för att Malmö ville ha mig. En spelares prislapp beror ju på något, det är inte bara något som man tagit ur luften. Det är inget jag ska behöva förklara eller prata om hela tiden. Mitt jobb är att spela fotboll.

I de två kommande matcherna möter han sina gamla stockholmsrivaler. Djurgården är högsta prioritet nu men Wilton kan inte låta bli att tänka på matchen på Söderstadion i nästa vecka – hans första resa till Stockholm sedan han återvände till Sverige. Men det är inte Hammarbys fans han oroar sig för.

– Jag tror inte något kommer att hända men jag har fått riktigt hårda ord från AIK-supportrarna. Jag lade upp en video på Youtube med några av mina mål. Några AIK-fans skrev meddelanden där efter att jag skrivit på för MFF och »Judas« var väl det snällaste de kallade mig. Det var bara en enda som önskade mig lycka till och tackade för det jag gjort i AIK.

Du räknade inte med att det skulle hända?

– Jo, det är klart. Fotbollsfans är sådana, de älskar sin klubb. Men du vet, dagen jag fick ett formellt bud från Malmö så skickade jag ett meddelande till AIK.

För att informera dem om att du förhandlade med en annan svensk klubb?

– Alltså, jag behöver inte berätta varje steg jag tar i min karriär för AIK. Men jag hade en bra tid där. AIK betyder mycket för mig och min karriär. Jag tror att alla vet det. Jag var väldigt förknippad med klubben och fansen, och därför tyckte jag att jag borde ta kontakt med dem.

Gav de dig ett bud?

– De pratade med min agent. Men efter bara tre dagar hörde jag att de var ute ur bilden. Jag vet inte varför de inte ansträngde sig mer.

Wilton rattar bilen genom stadstrafiken. Många hajar till över klubbmärkena på dörrarna och spanar efter vem det är som kör. Jag undrar om de blir förbannade när de ser honom, om besvikelsen är så stor att man ska sjunka ner lite extra i sätet? Malmö FF har ändå spelat 405 minuter utan att göra mål och spelsystemet 4-2-3-1 sitter inte som det ska. De senaste matcherna har Roland Nilsson testat ett nytt grepp. Edward Ofere, som tidigare spelat ensam anfallare, har ersatts av Wilton som spets. Brasilianaren är själv tveksam till hur bra han är på den platsen.

– Jag tror att jag gör bäst ifrån mig i den här positionen, säger han och använder ratten som taktiktavla genom att placera ett finger bakom fingret han håller högst upp.

Du menar som anfallande mittfältare? Som Kaká i Milan?

– Ja. Kakás position är bra som exempel. Jag tror det är min bästa position, jag känner mig bekväm där.

Har du sagt det till Roland Nilsson?

– Ja, det har jag. Men han vill inte ha mig där, han vill ha mig som den här första… den enda forwarden.

Har du försökt övertyga honom?

– Ja, men det är ingen idé. Jag tror att han ser mig som den bästa han har för att göra jobbet där framme. Roland är boss och det respekterar jag. Han är en av de viktigaste personerna jag stött på i min karriär, antagligen en av de tre viktigaste. Relationen mellan oss är mer än bara manager-spelare. Jag frågade honom – han sa nej. Då är det så. Jag gör som han vill.

Vissa gnäller för att du skjuter för mycket, att det finns lägen då du borde passa.

– Så tänker inte jag. Jag har alltid skjutit, det är min spelstil. Jag var sådan i Brasilien och där var det inte så vanligt att spelare gjorde det. Jag är inte en sådan anfallare som vill spela 90 minuter inne i boxen. Det är därför jag aldrig gör fula må… Ha, ha, det skulle ha låtit väl kaxigt. Jag menar, det är inte det att jag inte gör fula mål men i den positionen som jag gillar att spela måste du ta skott från lite distans och då blir målen rätt så vackra.

Wilton slutar prata. Han tittar i backspegeln. Plötsligt kommer en bil på högersidan i hög fart. Wilton bromsar, med ett leende.

