Vägvisaren

Álvaro Santos står bakom predikstolen med slutna ögon. Den grå kostymen är knäppt och slipsknuten sitter perfekt. Han reser höger handflata mot församlingen och utropar:

– Halleluja, halleluja! Helgad vare Herren!

Församlingsmedlemmarna i träbänkarna svarar:

– Halleluja, halleluja! Helgad vare Herren!

Álvaro Santos placerar sina händer på varsin sida av predikstolen och öppnar ögonen.

– Låt oss nu sjunga psalm 2  229 – Jesus ändrade mitt sätt att leva.

Församlingsmedlemmarna väntar in kyrkbandet som sitter på stolar i en av flyglarna till den rödteglade kyrkan. När bandet spelar upp klämmer Álvaro i från predikstolen. Han ler varmt åt sin fru och de uppklädda döttrarna på andra raden. För första gången på ett och ett halvt år sjunger den brasilianska familjen hemma i sin församling i Contagem igen.

– Härligt att de äntligen fått lite semester. Álvaro är så duktig på att leda gudstjänsten. Han har talang för det, säger min bänkgranne.

»Álvaro lyser upp vägen för andra.«

När nästa psalm klingat ut i väckelsekyrkan Igreja Cristã Maranata frågar jag församlingsmedlemmen om han känner till Álvaros andra talang.

– Oh ja, han spelar fotboll i Europa. Det vet jag. Men det är härifrån han får sin kraft. Gud hjälper honom att göra målen.

Efter gudstjänsten kommer pastor Roberson fram och hälsar mig välkommen till församlingen. Han undrar vad jag gör i kyrkan. Jag berättar att jag ska skriva ett reportage om Álvaro Santos med anledning av att det gått tio år sedan han kom till Sverige och startade vågen av brasilianare som sköljt över Allsvenskan sedan dess.

– Ja, så är det. Álvaro lyser upp vägen för andra, ler pastorn och placerar Bibeln under armen.

 

Dagen efter väntar det träning på en privat fotbollsanläggning mellan miljonstaden Belo Horizonte och industriorten Contagem med 600 000 invånare. Anläggningen ägs av Fifaagenten Roberto Assunção. Han har gjort en förmögenhet på att sälja spelare från Belo Horizontes två största klubbar, Cruzeiro och Atlético Mineiro, till Europa. Den spelare han tjänat mest på är mittfältaren Geovanni som varit runt i klubbar som Barcelona, Benfica och Manchester City. Nu spelar Geovanni i Hull i Premier League och har gift sig med Fifaagentens äldsta dotter.

Álvaro Santos kör till träningen i sin nya svarta Kia Soul.

– Det lönar sig inte att ha en bil stående här. Jag är ju hemma så sällan numera. En kompis är återförsäljare och fixar alltid en ny bil till mig. Sedan när jag åker till Sverige säljer han den igen, säger Álvaro.

En bil kör om honom i hög hastighet och ligger kvar i mötande körfält. Föraren passerar ett tiotal bilar på rad.

– Ser du, utropar Álvaro. Det är inte klokt. De kör som galningar här.

Hans 21-åriga svåger ler i baksätet.

– Álvaro, nu har du varit för länge i Sverige.

– Nej, nej. Det här är fel. Han riskerar ju andra människors liv.

En kvart senare kommer vi fram till en stor vaktkur med bommar. Álvaro parkerar sin kompakta stadsjeep och går in till vakterna med svågern för att legitimera sig. Under tiden kommer ett par likadana svarta stadsjeepar och ställer sig i kö. I bilarna sitter andra brasilianska spelare som också har ledigt från fotbollen. Snart lyfts bommarna och spelarna kör i kortege in i den inhägnade villastaden där Belo Horizontes miljonärer lever i flådiga villor med betjänter och gigantiska trädgårdar. Vid den stora sjön svänger vi upp mot en kulle – här ligger Fifaagentens palats. Den första byggnaden är hans privata villa. Den andra utgör klubbhuset och har en festlokal på andra våningen. De övriga byggnaderna är omklädningsrum, vaktmästarbostad och garage.

En del av kollegorna har Álvaro inte sett på flera år. De spelar i olika länder, med olika säsongsavslutningar och tid för semestrar. De flesta som har kommit till den privata fotbollsanläggningen i dag är spelare som antingen rehabtränar eller för tillfället står utan klubb. För att spelarna inte ska bli rostiga har Fifaagenten bildat ett korplag som han döpt till Amigos de Geovanni, Geovannis vänner, en hyllning till svärsonen.

– Vi får ju inte gå omkring och bli semesterfeta, ler mittbacken Gladstone Pereira och går mot omklädningsrummen som ligger högst upp på kullen.

Gladstone har spelat med Zlatan Ibrahimovic i Juventus och Pontus Farnerud i Sporting. Ett par gånger har han varit uttagen till det brasilianska landslaget. Han tillhör storklubben Cruzeiro, men har varit utlånad till andra brasilianska klubbar de senaste två åren. Nu håller Roberto Assunção på att skaffa en klubb i Premier League åt honom.

– Har jag tur blir det klart i dagarna, säger den 24-årige mittbacken och börjar byta om.

