– Vad sa jag till daj!
Lolo Duli flyger upp ur stolen och pekar på dagens tidning där Zlatan Ibrahimovic säger att han vill prova någonting nytt.
– Vad ska han göra i Italien? Materazzi… Skogshuggare!
I FBK Balkans klubblokal har Lolo och några andra gubbar ur det gamla gardet redan hållit igång i en timme. De gör det de brukar göra: röker, spelar kort, dricker kaffe eller öl. Och pratar, pratar, pratar.
Det är lördag, strax efter elva på förmiddagen – ännu en strålande vårdag. Jag nickar åt Lolo och för över samtalet på dagens utflykt, bortamatchen mot Markaryd. Omgång två i division tre södra Götaland. Han sänker rösten och rycker uppgivet på axlarna.
– Det blir svårt. Vi har ingen målvakt.
Styrelsemedlemmen Sasha Vejzovic passerar med en pumptermos under armen och förklarar:
– Förstamålvakten är borta med jobbet, andramålvaktens morfar dog och var tvungen att åka till forna Jugoslavien på begravning. Tredjemålvakten har vi inte lyckats få loss, FC Rosengård vill inte släppa honom. Vi har mörkat det hittills, men det får bli en utespelare i mål. Sedan om tränarna kör fem i backlinjen och deffar, eller går framåt, det får vi se.
Gubbarna släpar ut lådor med öl, påsar med lök och sina egna gamla kroppar till bussen.
På plats i sätet börjar Lolo sjunga:
– Guiseppino Bello…
Vad jag förstår är det någon sorts hyllning till Djuro Milekic, en av klubbens grundare, som sitter två rader längre fram.
Spelarna ska hämtas upp vid Rosengårds IP men bussen kommer inte under en bro och tvingas vända och böka sig fram på små, otympliga omvägar. Vid rondellen före ringvägen står en sopcontainer och ryker – Rosengårds pyromaner har inte vilat den här natten heller. I bakgrunden tornar Herrgårdens höghus upp sig – området som brandmän inte längre vågar åka in i och som Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande, beskrivit som det »värsta i Sverige« vad gäller boendestandard. Och så där, i en backe av påsk- och pingstliljor, står FBK Balkans A-lag och väntar på att bli upphämtade. Sportchefen Nebojsa Boban går på först, ställer sig i mittgången och slussar spelare till främre halvan av bussen och supportrar bakåt till gubbarna.
Tränarparet Malik Sesay och Björn Ågren slår sig ner och börjar diskutera worst case scenario – vad gör de om »det rinner iväg«. Den första matchen, mot FC Trelleborg, förlorade FBK Balkan med 3-2 efter att lagets unga mittfältskreatör Alojsa Remetic blivit utvisad efter knappa halvtimmen.
– Vi börjar varje match med två gula kort, så är det bara, säger spelande ordföranden Ivo Milosevic. Men det är bra, det gör att vi håller oss lugnare, inte tjafsar. Vi fick en stämpel för några år sen, det var mycket tjafs då och det sitter kvar. Och det är klart det blir tufft i dag, utan målvakt.
När bussen styr norrut greppar chauffören mikrofonen och säger:
– Inget chips, popcorn eller läsk i bussen – är vi överens om det?
Det kommer jakande svar från spridda håll. I höjd med Klippan har gubbarna längst bak dukat fram sin färdkost. Det är varken chips, popcorn eller läsk. Huvudnumret är ett jättelikt fat med grillad gris.
Alla föreningar behöver en jordmån att växa ur och tillräckligt med näring för att överleva. När fotbollen tog fart i Sverige runt förra sekelskiftet föddes klubbarna i storstäder och bruksorter. Den stora boomen kom när småstäder, byar och landsbygd hakade på under mellankrigstiden. Där fanns gynnsamma förhållanden för folkrörelsen: en växande ung befolkning, lokal identitet och rivalitet – samt en hel del mark att anlägga gräsplaner på.
När landsbygden sedan avfolkades dog många klubbar. En anledning till att det totala antalet ändå fortsatt öka är de många invandrarföreningar som bildats. Klubbstartandet har följt olika gruppers ankomst till landet – Akropolis IF grundades 1968, Assyriska FF 1974, Dalkurd FF 2004… Bakom en tabell i valfri svensk storstadsserie döljer sig i dag en lektion nutidshistoria som handlar om flyktingströmmar, socioekonomi, urbanisering och internationella konflikter.
FBK Balkan var en av pionjärerna, de tillhör de äldsta invandarfotbollsklubbarna i Sverige. Föreningen grundades den 22 november 1962, som ett direkt resultat av arbetskraftsinvandringen på 60-talet. På den tiden var det inte svårare än att man bosatte sig i »Kockumsbarackerna« på Vattenverksvägen och väntade en dag eller två på att personal från Kockums kom förbi med arbetserbjudande, tolk, kläder och hjälmar. Lika självklart var det att hitta en meningsfull fritidssysselsättning vid sidan av jobbet – och fotboll låg nära till hands.
