Kopieringsmaskinen

Åska och dunder. Tokyos Olympiastadion ligger nedsläckt i den frostbitna vinterkvällen. Så bryts mörkret av blixtrande stroboskoplampor och flygstrålkastare som sveper över himlen. Arenans gigantiska plasmaskärm vaknar till liv med ett dån.

På skärmen klättrar en riddare i glänsande rustning med tunga steg uppför en pyramidliknande stentrappa. De krispiga ljudeffekterna skär i publikens trumhinnor. Krigaren når toppen, sätter beslutsamt ner sitt svärd i stenen framför fötterna och säger med mörk, amerikansk filmtrailerröst: »I… am… the KING!«

Mer dån, fler blixtar: ytterligare en riddare stiger upp på platån. »NO!« dundrar han. »I am the king!«

Då uppenbarar sig en till, sedan ännu en, och så ytterligare en, tills sex kungar står hotfullt uppställda på toppen. »Who is the king of kings?« mullrar basrösten, innan bildskärmen övergår till att visa matchklipp ackompanjerade av hetsiga discobeats.

– The king of Asia, Al Ittihad! vrålar arenans kvinnliga speaker, samtidigt som skärmen visar en kavalkad över saudiarabiska Al Ittihads mål från Asiens motsvarighet till Champions League.

På planen utför en livs levande riddare en spastisk svärdsdans bredvid det asiatiska fotbollsförbundets fana. Så far det afrikanska fotbollsförbundets fana i vädret, en andra dansare bestiger ett litet podium och egyptiska Al Ahlys mål flimrar över skärmen. Snart har segrarlagen från världens samtliga sex kontinentala klubblagsturneringar presenterats. Flankerad av kronprinsessan Masako och det japanska fotbollsförbundets ordförande Saburo Kawabuchi stegar fotbollsvärldens mäktigaste man ut på planen.

För Fifaordföranden Sepp Blatter är detta andra försöket.

År 2000 hölls världens första VM för klubblag i Brasilien, med ett Manchester United som då var planetens mest glamorösa och framgångsrika lag som självskriven huvudattraktion. Geistlösa Unitedspelare förlorade sina matcher, publiken var minst lika ointresserad och det hela hade gått omvärlden helt förbi, om inte Manchester Uniteds ordförande Martin Edwards avslöjats med byxorna nere hos en prostituerad.

I sitt öppningsanförande intygar nu Blatter hur glad han är att få inviga denna nya version av hans favoritprojekt just i Japan, som med sin »professionella organisation gjorde VM 2002 så framgångsrikt«. Han slår fast att kvällens ceremoni är inledningen på en »ny era för världsfotbollen«. Fans, domare, klubbrepresentanter, media och spelare – i all hast och i den ordningen – hälsas välkomna innan Blatter tackar turneringens exekutiva producent Dentsu samt dess huvudsponsor Toyota.

Dentsu – Japans största reklambyrå, vars vinst efter skatt uppgick till över tre miljarder kronor 2005.

Toyota – världens största biltillverkare, vars omsättning är 1 252 miljarder kronor – ungefär halva Sveriges BNP – och vars vinst efter skatt blev 79 miljarder.

Sepp Blatters tal understryker vad den tekniskt avancerade öppningsceremonin redan demonstrerat: när det gäller organisationsförmåga och ekonomisk råstyrka kan ingen tävla med Japan. Det är därför världsledande klubbar som Real Madrid, Chelsea och Manchester United ersatt viktig sommarträning med asiatiska marknadsföringsturnéer. Det är därför matcher spelas vid lunchtid i allt fler av Europas största ligor; usel tajming här men bästa sändningstid i Japan, som betalar furstligt för TV-rättigheterna och har högsta prioritet hos reklamköpare som Adidas och Nike.

För fotbollsvärlden är Japan en passiv kassako som väntar på att mjölkas.

Mannen som ler bredvid Sepp Blatter under invigningen av Fifa Club World Championship Toyota Cup nöjer sig dock inte med det. Precis där han står nu, på innerplanen av Olympiastadion, gick Saburo Kawabuchi ner på knä den 1 januari 2005.

Inför drygt 50 000 förstummade åskådare som inväntade avsparken i finalen av Kejsarens cup bredde han ut ett tygstycke i gräset. Med pensel kalligraferade han några hastiga streck, sedan reste han sig upp och höll upp banderollen. Det japanska fotbollsförbundets ordförande hade ritat tecknet för ordet »dröm«.

Saburo Kawabuchi levererade sitt löfte:

Senast år 2050 ska tio miljoner japaner vara djupt involverade i fotbollen.

Senast år 2050 ska landet arrangera fotbolls-VM igen. Och den här gången ska Japan vinna.

 

Japanernas svar på jantelagen är koncentrerat och brutalt: »Spiken som står upp, slår man ner.«

Ordspråket är resultatet av generationers erfarenhet av att leva många på liten yta. 120 miljoner japaner har tre stora och tusentals små öar att bre ut sig på, men öarna är branta och vulkaniska och framför allt beboeliga vid kusten.

Tokyo; 32 miljoner människor i samma lokaltrafikzon. Pendeltåg- och tunnelbanevagnarna stannar alltid med dörrarna vid exakt samma perrongläge. De påstigande radar upp sig på två parallella led, tåget bromsar in, skjutdörrarna öppnas, de avstigande lämnar tåget via det perfekt anpassade utrymmet mellan leden. Så snart den siste gått av marscherar de påstigande in i ett jämnt flöde. Dörrarna åker igen. Fjorton sekunder.

Rutiner. System. Effektivitet.

»Skaka hand, skriva autograf, ta kort tillsammans. Skaka hand, skriva autograf, ta kort tillsammans. Första året stod det en lång kö och väntade efter träningen…«

På de supersnabba shinkansen-tågen – 270 kilometer i timmen – bugar konduktörerna och serveringspersonalen när de stiger in i en vagn, när de är klara vänder de sig om för att buga farväl innan de stiger in i nästa. Tar du på dig en kimono eller badrock bör du ha vänster tygflik över den högra, annars imiterar du en liksvepning.

Den svenska fotbollsbohemen Stellan Danielson bodde hemma hos en japansk journalist under VM 2002. En kväll i början av turneringen kom han inte hem förrän efter midnatt, och upptäckte att hela värdfamiljen – inklusive barn och farföräldrar – väntade till bords. Att äta utan gästen lät sig inte göras. Några dagar senare insåg Stellan att han skulle bli sen igen, och förklarade att de absolut inte fick sitta uppe för hans skull. Värden nickade förstående. När Stellan kom hem den natten satt hela familjen uppe igen. Stellan fick sluta återvända till Tokyo de dagar avståndet gjorde att han blev sen. Han tog in på hotell istället.

 

Japan var länge ett av världens mest isolerade länder. Medeltiden var en orgie av inbördeskrig och klanstrider, tills krigsherren Hideyoshi Toyotomi enade landet 1590. Utrustad med en enorm, stridshärdad armé sökte han snart efter fler spikar att hamra ner och skickade 160 000 man att kuva Korea. Kriget varade i ett år innan koreanerna besegrade japanerna, som flydde med 100 000 infångade experter som skulle lära japanerna sådant de själva inte var bra på, samt uppemot 200 000 näsor, saltade och inlagda i träfat. De visades upp för Toyotomi som bevis på hur många man dödat.

