»Jag var i en ålder då man ska ta nästa steg. Jag tog tusen tillbaka«

Det hade bara gått sex dagar sedan han blev klar för Malmö FF och det var två år sedan han senast spelade för klubben. Men nu var det dags. Ställningen var 2–0 till MFF och han slogs av att han inte var nervös när han den här söndagskvällen den 18 augusti stod vid sidlinjen på Guldfågeln Arena i Kalmar. Det var nästan tvärtom – sällan hade han känt ett liknande lugn. Han hade tänkt på det sedan han blev uttagen i matchtruppen, han hade inget att förlora. Den viktigaste förberedelsen var också avklarad, han hade bett till Gud om att han inte skulle skada sig.

Guillermo Molins tittade upp mot matchklockan – 30 minuter kvar. Han gjorde korstecknet, sprang in på planen och tog plats på högerkanten. Trots att de tillresta Malmöfansen applåderade var det helt tyst inne i hans huvud.

20 minuter senare stod det 3–0. Matchen var avgjord och »Gische« var nöjd. Under sitt inhopp hade han varit delaktig i spelet och till och med haft två avslut mot mål. Så fick Magnus Eriksson bollen strax utanför straffområdet. Gische, som rörde sig runt straffpunkten, tog några kliv mot bollhållaren. Kalmarförsvararen Markus Thorbjörnsson följde med i ryggen. Gische pekade med högerhanden på sina fötter, han ville ha bollen. Eriksson lyfte den över två motståndare, Gische tog emot passningen med högerfoten och vände i samma rörelse bort Thorbjörnsson. Sedan drog han till med högervristen. Det rasslade till i nätet: 4–0 till MFF. Han gick långsamt ett par meter, mot Malmöfansen bakom målet. Han såg hur folk jublade, skrattade och kramade varandra. Då kom tårarna. Han gömde sitt ansikte i händerna, lagkamraterna kom rusande från alla håll och hoppade upp på honom. Gische kunde inte sluta gråta.

 

En butiksanställd på köpcentret Triangeln i centrala Malmö får syn på Guillermo Molins, som sitter mitt emot mig och dricker kaffe. Mannen närmar sig honom med ett leende på läpparna:

– Hallå, ja! Sitter du här? Välkommen hem! Jätteroligt är det!

Gische nickar artigt och ser hur mannen stressar vidare.

Senast jag tog en fika med Gische var sommaren 2008, då jag tillbringade en hel del tid med honom och hans två lagkamrater i MFF, Agon Mehmeti och Labinot Harbuzi, för ett reportage. Då var de uppspelta över att de fick allt mer speltid av tränaren Roland Nilsson, och vid flera tillfällen den sommaren noterade jag hur de drömde ikapp om hur livet som utlandsproffs skulle bli. Jag skrev reportaget med den luddiga vinkeln »de bor i Malmö, spelar i MFF och har Zlatan som förebild – har de vad som krävs för nästa steg?« Jaja. Men: det fortsatte att gå bra för samtliga en tid. De etablerade sig i MFF:s A-lag och Labinot Harbuzi visade upp så mycket talang att han blev proffs i Turkiet ett år senare. Agon och Gische utvecklades till offensiva nyckelspelare i det MFF som vann SM-guld 2010. Sommaren därpå skrev Gische på för Anderlecht och halvåret senare kritade Agon på för Palermo. Därefter har det i princip varit nattsvart för alla tre. Labinot spelar i dag i en division tre-klubb i Malmö medan Agon för andra gången på ett och ett halvt år är utlånad från Palermo, den här gången till portugisiska Olhanense. Och Gische har efter två mardrömsår nu alltså återvänt till Malmö FF.

Han berättar att han fick ett MMS av Agon nyligen. Bilden visade utsikten från kompisens balkong i Portugal – en strand och Atlanten.

– Det får han vara värd, att bo schyst. Han har haft det tufft, Agon. Men jag tror det här är bra för honom, han får spela och han får möta riktigt bra lag.

Han skakar på huvudet:

– Det är sjukt ändå. Det är inte bara vi tre som har haft det jobbigt, det är så många svenskar i min ålder, ja de som jag spelade med i U21-landslaget, som har varit med om liknande saker som jag. Emir [Bajrami] har också haft det kämpigt.

