»Det skulle ha varit vi«

Janne Andersson sträcker armarna i luften och ropar:

– Blomma ut! Blomma ut!

På träningsplanen vid Sannarps idrottsanläggning spelar HBK:s A-trupp tio mot tio, och på chefstränarens uppmaning breddar anfallande laget spelet ut mot kanterna.

– Underbar fotboll, killar! vrålar Janne. Så ska det se ut! Avslut, avslut – åhhhhhhhhhhh… mååååål! Jag älskar det här spelet!

Något senare är han igång igen:

– Aldrig Joe! Ge dig aldrig i det läget…

Och strax därefter med retsamt tonfall:

– Oj, oj. Västarna ligger under med två. Vad gör ni åt det?

När assisterande tränaren Wirmola – för dagen mittfältare för att fylla ut ena laget – i situationen därpå inte når fram till bollen som rinner parallellt med mållinjen, utbrister Janne:

– Den hade jag hunnit.

I Janne Anderssons värld är det mesta en tävling. När klubben arrangerar fotbollsturnering på sommaren med inbjudna sponsorer, där varje ledare ansvarar för varsitt lag med spelare och sponsorer, brukar de flesta ta det med en klackspark. Janne uppmanar alltid sitt lag: »Ni ska inte tro att det här är någon jävla lek.« Och när HBK-spelarna kommer till träning dagen efter en förlust möts de oftast av en deprimerad tränare som muttrar: »Om ni tror att ni mår dåligt skulle ni bara veta hur jävligt det är för mig.«

Det var också Janne som en gång införde priset »Guldskon«. Den spelare som gjorde flest mål på träning under en månad fick fotbollsskon som Janne själv sprejat i guldfärg. När tidningen Kvällsposten frågade om priset var eftertraktat svarade tränaren: »Hade jag varit spelare hade jag fan velat ha den i varje fall!«

Det är två år sedan. Då hade HBK fortfarande en överraskande andraplats från säsongen 2004 i färskt minne. Nu, i oktober 2008 med några omgångar kvar av Allsvenskan, är toppstriden långt borta.

Ute på Sannarps konstgräs leker Anel Raskaj med motståndarna på vänsterkanten: långa dragningar, speed i fötterna, hela tiden med blicken höjd så han kan notera varje möjlighet att leverera bollen till en medspelare. Spelarens utveckling har varit enorm under året, särskilt sedan tränarna skapade den nya rollen som släpande forward åt honom.

Janne har sett liknande explosioner förr. Under hans tid i klubben har egna talanger som Dusan Djuric, Peter Larsson och Andreas Johansson blivit landslagsmän. Janne har också hjälpt Stefan Selakovic, Michael Svensson, Sharbel Touma, Mikael Nilsson, Gunnar Heidar Thorvaldsson, Petter Hansson, Markus Rosenberg och Emra Tahirovic att blomma ut just under sina år i HBK. Sedan har de försvunnit utomlands.

När Anel Raskaj på nytt rycker förbi sin högerback på den blåsiga konstgräsplanen skakar tränaren på huvudet:

– Ja herregud. Frågan är hur länge vi får behålla den här då.

 

I många år var Halmstads BK den svenska folkrörelsefotbollens ideal. SM-guldet 1976 – då klubben hade värvat in okände engelsmannen Roy Hodgson och förhandstipsen siade om HBK sist i tabellen – är en av de största skrällarna i Allsvenskans historia. HBK var den lilla klubben som alltid värvade smart, billigt och lokalt – och samtidigt lyckades ta bra betalt för spelarna när de lämnade. Dessutom snuvade man storlagen på medaljer med jämna mellanrum.

Fram till i fjol kunde HBK till och med skryta med att ha tagit flest SM-medaljer under den senaste tioårsperioden: guld 1997 och 2000, stora silvret 2004, lilla silvret 1999 och brons 1998. Det var bara Djurgården som var värre, med lika många medaljer och tre av dem SM-guld. Å andra sidan åkte stockholmsklubben upp och ner i andradivisionen hela 90-talet, till skillnad från HBK som med 16 raka säsonger bara övertrumfas av IFK Göteborg vad gäller längsta pågående sviten i Allsvenskan.

Men de senaste åren har HBK rasat från tronen. Sedan andraplatsen 2004 har laget varit långt ifrån medaljerna och ibland kämpat för att överhuvudtaget hålla sig kvar i Allsvenskan. Samtidigt har andra småstadsföreningar slagits i toppen av tabellen år efter år.

Elfsborg – ekonomiskt jämbördiga med HBK 2004 – byggde arena, tredubblade omsättningen, vann SM-guld och befinner sig numera på en helt annan nivå resursmässigt. Samtidigt har Kalmar FF – med placeringarna trea, femma, tvåa och en cuptitel på meritlistan under de senaste tre åren – smugit förbi och övertagit rollen som utmanarklubben nummer ett i Sverige.  När jag besöker Halmstad för första gången den här hösten, med fem omgångar kvar av Allsvenskan, står det redan klart att Halmstads roll i kampen om SM-guldet reducerats till möjligheten att förstöra för andra; HBK möter Elfsborg i näst sista omgången och avslutar Allsvenskan mot Kalmar hemma på Örjans vall.

Som utomstående tycker man att utvecklingen borde irritera Halmstads spelare, ledare, styrelse, supportrar och invånare. Att den borde mobilisera en motkraft, en ambition att jaga ifatt – eller åtminstone en uppgiven »tåget-har-gått«-känsla. Men i Halmstad tycks allt vara som förut. Örjans vall drar som vanligt mycket folk på sommaren, medan publiken håller sig borta vår och höst. Spelare säljs till utländska klubbar men pengarna används inte till att värva in etablerade ersättare. Kommunen diskuterar samma arenabygge som man gjort i över tio år.