– Det är Gabriel! Jag visste det!

När vi stannar vid ett rödljus hissar Wilton ner rutan, lagkamraten Gabriel gör detsamma och sträcker ut handen för att hälsa på mig. Sedan vänder han sig mot Wilton:

– Hej där. Snygg bil.

Wilton tittar på mig, suckar och säger:

– Vad var det jag sa?

Bilarna rör på sig igen. Antalet ljusblå tröjor och flaggor tyder på att vi närmar oss. Snart ser man den gamla arenan och den nybyggda alldeles bredvid.

– Den är väldigt fin. Antagligen bäst i Sverige, säger Wilton.

Medan han parkerar frågar jag om MFF:s fans haft problem att acceptera honom med tanke på hans bakgrund i AIK.

– Nej, inte alls. Inte här i Malmö. De har behandlat mig väl, varit väldigt stöttande. De har faktiskt gett mig mycket mer än jag har gett dem.

Han slår av motorn och säger:

– Ärligt talat har jag inte gett dem någonting än. Ingenting. Hoppas jag kan ändra på det i dag.

 

Redan efter sex minuter får fansen jubla. Labinot Harbuzi får en klackpassning från Guillermo Molins, Harbuzi drar en motståndare och skruvar in bollen i djurgårdsmålvakten Oskar Wahlströms bortre hörn. Alla MFF-spelare rusar mot målskytten för att krama om honom. Alla utom Wilton. Han lunkar i stället lugnt in i målet, lyfter upp bollen och kysser den.

Några minuter senare ger Wilton djurgårdskaptenen Markus Johannesson en ful tackling. Johannesson faller och rullar några extra varv för att förstärka intrycket. Domare Markus Strömbergsson nöjer sig med att ge Wilton en tillsägelse. Brasilianaren tycker att det var värt det. Redan i matchens första minut fick han en armbåge i magen av Johannesson. Tacklingen var ett sätt att visa att han inte tolererar vad som helst. Dessutom var han förberedd – Johannesson har alltid gått extra hårt på honom, det är en caso antigo – en gammal kärleksaffär – som man kallar det i Brasilien.

»Jag vet att jag inte är en bättre spelare när jag gör mål, eller en sämre när jag inte gör det. Men fotbollen funkar så här. Överallt – i Brasilien, i Qatar, i Sverige…«

I slutet på första halvlek kvitterar Djurgården på en av få chanser de skapat. En lång boll, en misslyckad skarvning med axeln av Johan Oremo och så ett avslut av Sebastian Rajalakso. MFF har varit det överlägset bästa laget på plan men återigen haft problem med målskyttet. På de åtta matcher de spelat hittills i år har de bara lyckats göra mer än ett mål en gång – mot tabelljumbon Örgryte. Oron sprider sig.

I 68:e minuten tar Wilton emot en passning från Daniel Larsson och skjuter. Bollen touchar på en motståndarförsvarare och studsar tillbaka till Wilton, nu i bättre position, fri med Wahlström. Och den här gången missar han inte. Han placerar lugnt in bollen i nät. 2-1 till Malmö FF. Arenan exploderar av glädje.

 

Efteråt råder en lättad stämning. MFF vinner igen, Wilton gör mål igen. När journalisterna får komma in till den mixade zonen står brasilianaren redan där och väntar. Barfota, fortfarande i shorts, den vita t-shirten han bär har ersatt matchtröjan som han kastade upp till fansen efter slutsignalen.

– När jag såg att målvakten inte vågade gå ut och täcka visste jag att jag skulle sätta den, säger Wilton.

Hasse Borg passerar bakom anfallaren och klappar honom på axeln varpå Wilton vänder sig om och ger sportchefen en kram.

Han står tålmodigt kvar och svarar på alla frågor – på engelska, den svenska han lärde sig förra sejouren försvann nästan helt under de 18 månaderna i Qatar. Lagkamraterna har redan gått till arenans restaurang för att äta middagen som serveras efter matchen. Till och med säkerhetspersonalen är på väg hemåt. När Wilton äntligen går till omklädningsrummet är det låst.

