Född i fel land

Med sina olivgröna väggar och golv, några rejäla furuskåp i foajén och sitt välvda tak andas Gubbängshallen i södra Stockholm genomsvensk kommunal anläggning. Men den här dagen, när Hammarbys pojkar födda 2001 dribblar runt på planen före sin träning, har hallen fått en brasiliansk touch. Från en raspig högtalare pumpar sambamusik på hög volym, och medan killarna far runt på golvet blir de betraktade av en ljuslockig man iförd brasiliansk landslagsdräkt. När klockan på väggen är fem över nio stänger han av den glada musiken och samlar barnen i en ring, mitt i gympasalen.

– Bom dia! God dag! Erik Johansson heter jag, men jag brukar kallas »Samba-Erik«. Jag har spelat i Allsvenskan i tolv år, bland annat i Hammarby. Och så har jag spelat i Brasilien, vilket påverkade mitt liv väldigt mycket. Vet ni vad publiken i Brasilien skriker när man gör en tunnel? Olé!

Hammarbys lagledare Jenny Centellini står vid sidan av planen och myser. Hon har bokat Erik Johansson tidigare och vet att barnen gillar att få tricksa och finta. Just den här träningstimmen kallar hon »Sportlovskul«.

– I dag ska ni få prova jogo bonito, det vackra spelet, säger Erik. Var det någon av er som såg Champions League i går? Schalke mot Real Madrid?

Tre av killarna nickar.

– Såg ni Ronaldos mål med den trippla överstegsfinten? frågar Erik entusiastiskt.

Han hinner knappt avsluta meningen förrän fötterna vispar runt i en trippel överstegsfint i ringen. Fotsulorna dunsar mot golvet.

– Åh, det målet var jogo bonito, fortsätter han. Jag ska lära er ett framgångsknep: härma och kopiera! Titta på Cristiano Ronaldo, se hur han gör. Härma, kopiera, hitta på egna varianter. Och ha förebilder! Zlatan hade Ronaldo som förebild, Messi hade Maradona. Vilka förebilder har ni?

En mörkhårig kille räcker upp handen.

– Gerrard.

Erik nickar mot honom.

– Ja, Gerrard är en fantastisk spelare. Titta på hans tillslag. Härma och kopiera. Men är det någon som vet vem Pelé var?

 

Sommaren 1982 var Erik Johansson sex år. I lägenheten i Linnéstaden i Göteborg såg han de första matcherna från fotbolls-VM i Spanien. Ett lag stack ut. Erik blev som förhäxad av Brasiliens spektakulära fotboll, och när familjen en bit in i turneringen åkte till hans farmor i Småland sprang han genast ut på hennes lilla gräsmatta och härmade det bästa han sett i gruppspelet: Zicos finter, Sócrates klacksparkar, Éders stenhårda skott i mål från 40 meter mot Sovjetunionen. Han idoliserade tränaren Telê Santanas tekniska trupp och grät när Brasilien senare åkte ut mot Italien, efter Paolo Rossis tre mål.

Året därpå var det dags för Erik att börja spela i ett riktigt lag – polkagrisrandiga Göteborgs FF. Brorsan Linus, tre år äldre, spelade redan där och Eriks förväntningar på lagfotbollen var höga. Redan efter ett par träningar hade han fått en tydlig roll: att ha bollen, dribbla och göra mål. Han spelade med sin egen åldersgrupp, 76:orna, med 75:orna, 74:orna och ibland även med brorsan Linus 73:or. I det ett år äldre laget spelade en annan Brasilienälskare. Erik och »Brasse-Hasse« Blomqvist blev snabbt goda vänner. På gården intill Eriks bodde dessutom två halvbrasilianska tvillingar. När det inte var träning med Göteborgs FF brukade han spela med dem på en plan i Slottsskogen. När bröderna inte kunde gick han dit ensam, eller tillsammans med Hasse.

»Erik var lite svår att få in i ett lag. Han var ingen forward, men inte heller en mittfältare med både offensiva och defensiva kvaliteter.«

Tvillingarnas pappa hade kontakter med den brasilianska klubben Pequeninos do Jockey, som varje sommar gjorde en Nordenturné med sina pojklag. Pappan hjälpte laget med olika praktiska saker när de var i Göteborg för att spela Gothia Cup, och tolv år gammal blev Erik inbjuden att spela Stockholm Soccer Cup med dem. Före avresan till huvudstaden fick han träna med brasilianarna i Göteborg för att komma in i gänget. Han blev chockad av den höga tekniska nivån, särskilt när en av killarna gjorde bort honom totalt med en helikopterfint. Erik hade aldrig sett något liknande. Så fort träningen var slut traskade han ner till Slottsskogen för att själv nöta in den häftiga finten. Till slut satt den.

