Möte med verkligheten

Det gigantiska konferenshotellet Barceló Island ligger utslängt som en egen ö mitt bland åkrarna i engelska East Midlands. En halvtimmes vänstertrafik från Leicester, tio minuter från lilla samhället Hinckley. Inne i en av hotellets konferenssalar tittar 18 svenska 17-åringar i träningsoverall på film. På den vita väggen visas klipp efter klipp från det engelska P17-landslagets senaste match mot Azerbajdzjan: hörnor, frisparkar, försvarsspel och anfallskombinationer. De svenska ungdomarna är tysta och nickar medan deras chef Tomas Turesson, förbundskapten för det svenska P17-landslaget, pekar ut matchsekvenser.

– Här är nummer fyra, han vill ha mycket boll på mitten som ni ser. Det ska han inte få. Det här är nummer 17, han gjorde tre mål i den här matchen. Men det kommer han inte att göra mot oss.

Nytt klipp.

– Kolla här, på vänsterbacken. När han stöter ut mot kanten blir det en jätteyta bakom honom. Den ska vi utnyttja.

Nytt klipp. En azerbajdzjanier kontrar på ytan bakom backen som Tomas Turesson uppmärksammat. Spelaren tar sig in i straffområdet och väljer att hålla sig på benen i närkampen med den engelske målvakten.

– Kolla vad lätt det gick. Vad hade hänt om det var Simon Hedlund som sprang igenom på det viset?

– Straff, mumlar 17-åringarna.

– Dom ser bra ut, engelsmännen, säger Turesson. Dom är bra. Men mig skrämmer dom inte. Vi kan vårt sätt att spela och det finns svagheter hos dom som vi kan utnyttja. Dom ska få sig en jävla chock, killar. Vi står inte med mössan i hand. Vi har lärt oss det här liret nu. Eller hur?

– Mmm, säger 17-åringarna.

 

Ett år när VM avgörs utan det svenska landslaget är Elite Round för U17-lag i mellersta England det närmaste vi kommer en stor internationell turnering på herrsidan 2010. Det är ett slutkval till 17-åringarnas EM-slutspel i Liechtenstein och Sverige ska möta i tur och ordning England, Slovakien och Malta. Laget har redan klarat av ett kval – där man vann med 2-0 mot Lettland och spelade oavgjort mot Irland och Bulgarien – för att ta sig hit. Senaste insatserna var två träningsmatcher mot Schweiz. Den första avbröts efter en halvlek när strålkastarna på arenan slocknade. Då stod det 0-1. Den andra förlorades också med 0-1 sedan Sverige bränt en straff på övertid och Schweiz gjort mål i anfallet efter.

Resultaten inger hopp. Mindre än ett år tidigare förlorade samma svenska landslag en träningsmatch mot samma Schweiz, som är högt rankat i den här åldersgruppen, med 2-7. Tomas Turesson ser det som ett tecken på att hans unga killar har vuxit till sig.

– Andra nationer är lite hårdare, de vill verkligen vinna. Vi har varit för snälla hittills. Tidigare har vi släppt in mål på frispark eller hörna och man har suttit på bänken och undrat hur motståndaren kunde få komma så fri. Sedan ser man på videoupptagningen efter matchen hur en av våra backar ligger ner med gräs i munnen. Då har han blivit nersprungen. Men nu har de här killarna börjat lära sig vad som behövs.

Spelarna i Turessons landslag är förstås stora talanger som redan har nått långt i sina karriärer. De går på fotbollsgymnasium, lever för sin sport och har klubbadresser som klingar välbekant – Brommapojkarna, Gais, Helsingborgs IF… Men det här är en nivå till. Det märks inte minst på servicefunktionen som Svenska fotbollförbundet skickat med: 13 personer. Assisterande tränare i form av Lars Bakkerud, Helsingborgs IF:s tipselittränare, och Magnus Dejevik, spelarutbildningsansvarig i Bohusläns fotbollsförbund. I staben ingår också ungdomslandslagens ansvarige Claes Eriksson och hans företrädare Thomas Lyth, samt målvaktstränare, läkare, fystränare, videoövervakare, sekreterare och… några till.

För de unga landslagsspelarna ger inramningen en extra krydda av allvar och äventyr – och humöret är högt på de första träningarna. Där finns en trojka av lugna killar från Kalmar FF – Mattias Ljung, Mattias Pavic och Måns Söderqvist – och en trio från Brommapojkarna – snacksalige Anton Sandberg Magnusson, den auktoritäre målisen Davor Blazevic och tunge mittfältaren Robin Tranberg. Där är de tre mittbackarna som alltid hänger ihop – Carlos Garcia Ambrosiani som lämnat Djurgården för Juventus, gaisaren Erik Berthagen och Jonathan Azulay från IFK Göteborg. Och där är målskytten Lucas Ohlander från Helsingborg, kvicksilvret Tobias Lewicki från Malmö och den stillsamme anfallaren Kalle Holmberg från Karlslunds IF, den ende i 18-mannatruppen som ännu inte har kontrakt med en allsvensk klubb, även om han ofta tränar med Örebro SK.

– De ser väldigt stora ut, mycket större än vi, säger Måns Söderqvist och kastar ett oroligt öga mot tre välväxta engelska 17-åringar som kommer släntrande i hotellkorridoren.

