Vrålet som utbröt på Veritas Stadion i Åbo den kalla oktoberkvällen 2008 kan inte direkt beskrivas som ett glädjerop. Snarare minns jag det som något slags chockerat bröl, som om alla de 4 000 åskådarna runtom mig på läktaren samtidigt hade hostat upp en karelsk pirog. Tomi Maanoja, som med sin kyliga blick och blonda kalufs såg ut som Oliver Kahns förlorade son, hade iskallt stannat mitt i målet och boxat bort Österrikes fjärde straff. Efter sju sorger och avsevärt fler än åtta bedrövelser hade Finland för första gången kvalificerat sig till ett internationellt mästerskap för herrar – U21-EM i Sverige. Medan spelarna sprang runt i extas ringde jag och hånade min kompis som vägrat hänga med på bussresan som vår lokala fotbollsförening ordnat till matchen, eftersom han, förvisso med historien på sin sida, ansett att »man ändå vet hur det i slutändan går för Finland«.
U21-triumfen var ett av flera tecken på att någonting tycktes vara på väg att hända inom finländsk fotboll. Föregående höst hade herrlandslaget endast varit en bortaseger mot Portugal från att ta sig till EM. Damlandslaget hade redan 2005 tagit sig till EM-semifinal och Finland förberedde sig nu för att arrangera mästerskapet 2009. Fotbollslandslaget hade till och med fått en djurisk identitet som kunde konkurrera med de framgångsrika hockeylejonen. När Finland sommaren 2007 tog emot Belgien i EM-kvalet flög plötsligt en brunspräcklig berguv ner från Olympiastadions tak och landade på den belgiska målburen. Matchen fick avbrytas i sex minuter medan rovfågeln till publikens stora förtjusning flög fram och tillbaka över planen. När inkräktaren till slut satt sig tillrätta bakom en kameraman hann spelet knappt komma igång förrän Jonatan Johansson gav Finland ledningen. Hemmalaget vann med 2–0 och redan till följande landskamp hade smeknamnet »huuhkajat« (berguvarna) fått fäste hos medierna. Berguven, som döptes till »Bubi« efter TV-kommentatorn Bror-Erik Wallenius, utsågs till årets helsingforsare och får nio år senare fortfarande dödsrunor i tidningarna så fort en avliden berguv hittats någonstans i staden. Kanske säger också Bubis öde något om det finländska herrlandslaget, något som inte är så smickrande? Den som klickar in på Bubis Wikipediasida i dag kan nämligen konstatera att de som varit bofasta landslagsspelare de senaste åren – Markus Halsti, Kari Arkivuo och Paulus Arajuuri – har en avsevärt torftigare meritlista än berguven. När jag i somras åkte ut till den isländska ambassaden i Nyhavn i Köpenhamn och bevittnade Islands EM-succé var det en smärtsam påminnelse om hur Finland under de åtta år som gått sedan U21-undret steg för steg halkat längre ifrån den mästerskapsplats som hade börjat kännas inom räckhåll. När vi i september inleder VM-kvalet hemma mot Kosovo kommer horder av journalister att ta sig till Åbo för att skriva om gästernas första officiella match någonsin. Själv ska jag ta flyget hem för att få svar på om den svenska förbundskapten som på nio månader inte lyckats vinna en enda match verkligen är rätt man för att återföra hoppet till Finland.
När Hasse Backe i augusti 2015 presenterades som Finlands tjugoandra förbundskapten gick omvärldens (nåja, låt oss finländare åtminstone tro det) tankar naturligt till Lars Lagerbäck och Island. Men även om norrlänningens succé ute i Atlanten säkert kan ha inverkat på valet var det nog snarare en reinkarnation av Roy Hodgson som Finlands Bollförbund trott sig ha hittat. För om något kan förklara Finlands kräftgång de senaste åren så är det bristen på fungerande ledarskap. Det var under Hodgsons handfasta ledning som Finland kryssade sig igenom kvalet till EM 2008 och till slut bara var två poäng från att nå mästerskapet. Bedriften var ännu större med tanke på att det var ett ålderstiget gäng som britten basade över. När finländarna i Premier League i början av 2000-talet arrangerade gemensamma julfester i London kunde skaran som samlades kring granen bestå av Jari Litmanen, Sami Hyypiä, Aki Riihilahti, Joonas Kolkka, Mikael Forssell, Jonatan Johansson, Teemu Tainio, Shefki Kuqi, Hannu Tihinen samt målvaktstrion Antti Niemi, Jussi Jääskeläinen och Peter Enckelman. När Hodgson tog över hade nästan samtliga i den gyllene generationen flyttat till sämre klubbar, och i efterhand är det frestande att spekulera om vad som hade hänt om britten anställts sex år tidigare.