Jag fyller på med namn som Marcus Berg, Denni Avdic och Rasmus Jönsson och påpekar att det från utsidan framstår som att det är lika förbjudet att vända tillbaka till Allsvenskan när det går kämpigt ute i Europa som det är att svära i kyrkan. Jag frågar om han kan komma på någon svensk som flyttat hem i seniorålder, fått ordning på sin form och sedan dragit ut i Europa igen och hittat flytet. Han funderar och svarar nej. Jag säger att Johan Elmander, som sökte sig till Djurgården efter två tuffa säsonger i Feyenoord, är ett exempel. Andreas Isaksson är ett annat.

»Det var nog inte prylarna i sig man drömde om, det var mer att ett kontrakt med en klubb i Europa är beviset på att man har lyckats, en belöning för slitet.«

– För mig handlar det inte om prestige, säger Gische. Jag skäms inte. Men att det är så svårt för så många av oss … ibland har jag funderat på om det är Allsvenskan som är så dålig. Jag menar, vi har varit viktiga spelare i våra svenska klubbar och det är ju inte så att vi går till de bästa ligorna. Det är Holland, Belgien … Men jag tror inte det är Allsvenskan som är kass. Topplagen i Allsvenskan hade inte gjort bort sig i Belgien eller Holland.

Så vad handlar det om?

– Dåliga beslut. Vi scoutar inte klubbarna tillräckligt bra innan vi skriver på. Hur är tränaren? Hur mycket makt har han i klubben? Är det en tränare som är omtyckt av spelarna? Hur många spelare finns det i truppen? Hur ser konkurrensen ut? Såna saker glömmer man bort att undersöka. Man är så glad att en utländsk klubb visar konkret intresse att man lätt förivrar sig. Man tänker mest: »Nu blir jag utlandsproffs.«

Var det sådana saker som du borde ha kollat upp noggrannare innan du skrev på för Anderlecht?

– Ja, bland annat. Det är i efterhand som jag funderat mycket på det här. Till exempel: Malmö ville ha typ 50 000 euro mer för mig, vilket Anderlecht inte gick med på. Jag menar, vill de verkligen ha mig så är 50 000 euro inget att bråka om. Jag hade ju bara ett halvår kvar på mitt kontrakt och kostade inte särskilt mycket, kanske sex-sju miljoner. Och sedan, när vi förhandlade om mina villkor, ville jag ha några saker inskrivna i mitt kontrakt. Men de vägrade. Det tyder på att de inte går över lik för att få min signatur. Så det är mitt bästa råd till alla som funderar på att flytta utomlands – var säker på att de vill ha dig i klubben till varje pris.

Under sommaren pratades det mycket om att Jiloan Hamad skulle lämna MFF för spel utomlands. Delar du med dig av dina erfarenheter i sådana lägen?

– Nej, inte riktigt. Jag är ny i laget och ska inte säga vad andra ska göra. Men frågar någon mig så kommer jag att ge mina råd. Då kommer jag att säga att det inte alls är som man tänker sig, att det är otroligt mycket hårdare.

Minns du hur du föreställde dig livet som utlandsproffs innan du skrev på för Anderlecht?

– Ja, shit! Man tänkte på ett fett hus, prylar som man kunde köpa, Champions League, schysta hotell. Att det var glassigt.

Som bilden som Agon skickade symboliserar?

– Ja, lite så. Men det var nog inte prylarna i sig man drömde om, det var mer att ett kontrakt med en klubb i Europa är beviset på att man har lyckats, en belöning för slitet i Allsvenskan. I det paketet kommer liksom pengarna och prylarna. Men i själva verket är det då allt börjar, när man lämnar tryggheten bakom sig. Det krävs flyt, och flytet kommer nog lättare om man har gjort sin research.

Så vad var det som gjorde att du ville flytta utomlands?

– Jag behövde något nytt, en ny utmaning. Och jag kunde trygga min familjs framtid, vem tar inte den chansen? Jag hade varit i Malmö i sex år. Det var lite samma sak varje dag på slutet. Det sjuka är att det var just det jag saknade bara några månader efter att jag hade flyttat. Jag längtade efter tryggheten att veta hur allt fungerade.