Vi sitter i foajén och ser spelare från de tre motståndarlagen komma och gå. Eftersom alla fyra landslagen bor på samma ställe får spelarna vänja sig vid att stöta på varandra i matsalarna eller på väg till och från träningspassen. Det är grogrund för ett dämpat psykologiskt krig som leds av hemmanationen. Engelsmännen tar plats. De är störst rent fysiskt, och kommer glidande i klarblå tenniströjor med de tre lejonen på bröstet, de hänger i soffgrupper och har en väl utvecklad talang för överlägsna blickar och knappt märkbara hånleenden. Svenskarna håller en lägre profil, de stannar mest på sina rum och kollar på film, chattar med kompisar på MSN eller spelar Football Manager på datorn.

– Dom verkar rätt kaxiga faktiskt, säger Måns Söderqvist, 175 centimeter lång och 62 kilo tung. Men jag skiter i det, vi får visa dem på planen istället. Man får se till att flytta bollen lite snabbare. Det gäller att inte ha för mycket respekt för dem. Vi vet att vi är minst lika bra, vi visade i matcherna mot Schweiz att vi kan hålla det kompakt. Kan vi göra det så har vi bra chans.

Sedan är han tyst en kort stund.

– Men de är ändå England, så lite respekt har man ju.

Eftersom bara gruppsegraren tar sig vidare till slutspelet är allt fokus på inledningsmatchen mot hemmanationen. Seger eller oavgjort mot engelsmännen och förstaplatsen är inom räckhåll. Förlust – och de två avslutande matcherna riskerar att bli avslagna. Det är ingen lätt uppgift, inget svenskt juniorlandslag har lyckats ta sig till slutspel sedan 1987 – och på den tiden var det 16 lag som gjorde upp om Europatiteln, i dag är det bara åtta.

Mannen som ska ta dem dit, förre Hammarbyspelaren Tomas Turesson, gjorde själv ett EM-slutspel som 18-åring 1983, då han bland annat fick möta Tjeckien på Old Trafford.

I Årets Fotboll från det året kan man läsa om landslagets kval till turneringen och om vad  förbundskaptenen Lars-Oscar Nilsson ansåg om svensk juniorfotboll 1983: »Det arbete som utförs i klubbar och distrikt är förnämligt. Det är egentligen bara i ett avseende vi inte kan mäta oss med de stora fotbollsländerna: hårdhet. Ingen kan förstås begära att svenska juniorspelare ska klara jämförelser med engelska pojkar som slåss om platser i trupperna hos de bästa engelska ligaklubbarna. Där skaffar de sig en inställning som de tar med sig även till juniormatcher.« Enligt rapporteringen verkar Englands tuffa, fysiska spel också ha lett till en debatt i Storbritannien om hur talangutvecklingen egentligen ska gå till. Man konstaterade att England vann sina matcher på ren tuffhet och det fanns en nyväckt insikt om att tekniska brister kan döljas av hårt spel i junioråldern men aldrig högre upp. En falang inom den engelska fotbollen ville därför fokusera på teknikövningar på bekostnad av den fysiska träningen.

Det är 27 år sedan. Nu är det nya tider, nya spelartyper. Själv är jag extra nyfiken på det svenska juniorlandslaget efter att före min avresa ha läst ett reportage av Dagens Nyheters Johan Esk. För ett år sedan följde han med 92:ornas landslag på match och läger i Dalsland, och fann spelare som stöptes i en helt ny form. Han fann ett svenskt landslag för 17-åringar som spelade 4-3-3, som ville vinna sina matcher genom stort bollinnehav, som ville skapa egna chanser istället för att leva på motståndarens misstag. I artikeln sade lagets förbundskapten Hans Lindholm: »Vi ska spela bollen genom laget från det att målvakten kastar ut bollen. Vi ska styra spelet. Vi ska själva föra matcherna. Spanien är en bra förebild. De spelar runt, men har också fantasi och går i djupled. Vi får inte bli som Holland som bara spelar runt, runt och kör fast.« Hans Lindholm, Tomas Turesson, Claes Eriksson och de andra förbundskaptenerna för ungdomslandslagen var nyligen hemkomna från en studieresa till just Spanien och beskrevs som nyfrälsta.

Som läsare fann man det naturligt att det efter 30 år med samma svengelska fotbollsfilosofi skulle komma en ny tränargeneration med nya förebilder. Men artikeln i DN landade inte mjukt hos fotbollsförbundet. Huruvida den var sann eller överdriven beror på vem du frågar.

– Jag tyckte inte att artikeln i sig var så farlig, säger Claes Eriksson. Vi hade just kommit hem från Spanien och en bra studieresa och reportern beskrev det. Men tajmingen kanske var olycklig…

Tomas Turesson säger:

– Artikeln var överdriven. Vi åker på studiebesök till en massa länder, inte bara Spanien. Och vi kan inte spela som Spanien. Dessutom var det känsligt, eftersom Lars Lagerbäck fortfarande var förbundskapten för A-landslaget och stod för en helt annan fotbollsfilosofi. Sedan är väl Hans Lindholm den av oss som är mest inne på possession football, även om vi tänker ganska lika.

När Tomas Turesson tillträdde som P17-kapten 2008 trodde han att han skulle få en manual att följa; en instruktion som sade »så här spelar Sverige«. Det fick han inte – eftersom det inte finns någon sådan policy. Istället har förbundskaptenerna för de yngre landslagen satt sig tillsammans med spelarutbildningsansvarige Claes Eriksson och skissat på en gemensam modell.

– Vi kommer inte att göra som Spanien och kräva 4-3-3 från A-landslaget ner till 15-åringarna, säger Claes Eriksson. A-landslaget och U21 har resultatkrav och måste få anpassa taktik till spelarmaterial och motståndare. I de yngre landslagen spelar alla 4-4-1-1 i dag, med möjlighet till vissa variationer.

