Mustafas viktigaste match

Det är tidig morgon i slutet av september. Jag har just skickat iväg barnen till skolan och sjunker ner framför datorn med en kopp kaffe. En av dagens bästa stunder, när jag i lugn och ro får plöja mig igenom nyhetsflödet. Jag börjar med BBC:s sajt. Häftiga strider mellan talibaner och den afghanska armén i Takharprovinsen. Nya fredssamtal om Syrien i Wien. Och så flyktingkrisen förstås, den som dominerat nyhetsflödet hela hösten. Nu skärper Turkiet gränskontrollerna för att försvåra för flyktingar att nå Europa.

Någon vecka tidigare återvände jag från en reportageresa längs den nya flyktingrutten genom Europa som hundratusentals syrier och afghaner tvingats ta bara i år, och jag kan inte låta bli att tänka på alla de förtvivlade människor som jag mötte. Bilder flimrar förbi i mitt huvud: de överfulla båtarna, trängseln utanför det provisoriska flyktinglägret i serbiska Preševo, taggtråden och de tungt beväpnade soldaterna vid gränsen mot Ungern. Men mest av allt: de stressade blickarna och desperationen hos människor som satt allt på spel. Nu gör man det ännu svårare för dem.

Jag klickar bort BBC och öppnar min inkorg. De vanliga spammejlen, några jobbrelaterade och så ett från … Mustafa, den afghanske landslagsmittfältaren som jag senast såg för två år sedan då jag var i Kabul för att skriva om den nystartade ligan. Jag öppnar mejlet och läser. På knagglig engelska skriver han:

»Hi dear goran. How are u and ur family. I left afghanistan bcz situtiona bad, now i am in Germany and going to Sweedan.«

Mustafa Hashemi, den fåordiga och lite blyga killen, var i Tyskland. Och på väg till Sverige. Jag räknade baklänges och konstaterade att han troligen flytt från Afghanistan mitt under pågående slutspel med hans klubblag Shahem Asmayee. Något måste ha hänt.

Jag svarar Mustafa, som jag haft sporadisk kontakt med de senaste två åren, att han, även om han nått Tyskland och lämnat de farligaste sträckorna bakom sig, måste vara försiktig. Utan att tänka igenom det skriver jag också att jag lovar att jag ska försöka hjälpa honom att hitta en klubb i Sverige. Jag anar men är osäker på om Mustafa är medveten om det, att fotbollen kan vara hans stora, kanske till och med enda, chans att få stanna i Sverige.

 

Mustafa Hashemi var ännu inte född när hans föräldrar bestämde sig för att fly till Iran. Det var i slutet av 70-talet – eller möjligen början av 80-talet, Mustafa är osäker – och Sovjetunionen hade just invaderat Afghanistan för att ge sitt stöd åt den inhemska kommunistregimen.

Afghanska flyktingar i Iran behandlades som tredje klassens invånare och diskriminerades konsekvent av de iranska myndigheterna. Ändå hade familjen Hashemi det på många sätt bättre än de flesta. De hyrde ett eget litet hus i huvudstaden Teheran och pappan lyckades skaffa sig ett uselt betalt svartjobb som brunnsgrävare.

När Mustafa föddes 1987 hade den sovjetiska ockupationen av Afghanistan pågått i nästan tio år. Bland de miljontals afghanska flyktingar som flytt utomlands, huvudsakligen till Iran och Pakistan, väcktes hoppet om att snart kunna återvända. Men kriget var inte över. När kommunistregimen störtades ett par år efter den sovjetiska reträtten, övergick frihetskriget i ett skoningslöst inbördeskrig. De afghanska krigsherrarna, som under ett decennium slagits sida vid sida mot kommunisterna, vände sig mot varandra i en brutal kamp om makten. Kabul förvandlades till ett slagfält och runt om i landet frodades laglösheten. Det upptrappade våldet lade grunden för en ny rörelse vars ideologi byggde på stränga religiösa lagar, hundraprocentig åtlydnad och en straffskala som inkluderade offentliga avrättningar.

Den 27 september 1996 intog talibanerna Kabul. Den förre presidenten, kommunisten Mohammad Najibollah, och hans bror Ahmadzai misshandlades brutalt och hängdes därefter upp till allmän beskådan i en lyktstolpe vid en av infarterna till huvudstaden.