I Stockholm Soccer Cup gjorde Erik mål i finalen på Råsunda. Inget snyggt mål, bara en vanlig bredsida, men det var ändå ett stolt ögonblick. Han tyckte att stämningen i laget var fantastisk, och trots att han inte förstod vad de nya lagkamraterna sade fattade han att det viktigaste var att spela snyggt – inte att vinna. Brasilianarna var öppna, glada killar och under matcherna var det alltid några som satt bredvid och spelade sambatrummor och sjöng. På kvällarna blev han länken mellan de charmiga sydamerikanerna och de svenska tjejerna som hängde kring Hässelbygårdsskolan där laget bodde. Pequeninos uppskattade i sin tur det dribblande nytillskottet så mycket att Erik efter Stockholmsturneringen även fick följa med laget till Dana Cup. Sista dagen i Danmark samlade klubbdirektören José Guimarães sina spelare i en ring runt o gringo och tackade honom för att han varit med och spelat. Den tolvåriga göteborgaren hade aldrig blivit så berörd i hela sitt liv. Tårarna bara rann.

Under tre somrar följde Erik med Pequeninos på cuper runt om i Norden. Efter den sista turnén, 1992, stannade lagets målvakt Marcelo kvar i Göteborg. Han bodde hemma hos Eriks familj, pluggade engelska och spelade lite med Gais. Efter nyår blev det ombytta roller när Erik följde med Marcelo till Brasilien. Nästan hela Pequeninoslaget hade då gått över till AC Bragantino, och Erik blev inbjuden av klubben att spela med dem i ett år. På helgerna bodde han hos Marcelos familj i ett välbärgat villaområde i São Paulo, under veckorna bodde han med 25 andra killar i en sovsal med våningssängar på internatet i förorten Bragança Paulista. Han tränade två gånger om dagen och trivdes utmärkt, trots att det fanns både möss och råttor på förläggningen. På kvällarna brukade Erik och hans vänner gå ner till det lokala torget och pussas med tjejer. Den blonda och blåögda svensken blev omåttligt populär bland förortens flickor och kände sig nästan som en rockstjärna.

Även fotbollsmässigt förstod Erik att han hade hittat hem. Redan på den första träningen i Brasilien fick han se en kille göra en chapeu, en lyftning, över en annan spelares huvud. Den bortgjorda spelaren svarade snabbt med samma mynt, och inte nog med det – han lyckades även dra bollen över motspelarens huvud en andra gång. Tre lyftningar i rad och fullt jubel på planen. Detta var något annat än träningarna med Örgryte IS, dit Erik hade gått strax före äventyret med Pequeninos. Här var det självklart att det konstnärliga gick före strukturerat försvarsspel. Här ville alla göra det lilla extra, som Erik känt sig ganska ensam om att uppskatta där hemma. Efter ett halvår kände han sig helt trygg med det nya språket, och när han flyttade hem till Göteborg efter sitt år i Brasilien hade han nästan glömt bort svenskan. Det tog flera veckor innan han slutade bryta på portugisiska.

Tillbaka i Örgryte gick han 17 år gammal rätt in i A-laget, med en lärlingslön på 800 kronor i månaden. Det var 1994 och laget skulle spela i division ett under tränaren Kalle Björklund. Erik hade med sig ett enormt självförtroende från Brasilien och var ivrig att få spela matcher. Det var han inte ensam om. I truppen fanns flera duktiga jämnåriga spelare – Kalle Corneliusson, Pierre Edström, Anders Prytz – som alla väntade på att få A-lagsdebutera. 1995, när Björklund hade tagit laget upp i Allsvenskan igen, blev det Eriks tur. Han fick fem minuter på Örjans vall mot Halmstads BK, och i nästa match – mot Örebro SK – låg han bakom Morgan Nilssons segermål efter att ha dribblat bort en örebroare på kanten.

Scenariot är talande för Eriks tid i Öis under Kalle Björklund: han startade inte alltid, men byttes ofta in för att förändra matchbilden med sina finter. Örgrytesupportrarna hade snappat upp hans Brasilienhistoria och plötsligt kunde man höra klacken vråla »Samba-Erik«. Erik njöt. Han fick spela sitt vackra spel och visa de konster han tränat på ända sedan sommaren i farmors trädgård. För att bli ännu mer inspirerad brukade han – tillsammans med Hasse Blomqvist, som spelade med Västra Frölunda – titta på filmer med Romários bästa finter och sedan träna in dem.