 

Han minns det väl. Hur han satt längst bak i Anderlechts spelarbuss på väg till sin första träningsmatch med laget. Han hade tillhört klubben i tio dagar och allt kändes perfekt. Han hade fått sin egen parkeringsplats på träningsanläggningen och tilldelats nummer sju av tränaren Ariël Jacobs, som i tidningarna hade gått ut och berömt sitt svenska nyförvärv: »Han kommer att bli en nyckelspelare för oss.« På träningarna kände Gische till och med att han tillhörde de bättre i truppen. När han på kvällarna låg på sitt hotellrum tänkte han: »Var det här ett för litet steg för mig? Har jag siktat för lågt?«

När bussen rullade mot stadion tog han upp sin mobiltelefon och plåtade sig själv där han satt i sin matchtröja. Han skickade bilden till sina kompisar hemma i Malmö, andemeningen var »nu kör vi, nu börjar äventyret!«.

Ett par timmar senare fastnade han med dobbarna i gräset, vred till knäet och hörde en knäpp. Han trodde att han hade brutit benet och skrek efter hjälp. Smärtan var så intensiv att han började gråta. Han bars av planen på en bår och fördes in i omklädningsrummet. Smärtan började avta så pass mycket att han skämdes över hur han nyss betett sig. Vad skulle hans lagkamrater tänka? Börja lipa över en skada? Tio minuter senare kom klubbläkaren in i rummet. Han böjde på knäet och skakade på huvudet: »Korsbandet är av.« Gische tänkte direkt på sin gamla lagkamrat Jasmin Sudić, som han visste hade varit med om samma skada – två gånger. Han visste vilket helvete det var att komma tillbaka.

Han kördes till ett sjukhus i Bryssel och ringde sin fru Andriana, som var kvar i Malmö eftersom hon var höggravid med deras första barn. När han berättat vad som hade hänt tog det tio timmar innan hon stod vid hans säng på sjukhuset. Hon hade kört utan att stanna en enda gång.

När svullnaden lagt sig opererades Gische. »Sex månader, sedan är du tillbaka«, sade läkarna. Det kändes ändå okej, han skulle bara missa halva säsongen. När han åkte hem till Sverige för att vara med vid förlossningen besökte han en dag Rickard Dahan, MFF:s tidigare sjukgymnast och i dag herrlandslagets. Med Dahans hjälp gjorde han på endast ett par dagar framsteg som han inte varit i närheten av med Anderlechts läkarteam. Han anade att något var fel med den hjälp han tidigare fått.

»Jag kunde kanske hållit käften någon gång, men de behandlade mig inte som en människa.«

När han återvände till Belgien sade han till klubben att han ville ha rehabilitering av någon annan, han hade hittat en knäspecialist i Antwerpen som bland annat hade arbetat för AC Milan. Klubben gick med på det.

När sonen Thiago var en månad gammal flyttade han och Andriana in i det hus som Anderlecht ordnat till familjen Molins. Det borde ha varit en välkommen distraktion för Gische. Istället blev det en »ångestgrej«. För nu, med den nya sjukgymnasten i Antwerpen, inleddes den verkliga rehabiliteringen. Sju dagar i veckan skulle han åka de tio milen tur och retur till specialisten. Han skulle vara där klockan 07.00 varje morgon, vilket innebar att han klev upp ur sängen 05.30. Ofta var han inte hemma förrän Thiago hade somnat. Gische blev grinigare och grinigare.

 

På fiket i Malmö äter Gische upp sin kaka, lägger in en snus och skakar på huvudet.

– Exakt en månad efter operationen hade jag gått ner tio kilo. Mina muskler bara försvann, benen såg ut som tändstickor. Även om rehabiliteringen gick bra kände jag mig som en zombie. Jag träffade knappt min son och när jag väl gjorde det var jag helt slut. Min fru och jag … det tärde på vår relation. Det var enbart mitt fel, jag blev för besatt av tanken på att jag inte skulle bli återställd. Jag var en enda stor mess, gick bara runt och tjurade och ville inte prata med någon. Lack på allt och alla. Hela tiden grubblade jag: »Tänk om jag inte kommer tillbaka hundraprocentigt.« Jag låg vaken många nätter.