All utrustning korplaget använder är gåvor. Strumporna är från Adidas, de röda shortsen har skänkts av Benfica och tröjorna kommer från det engelska landslaget. De är ganska urtvättade. Längst ned på ryggen har Fifaagenten tryckt »Só Jesus Salva«, Endast Jesus frälser. Förutom agent är Roberto Assunção en av ledarna i väckelserörelsen Atletas de Cristo, dit två tredjedelar av spelarna i dagens brasilianska landslag bekänner sig.

– I vårt samhälle finns mycket våld och droger. Fotbollen kan vara en väg ut. Men för att verkligen lyckas behövs kärleken till Jesus. Bara Herren kan rädda dig. Han ger dig kraft att övervinna problemen, förklarar den kortväxte Assunção.

Álvaro Santos står bredvid och nickar. Han har varit med i Atletas de Cristo från det att han var 17 år och spelade i farmarklubben América FC i Belo Horizonte. De andra spelarna i Geovannis vänner är också med i idrottsrörelsen som rider på den evangeliska våg som just nu sköljer över världens största katolska land. I dag ska de möta Sintetic Bool, ett korplag som bildats av ägaren till en fotbollsanläggning med konstgräs. Innan domaren blåser igång samlas lagen i en ring vid mittcirkeln. Spelarna lägger armarna om varandras axlar och den 54-åriga Fifaagenten, som spelar med nummer nio i korplaget, tar ordet. Alla sluter ögonen.

– I dag ska vi mötas för att vi älskar att spela. Det är klart att det finns rivalitet, men det ska inte ta över. Må bästa lag vinna. Jag vill också att vi skänker en tanke till vår medspelare Charles här som förlorade sin bror i en skottlossning för en tid sedan. Låt oss kämpa för att hålla våra släktingar och vänner borta från de miljöer där brotten har tagit över. Jag vill också passa på att nämna några ord om min 24-åriga dotter. Hon har precis varit igenom en tuff depression. Ingen som inte gått igenom det vet hur det är. Låt oss be för att ge varandra kraft och styrka att övervinna vardagens utmaningar. I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Amen.

Spelarna i de båda korplagen öppnar ögonen och applåderar. Álvaro springer bort till vattenflaskorna för att dricka i värmen.

– Så här gjorde ni aldrig i Örgryte innan matcherna, skämtar jag.

– Där, där ber spelarna varken före eller efter matchen, säger han och joggar ut igen.

 

Álvaro Santos är uppväxt i staden Montes Claros i den norra, fattiga delen av delstaten Minas Gerais. När han var nyfödd lämnade pappan familjen och mamma Maria Helena fick ta hand om Álvaro och hans två äldre systrar på egen hand. Maria Helena hade inget jobb och tvingades resa runt i Brasilien för att hitta en arbetsgivare. Hon erbjöd sina tjänster som kokerska och städerska till välbärgade familjer i Rio de Janeiro och São Paulo. Under tiden bodde Álvaro och systrarna hemma hos mormor.

Först i Belo Horizonte, Brasiliens femte största stad, fick Maria Helena napp, hos en familj som drev stadens största skoaffär. De gav henne ett rum i huset och anställde henne som hembiträde. Álvaro var tre år när han kom till familjen och hystes in i mammans rum. Döttrarna fick inte plats utan bodde hos en moster. Álvaros räddning var att den välbärgade familjen hade en son i samma ålder. På dagarna spelade de boll på innergården.

När Álvaro fyllt tio år bytte mamma arbetsgivare och började jobba för en annan familj på samma gata. De fick ett litet rum i en källare utan fönster att bo i. Varje dag efter skolan gick Álvaro tillbaka till mammans före detta arbetsgivare och kickade boll med familjens son. Efter ett tag anslöt även andra ungar i grannskapet. Där, inne på gården, fick Álvaro sitt första smeknamn – Pelézinho, lille Pelé. Fotbollen var hans liv men när han fyllde tolv förbjöd Álvaros mamma honom att spela. Hon var rädd att han inte skulle klara av skolan och därmed inte kunna förändra familjens livssituation.

– Jag fick smyga i väg i gryningen för att hinna spela lite innan skolan, berättar Álvaro.

Det var en tuff tid. Han ville inte göra mamma besviken men kunde inte släppa fotbollen. Han kände sig vilsen och sökte ofta stöd hos sin storasyster. Hon hade gått med i en frikyrka som predikade direkt till den fattiga befolkningen, som slet för att klara sig i ett av världens grymmaste klassamhällen. Álvaro gillade budskapet och en dag fick han en uppenbarelse:

– Jag kände att Gud var på min sida och att han en dag skulle ge mig något.

»Rött och blått!? Jag vände mig till tolken och sa: ›Du, jag tror jag har kommit till fel klubb. Rosenborg spelar väl i vita tröjor och svarta byxor?‹«

Hans syster övertalade mamman att låta Álvaro spela igen. Han gick till klubben Santa Cruz och blev direkt antagen till pojklaget. Sedan lockades han över till Venda Nova i norra Belo Horizonte dit han, för att hinna i tid till morgonträningen innan skolan, gav sig i väg före gryningen. Någon frukost hann han aldrig med. Snart förbjöd mamma återigen fotbollen och fixade ett jobb åt Álvaro som springpojke på ett snabbköp. Hennes lön räckte inte till för att försörja familjen.