När Hodgson efter kvalet meddelade att han inte tänkte fortsätta valde förbundet att fortsätta på det svengelska spåret. Stuart Baxter sågs som en uppgraderad version av Hodgson, en som till skillnad från sin företrädare även skulle låta Finland anfalla. För trots att Finland resultatmässigt presterade bättre än någonsin under Hodgson hade denne fått utstå kritik för att spelet varit så ofantligt tråkigt. I kvalet till VM 2010 spelade Baxters berguvar två gånger om oavgjort mot Tyskland och slutade på en godkänd tredje plats i gruppen. Men medierna muttrade ändå – mest över att Baxter envisades med Litmanengänget istället för att på allvar ge den lovande U21-generationen en chans. Snart stod det klart att även äldre medlemmar i spelartruppen tyckte att AIK:s gamla guldtränare inte behandlade alla rättvist.
»Det finns sex, sju killar som han pratar med«, sade den erkänt hetlevrade Alexei Eremenko Jr till Iltalehti efter att Finland fått en usel start på EM-kvalet 2012 och fortsatte: »Under de här åren har han inte en enda gång kommit och frågat mig hur det går. Med Tim Sparv pratar han hela tiden.«
Baxters ansträngda relation till medierna nådde klimax när Finland förlorade mot Ungern efter en bedrövlig insats. Efter matchen fick tränaren frågan om han inte tidigare borde ha gjort ett offensivt byte efter det första baklängesmålet. Då var det som om månader av frustration plötsligt exploderade hos Baxter och det hela urartade i en klassisk presskonferens där tränaren inom loppet av några minuter lyckades idiotförklara journalister, kvinnor och hela den finländska fotbollskulturen:
»Det där är sådana frågor som jag kan förvänta mig att få av min frus syster. Men jag vet ju inte om du kan något om fotboll. Kanske måste jag börja fundera på om det här är rätt omgivning för en seriös coach.«
Två veckor efter Baxters ilskna utspel slog Bollförbundet på charmoffensiven och ordnade en mediedag där alla de stora tidningarna gavs varsin timme på tumanhand med förbundskaptenen. En kollega beskriver timmen i det lilla rummet tillsammans med Baxter som något av det mest bisarra han upplevt som journalist. Det var tydligt att förbundskaptenen, som under hela intervjun satt och bet sig i läppen, hade blivit dittvingad av förbundet. Två veckor senare avgick han.
»Inför en träningsmatch mot Sverige häromåret höll jag ett tal som var rätt bra. Jag sa att jag hatar Sverige. Hur de alltid går till mästerskap och tror att de är så jävla bra.«
Efter debaclet med Baxter var trycket hårt på förbundet att anställa en sansad inhemsk tränare. Mixu Paatelainen, den enda aktiva finländska tränare som lyckats få till en utländsk karriär, proklamerade att Finland nu skulle förvandlas till ett bollförande lag. Taktiken var oväntad med tanke på att Paatelainen under sin spelarkarriär varit den buffliga anfallaren som vid sidan av Litmanens flärd stått för stångandet i landslaget. Efter lite mixtrande bestämde sig Paatelainen för en 4–3–2–1-formation, som snart döptes till »julgranen«. Förbundskaptenen gavs arbetsro och allt fokus lades på att nå det utökade Europamästerskapet 2016. Efter att Finland lottats i en grupp där Grekland och Rumänien utgjorde det tuffaste motståndet lanserades kvalet under sloganen »nu eller aldrig«. Men när kvalet väl drog igång visade sig snart det som många anat: Finland hade inte alls de spelartyper som krävdes för kortpassningsspel. Trots att förlusterna ramlade in på löpande band vägrade Paatelainen att hugga ner sin julgran, och spelsystemet blev en tacksam måltavla för journalisterna att driva med. Återigen exploderade allting under en presskonferens efter en hemmaförlust mot Ungern. I vad som framstod som en Baxterinspirerad monolog skällde Paatelainen ut inte bara journalisterna och publiken, utan även sina egna spelare.
»Vår nivå är inte ens nära EM. Vi har inte spelare som både kan anfalla och försvara på sin spelposition«, löd Paatelainens sista försvarstal som förbundskapten. Dagen efter kastades både han och julgranen ut från landslaget.
Några dagar efter att Paatelainen sparkats meddelade förbundet att efterträdaren skulle utses via en öppen ansökan, ett beslut som förlöjligades av medierna som ansåg att detta tydde på att förbundet inte hade någon aning om vilken riktning de ville ta. Iltasanomat skapade ett eget formulär där läsarna kunde motivera sin anställning med alternativ som »jag är masochist« och »jag tycker inte om julgranar«. Den respekterade fotbollsjournalisten Juha Kanerva berättar för mig att han har hört att hela den öppna ansökningen egentligen var en bluff, och att Backes gamla kompis Jukka Ikäläinen redan snackat in svensken hos förbundet.