Samma år fyllde Mustafa nio. Tack vare pappans inkomst hade han kunnat gå i skolan, ett privilegium som var få afghanska flyktingbarn förunnat. Men för Mustafa var fotbollen allt. Han var bättre än alla sina kompisar, både i kvarteret och i skolan, och när han 13 år gammal fick chansen att börja träna med den iranska klubben Esteghlal Shomal, var det en pojkdröm som gick i uppfyllelse.

I september samma år kraschade två flygplan i tvillingtornen på Manhattan i New York. Terrornätverket al-Qaida tog på sig dådet och USA:s president George W Bush förklarade krig mot terrorismen. Ett par månader senare invaderade USA Afghanistan på jakt efter Usama bin Ladin, som antogs befinna sig i landet under talibanernas beskydd.

Före årets slut var talibanregimen störtad, men Usama bin Ladin befann sig fortfarande på fri fot och många av de talibaner som överlevt de massiva amerikanska bombningarna hade lyckats fly över gränsen till Pakistan.

En interimsregering med Hamid Karzai som president tillsattes, och med de amerikanska säkerhetsstyrkorna på plats växte hoppet om fred hos den hårt prövade, krigströtta afghanska befolkningen. Familjen Hashemi började förbereda sig på att återvända hem. Saknaden efter vänner och familj var stor.

Så mer än 20 år efter flykten till Iran flyttade familjen Hashemi – pappa Madar, mamma Golchaman, Mustafa och hans fem år yngre lillasyster Khadije – tillbaka till Afghanistan. De slog sig ner i Dasti Barchi, ett distrikt i Kabul som i huvudsak befolkades av personer från den shiamuslimska minoritetsgruppen hazarerna.

Ryktet om den talangfulle Mustafa spreds snabbt. Han erbjöds en plats i Maiwand Kabul FC i den lokala förstadivisionen, Kabul Premier League. Han imponerade och inför säsongen 2008 värvades han till det hårdsatsande uppstickarlaget Hakim Sanayi.

Samtidigt spred sig den politiska oron i landet. Efter flera år i exil hade talibanerna återvänt till Afghanistan. Våldet trappades upp, framför allt i provinserna i de södra och östra delarna av landet, men även i Kabul inträffade sporadiska attacker. Som en följd av den ökade osäkerheten ställdes den lokala ligan in säsongen 2008.

För Mustafa och lagkamraterna i Hakim Sanayi kändes det som plåster på såren när laget senare samma år fick resa till Australien för att representera Afghanistan i VM för hemlösa och »socialt utsatta«. Laget tog sig hela vägen till final, där man vann mot Ryssland med 5–4. Men det skulle visa sig vara en dyrköpt seger för klubben. När det var dags att åka hem bestämde sig en majoritet av spelarna för att stanna i Australien, där de sökte asyl.

En av få som återvände till Afghanistan var Mustafa. Oron över hans pappas tillstånd innebar att det var ett enkelt beslut. Madar hade drabbats av en mystisk sjukdom och trots att familjen hade varit hos flera läkare kunde ingen säga vad som var fel. Mustafa visste att ansvaret för familjen nu vilade på honom.

Tillbaka i Kabul var det ingen som gratulerade Mustafa till segern. Istället ifrågasatte alla hans beslut att återvända hem. Samtidigt blev Madars hälsa allt sämre, och tidigt en morgon 2009 föll pappan ihop på golvet och dog. Efter pappans bortgång var familjen helt beroende av inkomsterna från Mustafas fotboll. Tillsammans med mamman och lillasystern flyttade han in hos sin farbror.

De många avhoppen hade gjort Hakim Sanayi till en sargad klubb, men för Mustafas del fortsatte framgångarna. Han hade debuterat i det afghanska A-landslaget, »The Lions of Khorasan«, och i december 2009 åkte de till Indien för de sydasiatiska fotbollsmästerskapen. Efter tre raka förluster – mot Indien, Maldiverna och Nepal – slutade Afghanistan sist i sin grupp på noll poäng och 1–7 i målskillnad.