– Jag gick till klubbpresidenten och sa som det var. Att jag inte kunde fortsätta spela. Att jag var tvungen att jobba ihop pengar till familjen. Då frågade ordföranden hur mycket snabbköpet betalade mig. Han erbjöd mig samma summa om jag fortsatte att spela med klubben.

Álvaro Santos var 13 år och hade fått sitt första kontrakt. I  två år spelade han för Venda Nova innan Elinho Beleza kom förbi i uppknäppt Hawaiiskjorta. Stadens karismatiske talangscout hade hört talas om Pelézinho i den lilla klubben. Efter att ha sett Álvaro spela en match gav Beleza klubbpresidenten motsvarande 4  000 kronor i näven och tog med sig den 15-årige grabben till América FC. Álvaro inackorderades på klubbens hotell i Contagem, där de yngre talangerna från landsbygden bodde.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, säger Álvaro.

 

Korplagen svettas ute på den privata fotbollsanläggningen. Álvaro Santos spelar första halvlek och gör tre av lagets fyra mål. I halvtid pustar han ut tillsammans med kompisen Ricardo på läktaren.

– Han var i Häcken i somras. Visste du det? säger Álvaro på klingande svenska.

Ricardo försöker sig på några svenska fraser. Det går sådär. Han provspelade en månad, men Häcken valde att inte satsa på honom.

– Problemet är att han är mittfältare, säger Álvaro. Och brasilianska mittfältare fungerar inte i de svenska, låsta mittfälten. I Brasilien är mittfältet offensivt och springer upp med bollen. I Sverige ska mittfältet ligga på linje och vinna matcherna genom att inte låta motståndaren spela. Det är mycket enklare att vara anfallare i Allsvenskan. Vår roll är tydligare.

Efter slutsignalen går jag fram till domaren. Jag är fortfarande lite tagen av förbönen vid matchstart och undrar hur det är att döma matcher med spelare som ingår i Atletas de Cristo.

– När väl bollen rullar är de precis som alla andra. Hörde du inte hur de skrek. »Kuken!« »Satan också!« »För helvete!« Enda skillnaden är väl att de inte skriker »horunge«. Sådana svordomar är inte okej.

Inte heller i poolen, efter 5-1-vinsten, känns stämningen särskilt religiös. Spelarna drar vitsar och skämtar om Ronaldos transvestiter. De snackar om Romários skatteskuld och om brasilianska spelare som flippat ut i Europa. Som alltid kommer samtalet in på Claudinei Resende. Han är en av de mest ökända spelarna i Belo Horizonte. När Helsingborgs IF köpte honom från América hösten 2003 – för att ersätta Álvaro Santos, som gått till FC Köpenhamn – hade klubben stora förhoppningar.

– HIF ringde mig först och frågade vad jag tyckte, säger Álvaro där han flyter runt i poolen som formats runt en stenfontän.

– Jag sa som det var, Claudinei håller landslagsklass och är en superduktig spelare. Men han kan inte sköta sig. »Han kommer bara att skapa problem för er«, sa jag. Men HIF lyssnade inte.

»Mamma kom och det blev en av de gladaste dagarna i mitt liv.«

I slutet av säsongen 2004, med två matcher kvar i Allsvenskan, uteblev Claudinei från en samling. Truppen fick åka till match utan den anfallare som HIF:s riskkapitalister betalat en och en halv miljon kronor för. Klubbledningen ringde tolken Christer Segerström, som hade hand om Claudinei Resende och hans brasilianska flickvän i Helsingborg, men tolken hade ingen aning om vart spelaren tagit vägen. De ringde Álvaro i Köpenhamn men inte heller han visste något. Först tre dagar senare kom ett samtal från Brasilien. Ordföranden i América berättade att Claudinei synts till vid deras träningsanläggning. Kvar i Helsingborg lämnade han en telefonräkning på 53  000 kronor.

Månaden efter att Claudinei flytt kom beskedet som chockade Fotbollssverige. En ökänd knarkkung i Belo Horizonte hade retat upp sig på Claudinei som kommit tillbaka från Sverige som en maxare och börjat dejta en av gangsterns flickvänner. Klockan tre på natten, vid utomhusdiskoteket Express 6001 längs motorvägen som förbinder Contagem med Belo Horizonte, dök knarkkungen Bruno upp med sina ungdomssoldater. En av ungdomarna avrättade Claudinei med ett nackskott.

Fifa-agenten Roberto Assunção sätter sig på en av mosaikpallarna i poolen:

– Det var förfärligt. Hemskt. Men tyvärr väntat. Claudinei hade en otrolig förmåga att ställa till det för sig. Han kom från landsbygden, flera i familjen är alkoholister. Han kunde inte handskas med pengar. Flera gånger tog jag tag i honom och försökte få med honom i Atletas de Cristo. Några gånger dök han upp vid gudstjänsterna. Ibland var vi femtusen som bad tillsammans. Sedan stack han iväg och ställde till det för sig igen. Det gick inte att rädda honom.