1963 möttes Balkan och NK Croatia, en annan klubb med rötterna i Jugoslavien, i en prestigefylld match. Croatia hade bildats en vecka före Balkan och hundratals invandrare samlades nu runt en plan på Limhamnsfälten i Malmö. Även polisen anslöt – i bilar och på hästar. Det var ett komplext möte med politiska undertoner. När Djuro Milekic, som var lagledare, ropade ut instruktioner till en back i egna laget skrek Croatiaanhängare »kommunistjävel!« åt honom.
Det fanns också en skillnad mellan lagen på så vis att Croatia i huvudsak var för kroater medan Balkan hade en öppnare attityd. Samma år möttes FBK Balkan och Juventus – ett italienskt lag i Malmö – och efter matchen lockades en av motståndarna över till Balkan. Ögonbryn höjdes men klubben hade valt väg. »Vi spelar här nu. Vi kan ha européer, afrikaner, det spelar ingen roll. Vi tolererar ingen politik, ingen kriminalitet, ingen narkotika. Annars är alla välkomna«, sa Djuro Milekic. Själv hade han flytt från Jugoslavien 1959 genom att hoppa över ett staket och sätta fart mot tidningsläsande italienska poliser. De jugoslaviska gränsvakterna fick inte skjuta in i Italien.
Fotbollsmässigt började det bra för Balkan. Premiäråret vann man sjuan med 138-19 i målskillnad och året därpå tog man hem division sex. Klättringen fortsatte, i saktare mak, och 1991 nådde klubben dåvarande division två. Dålig ekonomi gjorde att sejouren i tvåan bara blev ettårig och sedan dess har klubben legat i lägre divisioner samtidigt som förbundet devalverat siffrornas innebörd med ständiga serieomläggningar.
I början av 90-talet fanns det också anledning att rikta blickarna neråt i föreningen, mot 80/81-orna
där Ivo Milosevic, Tony Flygare, Gezim Osmani och Zlatan Ibrahimovic spelade i samma sjumannalag. En säsong slog laget Malmö FF med 5-1 borta och 7-2 hemma. Under de kommande åren kom allihop att spela i MFF:s A-lag under åtminstone en kortare period.
Med ungdomarnas flytt till andra klubbar inleddes Balkans mörkaste period. Den expanderande lokalkonkurrenten Mabi var föreningen med visioner. De fick Malmö Stads integrationspris 2002 och deras ungdomssektion växte stadigt. Mabi blev så attraktivt att externa finansiärer ville vara med. Klubben bytte namn till FC Rosengård och siktade uppåt med god tillgång till något som inte flödar över i stadsdelen: pengar.
Samtidigt tappade FBK Balkan hela sin ungdomsverksamhet och utreddes för bidragsfiffel – man hade anmält 232 aktiva medlemmar men hade bara 28 enligt närvarokorten. Klubben styrdes av en styrelse som inte höll vad den lovade och laget präglades av interna bråk. Den anrika invandrarföreningen hade drabbats av det som så många traditionella svenska landsortsklubbar tidigare gjort: eldsjälarna hade tappat kraften och det syntes inte till någon som ville ta över. Det såg mörkt ut.
Markaryd är en sömnig svensk småstad med trävillor och långt mellan husen. I trädgårdarna hoppar ungar på sina studsmattor och längs huvudgatan återfinns Sko-Sven, modebutiken Statuz och Tonys Bilshop.
En vägskylt pekar mot Ulvaryd men bussen svänger av till vänster och ner mot björkbackarna vid Skärsjövallen – idrottsplatsen med en stor fin träläktare längs ena långsidan och en vacker sjö med ekor uppdragna på stränderna i bakgrunden. I en liten markisprydd kiosk säljs hembakt äppelkaka.
Markaryds IF räknas till favoriterna i serien. Historien domineras av Nanne Bergstrand som spelat 480 matcher för klubben. Som spelande tränare tog han upp laget i näst högsta divisionen 1987. Förra året åkte de ur tvåan och ner till seriesystemets femte nivå.
Under taktikgenomgången står det klart att Balkantränarna har valt ett högt spel. Genom att pressa tillbaka motståndarna ska målvaktsbristen döljas. Högerbacken Hamza Khodr har fått målvaktshandskarna, men redan under uppvärmningen ger valet anledning till oro, enkla skott tappas in.
– Det är härlig svensk försommar, vi välkomnar FBK Balkan från Malmö och jag ber om ursäkt om jag inte uttalar alla namnen rätt, säger speakern.