Precis som med alla nya generationer svenska spelare heter det att detta P17-landslag är mer tekniskt och står för en annan sorts fotboll än sina föregångare. När jag står vid träningsplanen och tittar på övningarna slår det mig att truppen som Tomas Turesson har tagit med sig till England ändå känns ganska traditionellt svensk. Längst bak finns en stabil målvakt, Davor Blasevic, som var lagets bästa spelare under kvalet. Framför honom spelar oftast de starka mittbackarna Carlos Garcia Ambrosiani och Erik Berthagen, alternativt IFK Göteborgs Jonathan Azulay. På mitten ska BP:s Robin Tranberg vinna boll, och gärna ge den till Måns Söderqvist som ska sätta fart på den framåt. När Sverige vänder spelet finns alla möjligheter till snabba kontringar. Tobias Lewicki från Malmö har lagets kvickaste dribblingsfötter, Anton Sandberg Magnusson från BP löper på allt och Lucas Ohlander, Helsingborg, är en van målskytt. Snabbast av alla är Elfsborgs Simon Hedlund. Uppställningen bäddar för disciplinerat försvarsspel och snabba omställningar. Resultaten i kval- och träningsmatcher tyder på samma sak – laget är svårt att göra mål på. Tyvärr har svenskarna också svårt att omsätta kontringarna i mål.

– Vi är väl ett ganska defensivt lag, säger mittbacken Erik Berthagen. Vi har en bra målvakt och är bra på att hålla ihop försvaret över hela banan. Sedan har vi snabba kontringsspelare.

 

Claes Eriksson kan ge intryck av att vara en allvarlig man, men att han är tyst minuterna före avspark beror bara på anspänning och nervositet. Turesson och hjälptränarna eldar på de svenska killarna under uppvärmningen ute på planen. Eriksson, som tränade Brommapojkarna 2005-2007, har ingen uppgift för händerna som kan ge distraktion innan avspark. Han vankar fram och tillbaka vid den svenska avbytarbänken, tittar ut på planen där de svenska spelarna joggar, flyttar lite på ett ställ med drickaflaskor som står i vägen.

Nervositeten är förståelig. Tjänsten som spelarutbildningsansvarig på förbundet innebär att han är chef över förbundskaptenerna för de yngre landslagen, att han är den som – om man hårdrar det – bestämmer hur svenska fotbollstalanger ska träna. I sådana här turneringar får han svar på hur väl arbetet går.

Jag iakttar Erikssons vankande av och an och vänder sedan blicken upp mot läktarna. När det kommer till modernitet och komfort är Sixfield Stadium utan vidare bättre än åtminstone hälften av Allsvenskans arenor. Här spelar normalt Northampton Town sina matcher i League Two. De nosar på en kvalplats och brukar locka ungefär 4 000 åskådare till arenan som har kapacitet för nästan dubbelt så många. I dag har drygt 1 400 kommit hit. Många är anhöriga till spelarna, andra är agenter och scouter på jakt efter nya fynd.

– Ja, det här blir ett test för killarna. Jag hoppas de klarar av det, säger Eriksson.

Vi sätter oss på läktaren, några rader ovanför den svenska bänken.

Det räcker med att kasta ett snabbt öga på lagen när de går in på planen för att se att iakttagelsen från spelarhotellet stämmer: i det svenska laget är det egentligen bara mittfältets Robin Tranberg som kan matcha engelsmännen i storlek. I 4-4-1-1-uppställningen har Simon Hedlund från Elfsborg tagits plats till höger, Anton Sandberg Magnusson, BP, på topp och HIF:s Lucas Ohlander bakom honom.

Engelsmännen ser trygga och stabila ut från början och tar grepp om spelet men Sverige hotar i kontringslägena. Två gånger i början av matchen lyckas Sverige hitta just den yta de letar efter bakom Englands stötande vänsterback. En gång slutar det med ett skott i burgaveln av Anton Sandberg Magnusson, nästa gång med att Ohlander träffar utsidan av stolpen. En tredje målchans i matchinledningen kommer också som ett resultat av videogranskningen av England. Turesson och hans stab har märkt att England aldrig har någon försvarare vid halvmånen utanför straffområdet. En hård hörna från Måns Söderqvist kan därför gå rakt till en omarkerad Carlos Garcia Ambrosiani utanför straffområdet, som hinner ta emot bollen och toffla i väg ett lurigt skott som den engelske målvakten inte får kontroll på förrän efter två försök.

Men de svenska chanserna är undantag.

I paus står det 2-0 till England. Matchen ser ut som när killarna i sexan spelar boll mot fjärdeklassarna på skolgården. På mittfältet hittar nummer fyra, Conor Coady, lagkapten och Liverpoolprodukt – han som inte skulle få så mycket boll – all yta han vill ha och släpper snabba passningar på ett tillslag till sina medspelare. På vänsterkanten visar Josh McEachran, Chelsea, upp en teknik som tar honom ur de mest trängda situationer på ett sätt som är både skrattretande och djupt imponerande. Högst upp rör sig den väldige nummer 17, han som gjorde tre mål mot Azerbajdzjan. Det är han som är skolgårdens kung, som den store tjocke killen som kräver Kalle på pengar i Kalle och Hobbe. Connor Wickham kan vara den störste 17-åring jag sett. 1,92 lång och med en vit landslagströja som ser ut att vara kroppsmålad på hans breda bringa och axlar. De svenska mittbackarna Carlos Garcia Ambrosiani och Erik Berthagen brukar vara tillräckligt starka och snabba för att stöta framför sina motståndare och bryta. Mot Connor Wickham går inte det. När han backar emot svenskarna och tar emot bollen på bröstet skulle Berthagen och Garcia Ambrosiani lika gärna kunna stå på andra sidan en låst dörr. Wickham gör det första målet efter en snabb vändning utanför straffområdet och ett halvdant skott som Davor Blazevic borde ta men släpper under kroppen. Några minuter senare nickar Benik Afobe, Arsenal, in ett inlägg från McEachran.