Därefter följde 250 år av ensamhet.

Japan utvecklade ett strikt kastsystem där alla löd under bestämda regler, och kontakt med omvärlden var belagd med dödsstraff. Medan resten av planeten skakades av revolutioner, upplysningen, kolonialism och industrialism, renodlade japanerna haikudiktning, dockteater och svärdskonst.

1853 tvingade en amerikansk flotta av ångdrivna stridsfartyg fram en öppning av den japanska marknaden. Chocken över att landet inte var världsbäst inledde en hysterisk motreaktion. Japan skickade sina skarpaste hjärnor till universitet över hela jorden, och importerade utländska läromästare, sensei, som kunde lära ut allt det man missat genom århundradena.

Landet industrialiserades på nolltid. Krigsmakten upprustades. Idémässigt kopierades kolonialismens idé att starka stater kunde roffa åt sig från de svagare.

Kina och Ryssland besegrades i krig. Den ambitiösa japanska militärledningen döpte om hela regionen till »Den stora Östasiatiska Gemensamma Välståndssfären«, förslagsvis styrd från Tokyo. USA höll inte med. I augusti 1945 konstaterade kejsar Hirohito i ett radiotal till folket: »Krigssituationen har utvecklats i en riktning som inte nödvändigtvis är till Japans fördel.«

Andra världskriget var över. Landet låg i ruiner.

Amerikanerna påtvingade landet demokrati och monterade ner den japanska stridsmakten. Auktoritetstron och den militäriska ordningen överlevde ändå – framför allt på företagen.

Med evighetslånga arbetsdagar och stenhård disciplin stångade sig den japanska nationen tillbaka. Enorma zaibatsus som Yamaha och Hitachi spred allt från elorglar till tunga kranlastare över världen. De bästa idéerna utifrån importerades, förädlades, förbättrades och exporterades i versioner som konkurrerade ut originalen.

Snart fick världen resa till Japan för att lära.

1989 var Japan världens rikaste, tekniskt mest avancerade och framgångsrika nation.

Landet hade också världens lägsta födelsetal och världens högsta självmordsfrekvens.

Den befolkning som efter andra världskriget offrat allt för den oklara framtid då allt skulle bli bättre, var uppenbarligen i behov av något mer.

Saburo Kawabuchi satt inne med svaret: fotboll.

 

Pierre Littbarski har ett mjukt handslag och snälla bruna ögon. Håret har grånat på mannen som var först i världen om att spela tre VM-finaler, även om den australiensiska solen – eller någon av Sydneys skönhetssalonger – har gett det några ungdomligt blonda toppar.

I Toyota Cup-matchen mot Concacaf-mästarna Saprissa, på Toyota Stadium i Toyota City, har hans FC Sydney inkasserat en förlust i sin första internationella match någonsin. Littbarski deppar inte för det: man kan trots allt inte förvänta sig storverk av ett lag från en liga som funnits i mindre än ett år.

»Japanerna saknade helt förmågan att växla tempo för att hushålla på krafterna eller bevaka en ledning. Man anföll hejdlöst tills orken tog slut.«

När den australiska fotbollen organiserades om efter japansk förebild var Pierre Littbarski det självskrivna förstavalet. Han visste inte bara hur det gick till i den riktigt stora fotbollsvärlden, han hade dessutom både erfarenhet av att komma till en helt ny proffsliga, och av att bygga upp en klubb från grunden.

Pierre Littbarski hade spelat för FC Köln i fjorton år när han sommaren 1993 satte sig på ett plan till Japan.

– Jag hade aldrig varit i Asien. Samtidigt som jag var nyfiken var jag riktigt nervös.  Eftersom jag inte hade en aning om vad som väntade mig packade jag två väskor – en med kläder, och en med mat, säger tysken.

Littbarski försöker hålla tillbaka ett litet självironiskt leende.

– Första månaderna uppfattade jag inte någonting av omvärlden. Jag bara spelade, åt och sov. Det var som ett VM.

Pierre Littbarski, som hade vant sig vid tanken på att spelarkarriären var på väg sitt slut, blev plötsligt stjärna igen. Han spelade inför fullsatta läktare med samtrimmade fans som sjöng hela matcherna. Han förärades en tecknad serie, den lustiga mangafiguren »Litti« som hade avlångt ansikte och ännu längre näsa. Han vande sig snabbt vid det Gary Lineker, Zico och de andra utländska stjärnorna sinsemellan kallade för en »japansk triathlon«.

Pierre Littbarski spelar upp en liten charad där han sitter i en storblommig fåtölj på FC Sydneys lyxhotell i Tokyo; han skakar hand i luften, skriver låtsasautograf, fäller ut armen åt sidan och avfyrar ett maskinmässigt flin.

– Skaka hand, skriva autograf, ta kort tillsammans. Skaka hand, skriva autograf, ta kort tillsammans. Första året stod det en lång kö och väntade efter träningen, vissa dagar uppemot 1 500 personer. Jag var tvungen att ge alla vad de ville ha. Det tog timmar. Och jag gjorde reklam. För mjölkchokladdrycken Milo, för korv… ja, jag är ju tysk.

Han ler ännu ett inåtvänt leende.

– Och jag gillade att åka tåg, så jag gjorde reklam för Japan Rail. Det blev riktigt pinsamt. JR gjorde pappfigurer av mig i naturlig storlek som ställdes ut på alla stationer, och på alla vagnar satt reklamskyltar med en bild av mig. Jag minns hur jag satt under en av de där skyltarna första kampanjdagen och hur kvinnan som satt mittemot först stirrade på mig, sedan på skylten, sedan på mig igen. På ett sätt var det roligt. På ett sätt var det skrämmande. Alla stirrade på mig på stationerna, alla ville ta kort på mig och ha min autograf. Till slut var jag tvungen att bara rusa rakt ut.

Pierre Littbarski befann sig mitt i ett av de mest oväntade och hysteriska händelseförloppen i världsfotbollens historia.

Lanseringen av J-League var orkestrerad av Japans näst största reklambyrå Hakuhodo och genomtänkt in i minsta detalj. Produkträttigheterna ägdes av Sony Creative, som i sin tur skapade unika maskotar och logotyper för varje lag. Utöver lagens alla produkter hade ligan ett separat sortiment: ett eget chipsmärke, en tioväxlad cykel, ett kryddsortiment, tandborstar, kepsar, tuggummi, choklad, cornflakes, klockor, till och med en nattklubb med namnet J-League i Tokyos Shibuya-distrikt. 1993 utsågs J-League till »Årets ord«.

– Jag ansträngde mig nog tio procent mer än vad jag gjorde de sista åren i Tyskland, säger Littbarski. För att det var kul. För att det var så annorlunda.

 

Som till så många andra länder kom fotbollen till Japan med den brittiska flottan. Inbjudna till Tokyo 1873 för att lära ut sjöstridskonst, ägnade löjtnant Archibald Douglas och hans 33 mannar fritiden åt att sparka boll. Nyfikna japanska kadetter kopierade spelet, och bollen var satt i rullning.