När lagen kliver ut på gräset har Balkan gjort en omdisponering i sista minuten. Srdjan Remetic har tagit över den mintgröna målvaktströjan. På läktaren ser såväl Balkans veteraner, däribland Djuro och Lolo, som de yngre, med Nebojsa Boban i spetsen, fram emot matchen med viss oro. Gubbarna hörs mest – det skränas och ropas, sinsemellan på serbokroatiska och ner på planen på bruten svenska. Man annekterar framgångsrikt ljudlandskapet framför Skärsjön.
– Under match tror dom att dom är landslagscoacher och vet allt, förklarar sportchefen som tycks vara den enda i gänget som föräras att bli kalad vid sitt efternamn – Boban.
Hojtandet är hemtamt för spelarna i Balkan. Gubbarna är ständiga besökare på A-lagets träningar och åsikter luftas oavbrutet. Djuro berättar att svenska lag både blev förbannade på och överraskade av Balkan när de började spela i seriesystemet i början på 60-talet:
– Svenska klubbarna gillade inte att vi inte pratade svenska, och du vet, vi pratar upprört med varandra. Det var »jävla svartskallar!« Och dom var lite galna på vår stil: »Vad är detta?« Det var spel på marken, snabba passningar. Du vet, man behöver inte vinna men man måste spela på ett visst sätt.
Jag frågar hur han, som var med från början, har upplevt förfallet, misskötseln av klubben, kaoset. Han skakar på huvudet:
– Jag sa till dom andra: »Vi gamla gubbar måste försvinna härifrån.« Men ordföranden ville inte släppa taget, han ville göra allt själv, han ville inte ha årsmöte… Jag vill inte prata om det.
I tolfte minuten river sig anfallaren Milos Ivic loss och avfyrar ett skott från tjugo meter som borrar sig in i nätmaskorna intill höger stolpe. Balkananhängarna jublar. All oro över målvaktsproblemet är bortblåst. Men bara tre minuter efter ledningsmålet får Markaryd en hörna som nickas in bakom ett passivt Balkanförsvar. Liksom i premiären visar sig laget sårbart på fasta situationer. Bollen börjar studsa snett på den ojämna planen och Malmölaget får inte tag i spelet. Det enkla baklängesmålet har gjort alla medvetna om att lagets svagaste länk kan få allting att brista.
Markaryd anfaller igen och igen och efter en löpduell längs med straffområdet hittar domaren en frispark i bra läge. Hur fan ställer man upp en mur nu då? En underbar högerträff senare ligger Balkan under. Lolo kan inte låta bli att berömma frisparksskytten:
– Bravo Nilsson!
Boban muttrar om domslutet:
– Det är samma sak i varje match. Det är tveksamt. Äh, skit samma!
En minut senare får lagkaptenen Firat Sahan gult kort och minuten efter det kommer Markaryd igenom igen. Det är 3-1 och halvleken är bara halvvägs.
– Vi har inget spel! suckar Lolo. Vårt mittfält är katastrof. Fortsätter det så här… har vi noll poäng på fyra matcher, då måste någonting hända, tränarna måste göra det bättre.
När domarna gör ett misstag och ger ett inkast till Balkan som borde ha gått åt andra hållet ropar styrelseledamot Davor Sikljan i ett anfall av fair play:
– Det är blå boll!
Markarydstränaren instämmer, gestikulerar överdrivet och skriker »blå boll!« åt domaren. Davor blir irriterad, ändrar sig och ropar:
– Bollen är rund! Den är inte blå!
Med halvtimmen spelad rivs Andy Borg omkull i Markaryds straffområde. Men domaren vinkar avvärjande.
– Jävla rövhål! ropar Davor så att det ekar över Skärsjön.
Boban har svårt att kontrollera sig men konstaterar torrt:
– Det kommer att vara likadant hela säsongen.
– Det är straff. Och tveksam frispark vid deras mål, säger Davor.
– Annars har han varit bra, säger Boban lakoniskt.
Han rycker på axlarna och försöker få Davor med sig:
– Vi kommer att ha dom emot oss men det hjälper inte att gnälla, vi ska göra det rätt, det finns andra sätt och man kan inte veta, det är hundra meter. Men visst, det ser ut som straff.
Raset fortsätter i andra halvlek och matchen slutar 5-2. Efter slutsignalen går jag bredvid sportchef Boban över den tömda planen.