Han vänder sig till Ricardinho och Gabriel som står utanför med sina respektive fruar.

– Vad ska jag göra med den här? Det är Rolands, säger Wilton och viftar med väskan i handen.

– Han ska väl äta med spelarna han också. Vad är det i den? undrar Gabriel.

Wilton öppnar väskan och hittar tränarens taktiktavla. Han skrattar och pekar på den lilla magnetpluppen längst upp, närmast straffområdet:

– Den där, det är jag.

Jag frågar varför han kysste bollen efter Labinot Harbuzis mål.

– Vi behövde det målet, jag behövde det också. Så jag gick in i nätet för att känna på det, det är alltid bra att vara där, att vara i närheten. Jag kysste bollen och sa till den att jag skulle göra nästa. Som tur var fick jag göra det framför MFF-fansen.

Han skakar på huvudet och skrattar:

– Du vet, vi anfallare förväntas göra mål. Det är det vi har betalt för. Fansen och media ser sällan om du gör något annat bra. Om du tittar på highlights får killen som slog passningen max några sekunders uppmärksamhet. Spelaren som gör mål visas i all evighet, ur olika vinklar. Jag vet att jag inte är en bättre spelare när jag gör mål eller en sämre när jag inte gör det. Men fotbollen funkar så här. Överallt – i Brasilien, i Qatar, i Sverige…

När jag lämnar stadion passerar jag en djurgårdssupporter som talar högt i mobilen:

– Oremo? Fan, han var skitdålig! Men Rajalakso… han var perfekt! Vilken match!

Den ena spelade fram, den andra gjorde målet. Matchen är färdiganalyserad.

 

Matchrapporterna går på samma linje – målskytten hyllas. Expressens Mathias Lühr skriver: »Hade det inte varit för Wilton Figueiredo så talar det mesta för att gästerna skulle ha snott med sig en pinne hem till Stockholm. Men sån är han – Wilton. Ett självförtroende som aldrig verkar naggas i kanten.«

Det är dagen efter match. Malmöspelarna har just ätit frukost och Wilton kommer gående över parkeringen med en äcklad grimas.

– Gröt, säger han. Det är något som jag inte har saknat alls med Sverige.

Han är på gott humör. Seger och mål i går, morgondagen ledig. Han ska passa på att åka till Kalmar och hälsa på sin vän Daniel Mendes.

– Daniel är som en bror, säger Wilton. Vi har känt varandra sedan vi var små och spelade futsal tillsammans i São Paulo. Jag och Daniel pratar med varandra varje dag, han vet allt om mig. Han är den enda vän jag ber om råd. När jag fick anbudet från Qatar visade jag det för honom. Det fanns några andra klubbar som kontaktat mig, från Holland – som Groningen och Heerenveen – men ingen av dem kom med något kontraktsförslag. Det gjorde Qatar. När Daniel såg erbjudandet ramlade han nästan av stolen och sa att jag var galen om jag inte tackade ja. Han sa att jag bara inte kunde säga nej – och det kunde jag inte heller.

»När min agent sa att MFF hade hört av sig var min första reaktion: ›Ja, säkert. Jag har spelat i Sverige, jag kan ligan och de kan aldrig betala vad jag tjänar här‹.«

Wilton berättar att omställningen från AIK till Al-Rayyan var tuff. Allt var annorlunda där nere. Det började med en övergång som skedde trots att transferfönstret stängts. Ägaren tillhörde kungafamiljen, vilket löste problemet. Sedan var det vädret. Hettan gjorde att all träning och alla matcher fick ske på kvällstid – och då var det ändå runt 35 grader. På dagarna, när de utländska spelarna var lediga, jobbade lagkamraterna som var från Qatar. Själv upptäckte Wilton det av en slump när han stannade vid ett rödljus och insåg att trafikpolisen var en kille som han skulle spela match med samma kväll.