Fotboll blev en udda sport som spelades främst på privatskolor och universitet. När resultaten från tre olika skolturneringar 1919 råkade rapporteras i samma tidning, misstog den brittiske ambassadören det hela för en nationell cup. Han skickade ett upphetsat telegram till England, varpå det brittiska fotbollsförbundet skickade en stor silverbuckla för att signalera vänskap mellan nationerna. Ställda inför denna pinsamma situation grundade japanerna ett fotbollsförbund och startade en nationell tävling, Kejsarens cup, som gick av stapeln första gången 1921.

Sporten förblev en dvärg bakom de inhemska kampsporterna och baseball, en sport som passade japanerna ovanligt bra då själva slagrörelsen påminde om svärdskonst. Fotbollslandslagets enda framgång, en seger med 3-2 mot Sverige vid OS i Berlin, ansågs så oförklarlig att den tillskrevs högre makter och än i dag går under benämningen »Miraklet i Berlin«.

Vändpunkten kom när Tokyo tilldelades de olympiska spelen 1964. OS sågs som Japans återinträde i världsgemenskapen och det gällde att inte göra bort sig. Eftersom fotboll tillhörde de sporter där Japan som värdnation förväntades delta, hyrdes tysken Dettmar Cramer, som varit med om att lyfta landslaget i ett annat sönderbombat land till VM-guld, in som förbundskapten. Fyra år före OS valde han ut de mest talangfulla japanska spelarna, som han tog med sig till hemstaden Duisburg för drillning på en av stadens sportskolor.

Upplevelsen satte oförglömliga spår hos den 24-årige spelaren Saburo Kawabuchi. Han gillade att anläggningen ägdes av kommunen och var öppen för alla. Han fascinerades av hur fotbollen skapade samhörighet mellan människorna i en stad eller en region. Det var inte som i Japan, där gemenskap främst fanns inom företagen och i familjen.

Cramers pojkar nådde kvartsfinalen i Tokyo-OS 1964, en otippad framgång som ledde till skapandet av den första nationella ligan året därpå. JSL, Japan Soccer League, kallades för Industriligan, eftersom alla lag tillhörde företag som Nissan, Toyota eller ANA. Spelarna var vanliga anställda och skötte andra arbetsuppgifter på dagarna.

I Mexiko 1968 besegrade Japan Nigeria, Frankrike och värdnationen och vann ett OS-brons som väckte häpnad på hemmaplan. Omvärlden fascinerades mer av att japanerna genomförde hela OS utan att yppa ett ljud till domare eller linjemän, oavsett domslut. Det inbringade landslagets första titel: turneringens Fair Play-pris.

Men steget till den stora fotbollsvärlden var fortfarande stort. Laget lyckades inte kvalificera sig till VM, och det dröjde till 1977 innan den första japanen blev proffs. Vänsteryttern Yasuhiko Okudera flög till Tyskland med landslaget och upptäcktes under en träningsmatch av FC Kölns tränare Hennes Weismüller.

– Han ringde mig tre dagar efter att jag kommit tillbaka till Japan, berättar Okudera. Han undrade om jag ville bli proffs i Köln. Det var ett av världens bästa lag på den tiden. Jag trodde förstås inte att det var sant.

Okudera var inte ensam om sin skepsis. Han var Bundesligas första Asienproffs och den första tiden i Köln var svår.

– De första fem matcherna fick jag inga passningar av mina lagkamrater. Jag var väldigt snabb och extremt vänsterfotad, så Weismüller tänkte att det skulle lossna och lät mig spela på.

Chansningen gick hem. Spelaren som lite föraktfullt döpts till »Miniräknaren« fick smeknamnet »Gula Blixten« och tillhörde stöttepelarna en säsong då Köln vann både ligan och cupen. Okudera behöll sin plats i laget och gjorde året därpå en spektakulär språngnick som utsågs till Årets mål i Bundesliga.

 

Hösten 1978 debuterade en ung berlinare till höger på samma mittfält.

– Jag var ung och på väg in i laget, säger Pierre Littbarski. Okudera var utlänning och förstod inte Tyskland. Jag hjälpte honom och han hjälpte mig. Vi fick kontakt. En dag tog Okudera med hela laget till en japansk restaurang i Köln, och vi åt teppanyaki. Det var min första erfarenhet av japansk kultur.

I Japan gav Yasuhiko Okuderas framgångar litet utslag på medieradarn. Han fick inga efterföljare i proffslivet, landslaget förblev uselt och publiksnittet i JSL uppgick till något tusental tappra själar.

Efter nio år i FC Köln och Werder Bremen nådde Yasuhiko Okuderas äldsta barn skolåldern, och familjen flyttade hem till Chiba. Furukawa Electric ville ha honom i sitt lag, men Okudera var inte intresserad av att spela enligt ligans semiprofessionella amatörregler. Fotbollsförbundet såg ingen annan lösning än att ändra på reglerna. Japans första utlandsproffs blev också dess första inhemska.

– Problemet var att alla andra i laget var amatörer, säger Okudera. Varje gång jag försökte ändra på någonting, varje gång jag sade »gör inte så, gör så här istället« fick jag bara svaret »nej, jag är amatör«. Det var väldigt frustrerande.

På förbundet satt nu några av de män som spelade i OS-laget 1968. De var minst lika deprimerade över fotbollens tillstånd. 1988 utsågs Saburo Kawabuchi till generalsekreterare för JFA. Ett år senare lanserade han en ambitiös plan för fotbollens framtid.

Japan skulle starta en proffsliga. Tack vare den skulle landslaget höja sig och kvalificera sig regelbundet till VM. Med proffsligan och ett skickligare landslag på plats skulle landet ha goda förutsättningar att uppnå mål tre: att få arrangera världens första VM-slutspel utanför Amerika och Europa.

Kawabuchi nöjde sig inte med det; han hade vårdat minnet av Duisburg. Den nya proffsligan skulle byggas upp av nya klubbar som bar namn efter orterna de låg i, och de skulle stöttas och ägas av så många intressenter som möjligt. Klubbarna var dessutom tvungna att satsa på barn- och ungdomsverksamhet för att få spela i ligan. Hans ideal var Europas stora medlemsföreningar, som FC Barcelona och Bayern München. Målet var inget mindre än »social revolution«.

Tidpunkten kunde inte varit bättre vald; efter att ha erövrat världen ekonomiskt letade japanerna efter andra sätt att hävda sig på. Där passade fotbollen bättre in än baseball och sumobrottning. Sumitomo Metals blev Kashima Antlers, Toyota blev Nagoya Grampus Eight, Mitsubishi blev Urawa Red Diamonds.

Den nya ligans ledning reste till Bayer Leverkusen för att studera lönesystem, scouting och kontraktsskrivning. Av NFL plagierade man strategier för att dra in pengar på produktförsäljning och licensiering av varumärken, något Europa bara börjat nosa på då.

För att ytterligare snabba på processen tilldelades varje lag en förebild i något annat land. Yokohama Marinos tittade på Argentina, Kashima på Brasilien och Urawa på Tyskland. Yasuhiko Okudera utsågs till manager i JEF United och bokade snabbt en flygbiljett till Köln. Han bokade bord på samma restaurang där han bjudit Pierre Littbarski på japansk mat 15 år tidigare, och övertalade sin gamle vän att förlänga sin karriär med några år.