Utnämningen av Backe togs inledningsvis emot positivt, inte minst eftersom många påmindes om Finlands största idrottsögonblick – VM-guldet i hockey 1995 – som dirigerats av den svenske tränaren Curt Lindström. Men när Backe som ett av sina första drag utsåg Ikäläinen till sin assisterande började knorrandet åter ta fart. Örgryte IS tidigare VD Ulrika Rosén må ha kallat Ikäläinen för »den trevligaste människan som finns på jorden«, men det mest bestående från dennes säsong i Göteborg 2005 var begreppet »gentlemannagrisfotboll« och en spelartrupp som gjorde uppror mot finländarens påstådda mesighet. Ikäläinen hade inte varit verksam som tränare sedan 2009 och utnämningen sågs som en gentjänst till en kompis.
»Jag blir lätt förbannad när folk börjar prata om det där med nya idéer. Det finns inga taktiska revolutioner inom fotbollen, allt handlar om att hitta ett realistiskt spelsätt.«
I januari 2016 drog landslaget till Abu Dhabi och förlorade mot Island och Sverige. Iltalehtis Jussi Leppälahti var enda finländska journalist på plats, och han imponerades inte av vad han såg.
– Ledarna tillbringade en massa tid vid poolen och under träningarna användes Jukka Ikäläinen som utespelare, vilket såg rätt löjligt ut. Det var som om professionaliteten kring samlingarna gått tjugo år tillbaka i tiden, säger Leppälahti, som ända sedan Backe presenterades varit svenskens kanske största kritiker.
– Hela anställningsprocessen var inkompetent och det känns som om förbundet bara ville ge fansen en tränare med ett starkt CV utan att studera alternativen ordentligt. Backes metoder är utdaterade och taktiskt verkar han inte vara tillräckligt smart för att få ut maximalt av spelarna.
I mars gick Backe in med sitt kära 4–4–2 i en träningsmatch mot Polen. Nittio minuter senare hade polackerna smällt in fem bollar. Därmed hade Backe noll poäng och 0–9 på sina tre första matcher – den sämsta starten en förbundskapten för Finland fått sedan 1948. Till skillnad från Paatelainen reagerade Backe omedelbart och gick över till en ultradefensiv 5–3–2-uppställning. Sedan dess har laget lyckats hålla förlustsiffrorna nere, men några som helst tecken på hur Finland ska få till ett effektivt anfallsspel har inte gått att spåra. När landslaget nu går in i ett kval där samtliga motståndare (Kroatien, Ukraina, Island och Turkiet) utom Kosovo spelade EM i somras tycks siffersymmetrin vara det främsta som talar för Backe. En utländsk tränare som infört en defensiv, pragmatisk ideologi har trots allt fungerat för Finland vart tionde år: Richard Möller-Nielsen 1998, Roy Hodgson 2008 … kanske Hasse Backe 2018? Samtidigt känns Backes sits nästan oroväckande bekväm. Han kan bo kvar i Stockholm och fortsätta göra inhopp som TV-expert. Han kvitterar ut en årslön som, förutsatt att den ligger på samma nivå som Paatelainens 260 000 euro, är markant högre än den som Janne Andersson får i Sverige. Dessutom har han egentligen inga som helst krav på sig eftersom ingen på allvar tror att Finland ska ha någonting att hämta i VM-kvalet. Visst finns Islandssagan som en påminnelse om att drömmen om en mästerskapsplats inte behöver förbli en väntan på Godot. Men där Lagerbäck i Aaron Gunnarsson hade en kapten som frenetiskt manade på sina vikingabröder har Finlands ledarvakuum även varit påtagligt ute på planen. När generationsväxlingen till slut ägde rum i skarven mellan Baxter och Paatelainen försvann under loppet av några månader över 600 matcher landslagserfarenhet. Från att ha haft en trupp som svämmade över av ledargestalter har det finska laget sedan dess saknat en tydlig härförare att luta sig mot. Roman Eremenko, vår överlägset bästa spelare, har inte visat något intresse att på Zlatanmanér ta över dirigentpinnen. När jag ringer upp Yle-sportens redaktör Christoffer Herberts sammanfattar han situationen koncist:
– Att en så begränsad spelare som Tim Sparv har blivit en ledare på och utanför planen säger det mesta.