– Vår förening är inte där än, men det kommer, det kommer. Vi har inga pengar att skaffa en målvakt på kort varsel. Förra året klarade vi det, men det gör man inte en gång till. Allting kommer att falla på plats, jag vet det. Vi är inte inspelade än. Efter fem matcher är vi det, då kan vi snacka. Tio matcher på raken utan förlust är det vi måste satsa på, det ska vi kunna klara. Det är svårt att stå här och säga det nu, men vi är det bättre laget. Visst, vi förlorar med 5-2, men ändå…
I omklädningsrummet efteråt hörs Markaryd sjunga Bättre och bättre dag för dag så att det skallrar genom väggarna. Balkanspelarna klagar på försvarsspelet, någon beskriver det som »helt fucked up« – en direkt kritik mot backlinjens centralfigur Ivo Milosevic, lagets mest meriterade spelare och dessutom ordförande i klubben. Nu höjer han rösten, det hörs att han menar allvar:
– Har ni glömt käften hemma!? Kan ni inte tala kan ni stanna hemma! Jag skriker, men det är inte för att ni är dumma i huvet utan för att fotboll handlar om att snacka, om att hjälpa varandra, det är det enda det handlar om! Nästa vecka ska vi sjunga så där.
Ivo byter tonfall och blir sarkastisk:
– Så hade vi Srdjan i mål också… Upp med huvena! Nu gäller det att hålla huvet iskallt och jobba vidare.
Skämtet på styrelsekamraten Srdjans bekostnad får lagkamraterna att fnissa. Irritationen i omklädningsrummet lägger sig. Det är välkommet – FBK Balkan siktar på ett topplacering och förtroendet för tränarna efter två inledande förluster och åtta insläppta mål sviktar.
På hemvägen är humöret solkat även i bussens bakre hälft. Djuro är »mycket besviken« och oroad över tränarnas oförmåga att skapa ett fungerande lag av ett gäng skickliga individualister. Lolo är fortsatt skeptisk men låter inte humöret påverkas. Under matchen frågade två Markarydsflickor i undre tonåren honom om han var Zlatans pappa. Lolo är inte lång, han är klädd i rätt sunkig träningsoverall, han är skallig förutom de stripiga testarna i nacken och har överhuvudtaget inte Ibrahimovics hållning. Snarare ser han ut som någon i Sopranos – en underhuggare på väg neråt. Men utstrålning och förmåga att ta plats har han i samma mått som Interanfallaren. När vi passerar Örkelljunga, och en reklamskylt med texten: »Livsstilshus vid golfbana«, sjunger Lolo bakom sina pilotbrillor smäktande och vemodiga visor i eftermiddagsljuset. Det är olycklig kärlek, det är gamla herdesånger, det är en hyllningssång till staden Banja Luka. Då och då fyller de andra i och blir till en liten kör.
Det är frustrerande att sitta bara några meter från vad som verkar vara en oneliner-maskin. Jag fångar upp orden »aristokrat«, »Zagreb«, »Napoleon« och »Åkarp« inom loppet av ett par minuter. Samtalen är fulla av skratt och engagemang. Men jag förstår ingenting. Förutom sången som återkommer en gång i halvtimmen:
– Guiseppino bello…
När Lolo tar en paus utbrister han:
– Jag är i högform nu!
Jag tittar bakåt i bussen och ser att alla ler.
– Han är aldrig trött, förklarar en av gubbarna.
Under tiden sitter Nebojsa Boban och peptalkar spelarna i bussens främre hälft.
sommaren 2007 spelade några yngre män gatufotboll bakom Rörsjöskolan i Malmö. I pausen berättade Enis Turkovic, som då spelade i Balkan, hur illa ställt det var med föreningen, att A-laget fortsatte att plågas av interna splittringar och att ungdomsverksamheten var utraderad. Plötsligt kastade Srdjan Remetic ut frågan: »Ska vi inte ta över då?«
Det var ingen glamorös uppgift, men Srdjan fick med sig Boban – visserligen med god fotbollsbakgrund men utan ledarmeriter annat än från managerspel på datorn. Sedan anslöt även Davor. Problemet var att ingen av dem hade en gedigen bakgrund i FBK Balkan. De kände till de gamla rävar som fortfarande drev klubben men hade ingen ingång.
Allt föll på plats när Ivo Milosevic ville vara med. Ivos pappa hade suttit i styrelsen på 80-talet och Ivo var fortfarande en fotbollsprofil i Malmö, han hade ju tillhört Zlatankullen som satt skräck i hela Skåne. Tillsammans förberedde de unga männen kuppen. Vid årsmötet den hösten röstades hela styrelsen bort.
Laget som den nya styrelsen tog över hade åkt ur trean och släppt in 29 mål i de sista fem matcherna. Räkningarna hopade sig, klubben var avstängd från närvarostöd det kommande året och det var oklart om det skulle finnas ett lag kvar till nästa säsong.
– Vi kunde ingenting. Vi tog över en förening med typ tre spelare och en hög obetalda räkningar som låg på ett bord, säger mittbacken och styrelseledamoten Srdjan.
