Osynlige mannen

Två veckor före den allsvenska premiären följde jag en träning på Borås Arena. En bit bort stod en utsänd reporter från en av landets stora TV-kanaler. Eftersom det bara var ett par dagar tills landslaget skulle samlas i Portugal för VM-kvalmatch, var kanalen angelägen om att få en intervju med Anders Svensson. Men mittfältaren fick en känning i ljumsken, smet av träningsplanen och lämnade Borås utan att reportern märkte det.

– Finns det någon annan som spelar i landslaget här då? frågade reportern uppgivet.

– Inte till matchen mot Portugal. Men du kanske kan prata med Teddy, han har gjort ett par landskamper, svarade jag och pekade ut spelaren.

Tio minuter senare intervjuades Teddy. När de var klara frågade jag reportern hur det gick.

– Jo, han var snäll och trevlig. Men nästan lite blyg, va?

– Ja, somliga säger det. Men jag tror bara han är sån. Lugn av sig.   

– Du, vad heter Teddy i efternamn?

Jag bokstaverade namnet.

– Lucic… Ja, det känner jag igen.

Jag blev paff. Det var visserligen en ung reporter som uppenbarligen inte var så intresserad av fotboll. Men ändå: Vet inte alla vem Teddy Lucic är? Fem landslagsmästerskap, SM-guld, spel i Serie A, Premier League, Bundesliga och Champions League. Teddy, spelaren som aldrig har gjort en dålig landskamp. Den trygge. Den lugne.

När reportern hade packat ihop satt jag kvar och funderade på vad jag själv kom ihåg från alla hans år i landslaget. Det var… tomt.

 

Sex veckor senare, klockan 21.51 måndagen den 4 maj, blåser Stefan Johannesson av 2-0-matchen mellan IF Elfsborg och IFK Göteborg. För Teddy innebär det inte bara tre nya poäng, en assist och noll insläppta mål. Det innebär också att han nu har två timmar och nio minuter på sig att lämna in deklarationen.

Det slog honom i halvtid och en känsla av trötthet spred sig i kroppen. Alltid, alltid ska han vänta in i det sista. Med allt. Nu inser han att han tvingas göra det han ogillar mest i livet – stressa.

Inte för att Teddy kan stressa. Han må vara sen men efter matchen lunkar han ändå runt på konstgräset. Han småsnackar lite med Tobias Hysén, applåderar Elfsborgs supportrar, gör en high-five med Magnus Haglund. När han väl når omklädningsrummet har klockan hunnit passera tio.

Jag går fram till honom. Framför mig står ett 36-årigt fysiskt praktexemplar. Jag räknar till åtta rutor på magen. Jag frågar hur matchen kändes.

– Jo, det var la inga problem, om man säger så. Det var lite precis i början av matchen, då fick jag springa en del. Sedan var det bättre.

Jag påpekar att han gjorde en assist.

– Det är alltid kul, visst är det det.

Teddy blir tyst och tänjer lite på kroppen, slarvar han med stretchingen vet han att det blir tufft att komma ur sängen dagen efter. Jag försöker igen:

– Fortfarande ingen förlust.

Teddy tittar upp.

– Nä, det är bara att köra på. Det går bra nu, så det är skönt.

Jag inser att det är fullkomligt meningslöst. Ett par andra journalister börjar ställa frågor och de får samma typ av svar.

»Han sov med sin hockeyklubba i sängen och var sur på mamma och pappa för att han inte fick byta namn till Pelle Lindbergh, hans stora idol.«

Teddy går in i duschen. 14 minuter senare kommer han ut igen, som siste man i laget. Han torkar sig noggrant, tar på sig kalsongerna men kommer inte längre än så eftesom han hamnar i en travdiskussion med Martin Ericsson.

Inte förrän klockan blivit strax över elva sätter Teddy sig bakom ratten i sin silvriga Volvo. Bredvid honom tar Anders Svensson plats. Teddy får som vanligt ett par gliringar från medpassageraren för att han kör för försiktigt och långsamt. Och som vanligt ignorerar han pikarna. Väl ute på riksväg 40 påbörjar de sin traditionella matchanalys. Teddy känner att de löste Tobias Hysén på ett bra sätt, Anders undrar om Blåvitt egentligen hade några målchanser. De börjar räkna och fortsätter rulla mot Göteborg i den mörka vårkvällen. 

Tjugo i tolv kliver Anders Svensson ur bilen utanför sin lägenhet. Fem minuter senare hittar Teddy en parkeringsplats i Linnéstaden och tar sedan hissen upp till andra våningen, öppnar dörren och går in i mörkret. Det är knäpptyst. Sambon Sanne ligger och sover, precis som döttrarna Nadine och Isabelle. Han slänger av sig skorna i hallen, hämtar den bärbara datorn och sätter sig vid köksbordet. 23.50 loggar han in på Skatteverkets hemsida, han inser att han inte kommer att hinna göra de avdrag som han planerat och att det får bli den enkla lösningen. Ett klick på datorn och iväg åker deklarationen.