Tim Sparv backar in sin silverfärgade Mercedes framför ett av de identiska vita radhusen som ringlar sig längs en sjö i utkanten av Silkeborg som Tim inte bemödat sig att lära sig namnet på. Trots att han har bott här i snart två år noterar jag att namnet på postlådan endast är skrivet med tusch på en tejpbit, och även inne i den stilrena lägenheten ser det ut som om FC Midtjyllands mittfältare precis packat upp flyttlådorna. Men sedan Tim i juli åkte på en knäskada, som innebär att han missar Kosovomatchen, har den gamle HBK:aren haft tid att piffa upp inredningen. Häromdagen köpte han en ny soffa och om en stund ska en snickare komma över för att skruva upp väggfästet för den nya TV:n.
– Sådant skulle man ju vilja klara av själv, säger Tim medan han laddar kaffekokaren. Jag har en sommarstuga utanför Vasa, men det enda jag klarar av är att klippa gräset.
Tim var den första spelaren som FC Midtjylland värvade till klubben efter att ha introducerat sin omdebatterade värvningsmodell. Klubbens ordförande Rasmus Ankersen kallade nyförvärvet för »the no stats all-star« eftersom Tim enligt statistikföretaget Smartodds har stor inverkan på spelet även om hans prestationer inte syns i matchprotokollet. I mina öron låter det som viktiga egenskaper för en kapten. Kanske är det därför som Tim blivit den första spelaren som varit lagkapten i samtliga finländska landslag från P15 och uppåt. Bedriften är imponerande med tanke på att Tim, som är uppväxt i Oravais på den svenskspråkiga landsbygden i Österbotten, aldrig lärt sig tala finska något vidare bra. Jag berättar att ångesten över min knackiga finska var en starkt bidragande orsak till att jag själv i tonåren slutade åka på distriktslägren, och Tim säger att han känner igen sig i situationen.
– De där första landslagssamlingarna jag åkte på kunde vara rätt jobbiga socialt, men där fanns ju alltid några andra svenskspråkiga som man kunde bilda koloni med. Men även om jag inte snackar så mycket i matsalen har det aldrig varit några bekymmer att få respekt ute på planen. Där handlar allt om hur man presterar.
I landslaget har Tim under Backe vikarierat på kaptensposten för den skadade Niklas Moisander, men svensken har inte gett besked om vem som ska bära bindeln när kvalet kör igång. Tim medger att dagens finländska landslag inte direkt är fullt av ledare och att spelarna nog är lite för snälla. Eller »lite för finska«, som han uttrycker det. »Någon Jamie Carragher som håller brandtal för att framkalla den finska sisun finns inte.«
– Fast inför en träningsmatch mot Sverige i Abu Dhabi häromåret höll jag ett tal som var rätt bra. Jag sa att jag hatar Sverige. Hur de alltid går till mästerskap och tror att de är så jävla bra. Inställningen i de där matcherna brukar ju ofta vara lite si och så, men när en finlandssvensk sa något sådant blev det bra fart på killarna.
Jag förstår vad han menar. När jag växte upp fullkomligt avskydde jag svenska idrottare eftersom de alltid tycktes vinna, och behovet att distansera sig från Sverige växte de gånger jag under de egna juniormatcherna fick höra motståndarnas föräldrar kalla mig för »svenskjävel«. Trots att jag i dag har bott i Sverige i flera år var det med en barnslig tillfredsställelse jag i somras såg Radja Nainggolan skjuta blågult ur EM.
– Alltså självklart hatar jag inte Sverige, förtydligar Tim. Jag är ju trots allt kompis med halva A-landslaget. Andreas Granqvist umgicks jag mycket med i Groningen. Han kommer att bli en bra landslagskapten. Han är väl inte typen som bryr sig om att träna extra, äta sunt eller jobba på lagsammanhållningen – men när det är träning eller match kan man alltid lita på honom.
Jag frågar om han själv anser sig vara för begränsad för att bli en stor ledare.
– Jag är mycket medveten om att jag inte är någon Messi, men i mina ögon behöver en spelare inte ens vara på planen för att vara en ledare. Tänk nu på Per »Texas« Johansson, med sina älgkliv ute på Halmstads vänsterkant. Där snackar vi om en begränsad spelare. Men han visste exakt vad som förväntades av honom och sedan fokuserade han på att driva på sina lagkamrater.
Finns det en Litmanennostalgi inom landslaget, alltså en längtan tillbaka till tiden när vi hade många starka ledare?
– Säkert hos fansen. Men när, inte om, vi väl går till det där mästerskapet kommer ingen längre att komma ihåg vem Litmanen och Hyypiä var, säger Tim med ett snett leende.
Medan snickaren skrider till verket sätter vi oss på bakgården nere vid sjön. Jag frågar vilket intryckt, han fått av Backe så här långt.
