Du var en av förgrundsfigurerna senast Frankrike arrangerade ett stort mästerskap. Med några års distans till VM-guldet: Vilka var framgångsfaktorerna?
– Inga konstigheter: vi hade ett lag som bestod av väldigt bra spelare. Stommen i laget hade varit med i EM 1996 och nu var vi två år äldre och bättre. När jag åkte till VM var alla mina tränare i Parma övertygade om att Frankrike skulle vinna.
Vad betydde landslagets VM-framgångar 1998 för Frankrike som land?
– Den sommaren såg jag för första gången ett enat och lyckligt Frankrike. När folk efter matcherna samlades vid Champs-Élysées för att fira fanns inga sociala eller religiösa barriärer mellan människorna. VM råkade dessutom sammanfalla med 150-årsjubileet av slaveriets avskaffande, och turneringen blev ett lämpligt tillfälle att ifrågasätta hela det franska samhället. Om fotbollsspelare med olika bakgrund tillsammans kunde åstadkomma något stort, varför skulle inte politiker då kunna enas?
Sedan 1998 har högerextrema krafter vunnit mark. Har fransmännen glömt bort VM-sommaren?
– Det hade varit självbedrägeri att tro att ett fotbolls-VM på sikt skulle förändra samhället. Vi kan inte vinna VM varje vecka. Problemen i Frankrike började inte heller med Front National, utan med att de mer respekterade partierna började tala om »samhällets sönderfall«. I dag har vi en politisk kris där partierna gör allt för att få majoriteten på sin sida, vilket gör att de svagaste samhällsgrupperna stigmatiseras. Som jag ser det är rasism inget mer än en politisk och ekonomisk konstruktion.
Hur kom det sig att du själv började engagera dig i frågor om antirasism?
– Det var först när jag som nioåring flyttade från Guadalupe till Paris som jag fick höra att jag var »svart« och att detta tydligen var något negativt. När jag blev lite äldre förstod jag att det var ett kulturellt inövat beteende och att det fanns många andra grupper som lika orättvist gjordes till underlägsna. Kvinnor, sexuella minoriteter, personer med »fel« religion … I början var min mamma orolig när jag stod upp i debatten, men i dag är hon den som ivrigast uppmanar mig att ta ställning.
I Sverige tycker många att kända spelare som Zlatan Ibrahimović borde ta tydligare ställning i samhällsfrågor. Kräver man för mycket då?
– När jag var liten skulle jag gärna ha haft förebilder som sa: »Det är inte du som är problemet, det är rasisterna som har problem.« Så ja, jag tycker att det är viktigt att man som känd person talar om de här sakerna. Som idrottsstjärna har man möjlighet att hjälpa barnen att ta sig ur de identitetsfängelser som samhället låst in dem i.
Men finns det verkligen en kultur inom fotbollsvärlden som uppmuntrar spelarna att engagera sig i samhällsfrågor?
– Nej, fotbollen är först och främst en underhållningsbransch. Jag har själv haft tränare som uppmanat mig att hålla tyst. Men problemet begränsar sig inte till fotbollen: i hela samhället finns det ett tryck på kändisar att förbli neutrala. Det beror på att politikerna är rädda eftersom de vet att idrottsstjärnor har reell makt att påverka opinionen. »Sköt du ditt, så sköter vi vårt«, säger de.
I dag är bilden av Frankrikes landslag en annan än 1998. Med jämna mellanrum har skandaler och interna bråk avlöst varandra. Hur ser du på det franska landslagets försämrade rykte?
– Jag tyckte att det var surrealistiskt när spelarna gick i strejk under VM 2010. I varje grupp finns det alltid en minoritet som tror att de står över laget, och 2010 råkade den här gruppen bestå av de spelare som hade mest makt i landslaget. Om det är något jag lärde mig av mina år som fotbollsspelare är det att man aldrig ska vara rädd för att dumpa en spelare som sprider negativ stämning. Framför allt om spelaren i fråga är lagets stjärna.
Vad förväntar du dig av landslaget i sommarens EM?
– Nu har budskapet om att laget är större än spelarna ändå börjat få fotfäste, så jag ser fram emot EM med tillförsikt.
Är det viktigt för dig att Frankrike vinner när de spelar?
– Nej, jag är inte patriotisk på det sättet. Om Frankrike förtjänar att vinna hoppas jag självklart att de gör det, men om inte så får de förlora. När jag var spelare gjorde jag mitt bästa för att hjälpa laget, men förlorade vi var det inte mer med det. Att vilja vinna till varje pris är bara farligt.