För att fira häller han upp ett glas mjölk och går in på NHL:s hemsida. Matchen mellan Pittsburgh och Washington har precis börjat. Teddy fastnar i skenet från skärmen och förblir sittandes i två timmar med endast liveuppdatering som underhållning. Han bryr sig inte om att det inte är rörliga bilder. Han gillar siffror och statistik – det är också därför travsporten engagerar honom så.

Strax efter klockan två har Pittsburgh vunnit. Teddy borstar tänderna och går och lägger sig bredvid Sanne i mörkret. Han hör nattspårvagnen utanför fönstret. Sekvenser från matchen börjar spelas upp i huvudet. Hur han gör en brytning, hur han väljer ett passningsalternativ, hur han förlorar en nickduell. Han har vant sig vid bilderna. De har kommit vid läggdags efter match i snart 20 års tid.

När filmen spelats klart uppe i huvudet somnar Teddy omedelbart.

 

I mitten på 60-talet packade Kreso Lucic några väskor, sa hej då till sin familj och sina vänner i Kroatien och begav sig till Göteborg. Han, precis som cirka 450 000 andra européer, lockades till Sverige av intrycket att det fanns gott om industrijobb. Och mycket riktigt, Kreso fick en anställning på Volvo. Vid det löpande bandet på fabriken på Hisingen träffade han finskan Anni och snart var de förälskade. De flyttade till en hyresrätt och fick två barn, 1969 föddes Mariana och 1973 Teddy.

Några år senare såg sonen Kreso spela fotboll för första gången. Teddy minns att det kändes som »att ha Supermannen som pappa«. Inte så mycket för att Kreso utmärkte sig som den hetlevrade mittback han var i division-tre fotbollen, utan snarare för den förvandling som spelades upp framför lille Teddys ögon varje gång det var match. Ena sekunden gick Kreso in i en klubbstuga iklädd arbetskläder, andra sekunden kom han ut i en snygg matchtröja.

Fyra år äldre Mariana summerar Teddys tidiga år:

– Till skillnad från i dag var han oerhört energisk och sprallig. Det skulle hända saker hela tiden. Hockey, basket, fotboll, innebandy… Han sov med sin hockeyklubba i sängen och var sur på mamma och pappa för att han inte fick byta namn till Pelle Lindbergh, hans stora idol.

Hela pojk- och juniortiden spelade Teddy för Lundby IF. Han hoppade runt i laget och gjorde lika bra matcher på yttermittfältet som på ytterbackspositionen. 15 år gammal debuterade han i A-laget och två år senare, när han spelade som mittfältare, slog han i en match en dålig passning till mittbacken. Lagkamraten tvingades slänga sig för att tackla och vred knäet. Nästa match ersatte Teddy den skadade mittbacken i försvaret. Laget höll nollan och sedan dess har Teddy varit försvarare.

En 19-årig Teddy skrev sedan på för allsvenska Västra Frölunda och debuterade samtidigt i U21-landslaget. Han insåg att den framtid han hade föreställt sig, med skiftjobb bredvid farsan på bandet på Volvo, kanske inte nödvändigtvis behövde bli just så. Han laddade för sin första allsvenska match när han kallades in i lumpen. Teddy försökte med det mesta för att slippa – allergi, klaustrofobi, knäont… Förgäves. Före avklarad debut i Västra Frölunda ryckte han in i åtta månader, som pjäsman. Teddy laddade sina kanoner men tänkte mest på de missade träningspassen i Frölunda. Under lumpentiden tränade han knappt någon fotboll och var orolig för hur han skulle känna sig när han kom tillbaka. Skulle det bli svårt att anpassa sig till allsvenskt spel? Skulle han få någon speltid överhuvudtaget? Var det så här en karriär som ännu knappt var påbörjad skulle sluta?

Teddy fick svar efter sin första match när han blev utsedd till Matchens spelare. Hans unika egenskap, att alltid kunna prestera, demonstrerades för första gången.

 

Det är en ledig dag och vi promenerar längs Teddys favoritgata i Göteborg, Linnégatan. Tempot är lågt, det verkar vara så Teddy föredrar det. Det är 21 grader varmt och inte ett moln på himlen. Ändå har han med sig en mössa. Jag frågar varför.

– Jag vill inte ta några risker.

– Vadå för risker?

– Förkylning och så.

– Är du likadan på planen?

– Lite så, min spelstil är inte så spännande alltid. Jag gör mitt jobb bara. Försöker inte vara så märkvärdig. Jag är nog ingen sån människa, som vill synas så mycket. Och det speglar kanske min spelstil också. Jag märks inte. Jag har levt mycket på spelförståelse. Allt annat har jag nog legat precis över medel på, som att nicka, passa och teknik. Och är spelförståelsen ens bästa sida, då är det svårt att sticka ut. Det blir mer osynligt då.