– Hela ligalanseringen var mycket smart, mycket genomtänkt, säger Pierre Littbarski. Det japanska fotbollsförbundet kontrollerade allting. En man från klubben kom hem till mig för att berätta för mig hur jag var tvungen att uppträda, det var också reglerat av JFA. Jag måste respektera fansen, jag fick inte uttala mig negativt om tränaren eller laget, jag fick inte spela bort pengar, inte gå på krogen… inte så att det syntes, i alla fall. I Japan är allt tillåtet, bara ingen ser det.

– Kontraktet krävde också att jag hjälpte till i klubbens ungdomsverksamhet. Och jag skulle hålla föredrag för de japanska tränarna, »The Power of Germany«. De ville veta varför Tyskland var så framgångsrikt. De var nyfikna på filosofin, på hur man gick från att höja sig då och då till att vara bra hela tiden.

Annat var mindre välorganiserat. JEF Uniteds hemmaarena låg i Tokyoförstaden Chiba. Där lyckades klubben inte hitta ledig mark för sin träningsanläggning, som istället placerades på en konstgjord ö som byggts för Disneyland ute i Tokyobukten. Spelarna hade 1,5 timmes resväg till träningen – när Disneyland hade högsäsong hände det att de överhuvudtaget inte kom fram.

I Shimizu upptäckte chockade brasilianare att gräset var knähögt när de kom till första träningen. I Kashima bytte den för dyra pengar ihopvärvade proffstruppen fortfarande om i Sumimoto Metals fabrik, tills Zico skissade upp en ny träningsanläggning och övertalade Antlers att det var en vettig investering.

 

Spelet på planen motsvarade inte heller de höga publiksiffrorna.

– Spelarnas teknik var bra redan då. Taktiken var värdelös. Japanerna saknade förmågan att växla tempo för att hushålla med krafterna eller bevaka en ledning. Man anföll hejdlöst tills orken tog slut. Det var frustrerande, säger Littbarski.

I Köln och landslaget var Pierre Littbarski alltid en spelare som hjälpte laget. Det störde honom att han hade så svårt att hjälpa till i Japan.

– Språkbarriären var enorm. Jag hade en lapp med tre spalter. I den första stod de vanligaste fotbollstermerna på japanska, i den andra allt om kroppen och i den tredje orden för rörelse. Den var mitt sätt att kommunicera med medspelarna. Jag sade orden, de lyssnade, när jag var klar log de och sade »goodu«. Det var omöjligt att veta om de förstod mig.

Alla utländska stjärnor led av liknande problem. Zico, värvad som spelare men snart både spelande tränare och manager för Kashima, hade egen tolk men upptäckte att denne friserade hans kritik mot spelarna och lindade in allt han sade i artigheter. Som straff tvingade han inte bara tolken att översätta exakt, utan också att skrika med samma tonfall som han själv.

Spelare som Dragan Stojkovic och Dunga lyckades bryta igenom utan tolk.

– Jag minns när en spelare i Jubilo Iwata passade fel, och hur Dunga läxade upp honom under pågående match, säger Littbarski. Dunga sprang fram till medspelaren och ledde honom som ett barn på planen, samtidigt som han skrek till honom på brasilianska. Genom att peka och gestikulera visade han rent handgripligt hur spelaren skulle ha gjort istället.

 

Dunga, som drog medspelarna i håret, som skrek så att halspulsådern såg ut att explodera på planen, gick under det kärleksfulla smeknamnet Kaminari Oyaji, »Åskpappa«. I japansk TV visades kavalkader med hans värsta utskällningar, tonsatta med sliskig musik.

Dunga gjorde något som de flesta japaner kunde känna igen.

Spiken som står upp, slår man ner.

Takashi Matsuba, som har en firma som tillverkar supporterprodukter åt tjugo av Japans topplag, berättar hur träningen i hans skollag en dag slutade med att hela laget sprang ett varv runt skolan. På ett ställe vid planen kunde man se spelarnas ben från insidan, medan deras överkroppar var skymda av skyltar. Matsubas tränare såg hur ett par fötter saktade ner för att gå en liten bit, innan hela laget dök upp runt hörnet springande.

Vansinnig ställde han upp dem på ett led och krävde att få veta vem av dem som slutat springa. Matsuba var lagkapten och förväntades ta på sig skulden. »Det var jag«, sade han. »Det var modigt av dig«, sade tränaren, gick fram till honom och slog honom rakt i ansiktet, tio gånger. Sedan gick han utmed ledet och gav de andra spelarna en stenhård örfil var.

Tränaren stegade fram till Matsuba på nytt. Och slog honom tio gånger till, innan han upprepade proceduren med resten av laget igen.

– Han höll på i fem minuter, säger Matsuba. Det förändrade mitt ansikte.

Det är oklart om han menar för tillfället eller för alltid. Jag frågar Matsuba om han ens visste vem det var som gick.

– Åh, säger han. Det var jag.

 

Kvinnan som lotsar mig från hissen till mötesrummet i JFA:s tiovåningsskrapa i centrala Tokyo bär munskydd. Man kan köpa dem lite överallt i Japan, i de över 50 000 dygnetruntbutikerna, i kioskerna vid pendeltågsspåren. De enklaste modellerna kostar bara några kronor.

Folk som bara upplevt Japan via media tror ofta att japanerna bär munskydd för att skydda sig mot luftföroreningar. Det stämmer, men maskbärarna skyddar sig främst mot föroreningar från andra människor. Framför allt på tunnelbanan och i pendeltågen, men också i den hektiska trängseln på stationerna och i shoppingstadsdelar som Shinjuku, Shibuya och Ginza, är sannolikheten stor att man hamnar i närkontakt med personer som bär på virus eller infektioner. Och ingen vill missa arbetsdagar.

Leslie Mottram slår sig ner i det kliniskt avskalade konferensrummet. Efter nästan tio år i Japan har han fullgjort sitt uppdrag som sensei och är på väg hem till Skottland igen.

Under J-Leagues första år upptäckte JFA snart att de japanska domarna höll ojämn kvalitet och startade ett program för att få Fifadomare till ligan. Leslie Mottram dömde i skotska ligan och hade tjänstgjort vid ett antal matcher i VM 1994 och EM 1996. Efter EM var han 45 och slut som Fifadomare. Eftersom stormatcherna var kryddan i domarlivet funderade han på att lägga av för att istället ägna sig helt åt jobbet som lärare strax utanför Edinburgh.

– Så ringde de från Japan. Jag såg det som min sista chans till ett litet äventyr, säger Mottram.

Han kom till J-League när den inledande hysterin lagt sig och publiksiffrorna börjat falla. Som utländsk domare tilldelades han rutinmässigt någon av omgångens svåraste matcher, det vill säga derbyn eller matcher där Stojkovic eller Dunga fanns på planen.

»Domarna befann sig i underläge redan när de gick in på planen. Vid ett tillfälle såg jag Dunga gå fram till publiken och hetsa den att bua ut domaren…«

Ett av ligans problem var nämligen att även domslut under en och samma match följde olika standard.

– När jag kom såg jag hur Dunga och Stojkovic kontrollerade matchen. De var sedda som sensei även av domarna. De tilläts sätta tryck på domarna, och deras lag tjänade på det.

