Det har varit en rätt speciell höst för dig?
– Ja, det kan man lugnt säga … Jag gick till Sirius i somras och fick bara starta tre matcher under hösten. Samtidigt har jag varit ordinarie i Etiopiens landslag. Under en bortamatch med U21-laget mot Sundsvall, inför nio åskådare och en hund, kunde jag i alla fall tänka på att jag bara någon vecka senare skulle åka och spela kvalmatch till Afrikanska mästerskapen. Väl där gjorde jag mål mot Malawi inför 40 000 åskådare.
Hur kom det sig att du blev etiopisk landslagsman?
– Mina föräldrar är därifrån, och efter SM-guldet med AIK 2009 åkte jag dit på semester. I en intervju med en etiopisk tidning sa jag att jag kunde tänka mig att spela för Etiopiens landslag. Tre år senare fick jag ett samtal från förbundskaptenen. Min första träningsmatch lockade 35 000 åskådare! Jag spelade i Syrianska, ett bottenlag i Allsvenskan. Sjukt.
Du måste ha slagit ner i Etiopien som en blixt från en klar himmel.
– De visste bara att jag var den första spelaren som kom från Europa. Just därför blev jag lite av en kultspelare. I min andra landskamp gjorde jag en assist, hade ett skott i ribban och blev utsedd till matchens lirare. Det var efter det som intresset för mig tog fart på riktigt.
Men när väl Afrikanska mästerskapen startade satt du på bänken.
– Ja, det var först i tredje gruppspelsmatchen mot Nigeria som jag fick chansen. Jag minns att jag stod i spelargången, tittade till höger och tänkte att jag någon vecka tidigare stått bredvid Henrik Rydström – nu stod John Obi Mikel där istället. På läktarna dansade 45 000 åskådare. Det var inte direkt Södertälje Arena i oktober … Jag kände att det här var sista chansen att göra något fint av min karriär.
Men istället tog det en tråkigare vändning?
– Ja, vi förlorade mot Nigeria och åkte ut ur mästerskapet. Efteråt ville landslagsledningen att jag skulle följa med laget tillbaka till Etiopien, men jag ville stanna kvar i Sydafrika och ha semester med min familj. Efter hårda diskussioner gav förbundet med sig. Först i efterhand fick jag höra att etiopiska medier rapporterat att jag stannade kvar i protest mot att jag inte fick spela de första matcherna, vilket inte stämde. När truppen till VM-kvalet togs ut i april var jag petad.
Fick du någon förklaring?
– Tränaren hade litat på mediernas uppgifter och trodde att jag hade bojkottat landslaget. Jag ringde upp honom och vi talade ut. Allt kändes bra, men när nästa trupp presenterades var jag var fortfarande inte med. Den här gången förklarade tränaren att han hade svårt att se mina matcher i FC Tombol i Kazakstan, dit jag gick inför 2013. Jag fick ett ultimatum: Byt liga eller glöm landslaget.
Du bytte liga.
– Jag ringde John Guidettis pappa Mike, som fixade ett provspel med Swindon i League One. Jag bodde hemma hos John och spelade bland annat en träningsmatch mot West Bromwich. Tyvärr blev det inget kontrakt, men jag fick tillbaka min plats i landslaget lagom till play off-spelet till VM mot Nigeria. Vi förlorade och jag fick inte spela. Då satt jag där i England, utan kontrakt och med VM-drömmarna krossade. Självklart funderade jag på om jag hade gjort rätt i att bryta kontraktet i Kazakstan, som hade gett mig fem gånger högre lön än i Sverige.
Vad kom du fram till?
– Att jag skulle göra om samma sak i dag. Man måste förstå att landslaget har varit min stora drivkraft de senaste två åren. Dessutom har landslaget gett mig större upplevelser än alla pengar i världen kan erbjuda. Jag minns särskilt en träning med landslaget när det kom några synskadade ungar och tittade. En blind liten pojke kom fram och kände på oss spelare. Bara genom att ta på mitt ansikte kunde han känna vem jag var och säga mitt namn. Han skrek rakt ut av lycka och kramade mig hårt. När sådant händer hämtar man sig aldrig.
I dag är du kontraktslös. Är du rädd att din tid som landslagsspelare är över?
– Nej, i landslaget är min status högre än någonsin och vi har en ny förbundskapten som tror på mig. Däremot är jag lite orolig för klubbkarriären. Få i Europa känner till varför jag varit petad i Sirius, anledningen är bland annat att jag har missat många träningar på grund av mina landslagsuppdrag. Det positiva är att en helt annan marknad fått upp ögonen för mig – exempelvis har sydafrikanska klubbar visat intresse. Landslaget har definitivt öppnat nya möjligheter. Det är jag säker på.