– Väldigt positivt, säger han med emfas. Efter brakförlusten mot Polen gick jag runt och var ganska deppad, men då ringde Hasse upp bara för att kolla läget och säga: »Nu lär vi oss från det här och går vidare.« Det kändes verkligen fint att han tog den tiden.
Hur pass motiverad verkar Backe, då?
– Det är ju inte som att han behöver pengarna. Om han inte hade varit motiverad kunde han bara ha stannat i Sverige och druckit sitt amaronevin. Att ta sig an projektet att föra Finland till ett mästerskap är ju inte direkt en lätt uppgift, så passionen finns säkert där.
Vad ska han då konkret göra för att ta oss dit?
– Han måste skapa ett tydligt recept för hur Finland ska kunna vinna matcher. Tidigare har vi spelat en fotboll som sett småtrevlig ut, men Backe har en realistisk syn på vårt landslag. Gladfotbollen är jag trött på – nu gäller det att fokusera på att hålla tätt hemåt och sedan ta vara på de få chanser vi får.
Jag föreställer mig hur en leende Lars Lagerbäck uppenbarar sig på den blåa jylländska himlen. Tims analys låter som ett eko av det isländska framgångsreceptet.
– För man får alltid chanser. Oavsett hur dålig man är.
Det är med gott humör som en solbränd Hasse Backe stegar in i hotellobbyn vid Friends Arena femton minuter före intervjuns utsatta tid. Kvällen innan satt han ett stenkast bort på läktaren och såg AIK:s Eero Markkanen sänka Falkenberg med två mål, och i dag pryder den tidigare floppstämplade anfallaren Aftonbladets löpsedel med rubriken »Eero the Hero«. Markkanens stigande formkurva är minst sagt välkomna nyheter för en förbundskapten som basar över ett landslag där Kasper Hämäläinens futtiga åtta landslagsmål räcker för att vara bäst av de aktiva spelarna.
– En anfallare som var ordinarie i ett europeiskt topplag hade jag ju inte sagt nej till, säger Backe när han slagit sig ner i en av de svarta fåtöljerna.
När vi träffas är det en dryg månad kvar till matchen mot Kosovo och scoutingen inför Backes tävlingsdebut går sådär. Fifa har fortfarande inte meddelat huruvida spelare som gjort landskamper för andra nationer är aktuella för att byta till Kosovo. När Backe förra veckan ringde upp Kosovos rådgivare Tord Grip fick han dessutom veta att motståndarna valt att inte spela någon träningsmatch inför mötet med Finland.
– Jag tror inte folk förstår vilken tuff motståndare de kommer att bli. Tänk att representera sitt landslag för första gången, hur jävla heta kommer de inte att vara … oj, vad det kittlar i mig när jag tänker på matchen!
Backe berättar att suget att återvända till tränarbänken på allvar kom tillbaka när han tillsammans med Olof Lundh för TV4:s räkning bevakade VM i Brasilien 2014. Under året som följde kom det in några anbud och förfrågningar från olika klubbar, bland annat från Philadelphia Union i MLS, men inget som Backe tyckte kändes tillräckligt intressant för att hoppa på. Det var först när Jukka Ikäläinen ringde och frågade om han inte var sugen på att söka jobbet som finländsk förbundskapten som han fick en »kittlande« känsla i kroppen. Att för första gången få leda ett land i ett VM-kval som aldrig tidigare hade kvalificerat sig – det var verkligen något att sätta tänderna i. Veckorna gick och ytterligare några tränare från Finland hörde av sig och bad honom söka. Några dagar före deadline kom Backe fram till att »fan, nu kör jag« och skickade in sitt CV.
Jag frågar vad han tror om uppgifterna att hela ansökningsprocessen egentligen var en bluff, och att Ikäläinen redan på förhand övertalat förbundet att satsa på honom.
– Det har jag svårt att tro. Visst, jag hade kontakt med förbundet, men de sa att alla måste skicka in en ansökan. Så jag gjorde det på samma sätt som alla andra.
Vad motiverade dig att ta med Ikäläinen som assisterande tränare?
– Jukka är typen som alltid är positiv och aldrig gräver ner sig efter en motgång. Eftersom samlingarna med landslaget är så korta behöver truppen någon med gott humör som kan lyfta spelarnas moral.
Men ska inte en assisterande vara mer än en humörhöjare? Många verkar oroliga över att han inte kommer att kunna tillföra några nya idéer.
– Det finns inga nya idéer. De som påstår det skulle jag vilja träffa öga mot öga. Och sedan skulle jag döda dem på 30 sekunder.
Jag rycker till. Backe samlar sig och tar ny sats.