Första gången Leslie Mottram dömde Jubilo Iwata satte Dunga in en sen tackling och domaren drog upp det gula kortet direkt. Dunga sprang upprört fram till honom för att förklarar att det där minsann inte var någon varning i Japan. »Jag är från Skottland, och där är det en varning«, svarade Mottram.

Mottram förlängde sitt kontrakt tre gånger, innan JFA slutligen undrade om han inte ville ha jobbet som högste domarinstruktör.

– Jag hade varit i Japan i fem år, så jag kunde den japanska mentaliteten. Jag visste också hur jag tyckte att en domare skulle vara.

Han slår ut med händerna.

– Så jag tackade nej.

Problemet var att de japanska domarna undvek konfrontation och aldrig ställde sig ansikte-mot-ansikte med spelarna.

– En av domarinstruktionerna löd: »Om en spelare protesterar ljudligt mot ett domslut, ignorera honom.«

Mottram stönar.

– Problem försvinner inte om du ignorerar dem. De växer. Kan du inte kommunicera med spelarna under 90 minuter har du problem.

– Domarna befann sig i underläge redan när de gick in på planen. Vid ett tillfälle såg jag Dunga gå fram till publiken och hetsa den att bua ut domaren, utan att denne gjorde något. I Kashima, inför 20 000 åskådare, såg jag en brasiliansk coach springa ostraffad ut på gräset och jaga domaren i 50 meter. Spelarna och tränarna var smarta nog att inse att de utländska domarna var annorlunda. Det gjorde att det fanns två olika standarder för spelet – en när domaren var utländsk, en när domaren var japansk. Så får det inte vara. Fotboll ska vara lika över hela linjen.

Mottram säger att när han kom till Japan kunde det ena laget leda med 2-0 för att tappa till 2-3 på fem minuter, men att det snart blev allt ovanligare. Av någon anledning fungerade det att lära sig av utländska spelare och tränare, men inte av domare.

– Att vara domare handlar om personlighet, säger han. Om att vara stark. Och att ändra någons personlighet är något av det svåraste som finns. Men de sade att de ville ha mitt perspektiv, att de ville ändra mentaliteten och få domarna att bli starkare, så jag lät mig övertalas.

Leslie Mottram skrev på ett treårskontrakt. Han hade på känn att det inte skulle vara så länge.

Mottram ville ha färre domare, och han ville rensa ut de sämsta. Det gick tvärtemot det klassiska japanska synsättet att äldst går först och, om det handlar om domare, dömer de viktigaste matcherna. Han ville också stoppa systemet med utländska domare, för att få ett slut på den dubbla standarden och få de inhemska domarna att växa av erfarenheten. Han ville införa en panel som tog emot klagomål och levererade svar – en dubbelt revolutionerande idé.

Vad han än föreslog fick han samma svar: »It’s not The Japanese Way.« Efter ett halvår fick han nog. Han förklarade läget för Kawabuchi, som bad honom att åka på semester innan han gav upp.

– Jag och min fru var hemma i Skottland i tre veckor, säger Mottram. När jag kom tillbaka var alla mina ändringar genomförda.

Sedan dess har han sett alla matcher på video och i efterhand gått igenom dem med domaren som dömt.

– Varje möte måste jag vara stark, för att få dem att bli starka. Jag visar en DVD över situationer och spelare, och jag är väldigt passionerad. Jag visar en spelare som Okubo, en spelare med mycket dålig attityd som nu är proffs i Spanien, och jag säger: »Du är starkare än honom. Du är starkare än denne unge man. Om du inte skickar honom av planen när han beter sig så här nu, hur tror du då att han beter sig om fem år?«

– Saker och ting har utvecklats. Domarna har bättre mentalitet, rör sig bättre. Framför allt har yngre domare lättare för att uppträda med auktoritet. Men det underliggande problemet finns fortfarande kvar, att du inte kan forma en domares personlighet. Då får du nöja dig med att vissa domare gör allt enligt boken. Leda matchen kommer de aldrig att göra.

Nu är det hur som helst dags att lämna landet – hans mamma är gammal där hemma i Skottland, och barnbarnen säger »vad är det där för en gubbe« när han kommer och hälsar på.

Leslie Mottram säger att han kommer att sakna Japan.

»En halvkvävd svordom glider fram ur strupen på mannen som anklagas för att vara så fet att han måste vara gravid med fem barn.«

1998 visade han ut Urawa Reds mittfältsstjärna Zeljko Petrovic i bortamötet mot Sanfrecce Hiroshima. Urawa förlorade matchen, och Mottram var säker på att utvisningen var matchavgörande. Nästa morgon flög han hem tillsammans med sin fru. På väg mot bagagebandet för att hämta ut väskorna hamnade de på kollisionskurs med två supportrar iklädda Urawas färger från topp till tå.

Fru Mottram uppfattade läget, och gled automatiskt några meter åt sidan. Hon kände igen situationen alltför väl hemifrån Skottland, där hon och Leslie inte ens kunde gå på en julfest utan att någon attackerade honom för ett gammalt domslut. Dömde han Old Firm och Rangers förlorade, kunde inte hans mamma gå ut och handla på måndagen. »Okej«, tänkte Leslie Mottram. »Nu kommer det.«

– Så gick de här Urawasupportrarna fram till mig, och bugade. »Vi vill be om ursäkt. Vår spelare uppträdde illa.«

Mottram blåser ut luft mellan läpparna.

– För mig, som kommer från ett land där ingen gillar domare, att möta det där… det var fantastiskt. Att få vara proffs, leva ett bra liv och vara respekterad. Det har varit Utopia.

På en trottoar i Akihabara Electronic City hålls en skog av tysta mobiltelefonkameror upp mot en blåmålad turistbuss som går på tomgång vid vägkanten. Ett åttiotal små LCD-skärmar blinkar orytmiskt när deras ägare tar bild efter bild på världsberömda ansikten som skymtar bakom rutorna.

Ett plåtjalusi är nerdraget för entrén till Laox, en sju våningar hög elektronikbutik. Då och då drar en stabil bit i mörkblå täckoverall upp plåtförhänget en bit, och en Liverpoolspelare kommer framkrypande med en kasse fylld av det allra senaste i hemelektronikväg.

Liverpool autobesegrade costaricanska Saprissa med 3-0. Med två dagar kvar till finalen mot São Paolo, som stötte på hårdare motstånd i 3-2-segern mot saudiska Al Ittihad, kostar sig truppen på en liten shoppingutflykt.

Akihabara Electronic City är hysterisk även med Tokyomått: en stadsdel enbart fylld med butiker som säljer datorer, DVD-spelare, mobiltelefoner, MP3-spelare och videokameror. Bildskärmar i tiotusental, bländande neonljus, inkastare som vrålar ut sitt budskap i megafon, pumpande hifi-ljud, reklamfilmer och överallt en kompakt människomassa.

Det envisa fotograferandet gör att Liverpoolspelarna, som annars är vana vid att väcka hysteri närhelst de visar sig, har skapat något av en stillsam oas i Akihabaras vansinnesmyller.

Två meter Peter Crouch kravlar ut med två kassar under armarna och får ostörd jogga in i bussen. Mobilerna blinkar.