– Går man tillbaka några säsonger så var vi väl några steg före både Kalmar och Elfsborg, säger Andreas Johansson, en av de spelare i HBK-truppen som varit med längst. När vi åkte upp och mötte Elfsborg på Ryavallen förr var det ju ett lag vi bara skulle slå. Nu har de helt andra resurser än vi. Och ser man på Kalmar har de gjort det jättebra, de har tagit små steg hela tiden.

Andreas Johansson kallas »Ante G« och är en typisk HBK-produkt. G:et står för moderklubben Getinge varifrån han värvades innan han fyllt 15 år. Många har genom åren gjort samma resa från en halländsk bonnklubb till HBK för att sedan gå igenom föreningens pojk- och juniorlag och blomma ut i A-laget. Det var så klubbens starke man, Stig Nilsson, ville ha det när han tillträdde posten som fotbollssektionens ordförande 1971.

Nilsson skapade en tradition av kontinuitet, familjär närhet och bondslughet. Historierna om hur Nilsson slog sig fram i världen är många; hur han alltid smög iväg från sitt civila jobb på Svenska BP med förklaringen »jag är på kundbesök« och drog till Örjans vall för att övervaka verksamheten, hur han öppnade dörrar i fotbollsvärlden under HBK:s resor genom att dra valsen om »my old friend Mister Lennart Johansson« och hur han var stenhård i affärer men ändå alltid fick HBK att framstå som offret – som när Peter Larsson 1984 såldes till IFK Göteborg efter tuffa förhandlingar med IFK:s klubbdirektör Anders Bernmar, och Nilsson gick ut till den väntande presskåren med repliken: »När man talar med Bernmar om etik tror han att det handlar om hundar.«

Det är andra tider nu men HBK håller fortfarande fast vid Nilssons filosofi. Inte minst gäller det den före detta ordförandens motto »köpa billigt och sälja dyrt«. Förra året såldes Emra Tahirovic, i januari i år Dusan Djuric och i somras Martin Fribrock och Peter Larsson. Sammanlagt innebar det drygt 50 miljoner kronor in på HBK:s konto – men också att det lag som bara kom på sjunde plats i Allsvenskan 2007 tappade ytterligare i slagstyrka.

– Från klubbens perspektiv förstår jag att de säljer, säger Andreas Johansson. Det är livsviktiga pengar som kommer in. Som småklubb behöver man det.

Men Kalmar tänkte tvärtom när Heerenveen ville ha Viktor Elm redan i somras. De behöll honom säsongen ut och släpper honom gratis i vinter i stället.

– Jo, de prioriterade det sportsliga. Det kan ju ha varit rätt val om de nu tar guldet. För spelarna i laget är ju sådant positivt, du vill alltid vinna och delta i Europacuperna. Men spelar du i HBK vet du vad som gäller.

 

Väggarna på Janne Anderssons kontor pryds av diplom från alla de maratonlopp han ställt upp i under åren. Där sitter också en inramad Kvällsposten-löpsedel: »Halmstads bragd i natt« – ett minne från när HBK slog ut Sporting ur Uefacupen 2005. HBK-tränaren pekar på den:

– Ner till Lissabon hade vi bara med oss en svensk journalist, en kille från Hallandsposten. Resten av svenska presskåren satt på Malmö stadion och såg MFF åka ut mot Besiktas. Ingen räknade med oss.

Han är van vid outsiderskapet. Han har varit i klubben sedan 1988, då han anställdes som ungdoms- och ekonomiansvarig. På den tiden var han också spelande tränare i moderklubben Alet på fritiden. Det var också ideellt arbete när Janne 1990, vid sidan av jobbet på kansliet, blev assisterande tränare i den HBK-trupp som Stuart Baxter hade huvudansvar för. När britten sedan ersattes av Mats Jingblad blev Janne kvar.

1993 ville Janne prova rollen som förstetränare och tog över Laholms FK, där han stannade i fem år. Han ledde laget från trean till kval för division ett innan Stig Nilsson lyckades locka Janne tillbaka till tränarsysslorna i den klubb där han ändå jobbade heltid på kansliet. Vid sidan om Tom Prahl vann han SM-guld 2000 och när Prahls ersättare Jonas Thern tackade för sig hösten 2003 erbjöds Janne att ta över ansvaret.

Han pekar på löpsedeln på väggen igen:

– När Kalmar spelade mot Feyenoord i Uefacupen hade kvällstidningarna listor över »andra bragder i Europa«. Vi var inte ens med där! Och då slog vi ändå ut Sporting några månader efter att de hade varit i Uefacupfinal, de var ett betydligt bättre lag än Feyenoord är.

»Jag vet inte hur de resonerar internt men utifrån verkar det som att de har accepterat sin roll i svensk fotboll och bestämt sig för att spela den.«

Rivaliteten mellan Kalmar och HBK är tämligen färsk. Janne säger att det beror på att klubbarna påminner om varandra, att både han och Kalmartränaren Nanne Bergstrand är »några jävla retstickor« och att det hettat till ordentligt när lagen mötts de senaste åren. Som i fjol när Kalmar kom till Örjans vall och Janne för första gången i karriären hade bestämt sig för att följa matchen från läktarplats för att få bättre överblick. Han tog plats i ett säkerhetsbås högt upp på ena långsidan, varifrån han höll kontakt via telefon med lagledare Anders Smith på bänken.

När HBK:s Hasse Mattisson blev liggande efter en duell skickade lagkamraten Emra Tahirovic ut bollen över sidlinjen för att få till ett avbrott. I nästa sekvens kastade Kalmar inte bollen till en HBK:are utan till egna anfallaren Ari da Silva Ferreira som fälldes. På den efterföljande frisparken gjorde Kalmar mål.

Janne ringde upprört till Smith och sa att lagledaren måste protestera. Med telefonen tryckt mot örat hörde Janne hur Kalmartränaren Nanne Bergstrand sa: »Nej, nej, det där var ingenting.« Då exploderade Janne. Han älgade nerför hela läktartrappan och studsade in i Nannes tekniska zon för att skälla ut honom. TV-kamerorna fångade dialogen ord för ord:

»Ni har sparkat ner Hasse Mattisson och så slår vi bollen rätt ut«, röt Janne.