Vintern efter den första allsvenska säsongen ordnade Sven-Göran Eriksson så att Erik fick åka till Lissabon och träna med Benfica i en månad. Det var ingen provträning som skulle leda till kontrakt, utan ett sätt för öisaren att utveckla sin talang i en omgivning bestående av stjärnor som João Pinto, Valdo och Ricardo Gomes. För Erik kändes det nästan som att vara tillbaka i Brasilien, och Benficatränaren Mario Wilson spådde honom en ljus framtid i Portugal. Erik vände hem till Örgryte och hoppades på ett ännu större förtroende säsongen 1996.

Kunde han så enkelt slå dubbeltunnlar på världsspelarna i Benfica var väl en startplats i Allsvenskan inga bekymmer?

 

Åtta matcher från start och tre mål. Det blev 1996 års facit för Erik. 1997: 14 matcher från start, tre mål. Han tyckte att utvecklingen gick för långsamt och ville vara förstavalet på Örgrytes mittfält. Särskilt eftersom han samtidigt ansågs bra nog för U21-landslaget.

Inför säsongen 1998 tog Bosse Backman över Örgryte efter Kalle Björklund. Backman och Erik var ingen bra kombination. Supportrarnas favorit placerades på bänken och när Öis inledde serien starkt ville tränaren inte ändra i startelvan. Erik var van vid att inte alltid starta, men nu var det nästan totalstopp. Han kände sig utanför och tyckte allt var tråkigt, framför allt att alla tvingades springa en mil efter varje match. Mot slutet av sommaren 1998 hade han bara fått starta i tre matcher och gjort sju kortare inhopp. Samtidigt hade Öis tappat formen helt och i slutet av augusti låg laget sist i serien. Bosse Backman fick sparken och ersattes av Erik Hamrén. Den petade dribblern, som före Backmans sorti gått ut i Göteborgstidningarna och sagt att han ville byta klubb, såg nu en chans att komma in i laget igen.

– Erik var lite svår att få in i ett lag, minns Erik Hamrén. Han var ingen forward, men inte heller en mittfältare med både offensiva och defensiva kvaliteter. Jag skulle säga 90 procent offensiv och 10 procent defensiv. Svårplacerad, alltså. Men vi hittade en lösning som fungerade bra.

Hamrén gav Erik en roll strax bakom anfallarna Johan Elmander och Marcus Allbäck. Den trivdes han med. Han fick nästan alltid starta, och de gånger han inte fick det beklagade sig upprörda öisare på Göteborgs-Tidningens insändarsida Heta linjen: »Varför offras Samba-Erik? Satsa framåt! Lira!« »Hoppas nu inte att Örgryte börjar fegspela som förra hösten utan full offensiv med Samba-Erik i startelvan.«

»Jag växte i princip upp på Linnégatan, vi stod där och delade ut flygblad för VPK och pappa pratade om solidaritet.«

Efter Örgrytes sjundeplats år 2000 hade även många utanför Göteborg upptäckt Eriks gladfotboll. Särskilt imponerade var Hasse Borg och Michael Andersson, sportchef respektive tränare i Malmö FF som precis tagit steget upp i Allsvenskan efter en säsong i Superettan. I december stod det klart att Erik skulle lämna Örgryte efter tolv år. Återigen fylldes Heta linjen med arga meddelanden: »Ska roliga Öis bli trista Öis? Man säljer väl inte sitt artistnamn, ›Samba-Erik‹? Erik i Malmö, fy f-n.«

Michael Andersson:

– Vi visste att Erik hade lite udda kvaliteter, att han kunde avgöra matcher. Vi visste också att hans spektakulära lösningar skulle funka ihop med Zlatan under det första halvåret.

Starten i MFF blev en förlängning av den härliga sista tiden i Örgryte. Säsongen 2001 spelade Erik 17 matcher från start och fick bland annat sänka sitt gamla Öis med en straffspark. Året efter ersattes Michael Andersson av Tom Prahl, som lät Erik starta 25 matcher. Erik tyckte att livet lekte. Han var ordinarie i en av Sveriges största klubbar, på Möllevångstorget där han bodde kostade falafeln bara 15 kronor och i Allsvenskan slutade MFF tvåa, sex poäng bakom Djurgården.

Men sedan hände något.