Månaderna gick. Gische och läkaren i Antwerpen tränade på julafton, på juldagen, på nyårsafton och på nyårsdagen. I februari kunde han börja träna med laget igen. Då vägde han 89 kilo, vilket var tio kilo mer än vad han vägde före skadan och 20 kilo mer än vad vågen visade efter viktraset strax efter skadan. Låren var stora som »stockar«, all fysträning hade gjort att hans muskelmassa svällt ordentligt. De första träningarna gick ändå bra, han kände att bolltouchen fanns kvar. Däremot var han rädd för närkamper. Han hoppade undan så fort han kom i närheten av en duell. Efter första veckan började det gå sämre. Bolltouchen försvann.

– Det var som om jag aldrig hade spelat fotboll förr. Det var först då som jag verkligen insåg hur långt jag hade kvar.

När säsongen var över hade han ändå fått speltid. Han var på planen i matchen då Anderlecht säkrade ligaguldet, och när spelarna åkte på sommarsemester kände Gische att han var tillbaka. Säsongen 2012/2013 skulle bli hans.

– Halvvägs in i vår ledighet ringde klubbens team manager och sa att tränaren hade fått sparken. Jag fattade ingenting. Vi hade vunnit ligan och vann vår grupp i Europa League. Till en början kändes det jobbigt, jag kände att tränaren gillade mig, det var han som hade värvat mig och gett mig chansen efter skadan. Nu skulle vi få en ny, John van den Brom. Samtidigt tänkte jag att det kanske ändå var bra, nu skulle alla spelare börja om från noll. Äh, jag försökte väl bara vara positiv.

Du fick inte spela när säsongen drog igång. Du var knappt på bänken.

– Det var nu som det blev helt jävla galet. Jag blev helt utfryst. Om vi joggade kunde någon, men aldrig huvudtränaren, komma fram till mig och säga: »Varför har du inte knutit skorna?« Sjukgymnasterna kunde fråga varför jag inte gick ner i vikt. Jag försökte förklara att jag tappade i vikt, men att det inte gick så fort som jag ville. Jag märkte att de inte trodde på mig.

Det låter märkligt.

– Jag vet att det kan låta konstigt. Men så förstod jag vad det var – de hade inte glömt att jag valde bort dem när jag skulle rehabiliteras. De hade tagit illa vid sig.

Så det var läkarteamet – inte tränaren – som hade något emot dig.   

– Jo, men det var som om det spred sig. Plötsligt fick jag bara spela med B-laget, jag var inte ens med på bänken. Tränaren pratade inte med mig, han nästan undvek mig. Efter ett par veckor gick jag till hans kontor och frågade vad grejen var. Han sa bara att jag inte spelat bra när jag väl fått chansen. Sedan, någon vecka senare, fick jag ändå starta i en ligamatch.

Du fick hoppa in i Champions League-matchen mot Zenit också.

– Ja, jag fick speltid i tre raka matcher. Det gick helt okej, ingen succé, men inte heller fiasko. Jag passade på att tacka tränaren i intervjuer, för att han gav mig det förtroendet. Jag tänkte »här gäller det att vara smart«. Media skrev att jag var bra när jag väl fick chansen. Efter de tre matcherna var jag ute ur truppen igen. Ingen förklaring, det blev som tidigare, ingen pratade med mig.

»De hade bytt ut min namnbricka vid min plats. Så jag fick gå ner i källaren, där U21-laget byter om.«

Jag vet sedan jag skrev om dig 2008 att du är en känslomänniska som har svårt att kontrollera vad du säger när du är upprörd. Sa du saker som du sedan ångrade?

– Jo, det var heta diskussioner mellan oss. Han kunde ju inte ge mig rimliga förklaringar till varför jag inte spelade. Jag kunde kanske hållit käften någon gång, men de behandlade mig inte som en människa. Och det var inte bara jag som råkade ut för det, Samuel Armenteros råkade ut för samma saker lite senare.