Álvaro skakar på huvudet och säger att han inte fattade någonting när han fick höra att Claudinei stuckit från Sverige:

– Hur hade han kunnat fixa en flygbiljett till sig och sin flickvän? Han var inte kapabel till sådant. Han kunde varken svenska eller engelska. Sedan fick jag höra att det var Afonso Alves i MFF som hjälpt honom. Jag tror till och med att han betalade biljetterna.

 

När Álvaro Santos antogs till Américas juniorlag var han 17 år och tjänade redan mer pengar än mamma gjorde på sin hembiträdeslön. Han hade gått ut grundskolan men hade inte tid att gå i gymnasiet. Religionen blev ett substitut, det var i kyrkan han läste.

»En dag sa Ronaldinho till mig: ›Du är bättre än jag.‹«

När han en dag fick höra att tränaren för det brasilianska U17-landslaget skulle komma och titta på honom – i stormatchen mellan América och Cruzeiro – ringde Álvaro mamma och bad henne komma till arenan.

– Hon hade aldrig sett mig spela en match. Jag ville så gärna att hon såg mig. Mamma kom och det blev en av de gladaste dagarna i mitt liv. Jag valdes till matchens bästa spelare.

Álvaro gick i spänd förväntan de följande dagarna men berättade inte något för familjen. Han ville inte göra dem besvikna om han inte togs ut. Två dagar senare ringde det brasilianska fotbollsförbundet. Álvaro fick en plats i det brasilianska U17-laget och åkte till Rio de Janeiro för att möta Englands U17-lag. En av medspelarna var en jämngammal kille från Porto Alegre med utstående tänder.

– En dag sa Ronaldinho till mig: »Du är bättre än jag«, skrattar Álvaro.

När han kom hem från landslaget flyttades han upp till Américas A-lag. Han vann skytteligan och blev vald till klubbens bästa spelare. När Álvaro var 19 år flög han till Holland. Den brasilianske fotbollsguden Telê Santana, förbundskaptenen som dirigerade landslagets fantastiska jogo bonito under VM i Spanien 1982, hade fått igenom ett avtal mellan América och Feyenoord. Den holländska klubben var beredd att betala sju miljoner kronor per år för att varje säsong låna upp till tre av Américas spelare.

– Vi var fyra som åkte. Feyenoords tränare tyckte att jag var för liten och valde en lång, mager anfallare i stället. Men de gillade mitt spel och sa att de skulle ge mig chansen nästa säsong.

Den hösten vann Helsingborgs IF SM-guld och skulle kvala till Champions League. Tränaren Nanne Bergstrand ville hitta en anfallare med god teknik, så att laget kunde »andas« när de mötte bra motstånd i Europa. Klubben ringde Feyenoord och frågade om de hade någon att undvara. Efter Henrik Larssons fyra år i klubben var kontakterna goda. Feyenoord svarade att de hade en skicklig brasse i América FC som väntade på att få chansen i Europa.

– Telê Santanas son René Santana kom hem till mig. Han sa att en klubb som hette något med »borg« i Europa ville kontraktera mig. Klubben skulle kvala till Champions League och behövde förstärkning på topp. Jag hade ju ganska bra koll på Champions League och hade hört talas om Rosenborg tidigare. Att jag skulle spela där kändes fantastiskt. Men det var ändå främmande att åka så långt bort. Jag och Cintia hade ju precis träffats.

Álvaro gick in på sitt rum och slog upp Bibeln.

– Jag blundade, bläddrade och tänkte att där jag sätter fingret, de orden får avgöra.

Fingret stannade vid Jesaja 52:13 i Gamla testamentet. Álvaro läste högt för sig själv: »Se, min tjänare skall hava framgång; han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt.«

– Vad gör du efter det? Klart att du åker, skrattar Álvaro som skrev in sig på en intensivkurs i engelska dagen efter.

Några veckor senare landade han på Kastrup. Det var tre dagar före midsommar och den nitiska danska polisen vägrade släppa honom genom tullen. Helsingborgs ledare och tolk fick övertyga danskarna om att han bara var en fotbollsspelare som skulle till Sverige. Efter ett tag gav de med sig och sällskapet kunde sätta sig i bilen. Öresundsbron var fortfarande en vecka från invigning så de satte kurs mot Helsingör, tog båten över och landade till slut på en italiensk restaurang i Helsingborg. Här skulle Álvaro, tillsammans med tolken Andreas Silva, träffa klubbledningen.

– Jag blev helt paff – de kom in med en matchtröja i rött och blått. Rött och blått!? Jag vände mig till tolken och sa: »Du, jag tror jag har kommit till fel klubb. Rosenborg spelar väl i vita tröjor och svarta byxor?«

Tolken skrattade och förklarade att Rosenborg är en norsk klubb. Först då förstod Álvaro Santos att han kommit till Helsingborgs IF.

Tre dagar senare fick han ytterligare hum om vilket slags land han hamnat i.

– Vad heter det där de häller i sig. I de där små glasen, säger han och måttar mellan tummen och pekfingret.

– Snaps.

– Ja, snaps. Och sedan den där sillen. När jag kom tillbaka till hotellet var jag utsvulten. Jag lade mig på sängen och tänkte »vad är det för värld jag kommit till«.