Fotbollsintresset växte ändå i det annars crickettokiga Afghanistan, och när landslaget två år senare på nytt ställde upp i de sydasiatiska mästerskapen gick det bättre. Efter segrar mot bland annat Bhutan med 8–1 i gruppspelet och Nepal med 1–0 i semifinalen ställdes man mot Indien i finalen. Det blev visserligen förlust med 4–0, men för Afghanistan var andraplatsen i turneringen en stor sportslig triumf.

Trots det hade Mustafa svårt att känna någon riktig glädje över framgångarna. I bakhuvudet fanns oron för mamman och systern, som var ensamma hemma i Afghanistan. Ännu värre blev det när han under turneringen ringde hem och fick veta att hans faster och tre av de fyra kusiner som familjen delade hus med omkommit i ett av de värsta självmordsattentaten som någonsin drabbat Afghanistan. 54 personer omkom och hundratals skadades när en självmordsbombare utlöste sin sprängladdning i en av Kabuls största moskéer under avslutningsfirandet av den stora shiamuslimska högtiden Muharram.

»Det var en diffus känsla, svår att riktigt sätta fingret på. Inom honom växte övertygelsen om att hans framtid inte längre fanns i Afghanistan.«

Dagen efter, i en intervju med goal.com, berättade en förkrossad Mustafa om sina känslor:

»Jag kan inte sluta gråta. Jag har förlorat fyra familjemedlemmar, de yngsta bara 13 och 14 år gamla. Att mörda kvinnor och barn är avskyvärt.«

 

Självmordsattentatet blev ett tydligt bevis på att de destruktiva krafter som USA och Nato de senaste åren lagt miljarder dollar på att bekämpa återigen var på frammarsch i Afghanistan. Och det var inte längre bara i söder och öster, i de otillgängliga bergsområdena på gränsen mot Pakistan, som de vann terräng. I Wardak, en grannprovins till huvudstaden Kabul, höll talibanerna på att ta över. Det blev alltmer uppenbart att USA och Nato misslyckats med sitt fredsbygge. Samtidigt började man planera för de internationella truppernas reträtt. Målet var att alla utländska militärer skulle vara ute ur landet vid utgången av 2014.

Mitt i allt detta bestämde sig det afghanska fotbollsförbundet för att starta en ny nationell proffsliga med åtta specialkomponerade lag från olika delar av landet. Ett av syftena med den nya ligan var att öka intresset för fotboll i landet. Spelarna skulle röstas fram av tittarna i en nationell TV-såpa.

Första upplagan av Afghan Premier League spelades 2012. Matcherna direktsändes i TV och blev precis den PR-mässiga succé som arrangörerna hoppats på. För Mustafas lag, Shaheen Asmayee, även kallat Falkarna från Kabul, blev debutsäsongen dock ett misslyckande. Efter två förluster och en vinst slutade laget trea i gruppen och var därmed utslaget ur turneringen.

Året efter hade modellen med tittarröster ersatts av en professionell jury bestående av bland annat representanter från det afghanska fotbollsförbundet. För Falkarna innebar det nya uttagningssystemet ett rejält lyft. Man vann ligan både 2013 och 2014, och inför 2015 års turnering var laget tunga favoriter.

I förhandssnacket beskrevs öppningsmatchen mellan Falkarna och Simorgh Alborz från Balkhprovinsen i norr som ett tungviktsmöte. En match mellan två tänkbara finallag. Matchen spelades inför en fullsatt AFF-stadion. Möjligen tyngda av favoritskapet slutade matchen med en överraskande 1–3-förlust för Kabullaget. Besvikelsen efter matchen var stor. Någon skulle ställas till svars, och när Falkarna en knapp vecka senare mötte Toofan Haridod i sin andra match fanns Mustafa inte med i laguppställningen.

Mustafa fick aldrig någon förklaring till varför han petades. Han var en av de mest meriterade och erfarna spelarna i laget, han hade spelat i landslaget och han hade flera internationella mästerskap bakom sig. Mustafa kunde inte låta bli att tänka att petningen inte bara hade med det rent sportsliga att göra, utan också var ett resultat av de växande etniska motsättningarna i landet.

Det var en diffus känsla, svår att riktigt sätta fingret på. Inom honom växte övertygelsen om att hans framtid inte längre fanns i Afghanistan.