Vi sitter på en träning vid Rosengårds IP tillsammans med styrelseledamoten Sasha Vejzovic och sportchef Boban. Ute på plan drillas P98:orna av den populäre tränaren Selvet Sen. För första gången på flera år finns det mer än ett lag inom föreningen: fem knattelag som fått en fin start, ett av dem slog MFF i premiärmatchen.
– Vi kunde inte ens numret till fritidsförvaltningen, säger Srdjan som ger intryck av att det numret nu är det viktigaste han har.
– Vi har ju alla spelat fotboll så vi vet vad som behövs. Vi vet att man behöver en plan, men vi hade aldrig tänkt på att man behöver boka en plan, hur gör man det? Man måste ha tränare, bollar, detta vet vi, men hur? förklarar Sasha.
– Och i början, efter flera veckor, vi hade inte fått någon post, vi fattade ingenting. Varför får vi ingen post? Sen visade det sig att vi hade en postbox där man skulle hämta posten. Vi hittade en nyckel och gick dit, boxen var full, säger Srdjan och skrattar.
Första årets A-trupp vaskades ihop bland bekanta – spelare som Boban eller någon annan i styrelsen spelat med eller mot. Halvvägs in på säsongen blev både första- och andramålvakten skadade. Nödlösningen kom från Srdjans kompis som jobbade på kasinot i Malmö och hade en arbetskamrat, Mikael Bergkvist, som visst hade en del målvaktsbakgrund.
Bergkvist visade sig ha lagt av med fotboll fyra år tidigare efter att ha fallit med Husie från trean till femman och därefter tappat suget. Men på provträningen uppe i Rosengård var Bergkvist som en vägg – det visade sig att 25-åringen var mer meriterad än klubben vågat hoppas. Han hade till och med varit på landslagsläger som pojkspelare. Mikael blev omedelbart Balkans förstamålvakt och i dag blir alla i styrelsen översvallande när han kommer på tal. De betraktar honom som truppens största »hemlighet«.
I sista omgången förra året besegrades gamla rivalen Croatia med 1-0. Men det var en betydelselös match, Bobans bekanta och Bergqvist hade redan vunnit fyran.
FBK Balkan hade genomgått en nödvändig rehabilitering. Klubben tänkte nytt och hade nu fem män i åldrarna 25-28 som styrelse. Alla hade egna erfarenheter av svenskt klubbliv och målsättningen att ta med sig det som varit positivt i de »gammelsvenska« föreningar de spelat för. Samtidigt utan att glömma Balkans ursprung och inte blunda för de speciella förutsättningar som finns på Rosengård. De vet vad som krävs för att leda just det här laget.
Det var därför Ivo Milosevic inför årets säsong tränade med andra lag. När Balkan behövde en ny tränare annonserade man i tidningen och kallade en handfull till intervju men lät också sin egen ordförande testa BK Flagg-coachen Björn Ågren, genom att provträna med Flagg i en månad. Ågren klarade testet, dessutom anställdes Malik Sesay med ett förflutet som spelare i Trelleborgs FF. Två tränare kan behövas, menar Sasha Vejzovic.
– Spelarna här kan vara lite ruggiga i kanterna. Förra säsongen, när dom smakade blod, och märkte att dom kunde börja prata… dom tog över.
Boban säger att de vill ge något som de själva inte fick när de var yngre:
– Det känns som att man ville ha en styrelse som vi. Att utveckla spelarna är det viktigaste. Och det ska inte finnas någon yttre påverkan, som i föreningar där släkt och inflytande i styrelsen påverkar laguttagningen. Individen ska ha möjlighet, oavsett var du kommer ifrån. Det är nummer ett: kvalitet avgör. Vi har också mycket fotboll i styrelsen – det är inte affärsverksamhet i första hand.
Det sistnämnda är bara alltför sant. Då Balkans ekonomi är ansträngd betalar man inte spelarna lön. I stället ska förtroendet för styrelsen »sälja« klubben. Organisation och glädje är nyckelord.
– Jag gjorde en säsong i Balkan. Det var det roligaste året i min karriär, säger Boban. Stämningen i omklädningsrummet och att vi spelade bra, rolig fotboll, det var avslappnat.
Han säger att något som i varje fall är intakt är »supporten«:
– Jag kommer ihåg en sekvens när jag spelade här. Det var träning och dom stod och skrek om att vi inte kunde slå en passning eller något. Jag gick fram till gubbarna, tog av mig skorna, ställde dom framför Lolo: »Ta på dig då! Visa vad du går för!« Då skrattade dom. Efter det gillade han mig.
Däremot fanns det alltid organisatoriska problem. Sasha beskriver dem som tidigare drev klubben som »Balkan old school«.