En storvuxen São Paolo-supporter vid bussens akterände är den ende som bryter lugnet. Han har lyckats fånga Jamie Carraghers uppmärksamhet och visar demonstrativt upp klubbmärket på sin klubbtröja, innan han ger Carragher två uppsträckta fingrar. Carragher svarar genom att peka på brassens mage, forma en rejäl kagge i luften framför sin egen mage, hålla upp fem fingrar och sedan peka på brassens mage igen.

En halvkvävd svordom glider fram ur strupen på mannen som anklagas för att vara så fet att han måste vara gravid med fem barn. Han går närmare bussen, kysser klubbmärket på sin egen tröja, pekar på Jamie Carraghers klubbmärke och tar sig i röven. Carragher garvar.

Senare samma kväll tränger sig en grupp berusade Liverpoolsupportrar in på fotbollspuben Footnik i centrala Tokyo, ledsagade av Liverpool Supporter’s Club Japans ordförande Keiko Hirano, en sval kvinna i en stramt skuren vit dress som till vardags jobbar som grafisk designer. Fanklubbens sekreterare Katsumi Kashamura, en liten blek man med för stora glasögon och hög svettblank panna, ler nervöst åt barens övriga gäster.

Vid det stora stambordet närmast storbildsskärmen följs matchen mellan Aston Villa och Manchester United av tio supportrar till FC Tokyo. Liverpoolfansen upptäcker att en av de japanska supportrarna har ett Chelseamärke på jackan. Genast omringas han av en hord buffliga engelsmän som drabbats av ett oemotståndligt behov att skråla »You’ll Never Walk Alone« för full hals.

En britt med rufsiga polisonger drar in Kashamura i sångcirkeln och supporterklubbens sekreterare vaggas viljelöst fram och tillbaka medan hans engelska meningsfränder vrålar hans landsman i örat. Keiko Hirano rör inte en min.

När ingen av FC Tokyo-supportrarna låter sig provoceras tröttnar Liverpoolsvansen snart på sitt skämt, och övergår till att istället skrika förolämpningar till Manchester United-spelarna på skärmen.

»Organisationen var nästan perfekt. Ekonomiskt gjorde vi en jättevinst. Landslaget avancerade från sin grupp och tillhörde de 16 bästa i världen.«

FC Tokyo-fansen kallar sig för No Surrender, har en arg bulldog som symbol och listar brittisk öl samt fish n’chips som favoritföda. Samtidigt kallar de sig för ultras och tävlar mot andra lags supportrar med Italieninspirerade läktartifon. Deras stamställe utöver Footnik heter La Bombonera, efter Boca Juniors hemmaarena i Buenos Aires.

Fördelen med att hålla på ett lag som saknar historia: man kan kopiera det bästa från världens alla supportrar och göra det till sitt.

När FC Tokyo 1998 föddes ur resterna av det gamla industrilaget Tokyo Gas blev de det första genuina huvudstadslaget. Andra lag från Stortokyo – som Urawa, Kawasaki och Omiya – tvingades av Kawabuchis plan för lokalförankring att döpa sig efter den trista förstad de ligger i.

Många av derbyna i Tokyoområdet drar över 50 000 åskådare. Och med FC Tokyo i J-League har det uppstått en laddad rivalitet mellan dem som håller på förortsstolta Urawa Reds, som har ett publiksnitt på över 40 000 på arenan där Sverige mötte England i VM, och dem som håller på kosmopolitiska FC Tokyo. Båda supportergrupperna gör anspråk på att vara mest genuina.

De som håller på Urawa för att de är många, trogna och för att de var först i den annars artiga ligan om att göra livet surt för motståndarlagen.

De som håller på FC Tokyo för att de inte är som de som håller på Urawa.

– Urawafansen följer sin supporterledare utan att improvisera, precis som andra japanska fans, säger Masahumi Mori. Det gör inte vi. Vi sjunger spontana ramsor, och kan besvara de andra fansen med motramsor.

– Tyvärr saknar Urawas fans humor, säger Keishi Miyamoto. Man kan inte skämta med dem.

Supportrarna berättar i kör om ett J-League-möte för fyra år sedan mellan FC Tokyo och Urawa Reds som höll på att urarta i kravaller. Efter att ha provocerats av FC Tokyo-publiken försökte Urawa-fans storma gästläktaren. Besökarna från huvudstaden fick vänta tills resten av arenan var tömd innan de släpptes ut.

Masahumi Mori redogör för förolämpningen som skakade det våldsbefriade Fotbollsjapan:

– Urawa-supportrarna hade en särskild hyllningssång som de alltid sjöng till sin lagkapten och store hjälte. Vi sjöng den precis när de tänkte börja.

– Så ni ändrade den till en nidvisa? undrar jag.

– Nej, säger Masahumi Mori. Vi sjöng den före dem.

– … Och varför blev de så arga?

– Förstår du inte? säger Mori. Vi sjöng deras hyllningssång före dem. De ville förstås sjunga först.

 

Titeln på Tokuaki Suzukis visitkort är General Manager of Development. Liksom alla andra visitkort på fotbollsförbundet har hans ordet »DREAM« skrivet i fet skrift, över sloganen »Courage To Achieve«.

Tokuaki Suzuki lägger fram The JFA Declaration, måldokumentet från den 1 januari 2005, på ett glasbord med förgyllda ben.

Han är lite stressad. Även om klubblags-VM uppfattas som en ickehändelse i Europa, är det en officiell Fifaturnering med allt vad det innebär av studiegrupper, delegationer och organisationskommittéer. För att spara tid åt ledningen har JFA hyrt en hel våning på lyxhotellet The Westin där turneringens gäster bor.

Tokuaki Suzukis kontorssvit på den sjunde våningen är stor nog att kunna svälja hela medel-Suzukis lägenhet. Utsikten över Ebisuparken är magnifik. Möbler i valnötsträ, stolpar av fejkad marmor.

Tokuaki Suzuki sjunker ner i en soffa och jag slår mig ner på andra sidan glasbordet.

Han börjar förklara hur det kom sig att han och Saburo Kawabuchi bestämde sig för att uppnå världsherravälde. Det började förstås med VM, som Fifa märkligt nog tvingade Japan och Korea att anordna tillsammans, två länder som står så långt ifrån varandra som bara två syskonfolk kan göra.

– Organisationen var nästan perfekt. Ekonomiskt gjorde vi en jättevinst. Landslaget avancerade från sin grupp och tillhörde de 16 bästa i världen. Vart går man därifrån?

Frågan blir hängande i luften. Suzuki svarar själv:

– Till att börja med måste vi bli bättre, det måste man alltid. Tillhör man de 16 bästa och vill hitta ett mål för framtiden är det klart att man först måste sikta på att tillhöra de tio bästa, och sedan bli världsbäst. När vi funderade vidare kring vad som var viktigast för att nå dit insåg vi att gräsrötterna var viktigast. De skulle ha högsta prioritet.

Jag läser under rubriken »JFA:s ideal« ur dokumentet på bordet. »Genom fotbollen upptäcker vi den fulla nyttan idrotten kan skänka våra liv – våra kroppars sundhet, våra sinnens utvidgande och våra samhällens berikande.«

Suzuki nickar åt pappret, pekar och läser högt:

– Titta. Korttidsmål: 2015 ska vi vara ett av världens tio bästa förbund. Fem miljoner japaner ska vara involverade i fotbollen, landslaget ska tillhöra de tio bästa. Långtidsmål: före 2050 ska fotbollsfamiljen ha tio miljoner medlemmar, vi ska arrangera VM igen och Japan ska vinna.