– Det blev för tuff konkurrens, säger Tom Prahl. Vi hade Peter Ijeh, Tobias Grahn, Niklas Skoog … Erik hamnade på bänken, och där hamnade han för att han inte var tillräckligt bra i jämförelse.

Efter en säsong med bara nio matcher från start nappade Erik på ett erbjudande från Hammarby IF. Stockholmsklubben hade precis blivit allsvensk tvåa och spelade en rolig, teknisk fotboll som tilltalade honom. Men historien upprepade sig. Efter en debutsäsong med en hel del speltid och några poäng hårdnade konkurrensen, tränaren Anders Linderoth satsade på unga spelare som Petter Andersson och Erkan Zengin. Erik petades och fick allt oftare spela med B-laget. I en B-lagsmatch under sin andra säsong i Hammarby gjorde Erik två mål, ett av dem kom efter att han dribblat bort hela motståndarförsvaret. Dagen efter blev han utskälld av Anders Linderoth. Tränaren tyckte inte att Erik tog något defensivt ansvar.

Den åsidosatta teknikern kände att karriären höll på att ta slut, och när han bröt foten i en träningsmatch på Kanalplan insåg han att det skulle bli svårt att komma tillbaka. Strax före jul 2006 ringde han till Aftonbladet och berättade att han tänkte flytta till Brasilien.

Erik Johansson var då, med sina 124 matcher som avbytare, den mest bänkade utespelaren i Allsvenskans historia. Även hans 88 inhopp var svenskt rekord.

 

– Nu ska du få höra en låt som handlar om mig!

Erik stoppar in en skiva i bilens CD-fack och trycker på play. Låten som han tycker handlar om honom heter Jag har varit i alla städer och är det första spåret på Håkan Hellströms album Ett kolikbarns bekännelser. Erik sjunger med bakom ratten:

– … när jag lämnade Gbg. Dom sa till mig: »Far inte till Stockholm! För du blir aldrig mer den samma. In my opinion, om du gör det, kom aldrig tillbaka.« För ett par bruna ögon for jag, men Stockholm blir aldrig min stad …

Det är lördag kväll och vi åker en väg som Erik kör flera gånger i veckan, den mellan hans lägenhet i Gubbängen och en av hans arbetsplatser: Hässelbygårdsskolan i västra Stockholm, samma plats där han bodde med Pequeninos som tolvåring. Erik startade en sambafotbollsskola redan 2003 i Malmö, ihop med MFF:s ungdomstränare Sergio do Souza. De bjöd in ungar i Rosengård till spontanfotboll med sambamusik och fokus på roligt spel, finter och konster. I Hammarby började Erik sedan fundera på hur han skulle försörja sig när karriären tog slut. Det han kunde bäst var ju brasiliansk fotboll. Samtidigt var han präglad av uppväxten med sin starkt vänsterorienterade pappa (»Jag växte i princip upp på Linnégatan, vi stod där och delade ut flygblad för VPK och pappa pratade om solidaritet«) och ville göra något för barn i utsatta områden. Lösningen blev att starta företaget Samba football academy och sälja konceptet sambafotboll till stadsdelsförvaltningar, bostadsbolag, skolor och fotbollsklubbar. Sedan 2008 försörjer han sig på att instruera barn och ungdomar i sambafotboll, men också i vad han kallar bonito lifestyle. Lika viktigt som snygga finter är att vara en bra kompis och berömma andra, poängterar han. I sina inspirationstal pratar han ofta om att man ska vara »kreativ som Marta, klok som Thiago Silva, modig som Christiane Rozeira och omtänksam som Ronaldinho«.

Tisdagar och torsdagar är Erik lärare för barn som har valt sambafotbollsprofilen på Hässelbygårdsskolan. Andra dagar försöker han få unga spelare i Stockholmsklubbar att våga ta ut svängarna på planen eller lär ledare hur de kan jobba med den brasilianska fotbollens värdegrunder. En klubb som nappat på det är FK Bromma, som i år ska »sambacertifieras«, alltså få ett intyg på att de har genomgått Eriks utbildning i sambafotboll och bonito lifestyle. På lördagskvällar anordnar han pelada, spontanfotboll, i fyra stadsdelar. Oftast kommer bara killar till peladan, så Erik har även startat en fotbollsskola för tjejer i Blackeberg och Norsborg under namnet FC Feminina. På somrarna händer det att stadsdelar anlitar honom för att ordna sambakollon för barn. Totalt finns Samba football academy i sex Stockholmsområden: Hässelby, Fittja, Norsborg, Östberga, Blackeberg och Bandhagen – socioekonomiskt svaga områden där politiker och tjänstemän gärna ser att de unga gör något meningsfullt. Därför är nästan alla aktiviteter gratis för barnen, men kostar pengar för stadsdelarna.

