Du utmanar ofta en-mot-en för att bryta igenom försvaret. Var kommer modet ifrån?
– Det är något som finns i mig. Jag ska bara fram och förbi! Dessutom har jag med mig en del från när jag spelade handboll. Där var jag inte den som ville skjuta utifrån, nej, jag gillade att gå på genombrott. Jag tog mig in i luckor mellan försvararna och tryckte mig fram för att sätta bollen. Jag älskar fortfarande att göra mål. Det spelar ingen roll om vi leder stort, ligger under eller om målet är helt avgörande – det är alltid det roligaste jag vet. Det var väl därför jag blev anfallare. Jag vill vara där framme, där saker händer.
Var du målinriktad redan som barn?
– Fotbollsplanen låg precis bredvid vårt hus i Vadstena. Pappa var tränare för min tre år äldre bror Oscar och jag hängde på. Sedan, när jag var sex, sju år, började jag spela i ett flicklag, men jag hade inte en tanke på landslag och sådant. Det var först när jag kom till Linköping 2013 som det blev mer på allvar. Då var jag 16 år och det var inte lätt att få ihop allt med träningen, skolan och resorna mellan Vadstena och Linköping. Pusslandet höll på att ta knäcken på mig, men efter studenten har jag kunnat fokusera mer på träningen och hunnit i kapp mig själv. Nu har jag flyttat till Linköping och slipper pendla.
Vilka styrkor har bidragit till ditt genombrott?
– Jag är snabb, bra i djupled och målfarlig. Från handbollen har jag också med mig duellspelet och spelförståelsen. Jag har kvar en hel del spänst också. Men jag måste bli bättre i luften. Jag är ju lång [175 centimeter] och vill hoppa upp och nicka in bollen när jag kan.
Vad gör du mer för att bli bättre?
– Linköping är ett allsvenskt topplag med högt tempo på alla träningar, så att köra ihop med de andra ger mycket i sig. Men jag nöter också på egen hand. Mycket handlar om bollbehandling: förstatouchen, finterna, drivet med bollen. Jag vill bli en mer komplett spelare med bättre teknik.
När är det svårast att gå på genombrott?
– När jag möter försvarare som både är snabba och som är bra på att läsa spelet, som ser vad jag tänker göra med bollen. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att möta Piteås back Faith Ikidi. Hon är väldigt stark och följsam.
Berätta om guldet i F19-EM förra året.
– Jag tänkte inte på det som ett genombrott medan turneringen höll på. EM var som att leva i en bubbla, det var först när vi kom tillbaka till Arlanda som vi fattade hur stort engagemanget hade varit på hemmaplan. Nu i efterhand kan jag se att EM-guldet gav mycket. Målrekorden [sex mål i slutspelet, 20 med kvalmatcherna inräknade] stärkte självförtroendet och när andra halvan av Allsvenskan drog igång hade jag med mig energi från mästerskapet. Det var också en bra erfarenhet med alla de internationella matcherna och att uppleva allt runt omkring ett mästerskap.
Och sedan hörde Pia Sundhage av sig?
– Jag var på väg till träningen med Linköping när hon ringde. Så fort jag lagt på luren ringde jag min pappa och berättade. Vi har en speciell relation när det gäller fotbollen och vi pratar alltid före och efter matcher. Men när jag kom till träningen höll jag uttagningen för mig själv. Nyheten skulle ju presenteras först dagen därpå.
Hur var det att vara ny i A-landslaget?
– Jag kände inte så många där, men jag har inga problem med att komma in som ny. Jag är mig själv och går bara in och kör. Jag minns inte exakt hur den första träningen var, men jag var inte nervös eller så. Det brukar jag inte vara. Jag fokuserar på att vara här och nu och på att få ut så mycket som möjligt av träningen. Det är samma när jag spelar match. När jag kommer in är jag full av energi, vill utmana och gå rakt på mål. Det är en styrka jag har.
Nu väntar OS i Brasilien. Tänker du bara »gå in och köra« där också?
– Ja.
Föreställ dig att du spelar OS-final på Maracanã. Det är oavgjort mot USA i 88:e minuten och du får en chans att utmana backen Ali Krieger i ett en-mot-en-läge. Vad gör du?
– Jag kommer med fart på kanten och drar förbi henne på insidan. Fri med målvakten skjuter jag bollen tätt intill stolpen. Sedan sträcker jag händerna i luften och bara skriker rakt ut av glädje. Självklart vill jag ta mig fram och vara den som avgör matchen.