Systemet satte sin prägel på ligan. Glappet mellan de bästa och de sämsta spelarna var för stort och kvaliteten generellt alldeles för låg, särskilt när det gällde målvakter eftersom man inte får värva utländska spelare på den positionen. Om man ska köpa en stjärna måste det vara någon som underhåller publiken, inte en som står still i mål och räddar en boll

lite då och då.

Allt detta gjorde den första tiden tuff. Al-Rayyan är en av de mest traditionsrika klubbarna i landet men också den som underpresterat mest i modern tid, senast man vann ligan var 1995. Det dröjde över en månad innan Wilton gjorde mål och efter att laget hamnat på femte plats första säsongen bestämde sig ägaren Sheikh Abdullah för att, som vanligt, köpa in nya spelare. För att undvika att Wilton hamnade hos någon av de stora rivalerna placerade man brasilianaren i nyuppflyttade Al-Kharitiyath. Officiellt sa man att transfern gjordes för att minska gapet mellan ligans bästa och sämsta lag.

Al-Kharritiyath var usla. Wiltons säsong där slutade med en sistaplats och ett mindre smickrande rekord på 3 vinster och 18 förluster på 27 matcher.

 

Vi sätter oss i bilen och lämnar stadion bakom oss. Jag frågar hur han ser på sin tid i Qatar – det var ju ingen succé fotbollsmässigt. Wilton rycker på axlarna:

– Ingen går till Qatar för att ligan håller hög kvalitet. Den tillhör inte ens de bästa i Asien. En spelare flyttar till Qatar för att tjäna mycket pengar som du sedan kan ge din familj så att de får ett bekvämare liv och en bättre framtid. Så enkelt är det. När jag lämnade AIK hade jag inte tjänat tillräckligt mycket för att ens ha råd att köpa ett hus. Efter tiden i Qatar kan jag köpa hus till mig själv, till mina föräldrar och till och med till min hustrus föräldrar.

För Wilton var frågan aldrig om han var rätt spelare för en svensk klubb, utan om en svensk klubb var rätt för honom.

– När min agent sa att MFF hade hört av sig var min första reaktion: »Ja, säkert. Jag har spelat i Sverige, jag kan ligan och de kan aldrig betala vad jag tjänar här.« För att bevisa att jag hade fel skickade MFF ett fax med ett formellt erbjudande redan dagen därpå och då startade förhandlingarna. Det var då jag skickade mejlet till AIK.

Wilton hade ett år kvar på kontraktet och ligan i Qatar var tveksamma till att släppa honom. Men han ville bort och insåg att en skandinavisk destination nog var enda utvägen.

– Jag är ingen känd spelare i Europa. Folk kände till mig i Skandinavien och kanske i Holland. Det var en tysk klubb som hörde av sig och gav ett väldigt bra erbjudande, men bara när det gällde lönen. De ville inte investera i en spelare som inte hade bevisat sig i tyska ligan. Och MFF kom med ett bra bud, det var ett bra lag, fullt av ambitioner och med Roland Nilsson som tränare.

När affären äntligen var klar återstod frågan när Wilton skulle släppas. MFF försökte få hit honom så snart som möjligt, redan till tredje matchen – mot AIK på Råsunda. Shejken som ägde Al-Kharitiyath sa att han inte tänkte släppa spelaren förrän säsongen var över. Det var med blandade känslor Wilton mottog det beskedet.

– Å ena sidan såg jag fram emot att komma till MFF, å andra sidan var jag lite lättad över att den första matchen inte skulle bli mot AIK på Råsunda.

Wilton tvärnitar och pekar på en livsmedelsaffär:

– Jag måste ju köpa requeijão.

Daniel Mendes har letat hela Kalmar runt efter den brasilianska cream cheesen – förgäves. Wilton berättar att de alltid brukade handla den i Hötorgshallen när de bodde i Stockholm.

