Lirare söker sin plats

Hätsk lunchtrafik på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. En majsgul doftgran dinglar i blinkersspaken på Anders Limpárs Renault när han sliter i ratten. Ett halvår har gått sedan han gjorde sitt sista pass som assisterande tränare för division 2-laget Sollentuna FK och lämnade fotbollen bakom sig.

Den nya tillvaron är hektisk. Han kommer direkt från ett affärsmöte, och innan han bränner de tre timmarna ner till vännen Klas Ingessons gravsten i Ödeshög vill han stanna för en kopp kaffe på sitt gamla stamkonditori inne i stan. Om han bara hittar en parkering.

– Där är en platsjävel! Tror du att jag kommer in där?

Jag tittar på luckan, som knappast kan vara mer än någon centimeter längre än Anders bil och konstaterar att det nog blir tufft. Han tar det som en utmaning och börjar frenetiskt köra fram och tillbaka medan han vrider på ratten.

– Äh. Jag testar.

När han har försökt fickparkera två gånger inser han att det är hopplöst och gasar vidare. Så får han syn på en minimal lucka mellan två stadsjeepar.

– Tror du att det går?

Efter ytterligare två optimistiskt offensiva parkeringsförsök hittar han en rymlig plats utanför Turhörnan, den tipsbutik på Norrtullsgatan som han förestod under sex år, och släntrar in på konditoriet mittemot.

– Tjena Anders, brummar ägaren Bayram som lägger upp nya arraksbollar i glasmontern. Du har inte varit här på ett tag. Är allting bra?

– För fan, säger Anders. Jag hoppade av fotbollen. Hörde du det?

– Har du hoppat av?

– Ja, jag trodde ju att jag skulle ta upp dem i ettan, men jag lyckades inte. Nu kanske Christer får upp dem istället. Vi får se.

Under den sista tiden som assisterande tränare i Sollentuna kände han sig alltmer frustrerad. Han lyckades aldrig få spelarna att förstå hur han tyckte att de skulle bete sig på planen. »För mig är fotboll lika naturligt som att andas«, brukade han tänka. »Men hur förklarar man för någon som inte kan andas hur man gör?« I december i fjol berättade han för sportchefen att han ville sluta. Han var 49 år och hade hållit på med fotboll sedan han som sexåring började spela med Spårvägens IF. Det var dags för ett nytt kapitel i Anders Limpárs liv.

– Jag minns att du talade om det, fortsätter Bayram. Det kan vara bra med ett litet break också, Anders. För att få distans.

Anders beställer en stor latte och en skinkmacka. Vi sjunker ner i varsin läderfåtölj. Under åren i Turhörnan var Anders här var och varannan dag för att snacka fotboll med Bayram. Därefter har han försökt förlägga möten och intervjuer hit, men på sistone har han inte haft lika mycket tid. Vardagen upptas numera av hans nya affärsprojekt – hälsokostsjuicer med blåbärssmak.

– Kyäni heter dom. Riktigt fina produkter, säger han och drar upp en drickpåse i plast ur jeansfickan. Jag börjar varje dag med en sådan här. Den motsvarar 2,1 kilo frukt och bär. Du får i dig alla antioxidanter, mineraler och vitaminer du behöver. Du kan gå in på deras hemsida och läsa 1 600 forskningsrapporter. Det har varit en del smutskastning, men vi är inget pyramidspel, vi är medlemmar i Svensk direkthandel.

Han river av toppen på förpackningen och räcker över den.

– Testa själv! Akta så du inte spiller på tröjan. Så drar du i dig hela påsen. Så ja.

Gradvis glider han över i sin nya roll som försäljare.

– Det är gjort på blåbär från Alaska. Är du pollenallergiker? Då tycker jag du ska testa de här produkterna, och så återkommer du till mig inom en månad eller två. Det tog åtta veckor för mig att känna effekt. Nu har jag inte varit förkyld på två år. Ta i trä.

Anders knackar med näven i bordet.

– Vi har fler produkter, men om du bara ska dricka de här kostar det 400 kronor i månaden. Det är 16 spänn om dagen. Och säg nu, vad fick du betala för en kaffe och macka? En hundralapp. Hur nyttigt är det i jämförelse? Kolesterol och skit. Förstår du vad jag försöker säga?

Kyäni är inte Anders första satsning som affärsman genom åren. Några investeringar, som fotbollsbaren Limp Bar och tipsbutiken Turhörnan, har varit relativt lyckosamma. Andra, som matförvaringslådorna Super Lock och klädbolaget Tiburon, har fått katastrofala ekonomiska konsekvenser.

– Jag kan vara väldigt naiv, så jag har ju gått på en del minor i livet. Man sitter där, idén ser bra ut. Man bestämmer sig för att nu ska man inte gå på något, man har advokater och papper och grejer. Och så går man på en nit ändå, när de man investerat med plötsligt försvinner.

Anders nya vardagsliv som affärsman ser olika ut från dag till dag, men han inleder alltid morgonen med en påse hälsojuice. Någon frukost äter han inte. Det har han aldrig gjort.

– Jag hade en sjuk teori om att jag blev en bättre spelare av att sova en timme till istället. Jag åt aldrig middag heller, men alltid en väldigt stor lunch. Det var väl helt fel kostmässigt, men jag tror att det är ännu viktigare att lita på det man själv känner är rätt.