»Nä, nä, nä, nä«, flinade Nanne.

»Fy fan vad dåligt, Nanne«, skrek Janne.

»Det är domaren som bestämmer«, replikerade Nanne.

»Domaren som bestämmer?« frågade Janne.

»Ja, vi har bestämt att han bestämmer«, svarade Nanne.

HBK-tränaren pekade ut mot planen och vrålade:

»Vi slår ju ut bollen! Vad är det för jävla sportslighet? Trams är det. Ett jävla trams.«

Ett och ett halvt år senare kan Janne skratta åt händelsen.

– Jag tror inte det fanns någon regel om vad som skulle hända om en tränare gick in i motståndartränarnas zon – det hade ju varit snyggt om jag blivit uppvisad på läktaren där jag kom ifrån.

Han ler pillemariskt:

– Sedan var det så jävla skönt att vi vände och vann matchen.

Tränarkollegan Jonas Wirmola har hört diskussionen och kikar in i dörröppningen:

– Kom igen, Kalmars röda bröder!

Janne skakar på huvudet och förklarar: Wirmola är från Kalmartrakten, liksom den andra assisterande tränaren Torbjörn Arvidsson.

– Inte nog med att man ser dem i toppen av tabellen, man måste jobba med de jävlarna också.

Han ler och säger att HBK fortfarande är den lilla, intima klubben. Inte som när han började 1988 – då han, Baxter och klubbdirektör Mikael Kaller satt i ett litet bås och skötte allt och Stig Nilsson var uppe varje dag och stämde av läget, och alla visste allt om allting i föreningen – men HBK har ändå bevarat en del av »det lilla«.

När före detta tränaren Tom Prahl för några år sedan ansvarade för storklubben Malmö FF sa han vid ett tillfälle till Janne: »Fan Andersson, du vet inte hur bra du har det.« Samme Prahl berättade att det första han fått köpa i MFF var »backar«: »Alltså, inte försvarare utan backar till vattenflaskorna. De hade inte det. Det var ju sådant som Kaller bara ordnade i HBK.«

– Mitt första år som chefstränare skötte jag fortfarande ekonomin, säger Janne. I mars det året gjorde jag det sista bokslutet för klubben. Det är ganska unikt att en tränare sitter med siffrorna på det sättet, men det säger en del om HBK. Vi har försökt hålla fast vid närheten. Egentligen är det nog ett ganska otidsenligt sätt att jobba på. Vi är inte så flashiga. På ett sätt kan jag ha förståelse för att media behandlar oss som kusinen från landet ibland. Ta Kalmar, de har varit bra på att bygga myten om sig som klubben ingen bryr sig om. De använder det som vapen. Vi sticker inte ut hakan på det sättet. Det är inte riktigt HBK:s stil.

 

Det finns de som irriterat sig på försiktiga HBK genom åren. Säsongen 2005 – året efter lagets överraskande andraplats i Allsvenskan – skrev gästkrönikören »Läromannen« på HBK-redaktionens sida på svenskafans.com att det var absurt att klubben gick ut med målsättningen »mittenplacering«: »Låt oss dra en parallell till näringslivet. Skulle min chef någonsin vara nöjd med att lägga nästa budget lägre än förra året om inget extraordinärt inträffar? Hur reagerar jag som anställd att jag inte behöver ligga på topp under 2005?« Han fortsatte med att raljera över vad han ansåg vara den underförstådda uppmaningen: »Grabbar – nu drar vi hem. Släck och lås, det räcker nu. Vi gör det där jobbiga imorrn, för i år är vi ju inte så bra.«

Kritiken kändes igen från förr. Där AIK och Helsingborg efter sina guld, 1998 och 1999, satsade 30 respektive 20 miljoner kronor på värvningar för att nå Champions Leagues gruppspel, deklarerade HBK efter sitt guldår 2000 att de inte tänkte satsa extra bara för att man råkat kvalificera sig för en europeisk cup. »Vi riskerar inte vår ekonomi«, sa vice ordförande Bengt Sjöholm redan mitt under guldfirandet. Konkurrenterna gnydde över bristen på ambitioner, som riskerade att ge Sverige en sämre rankning i kommande års cupspel.

Och när Arne Ekstrand 2006 tillträdde posten som ordförande och meddelade klubbens målsättning – att bli sjua »vanliga« år och vart fjärde år vara uppe och slåss bland topp fyra, för att sedan bli sjua igen – kunde inte ens spelarna i truppen låta bli att skoja om det internt: »Menar de att vi efter en tredjeplats ska tvinga oss att bli lite sämre så vi glider in som sjua året därpå?«

– HBK har med små medel nått framgångar under en lång period men de senaste årens utveckling har väl börjat tala emot klubben lite grann, säger Elfsborgs tränare Magnus Haglund. Jag vet inte hur de resonerar internt men utifrån verkar det som att de har accepterat sin roll i svensk fotboll och bestämt sig för att spela den.

Haglund är uppvuxen i Halmstad och spelade fotboll med HBK i alla år fram tills han tog över som ungdomsansvarig i slutet på 1990-talet. Han beskriver HBK som en klubb som dras runt av få personer, en klubb där hårt arbete – på och utanför plan – är A och O, en klubb som danar människors karaktär men samtidigt saknar en del av det visionära arbetssätt som Haglund mött i Elfsborg.

– Jag är ju själv en produkt av HBK och oerhört tacksam över att jag fått lära mig att kavla upp ärmarna, HBK styrs av fina värderingar. Men jag märker skillnad mot Elfsborg i vissa avseenden. HBK har ingen arena som drar in pengar, man har inte lika stora sponsorer. Det gör att man får intäktsproblem, att man måste leva på spelarförsäljningar och sälja av kvalitet för att överleva.