I första kvalomgången ställdes Helsingborg mot FC Bate Borisov. Efter 0-0 hemma på Olympia var det ett gäng spända spelare som åkte till Vitryssland. Men Álvaro Santos löste nervknutarna genom att göra mål redan efter tolv minuter. HIF vann matchen med 3-0.

I nästa omgång väntade italienska Inter. Trots att HIF vann med 1-0 på hemmaplan var det få som trodde på avancemang inför drabbningen på San Siro.

– Tidningarna frågade mig om chanserna. Jag kunde inte hitta någon annan parallell än David mot Goliat. De hade ju Seedorf, Robbie Keane, Zanetti, Córdoba, Recoba och Hakan Sükür då.

Nanne Bergstrands plan med att låta Álvaro Santos jobba ihjäl sig på topp fungerade över förväntan. Såväl mittfält som backlinje stod upp och slog ifrån sig. Inters stjärnor fick inte in ett enda mål. Dagen efter löd Aftonbladets rubrik: »Miraklet i Milano.«

– Men vi vann inte med fem stenar som David mot Goliat. Det var en sten – Svens straffräddning, säger Álvaro, som direkt efter slutsignalen slet av sig tröjan och sprang till hörnflaggan i sitt vita linne med texten »In God we Trust«.

– Det är nog den mest publicerade bilden på mig i Sverige.

 

Skrällen på San Siro tog HIF till gruppspel i Champions League mot Paris Saint-Germain, Bayern München och Rosenborg. Ingen annan svensk klubb lyckades sedan kopiera bedriften under hela 00-talet. Däremot försökte många kopiera Nanne Bergstrands framgångsrecept – disciplinerad svensk lagmaskin i kombination med brasiliansk teknik.

Visst hade det funnits brasilianare i svensk fotboll tidigare. Malmö FF:s mytomspunne Monteiro kom redan 1979 men stannade bara ett halvår eftersom tränaren Bob Houghton gjorde livet surt för honom – bland annat genom att sätta spelaren på bänken i juniorlaget. Det dröjde nästan 20 år innan någon allsvensk klubb vågade satsa brasilianskt igen. 1997 kom Piracaia till AIK och året därpå dök Valter Tomaz Jr. upp i Öis. Piracaia floppade och Tomaz Jr. visade sig vara en aggressiv mittback av svenskt snitt. Det var Álvaro Santos succé – och Nanne Bergstrands uttalade ambition att värva in spetskunskap som inte gick att få i Sverige – som blev startskottet för jakten på den frälsande »brassestjärnan«.

Örgryte hakade på trenden och värvade 2002 Afonso Alves och Paulinho Guará. Båda anpassade sig snabbt och gav 2003 klubben dess bästa placering på 17 år. För många klubbar blev det beviset på att receptet fungerade. De kommande åren vällde »brassarna« in i Sverige.

Det överhettade intresset ledde så småningom till att Djurgården betalade 14 miljoner kronor för en kille de inte sett spela. Den brasilianske fotbollsagenten Roberto Tibúrcio, som sålt Afonso Alves och Paulinho Guará till Örgryte, hade lärt sig hur han skulle lägga orden för att få de svenska klubbarna att tro att de köpte ett brasilianskt mirakel.

Jag reste själv upp från Rio de Janeiro till Belo Horizonte för att träffa Thiago Quirino dagen innan »Allsvenskans hetaste nyförvärv« skulle presenteras vid de svenska mästarnas träningsläger på Kanarieöarna. Vi satt i hans pojkrum. Hans mamma packade ängsligt ned hans kalsonger i en resväska. Jag undrade vad han hade för målsättning.

– Jag har väntat så länge på den här chansen, svarade Quirino. Jag vill göra allt. Jag vill bli svensk mästare med Djurgården. Jag vill bli skyttekung. Och så vill jag ta klubben till Champions League. Det ser jag som min uppgift. Jag har många mål i mig som vill ut.

Djurgården gjorde en läkarundersökning och skrev under ett fyraårigt kontrakt med den dyraste utländska spelaren någonsin i Allsvenskan. Resultatet är känt. Målen kom inte ur honom. Djurgården blev en av få klubbar som inte drog nytta av »brassevågen«.

Den som bäst lyckades förvalta importerna var mannen som fött idén från början. Att Kalmar FF gick från Superettan 2003 till SM-guld 2008 berodde mycket på Nanne Bergstrands förmåga att identifiera den brasilianska spetskompetensen. Han gjorde det som många andra klubbledare undvek – offrade två till tre veckor om året på att själv resa till Brasilien för att titta på träningar och matcher. Han lärde sig vad han skulle leta efter – alla brasilianska spelare klarar inte av den fysiska Allsvenskan. Álvaros låga tyngdpunkt gjorde att han kunde stå emot tacklingarna, samma sak med Ari da Silva Ferreira. Tekniskt är de flesta brasilianare överlägsna de svenska, men det är inte alltid uppenbart för ett otränat öga, menar Bergstrand:

– Vi i Europa har en färdig bild av vilken teknik en spelare ska ha. Men många av spelarna från Brasilien har inte den där skolade, funktionella tekniken, utan en helt egen teknik. Ofta fungerar det dåligt i våra teknikövningar på träningen. Lik förbannat är verkningsgraden ute på den gröna mattan överlägsen det svenska spelare klarar av.