Om han har många möten inbokade är han inne på kontoret redan klockan åtta. När kalendern är tommare tar han dagen som den kommer. Ibland händer det att hans gamle tränare Tommy Söderberg, som nu jobbar på Ica, ringer och vill att Anders ska trixa vid något butiksevent. Ibland hör de av sig från Arsenal och vill samla ihop ett gäng gamla spelare för en välgörenhetsmatch någonstans i världen. Ibland ringer Everton och frågar om han inte vill komma över och se en match. Varje gång han är i England är det lika påtagligt att hans fotbollskarriär är högre värderad där. Folk stannar honom utanför arenan, ber om autografer och tackar för mål och titlar.

– I Sverige är det ingen som säger: »Vilka bra grejer du gjort för landslaget eller för AIK.« Ett tag var jag mest känd för Blåsningen. Folk kom fram och sa: »Vilken pajas du är som trodde att du hamnat i framtiden.« Vad fan, jag ställde upp för en ball grej. Det kostade två miljoner för dem att hyra in stridsflygplan och militärparader för att blåsa mig.

Blir det för lite att göra om dagarna kryper rastlösheten i honom. Han har svårt att sitta still för länge, benen studsar och han stampar i golvet. Därför brukar han varje dag försöka klämma in en löptur eller en golfrunda. Två gånger i veckan tar han cykeln ut till skogen och trampar två mil det snabbaste han kan. En träningsmetod han »utvecklat själv«.

Framåt kvällen sjunker han ner i TV-soffan i trerummaren i Sollentuna, där han bott ensam sedan skilsmässan från Madde 2012. Oftast fastnar han framför en fotbolls- eller hockeymatch. Roligast är det om Everton, Arsenal eller Brynäs spelar.

Han sörplar i sig kaffet och studsar med sina sneakers under bordet.

– Vissa kvällar, framåt maj när det är fint väder, kan jag sakna fotbollen. Att springa runt där. Men i januari när det är minusgrader känner jag bara: De fryser säkert i mörkret på Skytteholm.

Jag frågar Anders hur han trivs med sin nya tillvaro.

– Jag är upp och ner mentalt. Jag har precis breakat med tjejen jag varit tillsammans med i två år och har väl ingen riktigt fast punkt i tillvaron för tillfället. Jag har roliga satsningar på gång med hälsokosten i Kina som jag hoppas slår väl ut.

Han harklar sig.

– Men rent livsmässigt är det en trea av tio. Det har varit mycket bättre.

 

Alla jag talar med bekräftar den känsla jag själv får: Det är lätt att trivas i Anders Limpárs sällskap. Han är fördomsfri, han reagerar med nyfiken entusiasm på allt folk säger och han har ett fritt sätt att tänka, vilket gör att han ofta kommer fram till oväntade slutsatser. Ett karaktärsdrag som förvisso lett till en del dåliga beslut, men också till att han är omtyckt av gamla tränare och lagkamrater. Hasse Eskilsson beskriver Anders som »glad, sprallig och snäll«. Samtidigt är det lätt att, som Tommy Söderberg säger, »se att det finns en Anders som är lite mer ledsen«.

Anders är dessutom full av anekdoter. Eller »klenoder«, som han kallar dem. Efter några timmar i hans sällskap berättar han lika ogarderat om stolta bedrifter som om snedstegen som håller honom vaken om natten. Några av klenoderna är så intima att man inte kan skriva om dem. Andra får honom att fnissa högt och upprepa: »Ja, fy fan, så många sjuka stories.«

De första klenoderna utspelar sig 1956 i Jánosháza, på den ungerska landsbygden. Där arbetade László Limpár på sina föräldrars bondgård när han inte spelade fotboll i landets högstaliga.

Till en början berördes landsbygdsbefolkningen inte av frihetsdemonstrationerna som pågick i Budapest i mitten av 50-talet. Man hade fullt upp med åkrarna och djuren. Men efter att sovjetiska stridsvagnar anfallit demonstranterna spreds oroligheterna över landet. Tusentals ungrare dödades. Andra fängslades eller deporterades till Sovjetunionen.

László Limpár sålde det han ägde för att få ihop pengar till en tågbiljett. En vecka senare var han framme i Stockholm. Där skaffade han jobb som truckförare på Sundbybergs diamantfabrik.

– Han kunde ingen svenska men åkte förbi receptionen i sin truck hela tiden och flörtade med tjejen som satt där.

1959 gifte sig László och Marianne. Några år senare hade de fyra barn och en fyrarumslägenhet på Klippgatan i Solna.

Varje sommar körde familjen tillbaka till Jánosháza i en gammal Volkswagenbuss.

– Det tog två och en halv dag. När farsan kört i tio timmar skulle vi stanna på någon badplats och lira fotboll. Man skulle pricka monument och statyer och skit. Sedan sov vi i bilen, åkte tio timmar till och så började det om.

Även sommarloven i Ungern fördrevs med fotboll.

– Vi var 50 ungar som sprang runt på en gräsplätt. I Ungern spelade alla med små, billiga, röda plastbollar. De studsade så in i baljan. Om man inte lyckades hålla ner den på backjäveln så blev den praktiskt taget en studsboll. Det gjorde att man utvecklade en sjukt bra teknik. Jag och farsan hade med en sådan boll hem sedan. Jag spelade alltid med den.

När Anders som sexåring började spela för Spårvägen hemma i Stockholm tyckte tränarna att han hade en sällsynt kvickhet i fötterna.

– Det var ju för att jag spelat med den där röda plastbollen. Så tränarna lät mig spela med dem som var sex år äldre.

Så småningom började han spela i AIK:s pojklag, som tränades av pappa László.