»Muito bom! Mycket bra! Så ropar vi när någon lyckas. Vem vill visa en Martafint här i ringen?«

– Det är i sådana områden samban funkar bäst, säger Erik. Vi försökte ett tag i Majorna i Göteborg, men det blev inte riktigt bra. I Hässelby är det inte alla som har råd att låta barnen spela i ett lag, och det behövs mer aktiviteter på kvällarna. Det behovet finns inte på samma sätt i rikare stadsdelar.

På kontoret i Rågsved jobbar bara Erik och en kille till, portugisen Miguel, men i företaget finns över 80 ledare som arbetar på kvällar och helger. Erik har rekryterat från fotbollsklubbar, men även direkt från peladan.

– Tanken är att ledarna ska vara positiva förebilder för barnen. De flesta är unga och kommer från området de jobbar i. Att de är bra på fotboll är inte det viktigaste.

 

I sin silvriga Volvokombi, på väg till Hässelbygårdsskolan, fortsätter Erik att nynna på låten om hur Håkan Hellström motvilligt lämnade Göteborg på 90-talet. Framsätet bredvid honom är upptaget av en barnstol.

– Håkan Hellström har väl också lite brasiliansk koppling? säger jag från baksätet.

– Ja, precis! Och en brasiliansk fru, väl? Jag tycker att det märks i den här låten. Den känns internationell. Den får mig att tänka på hur jag träffade min egen fru. Vi lyssnar nästan alltid på Håkan i bilen, mina barn gillar att sjunga med.

Erik är inte typen som bromsar för gult ljus, han gasar på istället, så färden till skolan går snabbt. Inne i idrottshallen väntar fyra ledare och 20 fotbollssugna killar mellan sju och tolv år. Erik välkomnar barnen tillsammans med 18-årige ledaren Emdad Ebrahimi. De flesta av dem har varit här förr och vet att de måste lyssna på små föreläsningar om portugisiska, kamratskap och Brasilien innan de får börja spela fotboll.

– Vilka är de viktigaste orden vi använder här i sambafotbollen? frågar Emdad.

– Muito bom! skriker barnen.

Erik ser glad ut.

– Precis, säger han. Och varför är det så viktigt? Jo, för att här i samban ska vi stötta varandra. Muito bom! Mycket bra! Så ropar vi när någon lyckas. Vem vill visa en Martafint här i ringen?

En lång kille i rödsvartrandig Brommapojkarnatröja kliver självsäkert in i mitten av gruppen och visar Martas stopp- och vändfint. Det går lite långsamt, benen är långa och slängiga, men han är påtagligt stolt över sin insats och ler när han sätter sig igen.

– Muito bom, myser Erik. Och vad ropar vi när någon försöker men misslyckas? Olé!

Innan det är dags att dra igång sambamusiken, dela in spelarna i lag och starta matcherna samlar Emdad alla i mitten av salen. Barnen håller armarna om varandra och säger efter honom, mening för mening:

– Tillsammans är vi starka. Vi vinner som ett lag. Vi förlorar som ett lag. Gör vi mål så firar vi. Släpper vi in mål så tröstar vi. Kom ihåg att fotboll är en lek. Våga pröva och ta risker. Vi är emot fusk och fula ord. Viktigare än resultatet är hur vi spelar. Låt oss gå ut och spela vacker fotboll. O jogo bonito.

Halv nio byter Hässelbygårdsskolan klientel. Ut går de små barnen, in kommer killar mellan 13 och 17 år. Ljudvolymen höjs avsevärt. Med 50 tonåringar går det inte att hålla något inspirationstal, så Erik får gasta:

– Jag vill se många fina finter i dag! Gärna Hasse-Brassefinten, den kommer ni ihåg, hoppas jag.

Fyra ledare med stoppur ser till att matcherna inte blir för långa och att alla får spela. Men ingen räknar poäng, och ingen går ur peladan som segrare.

– Fokus är just på det tekniska, vackra spelet, förklarar Erik. Inte på att vinna. Jag tycker det är synd att det alltid är fokus på resultatet i svenska klubbar, det tar bort så mycket av glädjen.

Han har satt på sig en neongul väst. Foten är fortfarande märkt av brottet 2006 men håller för lugnt spel, även om han ibland får ont dagen efter. När han dribblar bort en trettonåring jublar hela avbytarbänken:

– SAMBA! Du är grym! Börja i Allsvenskan igen!