– Jag blir lätt förbannad när folk börjar prata om det där med nya idéer. Det finns inga taktiska revolutioner inom fotbollen, allt handlar om att hitta ett realistiskt spelsätt som passar utifrån från det material man har till förfogande. Har man inte spelartyper som kan pressa är det självmord om man inte backar hem. Det får inte bli naiv fotboll.
Som när Paatelainen ville att Finland skulle spela med högt bollinnehav med spelare som inte klarar av det?
– Jag har varit med tillräckligt länge för att veta bättre än att kommentera tidigare tränares beslut. Man får helt enkelt bedöma Finland utifrån hur laget ser ut under mig.
Men något vidare resultat fick Paatelainen ju inte?
– Nej, man har inte fått resultat. Så är det.
Vad tänkte du när Polen körde över er i din första riktiga träningsmatch?
– Att det var tufft att tvingas förlora så stort för att inse att vi måste byta spelsystem. Vi släppte in alltför många mål efter inlägg, och efter samtal med landslagsledningen och några av spelarna kom vi överens om att gå över till trebackslinje. Inför nästa match mot Norge hade vi bara en träning att förbereda oss, men oj vad stabil defensiven såg ut trots att vi förlorade. Sedan tycker jag att vi försvarsmässigt gör två fantastiska matcher mot Belgien och Italien.
I de matcherna har ni knappt rört bollen på motståndarens planhalva. Vi utomstående har fortfarande ingen aning om hur du vill att Finland ska anfalla.
– Nyckeln är att bli rakare i vårt spel. Man ser att spelarna är vana att hålla i bollen och det är en utmaning att få dem att sluta passa i sidled. Tanken har börjat sätta sig hos spelarna, men vi ger fortfarande bort bollen lite för snabbt. Fast så blir det lätt när man möter större nationer.
Skulle det inte därför varit bättre att träningsspela mot till exempel Azerbajdzjan istället för Belgien, Italien och Tyskland?
– Med all respekt för mindre nationer hade det varit bortkastad tid. Att spela mot de bästa är mer utmanande och gör spelarna mer motiverade. Det är mer utvecklande för vårt anfallsspel att testa vår taktik mot de bästa än att »träna anfall« mot Luxemburg.
Delar du den allmänna uppfattningen om att VM-kvalet kommer lite för tidigt för laget och att det är bäst att arbeta med sikte på nästa EM?
– Vi ska inte försöka skydda oss med något jävla alibi och påstå saker som »näeee, vi siktar på EM 2020«. Nej, vi ska ha resultat direkt.
När Backe var ny på förbundskaptensposten ställde Offside den hypotetiska frågan vilken svensk landslagsspelare (Zlatan undantagen) han skulle vilja plocka över till Finland. »Ingen«, löd Backes svar. Under våren uppdagades det dock att Backe var i full färd med att undersöka huruvida dansken Brian Hämäläinen och AIK:s Daniel Sundgren, båda med finländska rötter, kunde få finländskt medborgarskap. Backe säger att han håller fast vid att det endast är marginella skillnader mellan Finland och Sverige i spelarmaterial, och att rekryteringsförsöken främst handlat om att bredda truppen.
– Jag är tydlig med vad jag kräver av spelarna och jobbar som bäst på att få igång en dialog med dem. Förhoppningen är att även de ska vända sig till mig om de undrar något. Det har sakta börjat ske, men spelarna verkar vara rätt återhållsamma.
Ser du några potentiella ledare i din trupp?
– Jag ser flera. Definitivt sådana som Tim Sparv, Niklas Moisander och Paulus Arajuuri, men min känsla är att även Markus Halsti kommer att ta på sig den rollen mer och mer.
Men de är ju alla rätt lugna killar, håller du med Sparv om att ni saknar en Carraghertyp?
– Min erfarenhet är att det inte alltid är positivt med sådana spelare. Risken är att de andra i laget sjunker mentalt om det finns en stark verbal ledare som tar för stor plats och hela tiden är på de andra spelarna.
Roman Eremenko, då? Många verkar besvikna på att han inte tar ett större ledaransvar ute på planen.
– Roman är fantastiskt intelligent och utan tvekan vår bästa spelare, men frågan är om han har ambitionen att bli en stark ledare. En möjlig lösning kunde vara att låta de andra ta ledaransvaret och samtidigt ge Roman en begränsad roll där han vet exakt vad som förväntas av honom.
Vilken roll tänker du dig?
– Jag har inte hunnit tala med honom tillräckligt om det. Så det får du inte ut av mig.