– Allt gjordes snabbt, oberoende av alla. Gå på möten? Aldrig!
Inför årets säsong var den nya ledningen mycket optimistisk.Men nu har seriespelet alltså börjat uselt. Och dessutom upplever Balkan att deras rika grannklubb gör allt för att sätta krokben för dem. Det började med att de försökte sno Zlatan.
»När det gäller kung Zlatan Ibrahimovics karriär innan han kom till Malmö FF krigar Malmö BI, BK Flagg och FBK Balkan om vilken klubb som egentligen fostrat honom mest«, skrev Ole Thörner i december 2008 i Skånska Dagbladet. Krönikören slog sedan fast: »Det är MBI. Där var han länge och vann bland annat Malmömästerskapet för pojkar 12 med dem (1993). Efter en kort period i Balkan och en ännu kortare i Flagg kom han sedan till MFF.« Krönikören återger också en anekdot om när Zlatan vann Malmömästerskapen i P12-klassen efter en final mellan MBI och Kirseberg IF: »MBI kom under med 0-1, men vände till seger med 8-1 efter sju mål av Zlatan. Han är dock inte med på lagbilden som togs efter matchen. Förklaringen är enkel. MBI fick nämligen en straff och ledarna tyckte att någon annan borde få chansen att lägga den, Zlatan hade ju redan gjort så många mål. Då blev Zlatan sur och gick hem, och fanns alltså inte på plats när bilden togs.«
Sasha skakar på huvudet och ler.
– Det finns bara en anledning till att Zlatan inte är med på den bilden. Han spelade i Balkan! Det vet alla.
Meningarna går isär. Eftersom MBI tillsammans med Turk Anadolu blev Mabi och hösten 2008 bytte namn till FC Rosengård är det nu den bolagiserade storklubben som gör anspråk på att vara Zlatan Ibrahimovics moderklubb. Thörners källa till historieskrivningen kommer också just från FC Rosengård.
Det symboliska värdet av att förknippas med Zlatan Ibrahimovic är en av många saker som blivit problematiska i förhållandet FBK Balkan och FC Rosengård. Bokningar av hallar, nystarten av ungdomssektionen, spelarövergångar – konkurrensen tar sig många uttryck. Balkan, som för bara några år sedan knappt fanns på Rosengårdskartan, tar plats igen. Som i fallet med ungdomstränaren Selvet Sen som valde att gå över till Balkan, varpå en hel del knattar följde med honom från FC Rosengård. Dessa utgör nu stommen i Balkans ungdomssektion.
Men när det gäller att boka planer ligger FC Rosengård före. Reglerna är sådana att man tilldelas timmar efter hur många lag som slutfört seriespelet året före. På Fritidsförvaltningen vet de inget om Balkans nya satsning, klubbens rykte är dåligt och det är svårt att övertyga tjänstemännen om att Balkan ska få ta plats. Grannklubben har däremot goodwill och inflytelserika män i styrelsen som vill framåt. De vill ta upp kampen med LB07 – Limhamn-Bunkeflo – om att vara stadens andralag. Och läget är onekligen gynnsamt. Malmö är en svag fotbollsstad på herrsidan. Stockholm och Göteborg har emellanåt fyra lag i Allsvenskan medan Malmö endast har ett stabilt lag i de två högsta serierna.
Målsättningen är både realistisk och lätt att klä i ord som »multikulturell«, »integration« och »stolthet« – sådant som får journalister att spinna igång. Ibland sticker det i ögonen på killarna i Balkan. Boban refererar till en artikel i Kvällsposten tidigare under våren:
– Stor rubrik: »Drömmen: en startelva helt från Rosengård.« Och så kollar man lite längre ner, en ruta med fyra nyförvärv, alla med svenska namn, ja, utom Salif Jönsson då. Men han är ju från Kirseberg.
– Det är omöjligt att tänka så, en elva bara från Rosengård, vad är det? fyller Sasha i. Hur kan man ha det? Rosengård är inte så isolerat, och vi kan ta spelare var som helst ifrån. Dom får gärna komma från Markaryd bara dom kan tänka sig att komma ner hit och träna och spela.
– Och så den annonsen i Sydsvenskan, säger Boban. En hel sida, det ser fint ut: »Kom och spela med FC Rosengård!« Men häromkring, det finns inga föräldrar som har råd med Sydsvenskan här, och sen har du det med läskunnighet. Dom vänder sig inte mot oss här.
Boban sveper med handen mot höghusen.
– Dom vänder sig mot Sverige. Det är för Sverige.
– Tänk om det var från andra hållet? säger Sasha. Om en ledare från LB07 sa: »Vi vill bara ha spelare födda i Limhamn och Bunkeflo.« Vilket liv det skulle bli! Han skulle bli svartlistad överallt. Så där kan man säga bara för att det är en svensk som pratar om Rosengård.