All ledig tid tillbringades med den ungerska plastbollen på Skytteholm eller Bergshamraplanen. Ibland körde László ett extra träningspass med sonen. Ibland körde han »tvånudd« med sin bästa kompis medan de fantiserade om att ta en plats i pojklandslaget. När kompisen gick därifrån stod Anders kvar, gjorde låtsasintervjuer med sig själv och nötte finter och skott.

När de sågs nästa dag brukade kompisen berätta om sina äventyr vid Huvudsta-grillen föregående kväll. Huvudsta Torg, som ligger trehundra meter från familjen Limpárs lägenhet, var då en samlingsplats för droghandeln i norra Stockholm.

– Där hängde alla mina polare. Men det var aldrig nån som tjatade på mig att ta nån skit. De gillade mig ändå och tyckte det var coolt att jag var så bra på fotboll.

När Anders var 15 år, vid samma tid som han för första gången togs ut i pojklandslaget, nåddes han av nyheten att vännen som han brukade spela »tvånudd« med hade dött.

– Han var hög på nån LSD-variant och snodde en bil och körde ner mot Göteborg. På vägen bröt han sig in hos någon jävel och tog en älgstudsare och sköt sig.

Medan flera av Anders kompisar gled över i allt grövre brottslighet tillbringade han alltmer tid på fotbollsplanen. Där tycktes allt gå lättare – ända tills han började spela med Brommapojkarna och fick en tränare som inte gillade Anders improvisationer.

Klubbytet hade varit naturligt. De flesta fotbollsintresserade ungdomar i Stockholm kände till den tekniske lille killen med det mörka håret som kallades »Limpan«. Och BP:s 65:or var bäst i stan.

– Jag spelade ju i pojklandslaget och så fick jag en tränare i BP som satte mig på bänken. Det kändes absurt. Jag minns att jag stod vid uppgången till lägenheten och funderade på om jag skulle sluta, men så bestämde jag mig: »Nu jävlar!« Det blev sjuka mängder träning efter det. Jag kunde stå ensam och skjuta tio timmar i sträck, och springa upp och ner i trapphuset för att få ett lättare steg.

Lösningen kom när Tommy Söderberg tog över tränarrollen i Brommapojkarnas A-lag och beslöt sig för att satsa på den 15-årige Anders Limpár.

»För mig var det inget stort steg att bli proffs. Min första träning med Young Boys var tio gånger sämre än de jag haft på Milanello.«

– Han hade en väldig spelförståelse och var tekniskt eminent, säger Söderberg. Jag minns en händelse som var utmärkande för Anders: I slutet av en match sprang han ner som siste man och ropade till målvakten: »Ge mig bollen!« När han fick den blev han attackerad. Som siste man försökte han sedan slå tunnel på motståndaren, som tog bollen och kom fri. Det funkade ju inte, så jag bytte ut honom. När han kom ut var det första han sa: »Härligt! Såg du, Tommy? Tunneln gick nästan igenom.«

Den känslodrivne Tommy Söderberg uppskattade Limpárs mjuka personlighet:

– Man kände snabbt att Anders var en ödmjuk människa. Man blev alltid glad av att träffa honom. Samtidigt märkte man att han påverkades om han såg orättvisor i samhället. Om något barn blev mobbat eller så.

Kärleken var ömsesidig. Anders älskade sin egensinniga tränare, som inspirerats av det brasilianska landslaget i VM 1982 och gärna spelade samba i Skytteholms IP:s högtalaranläggning under Brommapojkarnas träningar.

– Tommy körde sina konstiga hästuttryck och sa bara: »Ryck tussarna! Ut och kör.« Han tjatade aldrig om att försvara.

När Anders 1985 fick erbjudanden från Hammarby och de regerande mästarna Örgryte hade han redan formulerat vad som var viktigt för honom: Han ville ha en tränare med en spelfilosofi som tillät individen att vara en individ.

Eftersom han trodde att Öis tränare Agne Simonsson bäst levde upp till kravbilden lämnade han pojkrummet i Solna och flyttade till Göteborg.

Åren i Örgryte minns han med glädje. Klubben ordnade en lägenhet vid Slottsskogen och ett jobb i en sportaffär där han sålde skidpjäxor och löparskor. Öis spelade i Europacupen för mästarlag och tog sig till SM-slutspel. Agne Simonsson gav honom utrymme för hans kreativitet på kanterna, vilket uppmärksammades av förbundskaptenen Olle Nordin, som tog ut honom i landslaget. Men det som gjorde störst intryck på Anders var att Agne Simonsson, genom sina kontakter i den internationella fotbollsaristokratin, såg till att den unge mittfältaren under Öis spelledigheter fick åka ut och göra obetalda praktikperioder i några av Europas storklubbar. Han bodde på Milanello i en månad och fick träna med Paolo Maldini och Roberto Donadoni. I FC Como drillades han av den gamle storspelaren Tarcisio Burgnich. Och i Liverpool tränade han med Ian Rush och John Barnes.

Överallt samlade han på sig »klenoder«.

– På den tiden gick Dallas på TV. Där fanns en karaktär som hette Digger Barnes. När jag var i Liverpool kallade alla John Barnes för »Digger«, men det fattade inte jag, så jag försökte bara göra som alla andra och skrek: »Hey nigger, pass me the ball!« Han stannade upp: »What’d you say?« Jag fattade inget: »Nigger, pass me the ball.« Han flög på mig och tog strypgrepp. När Alan Hansen hade räddat mig frågade han: »Vad sa du till John?« »Nothing, I just said: ›Pass me the ball, nigger.‹« När alla fattat skrattade vi tillsammans.