Jag berättar att hans lagkamrater i Elfsborg tycker att han är i sitt livs form, att han aldrig någonsin varit bättre som fotbollsspelare.

– Säger dom så? Jaha, ja. Där ser man. Nä, men man har väl varit med om det mesta på planen vid det här laget. Det är inte så att det är nya scenarier hela tiden. Jag vet oftast var bollen kommer, hur jag ska stå. Jag har spelat ett tag nu, om man säger så.

Jag frågar honom om hans omtalade lugn på planen, att det är något som verkar uppskattas av lagkamrater.

– Det är ju positivt att min lugna sida kommer till användning, säger han och ler.

– Aaaatjoooo!

Teddy snörvlar och säger:

– Allergi. Det är ett helvete ibland, du vet. Jag är gräsallergiker. Perfekt om man är fotbollsspelare…

– Annars då, hur mår kroppen?

– Det blir tuffare, helt klart. Nu tar det två, tre dagar innan jag känner mig normal igen efter en match. Det är tufft att komma ur sängen på morgnarna. Segstartad. Och jag har lite ont i mitt knä. Sedan är det astman… Jag har det mesta, om man säger så. Sånt här tänker man inte på om man inte spelat fotboll hela sitt liv. Innan jag började spela i Frölunda trodde jag att det var lyxigt att vara fotbollsspelare. Att det var champagne och jordgubbar. Men det är mer ispåsar och bandage. Och inhalatorer. 

Det tar ett par sekunder innan han säger det:

– Det är klart, vi tjänar också en del. Så man kanske ska vara tyst om sånt.

Jag frågar om han ser fram emot att gå i pension.

– Både och, tror jag. Jag tycker det funkar bra, jag trivs riktigt bra i Elfsborg. Vi vinner mycket. Men resorna, att kroppen tar stryk… det är inte så bra, kanske. Jag kör på den här säsongen ut, sen får vi se hur det känns.

Vi sätter oss på ett fik, 50 meter från hans lägenhet. Här har han bott sedan han flyttade hem från Tyskland 2005. I juli flyttar han till ett hus i Göteborgs utkanter.

– Du vet, jag känner mig lite orolig. Jag har aldrig bott i hus. Var ska man lämna in travet? Jag gillar att bara gå och sätta mig på något fik och äta en lunch och så. Det kanske blir lite jobbigt i början. Vi får se hur det går.

Jag säger att det säkert inte blir några problem. Han verkar ju inte ha så svårt att bara ta det lugnt.

– Nä, det är kanske det som blir problemet. Jag gillar att koppla av och inte göra någonting. Men inte hela tiden, då blir det långtråkigt. Ibland är det skönt att ta tag i något. Bor man i hus blir det också påtagligt. Man ska klippa gräs, måla hus och så. 

– Du låter nästan lite lat?

– Lat? Nä, det tror jag inte. Mer avslappnad då, det får jag höra rätt ofta. Vid några tillfällen i karriären hade jag kanske kunnat visa några tränare lite mer, på träningar och så – men jag är inte sån som människa. Men på matcher, då är jag inte lugn. Då händer det något med mig.

– Vadå?

– Jag vet inte. Ibland kan man se på TV efteråt hur man sprungit mot domaren för att gnälla. Då blir man nästan lite rädd för sig själv. Jag är ju inte sån.

Det piper i Teddys telefon. SMS från Sanne.

– Jaha, då ska vi se. Nu ska jag handla dricka också.

Han berättar att yngsta dottern fyller år. Senare under kvällen ska familjen ha kalas. Teddy har fått uppgiften att ordna allt eftersom Sanne jobbar. Ballonger ska blåsas, ingredienserna till tacos ska köpas, han ska städa, laga maten…

– Jag har haft hela förmiddagen på mig, säger han och ler. Efter att jag lämnade barnen på dagis i morse räknade jag ut att jag hade tre timmar på förmiddagen. Så jag tog det lite lugnt. Plötsligt var timmarna borta.

Han rycker på axlarna. Jag säger att livet som fotbollsspelare måste ha passat honom perfekt – mycket ledig tid med få timmars verkligt jobb. Dessutom behöver man sällan ta egna initiativ, klubben fixar det mesta.

– Jo, man har väl levt drömlivet. Eller man lever det än. Sedan får vi se. Det är ju snart slut.

 

På morgonen den 16 juni 1994 ringde telefonen hos familjen Lucic. Kreso svarade och hörde hur en smålänning presenterade sig som Tommy Svensson, förbundskapten i fotboll. Tommy ville prata med Teddy. Kreso väckte sonen.

»Det är Tommy Svensson i telefonen.«

»Äh, det är bara Jarkko«, sa Teddy och vände sig om i sängen.

Jarkko är Teddys bästa kompis och hade några gånger tidigare låtsats vara just Tommy Svensson.

»Jag tror inte det är Jarkko«, fortsatte Kreso.