I Borås finns investeringsvilja från sponsorer, en intresserad kommun och visionära klubbledare. I Halmstad finns inte samma sponsorkultur, menar Haglund. Dessutom uppskattar kommunen inte HBK efter förtjänst och klubbens ledare prioriterar säkerhet framför chanstagningar.

– Klubben har väl egentligen aldrig gjort några utsvävningar, aldrig tagit några stora risker. Jag kan bara jämföra med Elfsborg där vi tog en chansning när vi tog hem Anders Svensson och värvade Stefan Ishizaki. Vi kunde inte veta att det skulle betala sig men vi var tvungna att våga. Vi hade våra placeringar, 10:a, 9:a, 7:a de tre senaste säsongerna, och sa: »Nu jävlar satsar vi, nu tar vi det sista steget.« I Elfsborg har vi nu en vision om att bli ett av Nordens bästa lag. Sådana visioner verkar inte riktigt finnas i Halmstad.

Hallandsposten sportkrönikör Jan-Owe Wikström håller med. Han brukar kalla HBK »Bullerbyns BK« och säger att både klubb och stad styrs av försiktighet. Halmstadsborna är så bortskämda med framgångar att de tar dem för givna och förutsätter att de ska infinna sig utan större satsningar. Det tydligaste exemplet är Sporthallen, där HK Drott tagit tio SM-guld och dominerat svensk handboll under årtionden. Numera står hallen där som ett mögeldoftande monument över tider som flytt. En spricka i glastaket släppte för några år sedan igenom en trädgren som föll ner på innerplan mitt under en av Halmstad HBP:s flicklagsmatcher. På grenen satt en mus som gjorde tjejerna så skräckslagna att de flydde planen mitt i ett anfallsförsök.

– När Drott var som bäst gick inte folk på matcherna, de väntade på slutspelet i stället. Nu när laget inte går till slutspel längre tror jag mest folk undrar vad fan som hände, säger Wikström.

En ny inomhusarena på Sannarpsområdet är under konstruktion men det tog flera år av diskussion innan planerna sattes i verket – på vägen blev bygget åtskilliga miljoner dyrare än kalkylerat.

»Årets nykomling, då? Här står att han ›ska vara ung, svensk, talangfull‹. Fan, ›svensk‹, jag har ju redan skrivit Anel, han är ju inte svensk. Det var den enda jag hade fyllt i.«

Risken är att HBK:s arenaplaner tar samma slingriga väg mot målet. Under Arne Ekstrands ordförandeskap ville klubben se ny arena vid Örjans vall, och inte på annan plats i staden som föreslagits när Bengt Sjöholm var ordförande. När Ekstrand i somras överraskande avgick – efter det extrainsatta mötet när klubben sålde Peter Larsson till FC Köpenhamn – gjorde styrelsen en helomvändning tillbaka till Sjöholms linje. Numera vill man se en ny arena ute på Sannarp. Kommunen ska börja titta på den lösningen – men har också lagt in brasklappen att det kan sluta med en upprustning av nuvarande Örjans vall.

Om Ekstrands farväl hörde ihop med arenafrågan eller inte är det ingen som vet. När han avgick lämnade han en skriftlig motivering till media där han skrev att ett professionellt resultat inte kunde »vidmakthållas med delar av nuvarande styrelsens sammansättning och den tid det tar att förändra styrelsen«. Sedan den dagen har han inte sagt mer om saken.

Styrelsen leds i stället av tidigare vice ordföranden Birgitta Johansson, som varken vill kännas vid beskrivningen av Halmstad som en bortskämd idrottsstad eller beskrivningen av HBK som en alltför försiktig förening som passerats av Elfsborg och Kalmar.

– Absolut inte. När vi var i Kalmar skrev deras lokaltidning Barometern att »förebilden« kom på besök. Jag tror att Elfsborg också tittar på oss i viss mån. HBK ska vara en stabil allsvensk förening med en stabil ekonomi. Vi håller på att genomlysa verksamheten just nu och frågar oss vad HBK ska vara för klubb på 2000-talet. Vi ska fortfarande fostra talanger – vi talar om »HBK-ån« som ska vara som ett flöde där talangerna kommer in i början av flödet, där vi fyller på med några på vägen och där de fortsätter vidare ut när de spelat för oss. Det är en bra bild för vår verksamhet.

Hur ska HBK förändras?

– I dag har varje styrelsemedlem operativa uppgifter och där tror jag vi kommer att se förändringar. Vi kommer nog att anställa folk på den operativa sidan, numera är vi ett ganska stort företag. Det blir annorlunda från i dag när Mikael Kaller och Janne Andersson ansvarar för det operativa här på kansliet – och inte minst från Stig Nilssons dagar när han var här hela tiden och delaktig i allt.

Tappar ni inte fart just nu i och med att ni i styrelsen gör så mycket själva?

– Det tycker jag nog inte. Men det är lite svårt att svara på, vi hade ju en ordförande som sa att han hade tre heltidstjänster under sin tid här, så då blir det konstigt om jag påstår att vi inte är överhopade med jobb.

Varför avgick Arne Ekstrand?

– Det vet jag inte. Det var hans beslut. Han meddelade bara oss att han tänkte avgå, inte mer än så.

Är det känsligt att prata om det?

– Ja, det är det.

 

Jonas Wirmolas blick stirrar nyfiket på datorskärmen. Varje sekvens i den Ljungskile-match han följer noteras, vissa situationer sparas ned i separata filer. De ska visas för spelarna inför matchen på söndag.

– Hittar du några hemligheter? ropar Janne Andersson från rummet bredvid.

– Det är mycket långa bollar – och så några ännu längre. Och du, om nu Wålemark spelar för dem, varför får inte jag spela för oss?

– För att han är en bra spelare, svarar Janne.