Genom åren har Nanne Bergstrand haft god hjälp av ett företag i Rio de Janeiro som gjort förarbetet. Marcelo Gonçalves, Brasiliens mittback från VM 1998, är utan tvekan den person som sänt flest spelare till Sverige. Han driver OML Sport Marketing Ltda, som även ägs av Lars Lindell, bosatt i Rio sedan tjugo år tillbaka, och den svenske Fifaagenten Oliver Cabrera.

Förutom att trojkan bakom OML varje år sänt två-tre spelare till Kalmar FF har de fyllt klubbar som Enköping, Norrköping, Hammarby och Örebro med brasilianare. Deras framgång beror mycket på att de var först. Kort efter Álvaro Santos succé i Helsingborg tog Lars Lindell kontakt med de svenska klubbarna.

– Först nu i efterhand fattar jag vilken tajming vi hade, säger Lars Lindell. Hade vi så bara kommit ett halvår senare skulle det varit kört. Då hade någon annan gjort det vi gör i dag.

Under 2002 och 2003 sände han 15 brasilianska spelare till Sverige. Av dem fick tolv kontrakt.

»Rivaliteten mellan Malmö och Helsingborg kan man inte bortse ifrån. Jag hade aldrig blivit förlåten av HIF. Så jag tackade nej, i stället köpte de Wilton.«

En annan svensk som dragit nytta av fascinationen för brasilianska spelare är Örgrytes före detta juniortränare Jesper Norberg. Han byggde karriären på att få svenska medier att tro att det var han som hittat talangerna Afonso Alves och Paulinho Guará i Atlético Mineiro, varpå Örgryte lyfte upp honom till assisterande tränare för A-laget med uppgift att bland annat scouta spelare i Brasilien. Det gjorde att kontakterna med agenten Tibúrcio och Atlético Mineiros före detta presschef Caio Ziller stärktes, men samarbetet med klubben hemma i Sverige gnisslade. Hösten 2004 sa Öis upp kontraktet. I stället anställdes Norberg av Djurgårdens IF som Quirinos personlige assistent. I  dag driver han firman First Eleven Football Consulting tillsammans med Tibúrcio och Caio Ziller.

– Förra året kom han med Alex Perreira till Örgryte, säger Álvaro. Vet du hur många gånger Jesper ringde Alex under säsongen och frågade hur saker och ting gick? Inte en enda gång. Han övergav sin spelare. Så kan du inte göra. En brasiliansk spelare som kommer till Sverige behöver stöd och hjälp. Och det händer att agenterna luras. Alex vet fortfarande inte hur mycket hans kontrakt är på. Det har inte Jesper berättat för honom. Så gör ingen seriös spelaragent.

Många agenter försöker inte bara övervärdera sina brassar. Agenterna överdriver även Allsvenskans betydelse. Som bosatt i Rio har jag ofta skickats ut för att intervjua spelare inför deras avfärd till Sverige. De flesta har fått höra samma sak från sina agenter: »Allsvenskan är ett bra skyltfönster mot de stora ligorna i Europa.«

Med facit i hand har Allsvenskan varit ett bra skyltfönster mot FC Köpenhamn. Det var dit Álvaro Santos, Aílton Almeida och César Santin kom efter sina framgångar i Sverige. De enda som har gått vidare till kontinenten är Afonso Alves, som blev holländsk skyttekung med Heerenveen 2007, Ari da Silva som gick till AZ Alkmaar och Álvaro Santos, som efter tre framgångsrika säsonger i FC Köpenhamn blev fransk cupmästare med FC Sochaux 2007. I dag spelar Afonso Alves med Al-Saad SC i Qatar, Alkmaar har meddelat att de inte vill behålla Ari och Álvaro Santos tillhör Örgryte IS.

 

Taxin kör mot byn Mário Campos, tio mil utanför Belo Horizonte. Det regnar och lastbilar med järnmalm, delstaten Minas Gerais främsta näring, korkar igen landsvägen. Det är måndag förmiddag och inne i byn har ett halvdussin män börjat veckan med några glas. De sitter utanför en bar i det fattiga samhället med tiotusen invånare.

– Ursäkta, vet ni vägen till kyrkogården?

En av männen pekar.

– Följ bara byvägen rakt fram. Den ligger utanför byn.

Efter fem kilometer kommer vi fram till Cemitério Bom Jardim. Regnet öser ner över ett hundratal gravar. Jag går mellan tunga marmorkistor som smyckats med kors. Jag hittar inte hans namn. Längre upp gräver tre män en ny grav i en sluttning. Jag går fram och frågar dem. En av kyrkogårdsarbetarna pekar och säger:

– I den svarta marmorkistan där.