Jag sneglar på Claes Eriksson. Ju längre matchen går desto gråare blir han i ansiktet. Han ser en desperat och ensam Anton Sandberg Magnusson springa sig slutkörd mot fyra stora försvarare. Han noterar hur Måns Söderqvist och Robin Tranberg kämpar livet ur sig för att någon enstaka gång få kontroll på den där bollen som engelsmännen så ledigt passar runt till varandra på den gropiga planen. Så försynt jag kan frågar jag Claes Eriksson vad han tycker om matchen.

– Ja…, suckar han. Man hade ju hoppats att vi skulle vara närmare.

 

I pausen dricker jag kaffe i den inglasade gången bakom läktaren och tittar på Premier League-uppdateringarna på någon av de fyra TV-apparaterna som hänger från taket. En Northamptonbo kommer fram och frågar vad jag tycker. Jag säger att det är tydligt att de engelska killarna är bättre tränade, att de är längre fram i sin utbildning.

– Ja, visst ser de skickliga ut? De är kvicka med bollen allihop. Det är ju inte direkt en egenskap man brukar förknippa med engelska fotbollsspelare, eller hur? Men i det här laget är alla tekniska. Utvecklingen verkar ha nått oss också.

Han skrattar förtjust och jag förstår honom.

Andra halvlek fortsätter som den första slutade. Det är inte det att svenskarna inte försöker – de sliter som djur för att göra det de är bra på, allt som de har snackat om före match och i pausen. Det är bara det att de aldrig hinner med. Men de har sina vapen. Simon Hedlund är tacksam att söka med djupledsbollar. På en av dem springer han igenom backlinjen och mot målet, men hakas upp av den utrusande målvakten, som får rött kort. Under en femminutersperiod verkar det som om matchen ska tända till, svenskarna får upp humöret och sätter emot ännu mer i närkamperna, men snart ebbar energin ur spelarna när de trots det numerära överläget inte lyckas skapa några rejäla chanser. Engelsmännen sätter in kantspringaren Rob Hall från West Ham, som verkar kunna lika många finter som kollegan McEachran till vänster. Innan klockan har tickat upp till 80 minuter (17-åringar spelar 2 x 40) har Rob Hall gjort 3-0 själv och spelat fram till 4-0.

 

I omklädningsrummet efteråt är det så tyst att man kan höra en strumpa landa i en tvätthög. Inte ens Anton Sandberg Magnusson pratar. Tomas Turesson går fram till anslagstavlan och lappen med nyckelord inför matchen: »Var rädd om bollen«, »Djupledsspel«, »Spelbarhet«. Han knycklar ihop den och slänger den i papperskorgen.

Högerbacken Mattias Pavic bläddrar i programbladet där han kan läsa att Connor Wickham redan har debuterat för Ipswich i The Championship, att det bara är Wickham och två till som spelar i klubbar utanför Premier League och att nio av de 18 spelarna i Englands trupp hör hemma i akademierna hos de fyra stora lagen.

Efter att ha bläddrat en stund bryter Pavic tystnaden:

– Fan, dom rullade ut oss. Dom rullade ut oss även när dom var en man mindre.

Spelarutbildare Claes Eriksson skakar på huvudet.

– England är bättre på fysik, passningsskicklighet och attityd. Det är bara att konstatera.

Det låter som ett eko från 1983. Med ett undantag – då var England bara större och starkare, nu är de också mer tekniska.

 

Det svenska A-landslaget tog sig till fem raka slutspel under 00-talet. När man förra hösten missade kvalet och Lars Lagerbäck tackade för sig började det pratas om föryngring och förändring, om att Erik Hamrén nu skulle lansera ett mer attackvilligt landslag där man oftare hade bollen själv och vågade ta risker i anfallsspelet.

Efter Englandsmatchen i Northampton börjar jag undra om återväxten är god nog för en sådan förändring? Kommer Hamrén få något material att jobba med? Om omvärlden har dragit ifrån kanske vi redan nu ska ställa in oss på fler missade slutspel.

»Jag tror att det för de flesta är bättre och lättare att utvecklas i hemmamiljö. När man är ung är det lätt att bli otålig och irriterad på att inte få chansen.«

Englands exempel inger ändå visst hopp – det går att förbättra och förändra. Debatten på 80-talet, om bristen på tekniska spelare, resulterade i en stor utredning som i förlängningen ledde till en satsning på kvalitetsstämplade ungdomsakademier, dit pojkarna kommer när de är i åttaårsåldern och sedan utbildas av licensierade tränare ända upp till seniornivå. Gallringen är hård och elitsatsningen självklar. I utredningens förslag skulle England ha tolv akademier spridda över landet. Nu finns det 60.

Sverige jobbar naturligtvis också idogt med att förbättra sin utbildning. Dagens spelare är mycket mer tekniska och behärskar fler moment än årgången som spelade mästerskap 1983. Likväl – förlusten mot England ger skäl till oro. Våra ungdomstränare är inte lika välutbildade och den svenska synen på elitsatsning skiljer sig radikalt från den engelska.