»Mot visst internationellt motstånd har våra analyser visat att de japanska landslagsmännen är underlägsna rent fysiskt. Det är ett problem. Det måste lösas.«

Jag nickar. Han plockar fram ett nytt papper med rubriken »Presidentens Uppdrag«. Där står precis vad som behöver göras för att Japan ska få en gräsrotsrörelse som matchar dess topporganisation.

– Vi pratar med kommunerna för att övertala dem att satsa på fotboll. Det är svårt. Fotboll har inte hunnit få högsta prioritet i den japanska kulturen än, och det gör att den lilla lediga mark som finns ofta används till annat. Ett av Japans största problem är bristen på anläggningar. Vi har en plan.

Tokuaki Suzuki försöker hålla tillbaka ett litet leende.

– Vi gjorde en ganska bra vinst på VM, sex miljarder yen (420 miljoner kronor). Hälften av de pengarna är avsatta i en fond för nya fotbollsplaner. Vi har tagit fram en standardlösning, färdig med omklädningsrum, belysning och allt. Sedan får klubbar och skolor fylla i en ansökan; Godtar vi den betalar vi allt.

JFA Standard Facility Solution A består av en naturgräsplan, en konstgräsplan, en tredje plan av endera sorten, strålkastarbelysning samt klubbhus. JFA Standard Facility Solution  B består av en plan av varje sort, strålkastare och klubbhus. JFA Standard Facility Solution C: konstgräsplan, strålkastare och omklädningsrum.

På två år har tjugo standardlösningar placerats ut över landet.

– Det är också viktigt att rätt människor jobbar på anläggningarna. Vi har startat en särskild utbildning, och det ingår i planen att alla som tilldelas en anläggning måste skicka någon som genomgår den. För att få barnen att gilla fotboll gäller det att de träffar ledare med bra attityd. Därför har vi tagit fram riktlinjer, både för föräldrar och tränare som ska jobba med barn. Det är en svår fråga.

Tokuaki Suzuki gör en plågad grimas.

– Vi måste utbilda tränare som kan… skapa relationer med barn. Vi måste ändra deras inställning.

En sekreterare kommer diskret in i sviten och ställer sig innanför dörren. Suzuki får myror i kroppen.

Han lutar sig ner, rotar i sin portfölj och hittar vad han söker. Ännu ett dokument i punktform, »Förhållningsregler för dem som arbetar på Presidentens Högkvarter«. Suzuki pekar på den sjunde punkten, som lyder: »Nu. Börja direkt. Snabbhet är av högsta vikt, upprätta och håll en deadline.«

– Det förflutna är ointressant, säger Suzuki. Det gäller att titta framåt. Vi måste våga agera även om vi inte är redo, vi får inte vara rädda för att misslyckas.

Jag påpekar att 50 år är en lång tid och att både han och Kawabuchi förmodligen hinner dö innan de vet om deras mål har uppnåtts.

– Just det, säger Tokuaki Suzuki upprymt. Det är därför det är så väldigt viktigt att sätta upp dem nu. Man måste ju tänka på nästa generation, och ge dem något att drömma om. Hur skulle det annars se ut?

 

Nere i The Westins hotellbar undrar det japanska fotbollsförbundets tekniske direktör Kohzo Tashima vad jag vill ha att dricka. När jag svarar »mineralvatten« beställer han »Sanpellegrino, med en klyfta lime« åt mig.

Tashima var tidigare förbundskapten för Japans U21-landslag och det japanska U17-lag som nådde junior-VM 2001. I dag har han ansvaret för all barn- och ungdomsutveckling.

Han bär en benvit cardigan över en rutig skjorta utan slips. En lite halvrufsig, uppklippt frisyr ger ett ungdomligt intryck. Istället för att räcka över visitkortet i två uppvända handflator och med en liten bugning, daskar han ner det i bordet som en västerlänning.

Han spelade själv för Furukawa Electric under Industriligans sista år, och gjorde sju landskamper. Kohzo Tashima talar utmärkt engelska och flytande tyska efter att ha studerat pedagogik på ett universitet i Tyskland. Välutbildad, som alla andra japanska ledare jag träffar.

– Vårt system är annorlunda, säger Kohzo Tashima. Eftersom det inte fanns proffslag med ungdomsakademier förr, är nästan alla gamla spelare fostrade i skollag och på universitet. Vi är välutbildade. Vi passar bra som chefer.

Servitrisen kommer med vattnet. Jag ser på kvittot att flaskan kostar 90 kronor.

– Jag minns själv hur det var när jag spelade, säger Tashima. Ingen kom till våra matcher. Jag var landslagsman, men kände ändå ingen motivation. Steget till omvärlden var för långt. Vi behövde ett mål att sikta på. Att få arrangera VM var en dröm, så det blev vårt mål. När det väl var uppnått handlade det bara om att hitta nya mål. Vi måste hela tiden fråga oss: »Hur stort är gapet till världsstandard, och hur minskar vi det?« Man beskriver problemet och planerar hur man ska lösa det. Det är mycket enkelt. Det handlar om elementär analys.

– Vi siktar alltid på världsstandard. Vad skulle vi annars göra? Låt mig ta ett konkret exempel. Mot visst internationellt motstånd har våra analyser visat att de japanska landslagsmännen är underlägsna rent fysiskt. Det är ett problem. Det måste lösas. Vi kan inte ägna landslagslägren åt att lyfta vikter, så istället uppmanar vi alla tränare att prioritera fysträningen högre.

Kohzo Tashima lutar sig framåt och puffar mig lätt på låret för att understryka vikten av det vi diskuterar.

– Vårt största problem är att japaner inte kan fatta egna beslut. Även proffsen lider av det. Japanska tränare skriker »höger, vänster, framåt, bakåt« och spelarna är vana att lyda. Ett av budskapen jag försöker få ut är: »Säg inte för mycket! Låt spelarna fatta egna beslut på planen…«

Tashima puffar mig på låret igen.

– Hela Japan borde ändras. Tränaren ger order, och spelaren säger: »Ja, ja, ja!« Det är det gamla japanska sättet. Det duger inte längre. Se vad som hände med de japanska företagen. De nådde toppen med disciplin, men när omvärlden krävde förändring hängde de inte med. Bara Toyota klarade sig. Toyota är störst i världen i dag, och hur blev de det? Genom att lyssna. Genom att vara öppna för förändring. Genom att ha en managementkultur där det fattas beslut på många nivåer. Det handlar om kommunikation. Bra fotboll är kommunikation! Att vara en duktig fotbollsspelare är att kunna fatta rätt beslut på planen, i hög hastighet. Inte att lyda order från tränaren.

»Vi siktar alltid på världsstandard. Fotbollsvärldens centrum är Europa. Ska fler spelare nå dit måste de lära sig hur man uppträder i den världen.«

Han berättar att hans två söner går på en internationell skola i Tokyo. När han frågade den ene vilka som var hans favoritämne svarade sonen först idrott, sedan muntlig framställning.