FC Rosengård är den perfekta underdogen att satsa på – redan vid bildandet hade man håvat in cirka fem miljoner. Ännu en bit in på säsong två är Balkans ekonomiska situation den motsatta.
– Vi kämpar fortfarande med skulderna som fanns när vi tog över, säger Boban. Den gamle ordföranden gick ut i media och sa att han jobbat med att sanera skulderna. Det var ren lögn. 260 000 fattades, det var inget som vi förstod direkt, utan det har kommit fram efter hand.
Ett par veckor in på säsongen kan man konstatera att de två lokalkonkurrenterna i Rosengård i varje fall har något gemensamt. Båda siktade på en topplacering inför seriestarten och båda har inlett uselt. FC Rosengård har tagit en poäng på fyra omgångar i division ett södra. Balkan ligger – efter Markarydsmatchen – i botten av trean.
Hur är det då med Zlatan? Ingen verkar veta med exakthet hur lång tid han spelat i den ena eller andra klubben. På FC Rosengårds hemsida annonseras det om »Zlatan Camp« i sommar, det är ett samarbete med Nike men Zlatan själv medverkar inte. Anfallaren är dessutom en av klubbens ambassadörer – tillsammans med Mona Sahlin. Och på FC Rosengårds hemsida länkas det till en artikel i Sportbladet som påstår att Zlatan bara spelade i Balkan i en månad.
– Det stämmer inte alls! Det är bullshit, säger Ivo Milosevic med eftertryck. Vi spelade minst fyra år ihop i Balkan. I bland stack han i ett par veckor och tränade och spelade med nån annan, så kunde han göra på den tiden, sen kom han tillbaka. Jag frågar dom ibland varför dom håller på så. Jag kan ringa Zlatan i dag och be honom ringa dig och säga var han spelade.
Inför årets säsong fick FBK Balkan ett helt nytt matchställ genom Nike. Företagets svenske brand manager säger att det helt och hållet skedde på Zlatans initiativ.
Utåt väljer Balkan ändå att hålla lägre profil än lokalkonkurrenten. I klubblokalen finns tre olika lagfoton där Zlatan är med (på ett är han målvakt!).
– Folk frågar: »Varför ber ni inte Zlatan om pengar?« Men varför skulle vi göra det? Han har gjort sina egna pengar. Vi kommer aldrig att fråga. Om han vill komma hit för sin bakgrund är det fint, säger Boban.
– Vi vill inte utnyttja det kortet hela vägen. Han har så mycket att göra när han är här. Det är klart att han kunde släppa en boll på en match, det hade dragit publik. Men vi avvaktar och ser. Det får komma från honom i så fall, förklarar Sasha.
Ändå är Zlatan en självklar referenspunkt i föreningen. »Ungdomar älskar på Zlatan«, som ungdomstränare Selvet Sen säger på Rosengårdsskånska. Efter att jag suttit och pratat med klubbens ledare i åtskilliga timmar framträder ett mönster om hur föredömet Zlatan används i dagens Balkan. Ingen talar om hans tekniska kunnande, han anses inte ens vara en naturbegåvning, snarare tvärtom. När Bobans familj flyttade till Malmö började sonen i nionde klass på Stenkulaskolan. Zlatan gick då i sjuan.
– Jag såg inte potentialen, jag måste vara ärlig. Tony Flygare var den store. Men Zlatan var envis. Han hade alltid en tennisboll med sig i skolan. Jag är glad och stolt att det gick bra. Nyckeln är självförtroendet. Och han tränar alltid. Han är professionell.
Tränaren Malik Sesay säger:
– Jag mötte honom som 17-åring, han var största talangen jag sett. Men det fattades saker, som det ska göra i den åldern. Han har utvecklats, det sitter i huvudet, han lyssnar på sina tränare och utvecklas… Jättetalanger har vi i Balkan. Den mentala biten ska vi jobba med. Vi kommer att ha individuella samtal. Men man måste ha en känslighet för när en spelare är mottaglig. Vi måste få dem att förstå att man behöver lära sig. Lyckas vi med det kan vi nå långt.
Ivo Milosevic är den i klubben som känner superstjärnan bäst. Han framhåller Zlatans mentala styrka men berättar också om spelarens roll i det Balkanlag som båda var del av:
– Han var vår lille maskot om man får säga så. Han skojade med alla, han var en pajas. Jag var två huvuden högre, han var liten och kaxig, men ingen stjärna. Man visste inte vad det skulle bli av honom.