Falkarna revanscherade sig efter förlusten i premiären. Man vann de återstående matcherna i gruppspelet och tog sig vidare till finalspelet. För Mustafas del var dock turneringen över. Mentalt var han redan på väg till Europa.

I över ett år hade han brottats med tankarna på att fly. Både hans mamma och hans syster kände till planerna, de stöttade honom i beslutet och lovade att de skulle be för honom. Mustafa hade även berättat för sina närmaste vänner, men i laget var det bara ett par av kamraterna som visste något.

Tidigt på morgonen den 27 september, två dagar innan Falkarna skulle möta Amu Darya i den första av två semifinaler, tog han sin sportbag, packad med ett enda ombyte kläder, kysste sin mamma på kinden och lämnade huset.

 

Första etappen av resan var den enklaste. Han tog sig till Teheran där han letade upp en människosmugglare som lovade att hjälpa honom över gränsen till Turkiet. Pengarna för flygbiljetten och betalningen till den iranske smugglaren, drygt 1 000 dollar, hade Mustafa sparat ihop själv. För att finansiera resten av resan hade han tvingats låna pengar av sina kompisar.

Mustafa var ivrig att komma vidare, men smugglaren kunde inte säga exakt när resan till Turkiet skulle bli av. I drygt tre veckor levde han på Teherans gator. Han hade nästan börjat ge upp hoppet när smugglaren plötsligt hörde av sig och sade att det var dags.

De var omkring 50 personer i gruppen. Innan de gav sig av berättade smugglaren att polisen brukade skjuta mot flyktingar. Om de blev upptäckta skulle de springa det snabbaste de kunde.

Från Teheran tog de sig västerut till Urmia, en stad nära gränsen till Turkiet och Irak. Själva gränsövergången skulle ske nattetid till fots. Det var mörkt när gruppen började gå och vandringen över bergen tog 20 timmar. Många var utmattade av den fysiska och mentala ansträngningen. Väl inne på turkiskt territorium blev flyktingarna instuvade i små personbilar där baksätena plockats ut för att ge plats åt fler passagerare.

De transporterades tvärs över landet, drygt 200 mil, till Turkiets västkust. Därifrån kunde Mustafa tydligt se över till den grekiska ön Lesbos. De senaste månaderna hade hundratusentals flyktingar passerat den här vägen i små rangliga båtar. Långt ifrån alla hade överlevt.

Innan Mustafa och 60 andra flyktingar satte sig i båten tvingades samtliga lämna ifrån sig sina tillhörigheter. De skulle inte få plats, förklarade smugglaren. Mustafa överlämnade sin sportbag med de få ägodelar han tagit med sig från Kabul.

Just den här dagen hade man tur med vädret. Solen sken och havet var stilla. Båtresan tog mindre än två timmar. För detta betalade Mustafa ytterligare 1 500 dollar.

Från Lesbos tog Mustafa färjan över till det grekiska fastlandet. Där fortsatte han med buss norrut mot gränsen till Makedonien. Längs hela resan – från Turkiet via Grekland, Makedonien, Serbien, Slovenien, Kroatien, Österrike och Tyskland – hade Mustafa haft sällskap med en iransk kille. De lyckades hålla ihop hela vägen till Sverige, men kom ifrån varandra på Migrationsverkets asylcenter i Flen. Efter att ha sökt asyl placerades Mustafa i Nyköping. Var kompisen tog vägen fick han aldrig reda på.

Den sjunde november, en vecka efter att han skrev mejlet från Tyskland till mig, och bara några timmar efter att han anlänt till Marsvikens Golf & Konferenscenter i Nyköping, fick jag ett nytt mejl från Mustafa: »I am in new place now, but it’s so hard for me, in here so far from the city, I cannot progress here.«

 

Försiktigt, för att inte väcka sina två rumskamrater, smyger Mustafa fram till adventsljusstaken i fönstret och trycker på strömbrytaren. Förutom en tunn månskära med knivskarpa konturer är det becksvart på andra sidan glasrutan den här decembermorgonen. Här, på en av tre flyktingmottagningar i Nyköping, har Mustafa bott i 32 dagar.