Det är måndag förmiddag och tränarna samlas för möte. På söndag väntar Ljungskile borta och veckan ska planeras. De assisterande tränarna Torbjörn Arvidsson och Jonas Wirmola sätter sig på varsin stol på Jannes kontor. Lagledare Anders Smith anländer med en frigolitlåda i händerna.

– Vad har du i den? frågar Janne.

– Inget, svarar Smith och glipar på locket så att doften av korv och mos sipprar ut i rummet.

– Åh, fy fan. Du har inte köpt till någon annan förstås? Så jävla elakt. Säg inte att det är gurkmajonnäs på också?

Smith kikar ner i asken:

– Jo, och det ville jag inte ens ha.

Wirmola och Arvidsson skrattar. När Smith för ett ögonblick tappar koncentrationen över maten kastar sig Janne fram, sveper ett finger genom gurkmajonnäsen, slickar av det och konstaterar belåtet:

– Du, jag har inte tvättat händerna på hela förmiddagen ska jag säga dig.

»Det är ju jävligt smart av klubben att anställa den gamla ekonomiansvarige eftersom han aldrig ställer några krav,

han vet hur ekonomin ser ut.«

De fyra känner varandra väl och vet vilka strängar de ska spela på för att reta de andra. Det är en ständig kamp i att bräcka varandra. Janne kallar det för »ett dårhus«. Alla har fritt spelrum, alla får komma till tals men i slutändan är det Janne som har fyra röster och bestämmer. Det är ett ordnat kaos, även om ordningen just den här morgonen är svårfunnen. De lyckas i varje fall enas om att köra mer tempo i träningarna i början på veckan och ta den taktiska finslipningen när de närmar sig match. De bokar också in en DVD-visning med spelarna på fredag när Tomas Zvirgzdauskas återvänt från landslagsspel med Litauen. Smith får uppdraget att kontakta »Zvirre« och kolla exakt när han är tillbaka.

Wirmola berättar om de fasta situationer han kartlagt, hur Ljungskile slår bollarna väldigt djupt in i straffområdet – precis som IFK Göteborg – och säger att luftspelet blir en nyckel. Efter det bestämmer kvartetten sig för att lägga in viss inläggsträning redan den här dagen.

– Sedan har vi den här skiten, säger Janne och viftar med några blanketter. Vi ska nominera spelare till Fotbollsgalan. Max tre namn per kategori. Målvakter?

För första gången sedan mötet började blir det knäpptyst.

– Kom igen nu! vädjar Janne.

Ny tystnad. Arvidsson, Wirmola och Smith ler mot varandra. De vet hur Janne resonerar: fotboll ska vara fotboll och inte TV-sända jippon. Den enda gången Janne gått på Fotbollsgalan var när han själv vann pris som Årets tränare 2004. Då ville han lämna så fort maten var uppäten men blev kvartvingad av sin hustru.

– Snälla. Ni vet att jag inte gillar det här, hjälp mig nu, säger Janne.

– Wiland kanske? föreslår Arvidsson till slut.

Janne antecknar.

– Försvarsspelare då? Teddy bör väl också med, han har ju stängt försvaret för dem, säger chefstränaren.

– Peter Larsson, säger Arvidsson.

– Ja, vi skriver ner Peter också. Någon i landslaget?

– Majstorovic? säger Wirmola.

– Efter en bra match? Jo, kanske, säger Janne.

– Ingen i klubben då? frågar Arvidsson.

– Du menar när du går in och spelar mittback här ute på träningarna, säger Wirmola.

Janne suckar:

– Årets nykomling, då? Här står att han »ska vara ung, svensk, talangfull«. Fan, »svensk«, jag har ju redan skrivit Anel, han är ju inte svensk. Det var den enda jag hade fyllt i, utöver att jag satt mig själv som Årets tränare…

Janne ler och lyfter blicken.

– Vad säger ni? Årets nykomling?

– Wålemark! garvar Wirmola.

En tyngre suck från Janne den här gången.

– Vill ni inte vara med och påverka svensk fotbolls framtid så slipper ni. Jag vet att det ändå blir jag som får sitta och göra det här sedan. Fy fan för er.

Wirmola och Arvidsson ler nöjt. Anders Smith tar en tugga från den korv med mos-bricka han snart ätit upp.

 

I somras handlade Janne Andersson mat på Ica när han stötte ihop med en äldre man som förr alltid gick och såg Alet, där Janne öste in mål som anfallare på 1980-talet.

»Hur är läget? Är du något på Alevallen nuförtiden?« frågade Janne.

»Nej. Och jag går inte och ser bollklubben heller för det är så jävla dåligt spel. Det är bättre att sitta hemma och se på Champions League«, svarade gubben.

Janne är van vid att hans jobb sätts under lupp. När fotbollstidningen World Soccer i januari 2005 utsåg världens 16 mest lovande tränare och Janne var ett av namnen (tillsammans med bland andra Bernd Schuster, Thomas Doll och Iain Dowie) var det inte något som gick obemärkt förbi i Halmstad. När Janne senare den säsongen – efter flera raka HBK-förluster och usel tabellplacering – passerade sin vän »Pentti« med bilrutan nedvevad, ropade kompisen så att hela kvarteret hörde:

»Du Janne! Vilken placering i världen ligger du på nu då?«

Vi sitter i Jannes Volvo när jag frågar om han tror att han någonsin kommer träna ett annat lag än HBK.

– Det hade varit kul att träna en större klubb någon gång – kanske i Sverige men hellre ändå utomlands. Det som lockar är att komma någonstans där man inte har förutfattade meningar, där man får skapa något från grunden. Men jag tänker inte särskilt karriäristiskt, jag är nog lite tråkig. Och att träna HBK är på ett sätt ett nytt jobb varje år. Det kommer ju så mycket nya spelare.

Jag frågar om det inte stör tävlingsmänniskan i honom att han jobbar i en klubb där man tar ett steg framåt och två tillbaka hela tiden. Ena säsongen har han byggt upp en trupp som slåss om SM-guld, vilket resulterar i att han listas som en av världens mest talangfulla tränare. Nästa år är han tillbaka i allsvenskt mittenharvande.