I landslaget hade Anders svårare att finna sig tillrätta. Han kände sig som det svarta fåret bland alla Öster- och Malmö FF-spelare. På samlingarna var han mest för sig själv, ända till 1989, då Klas Ingesson togs ut i laget.

– Jag och »Klasse« blev rumskamrater och växte ihop på ett underbart sätt. Från början var vi yin och yang. Jag var spelevinken som ville att alla skulle må bra och gillade lite hyss, tyckte att fotboll skulle vara roligt och så vidare. Klasse var lite mer professionell, men efter ett tag kom han på att fotboll inte var allt, han började snacka mer om hundar, snus och jakt och grejer. Och jag höll igen lite med mina konstigheter.

Efter två och ett halvt år i Örgryte kom ett erbjudande från den schweiziska klubben Young Boys. Eftersom Anders hade uppfattningen att tränaren Tord Grip gav kreativa spelare utrymme flög han, pappa László och en agent ner till Bern och skrev kontrakt.

– För mig var det inget stort steg att bli proffs. Min första träning med Young Boys var tio gånger sämre än de jag haft på Milanello.

Tord Grip, som lagt märke till Anders blick för spelet, gav honom nummer tio och flyttade in honom i mitten för att fördela bollarna. Att han inte var en lika bra försvarsspelare kunde han kompensera med sin teknik.

En av dem som följde Anders framsteg var Tarcisio Burgnich från Como, som nu hade tagit över tränarrollen i Cremonese och behövde en ny offensiv innermittfältare.

Även om Cremonese säsongen 1989/90 höll till på den nedre halvan av tabellen innebar flytten till Serie A ett stort ekonomiskt lyft. Anders unnade sig att köpa en BMW och »investerade i lite hus och skit«. På planen fick han, som en av lagets tre utländska spelare, stort utrymme. När hans första säsong var över var laget degraderat till Serie B, men Anders hade utsetts till ligans tredje bästa utlänning – efter Inters Lothar Matthäus och Maradona i Napoli.

»I min tredje match fick jag en sådan jävla smäll att benskyddet gick av på mitten. När jag låg ner kom en motståndare och drog upp mig i håret.«

Med hyllningarna i ryggen kände Anders att han var redo att ta nästa steg. På våren 1990 kom ett erbjudande från Arsenal. Efter provträningen i Liverpool var Anders osäker på om den fysiska engelska fotbollen passade honom. Dessutom var tränaren George Graham inte känd för att uppmuntra den typen av frihet som han ville ha. Ändå var det något som lockade. Så Anders gjorde som han brukade: gick på magkänslan.

Redan första gången han klev in i omklädningsrummet på Highbury med de andra spelarna kände han att han hade kommit rätt.

– Stämningsmässigt gick det inte att slå. Det var som att komma in på en släktträff.

 

Klockan är två minuter i sex på kvällen när Anders kliver in på puben Marlborough Arms i Soho i London. Det är fredag och vid baren trängs män som stannat till för en pint eller två på väg hem från jobbet. Anders ser sig omkring och stampar försiktigt med högerfoten i den ölstänkta heltäckningsmattan. Det dröjer inte många sekunder förrän han identifierar den lilla gruppen av svenska fotbollsturister som slagit sig ner med varsitt glas vid ett av borden.

Några helger om året följer Anders med på fotbollsresor till England. Upplägget passar honom perfekt. Resebolagets chef Roger ansvarar för turistgruppen, medan allt som krävs av Anders är att han småpratar, dricker ett par cider, följer med på en match och drar några klenoder från karriären. Det har hänt att uppemot hundra svenskar köpt »London med Limpár«-paketet för 6 795 kronor, men den här helgen består gruppen som tillsammans ska se Arsenal mot Everton endast av 25 personer.

Anders hinner knappt presentera sig förrän mobilkamerorna smygs upp. Gruppen är till en början blygt avvaktande, men Anders ser till att alla får in en ny runda öl. Själv smuttar han på sin cider och börjar intresserat fråga ut sällskapet.

Han vänder sig till en leende man i hundtandsmönstrad kavaj:

– Så berätta nu, vad är din story? Har du alltid hållit på Arsenal?

Fem minuter senare sitter han inklämd mellan tre gifta par från Kalmar.

– Är det första gången på Emirates? Jävla fin arena. Har ni varit i Liverpool någon gång? Ja? Du har? Nehej. Du? Har ni sett något derby, då? Ja, fy fan.

En runda blir två, som blir tre – och snart släpper de svenska fotbollsturisterna loss sin nyfikenhet. De flesta frågorna handlar om tiden i Arsenal, och Anders levererar glatt den ena klenoden efter den andra.

– Det var bara tio utlänningar i Premier League på den tiden. Och så kom jag in med lite skön spelstil och rörde om i grytan. Det var ju mest engelska långbollar annars. Men i Arsenal var det aldrig några problem. Första veckan blev jag bjuden på middag till tre olika spelare. Ett sådant jävla bra gäng. Tony Adams, Lee Dixon, Ian Wright, David Seaman. Firade stjärnor med fötterna på jorden.