Teddy lunkade ut i hallen och tog luren. Två minuter senare hade Teddy hört hur Tommy berättat att Janne Eriksson än en gång fått en muskelbristning i låret och inte skulle kunna spela något under VM-slutspelet i USA. Han hade också fått höra att Tommy ville att Teddy skulle sätta sig på ett flyg om några timmar för att ansluta till truppen i Los Angeles. Tommy hade koll på Teddy och var imponerad av hans mogna spelstil och hans häpnadsväckande utvecklade spelsinne.

– Det jag visste om honom annars var att det var en väldigt lugn och tystlåten kille, säger Tommy Svensson. Nästan lite blyg. Men det var tydligt att han var en framtidsman.

När Teddy satte sig på flighten grämde han sig över att han skulle missa Åbytravet samma kväll. Han var spänd för att flyga så långt, det hade han aldrig gjort tidigare, och när han tänkte på alla landslagsspelare han snart skulle träffa blev han ruskigt nervös. Han sov inte en sekund på flighten.

Teddy minns inte så mycket av veckorna i USA:

– Det var nog för stort för mig. Jag hade kanske för stor respekt för de andra. Och att träffa media… Jag visste inte hur man skulle prata, vad man skulle säga. Jag ville inte vara i vägen i laget heller. Jag sa kanske fem-sex meningar under de där veckorna. Jag ville bara synas så lite som möjligt. Dessutom visste jag att jag inte skulle få spela något.

Kennet Andersson minns knappt Teddys närvaro i USA:

– Jag hade aldrig hört talas om den här Teddy Lucic innan. Jag kommer bara ihåg att jag såg en tunn liten kille smyga omkring i korridoren på hotellet i Los Angeles. Jag sa »hello« och trodde han var utländsk. Men han sa »hej« och vek ner huvudet igen. Dagen efter presenterade Tommy honom för truppen. Det är nog det enda som jag minns av honom. Att han var blyg. 

Mikael Nilsson:

– Han kom in på ett speciellt sätt. Dessutom hade han aldrig gjort en A-landskamp tidigare och kände knappt någon. Jag fick känslan av att han var rädd för vad vi andra skulle tycka om honom. Att vi skulle bli sura för att det kom in en liten kille i stället för Janne. Jag minns bara att han satt längst bak i bussen, lite för sig själv, när vi reste. Och att han var jävligt frusen av sig. Han tränade med mössa och långbyxor när det var 30 grader varmt.

Pontus Kåmark:

– Han var som en liten tomte, Teddy. Han bara smyger runt i sin egen lilla värld. När vi senare delade rum i landslaget så låg han bara i sin säng och vilade eller läste travtidningar. Jag kunde lämna rummet, komma tillbaka fyra timmar senare och då låg han kvar i samma ställning som när jag gick. Och på de första träningarna, alltså… Jag undrade vad det var för en kille som Tommy ringt in. Han joggade alltid sist i ledet, var inte särskilt bra på någonting. Jag tänkte: »Han kommer aldrig att bli något.« Men jag såg nog inte hans stora kvalitet på träningarna – spelsinnet.

1995 debuterade Teddy i A-landslaget, mot Brasilien i en för-EM-match. Året efter, när Frölunda åkt ur Allsvenskan, skrev han på för IFK Göteborg. Teddy kastades in i en av de bästa startelvorna ett allsvenskt lag haft de senaste 20 åren. Han vann SM-guld och debuterade i Champions League under sin första säsong.

Efter två säsonger lämnade Teddy sin hemstad för ett liv som proffs i italienska Bologna – och han gjorde det som Sveriges första omdiskuterade Bosmanfall. Ledningen i IFK Göteborg blev förbannad eftersom de inte fick någon ersättning och Teddy var besviken på sin gamla klubb. Han hade i ett års tid velat skriva nytt kontrakt med IFK Göteborg men ledningen visade inget intresse, så när Bologna hörde av sig var valet enkelt. För att skifta fokus från sin egen passivitet, målade IFK upp bilden av Teddy som girig och illojal.

Teddys familj fick höra mycket och värst var det för känslomänniskan i familjen – pappa Kreso.

– Det händer fortfarande att IFK-supportrar kan ropa »Teddy Lucic är en hora«, berättar syster Mariana Lucic. Teddy bryr sig inte, det har han aldrig gjort. Mamma är också som Teddy, låter allt rinna av. De har det härdade finska blodet i sig. Men pappa, han blir ledsen. Allt som skrevs och det som ledningen i IFK sa, det trodde folk på. Det var IFK Göteborg, Sveriges största klubb. Ingen ville lyssna på vad Teddy hade att säga.

Teddy flyttade vintern 1998 och blev lagkamrat med Kennet Andersson och Klas Ingesson. Kennet minns att Teddy var sig lik från när han träffade honom första gången i USA. Tystlåten och försiktig. Han syntes eller hördes varken på träningar eller i omklädningsrum.