– Nja, jag vet vad jag gett mig in på. Det är ju jävligt smart av klubben att anställa den gamla ekonomiansvarige eftersom han aldrig ställer några krav, han vet hur ekonomin ser ut. Sedan måste vi fråga oss vad som är framgång? I dag är det väl att 400 000 söker till Idol och att bara en av dem kan vara lyckad – döttrarna sitter hemma och tittar på den där skiten.

»Kalmar, de djävlarna, har ju tittat på Halmstad och kopierat oss. Sedan har de hittat ett bra sätt att spela på, ett sätt som bygger på kontinuitet – som är ett klassiskt HBK-ord.«

Han kammar till håret medan han tittar sig i backspegeln och svär tyst för sig själv. Han glömde hårgelén när han hastade ifrån träningen.

– Jag tycker att framgång kan vara andra saker, säger han. Som att Falkenbergs FF etablerat sig i Superettan med fyra spelare från HBK i startelvan. Det är framgång för oss – en frukt av vår verksamhet. Det är också en framgång att vi har så många egna produkter i vår startelva – Peter Larsson, Anel Raskaj, »Ante« Johansson – egna riktiga produkter som varit hos oss sedan de fyllde 15 år. Eller att Patrik Ingelsten blommar ut i Kalmar. Jag känner mig väldigt delaktig i det. De åren han var här har ju inte bara raderats ur honom. Det hade varit ännu roligare om han lyckats här men nu gjorde han inte det av många anledningar – det berodde på mig, på honom själv, på publiken här… – och då är jag jätteglad att han lyckas i Kalmar i stället.

Känner du aldrig att det kunde ha varit ni där uppe i toppen i stället för Kalmar?

– Det har varit vi. Vi var ute i Europa senast 2005, vi blev tvåa i Allsvenskan 2004. I år var ett sådant år vi hade kunnat vara med och slåss om guldet men vi släppte Dusan, Peter och Fribrock. Då går det inte. Idén har alltid varit att ha några stamspelare och sedan locka hit några som får utvecklas »i den frodiga miljön vid Nissan«, som Stig Nilsson brukade säga. Men för att lyckas måste vi ha ett antal spelare som bär upp de andra och där har vi varit tvungna att släppa för många de senaste åren. Nio av tjugotvå spelare i truppen var helt nya inför säsongen. Ska man se det krasst hade det kostat några miljoner i uteblivna intäkter för att ta medalj och det hade vi inte råd med.

Jag berättar att jag i somras läste en intervju med honom efter Arne Ekstrands avhopp. Janne fick frågan hur Ekstrands frånvaro skulle påverka hans egen arbetssituation när det gällde scoutingarbetet. Janne svarade: »Helt klart behöver styrelsen se över organisationen. Men å andra sidan, kan man bara värva tre spelare om året, varav två ska vara från Halland, behöver man kanske inte utöka organisationen.«

Janne nickar:

– Visst är jag avundsjuk ibland. Man brukar säga att de bästa tränarna har de bästa spelarna och då är det ju inte kul att hela tiden tappa de bästa och börja bygga från början igen…

Bilen svänger upp på motorvägen vid Halmstads norra utfart. Janne är tyst, väger orden.

– För varje år blir det svårare för oss mindre klubbar att rycka de bästa talangerna och hålla hög kvalitet på stamspelarna. Många förstår nog inte vad vi menar när vi säger att vi inte kommer att kunna konkurrera i framtiden om vi inte får andra förutsättningar. Men man kan ju fråga sig när man är som mest nere: Varför ska en spelare gå till Halmstad i framtiden? Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det. Visst, det är trevligt här, vi har kul. Men det är inte bäst betalt, vi har ingen ny arena som drar folk i mängder…

Han ler och skakar på huvudet:

– Kalmar, de djävlarna, har ju tittat på Halmstad och kopierat oss. Sedan har de hittat ett bra sätt att spela på, ett sätt som bygger på kontinuitet – som ju faktiskt också är ett klassiskt HBK-ord. Visst är det irriterande att de är förbi oss just för tillfället. Men det ska vi nog fan se till att ändra på. Samtidigt visar de ju att det går att slåss där uppe även för oss som är mindre.

 

Arne Ekstrand har inte sagt ett ord i media sedan han avgick och lämnade sin pressrelease i juli. Han har valt att ligga lågt för att inte orsaka värre rabalder än nödvändigt. Den här hösten bryter han tystnaden.

– En styrelse i en allsvensk klubb måste i dag ha samma kompetensnivå som vilket framgångsrikt företag som helst, säger han när jag når honom i hans bostad i Båstad.

Som före detta VD för bland annat Duni – och en bakgrund som militär – svepte han in i den försiktiga klubben med en ny stil och gjorde sig obekväm i många läger. Han säger att skälet till att han avgick var att han inte såg tillräckligt med kompetens i HBK:s styrelse – och att de personer han ville flytta på blev förbannade och omöjliga att samarbeta med.

– Av klubbens åtta styrelseledamöter höll endast tre den nivå som varje medlem kan kräva, och som är nödvändig för att verka i en professionell klubb som vill vidare. Allsvenskan är så jämn i dag. Den klubb som rekryterar rätt, utbildar rätt och avvecklar rätt med största möjliga kontinuitet blir över tiden den som vinner. Helt avgörande är vilket tränarteam och vilken ledning man har.

Han säger att han kan förstå att det väckte ont blod när han bad vissa lämna sina poster – och han är inte förvånad över att nuvarande ordförande Birgitta Johansson säger att hon inte vet varför han trädde tillbaka:

– Några av dem som fick besked om att de borde ersättas till nästa årsmöte valde att motarbeta och agera på ett sätt som är uteslutet i en professionell verksamhet. Att vederbörande, som säger sig inte veta varför jag slutat, har varit drivande i dessa dumheter är väl inte så svårt att räkna ut.