Ett fåtal av killarna har spelat eller spelar i klubblag, några är förstagångsbesökare och kan knappt slå en bredsida. Majoriteten är killar som kommer hit varje lördag. De flesta har fotbollsskor men en del spelar barfota, någon har inga träningskläder utan lirar i skjorta och jeans. En liten, vansinnigt teknisk kille har hörlurar på sig hela kvällen. Halv tio ligger det en tung svettlukt i lokalerna.

– Muito bom, hojtar Erik till en kille som lyckas med en lyftning. Det där är kärlek! Kärlek, kärlek, kärlek!

 

När jag lämnar Hässelby gård funderar jag på Eriks egen karriär. Han verkar nöjd med den, åtminstone klagar han aldrig. Varje gång jag träffar honom uppträder han sorglöst. Alltid snäll, glad och trevlig. Ändå undrar jag om allt verkligen blev som han hade tänkt. Alla gamla tränare i Örgryte framhåller att han var en av de största talangerna de någonsin sett. Bosse Backman, som sällan lät honom spela, säger till och med:

– Jag skulle vilja påstå att han personifierade Örgrytes bild av en drömspelare på den tiden, med sin teknik, talang och stil.

Hasse Borg, Michael Andersson och Anders Linderoth beskriver alla Erik som en »crowd pleaser«, någon som skulle underhålla publiken med oväntade finesser. En tacksam kille att kasta in när spelet gått i stå. Men också en spelare som var lätt att bänka. I stort sett alla ledare och tränare jag pratar med anger defensiven som Eriks stora brist.

– Det fanns något vekt över hans spelsätt, säger förre MFF-tränaren Tom Prahl. Det var inte 100 procent i försvarsarbetet, om man säger så. Han var extremt talangfull, men han hade en väldigt klar uppfattning om hur fotboll ska spelas. Det var kanske lite naivt. Fotboll är mer än bara att dribbla och göra finter.

Erik själv förstår att han hade kunnat få spela fler matcher och nå ännu längre om han lagt mer energi på att jobba hem och försvara. Men jogo bonito stod i vägen.

– Jag hade inte kunnat ändra spelstil, hävdar Erik. Jag hade inte haft roligt då. Slänga sig och glidtackla … nä, jag ville inte det. En gång försökte jag göra en glidtackling. Det kändes bara feltajmat och hemskt. Dessutom blev det ändå mål för det andra laget.

Tiden med Erik Hamrén i Örgryte räknar han som sin bästa i karriären. Halvåret med Bosse Backman utnämner han till det sämsta.

– Tränarens inställning spelar stor roll. En tränare som prioriterar vacker fotboll, som Erik Hamrén, tänker »den här killen passar vårt spel«. En tränare som tänker »spela enkelt, ut och kriga, håll nollan« … ja, den tränaren vill kanske inte ha mig på planen. Taktisk, enkel fotboll passar inte mig. Efter första säsongen i Malmö hade jag gjort fem mål. Det tyckte jag var för lite, så jag satte mig ner och försökte strukturera upp mitt spel för att lyckas bättre. Det var helt fel. Mitt spel byggde på att ta risker och gå mycket på känsla. Att försöka strukturera det tog bara död på kreativiteten.

Några av hans gamla tränare säger att han hade passat bättre i ett nutida offensivt lag. Kanske i Malmö FF, kanske i en klubb utomlands. Erik själv medger att han ofta kände att Allsvenskan var fel plats för honom.

– Att spela vackert var viktigare än att vinna för mig. Den inställningen passar inte särskilt bra i svensk fotboll. Mitt spel passade bättre i Brasilien. Det hade passat bättre ute i Europa också. Titta på Barcelona – de bevisar att det går att vinna med små, tekniska spelare.

Ändå menar Erik att han aldrig drömde om att spela i en annan liga, eller ens om en storklubb i Europa. Han satte inte upp några sådana mål överhuvudtaget.

– Jag hade ingen plan, typ att spela i landslaget eller i Milan. Det var kanske synd. Tänker man att man ska spela i Milan hamnar man kanske i Bologna åtminstone. Men jag hade inte något sådant mål. Jag ville bara spela vackert.