– Jag tror inte hans personlighet hjälpte honom i Bologna, säger Kennet. Ute i Europa måste man våga ta plats, visa att man vill spela, att man är tillräckligt bra. Men Teddy satt mest tyst och tittade på. Fotbollsmässigt var han bra, lika bra som de andra. Men han ifrågasatte aldrig tränaren när han inte fick spela.

Teddy håller med:

– Jag ångrar att jag inte frågade klubben vad de hade för planer för mig. Jag trodde att de värvade mig som mittback. Men när jag kom ner fick jag bara spela ytterback. Just den biten, om jag skulle vara mittback eller ytterback, har varit ett litet problem hela karriären faktiskt. Klubbar har sett mig i landslaget som ytterback när jag gjort bra ifrån mig. Men jag har alltid sett mig själv som mittback.

Teddy gjorde nio matcher i Bologna. Sista halvåret satt han mest på läktaren.

När jag frågar om han någon gång gick och pratade med tränaren om sin situation, svarar han:

– Nej, jag är inte den typen. Det har jag aldrig gjort.

Vilken typ är du då?

– Kanske den som är lätt att ha att göra med.

 

Det finns två saker som Teddy Lucic är noga med före match. Det första är att han vill vara ensam. Detta innebär att Sanne alltid får åka i väg med barnen på någon utflykt. Teddy minns en gång då han tvingades hämta barnen på dagis. Bara påklädningen av två trotsiga små tjejer knäckte honom mentalt. Teddy svarar heller aldrig i telefon på matchdagar och lämnar inte lägenheten för annat än att lämna in travet eller köpa tidningen.

Den andra saken är att han måste spela i samma kalsonger.

När han lunkar ut på Borås Arena lördagen den 16 maj för match mot Halmstads BK är han nöjd: timmarna före match var lugna och tysta och underkläderna sitter där de ska.

Teddy gör sina ritualer minuten innan domaren blåser i gång. Några snabba steg på samma plats för att få igång tempot. Några låtsaspassningar med både högern och vänstern. Tre upphopp i luften och simulerade nickar. Till sist går han ner på knä och knyter om skorna.

Matchen är i gång och efter en minut har Teddy ropat »lyft« två gånger till sina kollegor i backlinjen. Han står inte stilla en sekund, även om Elfsborg rullar runt bollen på offensiv planhalva. Hela tiden trippar han runt på tårna, fram och tillbaka, hoppande i sidled eller småjoggande bakåt. Han rör sig runt på en yta på sex-sju kvadratmeter, beroende på var bollen befinner sig offensivt. Teddy vet att det är nyckeln till allt, att förutspå olika scenarier. Ligger han steget före hela tiden blir det så mycket enklare när bollen kommer. Om den kommer, vill säga. För Elfsborg dominerar från minut ett.

20 minuter in i matchen står det 2-0 och Teddy har lyckats göra ännu en assist på en hörna. Enda gången som Teddy behöver anstränga sig till max är i den 34:e minuten då HBK är nära att frispela en djupledslöpande Anselmo. Men Teddy slänger sig i sista sekunden, får en tå på bollen, reser sig upp och gör en löpning på sex-sju meter. Sedan slår han en hård passning i steget till Anders Svensson. Publiken applåderar.

Andra halvlek blir ännu lugnare. Under en period rör han inte bollen på 16 minuter. Men ändå – hela tiden på tårna, fram och tillbaka, i sidled och bakåt. Hade en kamera zoomat in Teddy under en match hade det sett ut som en märklig dans. En vacker dans. Följsamt och graciöst. Målmedvetet.

»Teddy är väldigt speciell, både som människa och som spelare. Personligen blir jag glad bara av att se honom. Han sprider något slags lugn runt sig.«

När domaren blåser av matchen har Elfsborg vunnit med 4-0.

45 minuter senare hoppar jag in i baksätet på hans Volvo. Mariana sätter sig bredvid mig. I framsätet tar Teddy och Anders Svensson plats.

Mariana frågar tyst:

– Hur går det för dig med Teddy? Säger han något överhuvudtaget?

Brorsan hör inte Marianas fråga. Han och Anders pratar om kvällens final i Eurovision Song Contest.

– Äh, du vet hur han är, säger jag. Lugn, chockerar inte så mycket.

Mariana skrattar och nickar:

– Jo, det kan man väl säga.

– Vad säger ni? frågar Teddy och tittar i backspegeln.

– Att du alltid är så lugn, säger Mariana.

– Jaha. Jo, kanske lite för mycket ibland, va? Men inte när jag var liten, syrran. Då var jag inte så lugn.

– Nähä. Vad tänker du då på?

– Jag hittade på lite bus med mina kompisar när jag var liten.

– Jo, men sen slutade du ju umgås med dem. Det var nog inte din stil.

– Nä, det var nog inte det.

Teddy rattar ut på motorvägen.

– Jaha, Teddy, vad tyckte du om matchen? frågar Anders.