Enligt Ekstrand borde hans avgång hellre ha resulterat i ett omedelbart nyval, eftersom »det finns kvalificerade ersättare vid sidlinjen som kan ta plats«. Han säger att han ändå ser tillbaka på tiden i HBK med glädje:

– Det positiva är att det kommer ta några år att nedmontera klubben… Från att ha varit en klubb på väg att ramla ur Allsvenskan 2006, med ett eget kapital på bara sju miljoner, har HBK nu genom hårt arbete fått nya möjligheter och skapat handlingsfrihet för framtiden. 20-talet nya spelare har kommit in i A-truppen, spelare har avyttrats till ett värde av 60 miljoner. Nu tycker jag att truppen tillhör de fyra bästa i Allsvenskan – dessutom har man ett eget kapital på cirka 30 miljoner kronor. Jag ser ingenting som förhindrar att man på nytt blir Sveriges bästa fotbollsklubb. Men man måste våga, våga, våga!

 

Det är en förändring som skett i det tysta – som alltid när det gäller HBK. Där omvärlden har sett en klubb som sålt ut allt man ägt av kvalitet – och placerat sig tia, elva och sjua de tre senaste säsongerna – har organisationen bunkrat pengar och byggt trupp för att kunna slåss om guld något av åren fram till 2010. Helt enligt målsättningen.

Den här hösten börjar resultatet av bygget också att märkas, och med segrarna ökar ambitionerna och klubbens vilja att prata om dem. Tidningarna berättar att Janne Andersson åker till Aten för att träffa Mikael Nilsson som öppnat dörren för en flytt hem till Allsvenskan. En återvändande landslagsspelare skulle passa perfekt in i den stomme klubben vill bygga. När jag pratar med Janne medger han också att han ser början på något stort växa fram. Han var orolig i somras – när Peter Larsson försvann och spelet var svajigt – men nu har det vänt. Där han under några år fått koncentrera tävlingsinstinkten på att få ut så många spelare som möjligt i proffslivet, vill han nu återigen ta upp kampen om SM-guld.

– Kan vi, med de pengar vi fått in, hålla våra bästa lite längre än tidigare då är det intressant. Kan vi i vinter stå emot ett bud på Anel eller Anselmo så har vi chansen igen.

Jag frågar om det funkar att vara HBK i den moderna fotbollsvärlden.

– Det måste funka. Vi kommer kanske inte att lyckas locka till oss alla de största talangerna i framtiden, men då blir det viktigare att locka till sig dem som är rätt just för oss, sådana vi kan ta hand om och fostra bra. Då är det bättre att vi lägger pengarna på att ha en bra miljö här, en miljö där spelarna trivs och kan utvecklas.

När jag pratar med högerbacken Andreas »Ante G« Johansson märks samma optimism. Han säger att det egentligen är som det alltid varit – HBK talar inte i rubriker men det betyder inte att de inte bryr sig.

– Arne Ekstrand var faktiskt den första jag hörde som sa något utåt om vår målsättning överhuvudtaget. Även om vi inte alltid pratar om det, vill vi vinna. Janne är den största tävlingsmänniska jag har stött på, vår klubbdirektör är så nervös på matcherna att han knappt kan titta, killarna i laget är vansinniga när vi förlorar. Och visst, ibland måste man kanske säga ifrån även utåt och ta för sig mer än vad vi har gjort. Det stör ju lite att vi inte själva är där uppe. Man kan ju känna: fan, det skulle ha varit vi.

När HBK möter Hammarby på Söderstadion den 29 oktober har man fyra matcher i följd utan förlust och är ett av seriens formstarkaste lag. Brasilianaren Anselmos 1-0 i 55:e minuten är hans 15:e mål. I backlinjen debuterar 21-årige Daniel Johansson då Zvirgzdauskas är avstängd och i området mellan anfall och mittfält dominerar 19-årige Anel Raskaj. Att HBK tappar ledningen och förlorar med 2-1 beror mest på oskärpa framför mål.

– Vi har erfaret folk på bänken men nu väljer vi att investera tid i några av de unga i stället. Det är detta de växer av. De behöver erfarenhet, säger Janne efteråt.

»Kan vi, med de pengar vi fått in, hålla våra bästa lite längre än tidigare då är det intressant. Kan vi i vinter stå emot ett bud på Anel eller Anselmo så har vi chansen igen.«

När han får ordet på den officiella presskonferensen en trappa upp passar han på att förekomma de närvarande reportrarna som han vet sitter och räknar målskillnad och poäng mellan Elfsborg och Kalmar FF, de två topplag som HBK nu har kvar att möta:

– Innan ni frågar om guldstriden vill jag säga att jag inte är intresserad av den. Att vi kan avgöra något… vi ska avgöra vår egen framtid i de två matcher vi har kvar. Tyvärr är det bara två omgångar kvar av säsongen, vi är i mycket bra form nu och fick jag bestämma hade vi gärna spelat vidare.

Fyra dagar senare skaffar Kalmar FF sig ett försprång på sex poäng och elva plusmål i målskillnad när man besegrar IFK Norrköping med 6-0. Med det är Allsvenskan i praktiken avgjord. När HBK förlorar mot Elfsborg med 3-0 dagen efter är förutsättningarna inför sista omgången klara.

– Nu ska vi göra sju mål på Gefle och Halmstad vinner med två mot Kalmar. Det är det vi siktar på, ler Elfsborgs tränare Magnus Haglund till pressuppbådet på Borås Arena.

Janne Andersson rör inte en min när han säger:

– Ja, effektiviteten har varit vårt vapen i år. Så vi ska nog kunna slå Kalmar.

Det excelark han ständigt uppdaterar berättar att laget bara behövt 3,74 avslut på mål – och 7,67 avslut totalt – för att göra ett mål. Motståndarna har behövt 4,27 avslut på mål – och 8,83 totalt – för att slå hål på HBK. Om HBK hade följt statistiken hade de, baserat på det antal avslutslägen man skapat, i de tre senaste matcherna gjort sex mål. Nu har det bara blivit ett enda.