Du strejkade runt nyår. Var det så smart?

– Så här var det: tränaren sa till mig att Willem II i Eredivisie ville låna mig. Men det var genom hans kontakter, varken jag eller min agent hörde något. Så det kändes inte bra. Precis i samma veva hörde Real Betis av sig. De ville låna mig och var beredda att ta hela min lön. Min pappa hade precis flyttat till Barcelona, jag pratar spanska och ja, det var trots allt en La Liga-klubb. Och de ville verkligen ha mig. Så när Anderlecht åkte på träningsläger runt nyår vägrade jag åka med. Jag kände att jag var tvungen att komma bort därifrån. Två dagar senare hade jag skrivit ett utlåningskontrakt med Betis. Ytterligare fem dagar senare byttes jag in mot Atlético Madrid i spanska cupens semifinal. Vid min första bollkontakt tunnlade jag Arda Turan, gick förbi Emre och slog ett perfekt inlägg. Jag hörde hur publiken jublade. Det var den bästa känslan jag haft på flera år. Efter matchen hörde svenska journalister av sig, det snackades om mig som »fotbollsspelaren« igen.

Det blev endast fyra inhopp till under våren i Betis. Gische var ändå nöjd.

– Här kunde jag köpa det. Just då, när jag varit borta så länge, och med den kvalitet som La Liga håller, var det rätt av tränaren att inte spela mig från start. Jag stortrivdes ändå. Tempot på träningarna gjorde mig gott, jag var inte längre rädd för att skada mig och jag tyckte det var kul med fotboll igen.

Sommaren kom och Gische funderade på vad han skulle göra. Han ville inte tillbaka till Anderlecht. Men intresset för en spelare som endast gjort en handfull matcher från start på två år var inte stort. Ett par klubbar hörde av sig, klubbar som kunde garantera honom samma lön. Men ingen klubb kändes rätt när han gjort sin research. Han tillbringade sommaren hemma i Malmö. Ett par dagar efter att MFF:s sportchef Per Ågren hade ringt och förhört sig om Gisches situation kom ett SMS från Anderlecht: »Du ska infinna dig för träning den 24 juni. För träning med U21-laget.«

– Då förstod jag att det var kört. De ville inte ha mig kvar.

När Gische återvände för sin första träning den 24 juni gjorde han som han alltid hade gjort när han skulle passera säkerhetsgrinden – han förde sin lilla passerbricka mot en detektor. Inget hände. Han testade flera gånger innan han ringde på porttelefonen. Han förstod direkt. När han klev in i receptionen kom en kvinna fram till honom. »Mr Molins, jag är hemskt ledsen. Jag har fått order om att berätta för dig att du inte ska byta om med A-laget.«

– Jag blev förbannad och gick in i omklädningsrummet ändå. Jag såg det direkt, de hade bytt ut min namnbricka vid min plats. Så jag fick gå ner i källaren, där U21-laget byter om. Juniorerna fattade ingenting, de undrade vad jag gjorde där. Jag sa till dem att »jag är borta om någon vecka«.

Och så blev det. Han meddelade Per Ågren i Malmö FF att han gärna flyttade hem om de kunde lösa ekonomin med Anderlecht. Den 11 augusti var det klart. Gische skrev på ett treårskontrakt.

 

Han kollar på sin mobiltelefon. Han väntar på besked från en flyttfirma i Belgien. I dagarna måste han åka ner och tömma huset i Bryssel. I samma veva ska han avsluta sina belgiska konton.

– Sedan sätter jag gärna inte min fot i Belgien igen.

Jag frågar om han känner att han har misslyckats som utlandsproffs.

– Absolut. Det går inte att säga något annat. Jag har kastat bort två år av min fotbollskarriär, ja av mitt liv nästan. Jag har gråtit så mycket att det har varit löjligt. Jag drog till Belgien när jag var 22 och i mitt livs form. Två år förstördes, två år i en ålder då fotbollsspelare ska ta nästa steg. Jag tog tusen steg tillbaka.

Varför försökte du inte flytta hem tidigare?