Det är med blandade känslor jag skakar Backes hand och ser honom traska ut till sin bil. Å ena sidan verkar han tvärtemot mina farhågor faktiskt brinna för Finlandsjobbet. Ordet »kittlande« har på ett genuint sätt gång på gång flugit ur hans mun när vi pratat. Och den pragmatiska spelfilosofin har jag inga invändningar mot. Samtidigt oroas jag över hur lite Backe velat dela med sig av. Han vill inte berätta hur han vill använda sig av vår bästa spelare. Han säger inte något som får mig övertygad om att anfallsspelet kommer att fungera om en månad. Kanske är det åren som TV-expert som lämnat sina spår på mediehanteringen, men jag kan inte skaka av mig känslan att Backes tystnad kan bero på att han helt enkelt inte själv har svaren. En känsla som stärks några veckor senare när Finland i genrepet i Mönchengladbach inte får ett skott på mål förrän i den 92:a minuten. Tyskland vinner med 2–0. Backes saldo inför VM-kvalet: sju matcher, sex förluster, noll segrar, 1–16 i målskillnad.
Samtidigt som regnet börjar falla över Veritas Stadions gräsmatta i Åbo inser jag att jag inte sett ett finländskt landslag spela sedan jag stod på samma läktare och bevittnade U21-undret mot Österrike. Det är dagen före matchen mot Kosovo och Hasse Backe spatserar runt i sensommarregnet samtidigt som spelarna värmer upp inför det öppna träningspasset. En spelare saknas: Chievo Veronas Perparim Hetemaj har ännu inte bestämt sig för om han ska byta till sitt födelseland Kosovo, och Backe har därför gett honom lov att stå över matchen. Med Hetemaj borta finns det inte en enda spelare med balkansk eller utomeuropeisk bakgrund i truppen. Inte för att dra några kopplingar till Finlands strikta invandringspolitik, men kontrasten till »det nya Sverige« är ändå slående. En kameraman från SVT berättar för mig att Tord Grip tidigare under dagen gjorde samma spaning och då spekulerade om att »det kanske är därför det går som det går för Finland«.
I avbytarbåset sitter Backes spion Thomas Lyth och tar skydd från regnet. Egentligen skulle han varit i Kroatien och scoutat Finlands kommande motståndare, men efter att Kroatien på grund av läktarbråk bestraffats med spel inför tomma läktare fick han avboka resan. »Jaha«, tänkte Lyth och ställde in sig på att åka och se Ukraina–Island istället. Tills han fick reda på att även Ukraina dömts till samma straff som Kroatien.
– Jag trodde inte att de här förbuden även gällde för scouter. Det känns inte som Fifa tänkt igenom det här riktigt, nu blir det ju en fördel för de straffade lagen eftersom vi inte kan analysera dem på plats, säger Lyth och drar en historia om hur Benny Lennartsson inför VM 1994 klädde ut sig till korvgubbe när han skulle ut och spionera.
Lyth har även haft det otacksamma uppdraget att kartlägga morgondagens motståndare, och hur galet det än låter vet fortfarande inte ens Kosovos förbundskapten Albert Bunjaki vilka spelare som står till hans förfogande. När presskonferensen kör igång berättar Skövdebon att sex spelare som tidigare gjort landskamper för andra länder, däribland den tilltänkte lagkaptenen Samir Ujkani, befinner sig på plats i Åbo i väntan på besked från Fifa, vilket ska komma senast klockan 15 på matchdagen. Av någon besynnerlig anledning har Fifa gett dispens för Kosovo att avvakta med att spika truppen till dess.
– Vi känner nog Finland bättre än vi känner vårt eget lag, säger Bunjaki och skrattar. Backe är en väldigt bra tränare och jag kan bara hoppas att han inte hunnit bygga upp ett väldigt bra landslag ännu. Med tiden kommer han definitivt att göra det.
När det är Backe som sitter framför mikrofonerna är frustrationen påtaglig:
– Det är totally ridiculous, säger han. 24 timmar innan matchstart måste vi ju få veta vilka vi ska spela mot. Jag ska inte säga mer än så, för då kommer jag kanske att go a bit bananas.
Som om det inte kunde bli jobbigare för svensken misstolkar ett par kosovanska journalister honom. De tror att Backe påstått att man bara »äter bananer i Kosovo«.
Trots att det är hans första presskonferens på hemmaplan sedan han presenterades som förbundskapten är det de kosovanska journalisterna som håller låda. Någon undrar om han planerar att avgå om Finland förlorar och en annan frågar varför han inte tagit ut Perparim Hetemajs bror Mehmet i truppen. De finska journalisterna verkar inte intresserade av att komma med kritiska frågor, och en jag småpratar med säger att de mest är glada för att äntligen ha fått en genuint trevlig förbundskapten. När Backe säger att han efter träningsmatcherna under sommaren fått de svar han tidigare haft frågor kring, inser jag hur jag själv smittas av hans övertygande charm. Nog ska det här ändå kunna gå vägen.