Janne vet att sådan sifferexercis knappast intresserar de närvarande reportrarna, att de nu enbart fokuserar på den yngre kollegan vid hans sida – en kollega som en gång i tiden tog över Jannes gamla roll som ungdomsansvarig i HBK.

– Kör hårt »Mange«, säger Janne och lämnar podiet.

 

Söndag förmiddag. Spelarna samlas i en halvcirkel på träningsplanen vid Örjans vall.

– OK, killar. Sista kampen, sista matchen och vi har en härlig avslutning framför oss. Det är full satsning, full laddning som gäller, säger Janne.

Som vanligt på matchdag ska kropparna »aktiveras« med ett lättare pass. Den här förmiddagen deltar Janne själv, tillsammans med Wirmola, Arvidsson och lagledare Smith, i kvadratenövningen. Kvällen innan har meddelandena ramlat in i ledarteamets mobiler. Janne fick en bild på en flaska Lagavulin sänd till sig från en känning i Kalmar med frågan: »Räcker det här?« Jonas Wirmola fick ett SMS från Kalmars lagkapten Henrik Rydström: »Ska vi säga kryss, chefen?«

För Janne får de skicka så mycket meddelanden de vill, för honom gäller bara seger. Han grämer sig fortfarande över förra mötet med Kalmar då smålänningarna kvitterade i slutminuterna efter att David Elm tagit med hand i straffområdet.

– Kalmar vann en poäng på det, vi tappade två, säger han. Om domaren hade blåst rätt hade Elfsborg haft förstaplatsen i stället för Kalmar, och vi skulle ha varit uppe på femte i stället för åttonde plats. Att David Elm spelade volleyboll kan ha väldigt stor inverkan på hur serien nu slutar.

Fem och en halv timme senare tågar spelarna ut på Örjans vall sida vid sida med Kalmar FF:s nästan klara guldmedaljörer. Janne har återigen valt att »investera tid« i en av de yngre spelarna – Joe Sise, 19 år, gör sin första allsvenska match från start.

Regnet öser ner, planen springs snabbt sönder och spelet blir lidande. Kalmar tar ledningen genom ett mål av Daniel Sobralense och ser klart starkare ut än HBK. I andra halvlek byter Janne in Emir Kujovic, 20, och Tim Sparv, 22. Bytena vänder matchbilden. Kujovic kvitterar i 50:e minuten, »Ante G« drar in ett volleyskott från 25 meter strax därefter. HBK dominerar och skapar fler lägen. På bänken ler Janne sitt största leende.

I 88:e minuten missförstår Per »Texas« Johansson och Tommy Jönsson varandra, vilket leder till ett motlägg där bollen studsar rätt för Patrik Ingelsten. Fri med Magnus Bahne sätter Allsvenskans skyttekung bollen i mål – 2-2 och Kalmarsupportrarna exploderar.

När domaren blåser av matchen stormas mattan av den gästande publiken. Kalmarspelarna omfamnar varandra och guldhjälmar åker på. HBK-spelarna och ledarna går direkt av planen. Janne går till omklädningsrummet, sätter sig på bänken med sänkt huvud.

– Ska vi inte gå ut och gratulera? De har ju ändå blivit svenska mästare, säger Anders Smith efter ett tag.

– Jag har gratulerat, jag gjorde det innan jag gick in, säger Janne.

Conny Johansson, målvaktsveteranen, som nu gjort sin sista säsong i karriären passerar förbi.

– Jag är ledsen Conny, jag tänkte bytt in dig om det hade varit läge… nu blev det som det blev.

– Äh, det är ingen fara. Jag sa det till killarna, det hade känts jättekonstigt att komma in. Det hade ju tagit bort all uppmärksamhet på Kalmars guld, säger Conny med ett garv.

Janne skrattar inte utan sitter djupt försjunken i egna tankar. Smith erbjuder sig att gå och hämta »en nödraket«, ett par burkar öl.

– Alltså, två poäng på de här fyra sista matcherna, säger Janne.

Wirmola nickar:

– Det borde ha varit sju.

– Sju? Minst. Ja, jag hade kanske kunnat köpa sju…

Jag tänker på att han för några veckor sedan berättade om sommarens resa till Österrike tillsammans med de andra allsvenska tränarna och hur han satt där på läktaren omgiven av kollegor, stolt och nöjd när han såg Fredrik Ljungberg, Niclas Alexandersson, Mikael Nilsson, Petter Hansson och Markus Rosenberg – fem spelare som fått sitt genombrott i HBK.

– Om du frågar mig är det också en slags seger, sa Janne då i ett försök att övertyga mig – och sig själv – om att framgång kan vara så mycket annat än titlar och trepoängare.

När Queens We are the champions den här söndagskvällen dånar ut i högtalarna på arenan och tränger genom tegelväggarna in till omklädningsrummet skakar tränaren på huvudet och säger:

– Åh, fy fan vad surt det är att behöva sitta och lyssna på den där skiten. Ska jag vara ärlig så hatar jag att se andra vinna. Jag tycker att det är jobbigare att förlora än jag tycker det är kul att vinna. Det är jobbigt, för man går ju omkring och mår skit mest hela tiden.

Jag frågar Janne vad han tror om nästa säsong. För första gången sedan slutsignalen syns ett leende från HBK-tränaren.

– Ja du, svarar han. Emir är en oerhört intressant spelare, Anel också, så slänger vi in Daniel Johansson på Söderstadion, vi har Joe från start i dag. Med några tillskott så… jag ser fram emot nästa säsong.

Ute i korridoren hörs nu guldhjälmstoppade Kalmarspelare sjunga »SM-guld, SM-guld, SM-guld«. Janne nickar:

– Det kommer att bli en rolig säsong, roligare än den här. Den måste ju bli det.