 

Några veckor senare vräker snön ner över Gubbängen, trots att vi är en bra bit in i mars. Erik har dragit hem barnen – femåriga Anna-Luisa och treårige Elias – på snowracer den korta biten från förskolan. När han bökar in snowracern i barnvagnsrummet i källaren går Elias runt i trappuppgången och skriker »Olé, olé, olé«. Inne i lägenheten ställer han sig på soffbordet, hoppar upp och ner och sjunger Diggiloo diggiley för full hals.

– Barnen har dansen i blodet från sin mamma, säger Erik och ler mot sin fru Poliana som står i fyrarummarens kök och lagar brasiliansk feijoada.

– Erik dansar också bra, säger hon. För att inte vara brasilianare.

»Jag älskar Brasilien, det är mitt andra hemland. Men när jag ser sådant som kravallerna i samband med Confederations cup förra året … Nej, jag är inte säker på att jag vill bo där.«

På kylskåpet hänger en idolbild på Erik i MFF-tröja. Bredvid den sitter en handskriven lapp med texten: »Bara portugisiska hemma! Och så mycket som möjligt låta barnen upprepa på portugisiska när de säger på svenska!« Erik trivs bäst med att prata portugisiska, men Poliana väljer helst svenska efter sex år i Sverige. Hon fastnade för Erik på en brasiliansk dejtingsida 2005.

– Han hade lagt upp en annons, berättar hon. »Svensk kille, blond med blå ögon, söker en tjej … « Jag tyckte att han såg fin ut, men min familj var helt säker på att han lurades: »Tror du verkligen att en svensk kille kan portugisiska? Han ljuger för dig!«

Erik fyller i:

– Jag skulle ändå till Brasilien efter jul. Så när vi hade pratat på nätet i flera månader frågade jag om vi inte kunde träffas. Vi umgicks i tre dagar och jag blev så förälskad.

Sommaren därpå kom Poliana till Sverige och hälsade på i två veckor. Hon hann se Erik hoppa in några minuter i en match på Söderstadion. Bara någon dag senare bröt han foten. De förlovade sig 2006 och gifte sig 2007, i Frölunda kyrka i Göteborg. Ett år senare kom Anna-Luisa till världen. Det blev ingen flytt till Brasilien 2006, trots att Erik sade det till Aftonbladet. Istället gick ett rykte om att han skulle säljas till en finsk klubb, och tidningarna gjorde rubriker som »Samba-Erik blir Tango-Erik«. Det smeknamnet stod han inte ut med.

– Jag ville absolut inte bli ihågkommen som Tango-Erik. Då var jag hellre en mystiskt försvunnen Samba-Erik. Så det var en fuling, jag tänkte inte flytta.

Men nu då? undrar jag. Poliana saknar sin familj. Och Erik har alltid sagt att han vill bo i Brasilien, ända sedan de första Samba-Erikartiklarna på 90-talet där han stod brunbränd och tricksade med bollen på någon strand.

– Livet är enklare där, säger han. Eller nej, det låter inte bra. Jag tänker ofta att livet är enklare där, mer glädjefyllt. Men det är ett svårt land att leva i. Det finns så fattiga människor, och de rika bor innanför höga murar med vakter utanför. Skolorna är sämre, det är svårare att få jobb.

Han tar en paus innan han med sin pojkaktiga röst fortsätter resonemanget.

– Jag älskar Brasilien, det är mitt andra hemland. Men när jag ser sådant som kravallerna i samband med Confederations Cup förra året … Nej, jag är inte säker på att jag vill bo där. Poliana brukar säga »vi flyttar dit bara, allt ordnar sig«. Jag tror att det är svårare än så. Vi får se hur det blir.

 

Jag märker hur jag drar en lättnadens suck. Att för en gångs skull höra Erik säga något om Brasilien som inte är »vackert« eller »fantastiskt« känns befriande. Oftast när han pratar om landet – om tunnlarna, klackarna, jublet och om grillfesterna som varar hela natten – är det med glittrande ögon och längtan i rösten. Det är en Brasiliendyrkan som ibland känns lite barnslig.

Jag förstår vad som hände den där sommaren för 32 år sedan. Erik var sex år och upptäckte något han älskade – Brasiliens fotbollslandslag. Ungefär som andra barn upptäcker att de älskar att spela gitarr, skåda fåglar eller lyssna på Michael Jackson. Själv älskade jag böckerna om Anne på Grönkulla och läste om dem hundratals gånger, tills jag trodde att jag var den rödhåriga kanadensiska flickan. Skillnaden är att Eriks barndomsförälskelse aldrig släppte. Många andra kommer till en punkt där annat i livet blir viktigare. Gitarren kan stå med trasiga strängar i månader, fågelkikaren kan ligga bortglömd i en låda. Och plötsligt känns det pinsamt att lyssna på Michael Jackson. För Erik blev det tvärtom. Han säger till och med, vid 38 års ålder, att kärleken till Brasilien »blir starkare varje dag«.