– Hade de några chanser?

Teddy och Anders börjar räkna.

– Nä, det blev nog aldrig riktig farligt, konstaterar Teddy och byter ämne.

– Så gott det var att United säkrade guldet i dag. Eller hur, du?

Teddy slår till Anders på benet.

– Jävla flyt, säger Anders.

Anders berättar att han börjat hålla lite på Liverpool på slutet. Teddy ser sin chans:

– Which ship never comes to Liverpool?

Anders tittar på Teddy.

– Du är för fan helkass på engelska. Säger du ship eller sheep?

–Ship, som båten.

Anders funderar ett par sekunder, skakar på huvudet.

– Ska jag säga det? frågar Teddy rastlöst.

– Säg det då!

– The Premiership!

Teddy skrattar, slår sig själv på låret och tittar nöjt i backspegeln mot mig och Mariana.

Bilen har nått halvvägs till Göteborg när diskussionen går in på Eurovisionfinalen igen. Anders är frustrerad eftersom han kommer att missa den. Han är bortbjuden på middag.

– Har de inte storbilds-TV går jag hem direkt, säger han. Men vad fan, vinner inte Bosnien är det katastrof.

– Ja, den är väl en favorit, säger Teddy.

– Favorit? Det är redan en klassiker.

Anders börjar sjunga på låten.

– Ooooh, bistra voda, lalala. Oooohh…

Teddy nynnar med lite tyst. När jag hör de två gamla landslagskamraterna munhuggas i framsätet förstår jag vad Lars Lagerbäck menar när han säger att Teddy är en av hans absoluta favoriter från de många åren som förbundskapten.

– Teddy är väldigt speciell, både som människa och som spelare, sa Lagerbäck när jag talade med honom. Personligen blir jag glad bara av att se honom. Han sprider något slags lugn runt sig. På landslagssamlingar gick han runt och mös med sina travbongar, sådant spred trivsel till de andra i truppen. Teddy är en skön kille. Väldigt okomplicerad och ödmjuk.

»Teddy är unik på det sättet att han kan spela var som helst. Han gör sitt jobb oavsett. Han är löpstark, positionssäker och offensiv när han känner för det.«

Efter dryga halvtimmens körning svänger Teddy av motorvägen, in mot centrala Göteborg. Vid ett rödljus kör en bil upp jämsides med Volvon.

– Ska ni rejsa? säger Anders. Kom igen, Teddy!

Det blir grönt. Teddy växlar och trycker mjukt på gasen. Han tittar på Anders och säger:

– Jag tror inte det, du.

 

Efter tiden i Italien flyttade Teddy hem till Sverige och skrev på ett treårskontrakt med AIK. Det enda han ville höra var att klubben tänkte satsa på honom som mittback, vilket de gjorde. Teddy trivdes igen och höjde sig en nivå vilket ledde till att han efter EM-slutspelet i Holland och Belgien 2000 var ett återkommande inslag i de flesta landskamper – om än som ytterback. När jag frågar Lagerbäck huruvida Teddy är bäst lämpad som mittback eller ytterback, säger förbundskaptenen:

– Teddy är unik på det sättet att han kan spela var som helst. Han gör sitt jobb oavsett. Han är löpstark, positionssäker och offensiv när han känner för det. En oerhört allround spelare. Jag skulle säga att han är minst lika bra som ytterback. Konkurrensen i det centrala försvaret var också hård, det fanns spelare som Mjällby, Björklund, Patrik Andersson, Mellberg. Med Teddy på ytterbackspositionen visste man vad man fick.

Ironiskt nog var det en landskamp där Teddy spelade ytterback som skulle leda till nästa klubbyte. Terry Venables kommenterade VM-matchen mot England i Japan 2002 för BBC – den landskamp som både Teddy och Lars Lagerbäck minns bäst från landslagskarriären. Framför allt kommer de ihåg ruschen vid ställningen 1-1. Teddy bröt bollen i försvaret, började springa och fortsatte springa. Till sist hade han löpt ifrån samtliga och kom fri med David Seaman. Teddy försökte chippa bollen över den mustaschprydde målvakten men misslyckades. Men ruschen, ihop med ett klockrent positionsspel och frejdiga löpningar längs med kanten, gjorde att manager Venables direkt efter mästerskapet såg till att Teddy skrev på för Leeds.   

Teddy stormtrivdes i England, fick sitt första barn och ville stanna i klubben. Samtidigt uppdagades år av ekonomisk vanskötsel i Leeds och klubben tvingades släppa hela sin trupp för att inte fullkomligt rasa ihop. Teddy hamnade i tyska Bayer Leverkusen.

Det började katastrofalt. Teddy hade precis åkt till familjens hus i Kroatien och såg fram emot två veckors slappande. Efter två dagar ringde hans nya arbetsgivare och sa att de ville ha honom till försäsongsträningen. Om en dag. Teddy avbröt sin nyss påbörjade semester och infann sig på träningsanläggningen. Det var Teddy och lagets juniorer. Alla andra hade fått den utlovade semestern.