Klockan är 05.45. Han drar på sig en svart träningsoverall, öppnar garderobsdörren och lyfter ner sin bönematta från översta hyllan. Rumskompisarna sover fortfarande. Mustafa kupar händerna framför ansiktet, sluter ögonen och börjar, knappt hörbart, mumla sin bön. Några minuter senare greppar han varsamt kanterna på mattan, rullar ihop den och lägger tillbaka den i garderoben igen. Han snörar på sig de slitna vita gympadojorna som tagit honom hela vägen från Kabul till Nyköping, och vi kliver ut i mörkret.

En kvinna ur kökspersonalen på flyktingboendet får syn på honom när han stängt ytterdörren bakom sig.

– Hej, Mustafa! Är du uppe så här tidigt i dag igen? Vad ska det vara bra för?

Mustafa ler försiktigt tillbaka.

De tidiga löprundorna har blivit en rutin som inte enbart handlar om att hålla sig i fysisk form. Löpningen är också ett sätt att hålla tristessen på avstånd. När han springer försvinner många av de jobbigaste tankarna, de om hans egen framtid, om vad som händer med honom om han inte får stanna i Sverige, om hans mamma och syster som är kvar i Afghanistan.

– Jag vill så mycket med min fotboll, säger han. Om jag viker mig och gör som de flesta andra här, bara äter och sover, kommer jag att bli deprimerad. Jag kommer att förlora lusten och orken, och det skulle verkligen förstöra allt. Det är upp till mig själv att hålla modet uppe.

Det finns anledning för Mustafa att ändå känna att hans första veckor i Sverige lett till något bra. Så fort jag fick veta att han placerats på ett flyktingboende utanför Nyköping kunde jag försöka infria mitt löfte. Utifrån vad jag sett av honom som spelare i Afghanistan trodde jag att han åtminstone inte skulle göra bort sig på division ett-nivå. Så jag googlade fotbollsklubbar i Nyköpings närområde och hittade en klubb jag trodde skulle passa. Jag kontaktade John Wall, huvudtränare för Nyköpings BIS Fotboll. Eller snarare: jag pratade in ett meddelande på hans mobilsvar. Efter en dag utan återkoppling tänkte jag att jag kanske ändå varit väl naiv. Här försökte jag sälja in en kille som jag knappt kände, till en svensk klubb med begränsad ekonomi och full trupp. Men två dagar efter mitt samtal ringde Wall tillbaka. Till min förvåning hälsade han att Mustafa gärna fick komma och provträna.

Mustafa springer varv efter varv i löpslingan. Tempot är högt. Endast några lampor från konferensanläggningens parkering lyser upp marken framför honom. Jag tittar på boendet som eventuellt kommer att vara hans hem i ett par år till. Här i Marsviken är Mustafa en av 130 nyanlända. I Sverige är han en av drygt 150 000 flyktingar som kommit bara i år. I oktober, samma månad som Mustafa anlände, var han en av 39 201 som sökte asyl. Trycket på Migrationsverket är enormt och ett par veckor tidigare meddelade regeringen att Sverige kraftigt tvingas minska asylmottagandet. Landets gränser ska stängas. Det ska bli svårare att få uppehållstillstånd.

På ett sätt har Mustafa haft tur: han överlevde den svåra resan från Kabul, och nådde Sverige innan regeringen efter mycket velande bestämde sig för att skärpa gränskontrollerna. Å andra sidan kommer bara de med mest helvete bakom sig att få stanna. Och vem vet hur en handläggare rankar Mustafas anledningar att komma till Sverige? Det är därför ett kontrakt med en fotbollsförening är helt avgörande. Erbjuder Nyköpings BIS Fotboll, eller någon annan klubb, minst 14 300 kronor i månaden före skatt innebär det inte bara att Mustafa kan hjälpa sin mamma och syster. Det innebär också att han kvalar in i en helt annan kategori. Plötsligt är han inte enbart en asylsökande afghansk 28-åring. Enligt Migrationsverkets regler har han då en anställning som gör det möjligt att söka arbetsvisum i Sverige.