Vattnet har samlats i pölar på kistlocket. Från ett grått kors på kistan lyser texten i vitt: »Claudinei Dutra de Resende, 22/05/1978–06/11/2004.« Någon har placerat plastblommor och kvistar på graven. Ett ovalt porslinsfoto står lutat mot korset. Claudinei är klädd i vit skjorta och svart kavaj. Det är en kopia på passbilden han tog innan han åkte till Sverige, hans första resa utomlands. På bilden är han 25 år. Claudinei ser ut som en prydlig skolpojke. Ett nedbrunnet stearinljus står bredvid porträttet.

– Hans mamma var här förra månaden, på Allhelgonadagen, och snyggade till hans grav, berättar kyrkvaktmästaren.

Mordet på Claudinei, eller »Dinei« som han kallades av sina supportrar, skakade byn. Aldrig förr har det kommit så många människor till kyrkogården. Över tusen personer gick i kortegen genom byn. Även de stora klubbarna från Belo Horizonte reste ut till Mário Campos för att hylla honom. HIF sände en vacker blomsterkrans. När kistan sänktes ned i graven applåderade alla.

– Det var ett fint men tragiskt farväl. Han var så ung, hade precis blivit pappa. Hans son var bara sju månader, säger en av gravgrävarna.

Efter att Claudinei flytt från Helsingborg spelade han en månad med storklubben Cruzeiro. Kyrkogårdsarbetaren berättar att Claudinei var »en jäkel på att lira men saknade disciplin«:

– Flera gånger läste jag i tidningen att han inte dök upp på Cruzeiros träning. Dinei led ju av epilepsi. Han fick alltid sina attacker efter att han varit ute och festat. Då höll han sig borta för att ingen skulle se anfallen.

Regnet tilltar ännu mer och kyrkvaktmästaren skakar på huvudet:

– Usch, det är så sorgligt. Han kunde ha förändrat hela sin familjs framtid med sin fotboll. I stället jagade han brudar, dansade samba och drack cachaça.

Innan jag lämnar graven lägger jag min hand på hans kista. Jag blir rörd och säger ett kort farväl. Om Álvaro Santos är helgonet som frälste svensk fotboll med sitt spel och uppförande så var Claudinei Resende motsatsen. Han levde djävulen. Kom hem sent. Spenderade pengarna på sprit och brudar.

Taxin kör tillbaka till byn. Vi stannar till vid en polisbil och frågar efter vägen till Claudineis föräldrar. En ung polisman kliver ur bilen och ber oss att följa efter dem.

Huset döljs av en grå mur. Där inne håller Elisangela på att torka av vardagsrumsgolvet med en mopp. Hon var en av Dineis flickvänner. När han reste till Sverige väntade hon hans barn.

– Det var ju inte planerat, om jag säger så. När han stack till Sverige tog han en annan tjej med sig. Sådan var han, säger hon och skrattar.

På soffan ligger Claudineis pappa. Han är numera nykter – efter en hjärnblödning förra året kan han inte dricka längre. Halva kroppen är förlamad. Det går inte att förstå vad han säger. Hans hår har grånat och benen är smala som stickor. Claudineis son Marlon kommer inspringande. Han är fem år nu och har inga egna minnen av sin pappa.

– De sågs bara några gånger, säger Elisangela som efter att ha fött Marlon fick flytta in i Claudineis föräldrars hus.

Här bor också en av Claudineis systrar med sin familj och Claudineis storebror Claudimir som är nykter sedan ett och ett halvt år tillbaka. Han har gått med i en frikyrka i byn. Fyra familjer under samma tak.

– Den här terrassen byggde vi för pengarna från en vänskapsmatch som arrangerades till hans minne, säger Claudineis mamma och visar runt i huset.

Väggarna i vardagsrummet är täckta av inramade bilder på deras fotbollsspelande son. En journalist på en av dagstidningarna i Belo Horizonte har skrivit en dikt och ramat in tillsammans med passbilden. Det går inte att läsa texten utan att gråta. I ett annat hörn sitter lagfotot på HIF:s trupp säsongen 2004. Elisangela pekar på sin sons pappa.

– Han ringde mig ofta och undrade hur jag hade det. Jag har inte ett ont ord att säga om honom. Visst, han var busig och gillade tjejer, men det var hans stil. Ibland kunde vi snacka i timmar. Han ringde alltid till min mobil. Jag tror det var därför telefonräkningen han lämnade kvar i Sverige blev så hög, säger hon och ler.

Familjen har enats om att det var en olyckshändelse som ledde till hans död. Deras version är att två rivaliserande gäng började skjuta vilt omkring sig på diskoteket och att en kula råkade träffa Claudinei i nacken. Att det var tusen personer på diskoteket och att Claudinei var den ende som träffades lägger de ingen vikt vid. Huvudsaken är att gängledaren åkte fast.

– Polisen grep honom dagen efter och satte honom i fängelse. Det senaste jag hörde var att han dog där, säger Elisangela.

Hon har kontakt med Helsingborgs IF genom tolken Christer Segerström som tog hand om Claudinei i Sverige. Efter att Christer fick dödsbeskedet startade han insamlingskampanjen »Claudinei i våra hjärtan« och försökte få klubben att förlåta spelaren för hans flykt. Året efter mordet reste Christer hit till byn och öppnade ett bankkonto i Marlon Resendes namn. HIF:s mest trogna supportrar har nu sett till att Claudineis son har en grundplåt på banken.