Balkan har också en historia om en match som Zlatan spelar huvudrollen i. Vellinge ledde med 4-0 i halvtid när en tioårig Zlatan byttes in i Balkans P12:or. Matchen vanns med 8-5 efter att en viss spelare gjort samtliga mål för Rosengårdslaget.
På nätet finns många versioner av matchen som Zlatan en gång spelade. Ibland gör han fem mål, ibland åtta, ibland sju, och det är för olika lag och mot olika motståndare. Man kan undra vilken eller vilka versioner som är sanna. Eller om det bara är fantasier som ska inspirera lärljungarna. Det är precis som med evangelierna i Bibeln.
Lördagen den 16 maj vinner Zlatan Ibrahimovic sin tredje raka ligatitel med Inter i italienska ligan. Milan förlorar mot Udinese med 2-1 vilket betyder att Inter är ohotad etta i tabellen med två omgångar kvar att spela. Tidningarna fylls med rubriker om Interstjärnan. Än är det hyllningsartiklar där alla hans ligatitlar sedan flytten från Malmö radas upp, än är det rykten om att han nu ska flytta till Real Madrid eller Barcelona.
Även Zlatans gamla klubb FBK Balkan spelar match denna helg. På Rosengårds IP besegras Nosaby IF med 2-0 efter mål av Seif Al-Noori och Ismail Güven. Tredje matchen sedan bortamötet mot Markaryd är också den tredje segern.
När supportergubbarna lämnar idrottsplatsen den kvällen talar de ändå mest om det dåliga spelet.
Jag möter Nebojsa Boban en sista gång. En varm solig eftermiddag i slutet av maj promenerar vi till den där planen bakom Rörsjöskolan. Efter 5-1 borta mot Pelister i sjätte omgången har de sista tvivlarna fått ge sig i frågan om både lagets och tränarnas kvalitet. Balkan är ny tvåa i tabellen. Bobans vision om att det kommer krävas fem matcher innan laget spelat ihop sig verkar stämma. Han har slitit hårt för att övertyga spelare, ledare och supportrar om att man varit på rätt väg, att målsättningen tio raka vinster inte är en omöjlighet.
Han ser trött ut och jag undrar om han någonsin ångrat att de tagit över en fotbollsklubb.
– Absolut inte. Det är det roligaste som finns att vara med och utveckla ett lag från grunden.
»De visste inte riktigt vilka vi var, det var lite sådär. Men nu är vi ›måttligt populära‹ kan man säga, det säger dom i alla fall till oss, och det känner vi också.«
Men han förstår frågan, styrelsemedlemmarna måste offra mycket tid och kraft för att få det att funka. Han påpekar att både Ivo och Srdjan köpte sig loss från sina kontrakt med andra klubbar och spelar gratis för Balkan. De kunde lätt ha fått en liten lön i en annan klubb. Nu brinner de för det här och därmed är det värt uppoffringen. När jag frågade Ivo om det var möjligt att Balkan kunde bli Malmös andralag om några år svarade han: »Varför inte?« Utvecklingen är positiv – föräldrar söker själva upp klubben för att de vill att barnen ska träna hos dem. »Dom vet att jag inte är någon clown som tar pengarna och sticker«, sa Ivo som funderar på att själv ta över något knattelag i framtiden.
– Det vi vill göra nu är att lägga en stabil grund att bygga på, säger Nebojsa. När vi väl får lite pengar över kommer vi att satsa på ungdomar. Vi vill ligga i division två, minst. Då kan vi locka till oss bra spelare som vet att vi släpper dem när de vill gå vidare. Men dom ska också veta att dom kan utvecklas här till att bli fullt skolade fotbollsspelare. Division två är en bra serie att bli värvad ifrån. Se på Olsson i Högaborg som gick till Blackburn, Crouch var och spelade i Hässleholm. Dauda som är i Kalmar nu, han mötte jag för några år sen.
Det har varit en lång resa för Balkans nya generation. Och mycket återstår. Många måste övertygas om klubbens seriositet: fritidsförvaltningen, sponsorer, domare, lovande spelare…
Jag säger att de ändå verkar ha vunnit den tuffaste striden och återger vad grundaren Djuro sa till mig:
»Om inte den nya styrelsen kommit… jag tror inte Balkan levat.«
Boban nickar:
– Det var frågetecken i början, de visste inte riktigt vilka vi var, det var lite sådär. Men nu är vi »måttligt populära« kan man säga, det säger dom i alla fall till oss, och det känner vi också. Man hör det på deras röster.
Vi kommer fram till Rörsjöskolans plan där en massa barn nu springer omkring och tycks spela flera matcher samtidigt. Boban ler, han vet vad klubben betyder för Djuro, Lolo och de andra gubbarna:
– Dom har fått hopp om klubben igen. Den är deras liv. Och nu kan Balkan överleva dem.