Man ser det till exempel när unga talanger upptäcks av utländska klubbar. Så länge det enbart handlar om provträning anser man – från förbund och klubbar – att det är en glädjande energikick för spelaren. Men när den utländska klubben blir seriöst intresserad av att värva spelaren ändras tonläget. Då heter det att talanger mår bäst av att utvecklas hemma, att vi i Sverige är bäst på att ta hand om våra unga och att chanserna att lyckas utomlands är minimala.

Staben kring det här svenska P17-landslaget låter likadant.

Thomas Lyth, Claes Erikssons företrädare som ansvarig för ungdomslandslagen och flitigt anlitad spion för Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck, är med på resan som allmän fixare och nestor. Han säger att det inte är något galet i att ungdomar drömmer om att bli duktiga fotbollsspelare. Han inflikar också ett tydligt »men«.

– Det gäller också att få dem att förstå att det är en lång resa. Det är inget fel i att vara landslagsmässig som 15-åring eller 18-åring, men steget upp till seniornivå är tufft att ta. Även om du blir svensk juniormästare i din klubb lyfts du inte automatiskt in i en allsvensk trupp, och i den här åldern kan det skilja jättemycket i utveckling på killarna beroende på pubertet och annat.

Lyth har gått igenom landslagshistoriken för de två mest framstående A-landslagen på senare år – bronslaget från VM 1994 och laget som gick till kvartsfinal i Portugal-EM 2004. Båda trupperna visar samma sak: hälften av spelarna hade inte gjort några landskamper alls före U21-nivå. Med andra ord är killarna som spelar i Elite Round Sveriges bästa 17-åringar, men det innebär inte att samma spelare är bäst när de har fyllt 20. Från den här årskullens 15-årslandslag är bara fem spelare kvar.

– Det avgörande är hur mycket spelaren själv vill, hur mycket han brinner för att bli så bra som möjligt, säger Lyth bestämt.

Även Claes Eriksson menar att spelarna måste värdera det de har på hemmaplan. Träningsförhållandena i en utländsk storklubb kan vara aldrig så bra men det är inget värt om man inte trivs.

– Jag tror att det för de flesta är bättre och lättare att utvecklas i hemmamiljö. När man är ung är det lätt att bli otålig och irriterad på att inte få chansen i sin klubbs A-lag. Därför vill man iväg. Men det är viktigt att spelarna inser att det är de själva som påverkar situationen mest av alla genom inställning och träning. De som förstår det är de som tar det sista steget. Det finns inte en tränare på jorden som inte tar ut det bästa laget. Om man inte får spela måste man arbeta hårdare och övertyga tränaren.

 

Det är lätt att köpa argumenten – trygghet är en bra grogrund. Å andra sidan verkar det trångsynt att med bestämdhet hävda att Sverige – som uppenbarligen har en bit att vandra när det gäller den egna talangutvecklingen – i alla lägen erbjuder bäst utbildning för en ung, svensk spelare.

Som argument mot att flytta hemifrån tidigt visar man gärna att endast Pär Zetterberg, som lämnade Falkenberg för Anderlecht 1985, och Sebastian Larsson, som lämnade Eskilstuna för Arsenal 2001, har lyckats ta sig hela vägen från ungdomsproffs utomlands till det svenska A-landslaget. Kanske kan man i dag lägga till Blackburns Martin Olsson som lyckat exempel.

När de flesta talangerna återvänder efter ett par år, utan att ha tagit plats i Aston Villa/Tottenham/Liverpool, brukar det enligt den dramaturgiska mallen heta att »de kommer hem med svansen mellan benen«. Det är ett ganska märkligt sätt att resonera. I alla andra branscher räknas utbildning utomlands som en merit. Att bredda sitt perspektiv och byta föreläsarna på skolan eller universitetet i hemstaden mot nya instruktörer, föreläsare och professorer i ett annat land, är något eftersträvansvärt.

Själv pluggade jag journalistik i Edinburgh en termin. Det ledde inte till anställning på The Scotsman eller The Guardian, men ingen av mina svenska arbetsgivare verkar ha sett mitt halvår i Skottland som bortkastat. Bara några dagar innan jag åkte till England med P17-landslaget presenterade Svenskt näringsliv en undersökning som visade att utbytesstudenter dessutom får mer i lön jämfört med en som stannat hemma hela sin utbildning.

I ljuset av vad Tomas Turesson (»andra nationer är lite hårdare, de vill verkligen vinna«), Claes Eriksson (»England är bättre på fysik, passningsskicklighet och attityd«) eller den vanlige engelske åskådaren (»i det här laget är alla tekniska, utvecklingen verkar ha nått oss också«) säger, så verkar det vara en utmärkt idé för en ung spelare att resa till England, eller något annat större fotbollsland, för att lära nytt.

Tillvaron som ungt fotbollsproffs i ett främmande land kan förstås vara tuff för en svensk tonåring. Och parallellen med utbytesstudenter haltar på så vis att fotbollsspelarna ännu är barn när de lockas iväg första gången medan en universitetsstuderande oftast är långt över 20. Å andra sidan är det ett faktum att fotbollsspelare utbildas tidigt, har en karriär när de är unga och pensioneras när människor med vanliga sysslor börjar mogna in i sina jobb. Kanske är det ribban och drömmarna som läggs på en alldeles för hög nivå när en ung spelare drar utomlands? Om man får chansen att träna med Chelsea ska man inte se det som en chans att ta en plats i Chelseas A-lag, utan som en bra del i ens fotbollsuniversitet. Då blir heller inte fallet så hårt om man inte tar sig hela vägen.