– Du vet i den där latinamerikanska affären? Riktigt bra. Jag köpte alltid kött till grillen från en uruguayansk slaktare där också. Jag kommer inte ihåg vad han heter… jag kallade honom Uruguaio. Du, kan du hålla koll på bilen? Det tar bara några minuter, jag lovar.

I samma ögonblick som Wilton går in i affären kommer en gubbe ut. Han stannar framför bilen, står där en lång stund och betraktar MFF-märkena. Sedan tittar han på mig och ler. Ger mig tummen upp. Jag besvarar gesten. Då höjer han även andra handen – två tummar och ett brett leende.

Wilton kommer ut ur affären och ser scenen. När han satt sig i bilen garvar han hysteriskt.

– Nu tror de att du är fotbollsspelare också!

Han säger att han måste hitta någonstans att tanka innan han ger sig av i kväll.

– I Qatar betalar du inte mer än 100 kronor för full tank i en stor bil. Det var så billigt att jag ibland lämnade motorn igång när jag gick in för att handla i en affär så att AC:n kunde gå. Det behövdes, så varmt som det var.

Jag översätter vad Wilton sagt till fotograf Roland Bengtsson och säger att det knappast var det mest miljövänliga alternativet. Roland skrattar och riktar sig mot Wilton:

– Nej, det är annat nu. 100 kronor för full tank där och här kör du på gas.

Spelaren blir paff.

– Va? Vad menar du? Går den här bilen på gas?

Inte bensin alltså? Shit, jag kunde ha förstört bilen… Tack för att du berättade det. Jag hade faktiskt ingen aning.

Det är en solig och varm eftermiddag på Lilla torg och nästan omöjligt att hitta en plats på uteserveringarna. Wilton lyckas till slut.

– Jag har ingen aning om det är ett bra café eller inte. Jag har aldrig varit här, bara passerat på väg till hotellet.

Wilton beställer kaffe, tar på sig solglasögonen och kanar ner en bit på stolen så ansiktet vänds mot solen. Sedan smakar han på espresson:

– Jaha, då vet jag i varje fall vart jag inte ska gå och dricka kaffe i Malmö.

Vi pratar om Brasilien och fotbollen där. Jag säger att jag ibland funderar på var en spelare som han, eller Wanderson, skulle ha varit om de stannat hemma och inte flyttat utomlands när de var så unga.

– Det funderar jag också på, säger Wilton. Det är därför jag har två mål med min karriär nu, efter att ha fått ekonomisk stabilitet i Qatar: det ena är att spela i Champions League, det andra är att spela i en stor klubb i brasilianska ligan. Jag vill testa mig mot de bästa, jag vill bevisa för mig själv att jag kan spela på högre nivå.

Tror du att du kommer spela i Champions League med Malmö?

– Ja, varför inte? Vi kanske inte når dit nästa år men vi kanske når Uefacupen. Jag vill åtminstone spela ett gruppspel, på stora arenor. Vem kunde tro att Eguren skulle spela på högsta nivå, i Champions League och i Uruguays landslag? Du vet aldrig, du måste komma dit och möta de bästa för att se hur långt du kan gå.

Wilton planerar att spela åtminstone tre år till i Europa innan han flyttar tillbaka till Brasilien. Även om han påbörjade sin proffskarriär i brasilianska giganten São Paulo FC, i samma lag som Kaká, Júlio Baptista och US Palermos Fábio Simplício, erkänner han att han vet mer om hur en fotbollsspelare har det i Europa än i Brasilien. Han vet inte hur det är att spela en stor match i Brasilien. Som närmast kom han när han fick ett förslag från Botafogo FR, en av Rio de Janeiros fyra stora klubbar. Men erbjudandet kom i fel läge, precis när han skrivit på för Al-Rayyan.

Jag berättar att det var svårt att hitta honom när jag sökte statistik på den säsong han ändå gjort i brasilianska Serie A, för Criciúma EC 2003. Jag hittade bara en Wilton Batata (Batata är portugisiska för potatis).