– Jag var inte ens säker på vad ämnet innebar, säger Teshima. Han berättade för mig att det gick ut på att hålla ett tjugo minuter långt föredrag för klassen, om vad som helst. Det tyckte jag var underbart. I Japan finns ingen muntlig framställning på schemat, inget logiskt tänkande, inga elevråd. Här är grundreflexen istället: »Varför debatt? Varför insyn? Varför överhuvudtaget prata?«

Under U17-VM för fem år sedan störde han sig på hur asociala hans japanska ungdomar framstod jämfört med de utländska. Laget bodde på samma hotell som det franska och det tyska laget.

– Deras spelare hade stoppat ner skjortorna i byxorna, kammat sig, tog en i hand och såg en i ögonen när de hälsade. De kunde kommunicera. På mina spelare hängde skjortorna utanför och de lufsade runt med hängande huvuden, utan att möta ens blick. Jag vill ändra hur de uppträder. Vi siktar alltid på världsstandard. Fotbollsvärldens centrum är Europa. Ska fler spelare nå dit måste de lära sig hur man uppträder i den världen.

Den långsiktiga vägen är enligt Tashima att »ändra systemet«. I förbundets information ut till skolor och klubbar betonas fotbollens roll som murbräcka till ett modernare, öppnare Japan. Eftersom sådana förändringar tar tid har det japanska fotbollsförbundet ytterligare en grandios plan, ett slags genväg.

Efter att hans lag blev utslaget och utspelat av Nigeria i U17-VM reste Kohzo Tashima till Frankrike för att studera det franska fotbollsförbundets anläggning Clairefontaine. Han kombinerade intrycken från världens mest ansedda utbildningsanläggning med vad han sett i världens bästa fotbollsland Brasilien, där de bästa ungdomarna lever och tränar heltid hos klubblagen. Resultatet: JFA Academy.

1 april i år flyttar landets 80 bästa 13-åringar in på J-Village på norra Honshu, det japanska fotbollsförbundets egen träningscentral. Anläggningen som öppnade 1997 har tio fullstora gräsplaner, ett stadion med 5 000 sittplatser, en fullstor konstgräsplan, fem halvstora, en sprintbana på 400 meter, gym, swimmingpool och en innefotbollshall i fullstorlek. Dessutom ett hotell, en logementliknande sovavdelning med 250 bäddar, restaurang, kafeteria och en högteknologisk aula med 160 sittplatser. Kostnad: 800 miljoner kronor. Alla betalades av kraftbolaget Tepco, som av en händelse ansökte om tillstånd att bygga två nya kärnkraftsreaktorer i samma veva.

JFA Academy kommer att vara en internatskola där ungdomarna drillas på heltid för att bli landets bästa fotbollsspelare, och mer än så. Kohzo Tashima:

– Efter träningen ska de öva debatteknik, engelska, logiskt tänkande. De ska lära sig att bli internationella spelare.

I full swing kommer utbildningen att ha sex årskullar och nästan 500 talanger i hårdträning samtidigt.

Satsningen saknar förstås motsvarighet i fotbollsvärlden.

Men målet är ju att bli nummer ett.

Jag konstaterar att det kommer att krävas hårt arbete för att nå dit. Tashima slår till mig extra hårt på benet.

– Jag gillar det!

 

En nästan fullsatt arena ombeds att resa sig upp för Fifas signaturmelodi.

Finallagen väntar på avspark i Yokohama.

Då springer en svartklädd man med tomtemask in på planen. Han rusar in mot mittcirkeln, ser att några poliser sätter fart för att möta honom, och viker av mot ett av målen. Jagad av fem man kastar han sig rakt in i nätet och håller sig fast allt vad han orkar.

Fler poliser anländer, sju, åtta man drar allt vad de kan i tomten. Målnätet ser ut att vilja lämna sina fästen. Han vägrar att släppa taget.

I teorin är situationen enkel: det är bara att slå honom medvetslös. Det skulle dock se illa ut inför 66 821 åskådare och ett okänt antal TV-tittare från hela världen.

Till slut orkar inte mannen hålla emot längre. Sprattlande bärs han från planen av poliserna, som lämnar efter sig ett mål som påminner mer om ett tropiknät än ett fotbollsmål. Båda stolparna som håller nätet sträckt har fallit omkull under kampen. Spelarna på planen ber om bollar från bollkallarna och börjar passa till varandra, för att hålla värmen i den klara vinterkvällen.

Incidenten är pinsam för JFA. Ingen ska kunna ta sig in på en fotbollsplan, framför allt inte bara ögonblick efter att den beträtts av Japans kronprinsessa och fotbollsvärldens mäktigaste man.

Tävlingen som skulle påminna Fifa om värdet av japansk perfektionism, riskerar att bli ihågkommen för en simpel säkerhetsmiss.

Inte heller matchen avlöper som väntat.

Liverpool har individuellt skickligare spelare på nästan varje position. São Paolo har Cicinho, på väg till Real Madrid. Förmodligen är han den ende av brassarna som Benitez skulle kunna tänka sig att spendera pengar på.

I 27:e minuten är det ändå São Paolos Mineiro som gör mål. Sedan satsar sydamerikanerna på grisfotboll. De sista tjugo minuterna av matchen etablerar engelsmännen en djävulsk press. Liverpool har ett skott i ribban och tre bollar i mål – samtliga bortdömda, ett på en klart felaktigt dömd offside.

Det är en del av fotbollens charm. Det blir sällan som planerat.

 

Än så länge har J-League inte blivit vad Saburo Kawabuchi hoppades på. Några lag, som Urawa Reds och Kashima Antlers, har blivit självklara samlingspunkter för sina städer. De flesta har det inte.

På ett sätt har också VM-satsningen slagit bakut: när japanerna väl fick upp ögonen för internationell toppfotboll, föredrog snart allt fler engelsk, italiensk och spansk TV-fotboll framför japansk.

Tjugo JFA Standard Facility Solutions räcker inte heller långt i ett land där planbristen är så desperat att man bygger konstgräsplaner på hustaken.

Pierre Littbarski talar numera flytande japanska, han är sedan länge skild från sin tyska fru och har en ny japansk familj. Han har god koll på sitt andra hemland och dess planer på framtida global fotbollsdominans.

Littbarski håller med om att de kan låta optimistiska, men han påminner också om det som trots allt hänt de senaste femton åren.

1990 var japansk fotboll ingenting.

Sedan dess har fotboll har blivit den populäraste sporten bland japanska barn. J-League har expanderat till en andra division och antalet proffslag har mer än fördubblats. Japan har vunnit Asiatiska cupen tre av fyra gånger. Landet är på väg till sitt tredje raka VM-slutspel.

I fjolårets Confederations Cup slog landslaget Europamästarna Grekland och spelade 2-2 mot Brasilien. Japan har nyligen slagit Tjeckien och Angola och spelat oavgjort mot England. Dagens landslagsmän är rutinerade proffs som tillhör klubbar som Feyenoord, Celtic, Bolton, Hamburger Sportverein och Olympique Marseille.

Pierre Littbarski säger:

– Hade det gällt något annat land än Japan hade jag sagt »det kan aldrig lyckas«. Men Japan. Fråga mig inte hur, men har de en plan och säger att de ska utföra den, då blir det så.