Ta en kille som Bojan Djordjic, som ett tag var svensk fotbolls största driftkucku eftersom han inte lyckades omsätta sitt spel i Manchester Uniteds ungdomslag till mer än halvmisslyckade utlåningar till klubbar som Rangers och Plymouth. Förra året var det ändå han som jublade med Lennart Johanssons pokal i händerna. Eller Jon Jönsson, som gjorde två hundår i Tottenham i tonåren och som sedan kom hem och spelade allsvenskt i både Malmö och Elfsborg innan han blev utlandsproffs igen. Eller IFK Göteborgs Erik Lund, som aldrig slog sig in i Aston Villa, men som är i det närmaste ordinarie hos vicemästarna och var med på A-landslagets vinterturné i år.

Alla verkar ha nytta av sin tid utomlands.

 

– Ta av den där Juventusmössan, Carlos! Du är i landslaget nu! Du springer väl inte runt med blågul mössa när du är i Italien?

Efter tre dagar har Thomas Lyth tröttnat på att se Carlos Garcia Ambrosianis svartvita mössa bryta av mot det svenska träningsstället. I landslaget gäller en för alla, alla för en och Lyth vill inte att lagets kapten ska köra en egen stil.

Flera i landslagstruppen har redan varit ute på provträningar i Europa men Carlos är den ende som tagit steget och flyttat. Han lämnade Djurgården i januari och övergången blev infekterad, som oftast när en storklubb lockar en talang ur händerna på en svensk klubb.

Det är lätt att förstå vilka kvaliteter som lockat Juventus. Garcia Ambrosiani spelar ett lugnt och följsamt mittbacksspel med pondus och självklarhet som hos en betydligt äldre spelare, han gillar att kliva framåt i banan och söker alltid en passning istället för att dunka bort bollen.

Carlos Garcia Ambrosianis bästa kompis i landslaget är Erik Berthagen, mittback från Gais. De spelar bredvid varandra på planen och hänger med varandra utanför den. Deras fotbollskarriärer ser just nu väldigt olika ut. Erik spelar matcher med Gais i juniorallsvenskan eller med reservlaget, men tränar med A-laget och möter alltså dagligen Wanderson, Fredrik Lundgren och andra etablerade allsvenska spelare. Hans målsättning är att få ett treårskontrakt med klubben. Det skulle ge honom ett år att komma in i truppen på riktigt, ett andra år där han kanske kan få debutera i Allsvenskan och ett sista år när han ska ta en plats i laget.

– Man märker att Gais är en småförening, säger han. Det saknas fortfarande en sportchef och man märker att det är rätt många grejer som inte blir gjorda. Men jag trivs och känner att de satsar på mig, jag är enda 93:an i truppen och det verkar som om de är nöjda.

Carlos har inte hamnat i en småklubb. Varje dag vaknar han på det hotell där spelarna i Juventus primaveralag är inkvarterade. På förmiddagen pluggar han eller spelar TV-spel med sin rumskompis, på eftermiddagen går bussen till träningsanläggningen. I primaveralaget finns tolv spelare födda -90, tolv födda -91, en -92 – och så Carlos, som är 93:a. Han spelar bara med andra juniorer (bortsett från en enda gång, en internmatch mot ett lag med Cannavaro, Poulsen och andra A-lagsspelare, Carlos bästa minne hittills), men har å andra sidan ypperliga träningsvillkor och en tränare som har tid att nöta detaljer i teknik och taktik.

Erik umgås med sina gamla kompisar, pluggar som vanligt och bor hos sina föräldrar. Carlos läser första året på gymnasiet på distans, till hösten förväntas han kunna så mycket italienska att han kan fortsätta i italiensk skola. Om han vill komma sent hem till spelarhotellet en kväll måste hans föräldrar i Sverige faxa ett intyg om att det är okej.

– Jag trivs jättebra. För min fotbollsutveckling är det jättebra. Det är mycket mer detaljerat: hur du ska stå med fötterna, hur du ska nicka. Och mycket taktik. Det är mycket regler och disciplin utanför planen, men jag är jättenöjd.

Erik lyssnar intresserat.

– Jag skulle inte göra en sådan flytt, även om jag fick chansen. Jag skulle inte vilja lämna kompisar och familjen. Men jag kommer gärna och hälsar på dig, Carlos, säger han och skrattar.

Anton Sandberg Magnusson, anfallaren som fostrats sedan barnsben i Brommapojkarna, klubben med Sveriges mest elitinriktade ungdomsverksamhet, sitter en bit bort och chattar med en kompis på MSN. Han pausar och berättar om när han var inbjuden av Fulham för provträning:

– Allt var bättre. Tränarna, planerna, pengarna. Mycket hårdare tempo på träningarna. De ville att jag skulle komma dit, men jag tackade nej. Kompisar, skola och allt sådant gör att jag vill stanna hemma. Men jag förstår Carlos, Juventus är en annan sak, det är en av världens största klubbar. Betydligt större än Fulham.

 

Efter den första matchen har hierarkin på hotellet blivit ännu tydligare. De engelska spelarna spänner ut bringorna, medan svenskarna får kämpa för att inte möta deras blickar och se slagna ut. Ingen säger något.

– Nä, fy fan vad jobbigt det är. Man vill verkligen inte ha med dom att göra just nu, säger Erik Berthagen.