Timmen före avspark cirkulerar jag runt stadion. Ett gäng supportrar sjunger glatt:
– Min Backe, din Backe, Hans Backe!
Annars är det föga förvånande bortalagets fans som ses och hörs mest. Ryktesvis ska uppemot 5 000 kosovoalbaner vara på plats, och några fans jag pratar med konstaterar besviket att Backes hemmadebut ser ut som en bortamatch. Klädda i antingen Kosovos blå eller Albaniens röda flagga dansar gästerna runt till Balkanpop och kör runt i tutande bilar. För dem utgör landslagsspelarna viktiga symboliska ledargestalter i en tid när den unga nationen formar sin identitet. Kontrasten till dagens motståndare kunde inte vara större. Den finländska fotbollskulturen är ytterst paradoxal: Å ena sidan har fotbollen överlägset flest utövare och klacken på landslagets matcher i Helsingfors är landets största. Å andra sidan har fotbollslandslaget aldrig haft någon större symbolisk betydelse för finländarna. När främlingsfientliga demonstranter förra hösten bildade en mänsklig kedja vid svenska gränsen vid Torneå var det ingen överraskning att flera hade tagit på sig sina hockeytröjor. En rasist i Jari Litmanen-tröja hade däremot varit en helt bisarr syn.
När domaren blåser igång noterar jag Tim Sparv, flankerad på läktaren av sin gamla HBK-lagkamrat Magnus Bahne och sin kosovoalbanska barndomskompis Alban. Liksom jag konstaterar de tidigt Backes överraskningsdrag: att spela Roman Eremenko i en fri anfallsroll. Inledningsvis är det dock de närmast övertända gästerna som fräser på med en kombination av mycket hjärta och dålig organisation. Men efter att Kosovos tidiga anstormning ebbat ut tar sig Finland in i matchen, och efter tjugo minuter smäller Paulus Arajuuri in ledningsmålet efter en hörna. Tim flyger upp från sin stol och knyter näven. Därefter har Finland allt större problem att hänga med i motståndarnas tempo, och när domaren blåser för halvtid slår Tim fast att presspelet måste förbättras. I pausen springer jag på min farfar på vipläktaren. På sätt och vis blev han under sin tid som ärkebiskop en legend inom finsk fotboll: i samband med en vänskapsmatch mellan sitt gärsgårdslag och en rysk delegation i Åbo 1994 tacklade han en viss Vladimir Putin så att denne bröt nyckelbenet, en skada som fortfarande tydligt syns när presidenten promenerar.
– Jag borde kanske sätta på CV:t att jag är den ende som lyckats stoppa Putin med våld, skämtar farfar, och tillägger att Kosovos yttrar verkar hala.
När andra halvlek drar igång blir det snart tydligt att farfar gjort en klockren analys. Bernard Berisha lyckas gång på gång ta sig förbi Tomas Lam på vänsterkanten, och en kvart in i halvleken pekar domaren mot straffpunkten efter att finländaren kommit för sent in i en tackling. Valon Berisha, som fem timmar tidigare som siste man fick grönt ljus från Fifa, slår in Kosovos första tävlingsmål och stadion exploderar. Alban gör ett tappert försök att inte visa sin glädje. »I can’t scream because Tim is next to me«, skriver han i ett SMS till en kompis. Tim stirrar med tom blick framför sig.
»Trots att hemmalaget tränat försvar mot de bästa i världen kan ett gäng spelare som inte gjort mer än en handfull träningar tillsammans luckra upp Backes backlinje.«
Under den sista halvtimmen är Kosovo avsevärt närmare ett ledningsmål än Finland. Trots att hemmalaget tränat försvar mot de bästa i världen kan tydligen ett gäng spelare som inte gjort mer än en handfull träningar tillsammans gång på gång luckra upp Backes backlinje. Framåt har Finland än en gång fruktansvärt svårt att få till något som helst anfallsspel. Teemu Pukki och Joel Pohjanpalo löper behjärtansvärt, men vad hjälper det när Roman Eremenkos passningsspel är katastrofalt. När domaren blåser av matchen står det 1–1 på resultattavlan. De finländska spelarna är snabba med att lämna planen, medan Kosovos hjältar gör ett bejublat ärevarv framför sina supportrar.
– Det var det kvalet då, muttrar en äldre man framför mig på vägen ut.
På presskonferensen konstaterar Backe att laget tidigt tappade sin defensiva organisation och sedan aldrig hittade tillbaka till någon rytm. När journalisterna frågar om han känner sig mer pressad än tidigare nekar han och säger att de kommande matcherna mot Island och Kroatien kommer att passa Finland bättre.
Och kanske är det så. Finland är ju som bäst när vi inte har så mycket boll.