Teddy insåg snart att han mest var tänkt som truppspelare i det Champions League-satsande laget. Skulle han spela var han tvungen att bevisa mer än brassarna Lúcio och Juan och tysken Nowotny. Och eftersom Teddy sällan utmärker sig på träningar gjorde han aldrig sig själv rättvisa. Under sina två år i Tyskland deltog han i elva matcher, varav fyra gjordes från start.

Jag frågar om han diskuterade med tränaren.

– Jag pratade faktiskt med andretränaren en del. Men han vågade väl inte säga för mycket till huvudtränaren, så det blev som det blev.

När Teddy kände att det inte längre funkade att sitta på läktaren i Tyskland var han 32 år gammal. Efter sju år utan Göteborg, familjen och vännerna längtade han hem. 2005 skrev han på för Häcken.

 

Ett år senare var det dags för Teddys femte mästerskap och inför premiären skrev Aftonbladets Simon Bank en krönika tillägnad landslagsmannen. Rubriken löd: »Teddy – en gåta«.

Bank undrade hur det kunde vara möjligt att Teddy, som de senaste åren bara suttit på en bänk i Tyskland och spelat i ett håglöst Häcken, plötsligt hade blivit en av landslagets viktigaste spelare inför mästerskapet. Bank ville veta hur det gått till men nöjde sig med att konstatera: »Teddy Lucic måste vara hel. Teddy Lucic är oss en väldig borg. Teddy Lucic är den klippa på vilken Lagerbäck bygger sitt landslag.«

När jag pratar med Teddy om saker som dessa är han bara oförstående. För honom finns inga nyanser. Åtminstone inte i hans eget spel. Han är bara bra, helt enkelt. Varken mer eller mindre.

– När jag kom till landslaget efter att ha suttit på bänken så kände man sig lite seg i kroppen, säger han. Men efter ett par träningar var jag tillbaka i bra form. Så har det alltid varit.

– Du tror inte det är unikt? frågar jag.

– Det finns de som säger att det är lite speciellt. Jag har alltid haft lätt att anpassa mig, lyckats lägga mig på rätt nivå. Det är en styrka, det inser jag.

Teddy verkar betrakta karriären som en tid som bara pågått. Han har spelat när han har spelat och suttit på bänken när han suttit på bänken. Han har aldrig klagat. Misslyckanden har han glömt. Hyllningar har han viftat bort. När förre lagkamraten i Leverkusen Bernd Schneider inför åttondelsfinalen i Tysklands-VM sa att Teddy är »en spelare i världsklass« kunde man trott att det var ett skönt bevis på att han borde ha fått fler chanser i klubben, till och med lagkamraterna såg ju det. Men Teddy rycker bara på axlarna. Det var ju då. Nu är ju nu.

Jag tar ny sats och försöker väcka känslorna till liv genom att ta upp utvisningen i just den där åttondelsfinalen i VM. Då blev han väl ändå riktigt, jävla förbannad. Han nickar lugnt:

– Jo, man var ju förbannad när man såg det röda kortet. Besviken på sig själv. I omklädningsrummet kändes det, det gjorde det. Men sedan måste man gå vidare. Gjort är gjort. Även om jag tycker det var orättvist.

Efter landskampen meddelade Teddy att det var slut med landslaget. Han orkade inte med resorna längre och var ändå övertygad om att han skulle ha slutat när EM 2008 började. Det blev visserligen en landskamp till när Lagerbäck och Andersson kallade in Teddy – som ersättare för Ibrahimovic, Mellberg och Wilhelmsson som skickades hem efter en sväng på krogen i Göteborg – i matchen mot Liechtenstein.

Han var nära att sluta. Efter tre säsonger i Häcken kände Teddy att motivationen började försvinna och kroppen säga ifrån. Då ringde Elfsborg och frågade om han var sugen på ett tvåårskontrakt.

– Det första jag tänkte var att jag inte skulle klara av att växla upp en nivå igen, säger Teddy. Men så började jag fundera och insåg att jag kanske hade saknat att spela med och mot de bästa. Det kanske var kul att spela inför 15 000 åskådare igen och inte avsluta med minnet av en match med Häcken inför 800 på läktarna.

Teddys första säsong i Elfsborg slutade med 18 insläppta mål på 30 omgångar och en nominering till Årets försvarare i svensk fotboll. En pånyttfödd Teddy är alltid intressant för landslagsledningen och natten innan 2008 års EM-trupp skulle offentliggöras, ringde assisterande förbundskapten Roland Andersson. Samtalet kom efter en sen match mot IFK Göteborg, klockan var strax efter midnatt och Roland frågade rakt ut om Teddy kände sig sugen på ytterligare ett mästerskap.