– Men dom var bra också. Nummer 15, McEachran, han där borta, säger Carlos och pekar mot en grupp engelsmän vid en annan soffgrupp. Jag tänkte inte på honom så mycket under matchen, men när vi hade videogenomgången efteråt såg man hur bra han var. Grymt teknisk och så lugn hela tiden. Jag gick in på nätet och köpte honom till mitt lag i Football Manager direkt.

– Och han Wickham var ju inte så dålig heller, säger Erik Berthagen. När han gick i djupled hade vi ju hyfsad koll på honom, men när han tog emot bollen gick det inte att komma åt honom. Jag har aldrig spelat mot en sådan spelare.

Alla stör sig på att siffrorna rann i väg. Anton Sandberg Magnusson säger:

– När folk går in på svenskfotboll.se och ser att det blev 0-4 ser det ju inte så kul ut. Så står det något om att vi »höll spelet väl uppe«, men om man ser resultatet så tror man ju att det är bullshit. Vi gör det okej, men de får två lätta mål i början och sedan tappar vi sugen.

– Vi kom inte in i press ordentligt. Vi pressade en och en istället för alla tillsammans. Då blev det ganska lätt för England att spela runt oss, säger Berthagen.

 

Den 29 mars sitter jag återigen bredvid Claes Eriksson på Sixfields Stadium. Vi är båda en smula oroliga inför matchen mot Slovakien. Slovakerna vann med 2-0 mot Malta och lär vid vinst spela en ren final om förstaplatsen i gruppen mot England. De borde vara supermotiverade. Själva har vi gårdagens avslutningsträning i det svenska laget, där trötta spelare knappt lyckades få en enda boll i nät, färskt i minnet.

Tomas Turessons förberedelser har gått åt till att få killarna i laget på gott humör igen.

– Slovakien passar oss bra, killar, sade han på genomgången. Dom är inte lika stora som England. Större än oss är dom, men det är ju nästan alla lag, eller hur? Nu kör vi gubbar! Energi nu!

Turesson har förändrat. Simon Hedlund spelar till vänster. Till höger får Malmös Tobias Lewicki, som bara gjorde ett kort inhopp mot England, chansen. Jonathan Azulay tar hand om vänsterbacksplatsen.

Det dröjer bara ett par minuter innan Claes Eriksson inser att han kan luta sig tillbaka och njuta. Mot en motståndare i rätt viktklass visar landslaget upp en helt annan sida. Plötsligt ser Garcia Ambrosiani och Berthagen ut som ett komplett mittbackspar. På mittfältet vinner Robin Tranberg boll och Måns Söderqvist startar anfall efter anfall. På högerkanten utför Tobias Lewicki överstegsfinter i Robinho-hastighet och på andra kanten gör Simon Hedlund som han brukar: springer igenom och fixar en straff.

Lucas Ohlander slår in den vid stolpen, hur säkert som helst – det är det första målet P17-landslaget gör på 380 minuters spel. Efter det lossnar det ännu mer. Sverige hotar från alla håll och har en handfull möjligheter att göra mål efter snabba omställningar, men den gropiga planen, i kombination med oskicklighet, gör att bollen inte går i mål förrän Måns Söderqvist knorrar in den direkt på hörna.

När matchen är slut springer de svenska spelarna av planen för att krama sina mammor, pappor och syskon på läktaren. Scouter och agenter springer ner till sidlinjen med pocketkameror i högsta hugg för att zooma in Tobias Lewickis ansikte och därmed ha med sig något hem till sina uppdragsgivare.

– Du fattar inte hur skönt det var att sätta den, vi har missat så många straffar de sista matcherna, skrattar Lucas Ohlander, som på kuppen vunnit överledaren Jeanette Mellqvists virkade toppluva i en vadslagning.

– Visst är den snygg? Den ska jag ha i skolan nästa vecka!

– Simon fixar ju straff nästan varje match, men vi får ju nästan aldrig in dem. Vi har bränt sjukt mycket, säger Anton Sandberg Magnusson.

– Förresten var det inte straff, han lade sig bara, jag stod alldeles intill. Simon har missat så många chanser att han inte vågar avsluta längre, garvar Ohlander.

Nu spelar tidigare missar inte någon roll. Ohlander och Söderqvist småbråkar om 2-0-målet. Gick den verkligen rakt i mål eller var Ohlander på den?

– Jag nuddade den, det gjorde jag, men det är ju ingen som tror mig! säger han.

För förbundskapten Turesson är segern en lika stor lättnad. Han har själv bara kontrakt året ut och vill förstås fortsätta med »det roligaste jobb han någonsin haft«.

– Det enda jag önskar mig nu är ett spelmål. Vi har ju så många lägen. Det är ju fan att man aldrig får vara riktigt nöjd.

Scenförändringen jämfört med Englandsmatchen noteras också på läktaren. En av dem som sett matchen är gamle landslagsspelaren, numera agenten, Stefan Pettersson.

– I matchen mot England var de inte noggranna i sina beslut och hjälpte inte varandra. Och engelsmännen var tekniskt mycket, mycket bättre. Då undrade man vad de har sysslat med i svensk ungdomsfotboll de senaste 15 åren. Det är populärt i dag att prata om funktionell teknik, men det var just vad engelsmännen visade upp. I dag såg Sverige bättre ut. De hjälpte varandra och motståndet var mer jämbördigt.