Under en av de första veckorna tog George Graham Anders åt sidan och förklarade: »Jag vill att du ska spela på kanten.« Anders blev förskräckt: »Nej, för fan, jag vill ha en fri roll på mitten som jag hade i Young Boys och Cremonese.« Graham stod på sig: »Du ska vara på kanten. Du är för dålig på att tackla.«

– Han hade rätt. Det var djungelns lag och det passade mig bättre att vara på kanten. England var ännu tuffare än jag förväntat mig. I min tredje match, mot Tottenham, fick jag en sådan jävla smäll att benskyddet gick av på mitten. När jag låg ner kom en motståndare och drog upp mig i håret. När jag blev sydd i halvlek tänkte jag: »Vad är det här?«

En dag intervjuades Anders av en tidningsreporter och beskrev Grahams tuffa ledarstil. Dagen därpå var managern rasande. Anders, som inte talade så bra engelska, förstod inte varför, och efter träningen frågade han en supporter som stod vid sidan av vad som kunde tänkas ha hänt. Supportern, som hette Gary, förklarade att tidningen hade blåst upp citatet, och att det tolkats som kritik mot Graham. Under de följande veckorna återkom Anders ofta till Gary med frågor om språket och brittiska sedvänjor. Snart var Gary och hans fru Janet hemma hos familjen Limpár var och varannan kväll, ibland åt de middag tillsammans, andra gånger satt Gary och Janet barnvakt.

Efter att missförståndet med Graham retts ut hittade Anders en nästan overklig formtopp. Det kändes som om allt han gjorde lyckades. Under sin första säsong gjorde han 13 mål och 24 assist. När FA och det italienska fotbollsförbundet valde ut de bästa spelarna i respektive lands högstaliga till en match ligorna emellan, togs Anders Limpár ut på det engelska mittfältet.

På puben i Soho växlar Anders tryggt mellan de olika sällskapen och ser till att småprata med alla. Efter ett tag kommer turen till en ensam man i Arsenalkeps som hittills inte sagt något. Anders inleder med lite fotbollstrivia.

– Vet du vem som fyller 75 år i dag? Världens bästa fotbollsspelare!

Sådana frågor slänger han ur sig varje dag, året om. Han har pluggat in alla stora fotbollsspelares födelsedagar.

– Den här kan ni, säger han och blickar runt bordet. Nähä? Pelé! Ja, för fan.

Snart kontrar mannen med Arsenalkepsen.

– Visste du att på dagen för 23 år sedan gjorde du två mål på Everton med Arsenal och sänkte ditt gamla favoritlag?

– Dra åt helvete! utbrister Anders.

Mannen i kepsen ler:

– Du hade ingen aning.

Anders skrattar och ger honom en highfive. Så vänder han sig till mig:

– Jag älskar det här. Det är bra människor som är här. Riktiga människor som gillar fotboll. Ingen Stockholmssocietet där folk har synpunkter på hur man är.

Tiden i England var den bästa i Anders Limpárs liv. Han och hustrun Madde köpte ett hus i villaförortens St Albans. Arsenalfansen älskade hans kvicka löpningar och känsliga passningar. Och även om Graham var av den gamla stränga skolan bidrog Anders irrationella spelstil till att laget vann ligan, FA-cupen, Ligacupen och Cupvinnarcupen på tre år.

– Arsenal var fantastiskt. Vi umgicks med de andra spelarna och familjerna hela tiden. Då var det ju vanliga killar, och det var dricka, dricka, dricka hela tiden. Eftersom jag inte drack någonting var det alltid: »20 pints och en cola, tack.« Men Tony [Adams] och de andra accepterade det.

Framgångarna i Arsenal rönte stor uppmärksamhet i Sverige, där han tilldelades Guldbollen. Inför hemma-EM 1992 var han en av landslagets största stjärnor.

Men även om han ofta inledde de flesta landskamperna på någon av kanterna kunde han aldrig vara helt säker på en startplats. Med jämna mellanrum valde förbundskaptenen Tommy Svensson istället Joakim Nilsson eller Klas Ingesson eftersom han tyckte att det gav laget mer defensiv balans. Efter att ha startat i samtliga gruppspelsmatcher under EM-turneringen bänkades han i semifinalen mot Tyskland. Ett mönster som skulle återkomma fler gånger i hans landslagskarriär.

Men i Arsenal fortsatte framgångarna, även om Anders blev allt tröttare på Grahams auktoritärt brittiska ledarskap.

– Han var skicklig på att få folk att inte känna sig nöjda, att inte slappna av. Alla skulle skällas ut och brytas ner. Jag tror aldrig jag hörde honom säga: »Bra jobbat!«

Under säsongen 1994 hamnade Anders allt oftare på bänken, och när det var dags att förhandla om ett nytt kontrakt förklarade Graham att han inte kunde garantera svensken en plats i laget. Anders fick en chock.

– Jag hade vunnit fem titlar på fyra år åt gubbjäveln och jag ville vara kvar, så jag sa att jag kunde tänka mig att gå ner i lön.

Graham svarade att han fått ett bra erbjudande för Anders från Manchester City och att han från och med nu skulle spela för dem.

– Sedan vände han sig bara om och lade upp fötterna på skrivbordet. Fucking jävla asshole, vilken gris. Snacka om omänsklig människa. Kan man inte ens säga: »Tack för den här tiden och lycka till!«

Dagen därpå satte sig Anders och hans agent i en bil på väg till Manchester. När de bara hade några mil kvar fick de ett samtal från Everton. Erbjudandet var lukrativt. Anders gillade dessutom tränaren Mike Walkers tro på att individuella prestationer avgör låsta matcher. När Anders skrev under kontraktet på transferfönstrets sista dag 1994, två månader före VM-samlingen med landslaget, blev han en av det årets största övergångar i den brittiska ligan.

Inne på puben i Soho är sällskapet inne på ännu en ny runda när en man i mörka plastbågade glasögon lutar sig fram över sitt ölglas och säger:

– Alltså, VM 1994, vilken upplevelse det var för oss i Sverige. Men hur var det egentligen för dig? Jag menar, du var ju där, mitt i karriären, och så fick du inte spela.