– Ha, ha. Jo, jag hatade det. Det var ett smeknamn jag fick när jag var liten eftersom jag hade tjocka kinder, som två små potatisar. När jag återvänder ska det vara som Wilton Figueiredo, det är så jag vill att folk ska komma ihåg mig.

 

När vi lämnar Lilla torg ropar en man:

– Heeeej!!!

Jag förutsätter att det är ännu en supporter, bara en högljuddare variant än dem vi stött på tidigare. Wilton pratar i mobil men tilltalar samtidigt mannen vi mött – på portugisiska. Jag förstår ingenting.

– Só um momento, por favor.

När Wilton lagt på ger han mannen en kram. Det är ingen supporter. Det är förre AIK:aren, och numera Trelleborgsspelaren, Kristian Haynes pappa. Den imponerande solbrännan och kunskaperna i portugisiska är ett resultat av familjens hus i Algarve.

Wilton berättar att han ska till Kalmar i kväll.

– Och se Kristian?

Wilton rodnar lätt.

– Självklart.

Mannen frågar hur det är med familjen och när Wilton förklarar att de är kvar i Brasilien eftersom han inte hittat något hus ännu, vänder sig mannen först mot sin hustru för att konferera och börjar sedan knappa frenetiskt på sin mobil. Med luren mot örat säger han att han nog »ska hitta ett hus« åt Wilton. Någon svarar.

– Hej, jag har en kompis här som vill köpa ett hus.

Wilton, som imponerande nog förstått mannens breda skånska, protesterar – inte köpa, hyra. Men mannen är helt inne i samtalet och hustrun börjar rycka honom i tröjan för att uppmärksamma honom på vad Wilton sagt. Till sist lyckas hon. Det hela slutar med att pappa Haynes får Wiltons nummer och lovar att ringa – när han »har hittat ett hus i Ribersborg«.

– Det är det bästa stället för dig och familjen.

Efteråt ser Wilton både omtumlad och lycklig ut. Jag påpekar att det är ett gott tecken att han stöter ihop med folk han känner fastän han bor i en stad han inte ens hittar i.

– Det är sant. Sådant brukar ta tid när man flyttar till en ny stad. Det kanske finns fler här som jag redan känner.

Han skrattar. Det är en bra dag, i dag känns det betydligt lättare att vara en brasiliansk miljonvärvning som kör omkring i en bil med klubbmärken på dörrarna – trots att lagkamraterna Edward Ofere och Jimmy Dixon även denna morgon stod och flinade när han svängde in vid Stadion.

»Pressen från fansen, pressen från media… allt det där kommer alltid att finnas men inget av det kan jämföras med den press jag hade på mig själv när jag kom till Gais.«

Jag frågar hur högt han tror att MFF kan nå.

– Vi har ett bra lag, ett lag som borde kunna ligga i toppen. Om jag inte trodde att vi kunde vinna ligan skulle jag inte ha varit här. Men det är för tidigt att säga, vi har ett ungt lag och vi måste se hur det går för oss i de stora matcherna, i derbyna… det är först då du inser hur bra ditt lag är jämfört med de andra. Det är under den sista tredjedelen av säsongen som allting avgörs. Då är varje match som ett derby och då kan du inte göra några misstag.

När vi vandrar över Lilla torg vinkar folk till honom. Wilton vinkar tillbaka. Han berättar att en man till och med stoppade honom i affären och bad om en autograf över bilden på målet i dagens tidning.

– Alla är glada. Jag hoppas det vänder nu.

Den kvällen placerar han sig i ett hörn av Fredriksskans för att gömma sig från pressen. Han får se sin bästa vän hoppa in i andra halvlek och göra en assist och ett mål. Det vänder matchen som Kalmar vinner med 2-1. Efteråt åker de hem till Daniel och sitter uppe och pratar ända till klockan tre på morgonen. Lyckliga. Nöjda.