 

Det har börjat ljusna när Mustafa, nyduschad men iklädd samma svarta overall, kliver in i matsalen. Han nickar åt några av de andra flyktingarna, som liksom han själv föredrar att inte sova bort hela förmiddagen. Med undantag för ett par barnfamiljer är en majoritet unga eller medelålders män. De flesta kommer från Syrien och Afghanistan, men det finns även personer från Somalia, Eritrea och Palestina.

Mustafa stoppar två skivor formfranska i brödrosten, häller upp yoghurt i en skål och slår sig ner bredvid en tunnhårig man från Syrien. Mannen berättar att han växte upp i flyktinglägret Yarmouk, ett av de värst drabbade områdena i hela Syrien, och att han för ett år sedan tvingades lämna sitt hemland. Då var inbördeskriget i Syrien inne på sitt fjärde år, och hans dotter bara två månader gammal.

– I dag är hon 14 månader, konstaterar han och ler sorgset. Tanken är att min fru och min dotter ska komma efter så fort jag fått svar på min asylansökan, men med tanke på den långa handläggningstiden lär det dröja innan jag får se dem igen.

Precis som Mustafa tycker han att tiden går långsamt på flyktingboendet. Utöver ett minibiljardbord med endast en kö, och en TV i ett litet samlingsrum, finns inte mycket att sysselsätta sig med.

– Det finns ett gym här också, berättar Mustafa. Men dörren dit är låst och ingen vet var nyckeln finns.

Ett annat problem är att flyktingboendet ligger så isolerat. Det är en dryg mil in till Nyköpings centrum och närmaste busshållplats ligger tre kilometer bort. Mustafa berättar att han funderar på att skaffa en cykel till våren, då kan han själv ta sig in till Nyköping. Bussen är ändå inget alternativ. En enkel resa kostar 26 kronor, och dagsersättningen till de asylsökande ligger på 24 kronor.

– Det ska räcka till allt: kontantkort till mobilen, schampo, tandkräm, kläder, säger Mustafa.

Vi tar oss tillbaka till hans rum. Jag frågar vad som hänt i Afghanistan sedan jag träffade honom i Kabul för två år sedan.

– Det är inte alls bra. Det känns som om säkerheten blir sämre och sämre för varje dag som går. I det område där jag kommer ifrån, Dasti Barchi, har det varit oroligt tidigare också, med strider mellan olika etniska grupper. Men det stora problemet är självmordsattackerna. Det är nya attacker nästan varje dag. De kan hända var som helst och när som helst, och de går inte att skydda sig mot.

Jag undrar varför han bestämde sig för att fly just nu.

– Det fanns flera anledningar. Först och främst den ökade osäkerheten. Det fanns dagar då jag inte vågade gå utanför huset för att jag var så rädd för att bli dödad. Och just nu känns det inte som om situationen kommer att bli bättre på många, många år. Efter petningen kändes det dessutom som om laget inte behövde mig. Det kändes som om jag inte hade någon framtid i landet längre.

Han tittar ner på sina händer och säger tyst:

– Ett annat skäl till att jag flydde är att jag vill ge min mamma och min syster ett bättre liv. Sedan pappa dog är det jag som försörjer familjen. Som professionell fotbollsspelare tjänade jag 500 afghani om dagen, det motsvarar tio amerikanska dollar. Det räcker inte att leva på. Inte ens i Afghanistan.

Jag påminner Mustafa om mejlet som han skickade, där han var så frustrerad över sin situation. Han säger att de känslorna har avtagit. Fotbollen har hjälpt honom och han har lärt känna nya människor på flyktingboendet. Nu känner han sig inte lika ensam längre.

– Det var jobbigast i början, när allt var nytt. Då var jag mycket ledsen.

Mustafa säger att han önskar att det fanns fler svenskar i närheten, då skulle han lära sig mer om Sverige.

– Det är svårt att förstå kulturen och lära sig språket om man bara umgås med andra flyktingar.

Han erkänner att han inte har någon vidare koll på svensk fotboll, bortsett från Zlatan Ibrahimović kan han inte nämna några svenska spelare. Men han är imponerad av vad han hittills sett i Nyköping, både när det gäller kvaliteten på spelarna och organisationen kring laget.

– Upplägget på träningarna har varit ungefär samma som i Afghanistan, säger han. Däremot är tempot betydligt högre. Spelarna är snabbare och starkare, och det kommer att krävas att jag är maximalt förberedd både fysiskt och mentalt.