 

Fotbolls-VM 1994 har blivit en märklig vattendelare i svensk fotboll. De spelare som var med och tog brons märkte efteråt hur deras karriär och status fick en rejäl skjuts. Andra landslagsspelare, som skadades eller petades precis före turneringen, har sedan dess levt i skuggan av bronshjältarna – trots att deras enskilda karriärer och bedrifter i många fall varit större, eller bättre.

Under 90-talets första år vann Anders Limpár fler och större titlar – ett engelskt ligaguld, två FA-cupguld, en ligacupvinst, ett cupvinnarcupguld, en guldboll – än någon annan svensk fotbollsspelare under samma period. Formellt sett har han även ett VM-brons, men eftersom han bara spelade elva minuter under turneringen har han aldrig riktigt känt sig delaktig i bragden.

Tar man upp ämnet med Anders i dag blir han obekväm. Å ena sidan tycker han fortfarande att det var orättvist att han petades lagom till den första gruppspelsmatchen. Å andra sidan vill han inte framstå som bitter. När jag frågar honom på tu man hand säger han att »det är för sent att berätta sanningen bakom petningen«.

»Jag vill behandla folk som man vill bli behandlad själv. Men jag har tyvärr lärt mig att man inte ska lita på folk till hundra procent.«

– Det hade varit kulmen på min karriär om jag fått vara med och spela. Men vi slutar prata om det nu. Alla som var där vet att det inte hade med fotboll att göra att jag inte fick spela. Men jag vill inte älta det här igen och vara den bittra gubben. Det är 21 år sedan.

Som svar till den undrande svensken vid pubbordet i Soho säger han diplomatiskt att sommaren 1994 var en sportslig katastrof för honom själv, men att de sex veckorna i USA socialt sett var några av de bästa i hans liv. Anders hade inte bara bjudit med föräldrar, syskon, fru och barn, utan också Arsenalvännerna Gary och Janet, som fungerade som tolkar och reseledare när familjen Limpár besökte Sea World och Disneyland.

– Jag hade så kul med »Klasse« [Klas Ingesson], Tomas [Brolin] och Lasse [Eriksson]. Jag såg deras framgångar och blev glad för dem. Tomas kom för fan med i världslaget.

Efter VM-turneringen blev Brolin, Ravelli, Thern och de andra folkkära. Människor kommer fortfarande fram till dem på gatan och tackar för sommaren 1994. Det händer aldrig Anders Limpár. Annat är det i England. Trots att han bara startade knappt hundra matcher för Arsenal – och ännu färre för Everton – gjorde han ett egendomligt starkt intryck på både spelare och fans. I sin miljonsäljande roman Fever Pitch lyfter den världsberömde författaren och Arsenalsupportern Nick Hornby fram Anders Limpár som en av sina favoritspelare genom alla tider. Och världsstjärnor som Maradona, Gary Lineker och Wayne Rooney har alla uttryckt sin beundran för Limpárs teknik. Men jag märker på Anders att han känner sig närmast bortglömd i Sverige. Kanske är det också därför han, till skillnad från bronshjältarna, haft svårare att hitta en mindre komplicerad väg att gå efter karriären.

 

Hemkommen från VM-turneringen i USA var det dags att flytta till Liverpool. Det första som hände var att de andra spelarna lurade honom att stadsdelen Croxteth var trevlig att bo i. Limpár gjorde som de sade och skaffade en lägenhet. När han kom dit insåg han att ingen av de andra spelarna bodde i den slummiga förorten, som är mest känd för det hus i miljonprogramsstil som är Europas största allmännyttiga bostadskomplex. Andra hade förmodligen blivit upprörda, men Anders Limpár tyckte att det var »en sådan jävla skön grej«.

– Jag hade ingen aning om hur det skulle vara i Liverpool. Det var en jävla skillnad, som att flytta från Göteborg till Sundsvall. Det var vrickat men också mer familjärt.

Under sina två första säsonger var han med och spelade Everton till en FA-cuptitel och en sjätteplats i ligan. Men han hade fyllt 32 och farten i benen var inte längre densamma. Den nye managern Joe Royle placerade honom på bänken, och Tommy Svensson slutade kalla honom till landslagets samlingar. Efter att han lånats ut till Birmingham i andradivisionen bestämde han sig. Familjen hade bott utomlands i tolv år och barnen skulle börja skolan. Det var dags att flytta hem.

De köpte ett hus i Sollentuna och Anders skrev ett ettårskontrakt med AIK, där han var med och tog SM-guld. Men när AIK inte ville förnya kontraktet blev det ändå tydligt – karriären var på väg att ta slut. Samtidigt såg han hur lönerna och övergångssummorna i ligan han just lämnat sköt i höjden.

– Om man jämför med dagens läge var det ju inga pengar alls när jag var ute. Året efter att jag åkte hem från Everton gick Sky in och de riktigt stora pengarna vällde in. Så här i efterhand skulle jag kanske ha stannat i tre år till.

För att göra övergången till ett liv efter karriären smidigare började han istället investera i en rad olika projekt. Han gick in som delägare i det nystartade klädmärket Tiburon, och lät sig själv fotograferas med de sportiga funktionsplaggen i Aftonbladet. Samma år förverkligade han, tillsammans med kompisen Danne Sandgren från BP:s 65:or, en pojkdröm. De öppnade en fotbollsbar på Norra Bantorget i Stockholm. Den fick namnet Limp Bar.