 

I epilogen mot Malta får Tomas Turesson äntligen sina spelmål. Trots det svaga motståndet ser han 5-0-segern som turneringens bästa match. Dessutom ger han speltid åt dem som inte fått spela så mycket i de första matcherna. Jonathan Azulay gör första målet, Gefles Erik Törnros och Anton Sandberg Magnusson blir båda tvåmålsskyttar. Kevin Angleborn står i mål och håller nollan.

När Turesson ska summera turneringen säger han:

– Totalt sett tycker jag att vi gör det bra. Vi tar sex poäng i Elite Round och det kommer att ge viktiga rankingpoäng till våra yngre landslag. Vi är inte riktigt lika långt framme som England och det stör mig fortfarande. Vi hade kunnat packa ihop och spela försvar, men över 80 minuter tror jag inte att vi hade rett ut det ändå. Man tror att man ska vara närmare, man tror att man har en idé om att man ska kunna hota dem. När det då blir fyra mål i baken får man sig en liten törn som spelare och ledare. Men vi kan inte lägga oss ner och gråta. Vi ligger lite efter, men vi kommer i kapp. Det kanske tar tio år till, men vi kommer i kapp.

»Vi såg ett lag som fått ett slag i ansiktet resa sig upp och göra en bra insats. Det ger hopp för framtiden. Vilket spelsystem vi använder är egentligen ointressant.«

När han kommer hem blir hans nästa uppgift att ta ut en trupp på hela 68 spelare födda 1993 till ett försommarläger. 18 av dem ska få spela en fyrnationsturnering i Halland i juli. 18 andra ska få spela dubbellandskamp mot Slovakien i september. Det betyder att drygt hälften av de 68 lägerdeltagarna kommer att få landslagserfarenhet. Tillvägagångssättet är typiskt för Sverige – att hela tiden leta brett istället för att fokusera på en liten elit, som man gör i de större fotbollsnationerna.

Turesson konstaterar att hans uppgift nu är att ta med sig kunskapen om att Sverige fortfarande ligger efter tekniskt och försöka få ut den till klubbtränarna i landet – det är ändå där spelarna tillbringar sin mesta tid.

– Våra killar kan göra det mesta med bollen på träning numera men om de inte kan omsätta det till matchsituationer, då måste vi börja träna annorlunda. Vi har blivit bättre, men det har ju våra motståndare också.

Frågan är då vad som ska göras annorlunda i den svenska träningen. Uppenbarligen är ju förutsättningarna bättre i de internationella elitklubbarna, åtminstone om man frågar dem som varit där. Såväl Carlos Garcia Ambrosianis berättelser från Juventus som Anton Sandberg Magnussons erfarenheter från Fulham tyder på det. Oscar Lewicki – äldre bror till Tobias och ungdomsproffs i Bayern München – säger samma sak när han i Aftonbladets webb-TV-program Laul Calling tillfrågas om skillnaden i upplägg: »Hemma i Sverige sade man ›i dag gjorde vi en dålig match‹, men de talade inte om vad man gjorde dåligt. I Bayern går man igenom och analyserar allt och får reda på vad man ska göra bättre.« Med sådana citat ringande i huvudet skulle man vilja skicka ut så många ungdomar man bara orkar – om de vill, vågar och törs – och säga »sug i er allt ni kan, och kom sedan hem igen!«

På Svenska fotbollförbundet är man överens om att utbildningen måste bli bättre. Men det kommer inte att ske på något revolutionerande sätt.

– Vi ska inte ta efter någon modell från England eller Tyskland, säger Claes Eriksson. Vi ska fortsätta enligt vår svenska modell och göra den ännu bättre. Vi har en lite speciell organisation i och med att vi hela tiden letar så brett efter nya talanger, men det ska vi fortsätta med. Utvecklingen kan gå så snabbt åt båda hållen när killarna är i den här åldern.

Claes Eriksson säger att svensk ungdomsfotbolls problem är detsamma som svensk seniorfotbolls: klimatet och planerna. Svenska ungdomar måste utöva mer fotboll och få en längre säsong. I Holland spelar ungarna fotboll i över åtta månader – från september till maj. I Sverige spelar de från april till oktober.

– Och de som spelar i juniorallsvenskan i dag får möta väldigt skiftande motstånd, säger Eriksson. Många matcher är väldigt ojämna och det är inte bra vare sig för dom som vinner eller dom som förlorar. Du kan inte träna upp ett snabbt passningstempo om du vinner med 7-0. Jag tror att vi måste organisera om vår fotboll så att de bästa får möta de bästa. Samtidigt ska man inte säga att vår modell inte fungerar. När vi kommer upp till U21-nivå och A-landslagsnivå är vi ikapp. England har fortfarande inte vunnit mot Sverige sedan 1968, så något måste vi ju göra rätt. Något händer under de sista åren, och även om vi gärna vill vara närmare även i den här åldern kan vi ju leva med att England är bättre än våra 17-åringar.

Jag frågar om han innerst inne tror på en ljusare framtid för svensk fotboll där såväl ungdomar som seniorer blir konkurrenskraftigare än vad de är i dag?

– Attitydfrågan är jätteviktig, säger han. Matchen mot Slovakien är ett uttryck för bra attityd. Vi såg ett lag som fått ett slag i ansiktet resa sig upp och göra en bra insats. Det ger hopp för framtiden. Vilket spelsystem vi använder är egentligen ointressant. Om vi lyckas få fram tio spelare med Tobias Lewickis teknik i varje kull kommer det att påverka fotbollen som spelas.

Eriksson ler och säger:

– Förbundskaptenen för A-landslaget kommer att vara väldigt nöjd.