Teddy tackade för frågan men avböjde. Det fanns ett par anledningar. För det första ville han prata om det med Sanne, men sambon gick inte att nå eftersom hon jobbade. För det andra behövde han bestämma sig snabbt och att stressa fram beslut är inget han gillar. För det tredje hade han sett fram emot ledigheten som skulle infinna sig under mästerskapet. Men framför allt var han inte sugen.

Teddy bestämde sig för att satsa alla goda matcher han hade kvar i kroppen på Elfsborg.

 

Med tre omgångar kvar till sommaruppehållet möter Elfsborg AIK på Råsunda. Fram till matchen har Teddy spelat samtliga minuter av säsongen och sett ynka fem mål slinka in bakom sig. På spelarbussen på väg till Stockholm kommer tränaren Magnus Haglund fram. Teddy lägger ifrån sig sin laptop och tar en paus från Football Manager-spelet där han är tränare för Häcken. Han har precis lagt ett bud på Teddy Lucic men Elfsborg, som tränas av Anders Svensson, vägrar släppa honom. Just i dag är inte Svensson med och spelar på bussen, han är skadad.

Haglund berättar att han funderat på hur de ska lösa det centrala mittfältet med Svensson borta. Tränarens lösning är att placera Teddy som defensiv mittfältare. Haglund går igenom instruktionerna, han vill att Teddy ligger tätt inpå Iván Óbolo hela tiden så att argentinaren inte får tid att vända om med bollen. Tränaren ber Teddy stänga ytan mellan försvaret och mittfältet.

Teddy nickar och memorerar.

När matchen är färdigspelad konstaterar jag att Iván Óbolo inte hade ett avslut på mål i hela matchen. Argentinaren hade inte ens en målchans. Teddy kände själv att han sprang mer än han gjort i en match på flera år, så mycket att han hade krampkänning i båda benen. I den 90:e minuten tvingades han gå av planen. Jag tänker på vad Bosko Orovic, Teddys barndomsvän och lagkamrat i Lundby IF, sagt:

– Teddy är speciell. Möter han Skövde, då går han ner på den nivån. Möter han Ronaldinho, då blir han så bra. Det är det som är det grymma med Teddy. Han har alltid gjort det som behöver göras.

 

En vecka senare sitter jag med Teddy i hans Volvo. Han är förkyld och stressad. 20 flyttlådor måste fraktas iväg för att han och Sanne ska hinna flytta till det nya huset i tid. Och Teddy som egentligen har en ledig dag. Dessutom är hans dotter på väg att bli sjuk. Tajmingen är dålig – om tre dagar åker familjen till huset i Kroatien för en veckas efterlängtad semester.

– Förra gången jag var där fick jag åka till Leverkusen efter två dagar. Du vet, det ska alltid hända något. Jag som längtat efter det här. Fantiserat om hur jag ska öppna en flaska vin i eftermiddagssolen när jag kommer ner.

Jag frågar om han inte är rädd för att han själv ska bli sjuk.

– Nä, jag biter ihop, det är inga problem.

Teddy svänger av motorvägen och pekar mot ett stort stall. En häst travar förbi.

– Det är här min häst är, säger han. Vi får hoppas att hon inte är för trött i dag.

Love Amerique är en tvåårig travhäst som Teddy äger och har varit med och fött upp. Förhoppningen är att hon ska utvecklas till kassako. Men gör hon inte det så blir inte Teddy ledsen. Love Amerique har blivit hans största hobby och minst ett par gånger i veckan åker han ut för att hälsa på henne. »Rogivande« kallar han besöken.

En brun hästnos sticker ut från en av boxarna. Teddy går fram till Love Amerique.

– Nämen hejsan lilla tjejen. Hur mår du i dag? Är det bra. Jaaa.

Teddy pratar bebisspråk med sin häst och kliar henne i örat.

– Hon älskar det här, jag skulle kunna stå så här i flera timmar.

Han vänder sig mot hästen igen:

– Jaaa, det kan jag, eller hur? Är du lite trött i dag, tjejen?

Han fortsätter att klia henne i örat när jag frågar om det är här han kommer att hänga när han slutar i Elfsborg.

– Ja, mer än nu i alla fall. Det blir lite som i ett omklädningsrum när man är här ute. Man tjötar lite skit, snackar lite form och så. Men här får jag börja om från början, här är jag längst ner i ledet. Jag får öppna dörrar för de andra, hämta vatten och sånt. Man är sisteman här också, om man säger så.

I bilen på väg tillbaka mot Linnégatan frågar jag hur han skulle beskriva Love Ameriques karaktär.

– Hon är bara lugn och kelig, säger Teddy. Riktigt snäll och lätt att ha att göra med. Men när hon märker att det är allvar, då tänder hon till. Det är som två olika hästar. Vi får se, vissa har det i sig, att de höjer sig när det är tävling. Andra viker ner sig.

Han håller två händer på ratten, han ligger på rätt sida om hastighetsgränsen, han är avslappnad. Och uppenbarligen helt omedveten om att han just har beskrivit sig själv.