På hösten 1998 fick Anders ett samtal från en amerikan som presenterade sig som Glenn Myernick. Han tränade Colorado Rapids och undrade om Anders hade lust att skriva ett tvåårskontrakt och hjälpa till att göra reklam för MLS-ligan. Familjen hade just slagit sig ner i Stockholm, men när Anders fick höra vilka pengar det handlade gick det inte att tacka nej.

Anders tyckte att ligan höll högre nivå än Allsvenskan och han gillade känslan av att vara en pionjär. Tillsammans med colombianen Carlos Alberto Valderrama reste Anders runt och besökte fotbollsskolor och PR-arrangemang. Colorado gick till final två år i rad men lyckades aldrig vinna. Efteråt var Anders mest ledsen över att han missade chansen att få skaka hand med Bill Clinton – eftersom det vinnande laget varje år bjuds in till Vita huset.

Efter två år i Colorado hörde han av sig till AIK, men klubben var inte intresserad av honom. Istället skrev han ett kontrakt med Djurgårdens IF.

En natt, några månader senare, klev tre män från Firman Boys in på Limp Bar och krävde att alla AIK-attiraljer i restaurangen skulle tas bort. När de fick se Anders bakom baren gick de fram och spottade honom i ansiktet. Ett gäng andra gäster skyndade fram och avstyrde slagsmålet, men några timmar senare, när Anders stängt och gått hem, ringde en stamkund och berättade att han hade sett tre män kasta tegelstenar genom barens fönster.

Fem månader senare meddelade Anders att hans tid som fotbollsspelare var över, innan han gjort en enda match i djurgårdströjan. Istället återvände han till Brommapojkarna, där han varvade ner i division två.

 

Tiden efter karriären har präglats av samma egensinniga irrationalitet som gjorde Anders Limpár framgångsrik på planen. När han öppnade Limp Bar var den en av Sveriges första regelrätta sportbarer med stora TV-skärmar. Under de sex år som Anders stod bakom disken på Turhörnan blev den en av landets mest progressiva tipsbutiker. Anders var inte rädd för att satsa på oprövade koncept som digitala »väggtidningar« och pilot-livesändningar från ATG med V86.

Anders öppenhet för okonventionella idéer har dock inte alltid varit lika lyckade i affärs- och privatlivet som det var på fotbollsplanen. Under åren i Turhörnan började han själv spela så mycket att han ofta förlorade lika mycket som han drog in på en månad. Till slut var han tvungen att söka hjälp för sitt eskalerande spelande och sålde butiken.

»Jag ser mig inte längre som fotbollsspelare. Jag vill se mig mer som en affärsman, och mitt mål är att bygga upp något så att andra ska börja se mig som det också.«

Flera gamla ungdomskompisar från Solna har också under åren vänt sig till honom med mer eller mindre genomtänkta affärsidéer som behövt finansiering. Investeringarna i plastlådorna Super Lock och klädmärket Tiburon lämnade honom med dränerade bankkonton och en bitter eftersmak. Hela Anders livssyn fick sig en törn.

– Jag vill behandla folk som man vill bli behandlad själv. Men jag har tyvärr lärt mig att man inte ska lita på folk till hundra procent.

Som om inte det var nog tycktes de dåliga beskeden ramla in på rad: Vännen Klas Ingesson drabbades av cancer. En gammal Solnapolare som Anders lånat ut en stor summa pengar till försvann spårlöst. Madde ville skiljas efter 21 års äktenskap. Anders tillvaro rasade samman. Han flyttade in hos sina föräldrar på Klippgatan, och under ett halvår lämnade han inte lägenheten, bortsett från då han höll kvällsträningar med Sollentuna FK. Till slut slet Danne Sandgren bokstavligen upp honom ur soffan, såg till att han tog sig ut och tvingade honom att börja träffa människor igen. Danne tipsade också om en ny hälsojuice som var gjord på vilda blåbär från Alaska. Inledningsvis var han skeptisk, men ett år senare hade de gamla kompisarna startat ett nytt bolag, hyrt ett kontor i Helenelund och blivit »oberoende distributörer« av Kyänis hälsokostprodukter.

 

Anders Limpár knyter upp rosetterna på sina Asics-sneakers och lutar sig tillbaka i restaurangstolen. Runt bordet sätter sig också Roger från resebyrån och Lena Danielsson, som har arbetat på Svenska Fotbollförbundet under alla Anders år som spelare. Nu råkar hon vara i London för att hälsa på sin dotter. Klockan är strax efter tio, dagens arbete med fotbollsresenärerna är avklarat och de gamla vännerna vill äta en middag på köttkrogen Gaucho, mitt i Soho.

När de fått in en flaska Malbec och beställt varsin köttbit berättar Lena hur hon minns Anders från förr:

– Mitt jobb har aldrig varit så besvärligt som när jag hade med Limpan att göra. Alla spelare fick tjugo biljetter till landskamperna att dela ut. Men du gick runt och bjöd in alla du träffade. Så på matchdagen ringde du mig och frågade: »Kan du fixa 100 biljetter?« Då skulle hela klanen Limpár komma.

– Men jag visste att du alltid skulle lösa det, Lena.

De båda vännerna fnissar.

– Det är en sak jag alltid funderat på, börjar Lena. När du var i Everton, varför reste du då hem till mig på förbundet varje gång du behövde klippa dig? Kommer du ihåg? Jag fick hämta en sax och så ställde vi en stol mitt i receptionen.

– Jag tyckte det var coolt bara, säger Anders.

– Du var så rädd om dina lockar, du visste precis hur du ville ha det. Det skulle rassla i nacken när du rörde dig.