– I Afghanistan fick jag köpa skor och träningskläder själv. Och när träningen var över fick jag själv ta hem och tvätta dem. Här är allt förberett för dig när du kommer till träningen, det gör det lättare att fokusera på fotbollen.

Väl medveten om att han knappt rört en boll på över tre månader frågar jag hur han tycker att det gått för honom så här långt.

– Jag är nöjd med min insats, samtidigt känner jag att jag kan betydligt bättre än vad jag hittills visat upp. Jag behöver mer träning och mer tid för att kunna göra mig själv rättvisa, men som det känns nu kommer jag att kunna prestera på samma nivå som de andra spelarna.

Jag tittar mig omkring i rummet. Tre sängar, ett litet skrivbord, en hatthylla och ett par smala garderober på mindre än tio kvadratmeter. På väggen ovanför Mustafas säng har en tidigare gäst klottrat något oläsbart. I ett hörn står en gammal svart plasmaskärm som förmodligen används som TV.

– Funkar den? frågar jag.

– Ja, fast bara tre kanaler. En svensk, en arabisk och så en som jag tror är från Eritrea.

Det blir tyst några sekunder.

– Det är i alla fall bättre än Afghanistan. Här är vi säkra.

 

Han har så klart rätt. Efter de internationella truppernas reträtt 2014 har säkerheten försämrats avsevärt. Talibanerna har fått sällskap av IS på flera håll i landet. Ibland slåss de båda grupperingarna med varandra, ibland mot varandra. Deras gemensamma fiender är regeringen och de afghanska säkerhetsstyrkorna. Nästan dagligen kommer rapporter om nya attacker. Bara samma vecka som jag befinner mig i Nyköping hos Mustafa dödas drygt 70 personer i Afghanistan i tre olika självmordsattacker.

Det är inte svårt att förstå Mustafas beslut att fly. Det var en fråga om liv och död. Flykten från Kabul till Sverige, saknaden efter sin familj, oron över vad som händer med dem i hemlandet, tankarna om hans framtid i Sverige … Det är inte lätt för Mustafa. Och jag inser att det inte kommer att bli enklare. Migrationsverket hade redan innan den akuta flyktingkrisen drog igång i höstas den svårbegripliga inställningen att Kabul är en säker plats, och att Sverige därför kan skicka tillbaka asylsökande afghaner dit. När dessutom situationen i Syrien är än mer akut och livsfarlig, kommer Mustafas förflutna i slutändan att ställas mot någon annans. Den livsfarliga resa han klarat av var bara första halvleken. Den andra har han inte råd att förlora.

13 kilometer från flyktingförläggningen ligger »Bissarnas« träningsanläggning Rosvalla. Ett tunt lager av vit frost ligger över konstgräsplanerna. Vi letar oss fram till klubbens kansli och tas emot av föreningskonsulenten Jenny Kadén.

– Ska ni träffa John? Han är på väg.

Jenny serverar kaffe och vi slår oss ner i det julpyntade fikarummet. Medan vi väntar på att John Wall ska dyka upp berättar hon att A-laget slutade sexa i Division 1 Norra 2015. En placering bättre än året innan, vilket måste betraktas som klart godkänt med tanke på att man inför säsongen tappade inte mindre än 15 spelare, och att snittåldern i laget nu bara är drygt 20 år.

»Att i den situation som Sverige just nu befinner sig i kunna inkludera Mustafa i vår verksamhet och på ett väldigt konkret sätt få göra skillnad, känns fullständigt självklart.«

De senaste veckorna har jag haft sporadisk kontakt med John Wall. Varje gång vi talats vid har jag velat höra att han är imponerad av Mustafa, att han vill satsa på honom. Men på sin släpiga Stockholmsdialekt har han mest förklarat att han vill »se mer«. Missförstånd och logistiska problem har dessutom inneburit att Mustafa inte kunnat träna med Bissarna mer än den sista veckan innan A-laget gick på julledighet.

Så när John Wall kliver in på kansliet är både Mustafa och jag nervösa.