– Jag kände att jag kom tillbaka efter min skada, jag ville inte ge upp. Jag trodde att det skulle vända.

Så det handlade inte om pengar?

– Det blir nog så för många. Man vänjer sig vid att tjäna riktigt bra och många vill inte ge upp det. Det var inte så för mig, det svär jag på. Jag ville visa de jävlarna att de hade fel. För mig handlade det om envishet. Samma envishet som gör att många spelare etablerar sig i Allsvenskan, samma envishet kan fungera till ens nackdel när man egentligen bara borde ge upp. Inte en enda gång kände jag mig lyckligare för att jag kunde köpa dyra saker. Eller förresten, när jag var friskförklarad köpte jag min drömklocka, en Breitling. Det hade jag lovat mig själv att göra när jag låg på operationsbordet. Och det kändes riktigt bra.

»Allt bara släppte när jag såg fansen, hur glada de var för min skull. All ilska och frustration som jag byggt upp de senaste två åren bara rann av mig.«

Drömde du om pengar när du började träna med MFF:s A-lag?

– Nej, inte alls. Men man ville komma så långt det bara gick, och då följer pengarna liksom med. Ju bättre man blir, desto mer pengar tjänar man. Förstår du?

Kanske. Men betyder inte trygghet någonting längre? Det är ju något som alla kastar överbord så fort de lämnar Sverige.

– Jo, i dag vet jag att det betyder mycket. Jag har insett att jag saknade känslan av att vara uppskattad. Det var därför som jag grät efter målet mot Kalmar. Allt bara släppte när jag såg fansen, hur glada de var för min skull. All ilska och frustration som jag byggt upp de senaste två åren bara rann av mig. Det var likadant när MFF presenterade mig några dagar tidigare, inför matchen mot AIK. Det betyder så otroligt mycket att jag vet att jag kan göra fansen glada.

Har det kommit något positivt ur det du gått igenom?

–Kanske kan jag säga att jag har insett vad som är viktigt i livet, nämligen att må bra och vara mer med familjen och närmare kompisarna. De som ger mig stöd utanför fotbollen. Det är viktigt att man har människor runt sig som ser en, även när det går sämre. Allt det har jag i Malmö. Det är likadant i MFF. Det var synd att jag behövde två års helvete för att inse det.

Kan du tänka dig att flytta utomlands igen?

– Verkligen! Jag är 24 år och vet vad jag kan om jag får vara frisk. Jag kommer att vara besviken om jag inte kommer ut igen. Men jag behöver utvecklas mer, göra några år här i Malmö, vinna Allsvenskan igen och göra fansen glada. Sedan hoppas jag att jag är redo.

Trots allt som du varit med om pratar du redan om att komma ut i Europa igen. Varför inte bestämma dig för att stanna i MFF, där du är uppskattad och har kompisarna nära? 

– Det är något som jag faktiskt tänker på. Men jag kan inte hjälpa det, jag vill fortfarande bevisa för Anderlecht hur fel de hade. Jag hade kunnat stanna i Europa, men jag tror att det går snabbare om jag börjar om i MFF. Jag är hemma för att starta om min karriär. Däremot kommer jag att vara extremt noggrann om det skulle bli aktuellt igen, jag ska verkligen dubbelkolla allt om den klubb som vill ha mig. Det är ju inte så att det är synd om mig, jag spelar i Malmö FF och har chans att vinna SM-guld i höst. Och jag tjänar ändå riktigt bra för att bara spela fotboll, även om det är betydligt mindre än i Anderlecht. Det är min hobby vi snackar om.

Jag har en känsla av att Rikard Norling passar dig utmärkt just nu.

– Han är fantastisk! Det första han gjorde när han såg mig efter att jag hade skrivit på var att gå fram till mig, utan att säga ett ord, och ge mig en kram.

Påverkar det er spelare att hans framtid är så osäker, ni vet ju inte om han är kvar efter säsongen? 

– När det snackades som mest om det pratade vi en del om det i omklädningsrummet. Det är inte optimalt, det blir fokus på fel saker. Men nu är det inget vi pratar om. Vi vet hur det är i fotbollens värld, det är inte så mycket man kan göra åt saker ibland. Tyvärr.