– Jag hade ju hår på den tiden. Sedan föll det av och blev grått när jag var 45. Det var då jag skilde mig och all den här skiten började.

Jag frågar Anders om han fortfarande känner sig som en fotbollsspelare.

– Nej, jag ser mig inte längre som fotbollsspelare. Min identitet? Jag vill se mig mer som en affärsman, och mitt mål är att bygga upp något så att andra ska börja se mig som det också.

Det surrar till i Anders ficka. Han hinner knappt läsa igenom meddelandet förrän hans blick fastnar på trappan som leder ner i restaurangen.

– Där är han ju! Hello, Marvin!

Anders reser sig och kramar om en gråhårig man i mörk ullrock.

– Det här är Marvin Berglas, Englands bästa magiker.

Det visar sig att Marvin kommer direkt från en branschgala där han kammat hem fyra priser. På väg till efterfesten ville han stanna till och hälsa på Anders. De blev goda vänner efter att Marvin trollade för Arsenals spelare under en fest i början av 90-talet. Sedan dess har de hållit kontakten. När Berglas deltog i trollkarls-VM i Sverige 2006 följde Anders med under hela tävlingen.

Efter några skratt och lyckönskningar skrider trollkarlen vidare i natten.

Och runt bordet fortsätter vännerna att tala om gamla minnen.

– 90-talet var en magisk resa, säger Anders. Jag gifte mig 1990. Barnen kom. Jag hade alla framgångar med fotbollen. Alla resor man fick göra. Från 25 till 35 var den bästa tiden i mitt liv.

De fyller på glasen.

– Ja, det var roligare förr, fortsätter Anders. På den tiden var ni också med på alla middagar efter landskamperna. I dag åker alla landslagsspelare direkt hem i sina egna bilar. Landslagsspelarna spelar väl inte ens kort längre på samlingarna?

– Jo, en del gör det faktiskt, säger Lena.

– Jaså? Fy fan, vad roligt att höra.

Klockan är långt efter midnatt när sällskapet stapplar ut och promenerar bort mot hotellet. Anders ler.

– Det är så mycket sjuka stories, alltså. Har jag berättat om när vi flög hem från USA 1994? Jag och Tommy Svensson fick sitta längst fram i cockpit med piloterna när vi flög in över stan. Vi hade fått specialtillstånd av regeringen att flyga på 300 meters höjd över Rålambshovsparken. Det var sjukt läskigt. Vete fan varför det var just vi två som satt där fram, jag och gubben.

 

Fotbollshelgen i London går mot sitt slut. Anders och de andra svenskarna fick se Arsenal besegra Everton med 2–1. Som avslutning ska de gå den obligatoriska guidade arenaturen. Anders tar täten genom korridorerna under Emirates Stadium. Medan gruppen passerar bronsbyster av Herbert Chapman, Arsène Wenger och en tavla som Robin van Persies pappa gjort av gamla matchprogram, får Anders motta glada tillrop från arenans blazerklädda turistguider.

– Så härligt att se dig här igen! Såg du matchen i går?

Anders Limpár ler och vänder sig mot mig.

– Så jävla trevliga de är här. Man blir bra mottagen. Kul.

När gruppen kommer upp till företagslogerna går en välklädd man i tunt, långt hår och en guidebricka om halsen fram till Anders och ger honom en kram.

– Välkommen tillbaka!

Medan gruppen slussas vidare till nästa rum berättar Anders om mannen.

– Det där var Arsenals bästa spelare genom tiderna, Charlie George!

Så stannar han till, ser ut att tänka efter, och vänder sig mot mig:

– Fan att jag inte tog en bild med honom. Säg till om du ser honom igen.

Efter att ha besökt duschar och gym leds gruppen in i omklädningsrummet. Medan guiden berättar om hur Wenger låtit bygga bort alla räta vinklar så att ingen ska behöva sitta i ett hörn och beställt in ljuddämpande plattor i hela rummet så att han aldrig ska behöva höja rösten, sjunker Anders ner på en ergonomisk dyna på Tomáš Rosickýs plats.

När vi några minuter senare traskar genom ledningsgruppens lounge får Anders syn på Charlie George, som leder en holländsk turistgrupp genom arenan. Han agerar omedelbart, glider upp till honom och räcker mig sin mobiltelefon.

– Du får ta en bild! Ta ett par stycken!

Efter några exponeringar lommar Charlie George iväg och Anders skrollar igenom bilderna i telefonen.

– Det är stort, säger han. Jävligt stort.

Medan gruppen lunkar vidare blir Anders stående med mobilen och publicerar bilden av sig och Charlie George på Instagram. Ytterligare en klenod.

Efter en timme är turen slut. De svenska fotbollsturisterna tar några sista bilder tillsammans med Anders innan de släntrar iväg mot busshållplatsen. Själv vill Anders hänga kvar en stund. Han går in i arenashopen och fastnar omedelbart framför en hylla med golfprylar.

– Kolla den här, då!

Han lyfter ner ett fotbollsformat skydd för träklubbor, tillverkat i färgat läder.

Snart får han syn på en stång med Arsenalröda träningströjor i polyester.

– De här var ju snygga. Och man får två för femtio. Vad är det för storlek?

Han driver vidare genom butiken, klämmer på stickade pullovrar med Arsenalemblem, rödvita mössor och matchtröjor. Får syn på en bilmatta i föreningens färger. Velar fram och tillbaka mellan hyllorna.

Efter elva minuter bestämmer han sig och går mot kassan. I handen håller han en rödvit halsduk med broderat klubbmärke. Ännu en souvenir från en lycklig tid.