– Jag vill att Mustafa kommer tillbaka och tränar med oss när vi startar igen i januari, så får vi se vart det leder, säger han. Som det ser ut nu har vi redan två heltidsanställda spelare från länder utanför EU, och det är väl egentligen vad vår budget tillåter. Samtidigt är jag mån om att hålla alla dörrar öppna. Det jag har sett hittills av Mustafa har gjort mig nyfiken, och jag funderar på hur långt vi kan ta honom med fyra månaders systematisk träning … förmodligen till något riktigt bra.

Jag tittar på Mustafa, som verkar ha förstått beskedet. Han ser nöjd ut och sippar på sitt te. Jag frågar Wall vad det var som gjorde att han blev nyfiken på Mustafa från första början.

– Dels det rent sportsliga. Jag tycker att hans bakgrund som landslagsspelare i Afghanistan är oerhört spännande. Sedan har vi den sociala aspekten. Nyköping är en klubb med ett uttalat CSR-tänkande [Corporate Social Responsibility]. Att i den situation som Sverige just nu befinner sig i, med en ökande polarisering mellan dem som är för och dem som är emot flyktingmottagande, kunna inkludera Mustafa i vår verksamhet och på ett väldigt konkret sätt få vara med och göra skillnad, känns fullständigt självklart. Jag skulle inte kunna bära den här klubbens emblem om jag stängde dörren för Mustafa.

Han tittar på Mustafa och fortsätter:

– Jag är övertygad om att fotbollen i sina bästa stunder kan fungera som en dörröppnare, där det inte spelar någon roll vilken bakgrund man har. Personligen är jag djupt imponerad av de uppoffringar som Mustafa har gjort. Jag känner mig tacksam över att få vara med och uppfylla hans drömmar.

Jag tänker att det nästan låter för bra för att vara sant. En tränare som pratar om klubbarnas sociala ansvar och anser att fotbollen kan vara ett effektivt verktyg för integration. Det här är precis vad Mustafa behöver.

– Har han haft tur som hamnade i Nyköping? undrar jag.

John Wall ler:

– Vi ska se till att han får spela fotboll. Om det inte löser sig så att han kan spela med oss, så ska vi hjälpa honom att hitta en annan klubb. Kanske kan han träna med oss och spela matcher för någon annan … Möjligheterna är många.

 

En stickande doft av inpyrd cigarettrök slår emot oss när vi åter öppnar dörren till förläggningen. Vi går genom den långa, fönsterlösa korridoren med identiska dörrar på varje sida. Bakom varje dörr finns det människor som väntar på besked. Stanna i Sverige, utvisad från Sverige, syskon som mördats, föräldrar som dött, döttrar som är sjuka, släktingar som fått barn … John Walls besked att Mustafa är välkommen tillbaka efter nyår för att träna fotboll må vara en petitess i jämförelse. Men för Mustafa kan det innebära skillnaden mellan liv och död.

Tillbaka på rummet sjunker Mustafa ner på sängen. Det är strax dags för lunch. Och senare i eftermiddag väntar svenskundervisning med volontärer från Röda korsets lokalavdelning i Nyköping. Jag frågar varför han var så inställd på att komma till just Sverige. Han säger att han har hört att det är ett snällt land.

– Sverige var mitt mål hela tiden, säger han. Här finns störst möjlighet att få stanna. Det är ett lugnt land och det har varit fred här länge. Det kommer inte att bli krig här. Här kan jag starta om, få en ny framtid.

Mustafa säger att han räknar med att kunna spela fotboll på hög nivå i åtminstone fem–sex år till, sedan vill han fortsätta som tränare.

– Jag har tur som har fotbollen. Den kan göra allt så mycket enklare. Jag kan få spela fotboll och må bra, samtidigt som jag lär mig språket och kulturen. Jag kan lära känna svenskar.

Han kollar sina meddelanden på mobilen. Inget nytt från hans mamma eller syster i Kabul. Oron för att det ska hända dem något är det värsta, säger han.

– Det känns inte alls bra att ha åkt ifrån dem. Samtidigt är det ju för deras skull som jag är här, för att kunna ge dem en bättre tillvaro. Men det bästa hade varit om de var här med mig.

Han sänker huvudet. Jag ser hur en tår rullar ner för hans kind. Han tittar på mig.

– Jag måste klara det här.