 

En vecka senare lämnar Wilton Figueiredo omklädningsrummet på Söderstadion med sänkt huvud och ilsken blick. Han har sluppit springa på någon AIK-supporter och den enda uppmärksamhet han fått från Hammarbyklacken var några spridda rop om »Solnatattare« i andra halvlek. Ändå är frustrationen större än på länge. Segern mot Djurgården visade sig vara undantaget, inte regeln. MFF är tillbaka i gamla synder. På Söderstadion hade de bollen 63 procent av tiden, och 18 skott på mål. Matchen slutade ändå 1-0 till Hammarby efter att Charlie Davies gjort mål på den ena av sina två chanser.

Wilton går först in och sätter sig i bussen utan kommentar. Efter ett tag går han ut till pressen:

– Vi hade otur. Fotbollen är sådan ibland. Vi måste fortsätta jobba och tro att det kan bli bättre, muttrar han.

Jag frågar om det fortfarande är svårt att hitta rätt i positionerna. Han skakar på huvudet.

– Nej, anpassningsfasen är över. Vi har spelat tillsammans i över en månad nu. Det är ingen ursäkt längre. Vi kan taktiken, det är upp till oss att få det att fungera.

Mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi två omgångar senare kan man inte ens skylla på otur. IFK är klart bättre. Det är elfte matchen för säsongen och den tredje i rad utan MFF-mål. Sedan Wiltons fullträff mot Djurgården har man inte hittat rätt en enda gång. Efteråt säger Roland Nilsson att han kommer att hålla fast vid sitt 4-2-3-1-system men att startelvan kanske kommer förändras något. Sydsvenskan följer genast upp med att uppmana läsarna att tycka till: »Vilka ska bänkas i MFF?« Intill rubriken sitter en bild på Wilton Figueiredo.

När jag talar med Wilton på telefon säger han att han ser fram emot uppehållet som kommer med U21-slutspelet.

– Jag tror att det blir nyttigt för mig och laget. Vi har haft ett tätt schema, för mycket matcher. Jag har spelat i över ett år utan någon vila. Först i Qatar, sedan i Sverige. Jag behöver verkligen en veckas ledigt nu. Sedan kan jag komma tillbaka med min familj och börja livet här.

Med över en tredjedel av säsongen spelad är MFF sämst av de allsvenska Skånelagen och avståndet till toppen växer. Wilton tror ändå på att MFF ska kunna knipa en plats till Europaspel nästa år.

– Det är många matcher att spela än. Jag tror vi hamnar bland de fyra första, det gör jag faktiskt.

Men ni gör ju inga mål?

– Det är mitt fel. Jag tar på mig ansvaret för det. Det är anfallarens plikt att göra mål och om jag inte gör det så är det mitt fel, det har jag inte svårt att erkänna.

Roland Nilsson har inte sagt något, inte sportchefen heller. Lagkamraterna stöttar honom och fansen hoppas ännu – men han vet det ändå. Pressen finns där. Ändå verkar han inte särskilt skärrad.

– Jag kommer från en fattig bakgrund, säger han. Fotboll var min chans att ge mig själv, mina föräldrar och min bror bättre liv. Sedan när jag gifte mig fick jag en familj till att ta hand om eftersom min hustru också är väldigt fattig. Jag fick spela för mig själv och för alla de här människorna. Pressen att vinna, pressen från fansen, pressen från media… allt det där kommer alltid att finnas men inget av det kan jämföras med den press jag hade på mig själv när jag kom till Gais. Det var väldigt tufft. Jag visste att jag inte fick misslyckas, jag fick inte göra några misstag. Det var mitt livs stora chans.

Wilton pausar, väljer orden och tar ny sats:

– Jag tror inte att folk här kan förstå. De har det bra, det här är ett land med ett system som ger dem tillgång till en massa saker du måste slita hårt för att få i Brasilien. I Brasilien handlar allt om var du kommer ifrån, din familjs bakgrund. Om du är fattig där har du ett tufft liv. Så folk kan prata om press hur mycket de vill men ingen press är som den jag hade på mig själv. Jag klarade av att hantera det då – och det gör faktiskt den här pressen ganska lätt att bära.