När vi druckit upp kaffet vill Claudineis storebror visa oss byns park. Vi går nedför gatan och korsar järnvägsövergången. Ett par svanar tuggar gräs intill sjökanten. Bytanten håller låda i kapellet som står på en halvö i sjön. Ett fyllo har somnat på en bänk. En gammal man metar.

På ett betongfundament sitter en bronsplakett. Den satte borgmästaren dit förra året efter att dammen och torget rustats upp. På plaketten står det »Praça de Claudinei«, Claudineis torg.

 

I Contagem håller familjen Santos på att förbereda sig inför dagens predikan i kyrkan. Cintia kammar döttrarnas hår och sätter på dem rosasprakande klänningar. Livet har präglats av makens karriär. Ana Julia föddes på lasarettet i Helsingborg 2002, Maria Clara på Rigshospitalet i Köpenhamn 2005 och Gabriel på Mölndals sjukhus i augusti 2009.

– Vi har väl snart bott på tjugo olika ställen i Sverige, Danmark och Frankrike. Men jag klagar inte. Så är det att leva ihop med en man som har fotboll som yrke. Flickorna pratar ju både franska och svenska nu och har vant sig vid vårt liv. I går frågade Ana Julia mig när vi ska flytta nästa gång.

De återvände till Sverige i februari förra året. Allsvenska nykomlingen Öis betalade 12 miljoner kronor för att locka Álvaro från Frankrike där han spelat i tre år, i FC Sochaux och RC Strasbourg. Álvaro skrev ett treårskontrakt med klubben. I somras köpte paret Santos en tvåvåningsvilla i fashionabla Askim utanför Göteborg. Ana Julia och Maria Clara började på samma dagis och skola som Marcus Allbäcks jämngamla barn. Familjen Santos är väl integrerad i det svenska samhället.

– Men den gemenskapen vi har i vår kyrka här går inte att få i Sverige. Kyrkorna där är så annorlunda. Inte alls lika mycket sång och glädje som här, säger Cintia.

För att minska hemlängtan brukar familjen Santos arrangera gudstjänster i sin villa. De bjuder in andra brasilianare som bor i Göteborg och håller gemensamma böner.

– Vi trivs faktiskt riktigt bra i Sverige. Sedan blev det inte riktigt som vi tänkt oss, säger hon och slänger en blick på sin man.

Álvaro var skadad när han kom till Öis och hann inte i bättre form än att han bara höll för ett inhopp i premiären mot Gais. Sedan kom skadorna – både för honom och klubbens hemvändare Marcus Allbäck. Trots att merparten av säsongen ägnades åt rehabträning gjorde Álvaro tio mål – men det var inte tillräckligt för att klubben skulle hänga kvar i Allsvenskan.

– Cintia var gravid igen, säger Álvaro. Vi hade flängt mycket i Frankrike. Vi var sugna på att slå oss till ro. Vi ville ha ett hem som var vårt, någonstans där barnen kunde växa upp. Det var därför jag gick till Örgryte och det var därför vi köpte villan i Askim. Nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra. Vi får väl sälja huset.

– Finns det ingen möjlighet att du stannar kvar i Öis?

– När jag gick från Frankrike, där jag kunnat gå till en annan klubb om jag velat, var det ett beslut som jag tog för familjens bästa. Annars går man inte från franska ligan till Allsvenskan. Jag trodde också på satsningen som Öis gjorde. Vi skulle vara med i toppstriden. I stället åkte vi ur. Att gå från Frankrike till Allsvenskan är ett stort steg. Att gå från Frankrike till Superettan? Nej, det vill jag inte göra.

– Vad var det som inte funkade i Öis?

– Man lade för stor vikt på mig och Marcus. Vi skulle fixa allt och klubben såg inte över de andra delarna i laget. Så när vi blev skadade funkade inget.

– Vilken klubb vill du helst spela i nu?

– Malmö FF hörde av sig till mig inför förra säsongen. Deras förslag var helt i ordning. Den klubben har ju pengar. Men jag blev ändå tveksam. Den rivalitet som finns mellan Malmö och Helsingborg kan man inte bortse ifrån. Jag hade aldrig blivit förlåten av HIF. Så jag tackade nej och i stället köpte de Wilton Figueiredo.

– Så det är Helsingborg du helst vill gå till?

– Vi håller på att prata. Jag är intresserad. Men problemet är pengarna. Jag vet inte om klubben har tillräckligt med pengar.

Cintia ger honom ett leende.

– Helsingborg vore en dröm för oss. Det är faktiskt i den staden vi trivts bäst i hela Europa. Den är ju »lagom« stor, säger hon på svenska.

Den 30 januari fyller Álvaro Santos 30 år. Han säger att även om det kan låta konstigt så känner han att han har den bästa tiden framför sig.

– Jag vill spela i flera år till. Sedan kanske jag lugnar ned mig och startar en fotbollsskola i Belo Horizonte, eller ger mig in i byggbranschen i Brasilien.

– Byggbranschen!? Ska du bli som familjen Allbäck och blanda fotboll och byggen, undrar jag.

– Varför inte? Jag måste ju förvalta pengarna. En spelares karriär varar inte i en evighet.