Hans storebror Linus drabbades också av fotbollsfeber under VM 1982 och bodde även han i Brasilien ett år. Men Linus släppte finterna och blev lärare – precis som tusentals andra svenska barn som förtrollades av Brasiliens 82-lag gick han vidare med sitt liv. För Erik blev VM 1982 istället meningen med livet. Förälskelsen ledde honom till Brasilien, till tidningarnas heta listor, till en brasiliansk fru och till publikens hjärtan – men också till en roll som bänkvärmare i alla lag han spelat i. Inte ens när jogo boniton gjorde honom till Allsvenskans meste inhoppare tummade han på principen att fotboll ska vara vackert.

Jag föreställer mig ett annat scenario: sexårige Erik gråter när Brasilien åker ut mot Italien. I all frustration bestämmer han sig för att hålla på ett lag som kan förgöra italienarna. Han bestämmer sig för det hårdjobbande Västtyskland. Att Västtyskland sedan förlorar snöpligt mot just Italien i VM-finalen förstärker bara kärleken. Som av en händelse är tvillingarna på gården intill inte brasilianska, utan tyska. Deras pappa hjälper inte Pequeninos utan ett pojklag från München. När Erik gör allsvensk debut är det därför som mittback med glidtacklingar som specialitet. Varje år drar han på sig sina lederhosen och åker till Oktoberfest i Bayern. När han slutar med fotboll har han allsvenskt rekord i röda kort.

Men nej. Det är omöjligt att se »Tyroler-Erik« framför sig. När jag pratar med Hasse Borg, som värvade Erik till MFF 2001, känns det typiskt att han beskriver sin gamla spelare som »en svärmorsdröm«. Borg menar också att Eriks snällhet låg honom i fatet och att han nog hade tjänat på att »vara lite tuffare«. Så tänker jag också. Och samtidigt: tänk om det kunde vara tvärtom ibland. Att de redan tuffa tittar på den finkänsliga killen och bestämmer sig för att bli lite mer som han.

Det finns inget brötigt eller osnyggt över Erik. Däremot finns där något naivt, vilket förstärks av att han nu försörjer sig på att lära ut en spelstil som förpassade honom själv till avbytarbänken. Samtidigt var det nog ett smart drag att klamra sig fast vid sambaepitetet. Det gör att alla minns honom som en elegant, sympatisk och talangfull spelare. Dessutom fungerar Brasilien som ett sorts alibi. Det är klart att Erik gärna skyller all tid på avbytarbänken på att det brasilianska spelet inte gick hem hos de resultatinriktade tränarna. Det är lättare att acceptera än att han inte alltid var tillräckligt bra.

 

I lägenheten i Gubbängen dukar Erik bordet medan Poliana fixar det sista med feijoadan. Det är en böngryta med olika köttsorter och korvar i. Till den serveras puffigt vitt ris, en finhackad tomatsallad med silverlök och persilja, stekta bananer, stekt grönkål, färsk ananas och apelsin. Över alltsammans strös finriven kassava blandad med bacontärningar. Det är festmat som tar flera timmar att laga, Poliana får jobba hemifrån de dagar det ska serveras feijoada. Därför blir det inte så ofta.

Treårige Elias slänger sig över maten, men dreglar ut första tuggan igen. Det är alldeles för varmt. När grytan har svalnat trycker han i sig två rejäla portioner, sedan går han iväg med Anna-Luisa för att dansa breakdance i vardagsrummet.

När alla har ätit klart vill Erik gärna spela gitarr.

– Jag var som bäst på gitarr när jag gick i sexan, säger han ursäktande medan han stämmer den.

Hela familjen samlas i soffan, Erik har sin brasilianska landslagströja på sig. Han spelar en lugn sambalåt. Med slutna ögon sjunger han först sången på portugisiska, sedan på svenska. Sångrösten påminner om Håkan Hellströms, lite bräcklig och väldigt göteborgsk, han snärtar hårt på sina t:n med tungan tryckt mot främre delen av gommen. Snön yr utanför fönstret i Stockholmsförorten när han tar i på svenska:

»Vi har allt för att lyckas, med dig är allt fint.

Var med mig på stranden, framför havet, var med mig …

Ta av dig jeansen och sätt på stringbikinin.

Älskling, du är så sensuell.«